OLE HASSELBALCH. Ansættelsesret. Kbhvn 1975. Juristforbundets Forlag.480 s. Dkr. 162,50.
I dansk litteratur har länge saknats en samlad framställning av reglerna för det individuella förhållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, d. v. s. för den avtalstyp som i svensk doktrin brukar kallas tjänsteavtalet.1 Luckan har nu fyllts genom det verk som här anmäles. I boken behandlas sålunda tjänsteavtalets olika normkällor (lag, kollektivavtal, personligt avtal etc.) och dessas samspel, vidare reglerna om avtalets tillkomst, ändring och upphörande samt en rad regler om parternas inbördes förpliktelser jämte anknytande sanktionsregler. Framställningen inriktas huvudsakligen på den privata arbetsmarknadens förhållanden, och den offentliga tjänstemanna
rätten skildras bara summariskt. Till innehåll och omfång motsvaras boken i svensk litteratur närmast av första upplagan av Schmidts Tjänsteavtalet, men Hasselbalchs bok har inte samma pedagogiska uppläggning och innehåller mindre av självständig problemdiskussion. Den kan karakteriseras som uppslagsbok för praktiker. Inte mycket sägs om hur reglerna historiskt vuxit fram eller om deras sociala bakgrund. Det är inte en bok som man sträckläser.
Förf. lär vara jurist hos Dansk Arbejdsgiverforening, och även om framställningen i allmänhet präglas av strävan efter opartiskhet måste det nog sägas att förf. är föga lyhörd inför tendenser till förändringar till arbetstagarsidans förmån. Äldre praxis åberopas ganska flitigt. Enligt huvudavtalet mellan Dansk Arbejdsgiverforening och Landsorganisationen gäller numera, sedan 1973, att den rätt som arbetsgivaren har att leda och fördela arbetet skall utövas inte bara under iakttagande av kollektivavtalens bestämmelser utan också i samarbete med arbetstagarna och deras fackliga förtroendemän i överensstämmelse med principerna i träffade samarbetsavtal. I bokens avsnitt om arbetsledningsrätten hade man nu väntat en diskussion av i vad mån den nya regeln i huvudavtalet kan tänkas medföra principiella inskränkningar i arbetsgivarens hittillsvarande befogenheter (jfr Wechselmann i Ugeskrift for Retsvæsen 1975 B s. 313), men förf:s framställning av de olika elementen i arbetsgivarprerogativet bygger på tidigare praxis utan att det annat än undantagsvis antyds att förskjutningar i rättsläget kan vara på väg. I sammanhanget må nämnas att kutymen, d. v. s. sedvänjan inom branschen eller bruket på arbetsplatsen, är en normkälla som på kollektivavtalsreglerade områden har större betydelse i dansk rättän i svensk. Olikheten har att göra med att kollektivavtalet inte kräver skriftlig form i dansk rätt. Såvitt gäller just arbetsgivarens rätt att leda arbetet redovisar förf. i överensstämmelse med äldre uppfattning en negativ inställning till tanken att rätten skulle kunna inskränkas genom kutymer (s.53). Det ligger dock nära till hands att ställa frågan om inte den nya regeln i huvudavtalet och anslutande samarbetsavtal kan dra med sig begränsningar i arbetsgivarens rätt att ensidigt ändra på etablerade rutiner på arbetsplatsen.
Fortfarande saknas i Danmark generell lagstiftning om anställningsskydd, och det skydd som ges vissa grupper genom kollektivavtal eller lag är relativt svagt sanktionerat. Också i övrigt är olikheterna betydande mellan svensk och dansk tjänsteavtalsrätt. Beträffande normkällorna är att nämna att i dansk rätt föreligger lagregleringar för speciella tjänsteavtalstyper i större utsträckning än hos oss. Där finns sålunda en särskild lag för privatanställda tjänstemän i allmänhet, funktionærloven. Vidare finns medhjælperloven som rör anställda i lantbruk och husligt arbete och som alltså har ungefär samma tillämpningsområde som vår gamla legostadga hade. Också för lärlingsförhållanden finns särskild lag. I den mån de speciella lagarna innefattar likartade regler ligger det givetvis nära till att åberopa reglerna analogt för icke lagreglerade förhållanden, och eftersom Hasselbalchs bok är disponerad på sådant sätt att lösningarna av samma fråga för olika tjänsteavtalstyper skildras i ett sammanhang tillhandahåller bokens ammanställningar av material som kan läggas till grund för analogiresonemang. En dylik parallell redovisning av lösningarna enligt skilda regleringar drar emellertid också uppmärksamheten till en hel del olikheter
som knappast är sakligt motiverade, och boken kan på det sättet ge ytterligare incitament till lagreformer i för enhetligande riktning. Förslag om sådana reformer har för övrigt på senaste tid framförts från flera håll i den politiska debatten i Danmark.
Egentligen är det inte mycket i boken som kan vara av mer direkt intresse för svenska arbetsmarknadsjurister, särskilt inte sedan lagändringar nyligen skett hos oss på områden där det funnits gemensam nordisk lagstiftning såsom beträffande kommissionslagens regler om handelsresandes rätt till provision och regeln i 38 § avtalslagen om konkurrensklausuler. Av allmänt intresse är dock flera avsnitt om frågor som inte är lagreglerade, t. ex. om parts möjlighet att åstadkomma ändring i avtalsvillkor och om företagsöverlåtelses betydelse för tjänsteavtalet. Beträffande det senare problemet bör anmärkas att förf:s ståndpunkt synes diskutabel då han hävdar att arbetstagare som vill lämna arbetet i anledning av ägarskiftet skulle vara skyldig — vid äventyr av ansvar för olovligt uteblivande — att kvarstanna i tjänst hos nye ägaren till uppsägningstidens utgång, om den ändring av arbetsförhållandena som ägarskiftet medför är obetydlig. Förf. tycks sålunda mena att skyldighet att kvarstanna ofta skulle föreligga i arbetarförhållanden (s. 180 f). De rättsfall som åberopas i sammanhanget avser dock situationer vid tillämpning av medhjælperloven där speciella hänsyn kräver beaktande, och de utgör knappast stöd för att skyldigheten skulle föreligga mer generellt i strid med huvudprincipen att gäldenärsskifte kräver samtycke. Som förf. hävdar får å andra sidan arbetstagare som lämnar arbetet vid ägarskiftet i åsyftat fall inte krav på skadestånd av överlåtaren om han erhållit erbjudande att gå i nye ägarens tjänst, men detta kan motiveras — såsom i svensk rätt — med att anspråk på ersättning för lön under försummad uppsägningstid kan bortfalla då arbetstagaren inte utnyttjar möjligheten att skaffa motsvarande inkomst i erbjuden anställning som hanskäligen bort godtaga.
För svenska jurister som kommer i kontakt med ärenden om danska arbetsförhållanden kan boken givetvis vara till god nytta, eftersom den ger omfattande och överskådlig information. För detaljproblemen ger den rättfylliga referenser till specialframställningar. Dock saknas hänvisningar till svenska rättsvetenskapsmäns utredningar om problem i dansk tjänsteavtalsrätt. Här bör nämnas avsnitten om hävning av tjänsteavtal i dansk rätt i Bertil Bengtssons Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott (1967), kanske även vad jag själv skrivit i Lönefordran (1967) och i SOU 1967: 3 om kvittning mot lönefordran enligt dansk rätt.
Tore Sigeman