Finlands skadeståndslag jämförd med Sveriges

 

Den 31 maj 1974 fick Finland en skadeståndslag. Lagen (här förkortad SkL) har tillkommit efter nordiskt samarbete och är i mycket lik den svenska skadeståndslagen av år 1972 (SvSkL). Någon sådan överensstämmelse som föreligger t. ex. i fråga om avtalslagen existerar likväl inte. SkL:s uppställning är sålunda olik SvSkL:s. I det följande skall i korthet anges de viktigaste av de punkter, där SkL i annat än formellt avseende avviker från SvSkL.
    1. I fråga om SkL:s tillämpningsområde ingick i regeringens proposition ett stadgande liknande det som nu ingår i SvSkL 1: 1; lagen skulle subsidiärt gälla också strikt ansvar och ansvar i avtalsförhållande. I riksdagen konstaterade lagutskottet likväl, att lagens tillämpningsområde kunde vålla tolkningssvårigheter. Därför ändrade lagutskottet SkL 1: 1 så att där uttryckligen stadgas, att SkL inte gäller "på avtal baserat eller i annan lag stadgat skadeståndsansvar", såframt inte i SkL eller annan lag stadgas annorlunda. Riksdagen godtog lagutskottets ändring.
    SkL upptar visserligen några få bestämmelser om skada i avtalsförhållande, nämligen om arbetstagares och tjänstemans ansvar då han i arbetet orsakat sin arbetsgivare skada. Men i övrigt är bestämmelserna i SkL således inte direkt tillämpliga på skada tillfogad i avtalsförhållande eller på strikt skadeståndsansvar, t. ex. den allmänna jämkningsbestämmelsen i SkL 2: 1, se härom nedan punkt 2. Har skadan uppkommit i avtalsförhållande kan SkL dock tillämpas, om skadeståndskravet icke grundas på avtalet, utan på allmänna utomkontraktuella bestämmelser, varvid det således är den skadelidande som har att visa att culpa finns på medkontrahentens sida. Men även annars kan SkL kanske stundom analogivis tillämpas, t. ex. då i ett förmögenhetsrättsligt avtalsförhållande den ena kontrahenten tillfogats personskada i anknytning till en biförpliktelse i avtalet.
    2. SkL upptar i 2: 1 en allmän regel om att skadestånd kan jämkas, om skadeståndsskyldigheten är oskäligt betungande med hänsyn till skadevållarens och den skadelidandes ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har skadan orsakats uppsåtligen kan nedsättning av skadeståndet dock ske endast om detta av särskilda skäl prövas skäligt. Denna allmänna jämkningsregel har således funnits med från början i SkL, medan motsvarande regel i Sverige införts i SvSkL 6: 2 genom lagändring 1975. I Finland gäller den allmänna jämkningsregeln likväl inte skada i avtalsförhållande (se ovan punkt 1).
    I detta sammanhang kan nämnas, att HD i Finland i ett uppmärksammat avgörande år 1974 förklarat, att domstol har rätt att åsidosätta ett uppenbart otillbörligt avtalsvillkor, se HD 1974/16 och Pirkko-Liisa Aros redogörelse för fallet i JFT 1974 s. 171. Se även nedan anförda HD 1974/69.
    Genom att HD godtagit jämkning av uppenbart otillbörliga avtalsvillkor är det tydligt, att man härigenom i vissa fall når samma slutresultat som

 

Hans Saxén 149man skulle nå genom en jämkning av skadestånd i avtalsförhållande.
    Som exempel må anföras HD 1974/69. K hade år 1967 av ett oljebolag erhållit ett kreditkort, som berättigade honom att på kredit köpa bensin och andra förnödenheter i bolagets servicestationer. Enligt ett villkor i kreditavtalet svarade K för betalningen av de köp som skedde med användande av kreditkortet även i det fall att kortet förkommit eller råkat i orätta händer. Sommaren 1968 sålde K sin bil och använde därefter inte mera kreditkortet. I början av år 1970 tillgrep K:s bror kreditkortet ur K:s skrivbordslåda, varefter brodern, som redan tidigare gjort sig skyldig till egendomsbrott, begagnade kortet för inköp. Genast då K erhöll den första räkningen rörande broderns inköp anmälde han saken till bolaget och detta förbjöd omedelbart sina servicestationer att sälja varor mot ifrågavarande kort. K:s bror hade emellertid då redan hunnit köpa bensin, bildäck och andra varor för över 5 000 mk, vilket belopp bolaget krävde av K. Med hänsyn till att K inte förvarat kreditkortet med tillräcklig omsorg förklarade HD att man icke kunde anse, att tillämpningen av ifrågavarande villkor i kreditavtalet uppenbarligen stred mot gott affärsskick eller eljest var otillbörlig. K ålades därför att ersätta bolaget det krävda beloppet. — HD uttalade således indirekt, att en jämkning av villkoret hade varit möjlig under andra förhållanden. Det synes mig att en dylik jämkning kunnat ske såatt K ålagts att ersätta endast en (skälig) del av det belopp bolaget krävde,t. ex. om K:s vårdslöshet varit obetydlig.
    3. Bestämmelserna i SkL 2: 2 och 2: 3 om skada som orsakats av den som ej fyllt 18 år (numera myndighetsålder i Finland) eller av sinnessjuk, psykiskt efterbliven eller av person med rubbad själsverksamhet är i stort sett likadana som motsvarande bestämmelser i SvSkL 2: 2 och 2: 3. I SkL 2: 2 och 2:3 omnämns visserligen inte existerande ansvarsförsäkring, men då enligt lagtexten hänsyn bör tas till skadevållarens och den skadelidandes ekonomiska förhållanden är det givet att också en förefintlig ansvarsförsäkring bör beaktas då man prövar, i vilken mån det är skäligt att ålägga ersättningsplikt. SkL uppbärs av en tydlig strävan att låta uppkomna skador täckas av försäkring.
    Tilläggas bör att uttalandena i förarbetena och motiven till skadeståndslagen angående barns ansvar inte är desamma i Finland och Sverige. Då man av dessa uttalanden emellertid inte får några alldeles klara direktiv och uttalandena dessutom till en del inte helt överensstämmer med lagtexten kan man förmoda, att tolkningen av lagrummet knappast kommer att vara olik i Sverige och Finland annat än såtillvida, att den omständigheten att ansvarsförsäkringar är betydligt vanligare i Sverige än i Finland förmodligen leder till ett något lindrigare ansvar för barnen i Finland. En reservation bör dock göras med avseende på lagtolkning i allmänhet. Det förefaller som om sådana uttalanden under lagberedningsarbetet, t. ex. av departementschefen, som inte direkt finner stöd i lagtexten eller av syftet med lagen, skulle tillmätas större betydelse i Sverige än i Finland.
    4. Såsom i SvSkL intar bestämmelserna om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar en central plats i SkL.
    Arbetsgivare och offentliga samfund är skyldiga att ersätta skada som deras arbetstagare orsakat genom fel eller försummelse i arbetet (tjänsten). Också SkL:s föreskrifter om skada orsakad vid myndighetsutövning är i stort sett överensstämmande med SvSkL:s bestämmelser. Likaså är uppdrags-

 

150 Hans Saxéngivares ansvar för skada som hans uppdragstagare vållat i huvudsak likadant som enligt SvSkL 6: 4; uppdragsgivarens principalansvar förutsätter att uppdraget varit "i lag fastställt" eller att det utförts "under omständigheter som kan jämföras med arbetsförhållande" (SkL 3: 1).
    Avvikande från SvSkL stadgas i SkL uttryckligen, att arbetsgivarens principalansvar i vissa fall också gäller en självständig företagare som han anlitat, således en person som inte utfört arbetet mot vederlag under arbetsgivarens uppsikt och ledning. Fråga bör vara om en sådan självständig företagare som erhållit ett uppdrag av arbetsgivaren och som med beaktande av uppdragsförhållandets bestående art, arbetets karaktär och övriga förhållanden bör jämställas med en arbetstagare (SkL 3: 1). Det var riksdagens lagutskott som gjorde detta tillägg. Såsom motiv härför anfördes, att vissa självständiga företagare, framför allt bilister och ägare av olika arbetsmaskiner, kan under långa tider arbeta för samma uppdragsgivare och vara skyldiga att följa dennes bestämmelser om arbetstider och arbetsordning, och därför vara jämförbara med uppdragsgivarens egna arbetstagare. Om den självständiga företagaren genom fel eller försummelse orsakar skada i arbetet är ett ansvar för uppdragsgivaren i så fall naturligt. Även om vissa av dylika självständiga företagare omfattas av bestämmelsen i SvSkL 6: 4 har en uppdragsgivare enligt SkL 3: 1 uppenbarligen ett något vidsträcktare principalansvar gällande självständiga företagare än enligt SvSkL 6: 4.
    5. Arbetstagare som genom fel eller försummelse i arbetet orsakat arbetskamrat eller utomstående skada är enligt SkL 4: 1 endast i begränsad utsträckning ansvarig för skadan. Medan han i Sverige är ansvarig endast i den mån synnerliga skäl föreligger, är han i Finland ansvarig i den mån det prövas skäligt med hänsyn till skadans storlek, handlingens beskaffenhet, skadevållarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Om endast lindrigt vållande stannar arbetstagaren till last skall skadestånd ej utdömas. Skulle arbetstagaren åter ha orsakat skadan uppsåtligen utdömes fullt skadestånd, om det inte av särskilda skäl prövas skäligt att skadeståndet nedsättes. Skada som arbetstagaren orsakat arbetskamrat eller utomstående ersätts enligt utomkontraktuella regler. Enligt en i lagen omarbetsavtal § 51 intagen bestämmelse gäller reglerna i SkL också skada som arbetstagaren orsakat arbetsgivaren.
    Beträffande tolkningen av dessa bestämmelser har man varit av olika åsikt, huruvida man bör räkna med endast två grader av vållande, nämligen lindrigt och grovt vållande, i vilket fall arbetstagarens ansvar förutsätter grovt vållande, eller med tre grader av vållande, nämligen lindrigt, vanligt och grovt vållande, i vilket fall arbetstagare kan dömas ansvarig vid vanligt eller grovt vållande. Den senare ståndpunkten förefaller riktigare med hänsyn till att man i praxis i Finland mycket sällan brukar anse grovt vållande föreligga. I de fall rätten till skadestånd av arbetsgivaren saknar ekonomiskt värde på grund av att försäkring inte täcker skadan och arbetsgivaren befinns vara medellös (han har t. ex. gått i konkurs), bleve en skadelidande så gott som alltid helt utan ersättning, så framt hans rätt att kräva ersättningav den skadevållande arbetstagaren vore begränsad till fall av grovt vållande hos denne. Om den skadevållande arbetstagaren är ekonomiskt bättre ställd än den skadelidande vore ett dylikt resultat emellanåt mindre tillfredsställande.
    Då SkL stiftades umgicks man med planer på att begränsa arbetstagarens

 

Finlands skadeståndslag 151ansvar till tre månaders lön. Något tak intogs dock inte i SkL.
    Ännu så länge vet man inte, hur man i praxis kommer att tolka orden "i den mån det prövas skäligt" i SkL 4: 1. En viss antydan får man dock därav, att i de fall vissa lagar redan före SkL gett möjlighet att jämka arbetstagares ansvar, så har man i praxis ofta företagit en radikal jämkning. Såsom exempel må följande rättsfall anföras.
    Svenska Statens Järnvägar tillhöriga tågfärjan Drottningen hade i april 1970 på färd från Finland till Sverige under ledning av en åländsk lots i närheten av Nyhamns lotsplats gått på grund och skadats. Svenska staten krävde av lotsen i ersättning för skadan ca 7 miljoner kronor. Mariehamnsrådstuvurätt fann i utslag den 2 april 1975, att lotsens oaktsamhet hade varit ringa och att hans andel i skulden till grundstötningen motsvarat en fjärdedel samt ålade honom att till svenska staten utge 65 000 kronor i skadestånd. Enligt sjölagen § 67 kan nämligen, då befälhavare eller lots åläggs att utge skadestånd, detta nedsättas efter vad som prövas skäligt med hänsyn till graden av ådagalagd skuld, skadans storlek och omständigheterna i övrigt. Åbo hovrätt, där parterna sökt ändring, fann i dom av den 10 september 1976, att lotsen varit oaktsam, men att denna oaktsamhet inte varit grov. Hovrätten sänkte det skadestånd lotsen hade att utge till svenska staten till10 000 kronor. Målet har av parterna förts till HD. Nämnas må att enligt den lag, som gällde vid tiden för grundstötningen, är finska staten, om lotsen saknar medel att utge det utdömda beloppet, skyldig att erlägga detta belopp till svenska staten. Detta finska statens subsidiära ansvar för skada, som förorsakats vid lotsning, har genom SkL upphävts och gäller således inte skador som uppkommit efter det SkL trätt i kraft den 1 september 1974.
    Också då arbetsgivaren har erlagt skadeståndet åt den person, som genom arbetstagarens vållande orsakats skada, och arbetsgivaren sedan i regressväg kräver ersättning av arbetstagaren, begränsas arbetstagarens ansvar enligt nyss anförda regler, vartill kommer att man kan förmoda att arbetsgivaren— alldeles såsom fallet varit före SkL — av olika skäl ofta kommer att underlåta att utöva sin regressrätt.
    Eftersom enligt SvSkL arbetstagaren svarar endast i den mån synnerliga skäl föreligger, medan arbetstagaren i Finland bär ansvar i den mån det prövas skäligt, har arbetstagaren i Finland en något ofördelaktigare ställning. Detta uppvägs emellertid i viss mån av bestämmelsen i SkL 6: 2, att det skadeståndsbelopp som arbetstagaren dömts att erlägga inte kan uttas av honom innan det visas, att beloppet inte kan utfås av hans för skadan ansvarige arbetsgivare. Här existerar således ett subsidiärt ansvar; ersättningsplikten kanaliseras till arbetsgivaren. I samband härmed står föreskriften i SkL 7: 5, att då arbetstagaren vållat skada i arbetet och skadeståndstalan förs mot arbetsgivaren, så skall arbetstagaren, om han inte instämts i målet, beredas tillfälle att bli hörd i saken. På samma sätt skall, om skadeståndstalan förs mot arbetstagaren, arbetsgivaren beredas tillfälle att bli hörd.
    Oaktat SkL inte gäller på avtal grundat skadeståndsansvar finns i SkL7: 1 intaget en tvingande bestämmelse, att ett villkor i arbetsavtal eller annat avtal (t. ex. kollektivavtal) eller i tjänstestadga el. dyl. är utan verkan, om det ökar arbetstagarens ansvar utöver det ansvar han har enligt SkL.
    SkL:s för arbetstagare förmånliga ansvarsbestämmelser gäller också tjänstemän och sådana självständiga företagare (uppdragstagare) för vilka arbetsgivaren svarar, se ovan punkt 4. Däremot gäller bestämmelserna inte andra

 

152 Hans Saxénuppdragstagares personliga ansvar. Oaktat arbetsgivaren har principalansvar för skada som en dylik uppdragstagare vållat, kan den skadelidande i Finland, om han så vill, direkt kräva ersättning av uppdragstagaren. Har den skadelidande åter erhållit ersättning av uppdragsgivaren, har denne i regressväg rätt till ersättning av den culpöse uppdragstagaren. Uppdragstagarens ansvar begränsas inte såsom arbetstagares till ett skäligt belopp, utan han bör ersätta hela skadan, såframt han inte i undantagsfall kan åberopa den allmänna regeln i SkL 2: 1 om jämkning av oskäligt betungande skadestånd. En gränsdragning mellan arbetstagare och uppdragstagare blir således nödig, vilket säkert i praktiken kommer att bereda svårigheter. Det är att hoppas att arbetsgivare och uppdragsgivare allt allmännare skall teckna försäkring, i vilket fall problemet ju elimineras genom att skadan betalas ur försäkringen.
    6. Vid medvållande på den skadelidandes sida kan skadeståndet jämkas efter vad som finnes skäligt (SkL 6: 1); jämkning måste således inte äga rum (lika numera SvSkL 6: 1). Dessutom har i SkL upptagits den sedan gammalt i Finland gällande säkerhetsventilen, att jämkning också kan ske om annan omständighet, som ej hörde till den skadevållande handlingen, bidragit till skadans uppkomst. Någon bestämmelse om att jämkning vid personskada förutsätter uppsåt eller grov vårdslöshet hos den skadelidande ingår inte i SkL. I SvSkL 6: 1 har denna bestämmelse ju intagits år 1975.
    7. Ren förmögenhetsskada, dvs. ekonomisk skada som ej står i samband med person- eller sakskada, ersätts, såsom i Sverige, då skadan orsakats genom brott eller vid myndighetsutövning. Men dessutom gjordes i riksdagen vid behandlingen av SkL det tillägget, att ren förmögenhetsskada även i andra fall kan ersättas, om det föreligger synnerligen vägande skäl (SkL 5: 1). Den som genom svikligt eller vilseledande beteende utom avtalsförhållande orsakat en annan person ekonomisk förlust kan sålunda dömas att ersätta skadan även om hans beteende inte har varit straffbart. Man behöver således inte nödvändigtvis straffbelägga ett beteende för att bereda möjlighet till ersättning för ren förmögenhetsskada. Detta står äveni konformitet med praxis i Finland före SkL.
    HD 1952/43: Arbetarnas förtroendeman A hade fått i uppdrag att anta arbetstagare till ett lastningsarbete men vägrade i strid med de direktiv han erhållit att anta S som arbetare. Enär A genom att missbruka sin ställning och handla mot god sed orsakat S skada i form av förlorad arbetsförtjänst,f örklarades A skyldig ersätta S denna skada.
    8. Vad beräffar den skada som skall ersättas nöjer sig SkL, alldeles såsom SvSkL före lagändringen 1975, med att i stort sett upprepa de gamla bestämmelserna i strafflagens 9 kapitel.
    Då personskada lett till döden och den avlidne underhållit en annan person, presteras skadestånd åt denne endast om han haft rätt till underhåll eller underhållsbidrag av den avlidne och genom dödsfallet blivit utan nödig försörjning. Skadeståndet förutsätter således att en underhållsskyldighet förelegat.
    Ett kommittébetänkande, som i huvudsak går ut på ändringar liknande dem som i Sverige införts år 1975 i SvSkL kap. 5, är som bäst på remiss. Flera av de föreslagna ändringarna innebär närmast en kodifiering av gällande praxis. En direkt ändring vore dock att då personskada lett till döden även faktisk försörjning gåve rätt till underhållsbidrag, således utan att en rättslig

 

Finlands skadeståndslag 153försörjningsplikt förelegat.
    9. SkL gäller inte trafikskador, men sedan 1959 har Finland en trafikförsäkringslag, som reglerar ersättningsansvaret i stort sett enligt samma linjer som Sveriges trafikskadelag av år 1975. Den svenska lagen innehåller dock en del lagtekniska och andra förbättringar, vartill kommer att jämkning av ersättningen vid medvållande till personskada i Sverige förutsätter grov vårdslöshet. I Finland är jämkning utesluten endast om medvållandet vid personskada varit ringa, medan vanligt vållande av den i trafiken skadade leder till jämkning av den ersättning han erhåller ur trafikförsäkringen.


Hans Saxén