Juridik och socialt arbete: Kritik av den antirättsliga vågen
Är det reaktionärt att förespråka preciserad rättslig reglering och god juridisk kunskap i socialvården? Ja det intrycket kan man lätt få när man ser på de senaste årens meningsyttringar och förslag i debatt och reformarbete. Det förefaller som om en mot regelstyrning, juridik och rättskunskap ganska negativ hållning vuxit sig stark i tongivande kretsar. Bara för några år sedan offentliggjordes enkätundersökningar som visade att socialarbetarna själva bedömde socialrätten som det nyttigaste av samtliga ämnen i socionomutbildningen.1 Det är möjligt att det gäller även nu men lyssnar man på de professionella debattörerna och reformatorerna får man klart för sig att det blåser snålt kring det rättsliga. I det följande ska jag ta upp den antirättsliga trenden till en principiell kritisk granskning, främst med utgångspunkt i socialutredningens (SU) principbetänkande och den s. k. SLU-gruppens förslag till nyordning av utbildningen av socialarbetare.2
Det senare förslaget med sina för rättskunskapen drastiska konsekvenser bygger på det förra. SU:s lagförslag läggs fram först senhösten 1976. Beslut om den sociala linjens utbildning torde komma att fattas dessförinnan. Jag tror att det här är frågor som kan intressera många i denna tidskrifts läsarkrets. Utbyggnaden av förvaltningsdomstolarna och breddningen av deras uppgifter liksom nuvarande rättshjälpsmöjligheter gör att allt fler jurister kommer i kontakt med socialrättsliga problem.
Jag ska inte diskutera värdet av SU:s sociala reformtankegångar utan koncentrera mig på utredningens uppfattning om rättens roll i socialvården. Denna uppfattning skiljer sig ganska mycket från den som präglat nuvarande ordning. SU:s syn på socialvårdens rättsliga reglering kan kanske bäst sammanfattas som en reaktion mot detaljstyrning och över huvud taget styrning via distinkta lagregler till förmån för en allmänt hållen ramlagstiftning och målstyrning. Beträffande de allt viktigare generellt förebyggande socialvårdande insatserna ska kommunerna ges stor frihet:
Den rättsliga regleringen bör här inte tjäna annat syfte än att fastlägga kommunens kompetens att medverka till belysning av och beaktande av sociala aspekter inom andra områden av samhällets verksamhet samt att ge det strukturpåverkande och förebyggande arbetet en inriktning mot sådana uppgifter som för uppfyllandet av de angivna målen framstår som mest angelägna. Den kommunala kompetensen bör därvid fastläggas i lag medan de närmare anvisningarna för verksamhetens bedrivande kan intas i författningar av lägre dignitet eller ges i form av råd och anvisningar3.
När det gäller det individuella vård- och behandlingsarbetet leder SU:s markering av socialvården som en på frivillighet baserad serviceverksamhet likaså till en nedtoning av den rättsliga regleringens roll:
Den socialvårdande verksamheten bör inrymma möjlighet att utifrån förhållandena i det särskilda fallet träffa de avgöranden och vidta de åtgärder som kan antas bäst ägnade att tillgodose ett föreliggande behov. Skäl föreligger i regel ej att — på sätt skett i gällande vårdlagstiftning — anknyta åtgärderna till i lag särskilt angivna indikationer. Det synes tillfyllest att i lag slåfast att det är en uppgift för socialvården att inom ramen för uppställda mål och utifrån en helhetssyn på den enskildes situation ge honom det stöd och den hjälp som prövas erforderliga. Härvid bör kommunens ansvar för de förut berörda uppgifterna jämväl slås fast. De riktlinjer för vård- och behandlingsarbetet som därutöver prövas erforderliga kan ges i anslutning till lagen eller genom råd och anvisningar (min kursiv.)4.
De kursiverade orden torde uttrycka kärnpunkten i den typ av lagstiftning som SU förordar i principbetänkandet.
Förklaringen till SU:s grundsyn står väl till en del att finna i bakgrunden till utredningens arbete. Det är ett ovedersägligt faktum att den nuvarande vårdlagstiftningen i väsentliga delar är föga anpassad efter rådande praktiska behov. Den är också i rätt hög grad präglad av olika typer av tvångsåtgärder eller ger på annat sätt uttryck för en patriarkalisk eller förmyndaraktig inställning till människor med problem. I likhet med många socialarbetare associerar SU rättslig detaljreglering med en sådan attityd och ganska generellt med utvecklingshämmande negativa drag i socialvården. Parollen har därför blivit att sopa bort den detaljreglering som medför "bristande flexibilitet i åtgärdsvalet", bryta den juridiska tvångströjan
och få utrymme för "ett individualiserat och situationsanpassat åtgärdsval".
En annan väsentlig orsak till det diskuterade synsättet är säkerligen de tunga kommunala organisationernas intressen och den kommunala självbestämmanderättens inflytande. Socialvården är ju till stor del en kommunalverksamhet. Både kommuner och landsting har varit starkt representerade i utredningen. Ur deras synpunkt har det naturligtvis varit ett väsentligt intresse att motverka en bestämmande och resurskrävande rättslig styrning som skulle kunna ytterligare begränsa den kommunala handlingsfriheten ekonomiskt i trängda lägen.
I den omfattande remissammanställning som SU offentliggjort godtas på det hela taget det perspektiv jag skisserat ovan.5 För min del tycker jag dock det finns anledning att ställa sig kritisk. Att den nuvarande vårdlagstiftningen är dålig är en sak för sig — det gäller då att stifta bättre, klarare lagar. SU:s modell — att tunna ut den rättsliga regleringen — innebär stora risker för att man kastar ut barnet med badvattnet. Den tydliga tendensen i principbetänkandet att ställa normstyrning i ett motsatsförhållande till modernt socialt behandlingsarbete och förebyggande åtgärder inger mig allvarliga farhågor för en kommande sociallag där berättigade anspråk på rättssäkerhet, fastlagda rättigheter och personlig integritet inte tillgodoses.
Beträffande den i och för sig rimliga helhetssynen, som omnämns i det senare av citaten ovan, så är problemet att den är så svår att förena med rättssäkerhetsintresset. Det blir svårt att precisera grunderna för ingripanden och val mellan åtgärder om man renodlar synpunkten att individens hela livssituation ska beaktas. Styrningen av förvaltningen blir allmän och vag, förutsebarheten minskar, det blir svårare att ställa krav på myndigheterna. Förmodligen är det inte helt omöjligt att skriva en acceptabel lag som tillvaratar mycket av det positiva i helhetssynen. Men det är betänkligt att SU inte på något sätt i principbetänkandet visar att man studerat och sökt tränga in i den här onekligen principiella problematiken. Utredningen tycks ta för givet att den kommande lagstiftningen inte kan och inte behöver vara preciserad. När rättssäkerhetsfrågorna berörs sker det på ett formellt plan, i termer av processuella garantier, vilket ger ett alldeles för snävt perspektiv. Särskilt farligt är detta synsätt när det gäller tvångsåtgärder. Man bör kunna kräva att alla åtgärder som inkräktar på den enskildes personliga integritet noggrant förankras och avgränsas i lagen. Det gäller förstås framför allt tvångsåtgärder. Men även när det går att få ett samtycke från någon till en viss behandling e. d. måste det finnas gränser för vad slags myndighetsaktivitet som kan godtas. Ett samtycke kan lämnas på de mest olika premisser och benägenheten att samtycka påverkas dessutom inte sällan av de från myndighetshåll mer eller mindre öppet påvisade och välgrundade konsekvenserna av bristande tillmötesgående.
Men det är också nödvändigt att på allvar ta itu med den föreställning som många inom socialt arbete har och som präglar även SU, nämligen att det som bestämmer behovet av rättslig reglering är den grad av tvång och formynderi som kännetecknar socialvården. Eftersom socialvården de senaste åren utvecklats bort från de traditionella tvångsåtgärderna mot s. k. social service har enligt denna föreställning mycket av motiven för rättslig
detaljreglering fallit bort. Gentemot detta synsätt måste man påpeka att även i en verksamhet för stöd och bistånd är det ofta ur den enskilda människans synvinkel väsentligt att förmånerna är rättsligt fastlagda. Det är skillnad mellan å ena sidan en förmån som kan utgå om myndigheten bedömer det lämpligt och möjligt "utifrån förhållandena i det särskilda fallet" och om kommunens finansiella situation för tillfället inte lägger hinder i vägen och å andra sidan en förmån som framstår som en ovillkorlig rättighet eftersom den likt många socialförsäkringsförmåner skrivits in i bindande lagtext. Socialvårdens klienter är människor som drabbats av bristerna i vårt samhällssystem och som lever på samhällets botten. Det rubbas inte genom en ny sociallag. Lagen kan inte förändra den grundläggande samhällsstrukturen. Men lagen kan gynna eller missgynna klienterna, stärka eller försvaga deras positioner, göra deras ekonomiska villkor och sociala förhållanden mer eller mindre uthärdliga. Det gäller därför att arbeta för att förmåner av olika slag som myndigheter kan ge konstitueras som rättigheter och inte bara som möjligheter vilkas förverkligande kan bero av skiftande och svårförutsebara omständigheter.
En skarpsynt kännare av svensk socialvård och socialpolitik, Skåchefen Bengt Börjeson har talat om SU:s "lovsång till det goda samhället" och om SU som producent av samhällsmyter, av vilka en är "myten om de goda myndigheterna".6 Även om Börjeson inte haft den rättsliga problematiken i åtanke förefaller mig orden träffande även ur den infallsvinkeln. Oförmågan att klart påvisa samhällets konflikter, okänsligheten för de motsättningar som råder mellan individen och samhället/myndigheterna och utmålandet av alla vårdinstanser som notoriskt positiva — det är några av förutsättningarna för en ideologi som möjliggör en aktivitet av "goda myndigheter" utan bestämmande rättslig reglering och utan plats för tanken att rättsregler skulle kunna — inom givna samhälleliga ramar — tjäna som skydd och vapen åt fattiga och utslagna människor.
Även när SU reformvilligt rör sig på det territorium som täcks av det egna snäva perspektivet på rättssäkerhetsfrågorna blir de principer som ställs fram till vägledning för det konkreta lagstiftningsarbetet ibland betänkligt lösa i köttet. Utredningen säger sig vilja ge den enskilde vissa fastlagda rättigheter kopplade till en utökning av tillämpningsområdet för förvaltningsbesvär. Men man skriver om prövningen vid förvaltningsbesvär på ett sätt som i mycket gör denna rättssäkerhetsgaranti till en illusion. Härska inte besvärsmyndigheten fatta ett nytt beslut med materiellt innehåll om klaganden inte fått det han har rätt till. I stället ska ärendet återförvisas till det kommunala planet "för att nämnden i samråd med den enskilde skall kunna vidta den åtgärd som är bäst ägnad att avhjälpa det föreliggande behovet". Och vid besvärsmyndighetens prövning måste, sägs det, "skälig hänsyn tas till takten i uppbyggnaden av kommunens resurser".7 Tala om "fastlagda rättigheter"! Här är återigen en yttring av myten om de goda myndigheterna. Det blir svårt för den enskilde att bedöma riktigheten av fattade beslut och han hamnar även i övrigt i ett hopplöst underläge i förhållande till myndigheterna. Med SU:s utgångspunkt kommer be-
svärsprövningen i många fall att bara skenbart vara någon rättssäkerhetsgaranti.
Målstyrning har jag tidigare angett som en huvudkomponent i SU:s uppfattning om rättens ställning i socialvården. Mycket vore att säga om denna fråga men i det här sammanhanget måste jag inskränka mig till kommentaren att målen är mycket allmänt formulerade och att man vid nedbrytning till delmål ställs inför svårbemästrade målkonflikter. Ett flertal rättsinstanser har i sina remissvar kritiserat målresonemangen hos SU och menat att de inte ger någon nämnvärd ledning för lagstiftning och rättstillämpning. I den analys av remissbehandlingen som skett på uppdrag av den i socialvårdsdebatten inflytelserika samarbetskommittén för socialvårdens målfrågor kommenteras detta på följande sätt: "De högre rättsinstanserna är uppenbarligen inte särskilt intresserade att principiellt diskutera syftet och ambitionerna för den svenska socialvården. De har hos dem reducerats till en fråga om formerna för rättstillämpning och vad som blir de juridiska följderna av en ramlagstiftning."8 Vi ser här hur det förhållandet att de juridiska instanserna bevakar de särskilda intressen de är satta att tjäna beskrivs med negativa förtecken.
Även om det finns annat i SU:s syn på lagen och socialvården som vore väl värt att ta upp ska jag stanna här med hänsyn till mitt begränsade syfte.9 Man får inte glömma att det rör sig om just ett principbetänkande. Det kan mycket väl visa sig att synpunkter av den typ jag skisserat beaktas i det kommande lagförslaget och departementsbehandlingen av detta. Man ska dock ha klart för sig att den här arten av kritik förekommer ganska sparsamt i remissvaren på principbetänkandet. För min del tror jag ändå att slutresultatet blir betydligt mera ordinärt än vad det ymniga bruket av slagorden ramlagstiftning och målstyrning tyder på. Men vad som måste uppmärksammas är nu att det här kritiserade synsättet redan kommit att sätta sin prägel på delar av den sociala förvaltningen och att det redan spelar en viktig roll i den reformering av den sociala utbildningen som är i full gång. Jag ska i det följande ge några synpunkter på det senare verkningsfältet.
På utbildningssidan blåser det idag en ganska stark "antijuridisk" vind. Vårdlagarna och över huvud taget många rättsliga inslag i utbildningen på den sociala linjen vid socialhögskolorna förknippas med en förgången tid med byråkratiska, auktoritära och repressiva förtecken. Psykologi, sociologi, social metodik och socialpolitik ses som det progressiva kunskapsfältet som ska expandera inom utbildningen, medan juridiken och delar av statskunskapen framställs som ett ur yrkessynpunkt förlegat kunskapsområde som måste pressas tillbaka och dessutom fås att bli mer "socialt" och mer socialpolitiskt. Enligt denna grundsyn finns det en motsättning mellan rättslig reglering och modern socialvård. Som ett typiskt exempel kan nämnas TCO:s — säkert tungt vägande — remissvar på U 68:s och SU:s förslag. TCO menar att ämnet socialrätt bör få en "mera markerad socialpolitisk inriktning" och fortsätter:
Undervisningen i socialrätt vid socialhögskolorna har tyvärr länge varit alltför juridiskt orienterad och endast i en obetydlig omfattning förberett de stu-
derande för att använda socialrätten som ett av flera medel i det praktiska behandlingsarbetet. Det är inte osannolikt att ämnets centrala ställning och snäva inriktning bidragit till att fördröja användningen av effektiva integrerade metoder i socialt arbete.10
Om ännu det 1973 framlagda U 68-förslaget om juridisk, social och administrativ utbildning ger de rättsliga momenten ett någorlunda rimligt utrymme så förhåller det sig annorlunda med det förslag som i år presenterades av den till nämnden för socionomutbildning knutna arbetsgruppen för översyn av sociala linjens utbildning (SLU-gruppen). Detta förslag innebär en mycket kraftig minskning av undervisningen i rättskunskap på samtliga nivåer av utbildningen. Man introducerar visserligen ett nytt integrationsämne, socialt arbete, men förslaget ger inte möjlighet att bedöma arten och omfattningen av rättsliga inslag i detta ämne, som förmodligen kommer att domineras av behandlingsinriktade metodiklärare. Någon godtagbar analys av rättskunskapens betydelse för socionomernas yrkesområden presterar inte SLU-gruppen. Viktiga anledningar till att denna reform nu lanseras målmedvetet och med stor brådska är den förestående högskolereformen och starka krav på att det ska inrättas en socialt inriktad forskarutbildning. Men det i och för sig goda syftet att bygga upp en utbildning som utan större kostnadsökningar gör det möjligt för ett mindre antal studerande att doktorera i socialt arbete har tyvärr medfört att andra konsekvenser av förslaget inte alls eller dåligt klarlagts.
SLU-gruppens inställning till rättskunskapen förefaller i hög grad bygga på de tankegångar om minskad detaljreglering och ramlagstiftning som SU presenterat. Enligt min mening saknas det grund för de slutsatser man dragit — och detta oavsett vad SU:s arbete mynnar ut i. Om det blir gehör för kraven på rättssäkerhetsgarantier, klart angivna rättigheter och integritetsskydd så kommer det även i framtiden att finnas en utförlig social lagstiftning, rättsregler som berörda tjänstemän måste kunna tillämpa. Behovet av rättskunskap förändras då inte. Det gäller än mer om man tar hänsyn till nyligen genomförd eller pågående lagstiftning om arbetslivet, bostadsförhållandena, kriminalvården, tystnadsplikt och handlingssekretess, ADB lagrad information m. fl. ganska komplicerade områden. Sociala rättigheter genom socialförsäkringarna kommer dessutom under alla omständigheter att vara detaljreglerade. Härtill kommer att förvaltningsdomstolarnas expansion fordrar att socialarbetarna skaffar sig ännu bättre kunskaper om det rättsliga förvaltningsförfarandet. Dessutom måste socionomerna självfallet ha översiktliga allmänjuridiska grundkunskaper och en hygglig orientering om ett flertal rättsområden utanför SU:s uppdrag. Detta behövs, inte minst mot bakgrund av att klienterna ofta är underprivilegierade människor som har särskilt svårt att identifiera och driva sina rättsliga anspråk och i övrigt bevaka sina intressen.
Men låt oss anta att det sociala arbetet i framtiden i väsentligt mindre utsträckning än nu kommer att styras av detaljerad lagstiftning utan i stället av mål och allmänna riktlinjer. Skulle det innebära något minskat behov av juridisk kunskap? Nej tvärtom! Här rör det sig om ett led i den allmänna utvecklingen mot en mera abstrakt lagskrivningsteknik och kombinationer av norm- och målstyrning som ger vida ramar för myndigheterna och deras befattningshavare men som medför svårigheter för folk att veta
vad som gäller och kan krävas av myndigheterna. En utveckling mot ramlagstiftning innebär dessutom att normgivningen förskjuts till ett mera svårtillgängligt och föränderligt plan: från lag till mera tillfälliga normer av olikartad karaktär utfärdade av myndigheter på högre och lägre nivå. Allt detta ställer inte minst från rättssäkerhetssynpunkt ännu större krav på rättskunskap. Rättssäkerhetsfrågorna — som f. ö. också handlar om den enskilde tjänstemannens integritet — kommer därför även i framtiden att vara av central betydelse.
Hur ställer det sig då med förslaget att bryta den etablerade ämnesindelningen och integrera rättsliga inslag med annat kunskapsstoff? Ger inte ämnet socialt arbete, som ska införas, plats för den rättskunskap som behövs? Jo, det kan i viss mån vara riktigt, men SLU-förslaget lämnar öppet hur det ska ske. Ämnets närmare innebörd och former av integration är bristfälligt analyserade. Man får emellertid helt allmänt intrycket att rättsliga frågor skjutits starkt i bakgrunden i de mycket svepande resonemangen om ämnets karaktär. Det förefaller som om inriktning och tyngdpunkt i väsentlig grad ska beslutas lokalt på varje högskoleort. Jag har svårt att känna mig tillfreds med en ordning där utrymmet för kunskap som behövs för att tillvarata rättssäkerhetsintressen och ge såväl klienter som socialarbetare ett skydd mot manipulation och godtycke via riktlinjer av skilda slag blir så beroende av lokala intressen och förhållanden på varje högskola. Det finns en klar risk för att de luddiga tankegångarna om en sociologiskt och socialpolitiskt inriktad "socialrätt" som endast är ett medel i praktiskt behandlingsarbete breder ut sig. En sådan mjuk och tandlös rättskunskap, som lämnar juridiken åt juristerna och klienterna utan vägledning, tror jag inte socialvården är betjänt av.
Den sociala forskning som ska byggas upp med ämnet socialt arbete som underlag kan inte antas komma att beröra det rättsliga området. Det blir en forskning som lånar sina metoder från samhällsvetenskaper som sociologi, psykologi och nationalekonomi och som är
direkt inriktad på de frågor som är centrala för förverkligandet av målen för socialvård och socialpolitik, d. v. s. en forskning som hämtar sin utgångspunkt i de sociala problemen och behoven och är relevant för det sociala arbetet och dess metodik, och som inriktas på sådant som kan påverkas med åtgärder av olika slag (socialpolitiska åtgärder, planeringsinsatser, socialt behandlingsarbete etc.) eller på utvärdering av sådana åtgärder.11
SLU-gruppen understryker också "behovet av forskningsutförande och forskarutbildande organisationer som är problemorienterade och tvärvetenskapliga så att de på ett ändamålsenligt sätt kan motsvara krav från forskningsbeställande organ."12 Det behövs naturligtvis också juridiskt orienterad forskning på olika ambitionsnivåer, inriktad på styrnings-, rättssäkerhets- och integritetsfrågor inom socialvården. Jag betvivlar att högskolorna kommer att få motta direkta beställningar av just sådan forskning, vars resultat kan visa sig alltför obekväma för myndigheter och tjänstemän. Det forskningsbehov som föreligger här kan knappast mer än marginellt tillgodoses av de juridiska institutionerna med deras inriktning på helt andra yrkesområden och bristande kontakt med och kännedom om det sociala verksamhetsfältet. Inom rättsvetenskapen har vi mig veterligt i stort sett
bara professor Gunnar Bramstång och kanske en och annan doktorand.13 Jag vill passa på att understryka att Bramstångs arbeten varit betydelsefulla som motvikt till den löslighet och från juridiska band frigjorda behandlingsmetodik som ofta har en god jordmån inom sociala förvaltningar. Bramstångs arbeten har dock tyvärr knappast fått den uppmärksamhet på fältet som varit nyttig. Det beror bl. a. på deras svårighetsgrad. Även i den nuvarande utbildningen är det — i vart fall i Stockholm — framför allt på tvåbetygsnivån (med ett mycket begränsat antal studerande) som analyser av detta slag kan behandlas. Men Bramstång räcker givetvis inte till för alla de socialrättsliga studier som behövs. Praktikerna är arbetstyngda och för övrigt sällan intresserade av att mer ingående analysera rättsliga problem. Rättskunskapslärarna har med nuvarande undervisningsskyldighet mycket begränsade möjligheter att forska. Än så länge går det dock att på lägre ambitionsnivå få fram nyttiga studier inom ramen för det uppsatsarbete som ingår i två- och trebetygsstudierna i socialrätt. Jag har sett många uppsatser som tagit upp viktiga rättsfrågor inom den sociala samhällssektorn och som varit av hög kvalitet. Det är beklagligt att det tycks saknas möjligheter att ge publicitet och spridning på yrkesfältet åt de bästa av dessa uppsatser. En för rättskunskapen allvarlig följd av en reform enligt SLU-förslaget är att också denna forskning i liten skala radikalt begränsas, ja kanske helt upphör på vissa högskoleorter.
Jag närmar mig nu slutet av min skildring av juridikens trängda läge. Det kan tilläggas att reformförslaget också inbegriper en successiv "avjuristifiering" av lärarkåren. En stor del av nuvarande universitetslektorat, bl. a. i rättskunskap, ska enligt SLU-gruppens intentioner efterhand ersättas av universitetslektorat i socialt arbete. Innehavarna av dessa tjänster ska kunna ha varierande inriktning och bakgrund men det betonas att en större andel av lärarna än för närvarande ska ha socionomutbildning och praktisk erfarenhet av socialt arbete. Det betyder såvitt jag kan förstå att denna gren av högskoleutbildningen inte kommer att få något nämnvärt tillskott av juridiskt och rättsvetenskapligt skolade lärare.
Till sist vill jag göra några mer allmänna reflexioner. Det är inte lätt att hävda synpunkter av det slag jag gjort här i en sådan samhällsvetenskaplig och socialt engagerad miljö som kännetecknar socialhögskolorna. Dessa synpunkter får lätt stämpeln av ämnesspecifika ofruktbara åsikter, ämnesegoism, konservatism. Lärare i teoretiska ämnen som inte med entusiasm och självförtroende förmår överskrida den egna grundkompetensens gränser betraktas lätt som stelbenta akademiska teoretiker utan genuin känsla för positivt värdeladdade idéer som integration, projektorientering, fältanknytning m. m. Det gäller inte minst rättskunskapslärare, som ansvarar för ett ämne vars karaktär fortfarande skiljer sig från samhällsvetenskaperna på väsentliga punkter. Med i bilden finns också det faktum — en komplikation i alla integrationsdiskussioner — att läraren liksom andra människor vill ha kvar sitt jobb och sina arbetsuppgifter. Allt det här gör att själva sakfrågan — juridikens ställning och betydelse i socialt arbete — gärna kommer på undantag.
Jag tror att det finns många värdefulla utvecklingsmöjligheter för rättskunskapen i nära samarbete med andra kunskapsområden. Det måste också vara så att den rättskunskap som bedrivs i en social utbildning utgår från faktiskt förekommande praktiska behov och yrkesroller. Här finns det förvisso mycket att ändra på i dagens utbildning. Men jag tror att förutsättningen för ett samarbete med andra ämnen måste vara att juridiken får förbli just juridik och inte behandlas som en samhällsvetenskaplig och socialpolitisk specialitet. En helt annan sak är att en del rättssociologiska frågeställningar o. d. med fördel kan behandlas ämnesintegrerat, något som socialhögskolornas tvärvetenskapliga miljö väl lämpar sig för.
Staffan Rylander