Skoj i lagstiftningen?

 

Lagstiftningstekniken går framåt. Vill man tro. Men åtminstone i ett hänseende har inträtt en tillbakagång. Det gäller i fråga om sådana redaktionella ändringar som innebär att en eller flera paragrafer i en lag flyttas från ett kapitel till ett annat eller eljest får annan beteckning än förut.
    Som exempel kan till en början nämnas en sådan ny och central lag som skadeståndslagen (1972: 207). År 1975 genomfördes i denna en del ändringar av både saklig och redaktionell natur. Rent redaktionell var en ändring som innebar, att bestämmelserna i 5 kap. 6—9 §§ flyttades, så att de kom att utgöra 2 kap. 5 §, 5 kap. 5 § andra stycket samt 6 kap. 3 och 4 §§. I ingressen till lagen om dessa ändringar (1975: 404) anges emellertid, att 5

 

¹⁶ Jfr kravet på uppsåt i sådana fall Strahl, Allmän straffrätt i vad angårbrotten (1976) s. 371, 389 ff, Thornstedt, Om rättsvillfarelse (1956) s. 249 ff. Om fallet, då oriktig myndighetsutövning också innefattar bagatellartat allmänt brott, jfr Prop. 1975: 78 s. 183; är det allmänna brottet av den art att ersättning för lidande kan utgå, bör uppenbarligen detsamma gälla även när tjänstemannen bara åtalats för brott enligt 20 kap. BrB.¹⁷ JK synes ha annan mening (se t. ex. ärende 769-75-40, där ersättning för lidande vägrats vid frihetsberövande på grund av underlåten avräkning av anhållningstid). Hovrätten för Västra Sverige (avd. 2, DT 31/1976) har däremot utdömt sådan ersättning vid kränkande beteende av domare mot part, trots att ej ärekränkning förelåg. Domen har överklagats.

10—Svensk Juristtidning 1977

 

kap. 8 och 9 §§ skall upphöra att gälla. Och vidare att i lagen skall införas två nya paragrafer, bland dem 2 kap. 5 §, som är densamma som den gamla 5: 7. (Att ej också 5 kap. 6 och 7 §§ "upphävdes" berodde tydligen på att dessa paragrafer utfylldes med nya bestämmelser.) För att det skulle bli klart för läsaren att det endast var fråga om en flyttning hemställde lagrådet om ett förtydligande av ingressen (prop. 1975: 12 s. 209). Men förgäves. En läsare, som upptäcker att det är fråga enbart om en flyttning, kan likväl till följd av den använda tekniken inte slå sig till ro med upptäckten. Han nödgas kontrollera, att inte samtidigt skett en ändring i sak.
    Helt nyligen har genom lag 1976: 612 antagits vissa ändringar i föräldrabalken, främst rörande faderskap till barn i äktenskap och vårdnaden om barn. Rent redaktionella ändringar vidtogs samtidigt, bl. a. bestående däri att flertalet bestämmelser om förfarandet i mål rörande omyndighetsförklaring eller dess hävande samt i ärenden angående förmynderskap och godmanskap flyttades från 20 kap. till 10, 11 och 18 kap.
    Sålunda överfördes t. ex. bestämmelserna i 20 kap. 15—23 §§ till 10 kap., där de kom att utgöra 9—17 §§. Den som slår upp författningssamlingen (1976: 612) finner emellertid på s. 39 i fråga om 20 kap. 13—41 §§ upplysningen, i en not 26, att dessa paragrafer har upphävts. I själva verket har de flyttats till tidigare kapitel. Ingressen till lagen ger heller icke någon klar upplysning. Där står bara, bl. a., att 20 kap. skall ha "nedan angivna lydelse" och att i balken skall införas "nya paragrafer", bl. a. 10 kap. 9—17§§. Den som börjar undra märker naturligtvis snart, att fråga är om en omflyttning. Men liksom i fråga om skadeståndslagen tvingas han till jämförelse paragraf för paragraf för att kontrollera, att inte samtidigt skett en saklig ändring. Detta hade kunnat besparas läsaren, om lagen haft en riktig varudeklaration. Det hade ju varit enkelt att i ingressen till lagen föreskrivat. ex., att bestämmelserna i 20 kap. 15—23 §§ skall flyttas till 10 kap. och där utgöra 9—17 §§. Visst hade detta fått upprepas i fråga om varje kapiteli FB, till vilket bestämmelser flyttades från 20 kap., men det skulle ha betytten redlig deklaration av lagändringens innebörd och därmed ett klarläggande för läsaren.
    Mot ett sådant tillvägagångssätt skulle någon möjligen vilja invända, att smärre redaktionella jämkningar av texten samtidigt gjordes och att det alltså inte var fråga om enbart en flyttning. Detta är emellertid ett dåligt försvar. Sådana ändringar hade kunnat undvaras i enkelhetens och klarhetens intresse. Ytterligare skulle kanske någon kunna komma på idén att invända, att den här angivna metoden inte kan tillämpas konsekvent — t. ex. inte när en saklig ändring samtidigt görs — och därför inte är användbar. Men även detta är ett dåligt argument. För det första gäller den här upptagna frågan egentligen endast fall av flyttning av paragrafer. För det andra kan även en samtidigt gjord saklig ändring ofta väl inkluderas i en riktig varudeklaration, t. ex. på det sätttet att i lagingressen anges att X § skall upphöra att gälla och att i stället skall i A kap. införas en ny paragraf, benämnd a §, av nedan angiven lydelse. Vidare gående lagändringar faller utanför denna möjlighet, men de faller också utanför diskussionen.
    Blir läsaren — lindrigt sagt — överraskad av den hantering av lagmaterialet som nu berörts, så häpnar han verkligen, när han kommer till förarbetena för att söka upplysning. Sedan gammalt är brukligt att vid lagändringar gammal och ny lydelse av lagtexten ställs vid sidan av varandra

 

i form av s. k. parallelltexter med kursiveringar av de delar i vilka texterna skiljer sig åt. Ett enkelt och klart sätt att ge upplysning. Men vad händer numera? Jo, när sakliga ändringar kombineras med redaktionella på det sättet, att bestämmelserna får nya paragrafnummer, ignoreras detta totalt vid parallellställningen. Det betyder att parallellt med varandra ställs inte de texter som sakligt hör ihop utan de texter som råkat få samma paragrafnummer. Till synes fullständigt meningslöst. Exempel på detta utgör prop. 1975: 12 ang. ändringarna i skadeståndslagen och prop. 1975: 78 om lagstiftning angående ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet, m. m. I detta senare lagstiftningsärende hemställde lagrådet att detta nya bruk— enligt min mening missbruk — av tekniken med parallelltexter måtte överges (prop. 1975: 78 s. 245). Men även detta tydligen förgäves.
    Vem har glädje av allt detta i lagstiftningen? Annat än den som vill skoja med läsaren?
Olle Höglund