Sveriges statskalender 1976 — några synpunkter
I en anmälan av statskalenderns utgåva för år 1976 har Gustaf Petrén framfört vissa synpunkter på kalenderns redigering. Petréns infallsvinkel är visserligen sådan att man kan kan tveka om genmäle påkallas, men några reflexioner må dock göras i sammanhanget.

 

    Hur statskalendern bör vara beskaffad har länge varit under diskussion. En huvudfråga har varit vilket innehåll den bör ha. Sålunda har övervägts om inte personredovisningen skulle kunna beskäras för att skapa utrymme för olika sakuppgifter rörande myndigheternas funktion, organisation, budget och medelsförvaltning o. d. Att årligen ge ut en så beskaffad publikation, som samtidigt skulle kunna fylla den nuvarande statskalenderns uppgift, har dock ej f. n. befunnits genomförbart. I stället har genom statskontorets försorg utgivits en särskild publikation (första utgåva 1975) Statliga myndigheter, Den statliga förvaltningens organisation, uppgifter och verksamhet. En ständigt aktuell fråga som hör nära samman med det innehållsmässiga är principerna för personalredovisningen. Den svällande administrationen nödvändiggör fortgående omprövningar vad gäller såväl vilka personalkategorier som bör redovisas som omfattningen av personuppgifterna. Särskilt när det gäller statsförvaltningens "utkanter", såsom akademier och motsvarande, har redaktionen nödgats gå tämligen hårt fram. Å andra sidan har redovisningen av kommunerna vidgats väsentligt, vilket får antagas ha ökat kalenderns praktiska användbarhet.
    Vad som närmast väckt Petréns uppmärksamhet beträffande den senaste utgåvan är emellertid inte de mera jordnära problem som hör samman med kalenderns användbarhet hos statliga och kommunala myndigheter och organ utan den omständigheten att högsta domstolen och regeringsrätten, i likhet med vad sedan länge tillämpats beträffande övriga domstolar, förts in under viss huvudtitel. Sedan gammalt har en myndighets eller ett organs hänförlighet till huvudtitel varit bestämmande för dess plats i statskalendern.
    Givetvis kan denna redigeringsprincip diskuteras, men några väsentliga invändningar har inte förts fram och den har onekligen den förtjänsten att den är förhållandevis enkel att tillämpa. En annan princip som följts vid redovisningen av myndigheter och andra organ har varit att, så långt möjligt, också redovisa dem efter deras funktion som centralt, regionalt resp. lokalt organ. En adekvat formel för ett fullföljande av denna princip är dock svår att finna; verkligheten är långt mer komplicerad och långt mindre schematisk än vad en kalenderredaktör skulle kunna önska, vilket bl. a. visar sig i svårigheten att finna rättvisande rubriker. I den nu nämnda frågan liksom när det gäller kalenderns utformning i övrigt sker fortlöpande samråd med olika myndigheter.
    För att så återknyta till Petréns kritik kan konstateras att såväl högsta domstolen som regeringsrätten är att hänföra till justitiehuvudtiteln och att de uppenbarligen är centrala organ i den meningen att de handlägger mål och ärenden utan regional eller lokal begränsning; Det nu sagda får anses gälla även om man skulle se domstolarna i allmänhet och de högsta domstolarna i synnerhet som närmast autonoma. Platsen som de tilldelats i den senaste utgåvan är sålunda motiverad och väl försvarad. Att den åtgärd, som Petrén närmast påtalat och som uppenbarligen berört honom så illa, nu vidtagits har givetvis sin grund i det förhållandet att de två högsta domstolarnas samband med den främsta statsmyndigheten brutits i och med den nya regeringsformen. Petrén efterlyser i sammanhanget en omredigering som även i andra hänseenden följer den nya regeringsformen. En given fråga är därvid huruvida inte riksdagen borde, såsom exempelvis i den danska statskalendern, redovisas före regeringen och statsdepartementen.

 

    Omplaceringen av högsta domstolen och regeringsrätten har inte sin grund i att redaktionskommittén velat "sparka på" dessa myndigheter utan får ses som ett uttryck för en strävan att ge kalendern en så långt det är praktiskt möjligt adekvat utformning. För rangordning och övriga adiafora finns andra publikationer att tillgå för den som är intresserad därav.

Magnus Sjöberg