ÅKE BOUVIN, BENGT HEDMAN & HANS STARK. Expropriationslagen. Sthlm 1975. Norstedts. 304 s. Kr. 149,00.
Hösten 1969 fick expropriationsutredningen besked, att dess betänkande borde föreligga före årets utgång. Arbetet hade då pågått i nio år, varunder två delbetänkanden avlåtits. Ett s. k. huvudbetänkande överlämnades till justitieministern i november 1969. Utredningens förmodan att dess arbete skulle fortsätta med bl. a. förfarandereglerna m. m. blev ej förverkligad; arbetet med en ny expropriationslag övertogs av justitiedepartementet under statsrådet Lidboms ledning. Utöver återstående föreskrifter var en omarbetning av utredningens förslag erforderlig i fråga om expropriationsändamålen och ersättningsreglerna. Arbetet härmed anförtroddes Åke Bouvin, Bengt Hedman och Hans Stark, utgivare av Expropriationslagen (Norstedts gula bibliotek). Med stöd av remissyttranden och departementspromemorior framlades propositioner i ämnet 1971 och 1972 och den nya expropriationslagen (ExL) trädde i kraft den 1 januari 1973.
De tre utgivarnas arbete är den första fullständiga kommentaren i egentlig mening som beståtts en svensk expropriationsförfattning och utgör en oumbärlig hjälpreda för den som icke besitter en någorlunda fullständig uppsättning av förarbetena till det lapptäcke som lagstiftningen på området efterhand kommit att utgöra.
Kommentaren ger redan från början genom sin innehållsförteckning en god överblick av ExL. De materiellt mera betydelsefulla lagrummen har erhållit en kort karakteristik av sitt innehåll, vilken underlättar sökandet. Även sakregistret är härvidlag till god hjälp, även om man i detta skulle önska en ännu fylligare och mera konsekvent förteckning. I redogörelsen för de faktorer som bör tas med vid bedömningen av jämförelseobjekt återfinns t. ex. kommunala försäljningar och köp men ej andra i texten redovisade faktorer såsom monopolsituationer, expropriationshot m. m. Även sådana begrepp som t. ex. medelvärde, medianvärde, typvärde o. a. kundegärna återfinnas i sakregistret till kommande upplagor. Tillfredsställande är också de talrika nothänvisningarna till förarbetena, särskilt offentliga utredningar och propositioner. Härigenom undviks den besvärande ovisshet som läsaren ofta drabbas av vid studiet av Norstedts gula kommentarer huruvida uttalandena är utgivarens egna eller klippta ur förarbetena och i det senare fallet var man i så fall skall hitta dem för närmare studium. Alldeles förträffligt är också det jämförande paragrafregistret som ger hänvisningar till och från 1917 respektive 1972 års ExL ävensom till förarbetena. I rätts-
fallsregistret åberopas endast de domar ur NJA och SvJT som avser tillämpningen av ExL 1917. Det bör därför observeras, att avgöranden av expropriativt intresse icke minst ur värderingssynpunkt förekommit även inom ramen för byggnadslagens inlösenregler bl. a. i samband med zonexpropriation.
I kommentaren till 1 kap. ExL ger utgivarna en föredömligt koncis redogörelse för den trassliga materia som omfattar de disparata sakrätter som kan exproprieras liksom för det därmed sammanhängande sakägarbegreppet. Såväl renskötseln som andrahandshyresgästen blir placerade i sitt rättasammanhang.
En central del av ExL behandlar expropriationsändamålen. Utgivarna medverkade själva till att avliva expropriationsutredningens befängda förslag till vad som benämndes värdeutjämningsexpropriation och har därmed undgått att kommentera sådana slags institut. Det flitigast tillämpade ändamålet, expropriation för tätbebyggelse, tilldrog sig naturligen det största intresset vid tillskapandet av den nya författningen. Slutresultatet av de politiska övervägandena blev fastläggandet av kommunernas obetingade företrädesrätt till tätbebyggelsemark och avvisande av den enskildes anspråk att själv få bebygga den, hur goda förutsättningar han än kunde uppvisa härför. Den obestämdhet i ställningstagandet som härvidlag utmärkte expropriationsutredningen undanröjdes resolut i 1971 års proposition. Ej heller kommentaren svävar på målet i denna fråga. Ett något oblidare öde har drabbat tomträttsexpropriationen, "ett värdefullt hjälpmedel för den kommunala markpolitiken". Vid tillkomsten 1949 av detta expropriationsändamål klarlade lagrådet det för ExL väsensfrämmande i hela konstruktionen men nöjde sig 1971 med påpekandet att förslaget medförde att även mark av glesbebyggelsenatur hade råkat falla under den föreslagna bestämmelsen. Någon precisering föranledde detta påpekande ej men däremot föll bilan över tomträttsexpropriationen vid 1976 års vårriksdag, då borgerliga motionärer med lottens bistånd fick bestämmelsen struken ur ExL. Utgivarna torde likväl böra avbida med ändring av kommentaren, eftersom tomträttsexpropriationen väl framdeles kommer att åka ut och in alltefter förhållandena i folkrepresentationen.
Ett annat centralt avsnitt av kommentaren avser expropriationsersättningen. Även i denna del är utgivarnas framställning föredömligt klar, vilket ställer stora krav mot bakgrunden av materians art. I redogörelsen för värderingsmetodernas praktiska tillämpning ges en något rapsodisk översiktav de faktorer som bör tas i betraktande vid prisjämförelser. Bristen på hänvisningar till det myckna som skrivits rörande värdering vid expropriation motiveras i denna del icke av uttalandet i förordet, att den nya lagstiftningen medfört stora förändringar i rättsläget.
Utgivarna visar återhållsamhet då fråga blir om att helhjärtat instämma i expropriationsutredningens i propositionen återgivna uttalanden om den primära betydelsen av kommunala köp och försäljningar av jämförelseobjekt samt inverkan i sådant sammanhang av expropriationshot. Uttalandena präglades av en ensidig strävan att, delvis i strid mot HD:s praxis, tillgodose kommunernas intressen framför markägarnas. I dessa hänseenden bör det kunna förväntas att domstolarna kommer att träffa sina avgöranden utan bundenhet av motivuttalandena.
En utförlig behandling ges även åt den s. k. presumtionsregeln, som utgi-
varna själva till stor del torde ha stått fadder åt. Regeln utgör en avvikelse i vissa fall från principen om marknadsvärdet som grundval för löseskillingen och har i sitt släptåg något som brukar kallas för villaägargarantien. Varningarna vid remissbehandlingen för denna skrivbordsprodukt har till fullo besannats i den praktiska hanteringen. Vanligen undkommer dock parterna problematiken genom att enas om att strunta i detta regelkomplex, då de möts vid fastighetsdomstolen. Presumtionsregeln är likväl ett kärt ämne vid kurser i expropriationsteknik och kommentaren är väl ägnad som källa härvidlag.
Rättegången i expropriationsmål har undergått betydelsefulla förändringar efter tillkomsten av 1917 års ExL, särskilt genom inrättandet av expropriationsdomstolar, senare avlösta av fastighetsdomstolarna. I nya ExL återfinns regler om domstolens processledande verksamhet, vilken bl. a. skall gå ut på att onödig utredning icke förebringas i målen. I kommentaren framhålls att "även utredning som icke kan anses otjänlig men som ändå skulle medföra att målet får alltför stora proportioner skall motverkas av domstolen". En konkretare bruksanvisning från utgivarnas sida om hurdetta önskemål skall förverkligas hade varit av stort värde för dem som skall hantera sådana subtila avgöranden i sinnevärlden. Vad härom ur förarbetena återges med avseende på utredningens inriktning och omfattning tillhör den art av motivuttalanden som är typisk för den nya skolan på lagstiftningsteknikens område, d. v. s. en osorterad blandning av truismer och allmänt snusförnuft. Utgivarna ger tyvärr icke läsaren någon ytterligare välbehövlig vägledning i denna del. ExL 1972 innehåller i sammanhanget ett nytt institut: domstolarnas utredningsbeslut. Detta skall ha formen av ett meddelande från domstolens sida vilken utredning som skall förebringas i målet. Exempel ges på värderingsmetoder som kan föranleda domstolen att avvisa viss utredning och härvidlag omnämns särskilt "kalkyler med hypotetiskt underlag". Lagstiftarens misstro mot sådana kalkyler har sin bakgrund i Stockholms kommuns icke alltid angenäma erfarenheter av domstolarnas beräkning av markvärden i city grundade på avkastningskalkyler med stöd av gällande bebyggelserätt. En reell betydelse torde dock utredningsbesluten kunna få, då alltför luftiga exploateringskalkyler för ej planlagd mark ifrågasätts av expropriater. Hittillsvarande erfarenheter av utredningsbesluten tyder väl närmast på en naturlig försagdhet från domstolarnas sida. Man får hoppas att den allmänna villrådigheten förbytts i en fast praxis till nästa upplaga.
Redogörelsen för innebörden och verkan av enkelt respektive kvalificerat förhandstillträde är synnerligen klargörande liksom kommentaren till sättet för expropriationens fullbordande. I dessa avsnitt innebär 1972 års ExL en välgörande rensning och systematisering av tidigare regler och förtjänsten härav tillkommer i hög grad utgivarna själva.
I vad mån 1972 års ExL inom överskådlig framtid kommer att ändras i några väsentliga avsnitt är ytterst en markpolitisk fråga. Från att ha varit ett institut till skydd för den enskilde, som får uppoffra sina positioner till förmån för allmänt gagn, har expropriationslagstiftningen blivit en ingrediens i det markpolitiska paketet. Man kan därvid endast med tacksamhet konstatera, att vi alltjämt får åtnjuta så förnämliga kommentarer som den här recenserade.
Michael Hernmarck