Svensk rättspraxis

 

Civil- och straffprocessrätt 1968—19721

 

Av justitierådet LARS WELAMSON

 

 

I. Domstolsväsendet
Underrätts domförhet.
Såvitt tingsrätts sammansättning i brottmål är beroende av det straff som är stadgat för brottet, är det avgörande vilket ansvarsyrkande åklagaren framställer, även om domstolen bedömer gärningen såsom brott med lindrigare straffskala. NJA 1969 s. 272. Om domstolen — såsom i och för sig är möjligt, ehuru det sällan torde bli aktuellt — bedömer gärningen enligt strängare lagrum, torde däremot detta bli avgörande för sammansättningen. Jfr NJA 1970 s. 328. (Båda de nämnda rättsfallen gäller i och för sig tillämpning av bestämmelser som sedermera ändrats.) — Vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar biträddes förrättningsmannen av två gode män, av vilka den ene, som var vald att vara god man vid lantmäteriförrättningar, vid ett förrättningstillfälle upplyst att han ännu ej avlagt sådan ed som avsågs i 2: 8 JDL. Han har ansetts ej ha varit obehörig att såsom god man biträda vid förrättningen. NJA 1971 s. 380. — Angående tingsrätts sammansättning vid förordnande av god man enligt FB, se SvJT 1972 rf. s. 45.

 

 

Vite.
Angående spörsmål, huruvida för sen inställelse till huvudförhandling borde i visst fall föranleda utdömande av förelagt vite, se SvJT 1971 rf. s.6. — I SvJT 1970 rf. s. 17 förelåg fråga, huruvida laga förfall förelåg för underlåtenhet att inom förelagd tid till rätten inge intyg att för blodundersökning erforderligt blodprov tagits. Se även SvJT 1971 rf. s. 43, anmärkt nedan under II A, Andra spörsmål om domstols behörighet, och SvJT 1968 rf. s. 1, anmärkt nedan under II B, Identitetsspörsmål och därmed sammanhängande frågor.

 

1 Närmast föregående översikt återfinnes i SvJT 1969 s. 918 ff. Föreliggande översikt är upprättad efter väsentligen samma principer, men vissa skiljaktigheter betingas av rättsfallsmaterialets sammansättning. Arbetsprocessrätten har i huvudsak lämnats å sido, men vissa rättsfall från AD av mera allmänt processuellt intresse har omnämnts. Litteraturhänvisningar gör inte anspråk på fullständighet ens i fråga om ställen där respektive rättsfall kommenterats. De rättsfall som upptas i denna översikt har till mycket stor del avgjorts med tilllämpning av lagstiftning som sedermera ändrats. Det har emellertid befunnits föra för långt att annat än undantagsvis redovisa sådana lagändringar här. Ändring av den lag som tillämpats i ett rättsfall har föranlett att fallet uteslutits endast om det bedömts efter lagändringen uppenbart sakna varje principiellt intresse. Lagstiftning som träder i kraft efter utgången av år 1976 har överhuvud inte beaktats. 

14 Lars WelamsonII. Rättegången i allmänhet

 

A. Rättegången i tvistemål

 

Svensk domstols behörighet.
Svensk domstol har i NJA 1968 s. 78 ansetts ej behörig att pröva köpares talan om ogiltigförklaring av ett i Sverige ingånget avtal om köp av fast egendom i främmande stat. Jfr Karlgren, Internationell privat- och processrätt, 5 uppl. s. 160 med hänvisn. — I NJA 1970 s. 267 förelåg tvist mellan ett grekiskt bolag, som drev hotellrörelse i Grekland, och svenskt resebyråföretag om skyldighet för det senare att på grund av avtal avseende reservation av visst antal hotellrum m. m. betala för gästers vistelse på hotellet samt att utge skadestånd för avtalsbrott m. m. Sådana omständigheter ansågs ej föreligga att tvisten — i vilken resebyråföretaget, som var ett svenskt aktiebolag och vars styrelse hade säte i Stockholm, intog ställning av svarande — skulle på grund av tvisteföremålets art och anknytning till Grekland vara undandragen svensk domsrätt. Jfr Karlgren i SvJT 1970 s.111. — I NJA 1970 s. 487 förelåg spörsmål, huruvida utländsk svarande i tvist om betalningsskyldighet hade egendom i Sverige och tvisten följaktligen kunde upptagas vid svensk domstol. Problemet hänförde sig till ett av käranden till svensk bank såsom likvid för varor (varudokument) inbetalat belopp och gällde närmare bestämt huruvida beloppet tillkom svaranden i hans egenskap av säljare eller utländsk bank som lämnat säljaren förskott mot att varudokumenten pantförskrivits. Enligt HD:s majoritet hindrade ej den omständigheten, att köpeskillingsfordringen var pantsatt och kunde komma att tagas i anspråk för pantgälden, att fordringen — vid prövning av frågan, huruvida svensk domsrätt förelåg — var att anse såsom tillkommande svaranden. Ej heller eljest hade enligt majoriteten framkommit något som motsade, att denne var rätt borgenär för fordringen och på denna grund hade att underkasta sig svensk domsrätt i målet. En minoritet om två ledamöter uttalade bl. a. att banken haft — förutom panträtt i dokumenten — rätt att när de blivit inlösta ur likviden omedelbart göra sig betald för sina fordringar hos säljaren, vida överstigande det aktuella beloppet, samt att, sedan köparen inbetalat likviden till den svenska banken såsom ombud för den utländska banken, beloppet i fråga tillkommit sistnämnda bank och ej säljaren. Minoriteten fann följaktligen svensk domstol ej behörig att på den av käranden åberopade grunden upptaga tvisten till prövning. Jfr Karlgren i SvJT 1970 s. 110. — NJA 1969 s. 529 gällde tilllämpning av avtal om prorogation till utländsk domstol. Tvisten gällde delvis räckvidden av forumklausulen. I övrigt är av intresse att notera bl. a. att av det förhållandet, att forumbestämmelsen fick antagas ha tillkommit i den utländske kärandens intresse, icke ansågs följa att denne skulle äga utan hänsyn till den svenske motpartens intresse bestämma, om forumavtalet skulle tillämpas eller ej. (Jfr Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål s. 335 ff.) Den svenske motparten ville mot kravet kvittningsvis göra gällande vissa motfordringar, och enligt HD gav utredningen i målet visst stöd för att dylika motfordringar tillkom parten. Forumavtalet tillades i målet betydelse av rättegångshinder med åberopande av att käranden ej ens påstått att behörig domstol för tvisten skulle saknas i den avtalade domstolens stat och att ej heller eljest fanns anledning antaga att en tillämpning av forumavtalet skulle medföra

 

Svensk rättspraxis i processrätt 15sådana olägenheter för käranden, att svarandens intresse av avtalets upprätthållande borde vika. (Jfr Karlgren i SvJT 1970 s. 111 f.) Sistnämnda uttalande torde knappast kunna antagas syfta på frågan, huruvida en bifallande dom vid utländsk domstol skulle kunna till fullo verkställas utomlands; såvitt kan utläsas av referatet får man närmast uppfattningen att detta icke skulle ha varit möjligt. Jfr härtill NJA 1973 s. 628, där utländsk dom meddelad vid forum prorogatum erkändes här i riket. — Utomäktenskapligt barn av finsk nationalitet hade sedan 5-årsåldern stadigvarande vistats i Sverige. Talan mot finsk man med hemvist i Finland om fastställandeav faderskapet och om underhållsbidrag ansågs i NJA 1969 s. 308 kunna upptagas i Sverige. (Jfr NJA 1969 s. 301.) Barn av österrikisk nationalitet, fött i äktenskap mellan österrikiska medborgare, hade alltsedan födelsen tillsammans med modern haft hemvist i Sverige. Österrikisk lag har ansetts tillämplig beträffande frågan om barnets äktenskapliga börd, och då barnet enligt österrikisk lag saknat behörighet att själv väcka sådan talan, har barnets talan därom ej ansetts kunna upptagas vid svensk domstol. NJA1970 s. 274. — I NJA 1969 s. 145 hade svensk domstol dömt till äktenskapsskillnad mellan i Schweiz bosatt schweizisk man och i Sverige bosatt kvinna med svenskt och schweiziskt medborgarskap. Domstolen ansågs behörig upptaga även frågor om vårdnad av och underhåll till parternas i Schweizbosatta barn med schweiziskt medborgarskap. Behörigheten prövades ex officio. — I SvJT 1969 rf. s. 45 hade fader till barn i äktenskap egenmäktigt fört barnet från Sverige till Österrike i uppsåt att hindra modern från att efter blivande hemskillnad utöva vårdnaden om barnet, och genom att kvarhålla barnet i Österrike hade fadern betagit modern möjligheten att utöva den henne enligt dom på hemskillnad tillkommande vårdnadsrätten. Med hänsyn till de omständigheter varunder barnets vistelse i Österrike kommit till stånd ansågs den inte utgöra hinder för svensk domstol att i mål om äktenskapsskillnad upptaga vårdnadsfrågan till prövning. Sådant hinder ansågs ej heller föranledas av att mannen vid österrikisk domstol väckt talan angående vårdnad om barnet eller av annan grund. (Fadern och barnet var österrikiska medborgare, modern svensk.) — Utomäktenskapligt barn, som i likhet med modern var svensk medborgare, vistades alltsedan sin födelse jämte modern stadigvarande här i riket. Svensk domstol ansågs i NJA 1969 s. 344 behörig upptaga talan mot utländsk man om underhållsbidrag till barnet, grundad på faderskapserkännande enligt 3:4 FB. Beträffande ovannämnda rättsfall om svensk domsrätt i föräldrarättsliga mål, se Karlgren i SvJT 1970 s. 106 ff. och i Internationell privat- och processrätt, 5 uppl. s. 128 f. — I SvJT 1968 rf. s. 6 förelåg fråga — vid tillämpning av 2 kap. 1 § 1 st. lagen den 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo — huruvida hemvist förelegat här i riket. Jfr Karlgren i SvJT 1970 s. 112 och Internationell privat- och processrätt, 5. uppl. s. 78 med hänvisn. — SvJT 1972 rf. s. 30 gäller fråga om svensk domstols behörighet att inregistrera äktenskapsförord mellan tysk man och svensk kvinna,v ilka vistades i Spanien.

 

Andra spörsmål om domstols behörighet.
I ett av travsportorgan utfärdat reglemente hade intagits bestämmelse, att den som är underkastad reglementet ej har rätt att inför domstol draga avgörande som träffas enligt reglementet. Bestämmelsen har ej ansetts ut-

 

16 Lars Welamsongöra hinder för allmän domstol att till prövning upptaga talan om skyldighet för organisationen att i ett av organisationen fört register intaga travhäst, som tidigare enligt beslut av organisationens styrelse uteslutits ur registret. NJA 1971 s. 453. Jfr Nial i SvJT 1976 s. 125 f. med hänvisn. Se idetta sammanhang NJA 1970 s. 394 rörande spörsmål om och i så fall i vilken utsträckning domstol kunde pröva beslut om uteslutning ur ideell förening (båtklubb). Jfr Nial i SvJT 1976 s. 124 med hänvisn. — I SvJT 1971 rf. s. 43 har antagits, att länsstyrelse ej är behörig att utdöma vite enligt arvsskattelagen. — Talan om att lägenhet skulle anses som tjänstebostad har i SvJT 1970 rf. s. 90 ansetts utgöra hyrestvist och fördenskull skola handläggas vid domstol som har att pröva hyresmål. — Laga domstol för upptagande av mål rörande återgång av avtal om överlåtelse av s. k. teckningsrätt till lägenhet i bostadsrättsförenings fastighet har ansetts vara rätten i den ort där fastigheten är. NJA 1969 s. 539. — Mot innehavare av s. k.teckningsrätt till lägenhet i bostadsrättsförenings fastighet framställde föreningen lagsökningsvis yrkande om förpliktande att utgiva visst såsom hyrabetecknat belopp jämte ränta samt om avhysning från lägenheten. Lagadomstol för upptagande av målet ansågs vara rätten i den ort där fastigheten är. NJA 1970 s. 431. I båda de senast angivna rättsfallen tillämpades 10: 20 st. 2. — Prövning av ansökan om företagsinteckning i den näringsverksamhet danskt aktieselskab genom filial driver här i riket har ansetts ankomma på inskrivningsmyndigheten för stad som är säte för länsstyrelsen i det län där filialkontoret är beläget. NJA 1971 s. 417. — Yrkande om kvittning för fordran på skadestånd på grund av brott enligt TF ansågs i SvJT 1968 rf. s. 32 ej kunna upptagas till prövning i vanligt tvistemål som var anhängigt vid laga domstol för tryckfrihetsfordran (14:7 jfrd med10: 17 sista st.).— Parterna i mål om hemskillnad ingick överenskommelseom disposition av deras gemensamma bostad, och i anledning därav gavs i domen intet förordnande om vilken av makarna som ägde sitta kvar i hemmet. Under hemskillnadstiden yrkade ena maken efter stämning — under åberopande av att andra maken brutit överenskommelsen — att rätten måtte meddela dylikt förordnande. Talan ansågs kunna upptagas till prövning (15: 11 GB i dess intill den 1 jan. 1974 gällande lydelse). NJA 1972s. 576. Jfr SvJT 1969 rf. s. 35, anmärkt under Res judicata. — Angående fråga om ägodelningsdomares behörighet att avskriva sammanläggningsärende i anledning av gjord återkallelse, se SvJT 1969 rf. s. 16. (Se om rättsfallet även nedan under Återkallelse.) — Angående spörsmål om AD:sbehörighet, se AD 1968:23, 1969: 13 och 19, 1970: 11, 13 och 21, 1971:3, 25och 32, 1972: 4, 5, 10, 20 och 30.

 

Talerätt, ställföreträdarskap, processbehörighet, processgemenskap.
Lappbyar har — åberopande dels av 55 § 1928 års renbeteslag dels av ålderhävdvunnen rätt — yrkat gottgörelse för all framtid för skada på fiske. Deras talan har lämnats utan bifall, enär för bydelägarna icke styrkts annan fiskerätt än den som avses i sagda lagrum, och gottgörelse för all framtid avsådan rätt såsom tillkommande fjällappar och skogslappar i allmänhet normalt skall tillföras statens lappfond. NJA 1969 s. 105. (Jfr vad i SvJT 1969 s. 924 uttalats i anslutning till rättsfallet NJA 1966 s. 327. Bedömningen i 1969 års fall överensstämmer med dessa uttalanden.) Däremot upptogs icke till prövning talan av enskilda delägare i allmänningsskog angående

 

Svensk rättspraxis i processrätt 17ersättning till dem för försvårad båtfart i följd av vattenreglering. NJA
1969 s. 476. — I samband med ansökan hos vattendomstol om tillstånd enligt VL att anlägga en båtbrygga åberopade sökanden som grund för befogenhet att ta i anspråk erforderligt mark- och vattenområde ett vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar meddelat, ej lagakraftvunnet utlåtande, varigenom sökanden medgivits rätt att nyttja väg till stranden och till vägen ansluta en brygga. Ansökningen ansågs kunna upptagas till saklig prövning. NJA 1970 s. 299. — Enligt bostadsförenings stadgar har varje medlemständig besittningsrätt till viss lägenhet i föreningens fastighet. Medlem i föreningen har på grund av besittningsrätten ansetts äga föra talan som sakägare i mål om inlösen av fastigheten enligt 44 § byggnadslagen. NJA
1970 s. 412. — I NJA 1968 s. 488 förelåg i mål om inlösen av del av fastighet fråga, huruvida hyresgäst i ett på återstoden av fastigheten beläget bostadshus var sakägare i målet. — Angående spörsmål om talerätt i målom avhysning, se SvJT 1970 rf. s. 79. — I NJA 1968 s. 123 förelåg fråga om behörighet att göra ansökan enligt lagen om dödande av förkommen handling, då ansökningen gällde aktiebrev och nedsättning av lösen för aktien skett enligt 223 § 2 mom. 1944 års ABL. — I boskillnadsmål hade jämlikt 9: 6 GB meddelats förordnande om avskiljande av visst mannens giftorättsgods. Mannens hustru i tidigare upplöst äktenskap har ansetts icke vara behörig att såsom vårdnadshavare för sitt och mannens barn i detta äktenskapbeträffande den avskilda egendomen påkalla föreskrift enligt 2 st. inämnda lagrum. NJA 1970 s. 154. — En man, som påstod sig vara fader till barn utom äktenskap, har i NJA 1970 s. 347 ansetts ej äga talerätt därom mot barnet. — Talan om fastställelse av moderskap upptogs däremot till prövning i SvJT 1968 rf. s. 89. — I ett dödsbo med två delägare, som avträtts till förvaltning av boutredningsman, har den ene delägaren påstått, att boet från den andre skulle tillföras ytterligare egendom. Då boutredningsmannen det oaktat skiftat boet i befintligt skick, har förstnämnde delägare ansetts kunna i samband med klandertalan mot den sistnämnde bringa tvisten under domstols prövning. NJA 1969 s. 437. — I dödsbo, som avträtts till förvaltning av boutredningsman, har fem av de sex dödsbodelägarna påstått, att boet skulle från den sjätte delägaren tillföras viss egendom. Enär boutredningsmannen ansett sitt uppdrag slutfört sedan bodelning och arvskifte förrättats, har de fem dödsbodelägarna funnits behöriga att för dödsboet väcka talan vid domstol för prövning av tvistefrågan. NJA 1972 s. 586. Jfr NJA 1974 s. 623. — Sedan X tillsammans med andra anbringat staket med grind över en väg, har Y hos länsstyrelsen ansökt om handräckning för att få anordningen avlägsnad. Då ansökningen bedömts såsom riktad enbart mot X, har den avvisats. NJA 1972 s. 63. — I NJA 1969 s. 141 förelåg fråga, huruvida Svenska Stiftelsen för Frälsningsarmén kunde godtagas såsom part i arvsskattemål rörande testamentariskt förordnande till förmån för Frälsningsarmén. — Fader till utomäktenskapligt barn, om vilket vårdnaden överflyttats till särskilt förordnad förmyndare, har väckt talan mot denne med yrkande att erhålla vårdnaden. Barnet har i detta mål ansetts vara part med förmyndaren som ställföreträdare. NJA 1968 s. 292. — Vid äktenskapsskillnad hade hustrun erhållit vårdnaden om ett i äktenskapet fött barn. Sedan på begäran av mannen, som försuttit tid för väckande av talan angående barnets äktenskapliga börd, domstol förordnat god man jämlikt 18:2 FB att företräda barnet vid talan mot mannen

 

2—Svensk Juristtidning 1977

 

18 Lars Welamsonom äktenskaplig börd, har domstolen på begäran av gode mannen — som förklarat sig anse det ej förenligt med barnets bästa att talan anställdes — entledigat gode mannen från uppdraget. Ny framställning av mannen omförordnande av god man för anställande av bördstalan bifölls. NJA 1971 s. 278. — I mål om faderskap till barn utom äktenskap hade käranden, enär svaranden vistades å känd utrikes ort, där myndigheterna vägrade att lämna biträde med stämnings delgivning, yrkat förordnande av god man att jämlikt 20: 36 FB bevaka svarandens rätt. Yrkandet avslogs såsom saknande laga grund. NJA 1968 s. 580. — I NJA 1972 s. 439 hade partssuccession ägt rum på kärandesidan efter det att käranden medgivit ett av motparten framställt kvittningsyrkande. Successorn bestred därefter kvittningsyrkandet, och fråga uppkom då bl. a. om innebörden av föreskriften i 13: 7 RB att vid partssuccession på kärandesidan successorn övertar kärandens talan "sådan denna vid hans inträde i rättegången är". Enligt HD:s majoritet kan föreskriften ej anses innebära mer än att den nye käranden blir bunden av den förres processhandlingar i samma mån som denne själv varit det. Eftersom auctor antogs ha kunnat återkalla sitt medgivande av kvittningsyrkandet åtminstone i den instans där medgivandet gjorts, ansågs successorns bestridande av kvittning — som gjorts i samma instans — böra i och för sig beaktas. (Se om fallet vidare nedan under Återkallelse, Res judicata.) — Talan i förmögenhetsrättsligt mål väcktes mot person, som tillföljd av sinnessjukdom saknade förmåga att själv föra talan men som icke förklarats omyndig. Underinstansernas beslut att avvisa talan undanröjdes, enär anledning ej förekom att en av den mot vilken talan riktades tidigare utfärdad fullmakt skulle frånkännas giltighet samt fullmakten ansågs innefatta behörighet att mottaga stämning och i övrigt företräda denne i rättegång. NJA 1970 s. 550. — I NJA 1971 s. 519 hade myndig person förelagts att, vid äventyr av talans avvisande, med läkarintyg styrka att han ej på grund av sin sinnesbeskaffenhet saknade processbehörighet. Underlåtenhet att efterkomma föreläggandet ansågs dock ej vare sig vara av beskaffenhet att i och för sig föranleda avvisning eller kunna tillmätas verkan av bevis med stöd av 35: 4. Det befanns emellertid i målet ådagalagt, att personen saknade processbehörighet i aktuella hänseenden. — I mål angående vattenreglering anmälde omyndigförklarade sakägaren X vad mot vattendomstolens dom. Vadeanmälan avvisades av vattenrättsdomaren. Sedan X fört talan mot dennes beslut, avvisade vattenöverdomstolen besvären. HD, dit X fullföljde talan, fann emellertid den omständigheten, att X var omyndigförklarad, icke utgöra hinder för henne att i högre rätt föra talan ifråga om sin behörighet att vidtaga i lägre rätt företagna processhandlingaroch visade målet åter till vattenöverdomstolen. NJA 1972 s. 272. Jfr till deangivna fallen rörande processbehörighet Welamson, Rättegång VI s. 28 not 13 med hänvisningar och JO 1974 s. 21 ff. — Se angående talerätt rörande omyndigförklaring NJA 1971 s. 191 och rörande förordnande av boutredningsman NJA 1971 s. 109.

 

Ombud och biträde.
Rättegångsombud, som först utom rätta biträtt ena maken i anledning av förestående hemskillnad, har i SvJT 1968 rf. s. 30 ansetts kunna vid gemensam ansökan om hemskillnad uppträda såsom ombud för båda makarna. Bedömandet är emellertid oförenligt med ett senare av HD avgjort

 

Svensk rättspraxis i processrätt 19fall, där advokat hade vid ingivande till rätten av makars gemensamma ansökan om hemskillnad uppträtt som rättegångsombud för båda makarna. Enär han först tagit befattning med saken såsom ombud för mannen ansågs han icke kunna företräda jämväl hustrun (12: 4). NJA 1969 s. 292. Jfr Wiklund, God advokatsed s. 194 f. — I SvJT 1969 rf. s. 75 förelåg fråga, huruvida i ärende hos inskrivningsdomare angående dödning jämlikt 45—54 §§ IF av inteckning för undantagsförmåner fullmakt erfordrades, då ansökan gjordes av annan än fastighetsägaren. — I NJA 1969 s. 68 — anmärkt nedan under IV, Fullföljdsrätt — förelåg bl. a. fråga, huruvida i visst fall underrätt, som avvisat advokat såsom ombud, bort med advokaten upptaga frågan om att avvisa denne. — Se vidare nedan under Fri rättegång ochunder IV, Vadeanmälan.

 

Fastställelsetalan.
I SvJT 1968 rf. s. 65 ansågs GB:s bestämmelser om förordnande av bodelningsförrättare och om bodelning i övrigt icke utgöra hinder för domstolsprövning av talan om fastställelse, att vid blivande bodelning skulle pågrund av överenskommelse såsom tillgång upptagas visst belopp motsvarande värdet av vissa byggnader. — Talan om fastställelse med avseende på kommande bodelning av att viss lös egendom ingått i giftorättsgods har i NJA 1969 s. 132 upptagits till prövning. — I testamente förordnade makar, att den efterlevande av dem skulle med full äganderätt bekomma den först avlidnes kvarlåtenskap samt att efter bådas frånfälle egendomen skulle fördelas mellan vissa angivna sidoarvingar. Efter ena makens död hade den efterlevande efter stämning å de sidoarvingar som fanns vid talans väckande yrkat fastställelse av att testamentet ej utgjorde hinder för den efterlevande att oinskränkt, och således genom nytt testamente, förfoga över egendom bekommen efter den först avlidne. Denna talan ansågs kunna upptagas till prövning. NJA 1971 s. 530.I SvJT 1969 rf. s. 1 fördes talan om fastställelse att X vållat vissa Y åsamkade skador och därigenom var skyldig att utge skadestånd. Hovrätten fann talan vara sådan som avses i 13:2 RB men fann på grund av omständigheterna i målet, däribland vad som blivit upplyst om ersättning som Y erhållit på grund av försäkring, icke visat att ovissheten om rättsförhållandet lände Y till förfång. Jfr NJA 1973 s. 412. — Se angående fastställelsetalan även NJA 1971 s.129. — Angående fastställelsetalan vid AD se AD 1968: 11—13 och 23,1969: 14 och 30, 1970: 11, 1971:3 och 4 samt 1972: 5.

 

Ändring av talan.
Att part som framställt ett ersättningsyrkande därefter på grund av omständigheter, som blivit kända för honom efter talans väckande, ändrar sitt yrkande till att avse högre ersättning på väsentligen samma grund har ansetts innebära, att parten framställer sådant krav på "annan fullgörelse"som avses i 13:3 st. 1, och ändringen har därmed ansetts ej underkastad de i 13:3 st. 2 stadgade begränsningarna. NJA 1971 s. 317. Jfr SvJT 1969 s. 930 med hänvisningar och Welamson i Festskrift för Ekelöf s. 769. (Se om fallet vidare nedan under IV, Avgörande utan huvudförhandling.) Se härtill även NJA 1971 s. 620. — På gemensam ansökan av makar hade underrätt dömt till äktenskapsskillnad mellan dem. Yrkande om åläggande för mannen att utge bidrag till hustruns underhåll hade icke framställts. Hustrun

 

20 Lars Welamsonfullföljde talan och yrkade i hovrätten återförvisning såvitt avsåg frågan om underhållsbidrag. Yrkandet lämnades utan bifall. NJA 1969 s. 453. (Jfr 11: 26 GB i dess lydelse enligt lagen 6/6 1952 och 13: 3 RB.) — I samband med åtal framställde åklagaren yrkande om skadestånd till målsägande med 1 000 kr men nedsatte vid huvudförhandlingen yrkandet till 400 kr. Sedan yrkandet bifallits i underrätten fullföljde målsäganden talan med yrkande om höjning av ersättningen till 1 000 kr och framställde visst ränteyrkande. Jämlikt 13: 3 avvisade hovrätten dessa yrkanden. SvJT 1968 rf.s. 16. — I stämningsansökan angående äktenskapsskillnad hade käranden åberopat otrohet med en person. Vid första inställelsen åberopade parten otrohet jämväl med andra. Detta åberopande avvisades såsom otillåten ändring av talan. SvJT 1968 rf. s. 62. (Se om rättsfallet vidare under IV, Fullföljdsrätt.) På samma sätt bedömdes ett i hovrätten framställt yrkande om otrohet med samme man under tid efter det att underrätten meddelat dom i målet. SvJT 1970 rf. s. 64. — Sedan underrätt i enlighet med makars gemensamma ansökan dömt till hemskillnad och tillerkänt hustrunv årdnaden om makarnas barn, yrkade mannen i hovrätten rätt till umgänge med barnet. Yrkandet upptogs ej till prövning. SvJT 1969 rf. s. 31. — I hemskillnadsmål hade underrätt bl. a. i enlighet med överenskommelse mellan makarna förordnat, att hustrun skulle ha vårdnaden om ett av makarnas barn. Hustrun fullföljde talan med yrkande om befrielse från vårdnaden för återstoden av hemskillnadstiden, var jämte mannen anslutningsvis yrkade att få vårdnaden om barnet under samma tid samt att hustrun måtte förpliktas utge underhåll för barnet. Parterna medgav varandras ändringsyrkanden. Samtliga ändringsyrkanden upptogs till prövning. SvJT 1971 rf. s. 64. — När vattendomstol meddelat förordnande enligt 11: 67 VL och samtidigt bestämt ersättning för skada och intrång samt sakägare fullföljer talan med yrkande om ersättning till högre belopp, äger enligt NJA 1969 s. 155 sakägaren utan hinder av 13: 3 även yrka ränta på skillnaden mellan det yrkade beloppet och det av vattendomstolen utdömda. Se om fallet vidare nedan under Res judicata.

 

Talans väckande.
Sedan gift man genom stämning å hustrun väckt talan om hemskillnad på grund av djup och varaktig söndring, yrkade hustrun, jämte det hon medgav hemskillnad, att vårdnanden om makarnas barn skulle tillerkännas henne samt mannen förpliktas att utge bidrag dels till hustruns eget underhåll under hemskillnadstiden dels till barnets underhåll under samma tid och viss tid därförinnan, då makarna på grund av söndring levde åtskilda. Hustruns yrkanden om underhållsbidrag upptogs till prövning, trots att de ej väckts genom ansökan om stämning. NJA 1970 s. 504. Se härtill även nedan under IV, Omfattningen av högre rätts prövning. — I detta sammanhang må anmärkas rättsfallen NJA 1969 s. 444 och 1969 s. 533, avseende spörsmål huruvida part bestämt sin talan så att den kunde läggas till grund för rättegång.

 

Återkallelse.
I NJA 1972 s. 439 uttalade HD, att kärandens medgivande av kvittningsyrkande — vilket ej borde uppfattas såsom något annat än en processhandling — hade kunnat av honom återkallas åtminstone i den instans där med-

 

Svensk rättspraxis i processrätt 21givandet gjorts. Jfr ovan under Talerätt etc. — Angående fråga om återtagande av återkallelse av ansökan om avstyckning för sammanläggning, se SvJT 1969 rf. s. 16 (anmärkt ovan under Domstols behörighet). Se vidare NJA 1968 s. 46, angående fråga huruvida återkallelse i vademål avsett den i målet instämda talan eller endast vadetalan. — Angående fråga om återkallelse av vilandeförklarad lagfartsansökan se NJA 1971 s. 21.

 

Intervention.
En person sålde vissa fastigheter till en son på villkor bl. a. att tillträde skulle ske vid säljarens död. Sedan säljaren avlidit och dödsboet avträtts till förvaltning av boutredningsman, stämde sonen dödsboet med yrkande att dödsboet måtte förpliktas att utfärda köpebrev angående fastigheterna. Dödsboet genom boutredningsmannen bestred yrkandet under påstående att köpekontraktet jämlikt 17:3 ÄB var ogiltigt. Vissa av dödsbodelägarna yrkade att såsom intervenienter på dödsboets sida få deltaga i rättegången. Detta yrkande bifölls. NJA 1968 s. 179. — A sålde enligt upprättat kontrakten fastighet till B. Sedermera dömdes till skillnad i B:s äktenskap. Innan bodelning förrättats väckte A talan mot B med yrkande att, enär köpet skett för skens skull, A måtte förklaras framför B vara fastighetens rätteägare. Käromålet bifölls. B:s frånskilda hustru, som deltog i rättegången i egenskap av intervenient, ansågs äga rätt att självständigt fullfölja talan i målet. NJA 1969 s. 71. — Angående spörsmål om intervention i vattenmål, se NJA 1969 s. 211. (Rättsfallet synes av intresse främst genom att det ger vid handen, att en parts intresse av hur vissa principiella frågor besvaras ej ger interventionsrätt.) — Se även NJA 1968 s. 85, anmärkt nedanu nder Fri rättegång. Om intervention i mål om förverkande se NJA 1968s. 336.

 

Skingringsförbud.
Ena makens giftorättsgods har på begäran av andra maken jämlikt (det sedermera upphävda stadgandet i) 11: 17 GB satts under särskild vård och förvaltning. Enär förvaltaren för att kunna utöva sin befogenhet ägde begära handräckning jämlikt 38 § UL, ansågs ett av honom framställt yrkande om skingringsförbud inte ha laga skäl för sig. SvJT 1971 rf. s. 71.

 

Åberopande.
I NJA 1972 s. 308 hade gäldenärer väckt negativ fastställelsetalan. Till stöd för käromålet åberopades — först i hovrätten — bl. a. preskription. Borgenären gjorde invändning om preskriptionsavbrott. Därvidlag åberopades emellertid endast visst förhållande som, såvitt nu är i fråga, saknar intresse. Att preskription skulle ha avbrutits genom att gäldenärernas egen stämningsansökan delgivits borgenären inom preskriptionstiden — vilket HD fann vara förhållandet — åberopades däremot icke av borgenären. HD ansåg sig det oaktat — med tre ledamöter mot två i denna del —kunna grunda sitt avgörande på nämnda preskriptionsavbrytande förhållande. Hur majoriteten därvidlag resonerat synes inte framgå av domen. Enligt vad en ledamot av majoriteten för sin del tillagt har han emellertid funnit sig böra lämna gäldenärernas påstående om preskription utan avseende såsom innefattande ett uppenbart oriktigt påstående att tio år skulle ha förflutit från den ostridiga tidpunkten för föregående preskrip-

 

22 Lars Welamsontionsavbrott till stämningens delgivning. För min del har jag svårt att undgå att finna detta resonemang något krystat. Det kan ju knappast ha varit gäldenärernas avsikt att påstå, att tiden fram till stämningens delgivning översteg tio år. Deras ståndpunkt får i stället antagas ha varit den, att stämningens delgivning inte var preskriptionsavbrytande. Detta har inte inneburit något uppenbart oriktigt påstående om faktiska förhållanden, utan oriktigheten har bestått i en felbedömning av ett tämligen vanskligt spörsmål om den preskriptionsavbrytande effekten av viss åtgärd. Om HD:s ståndpunkt skall kunna anses hållbar, förefaller den mig snarare ha bort motiveras med endera, att gäldenärerna själva måste anses ha åberopat att stämningen vid viss tidpunkt blivit delgiven motparten och att det då ankommit på domstolen att dra alla de rättsliga konsekvenser som föranledes av nämnda sakförhållande, eller att domstolen måste äga utan särskilt åberopande beaktade åtgärder som vidtagits i den anhängiga processen och i alla hänseenden tillägga dem den rättsliga betydelse de må ha. Med det sagda har jag inte avsett att ta ställning till bärkraften av sist antydda motiveringar. Det är emellertid enligt min mening till dem som problematiken företrädesvis knyter sig. (Jfr Boman, Åberopande och åberopsbörda s. 95 ff.) Låt oss antaga, att gäldenärerna hade sagt rent ut, att de åberopade preskription därför att tio år förflutit fram till den därvidlag relevanta tidpunkten, somenligt deras mening var tidpunkten för framställandet av påståendet om preskription. Jag har svårt att föreställa mig, att detta hade varit av beskaffenhet att i och för sig ändra bedömningen, men det resonemang som innefattas i det särskilda yttrandet hade, synes det mig, då inte kunnat föras.

 

Deldom och mellandom.
Angående fråga — i mål om ersättning på grund av strandskyddsförordnande — om tillåtligheten av mellandom, se NJA 1972 s. 337. — Beträffande deldom se NJA 1971 s. 583, anmärkt nedan under Res judicata.

 

Res judicata.
Sedan mannen i äktenskap, under påstående att hustrun haft intimt umgänge med annan man och därigenom grovt kränkt honom, yrkat äktenskapsskillnad och skadestånd samt hustrun erkänt umgänge med denne man under viss tid har rätten, under åberopande av den otrohet hustrun sålunda vidgått, genom deldom dömt till äktenskapsskillnad jämlikt 11:8 GB.Vid därefter företagen prövning av skadeståndsyrkandet har hänsyn tagits till att hustrun övertygats om att ha stått i intimt förhållande till den andre mannen under längre tid (11: 24 GB). NJA 1971 s. 583 (anmärkt ovan under Deldom och mellandom). — Köpare av en fastighet, som efter köpet eldhärjats, vägrades förvärvstillstånd. Genom lagakraftvunnen dom ogillades köparens talan om brandskadeersättning, enär han icke förvärvat äganderätt till fastigheten. Sedan köparen därefter fått förvärvstillstånd, förde han pånytt talan om utfående av brandskadeersättningen. Res judicata ansågs ej föreligga. SvJT 1972 rf. s. 56. — Sedan ersättning för skada och intrång till följd av byggande i vatten blivit fastställd genom dom som vunnit laga kraft, får i senare rättegång talan om ytterligare ersättning i anledning av samma byggnadsföretag föras endast under de förutsättningar som anges i 2: 24 VL. NJA 1969 s. 155. (Se angående rättsfallet även ovan under Änd-

 

Svensk rättspraxis i processrätt 23ring av talan.) — Sedan avtal träffats mellan X och SJ om lastningsarbete, har X med åberopande av avtalet yrkat ersättning med visst belopp. Denna talan har ogillats. Därefter har X — likaledes med åberopande av avtalet — yrkat ersättning med annat belopp. Denna talan har avvisats av underrätt och hovrätt. Enär X, såsom han bestämt sin talan, begärt ersättning för annat arbete än som avsågs med hans talan i det tidigare målet, har domen i detta ej ansetts utgöra hinder mot prövning av den sak varom X i det senare målet väckte talan. Denna talan hade därför enligt HD ej bort avvisas. NJA 1972 s. 382. — Sedan A försträckt B visst belopp mot skuldebrev, överlät A fordringen till C. Talan av C mot B om utfående av beloppet ogillades, enär B ansågs ha före överlåtelsen betalt sin skuld till A. I rättegång mellan C och A, där C påstått att fordringen var betald när den överläts till honom och att A svarade för fordringens giltighet, ansågs domen i den första rättegången icke ha rättskraft mot A. SvJT 1969 rf. s.65. Bedömandet överensstämmer med den av Ekelöf hävdade huvudprincipen rörande rättskraft mot tredje man. Detsamma gäller NJA 1972 s. 439 (anmärkt ovan under Talerätt etc. och Återkallelse). Sedan A i process mot B framställt visst krav och B till kvittning åberopat motfordran grundad på lagakraftvunnen tredskodom, succederades A i processen av sin hustru C, som fått huvudfordringen sig tillskiftad vid bodelning. Då B icke fått kännedom (eller anledning till misstanke) om huvudfordringens övergång genom bodelning ens vid den tidpunkt då tredskodomen vann laga kraft, befanns icke blott att motfordringen fick åberopas mot C utan även att tredskodomen därvidlag ägde rättskraft mot henne. (Se härtill närmare sista stycket i utvecklingen av min mening i rättsfallet, s. 450 f.) I SvJT 1970 rf.s. 91 förelåg en österrikisk dom angående underhåll till barn, som enligt 1965 års lag om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn var gällande här i riket. Den underhållsberättigade väckte vid underrätt talan om att erhålla en på det österrikiska avgörandet grundad dom. Anledningen till att han valde denna väg var att han var medellös och saknade möjlighet att vid ansökan om verkställighet hos Svea hovrätt enligt nämnda lag få ersättning av allmänna medel. Det österrikiska avgörandet ansågs emellertid utgöra hinder mot att upptaga den väckta talan. — I hyresavtal hade intagits bestämmelse att hyresgästen skulle vara skyldig att ombesörja viss trappstädning. Sedan hyresgästen uppsagt sitt åtagande att utföra sådan städning, blev hon av hyresvärden uppsagd till avflyttning. Framställning av hyresgästen om förlängning av hyresförhållandet på oförändrade villkor bifölls av hyresnämnden, men efter klagan av hyresvärden förklarade tingsrätten att förlängning ej skulle äga rum. Hyresgästen överklagade till hovrätt och yrkade då förlängning med den ändringen, att skyldigheten att ombesörja trappstädning skulle upphöra. Yrkandet om sistnämnda ändring ansågs icke kunna upptagas till prövning, enär hyresgästen icke klandrat hyresnämndens beslut. SvJT 1972 rf. s. 6. — Genom dom i hemskillnadsmål förordnades, att ena maken skulle äga rätt att kvarsitta i hemmet till dess bodelning skedde. Innan bodelning skett, miste hustrun den faktiska vårdnaden om makarnas barn. Detta åberopades av mannen till stöd för talan om förordnande för honom om rätt att sitta kvar i hemmet till dess bodelningskedde. Talan ansågs utan hinder av förordnandet i hemskillnadsdomen kunna upptagas till prövning. SvJT 1969 rf. s. 35. — I SvJT 1971 rf. s. 73

 

24 Lars Welamsonhade på grund av gåvobrev 1/4 av viss fastighet lagfarits för ett vart av givarens tre barn. Före överlåtelsen hade gjorts ansökan om avstyckning från fastigheten, vilken avstyckning verkställdes efter lagfarten. Rättelse av anteckning i fastighetsboken av innebörd att det avstyckade området icke ingick i gåvan ansågs ej kunna ske. (Däremot ansågs förhållandet kunna beaktas genom att givaren ansökte om lagfart å den för barnen lagfarna delen av den avstyckade fastigheten.) — Om stadfästelse av utländsk dom, se SvJT 1970 rf. s. 54 och SvJT 1971 rf. s. 25. — Angående lagsökningsutslags rättskraft, se SvJT 1971 rf. s. 26, anmärkt nedan under VI.

 

Rättegångskostnader.
I SvJT 1970 rf. s. 77 har antagits, att mål om skyldighet att avlägga bouppteckningsed angår rättsförhållande som enligt stadgad praxis ej må bestämmas annorledes än genom dom. Med hänsyn härtill och till omständigheterna ansågs den mot vilken edgångsyrkandet riktades ej böra åläggas ersättningsskyldighet till statsverket för motpartens fria rättegång vare sig i sådant mål eller till följd av edsavläggelsen. — I mål angående äktenskapsskillnad, vårdnad om barn och underhåll, där endast sistnämnda fråga var föremål för tvist, uppkom i SvJT 1968 rf. s. 68 fråga om skyldighet för part att ersätta statsverket kostnad för motpartens fria rättegång. Hovrätten kvittade rättegångskostnaderna beträffande äktenskapsskillnaden och vårdnaden samt förpliktade den i underhållsfrågan tappande parten att återgälda de särskilda kostnader som icke hade uppstått om han medgivit även de yrkade och utdömda underhållsbidragen. — Gäldenär som erlagt betalning efter det att ansökan om betalningsföreläggande gjorts men innan ansökningen delgivits honom har i NJA 1968 s. 491 ålagts att till borgenären utge ersättning för rättegångskostnader. — A yrkade efter stämning å B att ett mellan dem ingånget köpeavtal skulle förklaras ogiltigt jämlikt 31 § 1 st. eller 33 § AvtL eller jämlikt 1924 års lag om verkan av avtal som slutits under inflytande av rubbad självsverksamhet. Sedan läkarintyg och annan utredning införskaffats rörande A:s sinnesbeskaffenhet vid avtalets ingående, medgav B käromålet på den sist angivna grunden, och dom utfärdades i enlighet härmed. B förpliktades återgälda statsverket dess kostnader i anledning av A beviljad fri rättegång. NJA 1972 s. 77. — I mål om ansvar å A och B för vårdslöshet i trafik vid förande av motorfordon yrkade A ersättning av B med visst belopp. B vitsordade utan dröjsmål skäligheten i och för sig av beloppet och medgav att utge ett till hälften jämkat skadestånd. Sålunda jämkat skadestånd utdömdes även. B tillerkändes full ersättning för rättegångskostnader. I motiveringen uttalades bl. a. följande: "I vart fall genom att fullfölja rättegången i skadeståndsdelen har A, som ej fått sig tilldömt högre skadestånd än B medgivit, förfarit på sätt som avses i 18: 3 st. 1 RB." Man må här lägga märke till att det inte finns någon antydan om att A skulle ha förfarit culpöst; det noteras endast att A inte fick mer än vad B medgivit. (Jfr härtill SvJT 1969 s. 938 f.) Beträffande kostnaderna före medgivandet uttalades: "Även om det icke kan anses att A saknat anledning att vid tingsrätten väcka ifrågavarande talan om enskilt anspråk finns det — särskilt i betraktande av det sätt varpå han utfört sin talan i rättegångskostnadsfrågan — ej skäl att i förevarande sammanhang beakta den kostnad som han kan ha haft före rättegångens inledande och som uppenbarligen endast kan ha varit förhållandevis obetydlig." NJA 1972

 

Svensk rättspraxis i processrätt 25s. 551. — I en hyrestvist mellan hyresgästen X och hyresvärden Y lämnade domstol X:s yrkande om rätt att kvarbo i lägenheten utan bifall, och tre månader därefter blev X avhyst. Y krävde sedermera X på ersättning för nyttjandet under nämnda tre månader, först i två särskilda brev, som inte besvarades av X, och därefter genom stämning. X medgav då käromålet men bestred att utge ersättning för rättegångskostnader under åberopande att han före avhysningen insänt ifrågavarande belopp till Y men att Y återsänt beloppen. Sistnämnda förhållande vitsordades av Y, som förklarade att han under det då pågående avhysningsärendet inte ville mottaga beloppen, som angivits avse hyra, därför att mottagandet skulle kunna åberopas mot hyresvärden i avhysningsärendet. Hovrätten fann, att X genom att underlåta att svara på kravbreven efter avhysningen givit Y anledning att inleda rättegång mot honom, och att han därför inte kunde undgå att ersätta Y:s rättegångskostnader. SvJT 1971 rf. s. 50. — Om mål avskrives därför att part återkallat sin talan, skall enligt 18: 5 st. 2 parten med avseende på rättegångkostnad betraktas som tappande part, om ej särskilda omständigheter föranleder annat. Enligt st. 3 av samma lagrum skall, om partema förlikas, vardera parten bära sin kostnad om ej annat avtalats. Man kan fråga sig, hur dessa lagrum förhåller sig till varandra för det vanliga fallet, att käranden återkallar sin talan med förmälan att parterna förlikts. Skall— förutsatt givetvis att man kan lita på sistnämnda uppgift — bestämmelsen om förlikning tillämpas, eller är det bestämmelsen om återkallelse som är tillämplig? Enligt min mening spelar det ingen större roll vilket alternativ man väljer, ty om återkallelseregeln anses tillämplig synes den böra tillämpas så, att förlikningen betraktas som en särskild omständighet föranledande att kostnaderna kvittas, såvida det inte upplyses att förlikningen innehåller något annat om kostnaderna. (Är det inte fråga om rättshjälp kan man säkert utgå från att det blir upplyst om motparten tillerkänts kostnader i förlikningen, och är det fråga om rättshjälp för motparten kan man normalt vara lika säker på att någon återbetalningsskyldighet till statsverket inte förutsatts.) Jag ställer mig därför skeptisk till avgörandet i SvJT 1969 rf. s. 47, där i ett dylikt fall huvudregeln i 18: 5 st. 2 tillämpades ifråga om återbetalningsskyldighet till statsverket i avsaknad av närmare utredning rörande förlikningen. Med den här förfäktade ståndpunkten synes däremot avgörandet i NJA 1972 s. 10 överensstämma. Det var där fråga om återkallelse av vadetalan, avseende såväl skillnad, vårdnad och underhåll som skadeståndstalan, och vadetalan återkallades med förmälan att parterna förlikts i skadeståndsfrågan. Enär den kostnad för statsverket, som utgått med anledning av vadesvarandens fria rättegång ansågs väsentligen hänförlig till skadeståndsfrågan, blev vadekäranden ej ålagd någon återbetalning till statsverket. (Märk att intet upplysts om vad förlikningen i skadeståndsfrågan innehöll.) — Huvudregeln i 18:5 st. 2 har ej heller tillämpats vid återkallelse av talan av hustru om klander av bodelning med yrkande att makamas gemensamma bostad måtte tillskiftas henne, då återkallelsen föranleddes av att mannen erhållit annan lägenhet och parterna då träffat uppgörelse att hustrun skulle få den omstridda. Vadekäranden ansågs ej böra åläggas någon ersättningsskyldighet till statsverket för motpartens fria rättegång. SvJT 1969 rf. s. 5. Skäl att frångå huvudregeln i 18: 5 st. 2 ansågs däremot ej föreligga i NJA 1972 s. 12, där återkallelsen avsåg en besvärstalan rörande umgängesrätt under hemskillnads-

 

26 Lars Welamsontid och dels yrkande om interimistisk ändring ogillats dels återkallelsen föranletts av att målet i hovrätten dragit så lång tid — väsentligen till följd av vadekärandens egen begäran om viss utredning — att dom på äktenskapsskillnad kunde erhållas inom kort. — I NJA 1968 s. 136 förelåg fråga om ersättning för rättegångskostnader då svarande i tvistemål — sedan målet utsatts till muntlig förberedelse samt käranden därefter återkallat käromålet och eftergivit sitt anspråk — yrkat målets prövning men underlåtit att vidtaga åtgärder för att dom skulle kunna meddelas vid skriftlig förberedelse (18: 6, 42: 18 och 44: 12). — I SvJT 1972 rf. s. 40 fann hovrätt att ersättning till part för ombudsarvode regelmässigt skall bestämmas enligt det kostnadsläge som råder då begäran om arvode framställes av ombudet till huvudmannen (vilken tidpunkt vanligen sammanfaller med tiden för ersättningsyrkandets framställande vid rätten). — SvJT 1970 rf. s.65 gäller fråga om storleken av det belopp motpart skall erlägga till statsverket för dess kostnader för parts fria rättegång, enkannerligen i vad mån biträdets ersättning borde endast delvis återgäldas, enär biträdet förmenades ha kunnat nedbringa kostnaderna genom anlitande av platsombud. — A förde ersättningstalan mot B och C solidariskt och vann mot B men förlorade mot C. B förpliktades ersätta A endast hälften av de avd enne fordrade kostnaderna. SvJT 1969 rf. s. 19. Bedömningen kan förmodas bero på att grunden beträffande B och C var delvis olikartad och att kostnaderna antagits väsentligen hänförliga till dessa olika delar. — SvJT 1969 rf. s. 13 gäller parts skyldighet att ange grunden för kostnadsyrkande enligt 18: 14 RB och 15 § Lagsökningslagen. I lagsökningsmål har borgenär yrkat ersättning för "kostnader för denna lagsökning" med 120 kr. Hovrätten fann det uppenbart, att borgenären avsett att få gottgörelse för sedvanliga stämpelkostnader — i det aktuella fallet 35 kr — och att resten avsåg arvode. Då någon erinran mot beloppet icke förelåg utdömdes därför detta. — Sedan underrätt i mål, där talan om faderskap förts mot två män, förklarat den ene av dem vara barnets fader, fullföljde denne talan mot domen, som fastställdes av hovrätten. Huvudregeln i 15 § och 16 § 3 st. 1969 års lagom fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap ansågs föranleda, att klaganden icke borde åläggas ersätta den andre mannen hans rättegångskostnader. NJA 1971 s. 34. — I NJA 1969 s. 36 uppkom fråga om rättegångskostnad i högre rätt, när i expropriationsmål både den exproprierande och sakägare fullföljt talan (67 § 2 st. 1917 års expropriationslag). —NJA 1970 s. 442 gäller rättegångskostnad i högre rätt i mål om inlösen enligt byggnadslagen. — Fråga om tillämpning av 23 § 2 st. byggnadslagen aktualiserades i NJA 1971 s. 594. — Angående fråga om skyldighet för förmyndare att till statsverket återgälda ersättning som enligt 20: 34 FB utgått till överförmyndare i ärende om föreläggande för förmyndaren att nedsätta värdehandlingar i öppet förvar, se NJA 1971 s. 525. Se angående rättegångskostnad även NJA 1970 s. 375 och s. 507, anmärkta nedan under III, Bevisbörda och bevisvärdering, samt AD 1972: 6.

 

Fri rättegång.
    LFR har i SvJT 1969 rf. s. 14 ansetts ej tillämplig på ärende angående sådan undersökning som omförmäles i 6 § lagen om uppläggande av nya fastighetsböcker på landet. — Fri rättegång kunde enligt NJA 1968 s. 85 ej beviljas intervenient som ej har ställning av part. — I SvJT 1969 rf. s. 74

 

Svensk rättspraxis i processrätt 27uppkom fråga om rätt för moder, som hade vårdnaden om barn utom äktenskap, till ersättning av allmänna medel enligt LFR för resekostnad i mål om fastställande av faderskap till barnet och utfående av underhållsbidrag. Hovrätten fann — med hänsyn till den underhållsskyldighet som enligt 7: 1 FB ålåg modern och då kostnaden icke stod i missförhållande till moderns villkor — förutsättningar ej föreligga för bifall till yrkandet. — I NJA 1971 s. 357 har ansökan av barn i äktenskap att erhålla fri rättegång i mål mellan barnet och dess fader, vilket mål när ansökningen gjordes rörde enbart frågan om underhållsbidrag, med hänsyn till vårdnadshavande moders underhållsskyldighet och ekonomiska villkor lämnats utanbifall. (Jfr 15—18 §§ lagen om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap.) — Finsk advokat har i NJA 1969 s. 301 ansetts icke kunna förordnas till biträde enligt LFR. — Inskränkning i biträdesförordnande enligt LFR genom förbehåll om anlitande av platsombud har ansetts ej lagligen grundat. SvJT 1972 rf. s. 69. — Att part tillerkänts medel genom dom i målet har inte ansetts vara omständighet av beskaffenhet att föranleda att honom i målet beviljad förmån av fri rättegång skulle upphöra. SvJT 1969 rf. s. 15. — I mål, där makar efter gemensam ansökan vinner hemskillnad och ena maken åtnjuter fri rättegång, har andra maken ansetts inte böra åläggas att ersätta statsverket hälften av kostnaden, enär han anlitat eget ombud vid underrätten. SvJJT 1968 rf. s. 5. — Frågan om parts eventuella ansvar för kostnad för medparts fria rättegång har aktualiserats i SvJT 1969 rf. s. 11. Fallet har behandlats i föregående översikt, SvJT 1969 s. 945 f. (Angående motsvarande spörsmål enligt rättshjälpslagen, se NJA 1975 s. 431.) — Underrätt avslog ansökan om fri rättegång och avgjorde målet genom dom som vann laga kraft. Sedan beslutet rörande fri rättegång överklagats och hovrätten beviljat fri rättegång, uppkom i första hand frågan, huruvida ersättningsfrågan skulle avgöras av hovrätten eller — efter återförvisning — av underrätten. Hovrätten accepterade det förra alternativet. Ansökan om återfående av expeditionsavgift ansågs däremot inte kunna prövas i den förevarande ordningen. SvJT 1968 rf.s. 41. — Om förprövning av ansökan om fri rättegång, se SvJT 1971 rf. s.57.

 

B. Rättegången i brottmål

 

Domstols behörighet.
Brott mot lotteriförordningen, begånget inom det svenska territorialhavet på svenskt fartyg, chartrat av svenskt företag i reguljär trafik mellan Malmö och Köpenhamn, har i NJA 1970 s. 269 ansetts falla under (svensk lags tillämplighet och) svensk domstols behörighet (2: 1 och 7 BrB). — I SvJT 1971 rf. s. 8 förelåg fråga om behörighet för underrätt, som icke i något fall är förbandsdomstol, att med tillämpning av 73 § militära rättegångslagen upptaga militärt brottmål. Se om fallet vidare nedan under IV, Fullföljdsrätt.

 

Nedläggande av åtal.
Sedan vid underrätt väckt allmänt åtal nedlagts, meddelades beslut om målets avskrivning utan att den tilltalade dessförinnan underrättats om nedläggandet. Ej heller hade underrättelse om tiden för beslutets medde-

 

28 Lars Welamsonlande avsänts till honom. Beslutet har på grund av domvilla undanröjts. NJA 1968 s. 397.

 

Målsägande.
Enskild person har ansetts ej äga såsom målsägande föra talan om ansvar jämlikt 16: 11 BrB och skadestånd för sårande av tukt och sedlighet. NJA 1969 s. 364. Jfr Heuman, Målsägande s. 471 f. — Enligt NJA 1970 s. 344 är 20: 12 p. 1 i vad angår verkan av däri omförmäld utfästelse tillämplig enbart på utfästelse till den mot vilken angivelsen eller åtalet skulle kunna riktas.

 

Offentlig försvarare.
Hinder har ej ansetts möta att på framställning av tilltalad — som själv anlitat försvarare vid underrätten och vid anhållan om anstånd med avgivande av genmäle i hovrätten — förordna offentlig försvarare att biträdaden tilltalade vid målets fortsatta handläggning. NJA 1971 s. 76. Härmed får det anses ha slutligen blivit klart, att rekvisitet i 21: 3 "har den misstänkte ej utsett försvarare" innebär endast, att man ej skall förordna offentlig försvarare, då den misstänkte utsett privat sådan och önskar att denne alltjämt skall försvara honom i sådan egenskap. Rekvisitet torde m. a. o. inte fylla annan funktion än att man dels inte skall utan begäran därom förordna en privat försvarare till offentlig sådan dels inte skall förordna någon till offentlig försvarare vid sidan av privat sådan. (Jfr Ekelöf i Scandinavian Studies in Law 1958 s. 102 ff. och NJA 1975 s. 332.) — I SvJT 1969 rf.s. 7 förelåg fråga om förordnande av offentlig försvarare, sedan åklagaren beslutat att ej väcka åtal. — I NJA 1968 s. 88 hade tilltalad vidtalat advokat att biträda vid fullföljande av talan mot underrättsdom. Advokaten hade på grund av det erhållna uppdraget och med stöd av fullmakt uppsatt och ingivit såväl vadeinlaga som skrift för slutförande av vadekärandens talan. Först i sistnämnda skrift framställdes yrkandet att advokaten måtte förordnas till offentlig försvarare. Anledning att förordna offentlig försvarare för den tilltalade, sedan denne sålunda med biträde av en av honom själv utsedd försvarare redan slutfört sin talan i hovrätten, ansågs ej ha förelegat. — Angående fråga, huruvida förordnande för offentlig försvarare innefattat uppdrag att biträda även vid förundersökning, vilken ej haft samband med förundersökningen beträffande de brott som föranlett förordnandet, se SvJT 1971 rf. s. 40. — Sedan offentlig försvarare fullföljt talan för den misstänkte utan att förete fullmakt och — efter föreläggande att förete sådan — den fullföljda talan avvisats, inkom försvararen till hovrätten med en skrift, i vilken han meddelade, att den tilltalade sagt sig ej önska överklaga och vari han begärde ersättning. Enär ansökningen inkommit först efter det att hovrätten skilt sig från målet, fann hovrätten ansökningen mot grunderna för 21:10 och 31:9 ej kunna vinna avseende. SvJT 1972 rf. s. 16. — Offentlig försvarare har i visst fall ansetts lagligen icke äga rätt till ersättning för beräknad inställelse vid huvudförhandling som blivit inställd. SvJT 1968 rf. s. 4. — I NJA 1968 s. 423 förelåg fråga, huruvida begärt arvode till offentlig försvarare skulle nedsättas därför att försvararen underlåtit att begära omhörande av tilltrosvittnen. HD gjorde härvidlag följande principuttalande:
    "Olika meningar har i den processrättsliga diskussionen framförts om

 

Svensk rättspraxis i processrätt 29vem det åligger att i brottmål inkalla s. k. tilltrosvittnen i HovR:n, och någon fast praxis i detta hänseende kan icke sägas ha utbildat sig. Den osäkerhet som sålunda föreligger talar mot att nedsätta en offentlig försvarares arvode på grund av att han underlåtit att påkalla förnyade vittnesförhör eller icke anpassat försvaret efter det bevisläge som blivit en följd av att vittnena icke hörts på nytt. Befogenheten av en sådan nedsättning kan i allmänhet ifrågasättas även på den grund att stadgandet i 51 kap. 23 § RB om HovR:ns bundenhet vid underrättens bevisvärdering icke gäller vid ändring av underrättens dom till den tilltalades förmån. Även om försvararen i första hand skall anses ha ansvaret för att vittnen, beträffande vilka underrättens tilltrosbedömning varit avgörande för målets utgång, blir hörda på nytt i HovR:n, kan han därför ofta ha anledning till tvekan huruvida det ligger i den tilltalades intresse att begära förnyade vittnesförhör. Likaså blir det, där vittnena icke höres på nytt, en omdömesfråga huruvida han i sin plädering bör söka övertyga HovR:n om att underrättens bedömning av fakta i målet är oriktig."
    Försvararen ansågs i rättsfallet icke äga rätt att få gottgörelse för förskotterad kostnad för lägre rätts protokoll, innehållande där upptagna vittnesutsagor. (Kostnaden ansågs alltså utgöra en den misstänktes egen kostnad.)— I NJA 1970 s. 321 ansågs av offentlig försvarare framställt yrkande om ersättning av allmänna medel för ett av honom i målet anskaffat läkarutlåtande lagligen icke kunna bifallas. — Sedan underrätt dömt tilltalad, A, förbrott mot uppbördslagen och förpliktat honom att till kronan utge ersättning jämlikt 77 a § samma lag, har A i hovrätt fullföljt talan allenast beträffande ersättningsskyldigheten. A:s offentlige försvarare har i hovrätten biträtt A och yrkat ersättning därför av allmänna medel. Hovrätten har, då domen i ansvarsfrågan vunnit laga kraft och biträdet alltså icke uppträtt som offentlig försvarare i hovrätten, förklarat att ersättningsyrkandet lagligen icke kunde bifallas. HD har ej meddelat prövningstillstånd med anledning av biträdets besvär över hovrättens berörda beslut. NJA 1971 s. 411.

 

Tvångsmedel och säkerhetsåtgärder.
Sedan B av underrätt dömts till frihetsstraff och meddelats reseförbud med anmälningsskyldighet, hade B fullföljt talan mot domen. Från polismyndigheten hade därefter till underrätten anmälts, att B uraktlåtit att iakttaga anmälningsplikten. Underrätten ansågs ej behörig att till prövningupptaga fråga om häktning. SvJT 1970 rf. s. 89. — Bestämmelserna om häktning har i SvJT 1971 rf. s. 31 ansetts icke vara tillämpliga vid talan jämlikt 28: 8 BrB om undanröjande av skyddstillsyn. — Reseförbud enligt 25 kap. RB kan — såsom framgår av NJA 1969 J. 310 — jämlikt 25: 7 sista stycket jämfört med 24: 21 endast avse tid till dess dom vunnit laga kraft. — Checkar, vilka utlämnats under sådana förhållanden att mottagaren misstänkts för ockerpantning, har i NJA 1969 s. 440 ansetts vara utställarna avhända genom brott och har därför jämlikt 27: 1 RB tagits i beslag.— Sedan förundersökning för brott inletts, yrkade allmän åklagare kvarstad till säkerställande av anspråk som försäkringsbolag övertagit av målsägande. Yrkandet ansågs lagligen icke kunna bifallas. SvJT 1972 rf. s. 27. Enligt ett tillägg av referenten i målet hade däremot enligt hans mening yrkandet kunnat bifallas sedan åtal väckts och åklagaren framställt ersättningsyrkande för bolaget.

 

30 Lars WelamsonOmröstning.
I brottmål yppades i HovR olika meningar i det att tre ledamöter fann den tilltalade övertygad om brott, medan en ledamot ogillade åtalet. Av de tre ledamöterna förenade sig två, däribland ordföranden, om påföljden villkorlig dom. Ytterligare omröstning ansågs icke erforderlig (29: 2 st. 3). NJA 1968 s. 187. — Tillämpningen av reglerna angående omröstning i 29: 2 tredje och sista styckena samt 29: 3 andra stycket andra punkten har i NJA 1968 s. 327 i ett tillägg till domen av JustR Romanus med instämmande av övriga ledamöter blivit utförligt och instruktivt belyst. — Sedan tilltalad dömts till skyddstillsyn, yrkade åklagare på framställning av övervakningsnämnden, att i skyddstillsynen skulle ingå behandling i anstalt. I hovrätten bifölls detta yrkande av två ledamöter, däribland ordföranden, men avslogs av de två övriga. Förstnämnda mening ansågs skola gälla, NJA 1969 s. 354. Denna åtminstone i förstone möjligen något överraskande tilllämpning av omröstningsreglerna förklaras i ett tillägg av JustR Hedfeldt: "Skäl kan anföras för att vid den i HovR:n anställda omröstningen avslag på åklagarens framställning varit att anse som lindrigare för /X/ än bifall därtill och att därför vid lika röstetal den förra meningen bort gälla. Å andra sidan har utan tvivel ordföranden utslagsröst vid avgörande huruvida skyddstillsyn skall undanröjas. Då det tillämpade lagrummet, 28 kap. 8 § BrB, upptager båda dessa möjligheter och i visst mål fråga kan vara om ett val mellan dem, talar övervägande skäl för att vid all prövning enligt detta lagrum ordföranden skall ha utslagsröst. HovR:ns beslut har i enlighet därmedrätteligen avfattats enligt den av äldste ledamoten biträdda meningen."

 

Identitetsspörsmål och därmed sammanhängande frågor.
Allmän åklagare påstod vid underrätt och HovR ansvar för olovligt förfogande, bestående däri, att tilltalade i bank företett ett antal upphittade insatsbevis vid totalisatorspel och utfått vinstbelopp som de tillägnat sig. Bevisen var falska. Hinder har icke ansetts föreligga att till prövning upptaga av RÅ i HD framställt yrkande om ansvar för bedrägeri. NJA 1968 s. 345.— Bilförare hade fällts till ansvar för olovlig körning vid visst tillfälle. Sedan domen vunnit laga kraft yrkade åklagaren ansvar å föraren för rattfylleri vid samma tillfälle. Res judicata ansågs av HD med tre ledamöter mot två ej föreligga. NJA 1970 s. 175. I enlighet med vad jag i skilda sammanhang, bl. a. i SvJT 1964 s. 433, tidigare utvecklat, är jag för egen del avsamma mening som minoriteten. Denna mening är i sin tur väl förenlig med NJA 1970 s. 240, där det ej ansågs vara otillåten ändring av talan att åklagare, som vid underrätt påstått ansvar för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död, vid fullföljd av talan i HovR:n yrkade ansvar för rattfylleri vid samma tillfälle. — Sedan verkställande direktör i aktiebolagåtalats för falsk deklaration under påstående att han oriktigt underlåtit att i sin egen deklaration uppge viss lön från bolaget och dom i detta mål vunnit laga kraft, väcktes ny talan mot honom med yrkande om ansvar för att han i bolagets deklaration icke upptagit motsvarande belopp som vinst. Res judicata ansågs icke föreligga. Samma fråga bedömdes beträffande medhjälp på samma sätt. NJA 1970 s. 367. — Sedan underrätt genom dom som vunnit laga kraft fällt X m. fl. till ansvar för olovlig varuinförsel den 18 augusti 1970 med avseende å vissa föremål m. m., sökte RÅ — med förmälan att HovR i annat mål dömt samma personer för att de den 21 i nämnda må-

 

Svensk rättspraxis i processrätt 31nad här i riket tillgripit samma föremål — resning i förstnämnda mål under åberopande i första hand av 58: 2 p. 3 och i andra hand av 58: 3 st. 1 p.2. Resning beviljades enligt förstnämnda lagrum. NJA 1970 s. 471. Avgörandet är enligt min mening diskutabelt. — I SvJT 1972 rf. s. 65 hade A och B åtalats, A för att ha stulit en bil och B för att ha anstiftat stölden. Sedan A och B frikänts, fullföljde åklagaren talan mot dem båda men återkallade sedermera sin vadetalan mot A och ändrade sin vadetalan mot B till att avse att denne anstiftat annan person att begå stölden (alternativt att B gjort sig skyldig till häleri i förhållande till stöld av annan person). Hovrätten fann — med fyra röster mot en — att vadetalan inte härigenom ändrats till att avse annan gärning. — Mäklare har från hyressökande uppburit otillåten ersättning, som delvis överlämnats till hyresvärd och delvis behållits av mäklaren. Hyresvärden har — enär grundhyror ej fastställts för lägenheterna — ej ansetts kunna fällas till ansvar enligt 3 § hyresregleringslagen för belopp som han uppburit och — då hyresvärdsupplåtelse av hyresrätt till lägenhet i egen fastighet ej är att anse som anvisning av lägenhet i den mening som avses i 11 § nämnda lag — ej heller enligt sistnämnda lagrum för sådana belopp. Däremot har han fällts till ansvar såsom medverkande i mäklarens brott enligt 11 § i vad avser belopp som mäklaren uttagit för egen del. I målet förelåg fråga huruvida — sedan hyresvärden i underrätten fällts till ansvar för medhjälp till mäklarens brott enligt 11 § i fråga om belopp, som hyresvärden uppburit av mäklaren— hinder förelegat för åklagaren att i HovR:n åberopa sistnämnda gärningsmoment och i följd därav HovR:n varit förhindrad att ingå i prövning av målet i dessa hänseenden. NJA 1970 s. 513. — Enligt NJA 1971 s. 396 är varje överlåtelse av narkotika att betrakta som ett brott för sig, till följd varav lagakraftvunnen dom för överlåtelse vid visst tillfälle ansetts ej hindra nytt åtal för annan överlåtelse vid samma tillfälle. — Sedan bilägare dömts till ansvar för underlåtenhet att vidmakthålla trafikförsäkring samt förelagts att före viss tidpunkt fullgöra försäkringsplikten men underlåtit att efterkomma föreläggandet, yrkade allmän åklagare att vitet måtte utdömas samt nytt högre vite föreskrivas. Enär i målet icke var fråga om ansvar för förseelse som avses i 24 § första stycket trafikförsäkringslagen, upptogs yrkandet om föreskrivande av nytt vite ej till prövning. SvJT 1968 rf. s. 1. — Förverkandefråga i brottmål har ansetts skola upptagas till prövning oberoende av yrkande därom. SvJT 1969 rf. s. 54. — Åklagare yrkade ansvar för vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada genom ett och samma förfarande. Beträffande sistnämnda brott förelåg ej angivelse. Då åtalet för vårdslöshet i trafik ogillades, har åtalet för vållande till kroppsskada ansetts ej kunna upptagas till prövning (3: 11 BrB och 20:4 RB). NJA 1970 s. 258. Jfr Agge i Festskrift för Granfelt s. 31 ff., särskilt s. 33 f.

 

Rättegångskostnad.
Tilltalad, som fällts till ansvar för rattfylleri, har i SvJT 1968 rf. s. 63 ansetts skyldig att återgälda statsverket undersökande läkares resekostnad i samband med blodprovstagning. — I NJA 1972 s. 239 hade underrätt utfärdat stämning och kallelse å tilltalad utan att dessförinnan ha gjort åklagaren uppmärksam på att, enligt vad handlingarna utvisade, åtalet var preskriberat. I samband med att den tilltalade frikändes ansågs synnerligaskäl för handen att tillerkänna honom ersättning av allmänna medel för hans

 

32 Lars Welamsonkostnader för försvarare och för direkta utgifter för inställelsen. Däremot ansågs han icke kunna av allmänna medel få ersättning för tidsspillan i samband med inställelsen. Då den tilltalade, som överklagade endast beträffande kostnader vid underrätten, vunnit bifall i hovrätten till väsentlig del, har han ansetts böra av allmänna medel få ersättning för kostnaderna i hovrätten. — Under handläggning i HovR av brottmål, vari allenast målsägande fört talan, träffade parterna uppgörelse av innebörd bl. a. att målet skulle begäras avskrivet från vidare handläggning och att parterna vardera skulle stå sina kostnader i målet i underrätt och HovR. I enlighet härmed återkallade målsäganden sin vadetalan och målet avskrevs. Eftersom ansvarsfrågan inte var av beskaffenhet att parterna ägde träffa förlikning därom och de ej heller ägde träffa förlikning rörande själva återbetalningsskyldigheten, ansågs vadekäranden skola i egenskap av tappande part återgälda statsverket kostnaden för motpartens offentlige försvarare i underrätten jämlikt (31: 11 st. 1 och) 18: 13 jämförd med 18: 1 samt i hovrätten jämlikt 18: 13 jämförd med 18: 5 st. 2. NJA 1968 s. 70. — I brottmål, vari allenast målsägande fört talan, har i NJA 1972 s. 15 målsäganden i HD återkallat sin ansvars- och skadeståndstalan samt yrkanden om rättegångskostnader i samtliga instanser. Med tillämpning av 18: 13 jämförd med 18: 5st. 2 ansågs målsäganden skyldig att återgälda statsverket kostnaden för den tilltalades försvar vid underrätten och i hovrätten. — Målsägande, vilken i mål om allmänt åtal visserligen inställde sig vid huvudförhandling men där, utan att förklara sig biträda åtalet, icke framställde annat yrkande änom ersättning för rättegångskostnad, har i NJA 1968 s. 73 ansetts icke kunna tillerkännas sådan ersättning (31: 11 st. 2). — I brottmål, vari allenast enskild talan föres, skall enligt NJA 1971 s. 383 regeln om jämkning av tilltalads återbetalningsskyldighet till statsverket beträffande kostnad förhans offentlige försvarare tillämpas analogiskt. Flera medtilltalades solidariska ersättningsskyldighet jämkades därvid i fallet till att avse vissa belopp för dem var. För tilltalad med fri rättegång begränsades, vad angår tillämpning av 13 § LFR, hans förpliktelse på motsvarande sätt (18: 13 samt 31: 1 och 11). I målet förelåg tillika fråga om tillämpning av 18: 4. —I NJA 1968 s. 440 hade häktad överklagat häktningsbeslut, vilket emellertid fastställdes av hovrätt som i samband därmed ålade den tilltalade att återgälda statsverket arvode för det offentliga försvaret i hovrätten. Samma dag som hovrättens beslut fattades beslöt emellertid åklagaren att icke väcka åtal och med anledning därav meddelade underrätten beslut, att den häktade skulle omedelbart försättas på fri fot. På besvär över hovrättens kostnadsbeslut blev med anledning härav förordnandet om återbetalningsskyldighet upphävt. — Vid tillämpning av 31: 10 har hovrätts dom ansetts som fällande, då den tilltalade icke vunnit annan ändring än i frågaom skyldighet att återgälda statsverket kostnaden för försvaret i underrätten. NJA 1968 s. 557. — Två refererade rättsfall under perioden, NJA 1971 s. 186 och 1972 s. 92, belyser spörsmål om tillämpning av rättegångskostnadsreglerna för fall, där underrättens dom ändras av hovrätten men hovrättens dom i sin tur ändras i HD. Av rättsfallen tillsammantagna kan följande principer utläsas. Såvitt utgången i viss instans är av betydelse för frågan om rättegångskostnader i den instansen skall utgången bedömas vara den som målet slutligen fått i sista instans. Såvitt utgången i lägre instans är av betydelse för kostnaderna i högre instans skall man däremot

 

Svensk rättspraxis i processrätt 33inte fingera någon annan utgång i den lägre instansen än den målet faktiskt fick där. Tillämpningen av dessa principer innebar följande i NJA 1971s. 186, där tilltalad av underrätten dömdes till fängelse två månader och av hovrätten till villkorlig dom jämte 120 dagsböter, varefter HD fastställde underrättens domslut. Vid bedömning av hovrättskostnaden ansågs hovrättens dom ha blivit fängelse två månader, innebärande att den tilltalades fullföljda talan dit inte lett till ändring, varför han fick återgälda statsverket hovrättskostnaden. Vid bedömande av kostnaden i HD hade man däremot att utgå från hovrättsdomen på villkorlig dom jämte dagsböter. HD:s majoritet fann HD:s dom på fängelse två månader innefatta strängare påföljd,varför den tilltalade ålades återbetalningsskyldighet för kostnaden jämväl i HD. Två ledamöter var i sistnämnda hänseende skiljaktiga och fann HD:s avgörande ej innefatta strängare påföljd. Jfr härtill Welamson i Festskrift för Agge s. 423 ff. — I NJA 1972 s. 92 dömdes tilltalad i underrätten för vissa brott till dagsböter. Hovrätten fällde honom för vissa ytterligare brott till avsättning. I HD slutligen dömdes han för de med hovrättens dom avsedda brotten utom ett — tagande av muta för vilket åtalet ogillats redan i underrätten — till suspension. Kostnadsbedömningen skedde sålunda. Underrättskostnaden bedömdes utifrån den utgång målet slutligen fick i HD, d. v. s. den tilltalade bedömdes återbetalningsskyldig utom beträffande kostnader hänförliga till mutbrottet. Hovrättskostnaderna bestämdes utifrån en jämförelse med den faktiska utgången i underrätten och den utgångmålet slutligen gavs i HD; den tilltalade ansågs följaktligen återbetalningsskyldig utom såvitt gällde mutbrottet. I HD ålades den tilltalade ingen ersättningsskyldighet, eftersom utgången där blev fördelaktigare för honom än den faktiskt blev i hovrätten. Se till det anförda JustR Mannerfelts utveckling av sin mening i 1972 års fall.

 

 

C. Gemensamma bestämmelser

 

Delgivning.
I SvJT 1969 rf. s. 3 skedde delgivning — av betalningsanmaning — med person som enligt aktiebolagsregistret var styrelseledamot i bolag men faktiskt hade avgått ur styrelsen. Denne uppgav visserligen vid delgivningstillfället, att han ej längre hade något med bolaget att skaffa. Då uppgiften emellertid lämnades utan något som helst bestyrkande, ansågs borgenären icke därigenom ha fått vetskap om förändringen, och då han ej heller eljest visats ha sådan kunskap befanns delgivningen ha skett i behörig ordning. — NJA 1970 s. 425 gäller tillämpning av bestämmelser i 33: 6 och 33: 25 RB, vilka numera i huvudsak motsvaras av 6 och 24 §§ delgivningslagen, och är av intresse beträffande föreskriften att intyg av stämningsman gäller som fullt bevis att delgivning skett på sätt som anges i intyget. I rättsfallet hade stämningsman successivt utfärdat tre intyg, kompletterande varandra och av delvis motstridigt innehåll. En ledamot i HD fann den ifrågavarande föreskriften icke kunna anses tillämplig för ett sådant fall. HD:s övriga ledamöter fann vissa i hovrättens dom närmare angivna omständigheter ge anledning till tvivel, huruvida delgivning skett på sätt intygen tillsammantagna i och för sig fick anses utsäga, och ansåg med hänsyn härtill icke styrkt att laga delgivning skett. Majoritetens skrivning innebär, så som jag uppfattar den, att den aktuella föreskriften icke betraktats

 

3—Svensk Juristtidning 1977

 

34 Lars Welamsonsom en presumtio juris et de jure. Innebörden av föreskriften skulle m. a. o. vara, att intyg av stämningsman är i och för sig tillräcklig bevisning, om inte särskilda omständigheter motsäger dess riktighet men att dess bevisvärde kan, om så är förhållandet, vara mindre än fullt bevis.

 

Rättegångshinder.
(Under denna rubrik upptas endast sådana fall rörande rättegångshinder som inte synts lämpligen kunna redovisas under annan rubrik.)Utländsk kärande hade, jämlikt 1886 års lag om skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställaborgen för kostnad och skada, vid underrätten ställt sådan borgen. Sedan dom i målet överklagats, yrkade motparten ytterligare borgen beträffande överrättskostnaderna. Yrkandet avvisades. SvJT 1968 rf s. 51. — Stadgandet i 54: 3 äger enligt NJA 1972 s. 624 ej tillämpning på beslut, varigenom hovrätt ogillat invändning om att vadetalan borde avvisas. Fullföljdshinder har således inte ansetts liktydigt med rättegångshinder. Jfr Larsson, Studierrörande partshandlingar s. 88 not 3 med hänvisningar.

 

 

III. Bevisning

 

Bevisbörda och bevisvärdering.
I NJA 1968 s. 205 hade en vid bilkollision skadad person fört talan mot dels dödsboet efter ägaren till den bil i vilken han själv färdats, under påstående att denne fört bilen, dels föraren av den andra bilen. Båda svarandena invände, att käranden själv fört den ena av bilarna. Käranden ansågs av HDs majoritet både i förhållande till dödsboet och till föraren av den andra bilen bevisskyldig för påståendet, att han själv endast varit passagerare. Två ledamöter var skiljaktiga i så måtto, att de i förhållande till den andra bilens förare inte ville ålägga käranden någon bevisskyldighet härvidlag. Synpunkter som gjort sig gällande för och emot de olika ståndpunkterna har utvecklats i ett särskilt yttrande av JustR Hedfeldt. — I NJA 1972 s. 347 påstods i mål om utmätning, att en gäldenären tillkommande fordran överlåtits till hennes make. Det gjordes inte gällande att överlåtelsen skett genom äktenskapsförord men däremot att överlåtelsen icke var av sådan beskaffenhet att för dess giltighet krävts upprättande av äktenskapsförord; den skulle nämligen ha skett såsom likvid för en skuld. HD uttalade härvidlag bl. a. följande: "Vid bedömandet av frågan, vilket mått av bevisning som bör fordras för att påståendet skall godtagas, är att beakta att /gäldenären/ driver bokföringspliktig rörelse och att den uppgivna skulden får antagas vara att hänföra till rörelsen. I dylikt fall bör vid tillämpning av 8: 4 GB kunna ställas jämförelsevis stora krav på utredning rörande överlåtelsens rättsliga karaktär." — Frågor rörande bevisvärdering i faderskapsmål har förelegat i ganska många rättsfall. I NJA 1968 s. 75 var fråga,huruvida det kunde anses osannolikt att en gosse, som vid födelsen vägde 3190 g och var 49 cm lång, avlats vid samlag 235 dagar före födelsen. — I NJA 1969 s. 485 gällde det frågan, huruvida det kunde anses osannolikt att en gosse, som vid födelsen vägde 4290 g och var 51 cm lång, avlats vid samlag 303 dagar före födelsen. — I NJA 1968 s. 558 var fråga, huruvida, oaktat att parterna haft samlag å sådan tid att barnet kunde ha avlats då, det i allt fall med hänsyn till resultatet av blodundersökning (lågt faderskapsin-

 

Svensk rättspraxis i processrätt 35dex) var osannolikt att barnet avlats vid nämnda samlag. — NJA 1970 s.507 gäller faderskap till barn utom äktenskap, som fötts 228 dagar efter det uppgivna samlaget, och NJA 1970 s. 375 gäller barn utom äktenskap som fötts 302 dagar efter det uppgivna samlaget. — I NJA 1971 s. 13 hade i mål om faderskap till barn utom äktenskap utretts, att svaranden haft samlag med barnets moder under tid då barnet kunde ha avlats. Fråga var, huruvida det med hänsyn till samtliga omständigheter var osannolikt att barnet avlats av svaranden. (3: 3 FB i dess fr. o. m. den 1 januari 1970 gällande lydelse.) — I SvJT 1970 rf. s. 70 förelåg fråga, om det var osannolikt att en gosse, som vid födelsen vägde 4040 g och var 50 cm lång avlats vid samlag 242 dagar före födelsen. — I NJA 1971 s. 359 förelåg fråga — i ärende angående resning i faderskapsmål — om bevisvärdet av vid rättsantropologisk undersökning gjord bestämning av parternas s. k. RCAP-fenotyper. — I NJA 1969 s. 448 förelåg fråga om värdet av bevisning genom färdskrivare i mål om överskridande av tillåten hastighet med lastbil. —Angående bevisskyldighet se även AD 1970:24. Jfr därtill Bylund, Bevisbörda och bevistema s. 143 ff. och Fahlbeck, Arbetsprocessrätt, passim.

 

Vittne.
Ett intressant rättsfall rörande tillämpningen av stadgandet i 36: 6 om rätt att vägra yttra sig och av bestämmelsen i 15: 4 st. 2 BrB om straffrihet för mened, då sådan rätt förelegat och omständigheterna inneburit skälig ursäkt för att vittnet i stället lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen, är NJA 1972 s. 532. Sedan åtal mot två tilltalade vunnit delvis bifall i underrätten mot de tilltalades nekande, fullföljde den ene talan mot domen. Den andre, mot vilken domen vann laga kraft, hördes som vittne i det till HovR:n fullföljda målet och lämnade därvid osanna uppgifter. I sedermera anhängiggjort mål om ansvar för mened ansågs att den senare ägt vägra yttra sig rörande omständigheter som omfattats av det ursprungliga åtalet mot honom. Omständigheterna ansågs tillika innebära skälig ursäkt för honom. I fråga om motiveringen förelåg emellertid viss skiljaktighet i HD. För rätten att vägra yttra sig fann HD:s majoritet (fyra ledamöter) det tillräckligt att de sanningslösa uppgifterna avsåg omständigheter som omfattats av det ursprungliga åtalet mot honom. En ledamot åberopade jämväl att det ej framgått i menedsmålet, att vittnet vore oskyldig till vad som i det tidigare målet lagts honom till last och följaktligen ej heller att han saknat rätt att vägra yttra sig i de hänseenden som nyss sagts. Skillnaden mellan majoriteten och reservanten på denna punkt — som närmare belyses i en utveckling av reservantens mening — torde emellertid knappast ha större praktisk betydelse, eftersom det då en frikänd tilltalad skall höras som vittne i mål mot annan sällan torde förekomma att hans oskuld kan anses helt klarlagd. I fråga om "skälig ursäkt" åberopade HD att vittnet icke före vittnesmålet blev tillfrågad, huruvida han var villig att avlägga vittnesmål. "Uppenbart är emellertid", tillade HD, "att en vägran att yttra sig i dessa delar skulle ha stärkt misstanken mot honom för brottsligt förfarande i enlighet med det ursprungliga åtalet mot honom. Omständigheterna måste därför anses ha inneburit skälig ursäkt för honom att uttala sig såsom skett." Med hänsyn till det citerade uttalandet kan det inte gärna antagas, att bedömandet skulle ha utfallit annorlunda om hovrätten upplyst honom om hans rätt att vägra vittna. Rättsfallet torde alltså tillåta slutsat-

 

36 Lars Welamsonserna, att om en frikänd tilltalad kallas som vittne rörande omständigheter som omfattats av åtalet mot honom, han i princip äger vägra att yttra sig om dessa och att han — om han i stället väljer att lämna osanna uppgifter då en vägran att yttra sig skulle ha stärkt misstankarna mot honom —normalt inte kan straffas. Mot bakgrunden av rättsfallet kan man nu ställa sig frågan, huruvida motsvarande gäller också den som genom lagakraftvunnen dom blivit fälld till ansvar. Låt oss exempelvis antaga, att A och B åtalats för att tillsammans ha begått en inbrottsstöld och att båda blivit mot sitt nekande fällda i underrätten samt att B överklagar men inte A och att A kallas att vittna mot B. Det kan ju med visst fog sägas, att A inte kan"röja" att han begått inbrottet, eftersom detta får anses röjt genom den bevisning som lett till fällande dom mot honom. Det oaktat synes emellertid åtminstone grunderna för lagrummet tala för att A skall äga rätt att vägra vittna, eftersom det kan tänkas att han avser att söka resning och inte skall behöva genom uttalanden under straffansvar välja mellan att riskera ansvar för mened och att försvåra eller omintetgöra bifall till en resningsansökan. Man kan då ytterligare fråga sig, om bedömandet bör bli ett annat för den händelse A i rättegången mot honom erkänt gärningen. I allt fall då måste väl hans brottslighet anses redan röjd i den mening som avses i 36: 6? En vägran att vittna syftar då naturligtvis normalt endast till att skydda en kumpan. Alldeles säkert är emellertid knappast, att inte A även i detta fall bör tillerkännas rätt att vägra vittna om omständigheter som avsetts med åtalet mot honom. Det är ju tänkbart att han vill återta sitt erkännande och förr eller senare söka resning. Den renaste linjen får man otvivelaktigt, om man intar ståndpunkten, att den som varit tilltalad för brott inte är skyldig att — oavsett hur åtalet utfallit och oavsett vilken ståndpunkt han själv intagit i rättegången — vittna rörande omständigheter som omfattats av åtalet. Ståndpunkten är visserligen inte alldeles lätt att förena med avfattningen av 36: 6 och den skulle givetvis vara ägnad att försvåra möjligheten till fällande domar mot medverkande. Å andra sidan torde det anses förkastligt, att åklagare avsiktligt processar mot flera medverkande på sådant sätt, att den ene kan utnyttjas som vittne mot den andre. Jfr JO 1974 s. 37 ff. med hänvisningar. Det är alltså i viss utsträckning beroende på ovidkommande faktorer, huruvida det blir möjligt att fälla en medverkande på vittnesmål av annan sådan. Det synes dessutom ganska motbjudande att någon överhuvud skall kunna tvingas att under straffansvar uttala sig om sin egen brottslighet. (Jfr Ds Ju 1976: 8 s. 91 med hänvisn.) — Till sist må här anmärkas att det, även om man skulle antaga en rätt att vägra vittna även för den som redan fällts genom lagakraftvunnen dom, är möjligt att man i sådant fall kan böra tilllämpa rekvisitet "skälig ursäkt" mera restriktivt än i fall där domen varit frikännande, för den händelse vittnet i stället väljer att lämna osanna uppgifter. Se angående rättsfallet och hithörande problem vidare Elwin i TSA 1976 s. 194 ff. — Sedan vid huvudförhandling såväl ett åberopat vittne Ws om en av två tilltalade uteblivit och förhandlingen därför inställts, blev W förpliktad att ersätta den andre tilltalades kostnader för inställelse, trots invändning att förhandlingen skulle ha inställts även om han själv infunnits ig. SvJT 1971 rf. s. 72. Det är ju också rimligare att, om två vittnen uteblir, båda får solidariskt betala kostnader som föranletts av förhandlingens inställande i stället för att båda undgår kostnadsansvar därför att förhand-

 

Svensk rättspraxis i processrätt 37lingen skulle ha inställts även om enbart den ene av dem uteblivit. —Fråga i visst fall om beräkning av ersättning till vittne (butikskontrollant ifråga om butikssnatteri) förelåg i SvJT 1969 rf. s. 23.

 

Editionsföreläggande för upptagande av bevis till framtida säkerhet.Av rättsfallet NJA 1971 s. 521 framgår, att editionsföreläggande för upptagande av bevis till framtida säkerhet icke kan tillgodose en persons intresse av att vinna utredning till stöd för ett ställningstagande till, huruvida han har anledning att väcka talan eller vilket yrkande han i så fall bör framställa, såvida det ej föreligger fara för att beviset skall gå förlorat eller endast med svårighet skall kunna föras. Under sistnämnda förutsättning kan bevisupptagning till framtida säkerhet faktiskt få såsom bieffekt, att ifrågavarande intresse tillgodoses, men institutet syftar inte till att i och för sig möjliggöra en "pretrial discovery". Möjligen kan det ifrågasättas, huruvida det inte härvidlag föreligger en brist i vår processlagstiftning.

 

 

IV. Rättegången i hovrätt och HD

 

Fullföljdsrätt.
Underrätt avvisade jämlikt 12: 5 en advokat såsom ombud. Denne anförde besvär i hovrätten och yrkade att beslutet såsom icke tillkommet i laga ordning och icke sakligt grundat måtte upphävas. Hovrätten lämnade i sitt beslut invändningen att underrättens beslut ej tillkommit i laga ordning utan avseende men fann, att advokaten icke visat sådan olämplighet att han bort avvisas och upphävde därför beslutet att avvisa ombudet. Hovrätten förklarade att talan mot dess beslut ej fick föras. HD uttalade däremot härutinnan: "Invändningen att beslutet icke tillkommit i laga ordning innefattar påstående om rättegångsfel av beskaffenhet att kunna föranleda undanröjande av beslutet. Då hovrätten... lämnat denna invändning utan avseende samt det får anses vara av betydelse för R. att vinna bifall till sin talan i denna del oavsett att hovrätten, med bifall till hans talan i övrigt, upphävt RR:ns beslut på sakliga grunder, har R. ägt överklaga hovrättens beslut i vad det sålunda gått honom emot." NJA 1969 s. 68. Det hade enligt min mening varit av intresse, om HD förklarat den betydelse för R. av att få beslutet upphävt på formella i stället för sakliga grunder som föranlett att han ansågs äga fullföljdsrätt. Om det finns någon sådan beaktansvärdbetydelse, har i allt fall jag inte lyckats genomskåda den. Jfr NJA 1974 s.16. — När tilltalad dömts till villkorlig dom för brott som hör under allmänt åtal samt förpliktats utge skadestånd i anledning av den brottsliga gärningen, har målsäganden ansetts äga rätt att överklaga domen med yrkande att den villkorliga domen måtte förenas med föreskrift om skyldighet för den dömde att fullgöra honom åliggande skadeståndsskyldighet genom avbetalningar enligt 27: 5 BrB. NJA 1968 s. 80. Bedömningen synes helt invändningsfri, eftersom målsäganden enligt 20: 8 har fullföljdsrätt i fråga om påföljden. — Mera tvivelaktigt kan det kanske vid första påseende synas, att i SvJT 1972 rf. s. 61 den som ej var part icke fick föra talan mot beslut, varigenom förordnats att han skulle underkastas antropologisk undersökning. Det är emellertid att märka, att om beslutet gällt part någon annan grund för fullföljd än påstående enligt 49: 6 att målet onödigt uppehållits inte funnits, och det synes rimligt att — såsom hovrätten fann — annan än

 

38 Lars Welamsonpart inte antages äga sådant intresse av målets påskyndande att han kan åberopa 49: 6. — Större bekymmer inger enligt min mening avgörandet i SvJT 1971 rf. s. 10. I detta fall hade barn väckt talan mot man med yrkande att barnet måtte förklaras sakna äktenskaplig börd. Sedan talan ogillats i underrätten fullföljde mannen talan och yrkade bifall till käromålet, men hovrätten fann att han, med den utgång saken fått, icke ägde fullföljdsrätt. Om mannens rätt att väcka bördstalan var preskriberad, synes det invändningsfritt att han varit beroende av barnet för att få saken prövad i högre instans. Antar man däremot att mannens talerätt inte preskriberats— rättsfallsreferatet innehåller härvidlag ingen upplysning — betyder hovrättens bedömning att hans underlåtenhet att före huvudförhandlingen iunderrätten väcka genkäromål kommit att försätta honom i samma läge som om preskription inträtt. Hade barnet återkallat sin talan, skulle han ha kunnat väcka talan själv, men efter en ogillande dom måste väl avgörandet antagas bli rättskraftigt, om barnet inte klagar och han själv saknar fullföljdsrätt. Det är sålunda inte antagligt, att mannen skulle kunna i ny rättegång framställa samma yrkande mot barnet som barnet framställt mot mannen i den slutligt avgjorda processen. Det är knappast tillfredsställande att man måste acceptera en sådan processuell fälla. Å andra sidan får medges, att det är något av en frihandsteckning att tillerkänna mannen fullföljdsrätt, om hans talerätt icke är preskriberad men eljest icke. — I 15:29 GB (numera motsvarad av 15:31 p. 1 GB) föreskrivs att om den mot vilken talan enligt GB riktas vistas å okänd ort, hans rätt i saken skall bevakas av god man varom förmäles i 18 kap. FB. Med stöd av detta stadgande förordnade RR i mål om hemskillnad god man för mannen/svaranden — som vistades utomlands men icke kunde delgivas genom UD:s försorg — varefter stämning delgavs gode mannen. Sedan dom meddelats i saken, överklagades den av gode mannen under påstående att mannen vistades å känd ort utomlands och därför inte blivit lagligen delgiven. Hovrätten fann ej tillförlitligen utrett vare sig att mannen vid tiden för godmansförordnande tvistades å okänd ort eller att hans vistelseort därefter varit okänd. Till följd därav befanns att mannen ej blivit rätteligen stämd och ej heller fört talan i målet, varför domen undanröjdes och målet återförvisades. HD:s majoritet fann hovrättens beslut icke innefatta avgörande som inverkat på målets utgång och medgav därför jämlikt 54: 6 ej talan mot beslutet. En ledamot var skiljaktig och fann att i vart fall då — såsom i det aktuella målet måste antagas vara fallet — man icke kunde räkna med att förnyade försök att delge mannen skulle lyckas, hovrättens prövning innefattade avgörande som påverkat målets utgång. Denne ledamot tillade, att frågan iallt fall kunnat dragas under HD:s prövning genom att hustrun efter målets återupptagande i RR:n på nytt begärt förordnande av god man och, sedan denna anhållan i enlighet med hovrättens mening avslagits, fullföljt talan särskilt mot beslutet härom; en omgång som uppenbarligen borde undvikas. NJA 1970 s. 87. För min del sympatiserar jag närmast med reservanten, ehuru jag ställer mig något tveksam till det sistnämnda tillägget, eftersom själva godmansförordnandet ju inte blev undanröjt. Eftersom förnyade delgivningsförsök med mannen kunnat antagas bli utsiktslösa, har hovrättens beslut de facto varit likvärdigt med ett beslut om avvisning på grund av rättegångshinder, som ju kan överklagas. En annan sak är, att såsom stadgandet i GB utformats, hustrun sannolikt inte kunnat uppnå någon

 

Svensk rättspraxis i processrätt 39ändring. Rättsfallet belyser ytterligare det i tidigare rättsfallsöversikter berörda förhållandet, att reglerna om förordnande av förmyndare och godman inte tillfredsställande tillgodoser en kärandes intresse av att inte hans motpart skall åtnjuta en oförtjänt processuell immunitet. — Frågan huruvida underrätt, som icke i något fall är förbandsdomstol, varit behörig enligt 73 § MRL, skall enligt SvJT 1971 rf. s. 8 icke beaktas av högre rätt exofficio, till följd varav beslut att förklara underrätten behörig ansågs enligt54: 7 ej få överklagas.— Stadgandet i 54: 7 har däremot i NJA 1969 s. 179 icke ansetts tillämpligt på fråga, huruvida svensk domstol överhuvud är behörig att upptaga viss talan till prövning. — I NJA 1969 s. 247 avvisades av dödsbodelägare förd talan mot beskattningsmyndighets beslut, då talan icke avsett att fastställd skatt skulle nedsättas. — Sådan talan har däremot(med två ledamöter mot två i hovrätten) i visst fall tillåtits i SvJT 1971 rf.s. 14. Situationen var där den, att skattläggning skett utan beaktande av de lagliga arvingarnas arvsavstående till två personer, vilka inte var släktingar till den avlidne. Hovrättens majoritet åberopade, att en ändrad skattläggning skulle de facto leda till lägre skatt för klagandena — sistnämnda båda personer — eftersom de ju eljest — i betraktande av att arvsavsägelsen i och för sig var giltig — komme att få vidkännas ej blott den dödsboet påförda skatten utan även gåvoskatt. — I mål om förlängning av hyresavtal ansågs i SvJT 1970 rf. s. 89 part ej äga fullfölja talan mot hovrätts dom i vad domen rörde rättegångskostnad (73 § nya hyreslagen). — Enligt NJA 1968 s. 533 får särskild talan ej föras mot beslut, varigenom länsstyrelse som beskattningsmyndighet meddelat vitesföreläggande att avge deklaration för gåvoskatt. — I rättsfallet SvJT 1968 rf. s. 62 (anmärkt ovan under II A, Ändring av talan) fann underrätt visst åberopande vara att anse som otillåten ändring av talan. Underrätten angav tillika att talan mot beslutet därutinnan fick föras endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut. Hovrätten fann emellertid beslutet innebära att partens talan avvisats i ifråga varandedel och att därför mot beslutet fick jämlikt 49: 2 föras särskild talan genom besvär. — Se angående fullföljdsrätt även NJA 1971 s. 427, anmärkt nedan under VI, och SvJT 1970 rf. s. 56 (talan i visst fall mot beslut av överförmyndare).

 

Fullföljdstid.
Vid avslutande av förhandling meddelades parterna att de hade att avvakta rättens beslut i viss fråga senare samma dag. Beslutet, som också avkunnades senare samma dag sedan parterna därefter avlägsnat sig, har ansetts meddelat vid förhandling, till följd varav besvärstiden löpte från dagen för beslutets meddelande. NJA 1969 s. 544. — Om beräkning av besvärstid i arvsskattemål se NJA 1970 s. 127.

 

Fullföljdsinlaga.
I plenimålet NJA 1968 s. 523 har telegram godtagits såsom fullföljdsinlaga. (Jfr numera 33:3 enligt lagen 1973:240.) — Underlåtenhet att egenhändigt underteckna vadeinlaga ansågs i NJA 1968 s. 81 icke utgöra skäl till avvisande av talan, när vadekäranden till hovrätten inkommit med egenhändigt undertecknad skrift, innehållande att ytterligare utredning överlämnades i målet. — Sedan tilltalad dömts till ansvar och skadestånd samt ålagts dels att ersätta motparts rättegångskostnad dels viss återbetal

 

40 Lars Welamsonningsskyldighet till statsverket, ingav han en vadeinlaga med följande innehåll: "Härmed anhåller jag vördsamt att överklaga domen av d. 27.3.1969 angående rattfylleri och trafikförseelser, eftersom det nu finns starka skäl till en omprövning av målet." Vadeinlagan ansågs icke vara behäftad med sådan brist att den var otjänlig som grund för rättegång i hovrätten. NJA1970 s. 296.

 

Fullföljdshänvisning.
Underrätt hade meddelat interimistiskt beslut och samtidigt avvisat talan i viss del samt föreskrivit att talan skulle föras särskilt rörande det interimistiska beslutet men i övrigt fick föras allenast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut. Parten besvärade sig, även i sistnämnda del. Hovrätten prövade besvärstalan i alla delar, eftersom talan mot avvisningsbeslutet rätteligen bort föras särskilt. SvJT 1968 rf. s. 62, anmärkt ovan under II A, Ändring av talan. — Trots revisionshänvisning har i NJA 1969 s. 118 och
1971 s. 395 mål i HD handlagts som besvärsmål. 1971 års fall är måhända av särskilt intresse genom att därav framgår att besvär är tillämpligt rättsmedel i mål enligt 6: 7 FB angående vårdnaden om barn, då föräldrarna på grund av söndring lever åtskilda. Jfr NJA 1973 s. 628.

 

Innebörden och giltigheten av nöjdförklaring.
Nöjdförklaring som avses i 38: 1 BrB har i NJA 1970 s. 436 ansetts omfatta även rättens avgörande av skuldfrågan, brottsrubriceringen däri inbegripen.Eftersom nöjdförklaring enligt nämnda lagrum skall avse "domen i vad gäller den ådömda påföljden" innebär detta att nöjdförklaring har en räckvidd som icke kan utläsas av dess ordalydelse, uppfattad enligt det språkbruk som måste anses vara det naturliga och som motsvarar lagens terminologi i andra sammanhang. Såsom jag utvecklat i en skiljaktig mening i rättsfallet, måste enligt min åsikt nämnda förhållande tillmätas största betydelse vid bedömande av spörsmål, huruvida den dömde vid avgivande av nöjdförklaring handlat under inflytande av villfarelse rörande nöjdförklaringens räckvidd. Majoriteten uttalade däremot härvidlag endast att den dömde icke visat någon omständighet, på grund varav nöjdförklaringen icke skulle vara giltig.

 

Omfattningen av högre rätts prövning.
I mål angående beräkning av regleringsavgift överklagades vattendomstolens dom till vattenöverdomstolen av kammarkollegiet och Jokkmokks kommun med yrkande att regleringsavgiften måtte bestämmas till ett årligt belopp av 304 820 kr, motsvarande 5 kr per turbinhästkraft för en sammanlagd regleringsvinst om 60 964 turbinhästkrafter. Vattenöverdomstolenfann dels att avgiften per turbinhästkraft borde bestämmas till 4 kr dels att antalet avgiftspliktiga sådana hästkrafter i och för sig borde beräknas till 75 250. Med hänsyn till klagandenas talan i vattenöverdomstolen ansåg sig denna emellertid icke kunna till grund för avgiftens beräknande lägga högre sammanlagt antal turbinhästkrafter än av dem yrkade 60 964. HD, där klagandena i första hand vidhöll sitt yrkande från vattenöverdomstolen men i andra hand yrkade 301 000 kr, motsvarande 4 kr per turbinhästkraftför en regleringsvinst om 75 250 turbinhästkrafter, biföll andrahandsyrkandet. HD uttalade därvid bl. a.: "Beräkning efter nu angivna grunder leder icke till högre sammanlagd avgift än som kollegiet och kommunen i behörig

 

Svensk rättspraxis i processrätt 41ordning yrkat. Ej heller eljest utgör det sätt varpå dessa parter utfört sin talan hinder att fastställa avgifterna i enlighet med vad nu sagts." NJA1970 s. 406. Jfr Rättegång VI s. 65. — Parts underlåtenhet att i fullföljdsinlaga överhuvud eller i allt fall tydligt yrka den ändring beträffande rättegångskostnaderna han önskar har även under den aktuella perioden föranlett bekymmer. Så i rättsfallet NJA 1968 s. 481, som emellertid berörts redan i föregående översikt (SvJT 1969 s. 959). — I NJA 1970 s.233 hade part i tvistemål vid fullföljd av talan mot underrätts dom i vadeinlagan yrkat bifall till sin talan i saken men först i senare inlaga framställt yrkande om ändring i fråga om rättegångskostnaderna vid underrätten. Sistnämnda talan har — oavsett huruvida motparten medgivit att den finge prövas — ansetts ej kunna upptagas till prövning. Jfr RättegångVI s. 58 f. — I NJA 1972 s. 462 förde en kärande dels talan om ogiltigförklaring av patent dels negativ fastställelsetalan av innebörd att patentet skulle förklaras icke utgöra hinder mot tillverkning av viss anordning. I underrätten ogillades ogiltighetstalan men bifölls fastställelsetalan. Sedan talan fullföljts av båda parter, bifölls ogiltighetsyrkandet, i följd varav hovrätten icke yttrade sig om fastställelsetalan. HD, där endast svaranden fullföljde talan, ogillade ogiltighetsyrkandet. Från denna utgångspunkt prövades — och bifölls — fastställelsetalan. (Jfr, beträffande en i viss mån likartad situation, NJA 1973 s. 635 och Rättegång VI s. 64.) — I SvJT 1970 rf.s. 22 hade åklagare till hovrätt fullföljt talan med yrkande att den tilltalade skulle fällas till ansvar för ytterligare ett brott, för vilket frikänunderrätten t honom, och — under denna förutsättning — att straffet skulle skärpas. Hovrätten, som ogillade åklagarens fullföljda talan i skuldfrågan, ansågsig ej äga ändock skärpa straffet för vad som i övrigt låg den tilltalade tilllast. Jfr Rättegång VI s. 68 f., särskilt s. 69 not 11 samt Hedström i SvJT1976 s. 39 f. — Angående betydelsen av 1966 års lag om ändring av vissaunderhållsbidrag, se SvJT 1968 rf. s. 88 och NJA 1970 s. 504 (anmärkt ovanunder Talans väckande) samt därtill Welamson i Festskrift för Ekelöf(1972) s. 758 ff. Se härtill också NJA 1974 s. 496 och s. 567 samt Modéer iTSA 1975 s. 87 ff. — Om tillämpning av 55: 13 se NJA 1971 s. 51.

 

Reformatio in pejus.
I SvJT 1969 rf. s. 9 ansåg sig hovrätt kunna på klagan enbart av tilltalad besluta om föverkande av villkorlig frigivning som skett efter det att underrättens dom meddelades. Samma ståndpunkt intogs i NJA 1970 s. 315av HD, ehuru mot en minoritet av två ledamöter som fann förverkande icke kunna ske med hänsyn till stadgandet i första punkten av51: 25. — Angående spörsmål om reformatio in pejus i arvsskattemål, seNJA 1969 s. 11.

 

Tilltrosparagraferna.
Beträffande den åtminstone tidigare kontroversiella frågan, i vilken utsträckning det ankommer på hovrätt att i dispositiva mål sörja för att förnyad bevisupptagning sker av relevant tilltrosbevisning, föreligger ett betydelsefullt avgörande i NJA 1969 s. 45 I. I sitt avgörande konstaterade HD, att hovrätten haft anledning antaga att värdet av den muntliga bevisningen var ett annat än underrätten funnit, samt uttalade vidare: "Vid sådant förhållande och då, såsom hovrätten anfört, synnerliga skäl ej förelegat att be

 

42 Lars Welamsonvisningens värde var ett annat, hade det på grund av 35: 13 st. 2 jämfört med 50: 23 RB ålegat hovrätten att föranstalta om förnyat upptagande av bevisningen i erforderlig omfattning." Jfr Rättegång VI s. 103 ff. med hänvisningar. — I ett annat under samma rubrik refererat rättsfall hade hovrätten i dispositivt mål funnit sig med hänsyn till stadgandet i 50: 23 förhindrad göra ändring i underrättens dom. Mot bakgrunden av bedömandet i nyssnämnda rättsfall torde detta få anses innebära, att hovrätten förfarit felaktigt genom att inte själv föranstalta om sådan förnyad bevisupptagning, att ändring av underrättens dom inte förhindrats av 50: 23. HD uttalade emellertid ej här, att hovrätten förfarit felaktigt, vilket kan förmodas bero på att felaktigheten i detta fall — till skillnad från det först nämnda
— ej åberopats av part och att HD funnit felet vara sådant som avses i50: 28 och som kan beaktas endast om det åberopas. HD fann emellertid, att förnyad bevisupptagning var av betydelse för målets prövning i HD,och vid angivna förhållande samt med hänsyn till omständigheterna i övrigt
— däribland det förhållandet att förnyad upptagning av ifrågavarande bevisning inte skett i hovrätten — blev målet åter förvisat till hovrätten. Jfr Rättegång VI s. 104 not 8. — Angående innebörden av 55: 14 — enkannerligen att frågan vilka slutsatser som kan dras av omvittnade förhållanden icke är en fråga om tilltro — se NJA 1972 s. 308. Jfr Rättegång VI s.94 med hänvisningar. Se angående rättsfallet vidare ovan under II A, Åberopande. — Angående spörsmål om tillämpning av 51: 23 se NJA 1968 s.188. Se även NJA 1972 s. 578, anmärkt nedan under Avgörande utan huvudförhandling.

 

Vadeanmälan.
I NJA 1968 s. 195 förelåg fråga, huruvida behörighet att anmäla vad styrkts(12: 9 st. 2). — Sedan M såsom ombud för part hos underrätt anmält vad utan att styrka sin behörighet, gavs intet besked huruvida vadeanmälan upptagits; det antecknades emellertid på dagboksbladet att M i uppgiven egenskap av ombud för parten anmält vad. När M 13 dagar senare inkommed vadeinlaga, avvisade underrätten vadetalan, enär M då han anmälde vad icke visat sig behörig därtill. Efter besvär har detta beslut upphävts, enär vad som förekommit i samband med vadeanmälan måste anses innebära att den upptagits såsom rätteligen gjord. NJA 1971 s. 198.(49: 9 och 50: 1, jfr Rättegång VI s. 52.)

 

Anslutningsvad.
Sedan en man i hovrätt fullföljt talan med yrkande om befrielse från honom ålagd underhållsskyldighet mot hustru, ansågs i SvJT 1971 rf. s. 56 hustrun kunna genom anslutningsvad yrka ändring i underrättens dom såvitt gällde underhållsbidrag för makarnas son. (Jfr Rättegång VI s. 77 f.)

 

Avgörande utan huvudförhandling.
I NJA 1968 s. 188, anmärkt ovan under rubriken Tilltrosparagraferna, hade tilltalad av underrätten frikänts i viss åtalspunkt. Efter fullföljd av åklagaren avgjordes målet på handlingarna, varvid den tilltalade i denna delå dömdes 50 000 kr i böter. HD fann det ej förenligt med grunderna för51:21, att den tilltalade utan huvudförhandling dömts till ett så strängt straff. — I SvJT 1971 rf. s. 58 har hovrätt antagit, att man kan kombinera

 

Svensk rättspraxis i processrätt 43de båda första styckena i 50: 21 på sådant sätt, att om vadetalan i viss del  ogrundad målet i sin helhet kan avgöras på handlingarna om dei st. 2 angivna förutsättningarna föreligger beträffande återstoden av målet.— I NJA 1971 s. 317 (anmärkt ovan under II A, Ändring av talan) hadepart, vars talan icke till någon del vunnit bifall i underrätten, i hovrätten yrkat åläggande för motparten att — frånsett rättegångskostnader och ränta — utge 3 010 kr med rätt för motparten att kvittningsvis avräkna 642 kr 63 öre. Hovrätten avgjorde målet på handlingarna. Därvid har man förmodligen funnit 50: 21 st. 2 i dess då gällande lydelse med en värdegräns av 1 500 kr tillämplig. Det belopp, varom talan fullföljts, måste emellertid uppenbarligen beräknas icke till mellanskillnaden mellan 3 010 och 642 kr utan till beloppet 3 010 kr. Om man tänker sig att kärandensfordran underkänts i dess helhet, hade han ju förlorat 3 010 kr, eftersomden motfordran med vilken han medgivit kvittning alltjämt fanns kvar.(Omvänt: om vadetalan bifallits hade vadekäranden vunnit 3 010 kr genom att dels bli av med den ostridiga motfordringen på 642 kr dels få återstoden utdömd.) I enlighet härmed, och då ej heller annan grund förmålets avgörande utan huvudförhandling förelegat, undanröjdes hovrättens dom enligt 50: 26 st. 2 och återförvisades målet till hovrätten. — Vid tillämpning av 50: 21 st. 2 har hovrätt beräknat värdet av underhållsbidrag till barn under hemskillnad till summan av de månatliga bidragen för en beräknad skillnadstid av tre år. HD fann emellertid, att en sådan beräknad begränsning av hemskillnadstiden icke kunde göras — i det enskilda fallet kunde ju tiden bli avsevärt längre — och att man i fråga om underhåll till barn har att räkna med summan av de bidragsbelopp som skall utgå tills barnet nått den ålder då underhållsskyldigheten skall upphöra. NJA 1972 s.388.NJA 1972 s. 578 belyser, att en förutsättning för målets avgörande utan huvudförhandling alltid är, att inte 35: 13 i belysning av tilltrosparagraferna påkallar förnyad bevisupptagning.

 

Prövningstillstånd i HD.
I expropriationsmål, som av expropriaten ensam fullföljts till HD, väckte denne där fråga om förpliktande för exproprianten — som efter medgivande av HovR:n tagit fastigheten i besittning — att inom ramen för den av hovrätten bestämda löseskillingen erlägga förskott på densamma. För prövning av denna fråga ansågs ej erforderligt att prövningstillstånd meddelades i målet. NJA 1970 s. 435.

 

 

V. Särskilda rättsmedel

 

Resning.
I NJA 1969 s. 264 har resning ansetts kunna ifrågakomma i tjänstetillsättningsärende. — I NJA 1969 s. 468 har ett av Kungl. Maj:t i statsrådet meddelat beslut om beviljande av expropriationsrätt ansetts kunna bli föremål för sådant återbrytande varom stadgades i 19 § 1809 års RF. —Genom beslut den 3 maj 1968 förordnade Kungl. Maj:t, att den fideikommiss egenskap som var förenad med vissa avkastningsrätter genast skulle upphöra och att avkastningsrätterna skulle avlösas i enlighet med föreskrifterna i ett avtal den 29 nov. 1966. Avtalet hade godkänts av dåvarande fideikommisshavaren, vilken avlidit då Kungl. Maj:ts beslut meddelades,

 

44 Lars Welamsonsamt av hans successor, som vid tiden för godkännandet och alltsedan dess varit förklarad omyndig. Enär förmyndaren ej godkänt avtalet, beviljades resning i beslutet den 3 maj 1968, såvitt angick successorns rätt till fideikommissegendomen. NJA 1972 s. 274. Jfr NJA 1971 s. 458, anmärkt nedan under Besvär över domvilla. Se till de anförda rättsfallen Ragnemalm, Extraordinära rättsmedel i förvaltningsprocessen s. 92 ff. med hänvisningar.— I handräckningsmål angående tillträde till byggnader å fäbodelott förklarades, att oklarhet rådde huruvida sökanden blivit ägare till andel i fäbodelotten, varför ansökningen om handräckning icke kunde bifallas. Den omständigheten, att sedermera blivit rättskraftigt avgjort att sökanden hade sådan rätt, har ej ansetts föranleda resning i handräckningsärendet. NJA 1972 s. 181. Bedömandet torde förklaras av det förhållandet — om vilket HD också erinrat i avgörandet — att det var sökanden obetaget att göra ny ansökan om handräckning. — I dom, vari dömdes till äktenskapsskillnad på grund av hustruns otrohet, ålades hustrun enligt medgivande att utge skadestånd till mannen. Hustrun sökte sedermera resning i målet, såvitt avsåg skadeståndet, med åberopande av att hon efter domen fått kännedom om att även mannen varit otrogen. Resning beviljades i vad avsåg frågan om skadestånd. NJA 1969 s. 64. — Efter ansökan om återvinning i mål om lagsökning hade meddelats tredskodom av innebörd att till betalning ur viss fastighet fastställdes belopp, för vilket fastigheten svarade enligt inteckningar i fastigheten. I ansökan om resning upplystes, att fastighetsägarens namn på de intecknade skuldebreven förfalskats. Enär fastighetsägaren efter skuldebrevens utfärdande och inteckningarnas meddelande med vetskap om förfalskningen godkänt att inteckningarna fick pantförskrivas, blev resning ej beviljad. NJA 1970 s. 294. — Resningsgrunden att "rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag" belyses i flera rättsfall. I NJA 1969 s. 195 hade arbetsdomstolen avvisat partstalan på grund av rättegångshinder som avses i 34: 2, trots att invändning därom gjorts först vid huvudförhandlingen, varvid arbetsdomstolen med utförlig motivering funnit parten ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att tidigare framställa invändningen. HD var i fråga om laga förfall av annan mening och ansåg arbetsdomstolens bedömning därvidlag grundad på enrättstillämpning som uppenbart strider mot lag. Såsom anmärkts i Rättegång VI s. 220 har jag svårt att finna annat än att HD här gått i längsta laget i fråga om tillämpning av rekvisitet uppenbart stridande mot lag. Seangående rättsfallet vidare Bylund, Bevisbörda och bevistema s. 146 ff. med hänvisningar. — I kallelse å tilltalad till huvudförhandling hade tidpunkten angivits vara den 17 nov. 1972 i stället för rätteligen den 17 nov. 1971. Sedan den tilltalade uteblivit från förhandlingen, hade rätten fällt honom tillvite. Resning beviljades jämlikt 58: 2 p. 4 och 58: 10. NJA 1972 s. 623. I rättsfallet förelåg ingen upplysning, huruvida rätten vid utdömande av vitet förbisett det felaktiga årtalet på kallelsen eller om den ansett att kallelsen trots misskrivningen kunde godtagas. Fallet liknar därutinnan NJA 1971 s.47. Inskrivningsdomare beviljade dels dödning av inteckningar i vissa fastigheter dels fastställelse av nya inteckningar i fastigheter som bildats av de förra. På begäran avräknades jämlikt 12 § 2 st. stämpelskatteförordningen skatten å de dödade inteckningarna från skatten för de nya inteckningarna. Detta var felaktigt, enär enligt vad som framgick av de för inskrivningsdomaren tillgängliga handlingarna den egendom vari de nya inteckningarna beviljats

 

Svensk rättspraxis i processrätt 45icke omfattades av en av de gamla inteckningarna. På ansökan av kammarkollegiet — som därvid yrkade att skatten i motsvarande del måtte bestämmas utan avräkning — beviljades resning jämlikt 58: 1 st. 1 p. 4. Huruvida inskrivningsdomaren misstagit sig på lagens innebörd eller på föreliggande fakta upplystes inte. De båda sist berörda rättsfallen belyser, att resning på grund av uppenbart lagstridig rättstillämpning kan beviljas vid bristande korrespondens mellan en otvetydig lagbestämmelse och ett oomtvistligt upplyst faktiskt förhållande, oavsett om det må vara lagbestämmelsen eller det faktiska förhållandet som förbisetts vid avgörandet.(Jfr Rättegång VI s. 217.) — I NJA 1970 s. 380 hade ordningsbot för fylleri och förargelseväckande beteende förelagts P och föreläggandet hade godkänts av honom. P dömdes därefter för dessa jämte andra brott till fängelse. Ansökan av RÅ om resning beträffande föreläggandet ansågs icke kunna beviljas, enär utredningen icke gav vid handen, att den polisman som utfärdade föreläggandet hade vetskap om de övriga brotten. Däremot bifölls en av RÅ i andra hand gjord framställning om resning beträffande domen. — Enligt godkänt föreläggande hade en person ålagts ordningsbot för fylleri. I ansökan om resning gjorde han gällande, att han vid tidpunkten för den påstådda fylleriförseelsen icke varit berusad men vari tomtöcknad efter fall i trappa eller misshandel samt att han vid godkännandet av föreläggandet ej hade något minne av vad som förekommit. Resning beviljades jämlikt 58:2 p. 3. NJA 1970 s. 472. (Jfr Rättegång VI s.238 med hänvisningar.) — Se även NJA 1970 s. 471, ovan under II B, Identitetsspörsmål etc.

 

Återställande av försutten tid.
Fall i vilka tid lagligen kunnat återställas av HD.
    I NJA 1970 s. 451 har ansökan om återställande av försutten tid för fullföljd av talan mot skolöverstyrelsens tjänstetillsättningsbeslut befunnits avse sådant ärende att den enligt 19 § 1809 års RF skulle prövas av HD. (JfrNJA 1969 s. 264, anmärkt ovan under Resning.) — I NJA 1971 s. 20 och s.457 har HD ansett sig kunna återställa tid för besvär hos Kungl. Maj:t istatsrådet över KB:s beslut att vägra fastställelse av stadsplan resp. att fastställa förslag till tomtindelning. Jfr Ragnemalm s. 104. — Tid för bestridande av förköpsrätt har i NJA 1969 s. 454 ansetts ej kunna återställas enligt 19 § 1809 års RF. Jfr Ragnemalm s. 113. Detsamma gäller enligt NJA1969 s. 343 anspråk på ersättning för mistad fiskerätt. Jfr Ragnemalm s.114. — Tid har däremot ansetts kunna återställas för sådan klandertalan mot hyresnämnds beslut som avses i 12: 70 JB. NJA 1972 s. 113. Laga förfall.
    I det nyss nämnda fallet NJA 1970 s. 451 hade sökanden åberopat såsom laga förfall att hon i god tid insänt sina besvär till skolstyrelsen med begäran att de skulle vidarebefordras men att de där av misstag blivit liggande. Dessa uppgifter vitsordades av skolstyrelsen. Vad som anförts till stöd för ansökningen ansågs ej innebära laga förfall. Bedömandet är enligt min mening inte höjt över diskussion. — I det likaledes förut anmärkta rättsfallet NJA 1972 s. 113 hade sökanden såsom laga förfall åberopat försening vid postbefordran. Försändelsen hade inlämnats till postbefordran i Stockholm omkring klockan 17.30 en fredag och inkommit till domstolen —likaledes i Stockholm — påföljande tisdag, vilket var dagen efter fatalieti-

 

46 Lars Welamsondens utgång. Någon utredning om vad som orsakat förseningen förebragtes icke, och den försening som ägt rum ansågs icke i och för sig innebära giltig ursäkt, varför ansökningen lämnades utan bifall. Rättsfallet förtjänar sammanställas med NJA 1973 s. 746, där en motsvarande försening godtogs såsom laga förfall (ehuru under meningsskiljaktighet). I detta fall hade emellertid upplysts bland annat dels att en felsortering i samband med boxsorteringen på domstolens adressort kunde ha lett till att försändelsen återställts i det returfack som tillhör boxanläggningen och att den sedan uppsorterats i domstolens box efter klockan 9 på fatalietidens sista dag, dels att post till domstolen avhämtades endast på morgonen. — Underrätt som meddelat slutligt beslut i militärt brottmål rörande ansvar för brott av krigsman hade enligt 16 § 1 st. kungörelsen (1964: 635) angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m. delgivit denne avskrift av beslutet. I avskriften hade emellertid icke fullständigt givits till känna vad han hade att iakttaga för fullföljd av talan mot beslutet. Laga förfall för underlåtenhet att i rätt tid överklaga beslutet ansågs föreligga. NJA 1970 s. 1. — INJA 1971 s. 20 (förut anmärkt) hade myndighet meddelat beslut med fullföljdshänvisning som angav för lång besvärstid. På grund av den oriktiga fullföljdshänvisningen ansågs klaganden ha haft laga förfall för att ej besvära sig inom den kortare fullföljdstiden. — I NJA 1971 s. 457 (likaledes förut anmärkt) hade i beslut angivits, att besvär kunde anföras inom tre veckor från beslutets dag eller senast den 11 jan. 1971. Slutdagen var emellertid rätteligen den 8 jan. 1971. Försutten tid återställdes. Det är därtill att notera, att besvären överlämnades den 11 jan. till en vaktman hos allmänna bevakningsbolaget vid kanslihusets huvudingång och överlämnades till vederbörande departement först påföljande dag. Helst som varken HD:s beslut eller referatrubriken antyder att besvären skulle ha ansetts inkomna den 11 jan., torde det finnas fog för att tolka beslutet så, att den motstridiga hänvisningen ansetts påkalla återställande av försutten tid, oavsett huruvida besvären ingivits senare än enligt båda de alternativ till tolkning av hänvisningen som erbjudit sig.

 

Besvär över domvilla.
I NJA 1968 s. 484 hade hovrätt uppsagt e. o. fiskal från hans tjänst. Ansökan om att beslutet måtte förklaras olagligt på grund av domvilla har ansetts icke kunna prövas av HD. Jfr Ragnemalm s. 33 f. med hänvisningar.— Domvillobesvär över Kungl. Maj:ts i statsrådet beslut i ärende angående förundersökning enligt 71 § expropriationslagen har i NJA 1971 s. 458 av HD prövats jämlikt 19 § 1809 års RF. Jfr Ragnemalm s. 32. —Vid ägoutbyte mellan Lerum Västergården 4:55 och 4:65 lades en ägofigur från 4:55 till 4:65. Före förrättningen hade 4:55 sålts, och förre ägaren representerade ensam fastigheten vid förrättningen. Av nye ägaren anförda domvillobesvär bifölls jämlikt 59: 1 p. 3. NJA 1971 s. 528. I NJA 1972 s. 65 har ägoutbyte enligt 8: 4 JDL efter domvillobesvär undanröjts jämlikt 59: 1p. 3, enär förening om ägoutbyte träffats av ombud utan erforderlig behörighet. Se beträffande de båda senast anförda fallen Rättegång VI s. 233 f.— Se vidare NJA 1968 s. 397, anmärkt ovan under II B, Nedläggande avåtal, och NJA 1971 s. 582, anmärkt nedan under VI.

 

Besvär över strafföreläggande och över föreläggande av ordningsbot.
I besvär över godkänt föreläggande av ordningsbot anförde den med före-

 

Svensk rättspraxis i processrätt 47läggandet avsedde att han vid undertecknandet av föreläggandet avsåg endast att erkänna gärningen och ej att avge förklaring att han underkastade sig straffet. Besvären lämnades utan bifall. SvJT 1968 rf. s. 81. — Sedan i vägtrafikförordningen stadgat straff för överträdelse av viss föreskrift ändrats från dagsböter till penningböter hade i strafföreläggande avseende en före ändringens ikraftträdande begången förseelse mot ifrågavarande föreskrift såsom straff upptagits penningböter. Undanröjande av strafföreläggandet, varå tecknats vederbörligt godkännande, hade yrkats under påstående att föreläggandet ej överensstämde med lag. Hovrätten uttalade först att straff bort föreläggas enligt den äldre lydelse, därest icke med hänsyn till vederbörandes ekonomiska förhållanden tillämpning av den nya lydelsen skulle leda till lindrigare straff. Även om vid en prövning efter dessa grunder vederbörande bort såsom straff föreläggas dagsböter enligt den äldre lydelsen, kunde emellertid enligt hovrätten den omständigheten att åklagaren därutinnan kunde ha gjort ett felaktigt bedömande icke anses innebära att föreläggande ej överensstämde med lag. SvJT 1968 rf. s. 38.Anmaning av kronofogde att betala med strafföreläggande avsedda böter har i SvJT 1970 rf. s. 54 ansetts ej utgöra "åtgärd för verkställighet" enligt 59: 6st. 2 p. 1 och alltså ej ansetts bringa den där angivna fristen att börja löpa.

 

 

VI. Lagsökning och betalningsföreläggande

 

Genomslagskopia av ansökan (om betalningsföreläggande) har ansetts egenhändigt undertecknad, då namnteckning vid underskrift av originalhandlingen överförts på kopian genom karbonpapper. SvJT 1969 rf. s. 44. Jfr Lihné, Betalningsföreläggande s. 137 f., 197, 199. — Frågan huruvida fordran grundar sig å skriftligt fordringsbevis — vilken har betydelse både i mål om lagsökning och i mål om betalningsföreläggande i så måtto att sådant bevis är en förutsättning för lagsökning men ett hinder mot betalningsföreläggande — har belysts i åtskilliga rättsfall. I SvJT 1968 rf. s., 7 har ansetts att preskriberad växel ej är skriftligt fordringsbevis utgörande grund för fordran. Jfr Lihné, a. a. s. 53 ff., 85, 197, 199, 204. Detsamma hari SvJT 1972 rf. s. 42 antagits beträffande växel som var ogiltig därför att dels såsom växelbetalare upptagits "Väsby Motor" utan att firmainnehavarens namn angivits dels växeln accepterats av en person utan att det av accepten framgick huruvida han tecknat denna för egen del eller såsom företrädare för annan. — Attesterad räkning har i SvJT 1968 rf. s. 42 ej godtagits såsom skriftligt fordringsbevis. Jfr Lihné, a. a. s. 52, 150 f., 184, 209.
— Då avbetalningsköpare i kontraktet åtagit sig att erlägga alla av eventuella indrivningsåtgärder föranledda kostnader, har likväl inkassokostnader
— vid det förhållandet att köpekontraktet ej ens med beaktande av det stadgade högsta beloppet för inkassokostnad kunde anses innehålla uppgift om bestämt belopp i detta hänseende — ansetts ej utgöra fordran grundad på skriftligt fordringsbevis. SvJT 1972 rf. s. 49. — Då avbetalningsköpare i köpekontraktet åtagit sig att gälda bland annat återtagningskostnader, har kontraktet jämte protokoll över exekutiv förrättning ansetts utgöra skriftligt fordringsbevis såsom grund för krav på ersättning för handräcknings- och exekutionskostnader. SvJT 1971 rf. s. 47 och s. 54. — Bevis om teckningsrätt till bostadsrätt har i visst fall godtagits som skriftligt fordringsbevis angående hyra. SvJT 1970 rf. s. 60. Jfr Lihné, a.a.s. 44, 198. — I avbetal-

 

48 Lars Welamsonningskontrakt mellan A och B hade föreskrivits bland annat att säljaren A ägde rätt att å annan överlåta sina rättigheter och skyldigheter enligt avtalet. På avtalet hade därefter tecknats att A:s rätt enligt avtalet pantsattes till C, varjämte B genom påteckning bekräftat att hon fått del av pantsättningen. Sedan C med stöd av nämnda handlingar lagsökt B, blev ansökningen avvisad, enär åberopad fordringshandling ej innefattade bevis om att sökanden var borgenär. (Invändning härom hade synbarligen inte gjorts.) SvJT 1972 rf. s. 71. — I SvJT 1971 rf. s. 53 åberopades till stöd för en år 1970 ingiven ansökan om lagsökning avseende ränta ett den 11 maj 1966 utfärdat skuldebrev å visst kapitalbelopp, att betalas vid anfordran jämte 7 % årlig ränta därå. HR:n avvisade ansökningen enär icke visats att fordringen var förfallen. Eftersom enligt 5 § SkbrL räntebetalning, så länge kapitalbeloppet ej är förfallet, skall fullgöras årligen å dag som efter kalendern motsvarar dagen för skuldebrevets utfärdande, förelåg emellertid enligt HovR:n ej hinder i angivet hänseende för upptagande av ansökningen. — Sedan lagsökningsansökan upptagits, oaktat vid densamma ej fogats bevis att den därmed avsedda fordringen var förfallen, blev genom brevväxling, åberopad i lagsökningsmålet, ådagalagt att fordringen var förfallen till betalning vid tiden för ansökningen. Återvinning söktes. Laga grund ansågs saknas för avvisning i återvinningsmålet av sökandens talan. NJA 1969 s. 372. Jfr Lihné, a. a. s. 101, 247, 285, 288. — Frågan, huruvida det förhållandet att borgenären ansökt om betalningsföreläggande ehuru fordringen grundar sig på skriftligt fordringsbevis utgör hinder mot upptagande av målet, skall efter det att målet hänskjutits till rättegång ej längre komma under bedömande enligt NJA 1971 s. 427. I rättsfallet fastslogs också, att förbudet i 36 § LagsL mot klagan över hovrätts beslut i anledning av fullföljd talan mot underrätts avvisningsbeslut ej gäller, när avvisningsbeslutet meddelats först sedan målet blivit hänskjutet till rättegång. Jfr Lihné, a. a. s. 10, 82, 211, 247, 262, 269, 285. — I SvJT 1971 rf. s. 17 har specialpreskription beaktats ex officio i lagsökningsmål. Jfr Lihné, a. a. s. 107 med hänvisningar. — I SvJT 1971 rf. s. 26 yttrade HovR följande: "Lagakraftvunnet avgörande, varigenom domstol fastställt intecknad fordran till betalning ur fast egendom, behåller, såväl beträffande kapital som ränta, sin rättskraft även om borgenären efter uppgörelse med gäldenären ellerav annan anledning avstår från att söka verkställighet. Den i 77 a § UL angivna utmätningsverkan av utslaget förfaller visserligen enligt 86 § 1 st. UL 2 mån. efter det lagsökningsutslaget vunnit laga kraft. Om borgenären därefter får anledning söka betalning, kan han emellertid begära verkställighet av utslaget hos exekutiv myndighet och få fastigheten utmätt på nytt samt försåld i den ordning UL föreskriver. Denna verkställighet kan då omfatta även den ränta, som vid varje särskilt utmätningstillfälle ryms inom den tvåårstid, som gäller enligt 18 § inteckningsförordningen." — Vid lagsökning för indrivande av fordran avseende på avbetalning köpt gods har till inkassokostnad för indrivande av fordringen ansetts ej kunna hänföras exekutionskostnader och ombudsarvode för tidigare försök att handräckningsvis återtaga godset. SvJT 1972 rf. s. 72. — Tandläkares fordran på ersättning förbeställd men ej utnyttjad tid ansågs i SvJT 1972 rf. s. 64 avse skadestånd. Jfr Lihné, a. a. s. 90 ff. — Däremot ansågs i SvJT 1968 rf. s. 64 (I ochII) och 1969 rf. s. 50 (I och II) postverkets respektive banks anspråk pågrund av övertrassering å postgirokonto respektive checkräkning ej avse ska-

 

Svensk rättspraxis i processrätt 49destånd. Jfr Lihné, a. a. s. 72 f., 197 ff., 204, 209, 214. — I SvJT 1972 rf. s.41 uppgavs i ansökan om betalningsföreläggande att gäldenären viss angiven dag muntligen utfäst sig att till borgenären betala kr 475: 10. Grunden för fordringen ansågs icke ha blivit tydligt och fullständigt angiven. På samma sätt bedömdes i SvJT 1968 rf. s. 42 ansökan om betalningsföreläggande avseende saldo enligt bifogad kontokurant (jämte räkning), vilken upptog —förutom datum, debet- och kreditposter samt saldon — ett referensnummer för varje post. — Misslyckat utmätningsförsök föranleder enligt NJA 1968s. 121 och 1971 s. 582 ej att frist för återvinning i mål om betalningsföreläggande börjar löpa. Jfr Lihné, a. a. s. 243 ff., 299. Genom lagsökningsutslag hade ett intecknat belopp fastställts till betalning ur en fastighet. Efter återvinning åberopade borgenären ej endast lagsökningsansökningen utan yrkade även betalning av fastighetsägaren. Dennes rätt till återvinning efter tredskodom ansågs ej förfallen såvitt avsåg sistnämnda fråga. SvJT 1972 rf. s. 44. Angående spörsmål, huruvida slutbevis i mål om betalningsföreläggande har exekutionsrättslig verkan sedan gäldenären sökt återvinning och målet på parternas begäran avskrivits, se NJA 1972 s. 194. — Om rättegångskostnadi lagsökningsmål, se SvJT 1969 rf. s. 13, anmärkt ovan under II A, Rättegångskostnad.

 

 

VII. Skiljeavtal och skiljedom

 

Angående fråga, huruvida skiljedomsklausul i vissa allmänna leveransbestämmelser skulle tillämpas vid tvist mellan jugoslavisk beställare och svensk maskinleverantör, se NJA 1969 s. 285. — Byggnadsentreprenör, som med byggherre träffat entreprenadavtal med skiljedomsklausul, hade motinteckningar och omslagsrevers beviljat byggherren kredit för viss del av entreprenadsumman. Tvist om denna gäld ansågs omfattad av skiljedomsklausulen. Genom att lagsöka byggherren på grund av skuldebreven ansågs emellertid entreprenör ha gått miste om befogenhet att göra skiljeavtalet gällande i fråga om byggherren tillkommande kvittningsfordringar på grund av entreprenaden. NJA 1972 s. 458. Sedan i mål om betalningsföreläggande utfärdats s. k. slutbevis, sökte gäldenären återvinning. Invändning om skiljedomsklausul, som framställts först i återvinningsansökningen, ansågs gjord i rätt tid. NJA 1972 s. 331. — Angående fråga, huruvidaskiljedom var ogill jämlikt 20 § lagen om skiljemän, jämförd med 2:43 nyttjanderättslagen, se NJA 1972 s. 54. — Se angående skiljeavtal och skiljedom även AD 1972: 30. Jfr Fahlbeck, Arbetsprocessrätt s. 311 ff.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4—Svensk Juristtidning 1977