Lagstiftningsfrågor i riksdagen våren 1976

 

I nedanstående översikt lämnas en redogörelse för lagstiftningsfrågor, som behandlats vid 1975/76 års riksmöte under våren 1976. Liksom i tidigare översikter av samma slag har företrädesvis medtagits ärenden som bedömts särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skatte- och tullagstiftning förbigås praktiskt taget helt.

 

Stats- och förvaltningsrätt m. m. Som vilande för fortsatt grundlagsenlig behandling har antagits förslag till ändringar i regeringsformen (RF). Ändringarna, som främst syftar till en utvidgning och förstärkning av skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna, innebär i huvudsak följande.
    Utvidgningen av det skyddade området sker genom att ett flertal nya rättigheter införs i RF vid sidan av de nuvarande. De nya rättigheterna är skydd mot tvång att delta i demonstration eller meningsyttring, skydd mot att medborgare utan eget samtycke antecknas i allmänt register enbart på grund av hans politiska åskådning, skydd mot tortyr och kroppsstraff samt skydd mot medicinsk påverkan i syfte att tvinga fram eller hindra yttranden. Andra nya rättigheter utgör krav på domstols offentlighet samt rätt förförfattare, konstnärer och fotografer till sina verk.
    Vidare införs regler till skydd mot rättighetsbegränsningar enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning och mot föreskrifter som innebär att någon missgynnas på grund av ras eller kön.
    Förstärkningen av rättighetsskyddet sker på olika sätt. Till RF:s nuvarande undantagslösa rättigheter — bl. a. förbud mot dödsstraff, landsförvisning av svensk medborgare, berövande av svenskt medborgarskap i vissa fall, retroaktiva straff och tillfälliga domstolar — fogas följande rättigheter,s om inte heller kan begränsas: skyddet mot tvång att ge till känna åskådning, skyddet mot tvång att delta i demonstration etc., skyddet mot tvång att tillhöra trossamfund eller annan åskådningssammanslutning, skyddet mot åsiktsregistrering utan samtycke samt skyddet mot kroppsstraff, tortyr och medicinsk påverkan i syfte att tvinga fram eller hindra yttranden. Även religionsfriheten hör till denna grupp.
    Övriga fri- och rättigheter, av vilka de viktigaste är de s. k. opinionsfriheterna — yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet etc. — samt rörelsefriheten skall enligt förslaget kunna begränsas men liksom nu endast genom lag. Möjligheterna att besluta rättighetsbegränsande lagar inskränks på flera sätt. För det första får begränsning ske endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Vidare får en begränsning aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den, och den får heller inte sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens

 

564 Ove Lindhgrundvalar. Också förbuden mot diskriminering på grund av åskådning, ras eller kön ingår som led i skyddet för de begränsningsbara rättigheterna.
    I fråga om opinionsfriheterna skall därutöver gälla att dessa skall få begränsas endast för att tillgodose kvalificerade, till stor del särskilt angivna intressen.
    Ändringarna innebär vidare att reglerna i 10 kap. 5 § om överlåtelse av konstitutionell befogenhet till mellanfolklig organisation ändras på så sätt att det inte blir möjligt att överlåta kompetens att besluta rättighetsbegränsande föreskrifter.
    Skyddet för utlänningarnas rättigheter förstärks kraftigt. I fråga om de flesta av de icke-begränsningsbara rättigheterna jämställs utlänningar här i riket med svenska medborgare. Såvitt gäller det stora flertalet övriga rättigheter är utlänningarna likställda med svenska medborgare om annat inte följer av särskilda föreskrifter i lag. De nuvarande möjligheterna att överlämna till regeringen att besluta om rättighetsbegränsningar inskränks starkt.
    Det förbättrade skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna bygger på att den lagprövningsrätt som f. n. finns i rättspraxis alltjämt skall bestå. En domstol eller annan rättstillämpande myndighet får således inte grunda ett avgörande på en föreskrift som uppenbart strider mot ett stadgande i grundlag. Någon uttrycklig bestämmelse härom har dock inte upptagits i RF.
    I redaktionellt hänseende innebär ändringarna i nu berörd del att samtliga rättsligt bindande rättighetsregler samlas i ett särskilt kapitel om grundläggande fri- och rättigheter som ersätter RF:s nuvarande 2 kap.
    I övrigt innebär lagstiftningen bl. a. att vissa programstadganden om de viktigaste målen för den samhälleliga verksamheten tas in i RF.
    Som ett led i arbetet på en genomgripande reform av lagstiftningen beträffande yttrandefriheten i tryckt skrift, radio, TV och film har som vilande antagits ett förslag till relativt omfattande ändringar i tryckfrihetsförordningen (TF). Ändringarna berör tre huvudområden: TF:s tillämpning på olika skrifter, meddelar- och anonymitetsskydd samt tillsyn över förordningens efterlevnad.
    TF gäller f. n. endast skrifter som är framställda i tryckpress. Enligt det antagna förslaget skall den tillämpas också på skrifter som har mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering eller liknande förfarande. För att sådan skrift skall få tryckfrihetsrättsligt skydd krävs dock som huvudregel att den är försedd med uppgifter som i ett sammanhang anger att skriften är mångfaldigad, vem som har mångfaldigat den och vilket år och på vilken ort det har skett.
    Rätten att, oberoende av vad som annars gäller, lämna meddelanden till bl. a. tidningsredaktion för offentliggörande i tryckt skrift, skall enligt förslaget utvidgas och preciseras. Meddelarskyddet skall i princip gälla också anskaffande av uppgift för publicering i tryckt skrift, förutsatt att inte själva tillvägagångssättet är straffbelagt, såsom t. ex. vid inbrott. Den länge diskuterade frågan om förhållandet mellan meddelarfrihet och tystnadsplikt har lösts så, att endast de tystnadsplikter som anges i en särskild lag har företräde framför meddelarfriheten. Endast uppsåtligt brott mot tystnadsplikt kan leda till straff för en meddelare.
    I fråga om rättegångsförfarandet innebär förslaget att den ordning, som

 

Lagstiftningsfrågor i riksdagen våren 1976 565gäller för tryckfrihetsbrott, i allmänhet skall tillämpas också i de fall då straffansvar kommer i fråga för den som har meddelat uppgifter för offentliggörande i tryckt skrift eller för den som har anskaffat uppgifter i sådant syfte. Detta betyder att åtal i regel får väckas bara av justitiekanslern och att åtalet skall prövas av tryckfrihetsdomstol och alltså normalt av jury.
    Den som lämnar meddelande för publicering i tryckt skrift har enligt TF rätt att vara anonym. Detsamma gäller författare till tryckt skrift. Anonymitetsskyddet har förstärkts i det antagna förslaget. Sålunda har den krets som är skyldig att iaktta tystnad om meddelares och författares identitet utvidgats. Villkoren för att denna tystnadsplikt skall vika vid vittnesförhör har skärpts. Dessutom har i TF införts ett straffsanktionerat förbud förmyndighet och annat allmänt organ att forska efter anonym författare eller meddelare, när TF inte tillåter ingripande mot denne.
    Tillsynen över att tryckfriheten inte missbrukas utövas i dag av justitieministern, som till sin hjälp har särskilda tryckfrihetsombud. Denna ordning skall enligt förslaget bli avskaffad. Tillsynen skall i stället ankomma på justitiekanslern. Denne skall liksom hittills vara ensam åklagare i tryckfrihetsmål. Regeringen skall emellertid ha visst inflytande i åtalsfrågor. Den kan sålunda enligt uttrycklig bestämmelse anmäla skrift till åtal. Möjlighet öppnas vidare att i lag föreskriva att åtal för vissa tryckfrihetsbrott får väckas endast efter medgivande av regeringen.
    Det sedan länge pågående reformarbetet beträffande allmänna handlingars offentlighet har lett till att riksdagen som vilande antagit vissa ändringar i 2 kap. TF.
    Ändringarna innebär dels en författningsteknisk omarbetning, dels smärre sakliga jämkningar i enskildheter. Den grundläggande principen att varje svensk medborgare skall ha rätt att ta del av allmänna handlingar kvarstår orubbad. Begränsningar i denna rätt skall liksom hittills få göras endast om vissa särskilt viktiga skäl påkallar det. Sekretessgrunderna skall även i fortsättningen uppräknas i tryckfrihetsförordningen. Två nya sekretessgrunder införs, nämligen hänsynen till rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik samt intresset att bevara djur- eller växtart.
    Bland de sakliga ändringarna i övrigt kan nämnas regler om ADB-lagrad information. Reglerna syftar till att möjliggöra en ökad insyn i myndigheternas informationsmaterial och samtidigt ge ett förbättrat skydd för den personliga integriteten.
    Ändringarna avses träda i kraft den 1 januari 1978.

 

    En översyn av riksdagens arbetsformer har föranlett vissa smärre ändringar i riksdagsordningen. Bl. a. har bestämts att riksmötet under de år då ordinarie riksdagsval inte hålls skall inledas den första tisdagen i oktober. Härigenom blir det möjligt att lägga in två sammanträdesfria veckor under riksmötet. Vidare har uppställts krav på förhandsanmälan i alla debatter i kammaren utom i frågedebatterna. Underlåtenhet att göra sådan anmälan medför normalt att anförandet måste tidsbegränsas till sex minuter. Slutligen har gjorts smärre förändringar såvitt gäller ärendefördelningen mellan utskotten och beslutats att inrikesutskottet fortsättningsvis skall benämnas arbetsmarknadsutskottet.
    Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 juli 1976 (SFS 219).1

 

1 Hänvisning till SFS avser 1976 års samling.

 

566 Ove Lindh    Genom ändring i ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter har skett en anpassning av de till ledamöterna utgående pensionsförmånerna till den fr. o. m. den 1 juli 1976 beslutade sänkningen av pensionsåldern från 67 till 65 år inom den allmänna försäkringen. Samtidigt har förmånerna i form av avgångsersättning till avgående ledamot som ej är berättigad till riksdagspension förbättrats.

 

    Kretsen av röstberättigade utlandssvenskar har genom ändringar i vallagen vidgats på det sätt att svensk medborgare som inte är bosatt i Sverige skall ha rösträtt vid val till riksdagen om han varit kyrkobokförd här i landet någon gång under de senaste sju kalenderåren. Vidare har bl. a. röstningsförfarandet utomlands förenklats. Lagstiftningen har trätt i kraft (SFS 99).

 

    Ett enhetligt system för kungörande av författningar har antagits medverkan fr. o. m. den 1 januari 1977. Systemet bygger på grundsatsen att författningar av alla slag i princip bör kungöras och att den lämpligaste formen för kungörande av en författning är att ta in den i en författningssamling. De grundläggande reglerna har samlats i en ny lag om kungörande av lagar och andra författningar. Enligt denna skall för kungörande av författningar finnas Svensk författningssamling (SFS), Riksdagens författningssamling (RFS), ett antal författningssamlingar som ges ut av centrala myndigheter under regeringen eller riksdagen samt en författningssamling för varje län. SFS skall även i fortsättningen innehålla de viktigaste statligaförfattningarna; såväl av riksdagen beslutade lagar, som enligt 8 kap. 19 § regeringsformen utfärdas av regeringen, som författningar som beslutas av regeringen skall i princip kungöras där.
    För de kommunala författningarnas del är det avsett att kommuner ochlandstingskommuner frivilligt i samråd med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet skall ge ut författningssamlingar, som inte har någon kungörandefunktion i juridisk bemärkelse men som skall tjäna som hjälpmedel både för den intresserade allmänheten och för förtroendemän och tjänstemän. Förekommande föreskrifter om kungörande av författningar på annat sätt än i författningssamling, t. ex. i ortstidning eller på anslagstavla, skall gälla vid sidan av lagens bestämmelser (SFS 633).

 

    I lagstiftningsärendet har för fortsatt grundlagsenlig behandling som vilande antagits en ändring i 8 kap. 19 § regeringsformen, varigenom möjlighet öppnas att i lag föreskriva undantag från kravet att förordningar skall kungöras. Bestämmelsen har avseende på t. ex. fall när författningen uteslutande reglerar statliga myndigheters inre förhållanden eller har ett sådant innehåll att den bör vara hemlig.

 

    Beslutet om inrättande av en ny kammarrätt i Jönköping från den 1 januari 1977 har föranlett en mindre ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar (SFS 401).

 

    En översyn av medborgarskapslagstiftningen har lett till relativt omfattande ändringar i lagen om svenskt medborgarskap. Ändringarna innebär i huvudsak följande.
    Kravet på viss tids hemvist i Sverige vid naturalisation och vid nordbosförvärv av svenskt medborgarskap genom anmälan har sänkts. Naturalisa-

 

Lagstiftningsfrågor i riksdagen våren 1976 567tion skall sålunda kunna beviljas annan än nordbo efter fem år. Samma tid skall gälla för nordbos medborgarskapsförvärv genom anmälan. Medborgare i nordiskt land skall kunna naturaliseras redan efter två års hemvist i Sverige. Nuvarande krav på försörjningsförmåga har utgått. I fråga om självständig naturalisation av barn är avsikten att dispensmöjligheterna skall utnyttjas i större utsträckning än tidigare. Enligt uttrycklig bestämmelse skall barn till svensk moder inte längre i något fall kunna bli statslöst vid födelsen.
    Vidare har bestämmelserna om förvärv av svenskt medborgarskap vid födseln eller som biperson till föräldrar i visst fall anpassats till nedan redovisade ändringar i föräldrabalkens faderskaps- och vårdnadsbestämmelser.
    De nya naturalisationsbestämmelserna har trätt i kraft den 1 juli 1976. Övriga ändringar träder i kraft den 1 januari 1977. I förhållande till Danmark, Finland och Norge gäller dock de äldre bestämmelserna om medborgarskapsförvärv efter anmälan till dess regeringen förordnat annat (SFS 469).

 

Kyrkolagstiftning. Smärre ändringar har beslutats i lagen om församlingsstyrelse. Ändringarna, som trätt i kraft den 1 juli 1976, avser bl. a. utseendet av delegerade i Stockholms kyrkliga samfällighet, fördelningen på församlingar av antalet kyrkofullmäktige i kyrklig samfällighet och tidpunkten för kyrkoråds uppgörande av förslag till utgifts- och inkomststat (SFS 500).

 

    Enligt en ny lag om gemensamt nattvardsfirande mellan svenska kyrkan och andra kristna samfund i landet kan präst i svenska kyrkan under vissa villkor få biträda vid nattvardsgudstjänst inom annat kristet samfund i landet. Vidare kan den, som är behörig att leda nattvardsgudstjänst i annat kristet samfund, på inbjudan av kyrkoherde i församling inom svenska kyrkan få biträda vid nattvardsgudstjänst i församlingen. Lagstiftningen har trätt i kraft (SFS 173).

 

Fastighetsrätt m. m. I syfte att åstadkomma effektivare medel att upprätthålla efterlevnaden av byggnadsförfattningarna ersätts nuvarande bestämmelser i byggnadslagen och i byggnadsstadgan om straff, handräckning m. m. vid olovligt byggande fr. o. m. den 1 januari 1977 av en ny lagom påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.
    En principiell nyhet i lagen är att nu gällande straffbestämmelser ersätts med ett system av administrativa avgifter. I detta system ingår tre olika avgifter, nämligen byggnadsavgift, tilläggsavgift och särskild avgift.
    Byggnadsavgift skall utgå när någon vidtar åtgärd, som kräver byggnadslov enligt byggnadsstadgan, utan sådant lov. Tilläggsavgift avses utgå tillsammans med byggnadsavgift vid sådana former av olovligt byggande som det är särskilt angeläget att motverka. Bestämmelserna om tilläggsavgift omfattar t. ex. fall då någon utan byggnadslov uppför en helt ny byggnad,till- eller påbygger befintlig byggnad eller river byggnad. Den särskilda avgiften skall utgå för sådana överträdelser som inte utgör olovligt byggande.
    Byggnadsnämnden skall besluta om byggnadsavgift och särskild avgift. Fråga om tilläggsavgift skall prövas av allmän domstol.

 

568 Ove Lindh    Lagen innebär skyldighet för byggnadsnämnden att ingripa vid olovligt byggande och en betydande förbättring av nämndens möjligheter att genom föreläggande eller handräckning få olovligt utförda åtgärder undanröjda eller på annat sätt rättade. I syfte att motverka att vid föreläggande om rättelse förfarandet förhalas genom överlåtelse av den egendom som omfattas av föreläggandet har föreskrivits att detta i vissa fall skall gälla även mot ny ägare av egendomen.

 

    I byggnadslagen har 136 a § kompletterats med bl. a. föreskrifter om förutsättningarna för regeringens prövningsskyldighet såvitt gäller ökning av råvaruförbrukningen vid vissa skogsindustrier, sågverk m. m. Lagändringen har trätt i kraft den 1 juni 1976 (SFS 213).

 

    Gällande bestämmelser i byggnadsstadgan om handikappanpassad utformning av lokaler till vilka allmänheten äger tillträde och arbetslokaler har kompletterats med regler avseende bostäder. Bostäder för annat ändamål än fritidsändamål skall utformas så att de blir tillgängliga för och kan nyttjas av personer med handikapp. Flerfamiljshus i två våningar samt en och tvåfamiljshus får liksom hittills uppföras utan hiss.
    Byggnadsnämnd skall kunna medge undantag från kravet på tillgänglighet fram till — men inte inom — flerfamiljshus i högst två våningar samten- och tvåfamiljshus, om det är påkallat med hänsyn till terrängförhållandena.
    Också beträffande arbetslokaler skall byggnadsnämnd kunna medge undantag, om så påkallas med hänsyn till arten av den verksamhet, för vilken lokalen är avsedd.
    Ändringarna innebär vidare att den skälighetsprövning såvitt gäller tillgänglighetskravet som nuvarande bestämmelser medger har avskaffats samt att de nya bestämmelserna blir tillämpliga även vid ombyggnadsåtgärder.
    Lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 1977.
    I expropriationslagen har gjorts den ändringen att önskemål att i kommuns ägo överföra mark för upplåtelse med tomträtt strukits som självständig expropriationsgrund. Ändringen har trätt i kraft den 1 juli 1976 (SFS 46).

 

Förmögenhetsrätt. En ny bestämmelse om jämkning av avtalsvillkor har införts i avtalslagen. Enligt bestämmelsen får avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll. Vid bedömningen av om ett villkor är oskäligt skall också beaktas omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Om ett oskäligt villkor har sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att avtalet i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.
    Vid prövningen skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. De ökade jämkningsmöjligheterna gäller också beträffande avtal och andra rättshandlingar utanför konsumentområdet.
    Den nya generalklausulen har ersatt de tidigare reglerna i 36 § avtalsla-

 

Lagstiftningsfrågor i riksdagen våren 1976 569gen om jämkning av avtalsbetämmelser och viten och i 37 § första och tredje styckena om bl. a. jämkning av förverkandeklausuler liksom civilrättsliga generalklausuler i skuldebrevslagen och andra författningar.
    De nya bestämmelserna har trätt i kraft den 1 juli 1976 (SFS 185).

 

Skadeståndsrätt m. m. Vid riksdagsbehandlingen av trafikskadelagen undantogs motordrivna fordon, som uteslutande används inom inhägnat tävlingsområde, från lagens tillämpningsområde. Avsikten var att skadeståndsskyddet vid motorfordonstävlingar skulle regleras i särskild ordning. Så har nu skett genom att riksdagen antagit en lag om motortävlingsförsäkring. Lagen innebär att den som anordnar en motortävling inom inhägnat tävlingsområde måste ha en särskild försäkring, s. k. motortävlingsförsäkring, från vilken full ersättning utgår till åskådare och funktionärer som skadas vid tävlingen. Ersättningen skall utgå oberoende av om någon har skuld till olyckan eller inte, och det skall i princip vara utan betydelse om den skadade själv har medverkat till skadan. Den nya lagen har trätt i kraft den 1 juli 1976, alltså samtidigt med trafikskadelagen. I sistnämnda lag har den ändringen skett att från lagens tillämpning undantagits alla motordrivnafordon, när de används för tävling, träning, övningskörning, uppvisning eller liknande ändamål inom inhägnat område (SFS 357 f).

 

    En lag om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande har antagits av riksdagen. Lagstiftningen, som bygger på en tilläggskonvention till 1970 års internationella fördrag om befordran med järnväg av resande och resgods (SIV), är gemensam för inrikes och internationell befordran. För sistnämnda slag av transporter finns dock vissa särregler.
    Lagens huvudprincip är att järnvägen skall svara för personskada som den resande åsamkas ombord på tåget eller under på- och avstigning. Järnvägen ansvarar på objektiv grund, d. v. s. oberoende av om någon på järnvägens sida har gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Lagen innehåller även regler angående järnvägens ansvar för skada på handresgods. Har skadan uppkommit i samband med personskada, skall skadan ersättas enligt samma grunder som personskadan. I annat fall krävs för att järnvägen skall bli ansvarig att fel eller försummelse ligger den till last.
    I fråga om skadeståndets beräkning hänvisar lagen, när det gäller inrikes befordran, till skadeståndslagens regler. Järnvägens ansvar för sakskada är dock begränsat till 5 000 kronor för varje resande, såvida icke uppsåt eller grov vårdslöshet ligger järnvägen till last. För internationell befordran har tilläggskonventionens ansvarsgräns, 2 000 s. k. Germinalfrancs, gjorts direkt tillämplig. Detta belopp motsvarar i svenskt mynt ca 3 600 kronor.
    De nya ansvarighetsreglerna har föranlett ändringar i lagen angående ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift och lagen om verkställighet av utländsk dom som meddelats enligt vissa internationella järnvägsfördrag m. m.
    Lagstiftningen har trätt i kraft (SFS 58 f, 406).

 

    Även passagerarskyddet vid befordran med luftfartyg har förbättrats. Genom ändring i luftfartslagen har den nuvarande gränsen för fraktförares ansvarighet för skador som drabbar passagerare, 91 300 kr. per passagerare, höjts till 270 000 kr. vid befordran av passagerare med svenskt lufttrafikföretag. Det åligger företaget att i biljetten eller i sina standardvillkor för

 

570 Ove Lindhbefordran utfästa sig att tillämpa denna gräns.
    Lagändringen träder i kraft den dag regeringen bestämmer (SFS 11).

 

Familjerätt. Reglerna om faderskap och vårdnad i föräldrabalken har ändrats i flera viktiga avseenden. Sålunda har termerna barn i äktenskap och barn utom äktenskap utmönstrats ur balken liksom ur annan lagstiftning. Vidare skall mannen i ett upplöst äktenskap inte längre anses vara fader till barn som fötts efter skilsmässan. Faderskapet skall i stället fastställas genom erkännande eller dom på samma sätt som när modern är ogift vid barnets födelse. Om modern till ett barn är gift vid barnets födelse ellerom hon kort dessförinnan har blivit änka, skall maken liksom f. n. anses vara far till barnet. I sådana fall skall faderskapspresumtionen kunna hävas inte bara genom dom utan också genom erkännande som skall godkännas av mannen i äktenskapet, modern och barnavårdsnämnden.
    Liksom nu skall en äkta make och hans arvingar ha rätt att föra talan om att han inte är far till ett barn som hans hustru har fött. Arvingarnas talerätt har dock begränsats. De tidsfrister som f. n. gäller för mannens rätt att väcka sådan talan har slopats. Detsamma gäller det hinder mot väckande av negativ bördstalan som bestått i att mannen i äktenskapet erkänt barnet som sitt efter det han fått vetskap om att modern haft samlag med annan man under tid då barnet kan ha avlats.
    Vidare har bestämmelserna i lagen om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap arbetats in i föräldrabalken.
    När det gäller vårdnadsreglerna har den nuvarande regeln att gifta föräldrar har gemensam vårdnad om sina barn behållits. Till skillnad mot vad som nu är fallet skall emellertid den gemensamma vårdnaden inte nödvändigtvis behöva upplösas vid en skilsmässa. Är föräldrarna ense om attäven i fortsättningen utöva vårdnaden gemensamt, skall domstolen förordna i enlighet med deras önskemål, om det inte skulle uppenbart strida mot barnets bästa.
    Även föräldrar som inte är eller har varit gifta med varandra skall kunna få gemensam vårdnad om sina barn, oberoende av om de bor tillsammans eller inte. Förutsättning är också här att föräldrarna är ense om att vårdnaden skall utövas gemensamt och att domstol inte finner att detta skulle uppenbart strida mot barnets bästa.
    Skulle det visa sig att en ordning med gemensam vårdnad inte fungerar, har vardera föräldern rätt att gå till domstol och begära att den gemensamma vårdnaden upplöses. Domstolen skall då bestämma vem som skall vara vårdnadshavare. Vägledande vid prövningen skall vara vad som är skäligt med hänsyn till barnets bästa.
    I fråga om rättegångskostnadernas fördelning i vårdnadsmål skall som huvudregel gälla att vardera parten skall stå för sin egen rättegångskostnad.
    I ärendet har riksdagen vidare beslutat ändra bestämmelsen i 7 kap. 8 § föräldrabalken om jämkning av utgående underhållsbidrag. Ändringen innebär att underhållsbidrag skall kunna jämkas om ändrade förhållanden påkallar det. Motsvarande ändring har gjorts i 5 kap. 9 och 10 §§ samt i 11 kap. 15 § giftermålsbalken, vilka samtliga rör jämkning av underhållsbidrag m. m. till make i bestående äktenskap eller efter skilsmässa. Det nuvarande kravet att förhållandena skall ha ändrats väsentligt skall således inte längre gälla.

 

Lagstiftningsfrågor i riksdagen våren 1976 571    Ändringar har vidare skett i lagen om vård av omyndigs värdehandlingar.De rör bl. a. de avgifter bankerna har rätt att ta ut för sitt förvaltningsarbete.
    Lagstiftningen, som föranlett följdändringar i åtskilliga författningar, träder i kraft den 1 januari 1977 (SFS 612 f).
    Bouppteckningsplikten enligt ärvdabalken har mjukats upp. Enligt de nya reglerna skall i stället för bouppteckning en enkel s. k. dödsboanmälan få göras hos tingsrätten, när den avlidnes tillgångar inte räcker till annat än begravningskostnader och andra utgifter som belastar dödsboet med anledning av dödsfallet. Dödsboanmälan skall vara skriftlig och göras av socialnämnden. Socialnämnden skall också vara skyldig att provisoriskt omhänderha dödsbon när boet ej omhändertas av annan. De nya bestämmelserna har trätt i kraft den 1 juli 1976 (SFS 221).

 

Straffrätt. Beslut har fattats om upphävande av brottsbalkens bestämmelser cm fylleri. Samtidigt har riksdagen lagt fast en målsättning som innebär att omhändertagandet av berusade personer skall förbindas med akutvård och att vården skall ges inom nykterhetsvårdens eller sjukvårdens ram utanför polisstationerna. Strävandena skall därvid i största möjliga utsträckning gå ut på att utnyttja de befintliga resurserna inom sjukvården och att inrätta vårdenheter för berusade personer i anslutning till sjukhusen. I avvaktan på att den nya ordningen kan genomföras skall polisen även i fortsättningen ansvara för de omhändertagnas förvaring.
    Nya bestämmelser om omhändertagandet har meddelats i en lag om omhändertagande av berusade personer m. m. Enligt lagen får den som på allmän plats, utom- eller inomhus, anträffas berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel omhändertas av polisman, om han tillföljd av berusningen är ur stånd att ta vård om sig eller annars utgör fara för sig själv eller annan. Omhändertagande får också ske om den berusade tillfälligtvis uppehåller sig i port, trappuppgång eller liknande utrymme eller annars inom område som gränsar till allmän plats. I lagen föreskrivs vidare att den omhändertagne, om det behövs med hänsyn till hans tillstånd, skall underkastas läkarundersökning. Om han efter en sådan undersökning ej omhändertas på sjukhus, får han hållas kvar hos polisen, om annan vård ej kan beredas honom. Den polisman som omhändertagit en berusad skall skyndsamt anmäla åtgärden till sin förman. Denne skall omedelbart pröva om åtgärden skall bestå. Den omhändertagne skall friges så snart det finnes kunna ske utan men för honom själv och anledning till omhändertagande ej längre föreligger, dock regelmässigt först sedan förhör hållits ochsenast inom åtta timmar efter omhändertagandet. Om den omhändertagne är i behov av hjälp eller stöd från samhällets sida, skall polisen lämna råd och upplysningar. Samråd skall därvid ske med annat samhällsorgan som har till uppgift att tillgodose sådant behov. Alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel, som påträffas hos den omhändertagne, skall fråntas honom och förstöras eller säljas.
    Genom ändring i militära rättegångslagen har införts motsvarande regler om förvarstagande, läkarundersökning och omhändertagande av alkoholhaltiga drycker beträffande krigsman som på militärt område eller iklädd militär tjänstedräkt på allmän plats anträffas berusad, och genom ändring i rusdrycksförsäljningslagen har den s. k. fylleriindikationen för upptagande

 

572 Ove Lindhpå spärrlista för alkoholinköp avskaffats. Vidare har lagen om nykterhetsvård ändrats bl. a. i fråga om förutsättningarna för tvångsåtgärder; lagföring i viss utsträckning för nykterhetsbrott skall ej såsom hittills generellt ge anledning till tvångsåtgärd enligt lagen.
    Slutligen har gjorts vissa följdändringar i lagen om verkställighet av bötesstraff och lagen om disciplinstraff för krigsmän.
    Lagstiftningen träder i kraft den dag regeringen bestämmer (SFS 510 f).

 

    Mot bakgrund av den s. k. IB-affären har riksdagen beslutat vissa ändringar i bestämmelserna om spioneri och vissa andra brott mot rikets säkerhet i 19 kap. brottsbalken.
    Beträffande spioneri har straffansvaret begränsats till fall där gärningsmannen haft syfte, d. v. s. direkt uppsåt, att gå främmande makt till handa. Som en följd härav har gärningsbeskrivningen för brottet obehörig befattning med hemlig uppgift (19 kap. 7 §) ändrats till att omfatta gärningar som f. n. är att bedöma som spioneri och som avsett hemlig uppgift men som förövats med indirekt eller eventuellt uppsåt. Grova fall av detta brott har reglerats i en ny paragraf med en särskild straffskala.
    I viss överensstämmelse med den ändrade regleringen av uppsåtsrekvisitet vid spioneribrottet har straffansvaret för olovlig underrättelseverksamhet — såvitt gäller den del av brottet som avser anskaffande av uppgifter rörande annan främmande makts militära eller andra förhållanden — begränsats till fall där gärningsmannen handlat i direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Regleringen av den del av brottet som avser anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållande (flyktingspionage m. m.) har behållits oförändrad.
    För att förutsättningarna för en fri samhällsdebatt skall kunna vidgas har samtidigt bestämmelsen om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (19 kap. 8 §) upphävts för fredstid. Ett motsvarande stadgande har upptagits bland krigsartiklarna i 22 kap. för tid då landet är i krig eller då beredskapstillstånd råder. Vidare har bestämmelserna om samhällsfarlig ryktesspridning (16 kap. 6 §), beljugande av myndighet (17 kap. 6 §) och tagande av utländskt understöd (19 kap. 13 §) mönstrats ut ur lagstiftningen.
    Lagändringarna träder i kraft den 1 januari 1978, d. v. s. samtidigt med den i det föregående berörda partiella reformen av tryckfrihetsförordningen som i viss mån är betingad av ändringarna i brottsbalken.
    I lagstiftningsärendet har riksdagen beslutat att översyn skall ske beträffande sådana spionageformer som har politisk eller ekonomisk (inkl. industriell) inriktning men faller utanför den nuvarande brottsbeskrivningen för spioneribrottet. I samband med denna utredning bör enligt riksdagens beslut på nytt övervägas frågan i vilken utsträckning, med hänsyn särskilt till rikets säkerhet, sådana förfaranden som avses i de nyssnämnda, upphävda lagrummen 16 kap. 6 §, 17 kap. 6 § och 19 kap. 8 § bör vara kriminaliserade (SFS 509).

 

    I brottsbalken har också bestämmelserna om gäldenärsbrott ändrats i vissa hänseenden. Sålunda skall numera gäldenär som förstör, ger bort eller på liknande sätt avhänder sig egendom av betydande värde kunna dömas för oredlighet mot borgenärer redan i det fallet att han framkallar allvarlig fara för att han skall komma på obestånd. Vidare skall allmänt åtal för vårdslöshet mot borgenärer i fortsättningen ske bara när åtal är på-

 

Lagstiftningsfrågor i riksdagen våren 1976 573kallat från allmän synpunkt. I fråga om brottet mannamån mot borgenärer innebär ändringarna i huvudsak att en betalning av förfallen skuld med vanliga betalningsmedel skall, även om gäldenären är på obestånd, kunna bli straffbar endast när denne har handlat i otillbörligt syfte. Lagändringarna har trätt i kraft den 1 juli 1976 (SFS 56).

 

    En enklare och mindre arbetskrävande ordning för beivrande av parkeringsförseelser åsyftas med en ny lag om felparkeringsavgift. Enligt lagen avkriminaliseras de flesta former av parkeringsförseelser och ersätts den nuvarande parkeringsboten med en avgift, som fordonsägaren är betalningsansvarig för. Felparkeringsavgiften utgör lägst 50 och högst 150 kronor. Invändningar mot parkeringsanmärkningen avses inte inverka på skyldigheten att erlägga avgiften, men avgiften återbetalas om invändningen godtas vid den rättsliga prövning som fordonsägaren kan begära om han bestrider anmärkningen. Rättelse söks i första hand hos polismyndigheten i det polisdistrikt där anmärkningen gjorts. Talan mot polismyndighetens beslut kan av fordonsägaren föras genom besvär hos tingsrätt och hovrätt. Handläggningen i tingsrätt avses i huvudsak bygga på förfarandet enligt lagen om handläggning av domstolsärenden. Den nya avgiften skall i princip tillfalla vederbörande kommun efter avdrag för statsverkets administrationskostnader.
    Lagstiftningen, som träder i kraft den dag regeringen bestämmer, har föranlett vissa jämkningar i lagen om flyttning av fordon i vissa fall. Ändringarna innebär bl. a. att felparkerat fordon får flyttas om det inte är osannolikt att parkeringen innebär fara för trafikolycka eller hinder i trafiken (SFS 206 f).

 

    Här må även nämnas att enligt principbeslut av riksdagen frågor om körkortsåterkallelse fortsättningsvis i vissa fall skall prövas vid allmän domstol. Det gäller i fråga om vissa allvarligare trafikbrott, beträffande vilka domstolen samtidigt dömer i saken, såsom grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri, rattonykterhet, allvarligare fall av smitning och vissa från trafiksäkerhetssynpunkt farliga brott. Handläggning av körkortsingripande mot förare som genom upprepade trafikförseelser visat sig olämpliga som förare har förutsatts skola ligga kvar hos länsrätterna. Förslag till erforderlig lagstiftning skall samtidigt med en körkortslag föreläggas riksdagen under våren 1977.

 

    Från och med den 1 januari 1977 ersätts 1958 års lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. av en ny lag i samma ämne. Den nya lagens huvudsakliga syfte är att underlätta de häktades situation i olika hänseenden. Lagen ger de häktade möjlighet att få kurativt, socialt stöd och rätt till viss gemenskap med andra intagna i häkten och kontakt med omvärlden genom tidningar, tidskrifter, radio, television, brevväxling, besök och telefonsamtal. I lagen ges också närmare regler för åklagares och häktesföreståndares beslutsfunktioner i frågor om tillstånd rörande olika förmåner för de intagna. Lagen är tillämplig inte bara på häktade utan också på vissa andra personer som berövats friheten, framför allt anhållna samt dömda som intagits i häkte för förpassning till kriminalvårdsanstalt.
    Samtidigt har gjorts ett tillägg till lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, vilket ger möjlighet att av vårdskäl i vissa fall vägra den som vistas på rättspsykiatrisk klinik såsom häktad eller tvångsintagen att avsända

 

574 Ove Lindhbrev eller annan skriftlig handling. Vidare har med verkan från den 1 juli 1976 genom tillägg till lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och till lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda införts bestämmelser om förfarandet med alkohol och andra berusningsmedel m. m., som omhändertagits hos intagen. Slutligen har gjorts en ändring i lagen om beräkning av strafftid som ger möjlighet att förvara en dömd i allmänt häkte i avvaktan på beslut om anstaltsplacering (SFS 371 f).

 

    Tillkomsten av lagen om kriminalvård i anstalt innebar en betydande inskränkning av möjligheterna att hålla en intagen i kriminalvårdsanstalt avskild från andra intagna. Genom lagändringar, som trätt i kraft den 1 juli 1976, har möjligheterna härtill ytterligare begränsats. Sålunda har bestämmelserna i 19 § om avskildhet för utredning och planläggning av anstaltsvården och i 46 och 47 §§ angående inneslutning i enrum som disciplinär betraffning upphävts. Vidare har möjligheterna enligt 50 § att hålla intagen avskild för utredning av disciplinärenden inskränkts; åtgärden får i fortsättningen vidtas endast i den mån den är oundgängligen nödvändig för att syftet med utredningen ej skall äventyras och får i intet fall bestå längre än fyra dagar. Den ändrade avfattningen av 50 § har föranlett en jämkning av 23 §, som gör det möjligt att hålla en intagen, som är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att han kan befaras störa ordningen på anstalten, avskild från övriga tills påverkan har upphört (SFS 506).

 

Processrätt. Fr. o. m. den 1 januari 1977 skall nämndemän delta i vissa mål i hovrätt och kammarrätt. Såvitt gäller hovrätt innebär lagstiftningen att nämndemän skall ingå i domstolen vid huvudförhandling i brottmål, där allvarligare påföljd än böter kan komma i fråga, och vid huvudförhandling i familjerättsmål. Vid huvudförhandling i bötesbrottmål, vid handläggning av brottmål, som ej sker vid huvudförhandling, och vid huvudförhandling i familjerättsmål, som i underrätt handlagts utan nämnd, är hovrätten domför såväl med nämndsammansättning som med juristkollegial sammansättning. Beträffande mål av det sistnämnda slaget har förutsatts attnämnd skall delta endast om parterna vill det eller eljest särskilda skäl påkallar det. Vid huvudförhandling i bötesbrottmål och vid handläggning av brottmål som ej sker vid huvudförhandling skall nämndemän medverka endast i särskilda fall då det är motiverat av praktiska skäl.
    I kammarrätt skall nämndemän delta endast i tämligen begränsad omfattning. Det är fråga om mål rörande administrativa frihetsberövanden, d. v. s. omhändertagande enligt barnavårdslagen och lagen om nykterhetsvård, mål enligt 21 kap. föräldrabalken samt mål om utlämning enligt 29 § utlänningslagen.
    Lagstiftningen berör, förutom rättegångsbalken och lagen om allmänna förvaltningsdomstolar, giftermålsbalken, föräldrabalken, utlänningslagen, lagen om nykterhetsvård och barnavårdslagen (SFS 560 f).

 

    I rättegångsbalken har också företagits smärre ändringar i syfte att möjliggöra införandet av ett på försök tillämpat system med avfattande av domar och beslut i tvistemål enligt formulär. Ändringarna, som träder i kraft den 1 januari 1977, innebär bl. a. att domslutet vid tvistemålsdomars av-

 

Lagstiftningsfrågor i riksdagen våren 1976 575fattande och avkunnande skall anges före yrkandena och domskälen samt att skriftlig underrättelse i målet snarast skall ges parterna.

 

Exekutionsrätt. Genom ändring i införsellagen har möjligheterna till införsel i sjukpenning och liknande dagersättningar ökats. Sådana ersättningar kan numera tas i anspråk genom införsel inte bara som tidigare för underhållsbidrag och vissa kommunala bidragsfordringar utan även för skatter och allmänna avgifter samt böter och viten. Samtidigt har utsökningslagen ändrats så att utmätning i den för utmätning i lön stadgade ordningen numera kan ske i sjukpenning och liknande dagersättningar. Liksom vid införsel skall det belopp som högst får innehållas och förbehållsbeloppet bestämmas per dag. Vidare skall som regel sjukpenning m. m. för de första fyra dagarna av en ersättningsperiod förbehållas gäldenären om ej särskilda skäl föranleder annat.
    Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 juli 1976 (SFS 175 f).

 

    En inom Haagkonferensen för internationell privaträtt utarbetad konvention om erkännande och verkställighet av avgöranden av underhållsbidrag har införlivats med svensk rätt genom en lag om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande av underhållsskyldighet. Den nya lagen, som skall gälla jämsides med 1965 års lag om erkännande av vissa utländska domar angående underhåll till barn, omfattar inte bara avgöranden som meddelats av judiciell eller administrativ myndighet utan också förlikningsavtal om underhållsskyldighet som ingåtts inför sådan myndighet samt — i förhållande till annan stat som gjort motsvarande åtagande — vissa officiella handlingar.
    Också offentligt organ som förskotterat bidrag till en underhållsberättigad kan för egen del begära indrivning i Sverige. Lagen gäller underhåll såväl till barn som till make. De närmare reglerna om villkoren för och förfarandet vid erkännande och verkställighet av exekutionstitel är utformade i huvudsaklig överensstämmelse med 1965 års lag.
    Lagens ikraftträdande är beroende av regeringens förordnande (SFS 108).

 

    Lagen om skiljemän har undergått vissa smärre ändringar. Sålunda har den nuvarande regeln om lagbestämd tidsfrist för meddelande av skiljedom slopats i fråga om vissa skiljeavtal med internationell anknytning. Ändringarna innebär också att överexekutor i Stockholm numera är ensam behörig att behandla vissa framställningar till överexekutor under pågående skiljeförfarande, när ingen av parterna har hemvist i Sverige. Vidare har part fått möjlighet att genom ansökan hos överexekutor få passiveller tredskande skiljeman entledigad i fall då skiljemannen har utsetts i skiljeavtalet.
    Lagstiftningen, som också berört lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar, har trätt i kraft den 1 juli 1976 (SFS 122 f).

 

Näringsrätt. Den nya marknadsföringslagen har trätt i kraft den 1 juli 1976. Samtidigt har gjorts en ändring i lagens bestämmelser om den subsidiära talerätten enligt de nya bestämmelserna om information och produktsäkerhet. Denna talerätt, som får utövas då talan inte förs av konsumentombudsmannen, har utsträckts till att omfatta också sammanslutning

 

576 Ove Lindhav näringsidkare. Lagstiftningen har trätt i kraft samtidigt med den nya lagen (SFS 55, 292).

 

    Lagen om marknadsdomstol har anpassats till den nya marknadsföringslagen. I lagen har också införts nya bestämmelser om vittnesförhör och infordrande av bevismaterial. Lagstiftningen har trätt i kraft (SFS 37, 294).

 

    En viktig nyhet på redovisningsområdet är den nya bokföringslag som antagits av riksdagen. Enligt den nya lagen är i princip alla näringsidkare bokföringsskyldiga, d. v. s. envar som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Undantagna är endast — bortsett från staten, kommuner och jämställda — enskilda personer som driver jordbruk eller skogsbruk eller som i mindre omfattning hyr ut fastighet eller del av fastighet (i det senare fallet högst två lägenheter). Aktiebolag, handelsbolag och ekonomisk förening är bokföringsskyldiga, oavsett om de bedriver näringsverksamhet.
    Lagen innehåller utförliga bestämmelser om både löpande bokföring och årsbokslut. Bestämmelserna är utformade så att de skall kunna tillämpas oberoende av hur stor rörelsen är eller vilken inriktning den har. Samma grundläggande krav ställs på alla bokföringsskyldiga, men bokföringens uppläggning och genomförande kan naturligtvis variera från rörelse till rörelse.
    Det ställs inget krav på att de löpande bokföringsnoteringarna måste göras i bundna böcker. Det väsentliga är att man får en betryggande överblick över noteringarna. Stor vikt läggs vid en tillförlitlig verifikationshantering. Detaljerade föreskrifter lämnas om verifikationernas innehåll. Allt räkenskapsmaterial skall arkiveras i tio år. Särskilda regler ges om bokföring medelst automatisk databehandling.
    Den löpande bokföringen skall bestå av kronologisk bokföring (grundbokföring) och systematisk bokföring (huvudbokföring med sidoordnad redovisning). I grundbokföringen skall affärshändelserna bokföras i kronologisk ordning post för post efter verifikationsnummer. I huvudbokföringen bokförs affärshändelserna i systematisk ordning med uppdelning på olika konton. Huvudbokföringen kombineras i mindre rörelser lämpligen medgrundbokföringen genom att någon form av kolumndagbok används.
    Kassaposter, d. v. s. kontanta in- och utbetalningar, måste noteras i grundbokföringen senast påföljande arbetsdag. Alla andra affärshändelser, uppkomna fordringar och skulder, banklikvider etc., skall bokföras så snart det kan ske. I vissa fall kan man dock i mindre rörelser få vänta med bokföringen av fordringar och skulder till dess betalning sker. Under alla omständigheter måste emellertid obetalda fordringar och skulder bokföras när räkenskapsåret tar slut.
    Årsbokslutet skall som regel bestå av både resultaträkning och balansräkning. De båda handlingarna skall skrivas in i en bunden årsbok. Lagen innehåller uttömmande, generella regler för hur balansvärderingen skall gåtill. Det finns scheman för hur balans- och resultaträkningar skall ställas upp. I företag med mer än tio anställda måste resultaträkningen ställas upp i s. k. staffelform.
    De minsta rörelserna, d. v. s. sådana som drivs av enskild näringsidkare utan biträde av flera än två års anställda personer och vars årliga bruttoomsättning är lägre än 200 000 kr., behöver inte upprätta de nämnda årsbokslutshandlingarna. Dessa rörelser får i stället avsluta bokföringen med så-

 

Lagstiftningsfrågor i riksdagen våren 1976 577dana sammanställningar som behövs för att skattedeklarationen skall kunna avges.
    Räkenskapsåret skall i princip sammanfalla med kalenderår. Det finns dock möjlighet att använda s. k. brutet räkenskapsår för rörelsen. Brutet räkenskapsår skall emellertid sluta den 30 april, den 30 juni eller den 31 augusti. Andra perioder för brutet räkenskapsår är inte tillåtna. Dispens kan dock lämnas av riksskatteverket.
    Lagen träder i kraft den 1 januari 1977. I övergångsreglerna lämnas anvisningar för hur redovisningen i bestående rörelser skall anpassas till de nya bestämmelserna om räkenskapsår och årsbokslut.
    En ny myndighet, bokföringsnämnden, har inrättats från den 1 juli 1976 för att lämna anvisningar och information i redovisningsfrågor. Nämndens uppgift är att främja utvecklingen av god redovisningssed i företagens bokföring och offentliga redovisning. Som ett led i detta arbete skall nämnden lämna närmare föreskrifter om hur bokföringsskyldigheten skall fullgöras i rörelser av olika slag och storlek. Den skall också ge anvisningar i fråga om datorbaserad redovisning. Även i övrigt ankommer det på nämnden att bistå de bokföringsskyldiga med anvisningar och hjälp då det gäller att tillämpa bokföringslagen (SFS 125 f, 455).

 

    I anslutning till uppdragandet av riktlinjer för en fortsatt strukturrationalisering inom eldistributionen har gjorts ändringar i ellagen och antagits enny lag om förvärv av distributionsanläggning m. m. I ellagen har införts föreskrifter om att område för vilket områdeskoncession utfärdas skall utgöra en med hänsyn till eldistributionens ändamålsenliga anordnande lämplig enhet och att koncession för yrkesmässig distribution får meddelas endast den som från allmän synpunkt finnes lämplig att utöva sådan verksamhet. Vidare har tillkommit en bestämmelse att lokala intressen särskilt skall beaktas vid prövning av ansökan om områdeskoncession.
    I lagen om förvärv av eldistributionsanläggning m. m. har föreskrivits tillståndstvång för förvärv av sådan anläggning genom i första hand köp, byte eller gåva men även vissa andra slags fång. Tillståndsplikten omfattar också upplåtelse av distributionsanläggning med nyttjanderätt. Om anläggning ägs av ekonomisk förening eller av aktiebolag, vars aktier inte är noterade på fondbörsen eller fondhandlarlistan, fordras tillstånd även för förvärv av andel resp. aktie. Vissa undantag från tillståndsplikten gäller. Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 juli 1976 (SFS 239 f).

 

Arbetsrätt m. m. Lagen om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar och lagen om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor, som båda gällt under en försöksperiod, har ersatts av permanenta lagar i samma ämnen. Den senare lagen överensstämmer i huvudsak med den provisoriska lagen. Av centrala myndigheter skall fortsättningsvis endast statistiska centralbyrån kunna få del av lämnade uppgifter. För den förstnämnda lagen har tilllämpningsområdet ändrats så att företag med minst 25 anställda nu omfattas av lagstiftningen. Särskilda regler har införts för koncerner. Rätt har införts för en arbetstagarrepresentant att delta vid handläggning av ärende i s. k. arbetsutskott. Arbetstagarledamöternas suppleanter har fått närvaro- och yttranderätt vid styrelsenssammanträden. Vissa tvister om tillämpningen av lagen prövas av arbetsdomstolen.

 

37—Svensk Juristtidning 1976

 

578 Ove Lindh    Ändringar har gjorts i aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar för att garantera att styrelsearbetet bedrivs på sådant sätt att syftet med arbetstagarrepresentationen tillgodoses.
    I samma lagstiftningsärende har den offentliga styrelserepresentationen, som tidigare på försök omfattade 30 förvaltningsbolag och allmännyttiga stiftelser, utvidgats. Bestämmelserna härom, som intagits i en ny lag om styrelserepresentation för samhället i aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser, ger regeringen möjlighet att tillsätta offentliga styrelseledamöter i 60 aktiebolag eller ekonomiska föreningar och tio allmännyttiga stiftelser. Lagen gäller under en försöksperiod av tre år.
    Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 juli 1976 (SFS 349 f).

 

    I enlighet med önskemål från personalorganisationerna har beslutats att personalföreträdare i statliga verksstyrelser m. m. skall utses och entledigas av den eller de arbetstagarorganisationer som är företrädda hos myndigheten. Bestämmelserna, som trätt i kraft den 1 juli 1976, har intagits i en lag om rätt för arbetstagarorganisation att utse och entlediga företrädare för de anställda i styrelse eller annat organ vid statlig myndighet (SFS 230).

 

    Mot bakgrund av bl. a. de nya reglerna om naturalisation av utlänningar har tillämpningsområdet för lagen om rätt till ledighet vid deltagande i svenskundervisning för invandrare utsträckts till att gälla även sådan arbetstagare som har blivit svensk medborgare sedan han påbörjat den undervisning som avses i lagen. Samma lag har ändrats också på det sätt att skyldigheten för arbetsgivare att bereda utländsk arbetstagare, om denne börjat sin första anställning här i landet före den 1 januari 1973, möjlighet till ledighet och lön för att delta i svenskundervisning skall i princip gälla ytterligare ett år d. v. s. till den 1 juli 1979, om undervisningen uteblivit på grund av arbetsgivarens försumlighet. Vid sådan försummelse skall berörd arbetstagarorganisation efter arbetstagarens godkännande få besluta om ledigheten och dess förläggning. Lagen har trätt i kraft (SFS 236).

 

    För att arbetsförmedlingen skall få bättre kännedom om lediga platser har riksdagen antagit en lag om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen. Anmälningsskyldigheten gäller i princip inom alla yrkesområden och omfattar alla anställningar. Bl. a. statliga tjänster har undantagits från lagen; anmälningsskyldigheten beträffande sådana tjänster skall även i fortsättningen regleras genom föreskrifter som meddelas av regeringen. Det har dock förutsatts att lediga statliga anställningar skall anmälas enligt i princip samma regler som gäller för arbetsmarknaden i övrigt.
    Enligt lagen behöver anmälan inte heller göras om den lediga platsen tillsätts med någon som redan är anställd hos arbetsgivaren (internrekrytering). Vissa andra undantag från anmälningsskyldigheten gäller dessutom, t. ex. när anställningen inte avses räcka längre än tio arbetsdagar. Regeringen har bemyndigats att besluta att anmälningsskyldigheten skall gälla bara i viss del av landet. Införandet av anmälningsskyldighet sker på försök i tre län med början den 1 oktober 1976 (SFS 157, 266).

 

    Vissa ändringar har också gjorts i lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Ändringarna, som bl. a. innebär att arbetsförmedlingen

 

Lagstiftningsfrågor i riksdagen våren 1976 579inom kulturområdet i större utsträckning än tidigare skall ombesörjas av den offentliga förmedlingen, har trätt i kraft (SFS 156 f).

 

    Den 1 januari 1977 träder två nya lagar av central betydelse på det arbetsrättsliga området i kraft, nämligen lagen om medbestämmande i arbetslivet och lagen om offentlig anställning. Den förstnämnda lagen ersätter lagen om kollektivavtal, lagen om förenings- och förhandlingsrätt, lagen om medling i arbetstvister och lagen om särskilda skiljedomare i arbetstvister. Utöver ämnen som behandlas i dessa fyra lagar innehåller medbestämmandelagen regler som har till syfte att vidga arbetstagarnas inflytande och därmed främja en demokratisering av arbetslivet. Medbestämmandelagen gäller för såväl den enskilda som den offentliga sektorn. För de offentliganställdas del finns vissa särskilda regler. Dessa har tagits in i lagen om offentlig anställning. Denna lag innehåller emellertid inte enbart särbestämmelser i förhållande till medbestämmandelagen utan tar även sikte på förhållanden som f. n. regleras i statstjänstemannalagen, kommunaltjänstemannalagen, statstjänstemannastadgan och stadgan om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. Dessa författningar skall sålunda upphöra att gälla vid årsskiftet.
    Medbestämmandelagen bygger på principer som sedan lång tid tillämpats i svensk arbetsrätt. De grundläggande reglerna om förhandlings- och föreningsrätt kvarstår orubbade. Tanken är att kollektivavtalet även i framtiden skall vara det viktigaste instrumentet för att reglera förhållandet mellan arbetsmarknadens parter. Part som bryter mot lag eller kollektivavtal skall liksom hittills i princip vara skadeståndsskyldig. Rättstvister skall prövas av arbetsdomstolen. Fredsplikt skall — frånsett vissa undantagsfall — i princip gälla under avtalstid. Parternas möjligheter att vid intressekonflikter i sista hand tillgripa stridsåtgärder består liksom de nuvarande principerna för medlingsinstitutet.
    Utöver det sagda innehåller lagen viktiga nyheter vilkas syfte är att tillförsäkra arbetstagarna inflytande i frågor som f. n. mer eller mindre exklusivt ansetts tillhöra arbetsgivarnas beslutsområde. Avsikten är att öppna möjlighet för arbetstagarna att få inflytande på alla typer av beslut, både ifråga om företagsledning och arbetsledning. Vissa undantag gäller dock, nämligen dels vid offentlig verksamhet, varom mera i det följande, dels vid verksamhet som är av religiös, vetenskaplig, konstnärlig eller annan ideell natur eller som har kooperativt, fackligt, politiskt eller annat opinionsbildande ändamål. Företag med sådan verksamhet är undantagna från lagens tillämpningsområde när det gäller frågor om verksamhetens mål och inriktning.
    Lagen innehåller inte några bestämmelser som i sig ger arbetstagarna beslutanderätt. Den materiella regleringen skall primärt ske genom kollektivavtal. En bestämmelse härom finns i 32 §. För att kollektivavtal på medbestämmandeområdet skall komma till stånd har arbetstagarorganisationer, som är avtalsslutande i fråga om löne- och anställningsvillkor, tillförsäkrats en s. k. kvarlevande stridsrätt. Har organisation i samband med allmänna löneförhandlingar begärt att kollektivavtal skall ingås i medbestämmandefråga men har avtal inte träffats, är organisationen oförhindrad att under avtalstiden tillgripa stridsåtgärd för att få till stånd kollektivavtal i den aktuella frågan.
    För att arbetstagaren skall garanteras ett inflytande även om medbe-

 

580 Ove Lindhstämmandeavtal inte kommer till stånd innehåller lagen regler om primär förhandlingsskyldighet m. m. Arbetsgivare är skyldig att på eget initiativ innan beslut fattas om viktigare förändring av verksamheten förhandla med berörda arbetstagarorganisationer som är bundna av kollektivavtal på arbetsplatsen. I vissa fall gäller den primära förhandlingsskyldigheten även mot andra organisationer. Arbetsgivare är vidare skyldig att på begäran av arbetstagarorganisation ta upp förhandling även i frågor som inte är att beteckna som viktigare förändringar. Även i sådana fall föreligger skyldighet att dröja med beslut till dess förhandlingen är genomförd. Det bör noteras att arbetsgivaren i båda fallen är skyldig att genomföra förhandlingar både på lokal och central (förbunds-) nivå. I en del undantagsfall — om synnerliga eller i vissa fall särskilda skäl föreligger — har arbetsgivare möjlighet att fatta och genomföra beslut innan förhandling slutförts.
    Reglerna om primär förhandlingsskyldighet kompletteras med bestärmmelser som ålägger arbetsgivare att fortlöpande informera de anställdas organisationer om verksamhetens utveckling och om riktlinjer för personalpolitiken. Tystnadsplikt kan därvid gälla för arbetstagarnas representanter. Arbetsgivaren får dock inte ensidigt föreskriva sådan tystnadsplikt, utan det förutsätts att parterna kommer överens därom. Om överenskommelsen inte kommer till stånd, kan arbetsdomstolen föreskriva tystnadsplikt. Till dess domstolens utslag föreligger skall tystnadsplikt i princip iakttas enligt arbetsgivarens bestämmande.
    Som ett ytterligare medel att ge arbetstagarna ökat inflytande har kollektivavtalsbunden organisation tillerkänts tolkningsföreträde i vissa frågor som regleras av lag eller avtal. Det gäller beträffande arbetsskyldighet och innebörden av ett medbestämmandeavtal samt i fråga om regler i kollektivavtal om påföljden vid avtalsbrott. Däremot behåller arbetsgivarna på vissa villkor tolkningsföreträdet vid lönetvister. I vissa trängande fall kan en arbetsgivare oavsett reglerna om tolkningsföreträde påfordra att hans uppfattning skall gälla till dess frågan slutligt avgjorts.
    I lagen finns under rubriken facklig vetorätt bestämmelser som har till syfte att förhindra att s. k. grå arbetskraft anlitas i företagen. Arbetsgivare har ålagts en skyldighet att förhandla med de anställdas organisation om det är aktuellt att anlita entreprenörer eller liknande, och arbetstagarorganisationen kan förbjuda entreprenader som står i strid mot lag eller avtal.
    Påföljdsbestämmelserna har tilldragit sig stor uppmärksamhet under lagens förarbete. Här skall endast noteras att riksdagen efter lottning beslöt att avskaffa den s. k. 200-kronorsregeln. Arbetsdomstolen får alltså i framtiden med tillämpning av allmänna jämkningsregler i lagen fastställa hur höga skadestånd som skall utdömas i samband med olovliga konflikter. Det har förutsatts att skadestånden även i framtiden bör hållas på en måttlig nivå. I sammanhanget bör anmärkas att parterna i samband med olovlig konflikt ålagts skyldighet att överlägga i syfte att bringa konflikten ur världen. Om arbetstagarna i anslutning till sådan överläggning återgår till arbetet förutsätts att skadestånd inte skall dömas ut.
    En viktig nyhet i lagen om offentlig anställning är att det nuvarande avtalsförbudet i stats- och kommunaltjänstemannalagarna försvinner. Avtal får dock självfallet inte träffas i strid mot tvingande bestämmelse i annan lag, t. ex. regeringsformen eller kommunallagarna.

 

Lagstiftningsfrågor i riksdagen våren 1976 581    För att de politiska organens suveränitet skall garanteras har vidare förutsatts att avtal — även om det inte skulle strida mot lag — inte skall påfordras om det avser offentlig verksamhets mål, inriktning, omfattning och kvalitet. För att slita tvister i de fall parterna har delade uppfattningar om huruvida ett begärt avtal skulle inkräkta på det politiska beslutsområdet har parterna i ett särskilt huvudavtal överenskommit att inrätta en särskild nämnd, bestående av tre företrädare från vardera sidan och sju företrädare för riksdagen.
    I fråga om lagen om offentlig anställning kan i övrigt nämnas att lagens tre första kapitel (tillämpningsområde, allmänna bestämmelser, arbetskonflikter och skadestånd) i princip avser alla offentliganställda, alltså även kommunalarbetare som f. n. står utanför den offentliga regleringen. Möjligheterna att tillgripa stridsåtgärder på den offentliga sektorn kommer även i framtiden att vara mera begränsade än på arbetsmarknaden i övrigt. Särskilt gäller detta för offentlig verksamhet som innebär myndighetsutövning. Vissa lättnader i de nuvarande reglerna har dock gjorts; bl. a. blir övertidsblockad ett tillåtet stridsmedel.
    Reglerna i 4—17 kap. lagen om offentlig anställning avser statlig eller statligt reglerad verksamhet. Där återfinns åtskilliga bestämmelser från statstjänstemannalagen. Det gäller regler om tjänstetillsättning, tjänstgöringsskyldighet, bisysslor, turordning i samband med uppsägning m. m., disciplinansvar, avskedande m. m. I sammanhanget bör tilläggas att många frågor som i dag regleras i författning i framtiden kan bli föremål för kollektivavtal (SFS 580 f).
    Arbetsrättsreformen väntas medföra en ökad belastning på arbetsdomstolen. Medel för bl. a. tillsättande av en tredje tjänst som ordförande i domstolen har därför anvisats. Det kan också nämnas att riksdagen anvisat 50 milj. kr. att användas till bl. a. information och utbildning i anslutning till den nya lagstiftningen.

 

Banklagstiftning m. m. 1973 års lag om styrelserepresentation förde anställda i bankinstitut och försäkringsbolag, som var av provisorisk karaktär och gällde till utgången av juni 1976, har ersatts av en permanent lag i samma ämne. I förhållande till den gamla lagen har gjorts den ändringen i fråga om tillämpningsområdet att rätten till representation för de anställda inträder, liksom enligt motsvarande nya lagstiftning beträffande aktiebolag och ekonomiska föreningar, när en bank eller ett försäkringsbolag har 25 anställda. Vidare har enligt den nya lagen en arbetstagarrepresentant i varje företag rätt att delta i direktion, arbetsutskott e. d. som förbereder ärende som senare skall avgöras av styrelsen, liksom i de regionstyrelser som finns inom de större bankerna. Särskilda regler har givits för koncernföretag. Vissa tvister om lagens tolkning och tillämpning prövas av arbetsdomstolen.
    Lagen har trätt i kraft den 1 juli 1976 (SFS 355).

 

    Systemet med offentlig representation i affärsbankerna har byggts ut genom ändringar i lagen om bankrörelse. Sålunda har regeringen fått rätt att tillsätta en offentlig ledamot i de större bankernas regionstyrelser. Vidare har kommunfullmäktige i kommun, där affärsbank har lokalkontor, fått rätt att tillsätta högst två personer i styrelse som är knuten till kontoret. Lagstiftningen har trätt i kraft (SFS 107).

 

582 Ove Lindh    Allmänna pensionsfondens fjärde fondstyrelse har till uppgift att tillföra näringslivet medel ur fonden som riskvilligt ägarkapital, företrädesvis genom placering i aktier. Den medelsram, som styrelsen får röra sig inom, har höjts med 500 milj. kr. till högst en miljard kronor. Ändringen, som trätt i kraft den 1 april 1976, har kommit till uttryck genom en lag om ändring i reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning (SFS 98).

 

    Genom ändringar i lagen om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar har kassans grundfond höjts och införts nya regler för stadshypoteksinstitutionens verksamhet. Stadshypotekskassans upplåningsrätt har genom höjningen av grundfonden ökats från 50 miljarder kr. till 60 miljarder kr. De nya reglerna för verksamheten innebär dels att stadshypoteksföreningen har fått möjlighet att lämna lån till kommun utan säkerhet av panträtt i fastighet eller i tomträtt, dels att stadshypotekskassan har fått utökad rätt att bevilja stadshypoteksförening bidrag av sin årsvinst.
    Lagstiftningen har trätt i kraft (SFS 224).

 

    I anslutning till godkännande av en överenskommelse mellan de fem nordiska länderna att upprätta en investeringsbank, Nordiska investeringsbanken, har gjorts vissa ändringar i de s. k. kapitaltäckningsreglerna i den ovan berörda lagen om bankrörelse och övrig banklagstiftning samt i de placeringsbestämmelser som gäller för allmänna pensionsfonden och vissa andra institut.
    Lagstiftningen har trätt i kraft (SFS 142 f, 282 f).

 

    Genom ändringar i lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet har införts möjlighet för styrelsen för Stockholms fondbörs att i vissa situationer tillfälligt avbryta notering och handel vid fondbörsen med värdepapper av visst slag. Vidare har meddelats bestämmelser som syftar till att trygga att aktiemarknaden och börsstyrelsen erhåller den information om börsbolagen som behövs för att börshandeln skall ske på ett sätt som är förenligt med god affärssed. I samband därmed har föreskrivits tystnadsplikt för ledamot av börsstyrelsen och befattningshavare vid börsen. Lagstiftningen har trätt i kraft (SFS 541).

 

    Enligt en lag om tillämpning av valutalagen och förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen har valutaregleringen förlängts att gälla ytterligare ett år, d. v. s. för tiden den 1 juli 1976— den 30 juni 1977 (SFS 227 f).

 

Sociallagstiftning. Den nuvarande lagen om yrkesskadeförsäkring kommer att ersättas av en helt ny lag om arbetsskadeförsäkring.
    Den nya lagen omfattar varje arbetstagare. Släktskap skall således inte längre utgöra hinder för försäkringsskydd. Arbetsskadeförsäkring skall inom ramen för det s. k. basbeloppstaket (f. n. 75 000 kr.) ge full kompensation för inkomstförlust till följd av skada och sjukdom som uppstått i arbetet och som varat längre än 90 dagar. Under dessa 90 dagar (den s. k. samordningstiden) skall liksom nu den vanliga sjukförsäkringen tillämpas.
    Det medicinska invaliditetsbegreppet i yreksskadeförsäkringen ersätts

 

Lagstiftningsfrågor i riksdagen våren 1976 583med den allmänna försäkringens ekonomiska invaliditetsbegrepp. Det blir härigenom den faktiska nedsättningen i den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom förvärvsarbete som bestämmer arbetsskadelivräntans storlek. Den medicinska defekten skall således inte grunda någon självständig rätt till ersättning. Frågor som gäller lyte och men hos den skadade regleras i särskild ordning genom gällande avtal om trygghetsförsäkring.
    Samtliga skador och sjukdomar som uppstått på grund av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall i fortsättningen anses som arbetsskador. Denna generella regel ersätter bl. a. den nuvarande särskilda förteckningen över ersättningsgrundande yrkessjukdomar.
    Arbetsskadelivräntan har gjorts värdebeständig genom anknytning till basbeloppet, och efterlevandeskyddet har anpassats till de principer som gäller inom folkpensioneringen. Änkling och frånskild man ges sålunda inte någon rätt till efterlevande livränta, och efterlevande kvinna utan minderåriga barn måste, för att erhålla sådan livränta, ha uppnått 36 års ålder vid mannens frånfälle.
    I fråga om samordningen mellan den allmänna pensioneringens förmåner och arbetsskadelivräntan har reglerna förenklats. Principen är att livräntan skall täcka den del av inkomstförlusten vid arbetsskada som inte ersätts genom förtidspension. Livräntan är pensionsgrundande för ålderspension från ATP och utgår till dess den försäkrade uppnått pensionsåldern 65 år.
    Arbetsskadeförsäkringen skall liksom yrkesskadeförsäkringen helt finansieras genom arbetsgivaravgifter. Avgiften till yrkesskadeförsäkringen har fastställts för tiden t. o. m. år 1979. De nya ersättningsreglerna vid arbetsskador föranleder ingen ändring av detta avgiftsuttag.
    Administrationen av arbetsskadeförsäkringen skall ombesörjas av de allmänna försäkringskassorna. Äldre yrkesskadeärenden skall dock övergångsvis handläggas av riksförsäkringsverket. Besvärsreglerna blir desamma som för socialförsäkringen i övrigt, vilket bl. a. innebär att försäkringsrådet upphör med utgången av juni månad 1978.
    Den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 juli 1977 och gälla för skadefall som inträffar därefter. Förslag om övergångsanordningar avseende ersättningar i de äldre skadefall som inträffat före den nya lagens ikraftträdande liksom förslag angående egenföretagares ställning inom arbetsskadeförsäkringen skall föreläggas riksdagen i en särskild proposition inom sådan tid att ikraftträdandet av dessa regler kan samordnas med arbetsskadeförsäkringens ikraftträdande den 1 juli 1977 (SFS 380).

 

    Riksdagen har också beslutat en väsentlig utbyggnad av föräldraförsäkringen. Beslutet, som medfört omfattande ändringar i lagen om allmän försäkring, innebär att den nuvarande rätten till sjukpenning vid vård av sjukt barn ersätts av en rätt till föräldrapenning för tillfällig vård av barn. Föräldrapenning kan utgå i samband med sjukdom antingen hos barnet eller dess ordinarie vårdare. Med ordinarie vårdare kan förstås antingen hemarbetande förälder eller någon tredje person, exempelvis dagbarnvårdare, barnpraktikant eller någon nära släkting. Den nya föräldrapenningen skall också utgå vid besök inom samhällets förebyggande barnhälsovård och för kontakter med förskoleverksamheten inom samhällets barnomsorg, d. v. s. daghem, fritidshem och kommunala familjedaghem. Liksom nu skall en

 

584 Ove Lindhfader kunna ta ledigt för att i samband med ett barns födelse ta hand om äldre barn i familjen.
    Dagantalet för tillfällig vård av barn har differentierats så att familjer med ett barn får rätt till ersättning högst 12 dagar, familjer med två barn högst 15 dagar och familjer med tre eller flera barn högst 18 dagar per år.
    I fråga om föräldrapenning i samband med barns födelse har tiden under vilken ersättning kan utgå — 210 dagar från barnets födelse — bibehållits oförändrad men tiden för föräldrarnas fria dispositionsrätt förlängts till 270 dagar. Även efter denna tid skall emellertid en förälder som på grund av egen eller barnets sjukdom varit förhindrad att vårda barnet efter dess födelse ha möjlighet att uppbära föräldrapenningen. Denna rätt skall gälla utan annan begränsning än den som följer av att förmånen kan utgå längst till dess barnet fyllt tio år.
    För adoptivföräldrar och fosterföräldrar som tar emot barn i adoptionssyfte innebär lagstiftningen att ersättningstiden för föräldrapenning förlängs till 210 dagar, räknat från dagen för barnets ankomst till den nya familjen. En förutsättning för denna längre ersättningstid är att barnet inte fyllt sju år. Har barnet fyllt sju men inte tio år är ersättningstiden begränsad till 45 dagar.
    Föräldrarnas rätt till ledighet från anställningen under den tid de med ersättning från föräldraförsäkringen stannar hemma för att vårda sina barn har slagits fast i en ny lag om rätt till föräldraledighet. Lagen ersätter 1945 års lag om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av äktenskap eller havandeskap m. m.
    De nya reglerna om föräldraförsäkring och föräldraledighet träder i kraft den 1 januari 1977 (SFS 279 f).

 

    Andra ändringar i lagen om allmän försäkring avser bestämmelserna om barntillägg till folkpension. Enligt de nya reglerna har rätten till sådant tillägg knutits till den pensionsberättigades underhållsskyldighet mot barn under 16 år. Kvinna och man har fått samma rätt till barntillägg, och barntillägg kan utgå oberoende av vårdsituationen och sammanboendeformen.
    Lagändringarna har trätt i kraft den 1 juli 1976 (SFS 167 f).

 

    Inom det studiesociala området har ytterligare en studiestödsform beslutats, nämligen studiestöd till deltagare i undervisning på grundskolenivå av ungdomar och vuxna som fått ofullständig eller ingen undervisning. Stödet till dem som fyllt 20 år och till ungdomar som trätt ut i förvärvslivet skall enligt de nya reglerna utgå i form av timersättning med i regel 18 kr. Övriga ungdomar skall erhålla samma studiehjälp som jämnåriga elever på gymnasial nivå. På det studiesociala området i övrigt har bl. a. skett en uppräkning av vissa bidragsbelopp. Besluten har föranlett vissa ändringar i studiestödslagen. Dessa har i huvudsak trätt i kraft den 1 juli 1976 (SFS 174, 445).

 

    Genom ändringar i lagen om bidragsförskott kommer administrationen av bidragsförskotten att föras över från kommunerna till de allmänna försäkringskassorna och riksförsäkringsverket. Försäkringskassorna skall besluta i ärenden om bidragsförskott, och riksförsäkringsverket skall ha hand om utbetalningen.

 

Lagstiftningsfrågor i riksdagen våren 1976 585    För fall då vårdnadshavaren utan giltigt skäl underlåter att vidta eller medverka till åtgärder för att få underhållsbidrag eller faderskap till barnet fastställt finns i lagen (2 § d) en spärregel som hindrat att bidragsförskott utgår. Regeln har ändrats så att den får en mer begränsad räckvidd än den nu gällande. Som förutsättning för beslut att bidragsförskott inte skall utgå skall krävas att en vårdnadshavare uppenbarligen utan giltigt skäl vägrar att medverka i det avseende som anges i lagen. En motsvarande ändring har gjorts av den regel (4 § fjärde stycket), där frågan om rätten till bidragsförskott utöver fastställt underhållsbidrag regleras.
    I sammanhanget har beslutats vissa andra ändringar i bidragsförskottslagen. En mindre ändring i lagen om allmän försäkring har också gjorts. Lagändringarna träder i princip i kraft den 1 oktober 1977 (SFS 277 f).

 

    Riksdagen har uttalat sig för en kraftig utbyggnad av samhällets barnomsorg och fattat beslut om ett nytt statsbidragssystem på området. I samband därmed har antagits en ny lag om barnomsorg som från den 1 januari 1977 ersätter lagen om förskoleverksamhet. Barnomsorgen blir en lagfäst kommunal uppgift med skyldighet för kommunerna att svara för en planmässig utbyggnad (SFS 381).

 

    Vissa ändringar har gjorts i bestämmelserna om övertid i allmänna arbetstidslagen. Begreppet övertid har därvid preciserats till att avse inte bara den arbetstid som överstiger de i lagen angivna måtten för ordinarie arbetstid och jourtid utan även mertid i förhållande till kortare arbetstid som i fråga om heltidsarbete har avtalats i särskild ordning. I övrigt innebär ändringarna i huvudsak att vid övertidsberäkningen ordinarie arbetstid enligt lagen skall minskas med hänsyn till infallande arbetsfri helgdag samt att möjligheterna att ta ut övertid för nödfallsarbete och förberedelse- och avslutningsarbeten i viss utsträckning begränsas. Lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1977.

 

Övrigt. Giltighetstiden för lagen med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, lagen om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m. och lagen om försöksverksamhet med rutinmässiga alkoholutandningsprov har i avvaktan på ny lagstiftning förlängts till utgången av år 1976 (SFS 454, 453, 402).

 

    Med anledning av internationella överenskommelser har vissa ändringar gjorts i 1966 års lag med vissa bestämmelser om immunitet och privilegier. Denna lag kommer den 1 januari 1977 att ersättas med en ny lag i ämnet. Den nya lagen överensstämmer i materiellt hänseende med 1966 års lag. Vissa bestämmelser har emellertid fått en ändrad lagteknisk utformning. Härigenom uppnås att lagtexten blir mera lättillgänglig än vad som f. n. är fallet och att man på ett smidigare sätt har möjlighet att med svensk rätt införliva regler om immunitet och privilegier i nya internationella överenskommelser. En följdändring har gjorts i utlänningslagen (SFS 661 f).

 

    Relativt omfattande ändringar har gjorts i värnpliktslagen. Ändringarna är delvis föranledda av de riktlinjer för ett nytt förmånssystem som antogs vid 1975 års riksmöte och innebär bl. a. att en ny form av kontantersättning införts den 1 juli 1976 för värnpliktiga under grundutbildning, elever i bistånds- och katastrofutbildning, vapenfria tjänstepliktiga samt för den som

 

586 Lagstiftningsfrågor i riksdagen våren 1976utbildas till regementsofficer, värnpliktig officer och reservofficer. Den fasta delen av ersättningen benämns dagersättning och uppgår till 10 kr. per dag. Fr. o. m. den 231:a tjänstgöringsdagen utgår tillägg med 15 kr. per dag eller, efter 300:e tjänstgöringsdagen, 30 kr. per dag.
    Under repetitionsutbildning får värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga ersättning som kallas dagpenning. Samma förmån tillkommer civilförsvarspliktiga. Beloppet motsvarar hel sjukpenning enligt den allmänna sjukförsäkringen. Alla garanteras dock en lägsta dagpenning om 40 kr. Dagpenningsystemet träder i kraft den 1 januari 1977. Vidare har beslutats en höjning av premier för vissa grupper som genomgår frivillig utbildning i syfte att få likformighet mellan försvarsgrenarna. Samtidigt har inom familjebidragssystemet familjepenningen för barn höjts med 1 kr. till 9 kr. den 1 juli 1976.
    Nu berörda ändringar har föranlett ändringar även i civilförsvarslagen och familjebidragslagen (SFS 304 f, 308 f).
    Genom övriga ändringar har bestämmelserna om utbildningstid i värnpliktslagen anpassats till regeringsformens regler om normgivningskompetensen. Vid utformningen av ändringarna har beaktats den ändring av grundutbildningstiden för värnpliktig medicinalpersonal som beslutades vid riksmötet 1975/76. Ändringarna innebär vidare att vissa modifieringar har gjorts i det system för grundutbildning av värnpliktiga som på försök har tillämpats fr. o. m. utbildningsåret 1972/73. Bl. a. skall uttagning för utbildning till militär befattning för kompanibefäl inom armén som tidigare har varit frivillig kunna ske utan den värnpliktiges medgivande. Kompanibefälsutbildningen skall fr. o. m. utbildningsåret 1978/79 vara uppdelad på en 360 dagar lång plutonsbefälsutbildning och en 90 dagar lång utbildning vid kadettskolor.
    Ändringarna innefattar också en förlängning av repetitionsutbildningen för vissa värnpliktiga vid flottan och jämkningar föranledda av riksdagens beslut om värnpliktsverkets organisation.
    Lagstiftningen, som i huvudsak trätt i kraft den 1 juli 1976, har också föranlett en ändring i lagen om vapenfri tjänst (SFS 306 f).

Ove Lindh