Bedrägeri genom underlåtenhet — en kausalitetsfråga

 

Enligt svensk doktrin och praxis kan bedrägeri förövas genom underlåtenhet. Denna består då i gärningsmannens tysta utnyttjande av offrets villfarelse, vilket förmår offret att företaga den disposition som innebär skada och vinning.
    En situation där bedrägeriansvar ådömts, är misstags betalningssituationen.¹ Med misstagsbetalning förstås här fall då, vid utbetalning av pengar, utbetalarens medkontrahent på grund av utbetalarens misstag till sig får utlämnade pengar, vilka han ej är berättigad till. Det är alltså fråga om ett oäkta underlåtenhetsbrott.
    Det som i dessa fall förmår utbetalaren till dispositionen är medkontrahentens underlåtenhet att upplysa om det rätta förhållandet, nämligen betalningens felaktiga belopp. Anses medkontrahenten ha haft en rättsplikt att upplysa om misstaget, kan under förutsättning av kausalitet mellan underlåten upplysning och disposition ansvar ifrågakomma.² Man kan här tänka sig att den ur bedrägerisynpunkt relevanta dispositionen består i denfelaktiga utbetalning som offret gör. Exempel ur doktrin och praxis visar att det är den allmänt intagna ståndpunkten.
    I ett färskt hovrättsavgörande, SvJT 1976 rf s. 14, var fråga om en man som för växling till högre valörer lämnade in drygt 3 000 kr. i skiljemynt på en bank. Kassörskan lade av misstag fram drygt 30 000 kr, vilka mannen tog emot och förfogade över. TR fann att mannen redan vid utbetalningen insåg felet och därför hade en klar plikt att upplysa. Genom sin underlåtenhet ansågs mannen ha vilselett kassörskan, vilken "förmåtts göra utbetalningen i fråga", och han dömdes för bedrägeri. TR ansåg att utbetalningen var den relevanta dispositionen. Två av HovR:ns ledamöter ville fastställa TR:ns dom, medan majoriteten dömde för olovligt förfogande. Mannen kunde ej genom sin underlåtenhet att upplysa om det förelupna misstaget anses ha föranlett den oriktiga utbetalningen. HovR torde här ha menat att mannen inte, efter vad som styrkts, i utbetalningsögonblicket insåg misstaget. Han kunde därför ej ha förmått kassörskan till den felaktiga utbetalningen, och därför förelåg en brist i kausaliteten.
    I detta fall var det, genom att mannen underskrev en kvittens, möjligt för honom att redan före utbetalningen bli varse misstaget, men detta är oftast omöjligt. Utbetalningar föregås normalt inte av kommentarer, kvittenser eller dylikt, utan de sker under tystnad, t. ex. vid utbetalning över disk efter köp (jfr SvJT 1954 rf s. 33). Det är då inte riktigt att anse utbetalningen vara den ur bedrägerisynpunkt relevanta dispositionen. Utbetal-

 

¹ I SvJT 1954 rf s. 33 dömdes för bedrägligt beteende. Jfr NJA 1939 s. 138.

² Se Strahl i SvJT 1960 s. 266, orden "vilseleda utbetalaren och därmed förmå denne till utbetalningen", och Wennberg, Några problem rörande förskingring, Akad. avh. Sthlm 1974, s. 125. Se även Söderlunds votum i NJA 1954 s. 464. 

ningen inträffar tidsmässigt före den tidpunkt då man kan tillmäta medkontrahentens tystnad, underlåtenhet att upplysa, straffrättsligt intresse. Enligt logiken och orsakslagarna kan en senare händelse ej vara orsak till en tidigare händelse, effekten kan ej vara upphov till handlingen. Medkontrahentens underlåtenhet att upplysa om misstaget kan därför inte orsaka utbetalningen om, såsom i normalfallet, tystnad föregår utbetalningen.
    Ett synsätt, som i misstagsbetalningsfallet synes vara riktigare och mer ändamålsenligt, är att anse den relevanta dispositionen vara utbetalarens underlåtenhet att återkräva differensen mellan vad som faktiskt betalades ut och vad som rätteligen borde ha utbetalats. Detta synsätt är väl förenligt med ordalydelsen i BrB 9: 1, vilken beskriver dispositionen som "handling eller underlåtenhet".
    Är slutsatsen av domen riktig och godtages resonemanget kunde man i rättsfallet ovan ha dömt mannen för bedrägeri. Dessutom, och det är viktigare, slipper man göra logiska felkonstruktioner rörande orsak och verkan ifall av misstagsbetalningar och i andra likartade situationer.

Ulf Skorup