Reformfrågor rörande målsäganderätten
Av docent LARS HEUMAN
I sitt betänkande SOU 1976: 47 lägger åtalsrättskommittén fram förslag om ökade möjligheter till åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning. Departementschefen framhöll i direktiven för denna kommitté att en reform av åtalsreglerna och bestämmelserna om förundersökning måste ske under hänsynstagande till kriminalpolitiska och processekonomiska synpunkter. I direktiven uttalades vidare: "En särskild fråga som aktualiseras vid en allmän översyn av åtalsbestämmelserna i RB är vilken ställning målsäganden bör inta i brottmålsprocessen. Om kriminalpolitiska och processekonomiska synpunkter får ökad betydelse i brottmålsprocessen får målsägandens intresse av att straffansvar utkrävs ett minskat utrymme. Utredningens ställningstagande kan påverka principerna för målsägandens åtalsrätt. Däremot är det av betydelse att målsägandens möjligheter att hävda ersättningsanspråk inte försämras. En reform av samhällets rättshjälp bör kunna bli till nytta för skadelidande som vill göra gällande anspråk på ersättning i annan ordning än i brottmålsprocess."1
Direktiven lämnade möjlighet för kommittén att helt allmänt se över reglerna om målsägandens ställning i brottmålsprocessen. Kommittén begränsar sig dock till att lägga fram reformförslag beträffande två huvudfrågor. Denna begränsning i kommitténs arbete är ej baserad på någon redovisad undersökning av det funktionella sambandet mellan de olika reglerna om målsäganden. De båda huvudfrågor som behandlas av kommittén rör dels målsägandens straffrättsliga reaktionsmöjligheter dels den processuella behandlingen av enskilt anspråk. Vad beträffar den förstnämnda huvudfrågan föreslår kommittén väsentliga förändringar av målsägandens rätt att väcka åtal, men kommittén förordar att man bibehåller målsägandens rätt att biträda och övertaga åtal samt att fullfölja talan i högre rätt. I det följande skall kommitténs överväganden rörande dessa båda reformfrågor behandlas under skilda rubriker, varefter kommittéförslaget rörande enskilt anspråk upptages till närmare granskning.
Målsägandens enskilda åtalsrätt
Åtalsrättskommittén föreslår att målsägandens nuvarande primära åtalsrätt vid vissa ärekränkningsbrott skall bibehållas liksom vid brotten falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott. Målsägandens intresse av att utan begränsningar kunna väcka ansvarstalan för att vinna upprättelse efter angrepp på hans heder anser kommittén alltjämt vara ett bärkraftigt argument för bibehållande av den primära åtalsrätten vid berörda brottstyper. Det allmännas intresse av att åklagarresurserna ej tas i anspråk för beivrande av dessa brott talar likaledes enligt kommitténs mening för att målsägandens primära åtalsrätt lämnas orubbad.
Enligt RB 20:8 st. 1 äger målsäganden väcka talan ifråga om brott som hör under allmänt åtal, om han angivit brottet och åklagaren beslutat att åtal ej skall äga rum. Till stöd för att denna subsidiära åtalsrätt skall avskaffas anför kommittén att det vore högst otillfredsställande om åtal skulle kunna komma till stånd genom målsägandens åtgöranden, trots att åklagaren från kriminalpolitisk synpunkt bedömt det som lämpligast att underlåta att föra en lagöverträdare inför domstol. Enligt kommittén vore det vidare ur processekonomisk synpunkt otillfredsställande om förekomsten av enskild åtalsrätt skulle kunna förhindra strävandena att begränsa de rättsvårdande organens insats. Vidare uttalar kommittén att väsentligen två synpunkter ansetts uppbära målsägandens subsidiära åtalsrätt, nämligen upprättelse- och kontrollfunktionen. Upprättelsefunktionen har enligt kommittén sin rot i målsägandens urgamla rätt att utkräva vedergällning för en begången oförrätt. Kommittén förklarar att den för sin del icke har mycket till övers för detta argument, bortsett från de brottstyper där åtalsrätten är primär. Vid dessa brottsäger sig kommittén hysa viss förståelse för upprättelseaspekten. Vad beträffar det andra argumentet som brukar anföras till stöd för den subsidiära åtalsrätten, kontrollfunktionen, har det enligt kommittén ansetts att målsägandens åtalsrätt kan vara av betydelse som ett medel att kontrollera att åklagarna fullgör sina skyldigheter ifråga om att beivra brott och att säkerställa att de icke utan tillräcklig grund underlåter att åtala. Kommittén hävdar att det är tveksamt om målsäganden verkligen är något lämpligt kontrollorgan från allmän synpunkt och menar att målsägandens möjligheter att begära överprövning av åklagarens åtalsbeslut torde innefatta tillräckliga garantier mot oriktig myndighetsutövning från åklagarens sida. Under hänvisning till den tillsynsverksamhet som bedrives av överordnade åklagare, JO och JK samt till den övervakande funktion som pressen och andra massmedia utövar anser kommittén att kon-
trollfunktionen icke behöver tillmätas större vikt under normala förhållanden. Till stöd för detta omdöme åberopar kommittén att förekommande enskilda åtal väcks av notoriska rättshaverister. Kommittén förklarar vidare att kontrollfunktionen skulle kunna ha ett särskilt värde under politiskt oroliga tider. Kommittén pekar härvid på att målsäganden under sådana förhållanden skulle kunna väcka åtal, då en åklagare oberättigat underlåtit åtal under tryck av viss opinion eller därför att han själv sympatiserat med viss av de stridande opinionsriktningarna. Kommittén hävdar dock att kontrollfunktionens värde icke bör överbetonas och hänvisar härvid till att de nämnda kontrollvägarna (överprövning m. m.) står till budsäven under politiskt oroliga tider. Vidare anmärker kommittén att sannolikheten för att i dessa sammanhang ovidkommande hänsyn skulle tas knappast är större än att dylika hänsynstaganden skulle vinna insteg vid domstolsprövning av enskilda åtal. Kommittén erinrar även om målsägandens möjlighet att hävda sin rätt i tvistemålsordning. Med hänsyn till de synpunkter som anförs av kommittén och med beaktande av den ringa betydelse målsägandens subsidiära åtalsrätt haft föreslår kommittén att denna rätt avskaffas.2
Vid den följande kritiska granskningen av kommitténs motivering för den föreslagna regleringen av målsägandens åtalsrätt bör man hålla i minnet att målsägandens primära åtalsrätt torde utnyttjas i 25 till 50 fall årligen, under det att den subsidiära enskilda åtalsrätten sannolikt används i mindre än tio fall varje år.3
Om åklagaren beslutat att ej väcka åtal av kriminalpolitiska skäl bör målsäganden, i likhet med vad som förekommer i andra länder, ej äga rätt att utnyttja sin subsidiära åtalsrätt. Härvid torde i framtiden kanske en eller två misstänkta årligen undgå enskilt åtal som annars skulle ha väckts av målsäganden. Man kan fråga sig varför kommittén ej velat ta motsvarande hänsyn till sådana känsliga personer som genom de betydligt vanligare ärekränkningsåtalen kan utsättas för betydande besvär och obehag t. ex. då en utdragen brottmålsprocess uppmärksammas av pressen och medför skadlig publicitet.
Ur processekonomisk synpunkt torde det praktiskt sett sakna betydelse om den subsidiära åtalsrätten bibehålles för de fall då andra skäl än kriminalpolitiska föranlett åklagaren att ej väcka åtal. Statsverkets kostnader för domstolarnas handläggning av de ytterst fåtaliga fall det härvid rör sig om torde man kunna bortse från. Däremot kan de åtalade i enskilda fall åsamkas kännbara kostnader. Många
gånger torde de emellertid kunna erhålla ersättning för sina rättegångskostnader vid frikännande dom. Om åtalet är obefogat ter det sig särskilt angeläget att den tilltalade kan hållas skadeslös. Om offentlig försvarare förordnats behöver icke den åtalade betala dennes arvode, därest åtalet ogillas. Bestämmelserna om rättshjälp åt misstänkt i brottmål samt möjligheten att vid enskilt åtal för vårdslösa gärningar erhålla ersättning ur en rättsskyddsförsäkring4 skapar ett visst ekonomiskt skydd. Ur statsfinansiell synpunkt ter det sig mera angeläget att söka nedbringa antalet ärekränkningsprocesser, då åtalväcks av målsäganden. Kommittén har dock icke fört fram detta argument, utan förordar att den primära åtalsrätten vid dessa brott skall bibehållas utan inskränkningar. Om staten anser sig böra bära kostnaderna för överprövning av åtalsbeslut och JO:s handläggning av enskilda medborgares klagomål, ter det sig något haltande att med hänvisning till processekonomiska skäl förhindra enskilt åtali ett fåtal fall samtidigt som man accepterar de ur allmän synpunkt mindre angelägna brottmålsprocesserna rörande ärekränkning.
Till stöd för den subsidiära åtalsrättens avskaffande åberopar kommittén att en ej obetydlig del av förekommande åtal väcks av notoriska rätt shaverister. Övervägande antalet obefogade åtal som ger uttryck för rättshaveri och sjuklig kverulans avser ärekränkningsbrott. Härav drar likväl ej kommittén slutsatsen att det finns skäl att begränsa den enskilda åtalsrätten vid ärekränkningsbrotten.5 Problemet att komma till rätta med obefogade åtal är ej specifikt för den enskilda åtalsrätten. Under senare tid har företagits åtskilliga reformer i syfte att göra det lättare för medborgarna att utnyttja den statliga rättskipningen på olika områden. Härvid kan blott pekas på lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden och den rättskipning som förekommer vid Allmänna reklamationsnämnden. Den härav följande ökade ärendetillströmningen har medfört att det blivit vanligare att civilprocessuell talan väcks, oaktat käranden saknar möjligheter att vinna framgång med sin sak. Härtill kommer att möjligheterna till omyndighetsförklaring inskränkts. Sådana kategorier av kverulanter och rättshaverister som tidigare på grund av omyndighetsförklaring saknat processbehörighet kan numera tvinga domstolar och svarandeparter att nedlägga åtskilligt arbete på processer som tidigare kunnat undvikas. Vissa regler är ägnade att motverka förekomsten av dylika processer, men reglerna har i verkligheten ringa effekt, enär kärandena ofta ej kan inse det obefogade i de
framställda kraven. Reglerna om rättegångsmissbruk i RB 9: 1 och om kostnadsansvar vid försumlig processföring i 18: 3 och 6 torde sålunda betyda mycket litet. En domstol har ytterst sällan möjlighet att förklara en myndig person processobehörig och att avvisa talan av denna anledning. Justitieutskottet har uttalat att problemet om rättsskyddet mot att bli utsatt för chikanös talan utgör en sådan fråga som, med hänsyn till sin betydelse för rättegångsordningen, bör bli föremål för ytterligare överväganden i samband med den sedan länge planerade översynen av rättegångsförfarandet.6 Man måste sålunda för framtiden skapa effektiva medel för domstolarna att komma till rätta medberörda problem. Det saknas därför anledning att avskaffa den enskilda åtalsrätten blott därför att talan väcks av kverulanter i vissafall. Emellertid skulle det kunna hävdas att de förekommande fallen av enskilt åtal till så stor del väcks av kverulanter och rättshaverister att denna form av åtalsrätt bör avskaffas. Enligt min mening bör en sådan åsikt föranleda överväganden om ej den enskilda åtalsrätten vid ärekränkningsbrotten bör inskränkas.
Vad beträffar det enskilda åtalets upprättelsefunktion är kommitténs argumentation onyanserad: det enskilda åtalet förknippas endast med ett renodlat vedergällningstänkande. Ej heller har kommittén närmare utvecklat vilka processuella olägenheter som följer av att målsäganden endast strävar efter vedergällning. Enskilda åtal bör ej förekomma i den mån målsäganden enbart styrs av sitt hämndbegär och detta i kombination med bristande juridisk utbildning medför att själva processen får ett icke önskvärt och omständligt förlopp. Dylika tidskrävande processer förekommer ofta i ärekränkningsmål. Kommittén framför likväl ej tanken på att den enskilda åtalsrätten bör begränsas vid dessa brott eller att andra åtgärder bör vidtagas för att få till stånd en ändamålsenligare processföring från målsägandens sida. Vid en fällande dom torde påföljdsvalet icke kunna påverkas nämnvärt av att målsäganden styrs av vedergällningstänkande, eftersom det ankommer på rätten att ex officio bestämma påföljden och infordra den utredning som krävs för påföljdens bestämmande. De allvarligaste följderna av målsägandens vedergällningsbehov torde vara att det föreligger en betydande risk för att obefogade åtal väcks. Detta problem löses ej helt genom att man blott avskaffar den subsidiära åtalsrätten. Än mera angeläget är att den primära åtalsrätten begränsas samt att man vidtar åtgärder såatt man kommer till rätta med de olägenheter som är förknippade med uppenbart obefogade tvistemålsprocesser. Upprättelsefunktionen innebär ej blott att målsägandens hämndbegär skall kunna till
fredsställas. Om målsägandens anseende skadats genom brottsligt förfarande kan en brottmålsrättegång fylla den viktiga funktionen att skänka målsäganden upprättelse i allmänhetens ögon. Syftet med sådan målsägandetalan är således ej att den åtalade skall tillfogas lidande eller någon annan negativ påföljd, utan att målsäganden skall erhålla något som för honom är av positivt värde. Det enskilda åtalet kan härvid fylla en viktig funktion, då en enskild person i sin yrkesutövning utsatts för sådant brottsligt förfarande som medfört att hans oförvitlighet sätts i fråga av kolleger, kunder eller allmänheten. En fällande dom mot gärningsmannen kan sätta stopp för ogrundade rykten och misstankar. Vidare är det angeläget att enskilt åtal kan väckas då en person utsatts för felaktigt och brottsligt förfarande från myndighetspersoners sida.
Vad beträffar det enskilda åtalets kontrollfunktion torde denna synpunkt endast ha betydelse för den subsidiära åtalsrätten. Vid de brott där målsäganden har en primär åtalsrätt finns nämligen oftast enbart ett målsägandeintresse, men ej något allmänt intresse av att åtal icke underlåtes. Vad gäller den subsidiära åtalsrättens kontrollfunktion har de ytterligt fåtaliga målsägandeåtalen i sig ringa betydelse. Det är dock ej uteslutet att en enstaka brottmålsrättegång kan få sådan publicitet och uppmärksamhet att allmänhetens blickar riktas mot bedömningen och handläggningen av sådana straffrättsliga och processrättsliga frågor som är av stor principiell vikt. Såsom departementschefen uttalade 1964 ligger dock kontrollfunktionens värde främst i den subsidiära åtalsrättens blotta existens.7 Befogenheten att väcka enskilt åtal kan i framtiden bli av större betydelse, om kommittéförslaget genomförs och man härvid närmar sig ett system med relativ åtalsplikt. Åklagarna skulle då få möjlighet att i ökad omfattning fatta beslut om att ej väcka åtal på en mera begränsad utredning och under hänsynstagande till skönsmässiga bedömningar inom vissa allmänt hållna ramar. Den tilltagande arbetsbelastningen för polis och åklagare utgör vidare ett skäl för att bibehålla en kontrollmöjlighet som ligger utanför den statliga myndighetsorganisationen. Ur allmän synpunkt utgör visserligen målsägandena inte helt lämpliga kontrollorgan, enär de främst styrs av sina personliga känslor. Målsägandenas initiativ till överprövning av åtalsbeslut och frekvensen av dylika fall utvisar dock att målsägandena är beredda att göra vissa ansträngningar för att få misstänkta personers handlingar straffrättsligt bedömda. Förekomsten av dylika initiativ utgör en förutsättning för att kontrollfunktionen hos det
subsidiära åtalet skall kunna ha ett slags allmänpreventiv effekt i förhållande till åklagarkåren.
Kommitténs uttalande om att det enskilda åtalets kontrollfunktion under politiskt oroliga tider icke bör överbetonas torde bygga på en oriktig uppfattning om att de till buds stående kontrollvägarna skulle vara tillräckliga samt att avskaffandet av domstolsprövning på målsägandens initiativ icke nämnvärt skulle försämra rättssäkerheten. I och för sig föreligger naturligtvis risk för att vissa domare liksom åklagarna kan påverkas av trycket från en opinion eller av makthavandes outtalade önskningar eller direktiv. Möjligheten för myndigheterna att av ovidkommande skäl låta en person undgå lagföring och straff är dock beroende av hur flagrant lagöverträdelsen framstår för allmänheten och hur allvarligt brottet uppfattas vara. Om allmänheten genom pressen bibringats uppfattningen att ett brott begåtts, är det svårt för polisen, åklagarna och domarna att fatta sådana beslut att brottslingen frias från misstankar. Om målsäganden saknar egen åtalsrätt och i stället är hänvisad till att utnyttja överprövningsinstitutet eller att göra anmälan hos JO blir det lättare att inför allmänheten försvara ett oriktigt beslut att ej väcka åtal. Överprövningsinstitutet har utvecklat sig ur de överordnade åklagarnas tillsynsverksamhet. Detta innebär att överordnad åklagare ej är skyldig att på målsägandens begäran pröva riktigheten av ett åtalsbeslut som fattats av underordnad åklagare.8 På samma sätt föreligger ingen formlig skyldighet för JO att i anledning av klagomål göra andra undersökningar än dem som han i varje särskilt fall finner vara befogade.9 Vid överprövning är förfarandet väsentligen skriftligt till skillnad från vad som gäller vid en domstolsprocess. En domstol äger som bekant framtvinga den tilltalades personliga inställelse och kan anmoda denne att lämna muntliga förklaringar till de framställda beskyllningarna. Förfarandet inför domstol är offentligt; förundersökningsprotokoll och andra handlingar som finns hos domstolen är regelmässigt offentliga, vilket gör det möjligt för pressen att publicera fakta som framkommit. Om målsäganden ej äger väcka enskilt åtal, utan är hänvisad till att utnyttja överprövningsinstitutet, kan förundersökningsprotokoll hållas hemliga enligt 10 § sekretesslagen inte bara för allmänheten utan också för målsäganden.10 Möj-
ligheten att framtvinga en offentlig och muntlig förhandling vid en brottmålsprocess innebär att den subsidiära åtalsrätten fyller kontrollfunktionen vida bättre än rätten till överprövning.
Målsägandens subsidiära åtalsrätt har sitt största värde i att det vid sidan av den statliga kontrollorganisationen finns möjligheter för enskilda medborgare att verka för att straffrättskipningen fyller de krav som ställs i en demokratisk rättsstat. I en tid då det grundlagsenliga skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna stärktster det sig märkligt om man på ett annat område avskaffar den medborgerliga kontrollen över ett visst område av rättskipningen.11 Samtidigt som man förstärkt det institutionaliserade lekmannainflytandet i straffrättskipningen genom att föreskriva att nämndemän som regel skall medverka vid hovrätternas prövning av brottmål,12 tar åtalsrättskommittén avstånd från införandet av lekmannamedverkan i åklagarverksamheten.13 Detta ter sig icke följdriktigt. Frågan om man vill bibehålla målsägandens subsidiära åtalsrätt utgör kanske till stor del ytterst ett politiskt problem. Vissa grupper anser måhända att kontrollen av myndigheternas verksamhet endast bör anförtros allmänna organ som bäst förstår att bevaka de allmänna intressena. Andra grupper menar kanske att kontrollen delvis bör läggas i händerna på enskilda personer eller privata organisationer som står fria från den statliga myndighetsorganisationen och som därför icke alltid kan eller vill bedriva kontrollverksamheten enbart utifrån överväganden om vad som ter sig välöverlagt ur samhällets och det allmännas synpunkt.14
Kommittén berör ej närmare de avkriminaliseringseffekter som måste följa av att den subsidiära åtalsrätten avskaffas samtidigt som området för åtalsunderlåtelse vidgas väsentligen.15 Detta kan synas tämligen obehövligt med tanke på att målsäganden ytterst säl-
lan utnyttjar sin åtalsrätt. Om åtalsreglerna ändras på sätt kommittén föreslår måste man räkna med att allmänt åtal aldrig kommer att väckas vid vissa typer av mindre allvarliga brott som endast kränker enskilda intressen. Till denna grupp av brott kan hänföras vissa angivelsebrott t. ex. sådant olovligt förfogande som avses i BrB 10: 10st. 2. Vidare kan nämnas sådant egenmäktigt förfarande som består i olovligt uppställande av fordon. Om man anser att situationen i dagens läge är tillfredsställande, bör man göra klart för sig att den kan ändras om allmänheten blir medveten om att vissa typer av mindre allvarlig brottslighet aldrig föranleder ingripande. Visar det sig att enskilda personer behöver vidtaga åtgärder för att motverka framtida brottslighet är det av vikt att ingripande av någon form kan förekomma.16 Kan skadeståndstalan väckas torde detta vara ett bättre alternativ än att enskilt åtal anställs. Om någon olovligen ställt sin bil på en privat parkeringsplats kan ofta en avgift uttagas på avtalsrättslig grund under hänvisning till bestämmelser som tillkännagivits för bilisterna genom skyltning.17 Vid sådana former av bedrägligt beteende (snyltning) som består i att någon underlåtit att betala för resa vid kollektiv persontrafik skall enligt ett framlagt lagförslag kunna uttagas en tilläggsavgift.18s Brottmålsutredningen betecknade denna sanktion som en särskild påföljd av administrativ expeditionell natur.19 Om det enskilda åtalet avskaffas och detuppstår en avkriminaliseringseffekt som man ej vill acceptera, kan andra sanktionsformer endast ibland utgöra fullgod ersättning förstraff. Vid vissa former av ringa brottslighet torde skadeståndstalan icke utgöra något lämpligt alternativ, då ingen skada uppstått eller skadorna kan värderas till obetydliga belopp. Vidare är det avtalsrättsliga sanktionssystemet ej alltid användbart, eftersom det stipulerade skadestånds- eller vitesbeloppet måste sättas i relation till skadan och kostnaderna för kontrollverksamheten. Denna sanktionsform kan icke användas av alla enskilda rättssubjekt som önskar stävja brottslighet av viss art.20 Vad slutligen beträffar det administrativa sanktionssystemet torde detta främst vara användbart för myndigheter, affärsdrivande verk och allmännyttiga bolag.
Målsägandens rätt att biträda och övertaga åtal samt att fullföljatalan
Om åklagaren väckt talan äger målsäganden enligt RB 20: 8 st. 2 biträda åtalet. Enligt samma lagrum får han också fullfölja talan i högre rätt. Målsäganden äger fullföljdsrätt även om han ej biträttåtalet.21 Om åklagaren nedlagt åtal på grund av att han funnit bevisningen otillräcklig, äger målsäganden övertaga åtalet enligt RB20: 9 st. 2.
Åtalsrättskommittén uttalar att de angivna rättigheterna i princip kan ses som ett utflöde av den subsidiära åtalsrätten och att det därför kan synas konsekvent att avskaffa dessa rättigheter. Mot attlåta målsäganden bibehålla dessa rättigheter föreligger, enligt kommitténs mening, inte lika starka skäl som ifråga om målsägandens rätt att ta initiativ till att ett förfarande sätts i gång. Kommittén förklarar vidare att målsägandens rätt att biträda åtalet tjänar samma syfte som interventionsrätten på civilprocessens område. Kommittén framhåller också betydelsen av att målsäganden får möjlighet att åberopa andra gärningsmoment än åklagaren, vilket anses vara av värde särskilt för skadeståndsdelen. En bibehållen rätt för målsäganden att överklagaen frikännande dom och att övertaga nedlagt åtal väcker enligt kommittén inte så stora betänkligheter ur vare sig processekonomisk eller annan synpunkt, eftersom det i de berörda fallen föreligger en i princip fullständig utredning. Kommittén anser att berörda rättigheter bör behållas även om den subsidiära åtalsrätten avskaffas.22
Vad först beträffar frågan om målsägandens rätt att biträda åtal är kommitténs huvudargument för denna rätts bibehållande knappast hållbara. Klart är att målsäganden i första hand är intresserad av hur hans skadeståndsyrkande kommer att bedömas, då han för talan om enskilt anspråk i samband med åtalet. Bestämningen av den straffrättsliga påföljden betyder ofta mindre för honom. Det är sålunda av vikt för målsäganden att han kan förebringa bevisning till stöd för sitt skadeståndsyrkande och att han kan åberopa nya omständigheter till grund för sin talan. Avskaffas målsägandens rätt att biträda väckt åtal försämras ej härigenom hans möjligheter att företaga erforderliga processhandlingar av betydelse för bedömningen av skadeståndsfrågan. Även om målsäganden saknar rätt att biträda åtal måste han likväl i egenskap av part i skadeståndsdelen få lov att förebringa utredning av betydelse för bestämningen av skadeståndets storlek samt bevisning till stöd för att den brottsliga och skadegö-
rande handlingen förövats. Vad beträffar möjligheten att enligt gällande rätt åberopa nya gärningsmoment torde målsäganden med stöd av de straffprocessuella reglerna äga rätt att justera åtalet. Det är oklart om och under vilka förutsättningar målsäganden äger utvidga åtal.23 Om målsäganden är part i tvistemålsdelen torde man på sätt Gärde och Ekelöf antytt kunna medge målsäganden att med stöd av tvistemålsregeln i RB 13: 3 st. 3 åberopa nya omständigheter.24 Enligt Ekelöf skulle dock en tvistemålsregel av förevarande art ej få lov att tillämpas under en brottmålsprocess såvitt avser skadeståndsdelen om det kunde anföras vägande skäl däremot.25 På samma sätt som åtalsjusteringar från målsägandens sida tillåts enligt gällande rätt, bör den ersättningskrävande parten med stöd av tvistemålsregeln i RB 13: 3 st. 3 kunna åberopa nya omständigheter så länge saken icke ändras. Det skulle kunna invändas att åberopande av nya omständigheter kan medföra sådana utredningssvårigheter att en fördröjning av brottmålets handläggning kan befaras. Dylika olägenheter kan dock domstolen komma till rätta med genom att med stöd av RB 22: 5 förordna om att målsägandens skadeståndstalan skall handläggas särskilt i den för tvistemål stadgade ordningen. Avskaffas rätten att biträda åtal bör en ersättningskrävande målsägande likväl kunna företaga de erforderliga processhandlingar han nu kan vidtaga enligt gällande straffprocessuella regler. — Om målsäganden inte för skadeståndstalan torde det inte vara av någon nämnvärd betydelse att ge honom rätt att biträda åtalet. I förekommande fall hålles målsägandeförhör och därvid kan framkomma sådana omständigheter som kan föranleda åklagaren att åberopa ny bevisning eller att justeraåtalet.
Invändningar kan resas mot kommitténs uttalande om att det inte är förenat med så stora olägenheter att låta målsäganden fullfölja talan i högre rätt. Ur processekonomisk synpunkt har det mindre betydelse att en tillgänglig utredning finns, om den inför underrätten förebragta bevisningen måste upptagas ånyo. Detta måste ofta ske om målets utgång är beroende av bevisvärdet hos den utredning som framlagts vid underrätten.26 Man kan fråga sig om ej statsverketskostnader för en domstolsprövning blir större vid hovrätten än vid tingsrätten. Vid en kostnadsbedömning måste man göra en jämförelse mellan hovrättens och tingsrättens sammansättning vid pröv-
ning av brottmål. Tingsrätten avgör brottmål med en lagfaren domare och fem nämndemän. I mål om brott för vilket ej är stadgatsvårare straff än böter är tingsrätten dock domför med en lagfarendomare. Hovrätten avgör brottmål med tre lagfarna domare och två nämndemän. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter är hovrätten domför med fyra lagfarna domare liksom dåmål avgörs utan huvudförhandling. Hovrättens mera kvalificerade sammansättning kan medföra att kostnaderna för en domstolsprövning kan bli större vid hovrätten än vid tingsrätten. Det är därför väl så angeläget att avskaffa målsägandens fullföljdsrätt som hans subsidiära åtalsrätt. Även ur kriminalpolitisk synpunkt kan det vara förenat med nackdelar att målsäganden ensam kan få till stånd en prövning i högre rätt. Antag att en person dömts till villkorlig dom eller skyddstillsyn och att målsäganden överklagar domen och yrkar att den tilltalade skall dömas till fängelse. Om åklagaren ensam fört talan inför tingsrätten och förhandlingen försig gått under avspända former kan det tänkas att förhandlingen inför hovrätten blir en uppslitande och nedbrytande upplevelse för den åtalade till följd av målsägandens processföring. Ser man till det subsidiära åtalets kontrollfunktion är det icke särdeles viktigt att få underrätternas frikännande domar eller straffmätning prövade av högre rätt. Man kan fråga sig om icke kommitténs ställningstagande baserats på att det är vanligare att målsägandena utnyttjar fullföljdsrätten än den subsidiära åtalsrätten och att rätten att överklaga och att övertaga åtal bör bibehållas då detta icke medför "så stora betänkligheter". Att bibehålla en rättslig reglering med motiveringen att den icke är förenadmed nackdelar utan att ens söka utreda vilka fördelar som kan vara förknippade därmed utgör icke någon lämplig lagstiftningsteknik.
Om man stannar för att den subsidiära åtalsrätten skall avskaffas, torde vissa fördelar kunna uppnås om man tar steget fullt ut och upphäver även övriga regler som ger målsäganden partsrättigheter avseende den straffrättsliga delen av ett brottmål. Härvid skulle öppnas möjligheter för en behövlig vitt omfattande reformering av detalrika reglerna rörande målsäganderätten. Anledningen till att en sådan reformmöjlighet inställer sig är att ett stort antal målsäganderegler har ett funktionellt samband med reglerna i RB 20: 8 och 9om målsägandens straffprocessuella partsrättigheter. Kommittén lämnar inte någon redovisning för hur de olika målsägandereglerna kan grupperas med hänsyn till deras syften och har än mindre gjort några överväganden om betydelsen härav för en total reformering av målsägandeinstitutet. Anledningen härtill kan vara att direktiven icke innehåller något uttryckligt uppdrag att göra en så allsidig och
total översyn av målsägandereglerna som föranleds av en reform av reglerna om den allmänna åtalsrätten.
Målsägandereglerna skulle kunna grupperas i tre huvudkategorier. Till den första gruppen av regler, som ger målsäganden straffrättsliga reaktionsmöjligheter, kan hänföras bestämmelser om målsägandens angivelserätt, åtalsrätt, rätt att övertaga åtal, rätt att biträda åtalsamt rätt att fullfölja talan. Alla dessa regler uppbärs av väsentligen samma syfte som den subsidiära åtalsrätten, med undantag för reglerna om angivelse som villkor för allmänt åtal.27 En andra grupp av bestämmelser utgör de som berör den processuella behandlingenav enskilt anspråk. Dessa regler har till syfte att bereda målsäganden och andra personer som lidit skada genom brottet särskilda fördelar vid handläggningen av skadeståndsyrkanden. Reglerna fyller en processekonomisk funktion men anses även motiverade ur kriminalpolitisk synpunkt, enär det anses angeläget att brottslingen görs medveten om de ekonomiska konsekvenserna av sitt handlande. Det finns ingen anledning att bygga upp dessa regler kring målsägandebegreppet. Vissa systematiska förenklingar kan genomföras ifråga om reglerna i 22 kap. RB om enskilt anspråk. Denna reformfråga skall behandlas i ett senare sammanhang. För det tredje kan man tycka att regler rörande målsäganden som förhörsperson fyller en annan funktion än de båda tidigare nämnda regelkategorierna. Det kan nämligen förefalla som om syftet med dessa regler skulle vara att skapa goda förutsättningar för lösningen av olika bevisfrågor som sammanhänger med målsägandeförhör. I det följande skall några regler av denna typ diskuteras.
Bestämmelsen i RB 36: 1 om att målsäganden icke får höras som vittne utgör kanske den viktigaste målsäganderegeln, såtillvida som det årligen hålles flera tusen målsägandeförhör vid våra domstolar. Med hänsyn härtill är det angeläget att genomföra även sådana reformer som endast i ringa grad skapar bättre förutsättningar för rätten att genomsnittligt erhålla något tillförlitligare målsägandeutsagor och att kunna göra en något säkrare bevisvärdering av dessa utsagor. Studerar man motiven till RB 36: 1 finner man att regeln ej fyller någon primär bevisfunktion, utan att den utgör ett utflöde av att målsäganden äger möjligheter att utnyttja de partsrättigheter som ger honom straffrättsliga reaktionsmöjligheter.
Processlagberedningens motivering bygger på att garantierna för att en person avgivit en sanningsenlig utsaga är större då han hörs under straffansvar som vittne än då han hörs endast upplysningsvis utan att sanningsplikten är straffsanktionerad. Eftersom den tillta-
lade ej ansågs böra höras under straffansvar fann processlagberedningen att målsäganden, som framstår som den tilltalades naturliga motpart, ej borde höras under de trovärdighetsgarantier som förknippas med vittnesmål, enär målsäganden eljest skulle få en alltför gynnad ställning i förhållande till den tilltalade. Jämvikt i bevisvärderingshänseende skall upprätthållas ej blott i förhållande till sådan målsägande som för talan utan till varje målsägande. Anledningen härtill är att en målsägande när som helst kan inträda som part i en brottmålsprocess.28 Motiveringen för att målsäganden ej skall höras som vittne under straffansvar är relativt svag. Uppenbarligen finns det risk för att en målsägande undanhåller rätten sådana informationer som är graverande för honom. Vidare kanske målsäganden medvetet eller omedvetet gör sådana tillrättalägganden som är ägnade att leda till en för honom förmånlig bedömning av ansvars- och skadeståndsfrågorna. Det vore värdefullt om rätten kunde ålägga målsäganden att avge sin utsaga under straffansvar, enär denne då skulle tvingas att närmare överväga sina uttalanden. Vid en fri bevisvärdering torde bedömningen av målets utgång ej bli beroende enbart av det förhållandet att målsäganden till skillnad från den tilltalade avgivit sin utsaga under de särskilda trovärdighetsgarantier som förknippas med straffsanktionerad sanningsplikt. Om man avskaffade den subsidiära åtalsrätten och målsägandens rätt att biträda och övertaga åtal samt att fullfölja talan i högre rätt, skulle kanske vittnesförbudet för målsäganden kunna utrensas ur regeln i RB 36: 1. Målsäganden skulle då endast vara förhindrad att vittna om han uppträdde som part, t. ex om han förde skadeståndstalan. Man torde knappast behöva beakta risken för att en skadelidande målsägande skulle välja att väcka skadeståndstalan först efter det han hörts som vittne för att han på detta sätt genom spekulation skulle försöka skänka sin utsaga större tilltro. Härtill kommer att en målsägande knappast är beredd att ta risken att rätten avvisar skadeståndsyrkandet, därför att det framställts i ett alltför sent skede av brottmålsprocessen.
Om målsäganden helt betogs de partsrättigheter som ger honom straffrättsliga reaktionsmöjligheter och man därför kunde behandla honom som vittne, skulle ytterligare en beaktansvärd fördel uppnås. Målsäganden äger till skillnad från ett vittne övervara förhandlingen innan han hörs.29 En olägenhet härmed är att målsäganden kan tillrättalägga sin utsaga efter åklagarens sakframställning elleratt han omedvetet kan påverkas av åklagaren. JO har uttalat sig för
att målsäganden ej bör förvägras rätten att övervara hela förhandlingen och har motiverat sin uppfattning med att målsäganden skall ha möjlighet att vid behov inträda i processen som part och biträdaåtalet.30 Avskaffas målsägandens rätt att biträda åklagarens talan bör rätten gentemot målsäganden kunna tillämpa regeln i RB 36:9 om förbud för vittne att övervara förhandlingen innan förhöret med honom påbörjats.
I detta sammanhang skall slutligen beröras vissa processekonomiska olägenheter som kan inträda vid tillämpningen av RB 11: 5 st. 1 p.1. I bestämmelsen föreskrivs att part skall infinna sig personligen vid huvudförhandling vid underrätt eller hovrätt om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Denna typiska partsregel är enligt RB 20: 14 tillämplig på målsäganden vare sig han för talan eller ej. Det förekommer ej sällan att den tilltalade överklagaren fällande dom till hovrätten endast för att få straffet nedsatt. I dessa fall har hovrätterna icke ansett det möjligt att underlåta att kalla målsäganden till huvudförhandling, eftersom det kan tänkas att han kan lämna några informationer av värde. Det är sällan hovrätten kan antaga att målsägandens närvaro kommer att sakna betydelse för utredningen. Statsverkets kostnader för målsägandeinställelser vid hovrätterna kan ej sällan uppgå till betydande belopp, då målsägandena är bosatta på mera avlägset belägna orter. Det är svårt att inse varför rätten skall tvingas att inkalla målsägandena i betydligt större omfattning än vittnen. På detta område har målsäganderegelns bindning till partsreglerna fått en olycklig processekonomisk effekt.30a
Avskaffas ej blott reglerna om den subsidiära åtalsrätten utan även reglerna om målsägandens rätt att biträda åtal, övertaga åtal och fullfölja talan, undanrycks i stort sett hela grunden för målsägandeinstitutet. Det skulle då bli möjligt att genomföra en ur många synpunkter önskvärd reform av reglerna om målsägande. Härvid måste man dock göra en mera fullständig inventering av målsägandereglerna och noga överväga vilka lagregler rörande målsäganden som kan utmönstras om man finner det lämpligt att målsägande, som ej för talan, skall behandlas enligt reglerna för vittne. Vare sig man föredrar att avskaffa eller bibehålla målsägandens subsidiära åtalsrätt, torde reglerna om målsäganden behöva underkastas en total överarbetning, vilket skulle kunna ske vid den aviserade översynen av rättegångsbalken.31
Enskilt anspråk
Enligt RB 22: 1 får talan om enskilt anspråk i anledning av brott föras i samband med åtal för brottet. Om enskilt anspråk grundas på brott, som hör under allmänt åtal, är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan olägenhet och hans anspråk ej befinnes obefogat. Åklagarens skyldighet att utföra talan om enskilt anspråk gäller även till förmån för den som övertagit målsägandens anspråk, t. ex. ett försäkringsbolag eller målsägandens dödsbo. Kommittén anser att det inte finns någon anledning att rubba de nämnda processuella befogenheterna eller förmånerna (i form av biträde av åklagaren) för de fall då allmänt åtal anställs. Även om utvecklingen går mot ett ökat hänsynstagande till lagöverträdarnas situation, till deras behov av resocialiseringsåtgärder eller till andra förhållanden som talar mot lagföring, får en sådan utveckling enligt kommittén ej leda till att målsägandens intresse kommer i skymundan. Kommittén uttalar vidare att det är en viktig samhällsuppgift att vaka över brottsoffrens ekonomiska trygghet och pekar härvid på att detta problem icke enbart är avhängigt av vilka processuella befogenheter och förmåner som målsäganden får. Kommittén understryker att det allmänna försäkringsskyddet vid personskador och det privata försäkringsskyddet spelar stor roll. Vidare framhålls att man måste beakta, att det i realiteten ofta saknas möjlighet att få en dom verkställd såvitt avser skyldighet för den åtalade att utge skadestånd. Likväl finner kommittén att målsägandens skadeståndsrättsliga reaktionsmöjligheter icke bör förringas. Som skäl härför anförs att en exekutionstitel i ej så få fall kan vara av praktiskt värde, därför att verkställighet kan ske eller därför att den dömde kan se sig föranlåten att självmant betala när han har förmåga därtill. Vidare motiverar kommittén sitt ställningstagande med att en dom i ansvarsfrågan kan vara av betydelse för målsägandens möjlighet att erhålla ersättning ur en ansvarsförsäkring. Kommittén hänvisar även till den framförda synpunkten om att det kriminalpolitiskt brukar
anses betydelsefullt att hos lagöverträdarna inskärpa de ekonomiska konsekvenserna av deras handlande.32
Då åklagaren överväger att underlåta åtal anses enligt gällande ordning att åklagaren måste beakta målsägandens önskemål om att åtal skall väckas för att skadeståndstalan skall kunna föras i samband med åtalet. Kommittén föreslår att endast viktigt enskilt intresse skall utgöra hinder för åtalsunderlåtelse eller nedläggning av förundersökning. Som motivering för förslaget anförs bl. a. att målsägandeintresset i regel bör vika då starka skäl, t. ex. att resocialiseringsåtgärder pågår, talar emot åtal. Vid bedömningen av om åtal bör väckas skall enligt kommittéförslaget hänsyn tas till skadeståndsbeloppets storlek, parternas ekonomiska förhållanden, avsaknaden av försäkringsskydd samt möjligheterna att få en framtida dom verkställd. Med hänsyn till vikten av brottsoffrens ekonomiska trygghet och till det kriminalpolitiska intresset av att de ekonomiska konsekvenserna av brottsligt handlande inskärps hos lagöverträdarna, föreslår kommittén en ändring av rättshjälpslagens regler. Syftet härmed är att målsägandens ekonomiska intressen skall kunna tillgodoses, då det fattas beslut om att åtal skall underlåtas eller att förundersökning icke skall inledas eller att den skall nedläggas. Som en ersättning för den åklagarservice målsäganden kan erhålla enligt RB 22: 2 om allmänt åtal väcks föreslår kommittén att målsäganden skall kunna erhålla rättshjälp för utförande av skadeståndstalan i tvistemålsordning och att målsäganden härvid skall vara befriad från skyldighet att erlägga kostnadsbidrag. Denna typ av rättshjälp föreslås blott förekomma då beslut om åtalsunderlåtelse meddelas eller då förundersökning nedläggs av den anledningen att åtalsunderlåtelse förutses komma till stånd, om förundersökningen bedrivs till sitt slut. Då åklagaren beslutar att ej väcka åtal under hänvisning till bevisläget, skall målsäganden enligt kommitténs betänkande icke vara automatiskt befriad från skyldigheten att erlägga kostnadsbidrag.33
Vad beträffar den föreslagna reformen av rättshjälpslagens regler skall endast sådana skadelidande personer som är målsägande omfattas av den regel som berättigar till rättshjälp utan skyldighet att erlägga kostnadsbidrag. Den som övertagit målsägandens skadeståndstalan, t. ex. ett dödsbo, skall sålunda icke kunna få denna särskilt förmånliga form av rättshjälp. Härutinnan medför förslaget en försämrad ställning för en viss grupp av skadelidande. Någon motivering ges ej till varför avsteg gjorts från direktiven på denna punkt.34
Det kan ifrågasättas om ej kommittén på den militära rättskipningens område omotiverat bibehållit målsägandens rätt att framtvinga en brottmålsprocess, då den disciplinära handläggningsformen ter sig lämpligare ur kostnadssynpunkt och måhända även för den misstänkte utifrån ett kriminalpolitiskt synsätt. Kommitténsförslag harmonierar icke med regeln i militära rättegångslagen 10 §2 om att disciplinförfarande ej får inledas om annan målsägande än kronan förklarat sig vilja föra talan om enskilt anspråk eller eljest påfordrar att målet skall handläggas vid domstol.
Ovan har lämnats en närmare redogörelse för de processekonomiska och kriminalpolitiska synpunkter som bl. a. utgjort motivering för kommitténs förslag om den subsidiära åtalsrättens avskaffande. Genomförs förslaget kan man årligen förhindra några enstaka fall av icke önskvärda enskilda åtal. Härmed är föga vunnet, om man i framtiden får räkna med förekomsten av ett flertal tvistemålsprocesser som på motsvarande sätt åstadkommer skadliga processekonomiska eller kriminalpolitiska effekter. Antag att åklagarna i stor utsträckning kommer att besluta om åtalsunderlåtelse eller nedläggning av förundersökningar av kriminalpolitiska skäl och att målsägandena framdeles i betydande omfattning väljer att inleda tvistemålsprocesser under utnyttjande av den särskilt förmånliga rättshjälpen. Om den misstänkte efter återkommande förhör och förhandlingar med polis och åklagare uppfattat saken som utagerad efter det åklagaren fattat beslut om åtalsunderlåtelse eller förundersökningsnedläggelse, torde åtminstone ibland en tvistemålsrättegång kunna medföra avsevärda olägenheter för lagöverträdaren. Detta gäller särskilt för sådana fall då skadeståndstalan uttryckligen grundar sig på brottslig gärning och då svaranden måste inställa sig personligen vid rättegången. Den av kommittén föreslagna regeln om skyldighet för polisen att under förundersökningen göra sådana anteckningar som kan underlätta för målsäganden att förbereda talan om enskilt anspråk35 gör det möjligt för målsäganden att lätt föra fram utredning rörande själva den brottsliga handlingen. En offentlig rättegång kan ha en starkt ogynnsam effekt gentemot mera känsliga
grupper av lagöverträdare, särskilt om uppmärksammade fall får publicitet. Ur processekonomisk synpunkt vore det inte lyckligt om dessa tvistemålsprocesser blev betydligt vanligare i framtiden. Man måste räkna med att både käranden/målsäganden och svaranden regelmässigt kan erhålla rättshjälp. Kommittéförslaget präglas av att det skapar förutsättningar för målsäganden att med ensidigt hävdande av de egna ekonomiska intressena tvinga fram en skadeståndsdom. Den av kommittén förordade lösningen av skadeståndsfrågorna begränsas till det rent processuella fältet. Kommittén har icke övervägt om denna lösning kan tänkas komma att stå i samklang med de reformsträvanden som gör sig gällande inom kriminalvården.
En arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) har utarbetat en PM om kriminalvårdsklienternas skuldsituation. I denna PM uppmärksammas bl. a. frågor om statens återkrav för utgivna skadestånd och rättegångskostnader samt frågor om lagöverträdarnas skulder till enskilda. Om en målsägande begärt verkställighet av en skadeståndsdom, bör enligt promemorian personlig kontakt tagas med kronofogdemyndigheten, enär det många gånger finns möjligheter att träffa överenskommelse om hur skulden skall regleras.36 I den mån samhället genom övervakare eller andra tjänstemän inom kriminalvården kommer att sätta in resurser för att förändra verkningarna av en skadeståndsdom, ter det sig onödigt och kanske även olämpligt att statens resurser dessutom tages i anspråk för att göra det möjligt för målsäganden att erhålla en sådan dom. Ur kriminalpolitisk synpunkt vore det knappast lämpligt om det blev allmänt känt att skadeståndsdomarna ofta icke fick den avsedda betydelsen.
Vid BRÅ pågår ett fortsatt utredningsarbete som bl. a. har till syfte att undersöka möjligheterna att enligt gällande rätt efterge skadeståndsfordringar och möjligheterna att vidga denna befogenhet. Av målsägandena driver ofta de statliga myndigheterna sina skadeståndskrav hårdast. För framtiden bör det finnas utrymme för statliga myndigheter och affärsdrivande verk att i större utsträckning än för närvarande efterge sina skadeståndskrav. Detta gäller särskilt i sådana fall då man kan förutse att mycket små belopp kan indrivas och att en alltför hård indrivningspolitik kan minska den dömdes möjligheter till anpassning. En lagöverträdares möjlighet och vilja att göra ekonomisk rätt för sig är beroende av vilken anställning och lön han kan erhålla och hur stort belopp han själv kan få behålla sedan skatter, underhållsbidrag och eventuella skadeståndsavbetal-
ningar avräknats från anställningsinkomsten. De bästa effekterna för samtliga berörda parter torde kunna uppnås vid överenskommelser, som lagöverträdaren kan acceptera efter förhandlingar med företrädare för de olika intressena.37 Härvid är det uppenbart att en reglering av skadeståndsfrågorna i samband med en brottmålsprocess ofta endast skulle kunna fylla en begränsad funktion, om den åtalades framtida ekonomiska situation är oklar. När tvist råder om skadeståndsbeloppets storlek skulle det dock vara fördelaktigt för målsäganden att få denna fråga avgjord genom en dom. I många fall skulle det dock i efterhand krävas åtgärder för att åstadkomma en lösning av frågan hur betalningsskyldigheten successivt skall fullgöras.
En nackdel som följer av att reglerna i RB 22: 1 och 2 ger målsäganden en stark processuell ställning är att dennes intresse kan hävdas utan hänsyn till den tilltalades situation och till samhällets strävanden att återanpassa den tilltalade. Sålunda ges målsäganden möjligheter att erhålla en skadeståndsdom som ger honom en obetingad rätt till omedelbar verkställighet med avseende på hela skuldbeloppet och detta även om domstolen föreskrivit att skadeståndsskyldigheten skall fullgöras genom avbetalningar vid olika tidpunkter. Om skadestånd utdömts genom en brottmålsdom utan att föreskrifter lämnats om hur betalningsskyldigheten skall fullgöras äger å andra sidan målsäganden därefter ingen rätt att föra talan om att sådana föreskrifter skall meddelas. Endast åklagaren har behörighet att föra sådan talan. Vad nu sagts om åklagarens och målsägandens talerätt gäller även för det fall då målsäganden önskar en ändring av en sådan avbetalningsplan som fastställts i en brottmålsdom.38 Om målsäganden skall lämnas processuell hjälp att erhålla ett skadeståndsanspråk domfäst i samband med en brottmålsprocess, kan man kräva att målsäganden måste acceptera en sådan avbetalningsplan som ter sig rimlig med hänsyn till den åtalades betalningsförmåga. Detta gäller vare sig man låter avbetalningsplanen bli fastställd i domen
eller på ett senare stadium i samband med att de kriminalpolitiskt lämpliga frivårdsinsatserna skall sättas in. Det ekonomiska utbytet torde härvid icke bli sämre för målsäganden, snarare bättre, eftersom ofta verkställighetsåtgärder är meningslösa om gäldenären på förhand har den inställningen att han icke frivilligt kommer att fullgöra sin betalningsskyldighet.39 En särskild fråga är härvid om man skall låta målsäganden eller någon företrädare för samhället eller kriminalvården kontrollera att betalningsskyldigheten fullgörs enligt den fastställda avbetalningsplanen. I förarbetena till brottsbalken uttalade departementschefen att man med hänsyn till skyddskonsulenternas allmänna ställning i arbetet med kriminalvård i frihet borde undvika att anlita skyddskonsulent såsom kontrollant. Departementschefen ansåg att det fick ankomma på målsäganden att bevaka att betalning sker.40 Den förordade ordningen är icke alldeles given. Om den dömde underlåtit att betala en avbetalningspost, bör målsäganden icke ha möjlighet att inom en mycket kort tid efter förfallodagen begära verkställighet.41 Reglerna i RB 22: 1 och 2, som ger målsäganden en relativt stark processuell ställning, bör sålunda kombineras med bestämmelser som möjliggör att betalningsvillkoren bestäms jämväl med hänsyn till samhällets och den dömdes intressen och ej blott till målsägandens.
En lämplig ordning vore om skadeståndsfrågan kunde lösas förhandlingsvägen i samband med att åklagaren fattar sitt beslut om att underlåta åtal eller att nedlägga eller icke inleda förundersökning. Åtalsrättskommittén förutsätter att den misstänktes betalningsutfästelser under utredningsskedet bör vinna beaktande vid åtalsfrågans prövning.42 Om det sålunda anses lämpligt och möjligt att åklagaren ägnar skadeståndsfrågan viss tid borde han kunna fastställa en förhandlingsöverenskommelse om avbetalningsvillkoren påsamma sätt som det föreslagits att åklagarna i strafförelägganden skulle kunna upptaga målsägandens enskilda anspråk till godkännande.43 En förutsättning för att dylika överenskommelser skulle kunna fastställas är givetvis att enighet kan uppnås mellan lagöverträdaren och målsäganden beträffande skadeståndsbeloppets storlek.
Ur processekonomisk synpunkt vore det icke lämpligt om målsägandenas skadeståndskrav vanligen ledde till särskilda tvistemålsprocesser, då åklagarna fattat beslut om åtalsunderlåtelse eller förundersökningsnedläggelse. Genom den föreslagna rättshjälpsreformen ges
målsäganden en alltför stark processuell ställning som en följd av att han ofta har möjlighet att utan hänsyn till kriminalpolitiska och processekonomiska överväganden inleda en skadeståndsprocess. Under åberopande av skadeståndsdomen kan målsäganden sätta i gång verkställighetsåtgärder som kan försvåra lagöverträdarens anpassning. Vidare är det möjligt att en kostsam skadeståndsprocess ej lederfram till en slutlig lösning av skadeståndsfrågorna, utan att processen måste följas av förhandlingar. I en sådan situation framstår statsverkets kostnader för rättshjälp och domstolsprövningen såsom åtminstone delvis meningslösa. Enligt min mening borde en reform av de processuella reglerna om enskilt anspråk bygga på den kriminalpolitiska lösning som man i framtiden kan välja för regleringen av lagöverträdarnas skuldproblem. Ett sådant reformarbete skulle kunna utföras vid den kommande översynen av rättegångsbalken. Det skulle härvid bli möjligt att göra en total överarbetning av de olika reglerna rörande behandlingen av skadeståndsanspråk som helt eller delvis grundas på brott. Härvid borde man vidare utreda vilka målsäganderegler som saknar funktionellt samband med reglerna om målsägandens straffrättsliga reaktionsmöjligheter och som därför måhända bör ändras. Ur systematisk synpunkt kan det vara fördelaktigt att vid formuleringen av dessa regler utmönstra målsägandebegreppet och laborera med en enhetlig bestämning av personkretsen ej blott i RB 22: 1 och 2 utan också i de övriga regler som rör enskilt anspråk.44