EMR — en okänd rättsfallspublikation

Sedan några år utger domstolsväsendets organisationsnämnd, numera domstolsverket, en årlig rättsfallspublikation RRK — Rättsfallsreferat från regeringsrätten och kammarrätterna. Första volymen av RRK utkom 1973 och innehöll referat från 1972. Utgivningen grundar sig på ett regeringsbeslut den 2 februari 1973 och är ett led i försöken att utnyttja datatekniken för juridisk dokumentation. RRK kan köpas i bokhandeln och har visat sig vara ett användbart hjälpmedel. RRK kompletteras emellertid av en tekniskt likadant utformad, men mindre omfångsrik publikation EMR — Enkla meddelanden om rättsfallsreferat från regeringsrätten och kammarrätterna. Ett första häfte av EMR utkom 1974, andra häftet 1975 och tredje 1976. EMR innehåller dels referat från regeringsrätten och kammarrätterna, som inte tagits med i RRK, dels referat av till regeringsrätten överklagade kammarrättsmål. 1974 refererades sammanlagt 88 mål, 1975 51 och 1976 27. Till skillnad från RRK är EMR inte till salu i bokhandeln. Av de stora biblioteken i Sverige lär endast Kungliga biblioteket i Stockholm få ett exemplar av varje volym. Utanför kammarrätterna och regeringsrätten förefaller EMR vara praktiskt taget okänd. Förorden till de hittills utkomna volymerna upplyser att dessa vore avsedda för internt bruk inom regeringsrätten och kammarrätterna samt anger som stöd det redan nämnda regeringsbeslutet av den 2 februari 1973.
    Vid juridiska fakulteten i Lund blev EMR känd genom ett omnämnande i förkortningsförteckningen i Tryggve Hellners' kommentar till förvaltningslagen och några litteraturhänvisningar i RRK. Försök att förvärva denna tydligen beaktansvärda källa mötte svårigheter. Fakultetsbibliotekets försök att utverka ett exemplar av EMR:s första årgång hos domstolsväsendets organisationsnämnd misslyckades helt på sin tid; EMR vore avsedd för internt bruk, och exemplar finge endast utlämnas till regeringsrätten och kammarrätterna. Så småningom kunde biblioteket emellertid anskaffa en fotokopia av ett exemplar som hade kunnat utlånas från annat håll. Förvärv av 1975 års EMR var inte mycket lättare. Telefonsamtal med ett par tjänstemän på domstolsverket var fruktlösa; liksom tidigare ansåg man sig vara förhindrad att lämna ut exemplar till andra än till regeringsrätten och kammarrätterna. Först efter kontakter med vederbörande byråchef kom exemplar av EMR 1975 och även EMR 1976 till fakulteten.
    De tre föreliggande volymerna innehåller endast ett relativt mindre antal redogörelser för regeringsrättsfall, vilka närmast har notiskaraktär. Kammarrättsfallen överväger (1974 45 av 88, 1975 41 av 51 och 1976 26 av 27), och den kvantitativa tyngdpunkten ligger på referat av överklagade mål rörande skatter, uppbörd, folkbokföring, tull och avgifter (1974 59 av88, 1975 37 av 51 och 1976 25 av 27). Åtskilliga av dessa mål har senare prövats av regeringsrätten och refererats i RRK (hittills av EMR 1974 13 fall och av EMR 1975 9 fall). I en del fall har dock prövningstillstånd vägrats eller utgången varit densamma i regeringsrätten som i kammarrätten; i dessa fall är redogörelsen i EMR den enda i tryck tillgängliga

 

548 EMR — en okänd rättsfallspublikation(hittills av EMR 1974 i 8 fall och av EMR 1975 i 6 fall).
    Merparten av de fortfarande intressanta redogörelserna i EMR är således närmast att jämföra med notiserna i Regeringsrättens årsbok. Notisfallen — i både RÅ och EMR — har i regel inte varit viktiga i den bemärkelsen att de skulle ha verkat revolutionerande för den offentliga rätten. Notisfallen har emellertid alltid haft betydelse för det vardagliga praktiska arbetet och för forskningen. Här får man svar på detaljfrågor och finner upplysningar om stadgad praxis eller kompletteringar till principiellt syftande referat. T. ex. inom skatterätten torde notiser i RÅ vara kvantitativt klart oftare beaktansvärda än referaten. I föreliggande skick innehåller EMR en del välbehövliga informationer av liknande slag även för jurister utanför regeringsrätten och kammarrätterna, men uppläggningen kan måhända diskuteras. Förvånande är därför att spridningen av EMR efter tre år alltjämt kringgärdas av tydligen hårda restriktioner. Man torde få ifrågasätta, om inte jurister utanför domstolsverket, regeringsrätten och kammarrätterna i större utsträckning än vad som synes vara fallet borde beredas möjlighet att deltaga i diskussionen om framtidens rättsfallspublicering i den mån denna nu skall ske genom statliga organ. Dessa avnämargruppers informationsbehov kan troligtvis inte utan vidare antas vara identiska med behoven hos regeringsrättens och kammarrätternas ledamöter.

Hans-Heinrich Vogel