Dansk Privatret. En lærebog. Av Paul Kriiger Anderssen, Jes Bjarup,Vagn Carstensen, Halfdan Krag Jespersen, Aage Michelsen, Jørgen

 

Nørgaard, Kjeld Rosenmeyer og Niels Ørgaard. Juristforbundets forlag. 2 udg. Kbhvn 1974.

 

Dansk Privatret är en diger volym på drygt 700 sidor inklusive register och bilagor. I 26 välmatade kapitel täcks hela den danska civilrätten och internationella privaträtten av ett antal lärare och forskare vid Århus universitet. Jes Bjarup ger en översikt över rättskällor och rättssystematik och en snabbgenomgång av domstolsprocessen i de två första kapitlen. Sådana saker som rättsreglernas förhållande till andra normer i samhället och de civilrättsliga reglernas betydelse när det gäller att förebygga konflikter kommer här tyvärr litet i bakgrunden. Jørgen Nørgaard har bl. a. fått på sin lott att täcka familjerätten, avtalsrätten och skadeståndsrätten. Skadeståndsavsnittet är imponerande i sin strama koncentration. Avtalsrättskapitlet är mycket detaljerat och skildrar också utvecklingen vid sidan av avtalslagen. Halfdan Krag Jespersen står bl. a. för en omfattande framställning om köp. Skuldebrevsrätten täcks av Aage Michelsen och Niels Ørgaard i tre större kapitel. Också mera perifera delar av civilrätten behandlas utförligt — ibland förvånansvärt utförligt. Två avsnitt kan noteras som fallande utanför den vanliga civilrättsliga bilden, nämligen kapitlet om internationell privaträtt och framställningen om tvangsfuldbyrdelse, utsökning och konkurs. Intrycket av gedigen hantverksskicklighet och klart presentationssätt står sig boken igenom. De minst lyckade avsnitten är de som linjerar upp allmänna sakrättsliga och obligationsrättsliga sammanhang. För en nybörjare i juridik måste de te sig som onödig och abstrakt begreppsexercis utan sammanhang med framställningen i övrigt. Kapitel 7 om formuerettigheder är ett sådant avsnitt.
    Ett sätt att karakterisera boken utan att behöva göra en utförlig och utrymmeskrävande genomgång är att jämföra med den närmaste svenska motsvarigheten, Malmströms Civilrätt. Malmströms bok är ungefär hälften så lång som Dansk Privatret och skiljer sig bl. a. genom ett fastare grepp över dispositionen. Att den danska boken förefaller mera lösligt disponerad beror säkerligen på att den tillkommit genom lagarbete. Med tanke på det stora antalet medverkande författare är det rentav egendomligt att man lyckats komma fram till så stor enhetlighet i framställnings- och angreppssätt som man gjort. En annan skillnad är att Malmströms bok är avsevärt mindre detaljerad och att den å andra sidan lämnar större utrymme för historiska notiser och allmänna resonemang. Jämfört med Malmström gör den danska läroboken ett ganska kompakt intryck. Den framställning som Dansk Privatret liknar mest är enligt min mening Norstedts juridiska handbok. Den detaljrika framställningen med den klara presentationen av gällande lagregler och uppdelningen på avsnitt med olika författare medför betydande likheter. Dansk Privatret skiljer sig dock från handboken genom mängden av lagtextcitat och hänvisningar till lagrum.
    En boks värde som lärobok beror till största delen på hur den används i undervisningen. Utgår man från svenska förhållanden där traditionellt läroboken är den grundläggande komponenten som övriga utbildningsinsatser underordnar sig och som dessutom bestämmer kunskapsfordringarna, finns det anledning att på ett par punkter ifrågasätta bokens pedagogiska värde.
    1. Boken redogör för gällande rätt utan att antyda något annat än att rättsreglerna skulle vara tillfredsställande i alla avseenden. Regeln att en

 

köpare kan förlora sin invändningsrätt om det utfärdas växlar på köpeskillingen och dessa kommer i godtroende finansiärs hand återges t. ex. utan kommentar (s. 321). Är det verkligen rimligt att inte ge studenterna något rättspolitiskt perspektiv på regelsystemet och inte heller peka på kontroversiella punkter?
    2. Framställningen överflödar av detaljer. Är det t. ex. rimligt att i en nybörjarbok komma in på sådana regler som om röstavtals inverkan på bolagsstämmobeslut (s. 545) eller bestämmelserna om eftersiktsväxlar (s. 193)? Risken är att läsaren inte ser skogen för bara träd och okritiskt suger i sig det myller av detaljer som erbjuds honom. Är framställningen avsedd att läsas i sin helhet måste den vara enormt tröttande i sin ensidiga inriktning på detaljbeskrivning av gällande rätt.
    3. De regler som beskrivs är nästan uteslutande lagregler. Köprätten framställs i huvudsak som ett komplex lagbestämmelser utan att det tas hänsyn till att lagen sedan länge distanserats av standardavtalen. Endast i entreprenadavsnittet tas standardbestämmelser upp med någon större regelbundenhet. Genom den starka koncentrationen på lagregler får man en skev bild av det verkliga rättsläget och av var problemen ligger. De för konsumenten mest brännande försäkringsrättsliga problemen rör t. ex. inte de förhållanden som finns reglerade i försäkringsavtalslagen utan de bestämmelser i försäkringsavtalen där försäkringsgivaren avgränsar sitt ansvarighetsområde. Många andra viktiga problem kommer bort genom denna ensidiga lagtextfixering. Läroboken nämner exempelvis problemet om betalning med utländsk valuta, som finns lagreglerat, men glömmer frågan om betalning får ske via giro, något som inte finns reglerat i lag.
    4. Prioriteringen mellan olika rättsområden är på många sätt förbluffande. Transporträtten har fått över 30 sidor till förfogande medan hela arbetsrätten behandlas på ungefär hälften av detta utrymme! Tendensen är den vanliga inom civilrätten: de områden som ur företagarsynpunkt är mest intressanta, såsom kommersiell avtalsrätt, köprätt, transporträtt och bolagsrätt ges stort utrymme, medan avbetalningsköp, hyres- och bostadsrätt, arbetsrätt och andra ämnen av direkt betydelse för de små i samhället genomgås ganska snabbt. Kollektivavtalet som regleringsform behandlas förvånansvärt knapphändigt i denna lärobok. Och varför är transport av människor inte lika väl värd behandling ur juridisk synpunkt som transport av gods?
    5. Boken följer i huvudsak den gamla dåliga seden att läroböcker i juridik inte får vara illustrerade. För växel- och checkrättens del borde det underlätta med exempel på växlar och checkar. Även andra handlingar, som t. ex. äktenskapsförord och vanliga avtalsformulär, kan återges för att underlätta förståelsen av texten. Som en bilaga till läroboken har dock vissa handlingar som förekommer vid fastighetsöverlåtelse och fastighetskredit tryckts av. Varför just dessa handlingar skulle vara angelägnare än andra som illustrationsmaterial framgår inte.
    Dansk Privatret är en pålitlig och välskriven uppslagsbok. Den fyller däremot knappast de krav på verklighetsorientering, mångsidighet, urval och kritisk approach som man bör ställa på en modern introduktion i juridik. Endast om man ser det som en väsentlig uppgift för juridikutbildningen att få fram detaljfixerade, okritiska och verklighetsfrånvända regeltillämpare kan denna bok vara lämplig att i sin helhet läsas som lärobok.

Carl Martin Roos