Villkorliga fordringar — finns de? Kan man få panträtt för dem enligt jordabalken?

En uppsats av professor Karl Olivecrona i SvJT 1976 s. 308—309 är anledningen till följande reflexioner. Uppsatsen har rubriken "En fråga om godtrosförvärv av panträtt vid kredit i checkräkning". Dess huvudsakliga syfte synes vara att framföra argument mot synpunkterna i min artikel "Bankernas panträtt — konsekvenser av nya jordabalken", som är införd i Ekonomisk Revy 1974 s. 97 ff. Eftersom alla läsare av SvJT inte torde ha omedelbar tillgång till Ekonomisk Revy, torde det vara påkallat att här notera några synpunkter i anslutning till Olivecronas uppsats, så att frågeställningen någorlunda klarlägges.
    Det förefaller, som om uppsatsen möjligen är grundad på vissa missförstånd. Ett iögonfallande missförstånd är, att Olivecrona tycks ha den uppfattningen, att villkorliga fordringar är något sällan förekommande och nära nog förkastligt och för att bedöma reglerna om dem "har man ingen hjälp av formuleringar som de anförda" (= synpunkter som återfinnes i min artikel). Tydligen skall man, enligt Olivecrona, helst inte närmare befatta sig med villkorliga fordringar utan bara använda termen fordran.
    Emellertid förhåller det sig faktiskt så, att villkorliga fordringar är ett mycket betydelsefullt och positivt inslag i den ekonomiska samfärdseln i våra dagar. Här skall endast några belysande exempel anföras:
    En remburs innebär regelmässigt, att en bank ikläder sig skyldighet att betala köpeskillingen för visst gods, på villkor att säljaren/exportören senast viss dag till banken överlämnar vederbörliga dokument beträffande godset. Exportören förfogar därmed över en villkorlig fordran och kan utan risk investera kapital och sätta i gång sin produktion. Å andra sidan ikläder banken sig den beskrivna betalningsskyldigheten endast mot det att banken

 

Erik Burling 549för sin del får en motförbindelse av köparen (eller dennes bank), innebärande att köparen skall ersätta rembursbanken för alla dess utlägg jämte ränta och kostnader, om rembursbanken inom den föreskrivna tiden har gjort utbetalning strikt enligt rembursvillkoren. Banken är alltså också innehavare av en villkorlig fordran.
    En bankgaranti innebär likaledes regelmässigt, att banken ikläder sig skyldighet att ersätta — intill visst angivet belopp — skada av visst slag, som möjligen kan uppkomma för garantimottagaren före utgången av viss tid. Garantimottagaren (beneficienten) får alltså en villkorlig fordran mot banken. Å andra sidan har banken i samband med garantins utfärdande skaffat sig en motförbindelse av sin kund, enligt vilken denne åtager sig att ersätta banken dess utlägg enligt garantin, om sådana utlägg förekommer under den föreskrivna tiden, jämte ränta och kostnader. Banken säkerställes alltså också av en villkorlig förbindelse.
    En kredit i checkräkning innebär, att banken ikläder sig skyldighet att betala checkar intill visst sammanlagt belopp, om och i den mån kredittagaren utställer sådana checkar före utgången av viss tid. Kredittagaren har alltså genom kontraktet förvärvat en fordran på banken, en lyftningsrätt intill det i kontraktet angivna beloppet. Det är kredittagaren själv som bestämmer, om det utfästa kreditbeloppet skall lyftas enligt kontraktet; banken har då endast att finna sig i att betala. Å andra sidan har banken en i kontraktet inrymd motförbindelse av kredittagaren, innebärande att denne skall ersätta banken — om och i den mån han har tagit sin lyftningsrätt i anspråk — för bankens utlägg jämte ränta och kostnader.
    För den industriella produktion, som har lett till vårt nuvarande välstånd, liksom för utbytet av varor över gränserna har strukturen med villkorliga fordringar visat sig vara av mycket stor betydelse. Om någon skulle tro, att lagstiftaren eller ansvarskännande jurister vid behandling av panträtt eller andra säkerhetsformer i framtiden skulle kunna bortse från att särskilt tänka på hur det ställer sig beträffande villkorliga fordringar, då tar vederbörande grundligt miste.
    Det är att märka, att Olivecrona uppenbarligen inte har trängt fram till full kännedom om vad ett vanligt checkräkningskontrakt innebär särskilt i fråga om kreditgivarens skyldighet att tillhandahålla den utfästa krediten. Han gör nämligen gällande — i sista stycket av artikeln — att sedan kreditgivaren fått underrättelse om att pantsatt egendom har överlåtits "grundas alltså enligt lagen icke någon panträtt genom att den tidigare ägaren gör uttag å kontot. Enligt kontraktens sedvanliga innehåll står det då kreditgivaren fritt att spärra kontot utan att fördenskull riskera någon påföljd."
    Först och främst nödgas jag taga bestämt avstånd från uttrycket "spärra kontot". Under de decennier, som jag arbetat som jurist och därvid även haft förmånen och ansvaret att vägleda och ge råd åt yngre bankjurister, har jag alltid funnit det vara ett nödvändigt led i den utbildningen att varna dem för att okritiskt använda orden "spärr" och "spärra". Detta är ett lekmannamässigt talesätt och man kan utgå från att i 90 procent av alla de fall, då detta uttryckssätt användes, så användes uttrycket felaktigt. (Se även Svenskt Banklexikon och/eller Svenskt Affärslexikon uppslagsordet "Spärrat konto", där en viss analys göres beträffande dessa uttryck.) En affärsjurist med tillräcklig erfarenhet undviker att ta sådana oklara uttryck i

 

550 Erik Burlingsin mun. Ett vanligt checkkonto kan över huvud taget inte "spärras" utan det lever sitt liv i bokföringen till dess det i vederbörlig ordning har avslutats. Ett checkkonto, som öppnats för en viss kund, måste belastas med de uttag som förekommit — berättigade eller oberättigade — samt med upplupen ränta och uppkomna avgifter, tills kontot har avslutats. Likaså måste man gottgöra kontot de inbetalningar som kan komma att ske. Om man skall försöka sig på att resonera juridiskt, bör man lämpligen använda juridiskt godtagbara, adekvata ord.
    Vad Olivecrona här åsyftar är tydligen en i checkräkningskontrakten vanligen inrymd bestämmelse, som ger banken rätt att inställa kreditens utnyttjande — d. v. s. häva kreditavtalet — dock endast i vissa mycket speciella fall av väsentliga brott mot avtalet från medkontrahentens sida. Denna hävningsregel kan uppenbarligen inte åberopas, om situationen är den att överenskommen pant för den utfästa krediten har blivit ställd i laga ordning och att den pantsatta egendomens ekonomiska värde inte har försämrats. Förändring av äganderätten till pant berör ju inte den, som är behörig panthavare. De vanligaste fall, då denna hävningsklausul kan tilllämpas, är de fallen, att räkningshavaren har inställt sina betalningar eller råkat i konkurs eller att utmätning har skett på ett sätt som innebär, att kreditgivarens rätt har råkat i farozonen, t. ex. om företagsintecknad egendom har utmätts, då säkerheten omfattar företagsinteckning.
    Den omständigheten, att ett avtal har en hävningsklausul, hindrar givetvis inte att avtalet är fullt bindande så länge avtalet inte har hävts enligt vederbörliga grunder. Varje köpekontrakt, avseende fast eller lös egendom, kan enligt i lag givna bestämmelser hävas. Men kontraktet är bindande för båda parter, så länge det inte i laga ordning hävts, och sådant hävande är i själva verket mycket sällsynt. Tanken, att en kreditgivare skulle kunna rent godtyckligt inställa en utfäst kredit, är helt absurd. En kredittagare, som i förlitande på den avtalade krediten har igångsatt stora investeringar, skulle i så fall kunna drabbas av stora förluster. Självklart skulle kreditgivaren drabbas av lagliga påföljder vid ett sådant handlande.
    Härefter skall jag försöka att så kort som möjligt summera ned några av de huvudsakliga tankegångarna i artikeln i Ekonomisk Revy 1974 s. 97 ff.
    1) Jordabalkens 6 kap. talar om panträtt "till säkerhet för fordran". Genomgående talas det om "fordran' och "fordringen". Men det anges klart i motiven, att en grundläggande förutsättning för panträtten skall vara "ett fordringsförhållande i ordets mest vidsträckta bemärkelse". Och här tillägges av lagstiftaren att "Lagtexten är inte heller avsedd att lägga hinder i vägen för att fastighetsägaren lämnar pantbrevet som säkerhet för en villkorlig fordran, exempelvis för fordringsanspråk som kan uppkomma ur något rättsförhållande, som anges i pantavtalet" (prop. 1970: 20, del B 1, s. 298).
    Naturligtvis skulle man gärna se, att en så viktig sak hade sagts ut i klar lagtext. Så har visserligen inte skett här men ingen jurist bör kunna ha skälig anledning att känna tvekan med hänsyn till motivens klara uttalande härvidlag.
    Att kreditgivarens fordran gentemot kredittagaren på grund av ett checkräkningskontrakt är en villkorlig fordran, det lärer knappast kunna bestridas.

 

Villkorliga fordringar — finns de? 551    2) Det är vidare att beakta att denna villkorliga, blivande fordran även regleras av de allmänna uttalanden i motiven, som avser blivande fordringar överhuvudtaget.
    Beträffande blivande fordringar skiljer lagstiftaren enligt prop. 1971: 179 på framför allt två situationer:

a) Den situation, som föreligger då borgenären har rätten att avgöra, om fordringen skall komma till stånd.

b) Den situation, som kännetecknas av att det inte längre beror på borgenären, om fordringen skall komma till stånd.
    Enligt mitt bedömande är det helt uppenbart, att — sedan ett kontrakt angående kredit i checkräkning har upprättats mellan parterna — det inte längre beror på kreditgivaren om och i vad mån fordringar enligt kontraktet skall uppkomma. Detta beror i stället helt och hållet på huruvida och i vad mån kredittagaren utnyttjar sin lyftningsrätt.
    3) För sådana fordringar, som avses under 2 b) här ovan, gäller den godtrosregeln, att borgenären måste ha varit i god tro då han mottog panten för den blivande fordringen. En underrättelse därefter om att egendomen har övergått till ny ägare berör inte den som i laga ordning i god tro har mottagit panten.
    Denna principiella ståndpunkt enligt prop. 1971: 179 s. 36 och 37 är i själva verket ingen civilrättslig nyhet. Det är en obestridlig regel, att en i laga ordning konstituerad panträtt inte beröres av att pantens ägare säljer egendomen till tredje man (eller upplåter sekundär panträtt) och att panthavaren aviseras härom. Konsekvensen blir endast, att panthavaren efter mottagen betalning för sin fordran skall redovisa panten till den nye ägaren (eller den sekundäre panthavaren) och inte till pantsättaren. Jämför även utsökningslagen 71 §, där samma rättsregel är iakttagen.
    Så långt vad som framgår av jordabalken och vilket är fullt tillräckligt för sakens principiella bedömande. Olivecrona drar emellertid också in lagen om exekutiv försäljning av fast egendom och gör gällande, att jordabalkslagstiftarens regler måste ses i samband med nämnda lag. Han säger: "Termen 'fordran' i JB 6: 2 måste ha samma innebörd som denna term har i lagen om exekutiv försäljning av fast egendom, d. v. s. de allmänna förutsättningarna för att ett anspråk på ett penningbelopp skall upptagas i en sakägarförteckning under rubriken 'fordran' måste vara uppfyllda."
    Det är att märka, att jordabalkens lagstiftare rör sig med åtskilliga nyanser av begreppet fordringar: villkorliga fordringar, blivande fordringar samt rätt och slätt fordringar. Lagstiftarens ståndpunkt beträffande dessa olika nyanser är klargjord enligt motiven.
    Även vid tillämpning av lagen om exekutiv försäljning av fast egendom — och andra regler inom utsökningsrätten — är det emellertid nödvändigt att nyansera begreppet fordran. Sålunda torde det enligt lagens bestämmelser vara uppenbart, att man inte äger åberopa en blott och bart villkorlig fordran för att med stöd av denna söka och erhålla exekution i fast egendom. Det kan man inte heller göra ens med stöd av en ovillkorlig fordran, så länge fordringen inte har förfallit till betalning. Endast med stöd av förfallen fordran kan man igångsätta exekution i fast egendom. Denna regel kan inte betraktas såsom särskilt anmärkningsvärd. Det går ju inte heller att med stöd av en blott och bart villkorlig fordran realisera en ställd pant eller åtnjuta betalningsrätt i en pågående konkurs. Därmed är

 

552 Villkorliga fordringar — finns de?dock inte sagt, att innehavaren av en villkorlig — eller en ännu inte förfallen — fordran skulle vara rättslös vid exekutioner av dessa slag. Se härom bl. a. reglerna om sakägarförteckning (lagen om exekutiv försäljning av fast egendom 26 § 3 stycket). Där föreskrives att fordran skall upptagas i förteckningen, även om den är beroende av villkor. Konkurslagen har liknande regler i 121 och 136 §§, avseende rätten till utdelning i konkurs för villkorlig fordran. Dessa olika regler passar utmärkt väl tillsammans i rättssystemet och de motsäger inte varandra. Jag har faktiskt inte någonsin hört talas om att ägare av villkorliga fordringar skulle ha klagat bittert över den lott, som blivit deras enligt utsökningsrätten. Även dessa regler torde vara väl avvägda.
    Slutligen kanske jag i förevarande sammanhang törs nämna, att i den festskrift till Knut Rodhe, som kommer att publiceras på höstsidan 1976, torde komma att inflyta en uppsats av mig — skriven för någon tid sedan— med rubriken "Något om konsten att utmäta banktillgodohavanden". I senare delen av nämnda uppsats behandlas en fråga om utmätning av lyftningsrätt i checkräkning, som i viss mån har anknytning även till de här berörda spörsmålen; därför vill jag ha nämnt saken.
    Härmed avser jag att betrakta denna lilla diskussion såsom helt avslutad för mitt vidkommande.

Erik Burling