Att preskriberas eller inte preskriberas, det är frågan

Vad som gäller om preskription i svensk rätt återfinner man alltjämt i KF den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer. Givetvis har förordningen blivit föremål för många ändringar, men dess innehåll är fortfarande grundvalen för våra preskriptionsregler.
    Under de senaste decennierna har flera förslag till genomgripande ändringar i fråga om preskriptionsreglerna sett dagens ljus. Redan år 1951 tillkallades en sakkunnig, hovrättspresidenten Mauritz Wijnbladh, med uppdrag att se över preskriptionsreglerna. Han lade år 1957 fram ett betänkande med förslag till lag om preskription m. m. (SOU 1957: 11). Detta förslag, som grundade sig på nordiskt samarbete, ledde dock inte till lagstiftning. Överläggningarna om enhetliga nordiska regler beträffande fordringspreskription fortsatte emellertid och det förelåg 1972 — enligt vad svenska justitiedepartementet meddelat, i samband med lagförslag enligt nedan — principiell enighet om huvuddragen i ett utkast till samnordiska regler om preskription. Jämsides härmed förekom inom Europarådet överläggningar och kommittéarbete för åstadkommande av enhetliga europeiska preskriptionsregler, dock utan några slutliga resultat.
    I Sverige framlade justitiedepartementet i april 1975 en promemoria med förslag till preskriptionslag (Ds Ju 1975: 11). I denna promemoria föreslogs en ny lagstiftning om preskription av fordringar, med helt nya tidsfrister för preskription m. m. och även med nya regler beträffande sättet för avbrytande av preskription. Huvudregeln var, att en fordran i allmänhet skulle preskriberas tre år efter förfallodagen; men den skulle dock alltid preskriberas senast tio år efter tillkomsten, om den inte hade förfallit till betalning tidigare och om inte preskriptionsavbrott hade skett.
    Vad beträffar preskriptionsavbrott från en borgenärs sida föreslogs kvalificerade åtgärder. I princip krävdes nämligen enligt förslaget för preskriptionsavbrott beträffande förfallna fordringar, att borgenären skulle före preskriptionstidens utgång väcka talan mot gäldenären eller på annat sätt inleda rättsligt förfarande för att få fordringen fastställd.
    Det är att märka, att promemorian inte hade några särskilda regler för fordringar på grund av insättning i bank. Beträffande sådana fordringar skulle alltså enligt promemorian de här ovan helt kort beskrivna allmänna reglerna gälla.
    De föreslagna bestämmelserna var i väsentliga avseenden tvingande. Sålunda var det inte tillåtet att träffa avtal, att fordran inte skulle preskriberas eller att preskription skulle avbrytas på annat sätt än som föreskrevs i lagen. Vidare var avtal om förlängning av preskriptionstiden giltigt endast om det hade ingåtts efter fordringens tillkomst; ett sådant avtal gällde endast med vissa begränsningar i fråga om tiden. Avtal om kortare preskriptionstid kunde emellertid träffas.

 

    Här må nämnas, att övriga nordiska länder — då detta skrives i augusti 1976 — ännu inte lagt fram några slutgiltigt utformade förslag beträffande lagstiftning på detta område. I Danmark torde man alltjämt i huvudsak intaga de ståndpunkter, som framgår av det danske justitsministeriums "Notat om en ensartet nordisk forældelseslovgivning", dagtecknat den 30 november 1966. I Finland pågår arbetet med utarbetande av lagförslag, som dock ännu inte framlagts för allmänheten. I Norge föreligger ett av norska justisdepartementet utarbetat, den 24 juni 1976 dagtecknat förslag med rubriken "Norsk utkast nr. 7 til Lov om forelding av fordringer". Detta förslag har dock ännu inte blivit "sendt til høring".
    Det svenska justitiedepartementets ovan omtalade promemoria av april 1975 med förslag till preskriptionslag sändes i sedvanlig ordning på remiss till berörda instanser och remisstiden utgick i september 1975.
    Promemorieförslaget fick, enligt vad justitiedepartementet sammanfattningsvis konstaterade, "ett blandat mottagande under remissbehandlingen". I ett yttrande med anledning av remissen anförde Svenska Bankföreningen bl. a. den tungt vägande synpunkten, att de föreslagna nya preskriptionsreglerna kunde medföra vissa svårigheter för inlåningskunder. Om inlåningsbelopp uppsagts men inte uttagits, skulle de nämligen enligt de nya reglerna preskriberas tre år från förfallodagen och preskriptionsavbrott på kvalificerat sätt skulle erfordras. "Sådana preskriptionsregler skulle teoretiskt kunna leda till att inlåningskunder kände sig föranlåtna att i onödan och med täta mellanrum vidta kvalificerade preskriptionsavbrytande åtgärder med åtföljande administrativt arbete och besvär för bankerna. En sådan ordning skulle uppenbarligen vara till nackdel för såväl bankerna som deras kunder." Bankföreningen föreslog därför, att beträffande förfallna inlåningsfordringar preskriptionstiden skulle vara 10 år från tillkomsten och att preskriptionsavbrott skulle kunna ske på enklare sätt. PK-banken anslötsig till detta yttrande. Även bankinspektionen anförde i sitt yttrande betänkligheter på denna punkt. (Se lagrådsremissen s. 73.)
    Inom justitiedepartementet har lagstiftningsarbetet nu fullföljts sålunda, att det har utarbetats en lagrådsremiss med förslag till preskriptionslag m. m. Denna remiss beslutades den 22 april 1976 och förelåg i tryck omkring den 28 juni 1976. Det framgår av det nya förslaget, att avsikten är, att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 juli 1977.
    Lagrådsremissen innehåller väsentliga nyheter, jämfört med förslaget i justitiedepartementets promemoria av april 1975 (Ds Ju 1975: 11). Någon remiss i sedvanlig ordning till berörda instanser beträffande dessa nya förslag har dock tydligen ansetts inte vara erforderlig eller inte kunna medhinnas.
    Här nedan skall endast behandlas en mycket speciell ny regel, som föreslås i lagrådsremissen, nämligen den att preskriptionslagen över huvud taget inte skall gälla beträffande alla fordringar "på medel som innestår hos bank eller på postgirokonto". Med detta uttryckssätt åsyftas av allt att döma endast sådana fordringar, som är grundade på insättning på inlåningskonto i bank eller på postgirokonto, alltså inte vad någon i övrigt kan ha att fordra i pengar av en bank eller av postgirot på grund av diverse inbetalningar, leveranser, skadestånd eller eljest. (Se lagrådsremissen s. 120 femte stycket.)
    Det finns ju en hel del fordringar på banker, vilka har uppkommit

 

genom sådana inbetalningar i bankrörelsen, som enligt ett mera vagt språkbruk möjligen skulle kunna rubriceras såsom "medel som innestår hos bank", t. ex. inbetalningar för att utfå rembursdokument, för att få diverse uppdrag utförda, telegramremissor, förskottsbetalningar på aktieaffärer, inkassolikvider e. d. En något tydligare precisering i lagtexten hade kanske inte varit helt ur vägen. En klar lagtext är något, som det alltid borde vara värt att sträva efter.
    Det är alltså nödvändigt att här iakttaga en viss gränsdragning beträffande banktillgodohavanden. Detta hade i viss mån underlättats, om lagtexten hade direkt anknutit till begreppet inlåning — om det nu är endast denna typ av banktillgodohavanden, som lagstiftaren avser, vilket förefaller vara mycket sannolikt. Man skulle t. ex. ha kunnat låta lagtexten uttryckligen säga, att undantaget skulle gälla beträffande fordran på postgirokonto eller inlåningskonto i bank.
    Även efter en sådan justering torde det emellertid kvarstå en principiell gränsdragningsfråga: Det finns i den nutida bankrörelsen ett stort antal konton, som är kombinerade utlånings- och inlåningskonton. Exempel härå är checkkonton med kredit, byggnadskreditkonton, konton enligt speciella kreditavtal (ofta mot säkerhet av rättigheterna enligt avbetalingskontrakt eller växlar eller löpande reverser eller andra utestående kundfordringar). Saldot å sådana konton kan variera i hög grad och skifta mellan stora plusbelopp och stora minusbelopp, beroende bl. a. på säsongväxlingar i olika branscher. Är det lagstiftarens avsikt att nu ifrågavarande undantagsregel skall gälla beträffande varje konto, som över huvud taget någon gång kan utgöra inlåningskonto? Eller kanske endast konto, som väsentligen är att anse som inlåningskonto?
    Beträffande sistnämnda kvarstående gränsdragningsfråga skulle jag, på basis av nu tillgängliga uttalanden av föredragande statsrådet, vilja anslutamig till den tolkningen, att varje kombinerat konto, som kan innefatta ett moment av inlåning, skall falla under den aktuella undantagsregeln. Det vore föga rimligt att dela upp sådana konton och behandla en del hithörande kontofordringar mot banken på annat sätt än som skall gälla beträffande fordringar mot banken enligt de renodlade inlåningskontona.
    De äldre preskriptionsreglerna skall upphöra att gälla i och med den nya lagens ikraftträdande. Därefter skall det alltså inte längre finnas några bestämmelser i svensk lag, som berör frågan om preskription av fordringar "på medel som innestår hos bank eller på postgirokonto". Det nu föreslagna bortfallet av lagregler om preskription gäller enligt övergångsbestämmelserna såväl beträffande inlåningsfordringar, uppkomna före ikraftträdandet (om de inte preskriberats dessförinnan), som beträffande inlåningsfordringar, vilka uppkommit senare.
    Lagstiftaren har sålunda — efter bl. a. Bankföreningens remissuttalande — otvetydigt skjutit bollen över till bankerna och deras inlåningskunder. Parterna får själva ordna preskriptionsreglerna, om de vill ha sådana regler för detta slag av fordringar. Med ett alexanderhugg löstes knuten.
    Men man kan nog utan överdrift säga, att härvid har något större våld använts än nöden krävde. Det hade t. ex. mycket väl kunnat räcka — i fråga om vad som påtalas enligt den ovan citerade punkten i Bankföreningens yttrande — att man gjort ett tillägg i lagtexten med ungefär det innehållet, att om en fordran, som efter uppsägning eller eljest har förfallit till

 

betalning, förlänges till sin löptid enligt överenskommelse mellan parterna, skall ny preskriptionstid räknas från dagen för överenskommelsen; i övrigt skulle regeln i 2 § ha motsvarande tillämpning beträffande preskriptionstid och preskriptionsavbrott. En enkel lösning kunde väl vara att 7 § omarbetades i erforderlig mån, så att den även finge omfatta förfallen fordran, vars löptid förlängts enligt överenskommelse mellan parterna.
    Det är också att märka, att — sedan bankerna satts åt sidan i fråga om preskriptionslagstiftning enligt den ovan omtalade specialregeln (dock endast i vad angår banks ställning som gäldenär beträffande inlåningskonton) — samma problem beträffande förfallna fordringar alltjämt kvarstår i fråga om alla andra gäldenärer än bankerna. Detta gäller då bl. a. också för bankernas fordringar i sådana fall, då en bank nödgats uppsäga en fordran eller eljest låta den förfalla till betalning, t. ex. på grund av en gäldenärs underlåtenhet att betala förfallen ränta eller amortering. Lagrådsremissen innehåller inte någon antydan om hur det påtalade, i någon mån besvärande problemet skall lösas dels för banker såsom fordringsägare och dels för de borgenärer och gäldenärer i allmänhet, som helt faller under lagstiftningen. I fråga om detta spörsmål är knuten sålunda alltjämt i principolöst, trots den beaktansvärda ändringen.
    Det torde kunna vara av ett visst intresse att här nämna, att enligt gällande dansk rätt fordringar gentemot bank preskriberas efter tjugo år från fordringens tillkomst. För preskriptionens avbrytande räcker det med en enkel påminnelse. Enligt det danske justitsministeriums notat den 30 november 1966 var man emellertid i Danmark beredd att — vid en eventuell gemensam nordisk lagstiftning — acceptera den undantagsregeln, att "fordringer i anledning af indskud hos banker, sparekasser m. v." skulle bli föremål för tioårig preskription, räknat från fordringens tillkomst, oavsett huruvida fordringen kunde betraktas såsom förfallen. Enligt nämnda notat förelåg det enighet beträffande denna undantagsregel under de förhandlingar, som fördes mellan de nordiska staterna på grund av Nordiska rådets rekommendation i februari 1965 (nr 13/1965).
    Enligt finländsk rätt gäller i huvudsak samma regler som i Sverige. Sålunda föreskriver förordningen den 9 november 1868 om preskription i fordringsmål och om offentlig stämning på borgenärer, 1 §, att den, som har fordran hos annan i penningar eller vad det är, skall kräva gäldenären eller bevisligen erinra honom om skulden inom tio år från den dag då fordringen tillkom. Därjämte gäller för banker en särskild regel, som enligt lagen den 29 augusti 1969 om affärsbanker har följande lydelse:

 

"38 § Har tio år förflutit efter utgången av det kalenderår, under vilket räkningen för medel, som insatts i affärsbank, senast begagnats, går räkningshavaren förlustig sin talan mot banken."

 

En regel med exakt samma innehåll gäller i Finland för sparbanker enligt 43 § lagen den 29 augusti 1969 om sparbanker och för andelsbanker enligt 34 § lagen den 29 augusti 1969 om andelsbanker.
    I ovannämnda norska departementsförslag av den 24 juni 1976, § 4, föreslås beträffande "Fordring på bank, sparebank eller offentlig kasse i høveinnskott eller verdier som er gitt i forvaring, renter unntatt" en preskriptionstid av tjugo år räknat från den tid då "midlene ble innsatt". Fristen börjar löpa på nytt, när fordringsägaren disponerar över medlen genom ut-

 

tag eller när han verkställer insättning på kontot.
    Nu uppkommer emellertid här i Sverige den angelägna frågan: Hur skall det efter den föreslagna lagens ikraftträdande ordnas beträffande fordringar "på medel som innestår hos bank eller på postgirokonto"? Är det lämpligt, att överenskommelser i vanlig civilrättslig ordning träffas om en speciell preskriptionstid m. m. för dessa fordringar? Eller skall man låta fordringarna förvandlas till i evighet gällande rättigheter? Vad är till bäst nytta för allmänheten samt bankerna och postgirot? — Ett samråd från bankernas sida med bankinspektionen lär i detta sammanhang även kunna vara påkallat.
    Det är tydligt, att berörda parter har tämligen kort tid att begrunda saken, eftersom den nya lagen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1977 och eftersom de nu gällande preskriptionsreglerna i 1862 års förordning samtidigt skall upphöra.
    Då man nu, kanske i första hand på bankernas håll, tämligen skyndsamt måste taga ställning till frågan om preskription beträffande inlåningskonton, kan det vara av intresse att ta del av de tankegångar, som föredragande statsrådet anfört i lagrådsremissen och som tydligen har lett till beslutet, att lagstiftningen om preskription inte skall omfatta dessa fordringar. Lagrådsremissens avdelning 6.3.2 har rubriken "Fordringar på bank o. d." (s. 117—121). På basis av vad som framgår av nyssnämnda avsnitt sammanfattas nedan de huvudsakliga skälen till att lagen enligt statsrådets bedömande inte skall ha några regler om preskription för ifrågavarande fordringar:
    Statsrådet har beaktat, att man under remissbehandlingen från flera håll avstyrkt att de allmänna bestämmelserna i promemorian av april 1975 skall tillämpas beträffande fordringar på bank. En preskriptionstid av tre år har ansetts vara alltför kort och ägnad att medföra olägenheter för både insättarna och bankerna. Statsrådet anser också att "promemorians bestämmelser om preskriptionstidens längd passar mindre väl för bankfordringar". Emellertid anser statsrådet, att fordringar på medel, som har satts in på bankräkning, intar en särställning i preskriptionshänseende. "För gemene man torde det te sig närmast självklart att han skall ha en ovillkorlig rätt att få tillbaka de pengar han har satt in på banken. Att ett sådant synsätt inte är främmande ens för bankerna framgår av att de så gott som aldrig torde åberopa preskription när ett bankkonto har stått orört under lång tid, låt vara att ränta inte tillgodoförs kontohavaren för mer än tio år". Mot bakgrund av det anförda anser statsrådet, att det "kan ifrågasättas om fordringar på grund av insättning i bank över huvud taget bör vara föremål för preskription". Emellertid framhåller statsrådet, att vid avgörandet av denna fråga skälig hänsyn måste tas också till bankernas intressen. Sålunda finner statsrådet, att bankernas intresse av att bli kvitt gamla konton bör tillgodoses. För detta ändamål är det dock inte nödvändigt att fordringar på bank skall vara underkastade preskription. Olika sätt för avveckling av gamla konton diskuteras av statsrådet. Bl. a. föreslås en utvidgning av möjligheterna till nedsättning enligt lagen (1927: 56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar. (Härom mera nedan.) 
    Sammanfattningsvis anser föredragande statsrådet, att fordringar på medel, som har satts in i bank eller på postgirokonto, bör undantagas från preskriptionslagens bestämmelser.

 

    Det är att märka, att statsrådet inte föreslår något förbud för bankerna eller postgirot att träffa avtal om begränsning av den tid, under vilken en inlåningsfordran kan göras gällande. Avtal kan alltså träffas med insättare om att preskription skall inträda efter viss tid. Några synpunkter beträffande innehållet i sådana eventuella avtal har lagstiftaren inte lämnat. Detta är ju också fullt logiskt, eftersom det är statsrådets ståndpunkt, att fordringar av detta slag skall lämnas helt utanför den blivande lagstiftningen om preskription. Jämför även lagförslaget 13—14 §§; det är ävenbeträffande sådana fordringar, som faller under den föreslagna lagen om preskription, medgivet att träffa avtal om kortare preskriptionstid än den som följer av lagen.
    Det kan vara skäl att något stanna för bankernas hittillsvarande praxis ifråga om preskription. Eftersom jag haft tillfälle att på mycket nära håll följa denna praxis sedan 1932, är det måhända inte ur vägen med några noteringar härom.
    Det är givetvis riktigt vad statsrådet anfört av innehåll, att det är mycket sällsynt att bankerna åberopar preskription. Det är kanske dock inte helt adekvat, då han använder uttrycket "så gott som aldrig"; men skillnaden är väl hårfin.
    Först och främst må nämnas, att bankerna till tjänst för sina inlåningskunder brukar utsända ränte- och saldobesked varje år per ultimo december. Praxis kan väl variera något härvidlag men för en större bank torde det vara affärssed att utsända besked beträffande i huvudsak dels alla kvittoräkningar (= inlåningskonton utan bankbok), oavsett saldots storlek, dels bankbokskonton, varå ränta för året gottgjorts med visst minimibelopp, t. ex. 50 kr. Syftet med denna praxis är givetvis främst att underlätta vederbörandes årliga självdeklaration; men samtidigt är denna praxis ägnad att förhindra, att konton med nämnvärd behållning blir bortglömda. Det är dock att märka, att denna avisering aldrig kan bli hundraprocentigt effektiv, eftersom årligen ett antal besked kommer i retur på grund av ofullständig och felaktig adress. Kontoren har instruktioner att i dessa fall söka skaffa fram nya, rätta adresser. Men det är långt ifrån alltid, som detta kan lyckas med rimliga arbetsinsatser.
    Jämsides härmed torde det vara en arbetsrutin inom bankrörelsen, att småkonton, som stått orörda mer än tio år, med jämna mellanrum — kanske varje kalenderår strax före bokslutet — i en viss utsträckning avslutas på det sättet, att deras saldo bortföres från reskontran och i en klumpsumma överföres till ett resultatkonto för diverse intäkter under rubriceringen "Preskriberade medel" eller liknande.
    Vad angår de konton, som bortföres från reskontran enligt ovan, rör detsig i de flesta fall om konton med endast obetydlig behållning. Att det finns sådana konton till relativt stort antal torde för det mesta kunna bero på att någon under loppet av ett kalenderår har tagit ut sitt tillgodohavande i dess helhet, dock utan att begära att kontot skall avslutas. Vid årets slut gottgöres i vanlig ordning ränta per årsskiftet. Vederbörande har kvar sin bankbok i tanke att kanske någon gång använda den igen. Men detta blir inte av. Efter några år städas den till synes tomma boken bort. Men det fåtal kronor, som gottskrivits såsom ränta vid första årsskiftet efter sista uttaget, står kvar på kontot i banken och ökas med några ören i ränta år efter år. — Naturligtvis kan det även i övrigt hända, att någon av obe-

 

kanta skäl glömmer bort en bankbok eller ett annat tillgodohavande i bank.
    För att spara administrativt arbete i fortsättningen avslutas alltså ifrågavarande konton på det sättet, att dessa belopp bortföres ur reskontran. En förutsättning är att det har gått minst tio år efter sista rörelsen på kontot, vare sig insättning eller uttag, och att inte heller ränte- och saldobesked utsänts under samma tid. Det bör framhållas, att om det i något fall rör sig om några hundratal kronor eller däröver, ankommer det på envar kontorschef att pröva, vad som skall göras. Det finns inte något tvång eller någon order att föra dessa konton bort från reskontran utan kontorschefen skall på sitt ansvar och enligt sitt omdöme pröva och avgöra saken, med utgångspunkt från den specifikation över ifrågakommande konton, som utsänts av dataavdelningen. Kontorschefen torde i regel vara ganska försiktig beträffande sådana konton, ty han är mån om att få bäst möjligt behålla sina inlåningskunder och inlåningsbelopp vid kontoret. I en viss utsträckning tordedet gå att få tag på vederbörande kund genom rimliga arbetsinsatser. Man kan slå i telefonkataloger, eventuella yrkesmatriklar, mantalsregister eller mantalslängd e. d. eller göra rimliga undersökningar på annat sätt, t. ex. ta kontakt med pastorsexpedition. Men det är självklart, att man inte sätterin ett orimligt antal mantimmar för att om möjligt få fram ägaren till enbart några hundra kronor.
    Om en ägare till ett från reskontran bortfört tillgodohavande senare dyker upp, utgör den omständigheten, att beloppet har förts bort från reskontran, inte något hinder för utbetalning. Man kan när som helst återuppliva kontot. Då nödiga data ges, kan man utan större svårighet finna beloppet och betala ut det jämte ränta för senaste tio år, enligt bankernas praxis. Det finns nämligen (i varje fall i större banker) sedan 1970-talet av datorn producerade kumulativa register över "preskriberade medel"; d. v. s. för varje år fylles registret på med de vid årsslutet från reskontran bortförda kontona ("preskriberade medel") så att man ständigt har en aktuell förteckning över dessa konton i nummerordning. För tiden före 1970-talet finns manuella förteckningar över dessa ur reskontran bortförda konton.
    Det finns emellertid en hel del speciella fall, som ligger helt utanför den nu beskrivna rutinen. Dessa fall kan vara mycket skiftande. Ofta är det fråga om utländska kunder. Här skall endast ett fåtal typexempel anföras, hämtade från verkligheten, för att något belysa bankernas praxis, då det gäller att uttryckligen åberopa preskription i speciella fall.
    Ett exempel är följande: I ett dödsbo efter en äldre person fann man ett mycket gammalt bevis om tillgodohavande i en mindre bank. Banken hade emellertid för länge sen gått upp i en provinsbank och denna hade i sin tur trätt i likvidation och överlåtit sin rörelse till en storbank. Dödsbodelägarna vände sig till storbanken och bad att få utredning i saken och betalning för vad som eventuellt alltjämt innestod. Det rörde sig — enligt boken — om något tusental kronor. Den jurist, som i banken tog hand om ärendet, gick givetvis till botten med saken och kom efter hand fram till det ställe, där den mindre bankens bokföringshandlingar förvarades. Det visade sig, att kontot hade avslutats genom bokfört uttag på vanligt sätt; något saldo hade alltså inte förts till "Preskriberade medel" och inte heller övertagits av provinsbanken och än mindre av storbanken, allt enligt den bevarade och nu genomgångna bokföringen. Men någon verifikation beträf-

 

fande det gjorda uttaget fanns inte i behåll; alla verifikationer från den tiden var för länge sedan förstörda, enligt vad bokföringslagen medger och för besparing av arkivutrymmen. Man frågar sig kanske, hur det kunde komma sig, att beloppet enligt bokföringen hade utbetalats, utan att motboken företetts för notering härom. Detta hade inträffat före 1927 års lagom dödande av förkommen handling. Det är dock att märka, att bankerna långt tidigare hade bestämmelser i bolagsordningen, som medgav att insättningsbevis, som uppgavs ha förkommit, kunde efterlysas genom tidningsannonser i ortspressen och därefter förklaras dödade. I det aktuella fallet framgick dessutom av själva insättningsbeviset att det var fråga om en speciell räkningsform, som kallades "hushållssparräkning", samt att uttag kunde ske från sådan räkning mot kvitto utan att insättningsbeviset blev företett. Formell efterlysning behövdes alltså inte. Sedan vederbörande delgivits resultatet av utredningen, avskrevs ärendet från vidare åtgärd. Men om rättsägaren vidhållit ett krav mot banken på grund av insättningsbeviset, förefaller det mig sannolikt att banken under de föreliggande omständigheterna skulle ha ansett sig böra hänvisa till att preskription ägt rum. — Liknande fall av fynd i dödsbon förekommer någon gång då och då; de kan kräva utredning och i enstaka fall kan preskriptionsinvändning förekomma, då utredningen ger starka skäl för den slutsatsen, att banken tidigare har redovisat medlen, ehuru verifikationerna inte längre finns i behåll och insättningsbeviset respektive kvittot av någon anledning blivit kvar hos kunden.
    Under de oroliga förhållandena i Europa i samband med de båda världskrigen kunde det också inte alltför sällan förekomma, att preskriptionsreglerna aktualiserades. Det var t. ex. ganska vanligt, att utlänningar öppnade konton här med strängt förbud för banken att skicka något meddelande till kunden av vad slag det vara månde (kontoutdrag, bekräftelser av insättningar eller debiteringar eller liknande). Alla sådana meddelanden skulle lagras i banken för att avhämtas av kunden vid besök. I en hel del sådana fall avhördes kunden aldrig. Men det kunde hända, att efter många år banken fick brev från barn till kunden, då bosatta kanske i någon annan världsdel, dit de lyckats rädda sig. De upplyste att de var enda arvtagare efter kunden, att denne dött i koncentrationsläger, att han meddelat dem, att han hade konto i den svenska banken, att de gärna ville ha ut tillgodohavandet, som de var i stort behov av, samt att de inte hade och inte kunde från det forna hemlandet skaffa bevis, att kunden avlidit och vilka som var hans rättsägare. I detta läge måste banken taga ställning till saken på basis av ett mycket bristfälligt bevismaterial. Men många är de fall, då utbetalning skedde under liknande omständigheter, eftersom banken ansåg att uppgifterna förtjänade tilltro. Det var då också i sin mån betryggande att banken visste, att om och när krav kom från en förvaltare eller boutredningsman, utsedd i kundens hemland enligt där då gällande förordningar och praxis, då kunde banken åberopa preskription mot ett sådant kanske formellt giltigt krav och banken behövde inte riskera att göra förlust genom att nödgas betala ut beloppet ännu en gång. Befintligheten av preskriptionsreglerna har sålunda i många fall gjort det möjligt för bankerna att handlägga sådana utbetalningsärenden med bortseende från formaliteter på ett smidigt sätt, överensstämmande med svensk rättskänsla. Många egenartade livsöden trädde fram i sådana sammanhang; här är

 

emellertid inte platsen att fördjupa sig däri.
    Men hur skall det då bli efter den 30 juni 1977? Hur skall bankerna efter den tidpunkten utforma sin praxis? Några alternativ, som torde kunna komma i fråga, skall behandlas här nedan. Härvid skall jag särskilt söka att beakta de praktiska konsekvenserna av de olika alternativen.

 

Alternativ 1.

Den bekvämaste vägen — för stunden — torde uppenbarligen vara att bankerna inte gör någonting alls i syfte att avtalsvägen åvägabringa särskilda preskriptionsregler för inlåningskonton. Detta skulle innebära, att fordringar på grund av inlåning i bank blir eviga rättigheter, likställda med sakrätter.
    I så fall skulle ett vanligt insättningsbevis på opåräknat sätt kunna bli en mycket värdefull handling. Detta gäller vare sig det är fråga om en bankbok eller t. ex. ett kvitto beträffande en insättning på checkräkning eller annan s. k. kvittoräkning. En förtänksam person, som inte lider av alltför stora hämningar, kan med fördel bevara alla gamla insättningskvitton, som han eller hon under årens lopp mottagit från bank, och överlämna buntarna till sina barn eller barnbarn med rekommendation till dem att begära redovisning av respektive bank. Kvittohavaren kan — för att stötta upp barnen eller barnbarnen i deras krav — meddela att han tyvärr av åldersskäl inte orkat gå igenom buntarna men att han är övertygad om att det finns många insättningar, som han glömt bort eller eljest slarvat med att begära redovisning för.
    Det är i ett sådant fall guldkantade papper, som vederbörande överlämnat — såvida inte vederbörande banker alltjämt har i behåll verifikationer beträffande alla uttag på de åsyftade räkningarna och kan sortera fram och förete dem såsom motbevis.
    Kanske någon, mot förmodan, skulle vara böjd för att tänka så här: "Så oresonlig kan väl ingen vara, att han framställer krav på det sättet". Det torde emellertid vara realistiskt att räkna med att detta handlingssätt efterhand kan uppkomma. Redan f. n. är det ju så, att dödsbodelägare har storveneration för gamla insättningsbevis och gärna vill gå till botten med frågan om deras eventuella värde. Något eller några lyckade krav av detta slag skulle, med oförändrad bankpraxis på detta område, efter hand kunna ge upphov till en ny mycket betydande förlustkälla för bankerna. Jämförde otaliga checkbedrägerierna för några år sedan. Det vore oklokt och verklighetsfrämmande att överskatta den mänskliga naturens inneboende godhet i alla sådana sammanhang och hos alla ifrågakommande personer, när goda tillfällen till lättvunnen ekonomisk vinst skapas. Verkligheten ger vittnesbörd i helt annan riktning.
    Men de praktiska konsekvenserna är naturligtvis, att bankerna efter den nya lagstiftningen inte kan slå sig till ro med sin nuvarande praxis beträffande bevarande av verifikationer i endast ca 10 år. Bankerna får akta sig för att tro, att de kan åberopa nuvarande och blivande bokföringslags regler om förvaring av böcker och verifikationer endast viss tid. De reglerna blir i stort sett verkningslösa för bankerna och postgirot. Dessa institutioner måste bevara sina verifikationer i ordnat skick allt framgent, så att sökta uppgifter lätt kan återfinnas och läsas. Ett bankväsen har funnits i vårt land sedan år 1657. Kanske man kan våga tro, att bankrörelse kan komma att

 

bedrivas i vårt land av banker ännu några hundra år. Bankerna måste då inrätta sin rörelse så, att de under några hundra år på vederbörligt sätt kan möta krav på grund av gamla insättningsbevis. Det gäller alltså att åstadkomma arkivering för all framtid av alla uttagsverifikationer, såväl kvitton som dithörande behörighetshandlingar, fullmakter, protokollsutdrag o. d. Naturligtvis måste man, på sätt bokföringslagen medger, övergå till total mikrofotografering, för att inte alltför stora arkivutrymmen skall behöva tas i anspråk. Men ett svårt praktiskt problem torde vara att kunna registrera och katalogisera det omfattande materialet så omsorgsfullt, att man vid behov lätt kan återfinna just de kvitton (med tillhörande behörighetshandlingar), som erfordras för att styrka, att viss räkning har avslutats genom uttag i vederbörlig ordning. Om alternativ 1 skall användas torde det vara angeläget, att bankernas administrativa avdelningar snarast möjligt igångsätter den planering, som erfordras.
    Det nu sagda gäller givetvis inte bara affärsbankerna jämte Post- och Kreditbanken utan även Riksbanken, föreningsbankerna och Föreningsbankernas Bank samt alla sparbanker och Sparbankernas Bank AB ävensom andra inrättningar, som nu eller framdeles fått rätt att driva bankrörelse, jämte postgirot. Den institution, som torde vara bäst rustad att möta den nya situationen enligt förevarande alternativ 1, torde vara postgirot. Enligt de iakttagelser, som en vanlig postgirokund kan göra, har postgirot nämligen redan utvecklat en effektiv mikrofotografering av verifikationer. Fotograferingen sättes in på ett mycket tidigt stadium av hanteringen. Men det torde även för postgirot återstå en hel del för att ordna förvaringen och registreringen av mikrofilmerna på sådant sätt, att man i all framtid kan möta ett eventuellt krav från en kontohavare eller hans rättsägare med fullständig motbevisning om att man verkställt full redovisning av de insatta medlen enligt mottagna och utförda betalningsuppdrag.
    Det ter sig något förvånande, att föredragande statsrådet i remissen klart understryker, att vid avgörandet av frågan om preskription beträffande insättningsfordringar i bank skälig hänsyn måste tas också till bankernas intressen (s. 119), men att han dock inte med ett ord berör och sålunda till synes inte alls behjärtar de högst avsevärda svårigheter, som enligt ovan nödvändigt måste uppkomma för bankerna m. fl., då de lämnas utan hjälp av en preskriptionslagstiftning. I själva verket är detta dock inte ett intresse enbart för bankerna och postgirot. Det är ett samhällsintresse, att kapital och arbetskraft inte allokeras till meningslös användning inom samhället.
    I detta sammanhang torde det vara skäl att något stanna för vad som anförts av föredragande statsrådet, innebärande att man bör särskilt beakta "bankernas intresse av att bli kvitt gamla konton". I lagrådsremissen föreslås i detta syfte en särskild följdförfattning, innebärande en utvidgning av möjligheterna till nedsättning enligt lagen (1927: 56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar. Enligt nämnda lag har en gäldenär f. n. rätt att göra sig fri från en skuld genom deposition endast i följande särskilda fall:

 

a) Om borgenären vägrar att ta emot erbjuden betalning av förfallen skuld.

b) Om gäldenären hindras att betala förfallen skuld på grund av borgenärens bortovaro eller sjukdom eller någon annan av borgenären beroende omständighet.

c) Om gäldenären inte vet eller bör veta vem som är borgenär och likaså

 

 

om det är ovisst, vilken av flera personer som är rätt borgenär och gäldenären inte skäligen kan anses pliktig att på eget äventyr bedöma, till vilken av dem betalningen skall erläggas.

 

    I lagrådsremissen föreslås nu en utvidgad rätt för bank och postgiro att befria sig från en skuld även i vissa andra fall. Detta sker genom att ett nytt stycke tillägges i 1 § av 1927 års lag. Det nya stycket skall enligt förslaget ha följande lydelse:

 

"Nedsättning av belopp som innestår på räkning hos bank eller på postgirokonto får ske även i annat fall än som anges i första och andra styckena (d. v. s. fallen a)—c) här ovan), när tio år har förflutit från det insättning eller uttag senast gjordes."

 

    Den nu beskrivna regeln suppleras av en bestämmelse i lagens 7 §, som innebär följande: Sedan det gått tio år från nedsättningen, har gäldenären (d. v. s. i detta fall den bank eller annan institution som gjort nedsättningen) rätt att få tillbaka beloppet. En förutsättning härför är i huvudsak att beloppet inte har betalats ut till en rättsägare och att gäldenärens begäran att få tillbaka beloppet göres inom tre år efter det att den tioåriga tidsfristen har utgått.
    Om den ursprunglige gäldenären (banken eller postgirot) skulle underlåta att inom 13 år efter nedsättningen anmäla sig att lyfta beloppet, skall detta enligt lagförslaget tillfalla staten. Det gäller alltså att ha en tillfredsställande förd förfallobok beträffande depositioner för att undvika denna konsekvens.
    Man kan måhända rent parentetiskt fråga sig, hur detta egentligen stämmer med regeringsformen 8 kap. 1 §, 4 st. Staten inträder och förvärvar en förmögenhetsrätt utan ersättning till rättsägaren, på basis av skrivningen i en vanlig civillag. För all del, vederbörande har ju i dessa fall frivilligt gett sig in på det erbjudna depositionsförfarandet, som kan leda till att staten automatiskt, genom rättsligt tvång, övertar deponerade värden utan ersättning. Är detta moment av frivillighet vid etablering av depositionen tillräckligt för att göra övertagandet grundlagsenligt?
    Det kunde i och för sig tänkas, att staten — innan den utan någon egentlig rättsgrund och utan ersättning till deponenten tillgodogör sig dessa belopp — kunde sända en avi till deponenten, vars adress torde vara omsorgsfullt antecknad i en inlaga till länsstyrelsen och i statens diarier. Det kan omöjligt få förhålla sig så, att lagstiftaren helt krasst spekulerar i att deponentema skall glömma bort dessa depositioner, för att staten utan ersättning skall inträda i deponenternas rätt och med ett penndrag tillgodogöra sig den. Det skulle föga överensstämma med de vid vissa tillfällen förekommande ordalagen om ett "mjukt" samhälle-.
    Det finns i lagförslaget och föredragande statsrådets uttalanden inte någon antydan om att staten skulle ha en lika liberal inställning som bankerna beträffande preskriberade medel och avse att betala till den ursprunglige rättsägaren, så snart han påträffas. Allmänhetens ställning har alltså försämrats genom den föreslagna lagstiftningen, i den mån denna i praktiken må komma att medföra, att s. k. preskriberade medel överföres till staten.
    Här bör i förbigående anmärkas, att föredragande statsrådet i lagrådsremissen s. 117 gör gällande att "I Finland finns regler som innebär att en fordran på grund av bankinsättning preskriberas efter kungörelseförfarande

 

när tio år har förflutit från det bankräkningen senast användes". Vidare anför statsrådet på s. 119: "En möjlighet är att införa bestämmelser som ålägger bankerna att vidta de åtgärder som behövs för en avveckling. Ett sådant system finns, som tidigare nämnts, i Finland, där rätten att kräva ut en fordran på grund av bankinsättning inte kan upphöra på annat sätt än genom kungörelseförfarande när tio år har förflutit från det bankräkningen senast användes". Dessa uppgifter är felaktiga. I gällande finsk rätt finns det inte några sådana regler eller något sådant system.
    Vad som gäller enligt finsk rätt beträffande preskription av fordran på grund av bankinsättning framgår av de bestämmelser i 1868 års förordning om preskription m. m. och 1969 års lag om affärsbanker m. m., som jag här ovan i annat sammanhang har refererat och citerat.
    Det torde vara mycket ovanligt, att klart felaktiga sakuppgifter lämnas i en proposition eller i en remiss till lagrådet. I det nu aktuella fallet framlägges dessa uppgifter till på köpet såsom utgångspunkt för en mycket diskutabel innovation i svensk rätt. Jag tror mig emellertid ha spårat bakgrunden till statsrådets här ovan citerade uttalanden. I en gammal årgång av Finlands lag — från 1930-talet — hittade jag nämligen vissa regler i den numera upphävda lagen den 17 juli 1931 om sparbanker, vilka har följandelydelse:

 

"20 § Sparbanks styrelse har rätt att påyrka, att motbok inom föreskriven tid skall mot bevis inlämnas till sparbanken för att med dess räkenskaper jämföras. Tillika bör räntan i motboken införas, därest sådant icke verkställts tidigare, och i sparbankens sparräkningsbok antecknas, att motboken varit för jämförelse med räkenskaperna inlämnad och att räntan i motboken införts. — — —" "22 § 

Då minst tio år förflutit från utgången av det sista år, under vilket motbok för insättning eller uttagning företetts i sparbank eller anteckning i enlighet med 20 § gjorts, vare sparbankens styrelse berättigad att genom kungörelse i de allmänna tidningarna uppmana motbokens ägare att inom natt och år efter det kungörelsen offentliggjorts hos sparbankens styrelse anmäla sitt anspråk på tillgodohavandet. Framställes icke sådant anspråk, vare motbokens ägare sin talan emot sparbanken förlustig, och skall beloppet till sparbankens reservfond överföras. Styrelsen vare likväl obetaget att, därest densamma anser skäl därtill föreligga, medgiva återbetalning av penningarna även efter sagda tids förlopp."

 

Kan det vara dessa gamla bestämmelser — vilka upphävts genom lag av år 1969, enär de ansågs vara icke ändamålsenliga — som legat till grund för statsrådets uttalanden i lagrådsremissen s. 117 och 119? Eller vad eljest?
    År nu den enligt lagrådsremissen föreslagna utvidgade depositionsmöjligheten något som bankerna får praktisk nytta av i det ändrade rättsläge, som vi har att räkna med enligt förevarande alternativ 1? Såvitt jag kan finna, medför den ökade möjligheten att deponera pengar med betalningsfriande verkan inte någon praktisk nytta för bankerna, i varje fall inte under de närmaste hundra åren. En bank har ju inte någon särskild åstundan att bli fri från sin betalningsskyldighet för dessa bortglömda konton. Banken är beredd att när som helst betala ut dessa belopp jämte tio års räntor. Och det är lätt att få fram beloppen från de kumulativa förteckningar, som finns.
    Den enda obetydliga nytta, som man i nuläget kan fundera sig fram till, skulle vara den, att man slipper omgången med att ha kvar i reskontran — under detaljerad, av datorn ombesörjd bokföring och ränteberäkning — en

 

rad bortglömda småkonton, som aldrig rörs. Det administrativa bokföringsarbetet, som dock numera är helt maskinellt, skulle i någon mån förenklas, vilket i och för sig är tacknämligt. Men samma förenkling skulle man vinna, utan omvägen med deposition, genom förslagsvis följande arrangemang:Alla efter hand uppkommande småkonton, som inte rörts på 10 år, föres i reskontran tillsammans i en post med exempelvis rubriceringen "Sammanförda äldre konton". Därvid hänvisas till en bilaga, som specificerar kontohavarna ungefär på samma sätt som den förut omtalade kumulativa förteckningen "Preskriberade medel". Skillnaden mot nuläget i fråga om praktisk bokföringshantering är endast den, att man allt framgent måste ha med en rad i reskontrabokföringen, eftersom dessa fordringar är eviga och reskontran korrekt skall redovisa befintliga skulder. Om man förenklar bokföringen enligt detta förslag — vilket är bokföringsmässigt fullt korrekt — slipper man den omgång, som nödvändigt skulle vara förknippad med deposition: inlaga till länsstyrelsen beträffande depositionen, ombesörjande av den konkreta inbetalningen, anteckning i förfalloboken över depositioner om det aktuella ärendet samt slutligen, och inte minst, mikrofilmning av inlaga och kvitton samt registrering av dessa verifikationer beträffande den gjorda depositionen på samma sätt som alla andra verifikationer beträffande utbetalningar från inlåningskonton.
    Jag känner mig övertygad om att en bankman, som ställs inför valet mellan att göra depositioner (med den administrativa omgång, som ovan beskrivits) eller att vidta en enkel överföring till "Sammanförda äldre konton", i regel endast på grund av rent misstag skulle välja depositionsvägen.
    Å andra sidan vill jag gärna medge, att det kan vara fullt tänkbart, att en bank efter några hundra år kan finna det vara praktiskt att överväga en deposition av följande skäl: Efter så lång tid kan det vara möjligt att posten "Sammanförda äldre konton" har ökat till så pass stort sammanlagt belopp, att det kan vara önskvärt att ta bort detta ur reskontrabokföringen. Man vill ju, att bokföringen skall vara rättvisande. Och dessa äldre fordringar — hur eviga de än har gjorts genom lagstiftarens försorg — är ändå på något sätt fiktiva. Ingen känd och anträffbar fordringsägare står bakom dem. En rensning av reskontran vart hundrade år skulle därför möjligen kunna bli aktuell, om denna depositionsmöjlighet då föreligger. Man kanske då har tagit bort den såsom obsolet.
    Här må också i förbigående noteras, att den enligt förslaget nyinförda, utvidgade depositionsmöjligheten realiter innebär en bestämmelse, att bankerna och postgirot — utan särskilt avtal och utan regler i preskriptionslagen — får tillämpa 20 års preskription enbart för dessa betydelselösa inlåningsfordringar, varefter deras belopp skall kunna tillfalla respektive bank. Men man har beträffande denna speciella 20-åriga preskription, gällande enbart för vissa betydelselösa inlåningsfordringar, infört en del i och för sig onödiga administrativa åtgärder såsom en nödvändig ingrediens.
    Man har all anledning att fråga, vad dessa nya regler om depositionsrätt skall tjäna till, praktiskt sett. Vem har någon glädje av denna meningslösa administrativa exercis? Varför inte i så fall införa i preskriptionslagen en rejäl regel om preskription för fordringar på sådana inlåningskonton, som inte har rörts under tjugo år? Man skulle spara meningslöst arbete för de banker, som eventuellt någon gång kan komma att begagna möjligheten att deponera, och även för de myndigheter, som skulle ha att agera i så fall.

 

41—Svensk Juristtidning 1976  

    Men man skulle då ha ännu större anledning att fråga: Varför inte införa i preskriptionslagen en regel om samma preskriptionstid av tjugo år för fordringar på alla inlåningskonton i bank samt på postgirokonton? Detta skulle, såsom framgår av ovanstående, medföra en mycket stor lättnad i administrationsarbetet för berörda institutioner. Det är skillnad att arkivera och ordna verifikationer m. m. för tjugo år och för evig tid.
    Det blir bara inte slut på frågandet härvidlag. En tredje fråga skulle med en smula eftertanke genast inställa sig: Är det då så alldeles klokt att nu plötsligt ändra preskriptionstiden för inlåningsfordringar gentemot svenska banker från tio år till tjugo år? Vore det i så fall inte bättre att vänta med denna ändring tills man fått klarhet om vilken preskriptionstid övriga nordiska länder anser det vara ändamålsenligt att införa?
    En fjärde fråga, som jag dristar mig att framställa, är denna: Har justitiedepartementet möjligen funnit skäl att undersöka, huruvida det i något kulturland finns lagregler, som innebär att preskription inte skall äga rum beträffande förmögenhetsrättsliga fordringar i allmänhet eller kanske någon större grupp av sådana fordringar? Vilka konsekvenser har man i så fall kunnat iakttaga där? Jag känner mig mycket vetgirig på denna punkt; tyvärr har jag inte haft resurser att närmare undersöka detta intressanta spörsmål.
    Man torde också kunna ha anledning att ägna en viss tankeverksamhet åt frågan, huruvida inte justitiedepartementet hoppat över en från den nya lagens utgångspunkter erforderlig följdförfattning, nämligen en ändring av lagen den 25 mars 1976 om bokföring, som träder i kraft den 1 januari 1977. Enligt nämnda lag gäller, att verifikationer beträffande utbetalningar m. fl. handlingar skall förvaras i ordnat skick inom landet under tio år från utgången av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades. Om lagstiftaren på allvar räknar med att inlåningsfordringar gentemot banker och postgiro efter den 30 juni 1977 inte skall bli föremål för preskription — något som den föreslagna preskriptionslagen synes vilja bädda för — då borde i enlighet härmed, tycker man, bokföringslagen ändras så, att de berörda institutionerna blir skyldiga att för all framtid i ordnat skick inom landet förvara hithörande verifikationer.
    Ett närmare studium av förarbetena till bokföringslagen visar emellertid att en sådan följdförfattning inte erfordras, sett från lagstiftarens nu valda utgångspunkter. (Prop. 1975: 104, avsnitt 5: 6.) Där vitsordas att "Den nuvarande tioårstiden torde ha bestämts mot bakgrund av att den allmänna preskriptionstiden för fordringar är tio år." Men det finns enligt föredragande statsrådets mening "inte någon anledning att låta preskriptionsförordningens bestämmelser om preskription vara avgörande i fråga om arkiveringens längd". Den viktigaste synpunkten är enligt statsrådet att tiden för arkivering bestämmes så, att man får "samstämmighet med de regler som gäller i skatteförfattningarna". Avgörande är, att skattekontrollen inteförsvåras. Med tanke på att preskriptionstiden för grövre skattebrott numera är tio år bör arkiveringstiden ha samma längd. — Frågan om skattekontroll tar alltså helt över alla andra ifrågakommande synpunkter.
    Det torde kunna bli mycket intressant att småningom få se, huruvida de av bolagsstämma och bankinspektion utsedda revisorerna för banker samt motsvarande revisionsorgan för Riksbanken och postgirot anser sig kunna åtnöjas med att verifikationer förvaras endast under tio år, om respektive

 

bank eller postgirot skulle besluta att tillämpa alternativ 1 med i princip eviga inlåningsskulder. Då måste man ju alltid kunna bevisa, att man har betalat, för att slippa att betala. Den synpunkten torde nog väga tyngre för berörda institutioner och företag än samstämmigheten med de regler, som gäller i skatteförfattningarna.
    Efter dessa dystra och nedslående funderingar beträffande alternativ 1 och dess konsekvenser torde det kunna vara lämpligt att övergå till

 

 

Alternativ 2.

Härmed avser jag följande åtgärd:
    Bankerna och postgirot begagnar sig av den fullständiga avtalsfrihet, som skall etableras på förevarande område. Efter samråd med bankinspektionen (för bankernas del) och efter eventuella kundkontakter införes det avtalsvillkoret beträffande inlåningskonton i bank och postgirokonton, att preskription och preskriptionsavbrott även efter den 30 juni 1977 skall äga rum enligt de bestämmelser, som gällde den 30 juni 1977.
    Detta avtalsvillkor innebär inte någon uppseendeväckande nyhet. De flesta bankgarantier förses ju med det villkoret, att de gäller endast under viss tid; före den angivna slutdagen skall krav vara framställda. Samma förhållande gäller beträffande remburser. För en kommande generation av bankmän — liksom för allmänheten — torde det komma att te sig såsom självklart, att de allmänna villkoren för postgirokonto och inlåningskonto i bank skall innehålla en erforderlig liten regel om preskription.
    Vilka blir då konsekvenserna av den nu omtalade åtgärden att införa avtalsvillkor om preskription för ifrågavarande inlåningskonton?
    Fördelarna är högst betydande. Bankerna och postgirot kan ha samma system för bevaring av verifikationer, som de har för närvarande. Man slipper den betungande och kostsamma administrativa apparat med mikrofotografering, arkivering, registrering och katalogisering av verifikationer (inklusive behörighetshandlingar) i evighet, som enligt alternativ 1 skulle bli nödvändig för att man inte framdeles skall nödgas falla undan för oberättigade krav av en storleksordning, som inte nu kan överblickas. Man har åstadkommit trygghet för en praktiskt fungerande inlåningsverksamhet och man sparar genom förenklad administration stora belopp, år efter år allt framgent, och detta utan olägenhet för kunderna.
    En annan fördel — som jag för min del skattar mycket högt — är den, att man därmed kan hålla en jämn takt med de övriga nordiska länderna på detta speciella rättsområde och åvägabringa konforma preskriptionsregler för inlåningskonton i banker i alla nordiska länder, så snart detta kanske. Säkerligen kan Svenska Bankföreningen följa rättsutvecklingen medhjälp av systerorganisationerna i övriga nordiska länder. Vid den tidpunkt, då dessa länder inför nya preskriptionsregler för inlåningskonton, kan under samråd med den svenska bankinspektionen samma regler införas för inlåningskonton i svenska banker. Härvid utgår jag från en stark förmodan, att övriga nordiska länder inte kommer att införa någon regel, som skulle medföra att fordringar på banker skulle bli eviga, samt att de kommer att enas om en och samma preskriptionstid för inlåningsfordringar.
    Vilka nackdelar kan det då uppkomma därest detta alternativ 2 användes?
    Man måste givetvis vidta några enkla administrativa åtgärder i över-

 

gångsskedet, eftersom nya inlåningsbevis måste innehålla en klausul av innebörd, att preskription av de insatta medlen sker enligt innehållet i de lagregler, som gällde den 30 juni 1977. Likaså måste de äldre insättningsbevis, som efter den 30 juni 1977 presenteras i bankerna för uttag eller ytterligare insättningar eller dylikt, med kundens godkännande förses meden motsvarande notering. Allt detta måste givetvis ske i samförstånd med inte bara bankinspektionen utan även kundkretsen. Det torde emellertid knappast kunna antagas, att det är en åtgärd, som kan bringa någon större förstämning i kundkretsen. Flertalet människor torde nog dela den uppfattningen, att någon ordning får det väl vara också beträffande bankkonton. Det är ju ingalunda fråga om någon försämring av allmänhetens rätt utan endast ett bevarande av en ordning, som i några århundraden har visat sig vara tillfredsställande.
    Frånsett de nu berörda administrativa åtgärderna vid övergången torde man inte kunna finna några negativa konsekvenser av alternativ 2. Bevarandet av verifikationer kan äga rum enligt hittillsvarande system, i vad angår bankernas och postgirots inlåningsräkningar.

 

 

Alternativ 3.

Jag känner mig förpliktad att också seriöst överväga, om det möjligen kan finnas något ytterligare alternativ — utöver de ovan omtalade, renodlade alternativen 1 och 2. Kan man möjligen finna en metod, som innebär ett slags kompromiss, t. ex. sålunda att man i stort sett accepterar alternativ 1 men dock gör några modifikationer i fråga om praxis i bankrörelsen för att på bästa möjliga sätt, med rimliga medel, reducera de negativa konsekvenserna av alternativ 1?
    a) Det torde vara uppenbart, att de största riskerna för bankerna (jag bortser alltså här från postgirot) torde vara förknippade med bruket av s. k. kvittoräkningar. Därmed avses alla sådana inlåningsräkningar, som inte kännetecknas av att en motbok eller ett depositionsbevis utfärdas vid kontots öppnande, för att därefter i princip företes och förses med notering vid varje insättning och uttag. Det torde förekomma kvittoräkningar beträffande praktiskt taget alla typer av rena inlåningsräkningar, såväl kapitalkonton som kapitalsamlings-, spar- och sparkassekonton. Checkkonton torde emellertid vara den vanligaste typen av sådana kvittoräkningar. Hit hör också byggnadskreditiv och andra specialsydda kontoformer. Vid checkräkning och byggnadskreditiv m. fl. kontoformer förutsättes, att kontot skall kunna användas inte bara för utnyttjande av viss kredit utan även såsom en inlåningsräkning. Dessa kontoformer utgör alltså kombinerade inlånings och utlåningskonton.
    En teoretiskt tänkbar utväg för att minska de under alternativ 1 omtalade riskerna skulle vara den, att bankerna upphörde att öppna dels sådana kvittoräkningar, som utgjorde kombinerade inlånings- och utlåningskonton och dels även sådana kvittoräkningar, som hörde till de vanliga kategorierna av rena inlåningskonton.
    Jag föreställer mig dock, att det skulle möta en mycket kraftig opposition från kundkretsen, därest bankerna skulle använda denna drastiska utväg för att eliminera riskerna för att någon gång framdeles nödgas göra objektivt sett ogrundade utbetalningar, medförande förlust. Ett avskaffande av alla former av kombinerade inlånings- och utlåningsräkningar

 

skulle innebära, att man åstadkom en kraftig försämring av den nutida ekonomiska samfärdselns teknik. Man skulle alltså medvetet arbeta för ökad ineffektivitet i fråga om kundernas finansiella anordningar, vilket inte är tolerabelt.
    Jag tvivlar därför på att det är möjligt att välja detta alternativ 3 a.
    b) En annan utväg, som det torde kunna vara värt att något fundera över, är följande:
    Bankerna skulle eventuellt kunna minska de risker och olägenheter, som kan uppkomma enligt alternativ 1 ovan, på det sättet att bankerna vid avslutandet av varje inlåningskonto och kombinerat inlånings- och utlåningskonto alltid anskaffade ett slutkvitto, som skulle innebära att kunden bekräftade, att han i och med detta sista uttag erhållit full redovisning för samtliga å kontot tidigare inbetalade medel. Detta skulle innebära att man — sedan slutkvitto erhållits — inte skulle behöva arkivera alla äldre verifikationer beträffande de av banken gjorda utbetalningarna från ifrågavarande konto. Man skulle endast behöva bevara slutkvittona jämte de behörighetshandlingar (fullmakter, styrelsebeslut eller liknande) som erfordrasför att bevisa, att slutkvittot har behörigen undertecknats på kontoinnehavarens vägnar.
    Även med användande av detta alternativ torde man emellertid inte komma förbi mycket arbetskrävande rutiner i rörelsen. Och förbiseenden skulle mycket lätt kunna inträffa. Vem vet när det i själva verket är frågaom en slutkvittering? Varken banken eller kunden torde alltid ha klart försig, om ett visst uttag i själva verket skall innebära ett slut på kontot. Efterhand som decennierna går efter den 1 juli 1977, torde det kunna bli allt flera tillfällen då man har förbisett, att det är nödvändigt med slutkvitto beträffande varje konto, om man inte skall vara nödsakad att bevara allaverifikationer rörande kontot. Man har fört in i bankrörelsen en arbetsrutin, som är svår att lära in, att vidmakthålla och övervaka. Bl. a. bankernasrevisionsavdelningar skulle nog bli lagom förtjusta över merarbetet.
    Härefter skall jag försöka att göra en s. k. utvärdering beträffande de enligt ovan diskuterade alternativen.
    Därvid vill jag bara helt kort framhålla som min uppfattning, att alternativ 2 är klart att föredraga ur alla ifrågakommande synpunkter. De fördelar som redovisas därvidlag är mycket betydande medan nackdelarna inte är särskilt stora utan i stort sett inskränker sig till vissa engångsåtgärder i samband med den nya lagens ikraftträdande. Beträffande övriga alternativ är nackdelarna högst betydande.
    Det bör kanske i detta sammanhang understrykas, att de ökade administrativa kostnader, som särskilt enligt alternativ 1 skulle läggas på Riksbanken, alla affärsbanker, alla sparbanker och Sparbankernas Bank AB samt alla föreningsbanker och Föreningsbankernas Bank ävensom postgirot, inte är något som i sista hand stannar på dessa institutioner. Det är ju att märka, att ifrågavarande kostnader är avdragsgilla vid taxering för flertalet av ifrågavarande institutioner; staten är alltså redan från början minst hälften delägare i alla dessa kostnader. Härtill kommer, att institutionernas ifrågavarande kostnader i det långa loppet måste inkalkyleras i rörelsen och sålunda efter hand helt drabbar allmänheten.
    Enligt mitt bedömande måste vågskålen sålunda väga tungt till förmån för alternativ 2. Därför dristar jag mig nu att på egen hand — på grund av

 

intresse för saken — lägga fram ett förslag till praktiskt handlingsprogram, grundat på alternativ 2.
    1) Bankerna torde ha anledning att snarast möjligt taga kontakt med bankinspektionen för att diskutera de åtgärder, som erfordras enligt alternativ 2. Jämsides härmed planeras och skisseras dessa åtgärder i detalj.
    2) En första åtgärd i detta sammanhang torde bli, att man omformulerar de insättningsbevis och de allmänna bestämmelser, som finns beträffande inlåningskontona — såväl rena inlåningskonton som kombinerade inlånings- och utlåningskonton — så att det klart utsäges, att tillgodohavande på sådant konto preskriberas enligt innehållet i de lagregler, som gälldeden 30 juni 1977. Enbart de nya bevisen och bestämmelserna skall användas, då konto öppnas efter den 30 juni 1977 (i den mån man inte av rent praktiska skäl måste modifiera denna regel enligt mom. 3).
    3) Det är att märka, att bankerna säkert har ett stort lager av insättningsbevis av olika slag med hittills gällande formuleringar. Det torde nog vara uteslutet, att man hinner få nytryck beträffande alla sådana insättningsbevis och kontobestämmelser, så att man kan använda nytryckta bevis (enligt mom. 2 ovan) omedelbart fr. o. m. den 1 juli 1977. Det är därför av betydelse, att hela det inneliggande lagret av hittillsvarande insättningsbevis och bestämmelser i god tid förses med en stämpeltext av ungefär detta innehåll: "Fordran enligt detta bevis preskriberas enligt innehållet i de lagregler, som gällde den 30 juni 1977".
    Det är ju angeläget, att man får en hundraprocentig täckning, vad angår det nya villkoret, ifråga om alla inlåningskonton som öppnas efter den 30 juni 1977. Annars vinner man inte den administrativa lättnad, som åsyftas.
    4) Det iordningställes vidare en stämpel, som skall användas fr. o. m. den 1 juli 1977 beträffande alla gamla insättningsbevis, som företes vid någon banktransaktion efter den 30 juni 1977. Dessa insättningsbevis bör — med kundens medgivande — förses med en tillagd text av samma innehåll som den i mom. 3) omtalade stämpeltexten.
    5) Det torde vara angeläget, att man inte glömmer bort att även alla insättningskvitton på s. k. kvittoräkningar (inklusive checkräkningar, byggnadskreditiv o. dyl.) måste förses med den ovan omnämnda stämpeltexten.
    6) För alla gamla s. k. kvittoräkningar (öppnade före den 1 juli 1977) torde man böra införskaffa — genom korrespondens eller annan kontakt med kunden — en bekräftelse, som innebär att den ovan omnämnda tillläggsklausulen skall gälla även beträffande de å kontot före den 1 juli 1977 insatta medlen.
    7) I samband med att åtgärder enligt ovan vidtages, torde det vara angeläget att inlåningskunderna får vederbörlig information.
    8) Det torde böra noteras inom Svenska Bankföreningen, att det är angeläget att hålla nära kontakt med övriga nordiska länder för att genomföra de ändringar i preskriptionsreglerna beträffande inlåningskonton, som kan komma att i sinom tid gemensamt införas av dessa länder.
    9) Vilket av de ovan skisserade alternativen, som än tillämpas, måste bankerna givetvis dessutom särskilt tänka på att alla sådana fordringar gentemot en bank, som inte utgör inlåningsfordringar, skall bli föremål för preskription enligt reglerna i den föreslagna preskriptionslagen. Bankerna måste sålunda gå igenom alla de typer av fordringar gentemot bank, som kan uppkomma på grund av varjehanda inbetalningar i samband med bank-

 

rörelsen eller eljest och som inte utgör inlåningsfordringar. Rättsverkningarna av den nya lagen måste beaktas beträffande alla dessa bankens betalningsförpliktelser gentemot allmänheten. Det är att märka att beträffande sådana fordringar kan — enligt tvingande lagregler — avtal om preskription och om sättet för preskriptionsavbrott inte träffas i vidare mån än som anges i lagen. Det faller emellertid utanför ramen för denna artikel att närmare ingå på detta. Bankerna intar inte någon särställning i fråga om sådana fordringar och några särskilda svårigheter torde inte behöva uppkomma för bankerna i detta sammanhang. Här må endast framhållas, att avtal om kortare preskriptionstid än den i lagen angivna kan få träffas. Detta har ju sin stora betydelse bl. a. i fråga om bankgarantier, där det är vanligt att träffa avtal om viss begränsad giltighetstid.
    Det är ju självklart att bankerna också måste tänka på vad de enligt den nya lagen har att iakttaga i sin egenskap av fordringsägare.

Erik Burling