Hypotekssäkerhet för checkräkningskredit, en konkurrensfråga

I Ekonomisk Revy 1974 (s. 97 ff) har Erik Burling analyserat kreditgivarens ställning, då fastighet vari panträtt upplåtits till honom till säkerhet för checkräkningskredit byter ägare under kredittiden och kreditgivaren underrättats därom. Burling förespråkar den lagtolkningen att panträtt för kreditens fulla belopp kan göras gällande mot den nye ägaren och att kreditgivaren därför både kan och skall fullfölja krediten utan hinder av ägarskiftet. För Burling är alltså kreditgivarens förvärv på grund av förre ägarens panträttsupplåtelse ett regelrätt panträttsförvärv, vars giltighet ej beror av kreditgivarens efterföljande goda eller onda tro. Mot detta har Karl Olivecrona i SvJT 1976 (s. 308 f) invänt, att pantfordran i JBs mening måste vara detsamma som i den fastighetsrättsliga exekutionslagstiftningen så att fordringen kan upptagas i sakägarförteckning då fastigheten skall säljas exekutivt. Olivecrona menar, att Burling saknar stöd i lagförarbetena för sin tolkning. Med Olivecronas uppfattning blir kreditgivarens rätt en fråga om god eller ond tro vid utbetalning från räkningen. Eftersom exemplet förutsätter att han försatts ur god tro, skulle kreditgivaren då vara nödsakad att avbryta fortsatt kreditgivning.
    Det är gott att Olivecrona tagit till orda, ty hans uppfattning har länge varit känd bland bankjurister och den vägen övat inflytande även på hanteringen av skepps- och skeppsbyggnadshypoteken vari jag är engagerad. Det blir nu tillfälle att bemöta honom.
    Jag medger, att det på det underlag som lagtext erbjuder ligger nära till hands att i uttrycket fordran lägga samma mening vare sig det förekommer i 6: 2 JB, 6: 3 samma balk eller i anslutande exekutionsrättslig lagstiftning. Men i denna sak har lagförarbetena mer att säga än lagtexten låter förmoda; lagen vilar på allmän panträttslig grund.
    En panträtt på grund av inteckning som bildar en rätvinklig rättsfigur

 

Christer Rune 553med lika sidor åt alla håll har naturligtvis enkelhetens fulla attraktionskraft. Likväl skulle det vara en påtaglig förenkling att beteckna rättigheten som en dylik figur. Hur dess olika sidor formas och betraktas måste, vid lagtolkning såväl som vid lagstiftning, underordnas den rättspolitiska målsättningen. Den kan variera med konkurrenssituationen och gör det också. Redan panträttsförvärvarens skydd mot upplåtarens övriga borgenärer skiftar beroende på om det skall verka i konkurs, vid utmätning av egendomen eller vid utmätning av pantbrevet.1 Det bör då inte förvåna, om rättighetens omsättningsskydd framträder med egna drag. Svaret på det omdiskuterade spörsmålet är mycket riktigt inte givet enbart med en jämförelse mellan lagregler om hur panträtt upplåts och om hur samma rättighet realiseras. Med detta förhållande i minne ämnar jag undvika spörsmålet hur en fordran skall vara beskaffad för att kunna beredas plats i en sakägarförteckning. I stället vill jag granska de lagförarbeten på vilka Burlings uppfattning går tillbaka; de behandlar närmast omsättningsskyddet.
    Det bör ej förbises, att förarbetena åtminstone inledningsvis såsom framtida fordran räknar inte bara fordran, som ännu varken grundats eller fullbordats (t. ex. på grund av kredit under generell pantförskrivning), utan också fordran, som väl grundats men ännu ej fullbordats (t. ex. på grund av kredit i löpande räkning). Vi står här inför en från doktrinen nedärvd terminologisk-systematisk oklarhet, som efter vanligheten äventyrar tankensklarhet och därmed också diskussionens.2 Vad man i prop. 1971: 179 s. 37 till en början måste söka fastställa var nämligen i vad mån dylika, såsom ännu ej uppkomna rubricerade fordringar likväl med dåvarande lydelse av JB utan vidare kunde göras gällande såsom pantfordringar gentemot ny ägare. Där omsättningsskydd ej redan erkändes med stöd av allmän panträttslig grundsats kunde lagändring behövas för rationell kreditgivnings skull.
    I lagrådsremissen (ib.) uppehöll sig föredragande statsrådet bl. a. vid kredit i löpande räkning mot hypotekssäkerhet, exemplifierade den med byggnadskreditiv och checkräkningskredit samt konstaterade att fortlöpande ägarkontroll i dylika fall i praktiken skulle vara ogenomförbar. Han slog därefter fast att panträtt kunde göras gällande mot ny ägare oberoende av lagfartsansökan (som enligt dåvarande lydelse av JB obönhörligt satte punkt för förre ägarens behörighet att upplåta panträtt i fastigheten) i den mån det inte längre berodde på borgenären huruvida och när en fordran kom till stånd medan svaret framstod som ovisst i den mån borgenären hade sådan rådighet över fordringsförhållandet. Som exempel på det fall då borgenären frånhänt sig denna rådighet anförde statsrådet ett garantiåtagande. Däremot antog han att borgenären "ibland" var bevarad vid sådan rådighet vid kredit i löpande räkning och "praktiskt taget alltid" var det vid kredit under generell pantförskrivning.

 

1 Om kredittagaren försätts i konkurs, kan han inte längre verksamt medverka till vare sig uppkomst eller fullbordan av pantfordran, ej heller förfoga över sin checkräkningskredit för egen del (jfr SOU 1973: 22 s. 217 not 10). Utmätning av fastigheten hindrar i och för sig inte ny pantsättning med redanut färdat pantbrev (jfr prop. 1973: 42 s. 620), så mycket mindre då fortsatt belastning av pantbrev som utgör säkerhet för checkräkningskredit. Och till utmätning av outnyttjat utrymme av pantbrevet återkommer jag strax.

2 Jfr O. K. Magnussen i TfR 1937 s. 14 till diskussionen Vinding Kruse, Torp och Hagerup om pantfordrans uppkomst. 

554 Christer Rune    Till dessa uttalanden anknyter så lagrådets (tre ledamöters) yttrande (s. 57 f):
 —— I remissprotokollet uttalas att, i den mån det icke längre beror på borgenären huruvida eller när en fordran kommer till stånd, det är klart att panträtten kan göras gällande mot ny ägare till fastigheten oberoende av att äganderättsövergång ägt rum och att den nye ägaren sökt lagfart. Som typexempel har nämnts, att pantbrevet lämnats såsom säkerhet för ett garantiåtagande. Som ett annat betydelsefullt fall kan nämnas pantsättning för checkräkningskredit till visst högsta belopp. Den i remissprotokollet uttalade meningen är otvivelaktigt riktig. I nu angivna fall torde i själva verket fordringen få anses ha uppkommit redan vid panträttsupplåtelsen, ehuru den då ännu är beroende av villkor.
    När däremot borgenären själv avgör om och när fordringen kommer till stånd, såsom förhållandet i regel är bl. a. vid generell pantförskrivning, blir frågan om borgenärens goda tro av betydelse, om den pantsatta fastigheten överlåtits, innan borgenären träffat sitt avgörande, exempelvis att ytterligare kredit skall lämnas. 
.
    En sammanställning av statsrådsuttalandena med lagrådsyttrandet ger enligt min mening gott stöd för Burlings mening. Ja, även om man skulle med Olivecrona se bort från de tre lagrådsledamöternas yttrande, bör man finna stöd i statsrådsuttalandet. Ty den som lägger vikt vid borgenärens rådighet över fordringsförhållandet kan därmed ej avse annat än borgenärens rättsliga rådighet.3 Hans faktiska rådighet över utbetalning måste vara irrelevant. Det är ju inte fråga om någon fysisk kraftmätning utan om ett avtalsbundet, ömsesidigt rättsförhållande. Kreditgivaren är — sin etymologiska kostymering till trots — ingalunda någon goda gåvors givare. Han tillhandahåller sin tjänst mot betalning (som inte begränsas till ränta utan även omfattar kreditavgift) och kredittagaren har anspråk på att det också sker så som avtalet förutsätter. Att avtal kan sägas upp, ändrar inte principen.
    En kreditgivare, som på sedvanliga villkor ställt checkräkningskredit till en kredittagares förfogande, har inte frihet att avbryta krediten när han finner för gott. Han kan visserligen faktiskt upphöra med fortsatt utbetalning under krediten (även om också den rådigheten har sin begränsning) men riskerar då att begå avtalsbrott; han får ju hålla sig till avtalets förutsättningar. Därför passar checkräkningskrediten enligt min mening utmärkt väl in i den bild statsrådet målat av en kredit i löpande räkning under vilken kreditgivaren inte råder över huruvida eller när fordringen skall komma till stånd. Och då skulle alltså panträtten vara ursprungligt verksam såsom omsättningsskyddad rättighet.
    För uppfattningen att panträttsupplåtelse till säkerhet för checkräkningskredit binder ny fastighetsägare så länge kreditavtalet består kan också åberopas lagberedningens motiv till förslag till ny utsökningsbalk;4 beredningen hänvisar just till lagrådsyttrandet i prop. 1971: 179. Samtidigt dekla-

 

3 Jfr bl. a. Olivecrona, Inteckningsrätten i jordabalken, 3 uppl., s. 126 f. Jag är på det klara med att Olivecrona finner förfelat att skilja mellan fall då borgenären råder resp. inte råder över fordringens uppkomst. Likväl har denna distinktion spelat stor roll i doktrinen, inte minst i Danmark och Norge. Den uppfattningen har också hävdats att det egentligen är lika relevant i vad mån gäldenären råder över fordringsförhållandets utveckling eller ej. Se bl. a. F. Hagerup, Den norske panteret, 3 uppl. s. 58 och 371 ff; jfr O.K. Magnussen i TfR 1937 s. 12 ff. Praxis har också uppmärksammat detta; se UfR 1908 A s. 74.

4 SOU 1973: 22 s. 341.

 

Hypotekssäkerhet för checkräkningskredit 555rerar beredningen den uppfattningen att upplåtelsen inte på samma sätt binder upplåtarens borgenärer. Det kunde enligt beredningens mening inte få stå denne fritt att utnyttja checkräkningen efter behag och samtidigt blockera pantens aktuella övervärde för sina övriga borgenärer. Dessa skulle alltså kunna angripa detta genom utmätning av överhypotek på pantbrevet.
    Lagberedningens syn på de båda konkurrensfrågorna — som jag delar — förutsätter tydligen, att uttrycket fordran i 6: 2 JB inte behöver ha samma innebörd i relation till ny fastighetsägare som samma uttryck i 91 a § utsökningslagen har i förhållande till upplåtarens borgenärer. Det är en svårfrånkomlig följd av beredningens nyanserade syn på lagreglernas rättspolitiska funktion.
    Man kunde ha önskat sig en lagtext som klarare uttryckte lagstiftarens ambitioner. Men man kan inte rimligen frånkänna Burling stöd i lagförarbetena. Och hans tolkning har dessutom goda praktiska skäl för sig.
    Jag vill avrunda detta inlägg med ett raskt och därför med nödvändighet ytligt svep över några andra kredittyper. Principiellt likställd med checkräkningskrediten bör enligt min mening den kredit vara som (i princip alltså mot avgift) beviljats men ännu ej ställts till kredittagarens förfogande, t. ex. emedan denne ej behöver pengarna förrän senare. Något fritt återtåg har kreditgivaren vanligen ej i det fallet. Detsamma gäller enligt min mening om byggnadskreditivet, vilket figurerar så undanskymt i lagförarbetena. Visserligen prövar kreditgivaren under sådan kredit varje utbetalning för sig. Men det är visst inte fråga om någon fri prövning. Kan det konstateras, att bygget framskridit så som avtalet förutsätter för utbetalning, har kreditgivaren att betala. Därför syns mig byggnadskreditivet ej uppvisa någon i detta sammanhang rättsligt väsentlig avvikelse från checkräkningskrediten.5
    Måhända är steget längre till kredit under växeldiskonteringsavtal eller avtal om reversräkningskredit. Enligt gängse standardvillkor prövar kreditgivaren då varje erbjuden växel resp. revers och kan följaktligen vägra diskontering i det enskilda fallet. Emellertid är det inte heller där fråga om någon godtycklig prövning. Kreditgivaren kan såvitt jag förstår inte vägra att diskontera växel eller revers som han skäligen bör ta för god. I så fall vore ju kreditavtalet meningslöst och intet att betala för. Det är kredittagarens sak att erbjuda objektivt godtagbar växel eller revers, kreditgivarens sak att diskontera sådan. På motsvarande sätt torde saken ställa sig i de vanliga fallen av remburs. Kreditgivaren är skyldig att betala mot avtalsenlig dokumentation, exempelvis ett s. k. rent konossement. Och även de i marknaden förekommande s. k. ramkreditavtalen kan såvitt jag förstår uppvisa samma rättsliga drag.
    Ändamålsenlig rättstillämpning måste enligt min mening räkna med att pantsäkerhet för fordringar på grund av kreditavtal av de slag jag här snuddat vid håller även om panten kreditgivaren veterligen skiftar ägare; på den andra sidan hindrar pantförskrivning därunder vanligen inte and-

 

5 Om kreditgivaren, såsom enligt gängse standardvillkor, förbehållit sig rätt (jfr not 3) att vid behov låta fullborda bygget med fortsatt utbetalning under kreditivet, bör det emellertid ge honom ett annat borgenärsskydd än vid checkräkningskredit. Det står ju då inte kredittagaren fritt att utnyttja eller ej utnyttja krediten. Jfr även Undén, Svensk sakrätt II, Fast egendom, 6 uppl., s. 327. 

556 Hypotekssäkerhet för checkräkningskreditrahandspantsättning av eller utmätning i överhypotek som kan vara tillgängligt.

Christer Rune