Från socialism till löntagarmakt
av professor FOLKE SCHMIDT
1. Vid detta tillfälle, då jag avgår från min tjänst som lärare, är det naturligt att blicka tillbaka och ställa frågan: Vilka stora förändringar har ägt rum inom det område jag representerar, nämligen arbetsrätten, under tiden från omkring 1930 till nu, d. v. s. den period under vilken jag varit intresserad iakttagare? Detta perspektiv är angivet med titeln på min föreläsning, "Från socialism till löntagarmakt".
Varifrån och varthän inom arbetsrätten? Som vetenskapsman har jag sett utvecklingen som resultatet av en kamp inte mellan klasser utan mellan idéer eller värdenormer. Det är en annan och djupare fråga i vad mån de idéer som bestämmer vårt handlande är betingade av materiella förhållanden — t. ex. att samhället består av en grupp rika och en grupp fattiga med motsatta intressen — eller av biologiska betingelser — människorna är en djurart som bygger samhällen — eller av samhällets befolkningstäthet i förhållande till tillgängliga resurser. En annan av mina huvudteser har varit, att de idéer eller värdenormer som återspeglas i vårt rättssystem visserligen bestäms av praktiska behov, men att det tar tid innan ett praktiskt behov kommer till uttryck i en idé eller norm. Man kan tala om en social tröghet. Vår lagstiftning av idag och även våra idéer om ändring av vår lagstiftning präglas av erfarenheter från en verklighet som ofta ligger flera generationer tillbaka i tiden.
Ingen politisk tänkare torde ha utövat ett sådant inflytande på samhällsutvecklingen i vårt land som Karl Marx. Jag syftar inte på Marx' tanke, att vi har en ständig klasskamp mellan de härskande,som utnyttjar rätten som ett instrument att härska, och de förtryckta, som en gång i framtiden skall överta makten, eller idén att klasskampen är den drivande kraften i en utveckling med slutmålet att proletariatet skall begagna sin politiska makt till "att så småningom undanrycka bourgeoisin allt kapital, centralisera alla produktionsmedel i statens, d. v. s. i det till härskande klass organiserade proletariatets händer".1 Jag ser på Karl Marx på samma sätt som en religionshistoriker bedömer en religionsstiftare.
3—Svensk Juristtidning 1976
Det är framför allt två element som övat inflytande på utvecklingen i vårt land, nämligen det ena att alla arbetande, främst löntagarna, bildar en klass med gemensamma intressen, som kan vinna makt genom inbördes sammanhållning, det andra, den s. k. mervärdesteorin eller idén att arbetet är den enda värdeskapande faktorn och attinkomst av annan art än av arbete i princip är oberättigad. Det är dessa två idéer som jag åsyftat med orden socialism och löntagarmakt.
Idén om de arbetande som en klass har främst betytt att löntagarna har betraktat sig själva som personer i samma ställning i samhället oavsett skillnader i yrkesutbildning och inkomster och att de som bröder ansett sig moraliskt förpliktade att sluta sig samman för att röja väg för arbetarrörelsens höga mål, särskilt målet om jämlikhet. Denna idé utgjorde en central del av socialismens förkunnelse. Jag citerar några ord ur inledningen till det socialdemokratiska partiprogrammet sådan denna inledning lydde 1887. "Den som är övertygad om att han ensam förgäves kämpar mot den nuvarande s. k. ordningen — han har blott ett val: han måste inträda i sina gemensamt kämpande bröders led." Från 1886 års inledning till samma program: "Skall arbetsklassen något kunna uträtta för sin frigörelse kräves ——— ovillkorligen och framför allt enighet och en fast sammanslutning. Först och främst är av nöden att arbetarne och arbeterskorna inom varje yrke sluta sig samman i fackföreningar."2 Samma förkunnelse möter också i de stora folktalarnas skrifter, August Palms och Axel Danielssons.
Med det sagda har jag klargjort att ordet "socialism" i titeln på min föreläsning inte åsyftar vad som främst förknippas med dettaord eller produktionsmedlens övergång i samhällets ägo. Jag åsyftari stället socialismen i dess mest äkta mening, socialism som sammanhållning mellan individer och grupper i syfte att nå jämlikhet. Genom att kalla min föreläsning "Från socialism till löntagarmakt" har jag velat antyda att som en följd av ökad löntagarmakt socialismen i meningen av sammanhållning i framtiden kanske kommer att visa sig mindre stark än i det förflutna.
Vid min redogörelse för mervärdesteorin väljer jag att bygga på Lenin som uttolkare av Marx. Lenin har skrivit en kort uppsats "Marxismens tre källor",3 vilken åskådligt redovisar Marx' eljest ganska svårtillgängliga huvudtankar. "Lönearbetaren säljer sin ar-
betskraft till besittaren av jorden, av fabrikerna och av arbetsmedlen. En del av sin arbetsdag använder arbetaren till att täcka de nödvändiga utgifterna för sig och sin familj (detta är arbetslönen), men den andra delen arbetar arbetaren utan någon ersättning; han skapar mervärdet för kapitalisterna, profitens källa, källan till kapitalistklassens rikedom." Marx ville med andra ord betrakta varje inkomst till kapitalägarna såsom ett mervärde skapat av arbetarna.
Sedd från socialismens och mervärdesteorins utgångspunkter är fackföreningsrörelsen produkten av ett broderskap med uppgiften att genom avtalsförhandlingar, centralt och lokalt, övertaga mervärdet, vilket mervärde eljest skulle som oförtjänt profit komma kapitalisterna till del.
Innan jag går vidare vill jag för undvikande av missförstånd ännu en gång markera, att jag själv inte tillhör de troende. Förhållandena är långt mer komplicerade än vad Marx föreställde sig. Samhällsordningen bör enligt min mening formas genom kompromisser mellan ett antal olika mål, som målen maximal produktion, rörelsefrihet för individerna, stöd åt de svaga, skydd mot risker i form av olycksfall och sjukdom samt inte att glömma målet jämlikhet, för att nämna några utan att ha prioriterat målen inbördes.
2. 1928 års lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstol mottogs som bekant mycket kyligt av fackföreningsrörelsen. Man var ängslig att lagarna skulle klavbinda handlingsfriheten. Många uppfattade också säkerligen lagstiftningen som ett första steg i riktning mot obligatorisk skiljedom i intressetvister. Att lagstiftningen snabbt accepterades berodde inte på att man var villig att godta de rättsgrundsatser som AD (arbetsdomstolen) tolkar in i kollektivavtalen. Skälet var snarare att man fann lagstiftningen oskadlig. LO:s jurist Arnold Sölvén uttalade 1944, att fackföreningsrörelsen sedan 1928 fått en mer än fördubblad medlemsanslutning och att den genomsnittliga reallönen fram till 1939 stigit ca 15 %. Lagstiftningen hade inte hindrat en sådan utveckling.4
Ett mera påtagligt skäl för lagstiftningens accepterande var att fackföreningarna fått någonting som man dittills hade saknat, nämligen möjligheten att få rättelse i lönetvister. Tidigare hade stridsåtgärden varit enda utvägen, om tvisten inte kunnat lösas vid förhandling, men stridsåtgärd var ett alltför klumpigt instrument. Under det första året tvekade man på fackligt håll om man över huvud skulle stämma till AD. Sedermera blev fackföreningarna AD:s största arbetsgivare.
Av 2 856 mål som anhängiggjordes under perioden 1929—53 kom 2 516 eller närmare 90 % från arbetstagarsidan.5
På LO-håll såg man under åren närmast efter 1928 som en huvuduppgift att förebygga tillkomsten av ytterligare lagstiftning. De borgerliga tänkte sig att 1928 års lagstiftning om kollektivavtal skulle fullföljas med en lagstiftning om anställningsavtalet. 1931 tillsattes en kommitté med professor Martin Fehr som ordförande. Kommittén framlade 1935 förslag till lag om arbetsavtal.6 Förslaget avsåg att reglera sådana frågor som ingående och uppsägning av anställning och lön vid sjukdom och semester. De föreslagna bestämmelserna, som var avsedda att vara dispositiva, knöt an till rådande förhållanden. Uppsägningstiderna var längre för dem som hade kvalificerade uppgifter eller som sysslade med vad vi nu betecknar som tjänstemannaarbete än för arbetare. En kvalificerad nyanställd tjänsteman hade sålunda två månaders uppsägning, medan arbetaren hade en vecka. De olika kategorierna hade också olika lång semester och olika förmåner vid sjukdom.
Mot kommitténs förslag anförde redaktören Sigfrid Hansson, socialdemokratisk riksdagsman med nära anknytning till fackföreningsrörelsen, en reservation som blev en programförklaring för framtiden. "Man har ——— anledning att ställa sig betänksam mot att det i en modern social lagstiftning företages en uppdelning av medborgarna i klasser med tanke på i lagen stipulerade förmåner. Den svenska sociallagstiftningen saknar ju också motstycke till den nu föreslagna kategoriklyvningen. Denna torde ej heller stå i samklang med de tendenser, som känneteckna den demokratiska samhällsutvecklingen."7 Den Fehrska utredningen placerades också i skrivbordslådan för att stanna där.
På fackligt håll såg man som det allvarligaste hotet kraven på lagstiftning som begränsade rätten att vidta stridsåtgärder som drabbade tredje man. Den socialdemokratiska regeringen Hansson gav efter förtrycket och gick så långt att den till 1935 års riksdag lade fram ett förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. Propositionen siktade till att nå en samförståndslösning, men detta visade sig inte möjligt på grund av att högerpartiet ställde längre gående krav än vad socialdemokraterna ville acceptera. Riksdagen avslog propositionen. I debatten i andra kammaren uttalade statsminister Hansson, att han hoppades att organisationerna på arbetsmarknaden skulle ta ad notam de
starka önskemål om en reglering till tredje mans skydd som kommit till uttryck och förstå att genom överenskommelse undanröja vad som allmänt ansågs vara missförhållanden.
Dessa förhoppningar blev också infriade med huvudavtalet mellan SAF och LO i Saltsjöbaden den 20 december 1938.
3. Perioden efter 1938 har efter huvudavtalet betecknats som Saltsjöbadsandans period. Därmed har man främst åsyftat att huvudavtalet inledde ett långt och fruktbärande samarbete mellan SAF och LO. Perioden som bestod till omkring 1970 kan karakteriseras som en period av ett rättssystem i harmoni. Härmed åsyftar jag (1) att arbetsmarknadsparterna på ömse sidor accepterade systemet och inte ifrågasatte dess huvudsakliga grundvalar, (2) att de två motståendegrupperna SAF och LO kände sig likvärdiga ifråga om makt och (3) att systemet var öppet för ändringar genom kollektivavtal och lagstiftning.
Under perioden 1938—70 kom det stora målet jämlikhet betydligt närmare. Sverige upphörde att vara ett land sådant det beskrevs av August Palm, med ett härskande fåtal och en stor massa av undertryckta. Vid sidan av sociala och skattepolitiska åtgärder har två faktorer varit av särskild betydelse, nämligen centrala förhandlingar om löneökningar vilka siktat till att särskilt stödja de lågavlönade och successiva lagreformer vilka givit vissa minimiförmåner åt envar.
Centrala förhandlingar om löneökningar har pågått fortlöpande mellan Arbetsgivareföreningen och LO sedan 1956 och mellan Arbetsgivareföreningen och privattjänstemännen sedan 1957. I och med att stats- och kommunaltjänstemännen fick rätt till kollektivavtal 1966 har förhandlingarna för de offentliga sektorerna blivit en del av bilden.
Bland reformer genom lagstiftning vill jag särskilt nämna semesterlagstiftningen, fyrtiotimmarsveckan och den allmänna tilläggspensionen, vilka alla bidragit till att utsläta den tidigare kategoriklyvningenmellan arbetare och tjänstemän.
4. Under perioden 1938—70, som jag betecknat som perioden av ett rättssystem i harmoni, skedde vissa förändringar som på ett avgörande sätt försköt maktbalansen i samhället. Vid periodens början kunde arbetsgivarna ännu betrakta tjänstemännen som sina särskilt förtrogna eller i varje fall som neutrala i maktkampen med LO-förbunden. Fackföreningsrörelsens idé om gruppens sammanhållning föratt tillvarata gemensamma intressen i förhållande till arbetsgivaren vann efter hand också anslutning bland tjänstemännen. Därefter har arbetsgivarna varit i underläge så snart LO- och TCO-kollektiven förstått att samverka. Det är inte oriktigt att säga att på den privata
arbetsmarknaden i dag två står mot en. Det väsentliga är dock inte strejkfondernas storlek och förmågan att hålla ut om det skulle bli en storkonflikt. Viktigare är arbetstagarsidans möjligheter att påverka opinionen, både bland allmänheten och bland de politiska ledarna.
Med lagen om allmän tilläggspension 1959 togs ett steg mot utjämnandet av skiljaktigheterna mellan arbetare och tjänstemän. Det var inte alla som tänkte på vad den allmänna pensionsfonden, som syftade till att säkerställa de utlovade pensionerna, skulle komma att betyda. Från 1960 till 1975 har AP-fonden byggts upp från noll till närmare 90 milliarder kronor. Av särskild betydelse är det belopp av nysparande som tillkommer varje år, vilket belopp i stort motsvarar vad som kan lånas ut eller den s. k. placeringskapaciteten. Detta belopp utgjorde 1975 närmare 11 milliarder. AP-fonden har ungefär samma andel av kreditmarknaden som affärsbankerna. Dispositionen över s. k. riskvilligt kapital har således kommit att ligga hos samhället i betydligt större utsträckning än tidigare. Det bör dock nämnas att en stor del av AP-fondens medel placeras i bostäder (3,5 milliarder 1975) och i statliga investeringar (2,5 milliarder). Näringslivets andelär likväl den största posten (4 milliarder 1975).
5. Det sagda för oss till en annan iakttagelse. Den officiella arbetsmarknadspolitiken har sedan gammalt varit att staten skall förhålla sig neutral och överlåta åt parterna att bestämma lönerna. Denna politik har tillämpats även vid stora konflikter. Storstrejken 1909 fick således värka ut — regeringen engagerade sig inte. På samma sätt förhöll det sig under den stora verkstadskonflikten 1945. Fram till 1971, då riksdagen tog en lag för att förmå SACO och SR att beordra sina medlemmar att återgå till arbetet, stod Sverige vid en internationell jämförelse nästan ensamt som ett industriland där man kunnat undgå att vidta tvångsingripanden i lönekonflikter.
Vi lever i en ny period på arbetsrättens område. Jag skulle vilja datera den nya periodens inträde till den 14 december 1970. I nära samråd med regeringen tog avtalsverket då rollen av löneledare. Avtalsverket fullföljde LO:s solidariska lönepolitik genom att erbjuda de lägst avlönade statstjänstemännen avsevärda förbättringar samtidigt som verket angav att man inte omedelbart var beredd att ge något bud till SACO och SR. I sin otålighet beordrade SACO och SR omfattande strejker. Avtalsverket tillgrep i sin tur lockoutvapnet. SACO och SR väntade sig att staten skulle följa det gamla mönstret. En arbetsgivare som bringats i underläge borde vara villig till eftergifter. Så blev det som bekant inte. Samhället svarade genom lagen om förnyad giltighet av vissa kollektivavtal den 12 mars 1971. Lagen motiverades med att strejkerna hotade "väsentliga medborgarintressen". Sett i ett
längre perspektiv betydde 1971 års lag främst att de bäst betalda tjänstemannagrupperna fick underkasta sig en utjämning. De hade att nöja sig med mindre köpkraft samtidigt som de lägst betalda grupperna fick ökad del av välfärdstillskottet.
Händelserna våren 1971 visar att arbetsförhållandet inte längre är en angelägenhet enbart för de närmast berörda arbetsgivarorganisationerna och fackförbunden. Arbetsförhållandet har blivit ett trepartsförhållande där samhället inträtt med anspråk på att bevaka väsentliga medborgarintressen, bland andra intresset av att produktionen skall upprätthållas, att vi skall ha full sysselsättning och att de viktigaste konsumtionsvarorna skall finnas tillgängliga till hyggliga priser.
6. Inledningsvis angav jag, att två idéer framför andra bestämt utvecklingen på arbetsrättens område, nämligen idén att arbetarna bildar en klass som vinner inflytande genom enighet och sammanslutning i fackföreningar med sikte på att nå jämlikhet och åsikten att arbetet är den egentliga värdeskapande faktorn och att det därför också skapat det mervärde vilket under bestående maktförhållanden tillkommer ägarna av kapitalet som profit. Den förra idén slog igenom i rättsordningen 1928, då kollektivavtalet erkändes som det främsta instrumentet för reglering av löner och anställningsvillkor. På samma grundval byggde också det följande reformarbetet enligt det program som utstakades av Sigfrid Hansson, nämligen att vissa grundläggande förmåner som semester och pension tillkommer alla på likartade villkor. Jag skulle vilja mena att lagen om anställningsskydd 1974 och lagen om studieledighet 1974 utgör de senaste tillskotten hittills av lagar som bygger på denna jämlikhetsideologi.
Den andra idén om arbetet som den främsta värdeskapande faktorn och att den ersättning som tillkommer kapitalet principiellt är ett obefogat mervärde har kommit till uttryck i 1972 års lagstiftning om styrelserepresentation för de anställda och i lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen 1974 och kanske framför allt i den blivande lagen om medbestämmande i arbetslivet. Man frågar sig varför denna idé som varit ett levande element i fackföreningsrörelsen i snart 100 år inte slagit igenom tidigare. Svaret är att maktförhållandena inte tillåtit detta. Förutsättningarna för ett genombrott har förelegat först sedan samhällsstrukturen förändrats. Jag har pekat på de förändringar i maktförhållandena som följt av fackföreningsrörelsens insteg bland tjänstemännen och av AP-fondens betydelse för kreditmarknaden.
7. Jag skulle vilja kalla den period som inleddes med avtalsverkets utspel den 14 december 1970 för löntagarmaktens period. Löntagar-
makten kommer till uttryck främst i den blivande lagen om medbestämmande. Enligt den gamla ordningen har arbetslöner och annat vederlag bestämts centralt för en viss period framöver genom beslut av parterna å ömse sidor. Arbetsgivaren har däremot ensam haft bestämmanderätten i frågan hur det enskilda företaget skall skötas, hur verksamheten skall bedrivas, vilka produktionsmålen och investeringarna skall vara och hur arbetskraften, vars pris bestäms i kollektivavtalen, skall fördelas och ledas. Man har brukat säga, att arbetsgivaren ensam bestämt över affärsledningen och arbetsledningen, där begränsningar inte följt av lag eller avtal.
Det är på området av arbetsgivarens ensamma bestämmanderätt som den nya lagen om medbestämmande sätter in.8 Formellt skall bestämmanderätten alltjämt ligga kvar hos arbetsgivaren. Den blivande lagen väljer metoden att koppla in löntagarnas organisation på arbetsplatsen, facket, i beslutsprocessens förstadier.
En koppling sker genom den primära förhandlingsskyldighet som ålagts arbetsgivaren. Innan arbetsgivaren fattar beslut om produktionsmål, om investeringar, om principer för rekrytering av personal, om mera permanenta förflyttningar av enskilda arbetare skall på arbetsgivarens initiativ varje beslut diskuteras igenom med företrädare för berörda lokala arbetsorganisationer. Når man inte enighet, kan arbetsgivaren vara skyldig att fortsätta diskussionen med representanter för de centrala fackliga ledningarna. Till den primära rätten att kräva att förhandling skall föregå arbetsgivarens beslut knytes regler om information som syftar till att fackets representanter skall komma på jämställd fot med arbetsgivaren rörande beslutsunderlaget. Facket har hittills betraktats som en utomstående eller rättsligen i samma läge som representanten för en grupp av leverantörer av varan arbetskraft, men detta är enligt departementschefen ett föråldrat och oriktigt synsätt. Det bör tilläggas att arbetsgivarens informationsskyldighet likväl begränsats genom inrikesutskottets skrivningar angående den nya lagens innebörd.
En andra koppling sker genom reglerna om tolkningsföreträde vid tvister om arbetsskyldigheten. Det kan röra frågan om en enskild arbetstagare eller en grupp arbetstagare skall vara skyldig att stå till förfogande för övertidsarbete eller att utföra arbete vid en nyanskaffad maskin. Menar den berörda arbetstagaren att han inte har någon skyldighet, vänder han sig till facket. Medbestämmandelagen har dock inte tagit steget att i tvistefall låta facket övertaga arbetsledning-
en. Föreligger enligt arbetsgivarens uppfattning synnerliga skäl mot att omtvistat arbete uppskjutes, får arbetsgivaren kräva att arbetet utföres enligt hans mening i tvisten (34 § andra stycket). Enligt denna föreskrift är facket skyldigt att vika undan och instruera sin medlem att följa ordern.
En tredje koppling sker för ett speciellt fall, nämligen utlämnande av arbete till annan företagare, arbetsentreprenad. Lagen ger vetorätt åt fackförbundet. Bestämmelserna om vetorätt har dock mycket begränsad tillämpning.
Medbestämmandelagens tillskyndare har förutsatt att de mera radikala stegen med överflyttande av beslutanderätt i olika frågor, sociala anordningar, principerna för nyrekrytering och befordran, produktionsmål m. m. skall ske genom medbestämmandeavtal träffade centralt eller lokalt. För att ge arbetstagarsidan större makt vid förhandlingsbordet ger lagen de mycket uppmärksammade reglerna om kvardröjande stridsrätt. Lagstiftaren har förutsatt att frågor om medbestämmande skall diskuteras samtidigt med de sedvanliga löneavtalen, men att det kan tänkas inträffa att parterna i denna omgång inte lyckas nå enighet om hur medbestämmandeavtalet skall utformas. Löneavtalet kan då börja löpa utan att arbetstagarsidan är bunden av fredsplikt. Arbetstagarorganisation kan när som helst under avtalsperioden aktualisera kravet på ett medbestämmandeavtal. Sedan parterna förhandlat färdigt står det dem å ömse sidor fritt att vidta arbetsinställelse och andra stridsåtgärder.
8. Arbetsrätten sådan den utformades genom 1928 års lag om kollektivavtal kunde sägas utgå från samma princip som aktiebolagslagen, nämligen att all makt över företaget utgick från ägandet av kapitalet. Företagsledningen var ägarnas förtroendemän. Under perioden 1928—70 var rättssystemet i harmoni därför att ägarmakten motbalanserades och kontrollerades av arbetstagarnas organisationer. Medbestämmandelagen och lagen om styrelserepresentation betyder att ägarmakten begränsats och urholkats. Som en följd härav kommer vi att möta nya problem som kommer att pocka på lösningar. I den avslutande delen av min föreläsning kommer jag att säga något omvad vi kan skönja vid horisonten. Innan jag övergår till att diskuteraframtidens problem vill jag markera att rättsvetenskapsmannen är bättre skolad att tolka förflutna händelseförlopp än att ange vart vi är på väg. Samtidigt vill jag framhålla att min avsikt inte är att deklarera några personliga sympatier för eller mot. Jag avser endast att peka på vissa svårigheter vilka är mer eller mindre nödvändiga konsekvenser av maktförhållandenas förändring. Vi kan inte vänta oss att systemet i alla delar i framtiden kommer att fungera på samma sätt som
hittills. När jag avslutningsvis för fram ett förslag som kan sägas syfta till att återställa balansen i rättssystemet har mitt förslag fördelen att inte ha diskuterats av de politiska partierna. Det bör därför kunna bedömas som en teknisk lösning med bortseende från partipolitiska synpunkter. Jag begränsar mina reflektioner till att avse det enskilda näringslivet, d. v. s. den privata sektorn av arbetsmarknaden.
Jag vill gärna medge vad inrikesutskottet uttalar, nämligen att medbestämmandelagen kan komma att tillföra arbetslivet "nya sociala dimensioner. En ökad arbetstillfredsställelse, som är ett mål i sig, kan beräknas frigöra nya krafter och få positiva effekter inte minst från effektivitetssynpunkt." Det vore dock fel att föreställa sig att framtiden kommer att bli problemfri.
9. En företagsledare har som främsta mål att företaget skall växa och bli starkt och på denna punkt finns knappast någon motsättning mellan chefens mål och det mål de anställda kan ha i sikte. Men som ägarens förtroendeman måste företagaren samtidigt betrakta som ett huvudsyfte att företaget skall ge största möjliga vinst och förutsättningen härför är att produkten kan framställas till lägsta möjliga kostnad. I det välskötta företaget är det därför en självklarhet att ledningen på varje punkt skall jaga onödiga kostnader. I detta hänseende är överensstämmelse mellan ledningens och de anställdas målsättning inte självklar. De anställda kan se kostnadsjakten med ovilja därför att den förutsätter ständiga anpassningar och förändringar med följande obehag för den enskilde arbetstagaren. I stället för målsättningen maximal vinst kan de anställda väntas ställa kravet att bevara arbetstillfällena eller att i varje fall inte tillåta inskränkningar utöver vad som följer av vad man kallar den naturliga avgången och att undvika hets. Det är inte heller uteslutet att förskjutningen i maktförhållandena får till effekt att företagsledningarna kommer att betrakta sig snarare som representanter för de anställda än som representanter för ägarna. Man kan skönja den nya företagsledaren som utmärkes av sin förmåga att entusiasmera sina anställda för nya projekt och att övertyga AP-fonden och andra offentliga kreditgivare att de bör satsa s. k. "riskvilligt" kapital. Man kan ställa frågan vad en sådan ändring i attityd kan betyda för näringslivets effektivitet.
Det får också förutsättas att de anställda kommer att mer än nu utnyttja sin makt för att få större utbyte för sina arbetsinsatser. Detta kan knappast betyda annat än att anställda vid företag, som på grund av goda konjunkturer eller fördelaktigt konkurrensläge lämnar stora överskott, tar ut högre löner än de anställda vid svagare företag. En sådan lönepolitik måste för de anställda framstå som naturlig och riktig eftersom vinsten är ett mervärde skapat av arbetet som skulle till-
falla kapitalet som en oberättigad profit.
Det behöver inte framhållas att det allt överskuggande problemet i dagens samhälle rör frågan hur den gemensamma kakan, nationalprodukten, skall fördelas mellan individerna. En del måste vi avstå för att bestrida samhällstjänster som sjukvård, undervisning, vägbyggen, polisväsende m. m. En annan del måste vi ge till de svaga, bland andra barnen, åldringarna och invaliderna. Återstår omkring hälften av nationalprodukten. Denna skall fördelas mellan de arbetande. Vi är överens om att medlen skall fördelas mellan dem i förhållande till deras arbetsinsatser, d. v. s. tiden för insatsen och insatsens kvalitet. Detta betyder att den skall ha mera som arbetar 50 timmar i veckan än den som arbetar 20. Det betyder också att vederlaget skall ställas i relation till arbetets art. Betalningen blir olika för tyngre och för lättare arbete, för arbete som kräver längre utbildning och för arbete som kan utföras av den oskolade, för arbete som är förenat med ansvar o. s. v.
Det är banalt att konstatera att få av oss kommer att anse det rättvist att vissa löntagares inkomst blir större enbart av den anledningen att de blivit anställda vid ett vinstgivande företag. Jag tror inte att övriga kommer att acceptera motiveringen, att de övertagit ett mervärde som eljest skulle ha varit profit. Jag skall inte gå in på vilka problem detta kan orsaka den lagstiftare som vill omfördela genom beskattning. Jag nöjer mig med att ställa frågan, om LO under sådana betingelser kommer att ha samma förutsättningar som nu att fullfölja den solidariska lönepolitiken, en politik som tillagts så stor vikt vid de centrala förhandlingarna under senare år.
10. Varje samhällsproblem kan finna olika lösningar. Jag utgår från att vi alla strävar efter att rationellt diskutera de problem som vi kommer att möta och att vi skall vara frigjorda från religiösa bindningar. Jag syftar bl. a. på bindningen till mervärdesteorin enligt vilken profiten är ett oberättigat övervärde. Vi kan tänka oss att pröva om grundvalarna för vår arbetsrätt och införa regler enligt vilka arbetsgivarna och arbetstagarna inte längre skall vara två parter med principiellt motsatta intressen. Vi kan söka att finna andra incitament till kostnadsjakt än ägarintresset av vinst och andra instrument att nå likformighet i lönerna än centrala förhandlingar mellan topporganisationerna. Lösningar av denna art kräver dock tid och fantasi, debatten hur en sådan arbetsrätt skall vara utformad har inte ens börjat. I stället för att skapa ett helt nytt system skulle vi kunna söka återställa jämviktsläget i det gamla systemet och därmed ge det tillbaka dess fulla funktionsförmåga.
Jag vill inskjuta, att det förslag till löntagarfonder som bär Rudolf
Meidners namn9 knappast kan väntas vara lösningen. Jag tvekar att det finns skäl att anta, att det förhållandet att löntagarna kollektivt äger aktiefonder kommer att öka intresset av att jaga kostnader.
Jag har förut angivit att arbetsförhållandet blivit ett trepartsförhållande, där staten gör anspråk på att bevaka "väsentliga medborgarintressen". Lagen 1971 om förnyande av vissa kollektivavtal framstod för allmänheten som ett stöd för låglönegrupperna. Många skulle därför vilja tro att samhällsintresset främst kommer att manifestera sig som ett partitagande för löntagarna mot arbetsgivarna som ägare av kapitalet. Jag tror inte på denna framtidssyn. Sett från SACO:s och SR:s sida utgjorde lagen 1971 ett ingrepp till stöd för arbetsgivaren, som eljest skulle ha tvingats till eftergifter. Detta kommer att bli det väsentliga samhällsintresset även i framtiden. Samhället får uppgiften att stärka den svagare partens ställning, arbetsgivarens ställning, genom att ställa representanter för samhället, staten såväl som konsumenterna, vid sidan av representanter för ägarintresset.
Det första steget har redan tagits på denna väg. 1972 genomfördes en lag om offentliga styrelseledamöter i vissa aktiebolag och stiftelser. Denna lag som gäller till utgången av juni detta år har givit regeringen fullmakt att tillsätta offentliga styrelseledamöter i högst 30 aktiebolag och stiftelser. Det främsta syftet har varit att få insyn dels i vissa aktiebolag, vilka som investmentbolag och förvaltningsbolag utövar ägarinflytande över andra företag, och dels i vissa stiftelser vilkas förmögenhet huvudsakligen består av aktier i svenska bolag. En av de närmaste dagarna har riksdagen att besluta över ett förslag till lag om styrelserepresentation för samhället i aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser som går väsentligt längre. Regeringen begär fullmakt att få tillsätta offentlig styrelseledamot i högst 60 aktiebolag eller ekonomiska föreningar och 10 stiftelser. Utöver samma grupp som omfattas av 1972 års lag åsyftas företag av betydelse från allmän synpunkt därför att företaget har ett betydande antal anställda eller bedriver verksamhet på flera platser i landet eller är ett svenskt multinationellt företag. Praktiskt kommer den nya lagen att innebära att vi får offentliga styrelseledamöter i alla större börsnoterade företag. Man har också diskuterat ett förslag, att kommunerna skulle få styrelserepresentation i företag av stor betydelse för sysselsättningen på orten, men en lagstiftning i ämnet dröjer ännu något år.
Det är tänkt att de offentliga styrelseledamöterna främst skall tjäna som kontakt- och informationsförmedlare mellan företagen och de
allmänna samhällsintressena. Det skall inte vara fråga om någon styrning från regeringens sida av ledamotens handlande i enskilda ärenden.10 Det är likväl tydligt att ett beslut taget av en styrelse innefattande en offentlig styrelseledamot kan väntas få större tyngdnär det gäller en fråga som berör de anställda än ett beslut av ägarrepresentanterna ensamma.
Med tanke på den önskvärda balansen mellan arbetsmarknadens parter skulle det vara skäl att inrätta offentlig representation även i Svenska arbetsgivareföreningen och anslutna branschorganisationer. En sådan samhällsrepresentation skulle ge ökad tyngd åt beslut om löneutfallet, särskilt de beslut som fattas vid centrala förhandlingar. Svenska arbetsgivareföreningen skulle bli lika mäktig som Statens avtalsverk visat sig vara vid konflikter på den offentliga arbetsmarknaden.
När jag författade manuskriptet till min avgångsföreläsning hade jag tänkt att inledningsvis också besvara den personliga frågan: När fångades mitt intresse för arbetsrätten, som blivit huvudämnet för mitt forskande, läroboksskrivande och debatterande?
På min tid som studerande i Uppsala 1927—31 förekom inte arbetsrätten på det ordinarie undervisningsschemat för de 4 1/2 år som då liksom nu var anslagna för juris kandidatexamen. Jag lyckas inte ens erinra mig till vilket ämne den nyligen antagna lagen om kollektivavtal kunde ha varit att hänföra. Den borde ha tillhört obligationsrätten men kunde också ha hört till den speciella privaträtten. Säkert var att professorn i obligationsrätt Vilhelm Lundstedt trots sin ställning som socialdemokratisk riksdagsman saknade varje intresse för arbetsrätt. Jag vill nämna att jag som lärare också hade Östen Undén, vilken hade skrivit en doktorsavhandling "Kollektivavtalet enligt gällande svensk rätt", 1912. Denna avhandling utgjorde ett inlägg i den vetenskapliga debatten om kollektivavtalets natur och rörde sig i de juridiska konstruktionernas höga rymder, dit en enkel juris studerande inte kunde tänkas nå. För övrigt låg arbetsrätten utanför Östen Undéns ämnesområden som professor, vilka var sakrätt och familjerätt.
Den enda undervisningen som jag fick i arbetsrätt var en enskild kurs rörande kollektivavtalet hösten 1930 eller våren 1931 av professorn i statsrätt, förvaltningsrätt och folkrätt C. A. Reuterskiöld, även han liksom flertalet professorer vid Uppsalafakulteten politiker och riksdagsman. Mina intryck var blandade. Jag hade svårt att följa min lärares tankegångar, han konstruerade kollektivavtalet som en förvaltningsakt — en konstruktion som gick i linje med hans korporativa idéer. Föreläsningarna gav inte någon information om hur den klassiska liberala obligationsrätten flyttats över till ett nytt område. Jag kommer ihåg att jag undrade över varför Reuterskiöld gjort kollektivavtalet till ämne för en privat avgiftsbelagd kurs. Några frågor på kursens innehåll kunde knappast väntas i tentamen.
Hade jag mött arbetsrätten på annat sätt än genom C. A. Reuterskiölds långa formfulländade haranger, hade min avhandling liksom Undéns avhandling kanske kommit att falla inom arbetsrätten. Att jag skrev min dok-
torsavhandling i sakrätt, dess titel är "Ägareförbehåll och avbetalningsköp" (1938), berodde inte på bristande intresse för arbetarrörelsen och de stora sociala frågorna. Från 1932 var jag aktiv i ABF:s studiecirklar och strax därefter författade jag en liten skrift "Arbetare och arbetarklass", som står som nr 2 i listan över mina skrifter i bilagan till den förnämliga festskrift som fakulteten tillägnat mig jämte mina vänner och kolleger Hilding Eek och Seve Ljungman. Valet av ämne för min avhandling blev i stället en följd av valet av lärare. Jag frågade Östen Undén om jag kunde få skriva en avhandling under hans handledning. Undén var den lärare, jämte Karl Olivecrona, som jag främst såg upp till och respekterade som vetenskapsman.
När jag disputerade 1938 och blivit docent, var min första tanke att skriva nästa bok i arbetsrätt. Det blev inte så. Båda de två ämnen jag kunde tänka mig, kollektivavtalet och tjänsteavtalet, hade lockat var sin doktorand. De sade sig ha kommit långt på väg och bad mig visa dem hänsynen att låta dem behålla ämnena ensamma för sig. Bägge är nu döda. Det visade sig att ingen av dem kom att fullfölja sina avsikter. Den ene, Alvar Odholm, betraktade jag som en stor vetenskaplig begåvning, han hindrades av sjukdom. Den andre var mera halvhjärtad och fann politik och affärsverksamhet mest lockande. Mina närmaste år kom i stället att ägnas försäkringsrätt och sjörätt. Det första valet var sjörätten, men där kunde jag inte komma så långt jag hade önskat, därför att avspärrningen den 9 april 1940 stängde planerna att utnyttja ett stipendium som jag fått från Sverige-Amerika Stiftelsen. Sedan jag fick min första professur i Lund 1945 har arbetsrätten varit huvudområdet för mitt forskande och skrivande, även om jag gjort åtskilliga utvikningar till andra områden, särskilt till den allmänna rättsläran.