Fritz Kaijser 213RUNE LAVIN. Vitesföreläggandets adressat. Skrifter utgivna av Juridiska Föreningen i Lund Nr 11. Lund 1975. 55 s. Kr. 15,00.

 

Docenten Rune Lavin vid Lunds universitet har bakom sig en förträfflig avhandling, Domstol och administrativ myndighet. Den bok som här anmäles rör förvaltningsrättens tvångsmedel, ett ämne som står avhandlingens ganska nära.
    Boken innehåller fyra kapitel. Det första ger en välskriven översikt av forskningsläget beträffande det moderna vitesinstitutet och en motivering för ämnesvalet. Det andra, som har rubriken behörig adressat, behandlar frågan vem som allmänt sett kan vara adressat för vitesföreläggande. Under avsnitt till detta kapital rör ställföreträdare för fysisk person, flera fysiska personer som enhet, privaträttsliga och offentligrättsliga personer.
    Till här behandlade frågor hör i vad mån vitesföreläggande kan göras solidariskt för flera personer. Förr förekom detta både hos allmän domstol och i administrativ rättspraxis. En vändpunkt blev ett HD-mål från 1971 (NJA 1971 s. 269), där ett dylikt föreläggande beträffande ett till fängelse förvandlingsbart vite underkändes. JO har (1974 s. 62) tolkat detta rättsfall så som om HD över huvud motsätter sig solidariskt vitesföreläggande. Lavin ifrågasätter riktigheten av denna extensiva tolkning men kommer på andra grunder fram till att solidariskt vitesföreläggande ej bör förekomma. Solidariskt ansvar är när allt kommer omkring en ganska primitiv form av kollektivansvar, som i tillämpningen ställer fler problem än den löser.
    Ett par färska domar (KR Sundsvall 1976-05-03; nr 1654, 3031-1975) eller snarare mål eftersom prövningstillstånd begärts illustrerar vilka komplikationer övergången till ett nytt rättsläge kan medföra. I detta mål hadeen byggnadsnämnd meddelat ett solidariskt vitesföreläggande. Länsstyrelsen ogillade anförda besvär över detta föreläggande.
    Länsstyrelsebeslutet överklagades. Sedan byggnadsnämnden uppmärksammats om det ändrade rättsläget beslöt nämnden utan att avvakta kammarrättens dom att dels upphäva det överklagade beslutet, dels meddela ett nytt, denna gång icke solidariskt vitesföreläggande mot parterna. Länsstyrelsen ogillade även denna gång besvären. Kammarrätten upptog bägge målen till samtidigt avgörande, upphävde det senare nämndbeslutet, emedan bottenbeslutet ännu inte vunnit laga kraft, och det förra beslutet därför att solidariskt vitesföreläggande meddelats. Grunden för nämndens ansökan om prövningstillstånd är att nämnden självmant upphävt sitt tidigare beslut. Därmed aktualiseras frågan om devalveringsprincipen kategoriskt måste upprätthållas i mål av denna typ, trots de praktiska olägenheter som detta har för byggnadskontrollen.
    I ett följande underavsnitt om vitesförelägganden mot privaträttsliga juridiska personer noteras att vitesföreläggandet omväxlande brukat riktas mot den juridiska personen som sådan och mot dess företrädare. Den senare metoden replierar på äldre regeringsrättspraxis, som kan ha påverkats av att juridisk person ej kunde ådömas bötesstraff. Modern rättspraxis, som har stöd i ett JO-uttalande (1962 s. 461 ff), visar att myndighet numera normalt anses äga fritt bestämma mot vem, den juridiska personen eller dess ställföreträdare, föreläggandet skall riktas. Denna praxis anser Lavin behäftad med vissa olägenheter bl. a. därför att den i vissa fall kan för-

 

214 Fritz Kaijseranleda solidariskt ansvar för dem som i sista hand skall svara för mot juridiska personer riktade förelägganden och därför att den ställer problem när fråga uppkommer om vem som skall fungera som åklagarens motpart, när vitet skall utdömas. Dessa problem tycks dock inte i någon högre grad bekymra vare sig allmän domstol eller besvärsmyndighet. Något liknande gäller för Lavins kritik av vitesföreläggande mot juridisk person därför att denna saknar sådan personlig vilja som vitesföreläggandet skall bryta ned. I bägge fallen menar väl vitesföreläggaren att adressat frågan saknar större betydelse. I normalfallet träffas företrädaren indirekt av ett mot den juridiska personen riktat föreläggande vare sig han är delägare i denna person eller har ställning av ansvarig styrelseledamot eller verkställande direktör. Ett skäl som kan tala till förmån för rådande valfrihet vid adressatbestämningen är effektivitetssynpunkten. Ett vitesbelopp som kan te sig skäligt när det gäller den juridiska personen blir kanske oskäligt om det avser dess ställföreträdare eller någon av dem. Motsatsen kan också inträffa. När det gäller adressatvalet har rättspraxis inte stabiliserat sig. Förr hände att besvärsmyndighet hävde vitesföreläggande därför att det riktats mot den juridiska personen och inte mot ställföreträdare men också motsatsen. Någon gång inträffade rent av att adressatbestämningen ändrades men föreläggandetstod fast. Tilläggas må att dessa iakttagelser har avseende på äldre rättspraxis och numer tillhör rättshistorien. Lavin redovisar intet exempel från tiden efter 1962 års JO-uttalanden.
    Beträffande vitesförelägganden mot offentligrättsligt subjekt har ikraftträdandet av 1974 års RF komplicerat rättsläget. Enligt RF 11:7 får nämligen ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, bestämma hur förvaltningsmyndighet i särskilt fall skall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag. Motsättningsvis följer av övergångsbestämmelserna till RF p. 6 att denna regel slår igenom även beträffande författning som tillkommit före 1975.
    Den självständighetsprincip åt vilken RF 11: 7 ger uttryck är i och för sig klar. Men de där använda nyckelorden är oklara och motiven till lagrummet föga upplysande.
    Klart är att stadgandet är tillämpligt på förhållandet mellan två över- och underordnade statliga myndigheter eller mellan kommuns beslutande organ och kommunala förvaltningsorgan, när det beslutande organet vill agera som direktivgivare. Men på kommunal nivå kan situationen vara omkastad och avse förelägganden från en kommunal myndighet, exempelvis hälsovårdsnämnd eller byggnadsnämnd, mot kommunen själv eller mot annan kommun (primärkommun, kyrklig kommun, landstingskommun) i egenskap av privaträttssubjekt, någon gång också som offentligrättsligt. I det senare fallet kan föreläggandet avse åtgärd som i sin tur innefattar myndighetsutövning eller tillämpning av lag mot enskild eller mot kommun. Huruvida lagrummets adressatbestämning förvaltningsmyndighet utesluter kommuns beslutande organ i dessa fall kan diskuteras.
    Vad som menas med ärende som rör myndighetsutövning är notoriskt oklart, likaså den nya bestämningen ärende som rör tillämpning av lag. Tydligt är blott att myndighets rent faktiska verksamhet faller utanför förbudets tillämpningsområde och att lag inte är identisk med rättsregel. På samma sätt obestämt är ärendebegreppet. Klart är endast att dit hör ären-

 

Anm. av Rune Lavin: Vitesföreläggandets adressat 215den i vilka beslut kan attackeras hos högre myndighet, förvaltningsdomstol eller regeringen. Inte heller är det utan vidare klart hur kategorin i särskilt fall bör avgränsas. Behovet av en djuplodande analys av lagrummet av samma slag som den professor Ragnemalm nyss underkastat RF 11:6 tredje ledet är trängande. En viktig fråga vid en sådan analys blir att fastställa befälsmaktens och subordinationens gränser, ett ämnesområde där Nils Herlitz tidigare gjort banbrytande insatser. Detta är ingen lätt uppgift, i vart fall inte om meningen är att omsätta lagens idéinnehåll utan att onödigt hämmas av textens språkliga lakonismer. Lavins behandling av saken är — den rättspraxis som åberopas torde efter 1975 delvis tillhöra rättshistorien — försiktigt hållen. Hans konklusion att vitesförelägganden mot offentligrättsliga subjekt i fortsättningen såvitt möjligt bör undvikas förefallervälgrundad. Vad kommunerna beträffar bekräftas slutsatsen av behandlingen i prop. 1975/76: 187 (Kommunal demokrati, ny kommunallag m. m.) av frågan hur kommun skall förmås att återtaga verkställighet av verkställt men efter kommunalbesvär upphävt beslut (a. a. s. 23, 558 ff.).
    Med tredje kapitlet når så Lavin fram till huvudämnet Rätt adressat. Framställningen uppdelas på underavdelningar. Först behandlas valet mellan olika kategorier av adressater, därefter rätt adressat i det enskilda fallet och sist hinder mot utseende av viss person som adressat. De båda första underavdelningarna är i sin tur uppdelade på olika avsnitt.
    Tyvärr är det av utrymmesskäl omöjligt att referera det rika innehållet i dessa avsnitt, som bygger på en minutiös genomgång av ett omfattande men suveränt behärskat och systematiserat rättsfallsmaterial.
    Utgångspunkt för den första underavdelningen är principen att den som utses som adressat skall ha faktisk och rättslig möjlighet att ställa sig föreläggandet till efter rättelse. Principen kan synas både självfallen och enkel men kan ändå som Lavin visar med stöd av rättspraxis erbjuda svårigheter i tillämpningen.
    I vissa fall underlättas valet genom författningsregler som entydigt angerden eller de "rätta" adressatkategorierna (legala adressater). Här kan uppkomma fall då rättsfalls- och författningstolkning måste kombinerasmed varandra.
    Slutavsnittet behandlar frågan efter vilka principer val av adressat bland flera möjliga bör träffas. Skolexempel på detta ger livsmedelslagen eller hälsovårdsstadgan där, beroende på omständigheterna, föreläggandet endera kan riktas mot fastighetsägare eller rörelseidkare såsom då fråga är om reparation av lokal, där rörelse bedrivs. I dessa och liknande fall kan det vara svårt att avgöra om och i vad mån mellan parter ingångna avtal bör få påverka adressatbestämningen. Komplikationer kan uppstå vid partssuccession, när adressat avlider sedan föreläggande meddelats eller skyldighet på grund av avtal övergått från en sakägare till en annan. Huvudregel är här att vitesföreläggandet förfaller.
    Kring dessa temata har rättspraxis spunnit ett rikt nätverk, som Lavinmed stor skicklighet nystar upp. Något liknande gäller för det sista avsnittet som behandlar vitesföreläggande mot inte namngiven adressat, en metod som ibland använts för att komma till rätta med partssuccession mensom lider av en fatal svaghet. Föreläggandet måste ändock delges någon viss bestämd person. Även på andra grunder är metoden olämplig. Av RÅ

 

216 Anm. av Rune Lavin: Vitesföreläggandets adressat1967: 53 framgår t. ex. att det ej är tillåtet att rikta föreläggandet mot nuvarande eller framtida fastighetsägare.
    Kapitlets sista underavdelning behandlar hinder som kan möta mot utseende av viss person som adressat för vitesföreläggande. Till sådana hinder hör att den påtänkta adressaten trots att han tillhör en "lovlig" adressatkategori saknar faktisk eller rättslig möjlighet att rätta sig efter föreläggandet. På detta ger rättspraxis goda illustrationer. Faktiskt hinder kan vara av ekonomisk art eller ha sin grund i adressatens botovaro, sjukdom etc. För att hindret skall få exculperande verkan måste det i dylika fall kunna styrkas på ett övertygande sätt. Rättsligt hinder kan uppstå på grund av att adressaten försatts i konkurs, eller hans rådighet över den fasta egendomen eljest upphört på grund av beslutad tvångsförvaltning, eller han vägrats begärt arbetstillstånd för utförande av förelagt arbete.
    Bokens avslutande kapitel innehåller förslag till en lagparagraf rörande vitesföreläggandets adressat avsedd att ingå i en framtida viteslag. Detta författningsutkast, som kodifierar vissa i rättspraxis iakttagna principer, innehåller förbud mot solidariskt vitesföreläggande och vitesföreläggande motj uridisk person samt en regel ägnad att motverka med partssuccession förbundna olägenheter. Av intresse för sistnämnda fråga är numera också vad som i prop. 1975/76: 164 med förslag till lag om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. (s. 145 ff.) anförs om verkan av föreläggandem. m. mot ny ägare.
    Till Lavins bok har fogats en sammanfattning på tyska, förkortningsregister, litteraturförteckning och rättsfallsregister omfattande ett trettiotal NJA-fall, ett tiotal rättsfall ur SvJT och mer än 500 rättsfall ur RÅ ochRRK.
    Lavins bok fyller mycket högt ställda anspråk. Ett anspråkslöst ämne och en mängd disparata, skenbart ointressanta rättsfall har i hans händer förvandlats till något ur vetenskaplig och artistisk synpunkt mönstergillt. Recensenten tänker därvid i första hand på utnyttjandet av rättsfallen, aldrig en upprepning, alltid något nytt.


Fritz Kaijser