Jan Eric Almquist in memoriam
När Jan Eric Almquist gått bort är det särskild anledning för en senare forskargeneration inom rättshistorien att se tillbaka på vad han själv och hans kolleger på sin tid arbetade för och vad de uppnådde.
    I generationsperspektivet framstår han nämligen såsom en av de ledande i en krets av rättshistoriker, som under detta århundrades förra del gjorde en insats, vars betydelse knappast ännu blivit tillräckligt uppskattad vare sig bland jurister eller historiker.
    Den rättshistoriska forskning vi i Sverige förmådde prestera under senare delen av 1800-talet och vid 1900-talets början var skäligen blygsam med allmän europeiska mått mätt. Annorlunda kunde det knappast bli i ett ekonomiskt ännu outvecklat land. Eftersom rättshistoria och positiv rätt med dåtida juridisk metod gick in i varandra var det naturligt att det ibland brast i de rättshistoriska forskarnas historiska skolning. I regel betraktade de sig själva framför allt som jurister. Men det beredde inte så stora olägenheter, då den primära uppgiften för denna tidiga forskning var att klarlägga elementa i "laghistorien", som ämnet ursprungligen benämndes. Eftersom Schlyters magnifika edition av våra medeltidslagar på en gång utgjorde drivkraft till och underlag för rättshistorien, låg också länge tyngdpunkten på medeltidshistorien.
    Den stora insatsen beträffande nordgermansk medeltida rätt — och alltså även svensk — gjordes emellertid av den tyska rättshistoriska forskningen, där det är naturligt att erinra om von Amira. Under 1900-talets två första decennier utsträcktes forskningen dels till en mera allmän överblick över rättskällornas historia och dels till penetration av ett antal centrala instituts utveckling. Men ännu hade man inte kommit särdeles långt utanför den yttre laghistoriens ram.
    När Jan Eric Almquist trädde in på den rättshistoriska banan med en fackmannautbildning både som historiker och som jurist bakom sig, hade han alltså stora möjligheter att göra en pionjärinsats på vidsträckta oplöjda fält. Han gjorde det också. Här skulle det vara överflödigt att räkna upp alla de arbeten, som hans outröttliga forskarnit och omfattande lärdom frambragte. Vad som främst karakteriserade honom som forskare var djupet i hans arkivforskningar och de stränga krav på precision, även när det gällde detaljer, som han ställde på sig själv och andra.
    För den tidens studenter kunde hans krav inte sällan framstå som överdrivna. Nu är det naturligen en tillverkad anekdot, som säger att han kunde be en student "draga påvelängden baklänges och hoppa över var tredje". Men han krävde obönhörligen kännedom om data för de viktigaste rättshistoriska källorna liksom beträffande den äldre juridiska doktrinens märkesmän. Han blev därför — liksom hans kollega i straffrätt Stjernberg — en fruktad tentator. I båda fallen berodde detta mest på den mytbildning, som så gärna bildas kring originella examinatorer. När han mötte verkligt intresse för äm-

 

net och goda kunskaper var han ofta älskvärdheten själv. Man bör också minnas att på hans tid ingick inte förmåga till goda kontakter med studenterna i kraven på en universitetslärare. Att det ibland kunde brista härvidlag berodde i mycket på att han som så många andra, vilka framlevde större delen av sitt liv i arkivarbetets ensamhet, kände sig skygg inför nya kontakter.
    Men de unga jurister, som under studieåren våndades över t. ex. hans utmärkta skrifter i fastighetsrättshistoria, kom förmodligen längre fram, nämligen när de i sin yrkesutövning fick att göra med fastighetsrättshistoriska spörsmål, att välsigna hans stränga krav. På detta ytterligt komplicerade område får man inte tycka eller tro; där gäller det att exakt veta vad äldre tiders terminologi betyder och hur en äldre tids regler skall tolkas. Jan Eric Almquist varsynnerligen framstående i sina forskningar just på det området. Man kan bara beklaga att vi inte längre har någon rättshistoriker som med samma säkerhet som han kan ge administrativa och judiciella myndigheter vägledning i centrala tolkningsfrågor i fastighetsrättshistoria. Sådana frågor kan ofta gälla stora ekonomiska värden.
    Den forskargeneration, som efterträdde honom och hans samtida, kunde tack vare hans och andras insatser gå till ett rikare dukat bord. Genom föregångarnas möda, ofta nedlagd i åratals, för att inte säga årtiondens arkivforskningar, fick den nya generationen en fastare grund att stå på. Det betydde möjlighet att utveckla nya metoder och att angripa mera djupgående problemställningar. Numera försöker rättshistorikern att arbeta tvärvetenskapligt och att sätta in rättsreglernas utveckling i deras ideologiska, sociala, ekonomiska och allmänkulturella sammanhang. Därmed har rättshistorien onekligen blivit roligare som arbetsområde för forskarna och deras resultat — omock ofta mer osäkra — mera spännande för andra historiska forskningsgrenar liksom för den historiskt intresserade allmänheten.
    Men dagens och morgondagens rättshistoriker kommer länge att med tacksamhet minnas de föregångare, som genom sitt arbete i arkivens dunkel beredde väg för möjligheterna att analysera fascinerande nya teorier och skönja sammanhang, som tidigare varit fördolda. Och bland dessa föregångare intager Jan Eric Almquist en hedersam och minnesvärd ställning.

Erik Anners

 

Jan Eric Almquist, som avled den 18 nov. 1976, var född i Uppsala 1894. Han blev fil. kand. där 1915 och jur. kand. 1919. 1923 blev han docent i rättshistoria och året därpå promoverades han till jur. dr. Under åren 1924—1935 uppehöll han professurer i olika juridiska ämnen. 1936 utnämndes han till professor i romersk rätt och rättshistoria i Lund och två år senare fick han transport till Stockholms högskola, där han uppehöll professuren till 1962.