MICHEL VILLEY. Philosophie du droit. Définitions et fins du droit. Paris 1975. Précis Dalloz. 242 s.

 

Modern fransk rättsfilosofi har knappast något rykte för djup, bredd eller originalitet. De stora och internationellt betydelsefulla prestationerna — som f. ö. snarare hörde hemma på det sociologiska området — ligger redan gott och väl ett halvt århundrade tillbaka i tiden: Duguit, Durkheim, Hau-

 

riou. Den nyare produktionen ter sig vid jämförelse med de andra europeiska huvudländerna påfallande mager. Professor Michel Villey framstår som ett lysande undantag; efter att ha givit flera värdefulla mindre framställningar och ett par idéhistoriska arbeten, bland vilka det digra, grundlärda och lysande "La formation de la pensée juridique moderne", har han nu utgivit den första av två planerade volymer som avses utgöraen modern rättsfilosofisk lärobok. Det är en utomordentligt uppfriskande läsning.
    På ett språk, som i sin skärpa och verve ibland ger ett intryck av snabb muntlig polemik, går Villey till storms mot alla de moderna fördomar och örvillelser som enligt hans uppfattning fördärvat juridiken och gjort den otjänlig för sitt egentliga syfte — som är att fördela nyttigheterna i samhället, suum cuique tribuere. En av halvintelligenta modernismer förfäad nordisk läsare erfar ett intryck av lätt overklighet när förf. låter sin aldrig vilande piska vina över alla dem som dragit ned juridiken från de höjder dit den förts av Aristoteles, de romerska juristerna och Thomas av Aquino.De är många: kyrkofäder, nominalistiska medeltidsfilosofer, moraliserande naturrättsteoretiker, rationalister, idealister, positivister, begreppsslavar, "realister" och sociologer. Denna uppräkning kan möjligen tyda på att förf. skulle ha en närmast anarkistisk sinnesart. Det är emellertid inte fallet; var och en av de riktningar som han fördömer som juridiska teorier får sitt fulla erkännande som etiska eller teoretiska komplement — de hör bara inte hemma inom det specifikt rättsliga området. På många punkter gör kritiken, ehuru ofta väl lakonisk och generell, ett övertygande intryck, samtidigt som läsaren med stegrad spänning frågar sig om hans lärde vägvisare genom de havererade teoriernas ruinlandskap skall förmå visa att de byggnader han lämnar stående verkligen räcker för alla de uppgifter juridiken idag har att möta och om Villey kan utveckla en acceptabel rättsteori inom ramen för dessa byggnader. Spänningen kommer att få sin utlösning i volym 2, som varje omtumlad läsare, därest han inte förlorat all intellektuell nyfikenhet, också måste invänta med nära nog nervös iver.

Stig Strömholm