Svensk rättspraxis Växel- och checkrätt 1963—1975

 

Av justitierådet HENRIK HESSLER

 

 

Först skall beröras några fall beträffande kraven på formellt giltig växel.
    En växel skall enligt VxL 1 § innehålla vissa uppgifter, bl. a. namnet på den som skall infria växeln, trassaten, och den till vilken eller till vars order betalning skall ske, remittenten, samt underskrift av utställaren, trassenten. Enligt 2 § är en handling, som saknar nämnda uppgifter ogiltig som växel. I SvJT 1967 rf s. 18 fördes talan mot acceptant på växel, där allt var i sin ordning med det undantaget att utställarens namn endast förekom i maskinskrift. Handlingen ansågs ej giltig som växel. Samma utgång blev det i ett finskt fall, refererat i TfR 1964 s. 98, där remittentnamn saknades.
    Det måste vidare råda full överensstämmelse mellan uppgiften om växelbetalare och den på växeln tecknade acceptanten; som exempel kan från äldre praxis anföras NJA 1922 s. 364, där på växel ursprungligen angivits annan person än den som sedermera accepterade. Trassatnamnet hade emellertid överstrukits och ersatts med acceptantens namn. Handlingen ansågs inte grunda växelrätt mot acceptanten.¹
    Ett fall av samma art är SvJT 1972 rf s. 42. Här hade som trassat angivits "Väsby Motor" (jämte viss adress). På tvären på handlingens framsida fanns en stämpel med texten "Väsby Motor gm". I stämpeln fanns namnteckningen "Sven Johnsson". Lagsökningstalan fördes av utställaren mot "Sven Arne Johnsson som tid. inneh. fa Väsby Motor" (nyssnämnda adress).
    Då som växelbetalare upptagits "Väsby Motor" utan att firmainnehavarens namn angivits och då det inte heller av accepten framgick, om Johnsson tecknat denna för egen del eller blott som företrädare för annan, ansåg hovrätten, att handlingen inte utgjorde giltig växel. I ett utförligt yttrande av en ledamot av hovrätten, hovrättsrådet Åhström, framhålles att såväl angivandet av trassat som acceptpåteckningen är bristfälliga. Angivandet av trassat är inte tillräckligt för att tvekan ej skall råda om vem som är växelbetalare. Denna brist kan ej heller anses undanröjd genom accepten. Även denna var i och för sig ofullständig men dessutom föranledde ordet "gm" tvekan: detta ord kunde innebära, att accepten skett med stöd av prokura eller annan fullmakt. Vid nu angivna förhållanden kunde handlingen inte anses utgöra en giltig växel.
    I båda de hovrättsfall som nu nämnts uppkom fråga, om handlingen ändå kunde anses utgöra sådant skriftligt fordringsbevis att lagsökning kunde ske. Så ansågs i intet av fallen. Vad angår 1967 års fall kan man kanske härutinnan känna någon tvekan. Det är väl klart, att handling, som på grund av formfel inte kan anses som växel, kan göra tjänst som civilt ford-

 

Föregående översikter finns i SvJT 1938 s. 281, 1941 s. 796 och 1946 s. 47 (växelrätt) samt 1955 s. 36 och 1964 s. 517 (växel- och checkrätt).

¹ Jfr också SvJT 1921 rf s. 38.

 

ringsbevis.² I 1967 års fall fördes talan mot acceptanten. Utställaren hade som nämnt ej underskrivit handlingen, men utställaren, som tillika var remittent, hade tecknat överlåtelse på handlingens baksida. Någon uppgift om invändning från gäldenärens sida finns inte i referatet (jfr NJA 1885 s. 460). Hovrätten förklarade blott — sedan man konstaterat, att handlingen var ogiltig som växel — att den inte kunde anses utgöra annat fordringsbevis.
    Enligt Lihné³ behöver inte avgörandet betyda, att man ej ansett det över huvud möjligt att, om en handling är ogiltig som växel, likväl betraktaden som civil förskrivning och fordringsbevis vid lagsökning. Det avgörande i det förevarande fallet skulle emellertid vara, att utställaren ej skrivit under och det därför ej förelåg någon giltig — civil — anvisning. Resonemanget är kanske riktigt, men förefaller mig dock något tveksamt. Med avseende på just acceptantens ansvarighet borde, kan man tycka, ej vara avgörande, att utställaren inte påtecknat (jfr 7 § VxL rörande det fall att gäldenärs namn på växel är förfalskat). Den omständigheten att utställaren ej påtecknat kan naturligtvis emellertid vara ett indicium på att invändningar rörande det bakomliggande rättsförhållandet är att riskera.
    I fallet SvJT 1972 rf s. 42 är läget nog klarare. Eftersom det ju inte framgick, om Johnsson tecknat på handingen för egen del eller endast som företrädare för annan, ägnade sig handlingen knappast som fordringsbevis.
    Ett fall som kanske kan förtjäna att nämnas i nu förevarande sammanhang är SvJT 1963 rf s. 61. Det var här fråga, om en person, som tecknat annans namn som utställare av checkar, skulle fällas till ansvar för förfalskning. Då tilltro ansågs böra sättas till den tilltalades uppgift, att hon trott sig ha checkräkningshavarens samtycke att i den situation som förelåg för hans räkning underteckna checkblanketterna, ogillades åtalet.⁴

 

    Att en växel (eller check) måste innehålla vissa uppgifter för att bli giltig betyder som bekant inte, att uppgifterna måste finnas redan vid den tidpunkt då papperet utges. Blancoväxeln, d. v. s. en växel som i ett eller flera hänseenden är ofullständig, godtas i svensk rätt; detta gäller även den form därav som brukar kallas för blancoaccept, d. v. s. en växelblankett som endast upptar acceptantens påskrift.⁵ En förutsättning för att blancoväxeln skall bli giltig är att den utgivits med uppdrag att utfylla den.⁶ Sker detta betraktas växeln för gäldenärens del på alldeles samma sätt som om den varit fullständig redan vid utgivandet; den verkar, kan man säga, "retroaktivt".⁷ Som en illustration av detta kan man kanske anföra NJA 1967 s.306, som emellertid är av intresse främst från andra synpunkter och skall beröras närmare nedan.
    Utfylles en i ofullständigt skick utgiven växel i strid mot överenskommelsen kan den ändå bli gällande mot gäldenären, om mottagaren av väx-

 

² Se Eberstein, Den svenska växelrätten (1934) s. 34, Hult, Lärobok i värdepappersrätt (6 uppl. 1969) s. 79, jfr Holmboe, Vekselloven m. v. (1932) s. 24 f., Helper, Vekselloven og Checkloven af 1932 (1932) s. 38 med not 61.

³ Lagsökning (1968) s. 133 f.

⁴ Om fallet se Löfmarck, Om urkundsförfalskning (1971) s. 175.

⁵ Se Hessler, Obehöriga förfaranden med värdepapper (1958) s. 49 ff, och senast Telaranta i Nordisk Gjenklang, Festskrift till Arnholm 1969 s. 575 ff, jfr TfR 1952 s. 335 beträffande dansk rätt.

⁶ Se närmare Hessler a. a. s. 53 f, Teleranta a. u. s. 580 ff.

⁷ Se även NJA 1931 s. 239 och Eberstein i SvJT 1938 s. 281 f.

 

eln ej var i ond tro eller förfor med grov vårdslöshet. Regeln tillämpades i det finska fall som omtalas i TfR 1964 s. 90 och i det fallet har vidare bevisbördan för ond tro etc. ansetts vila på gäldenären. Att bevisbördan vilar på den som påstår ond tro är ju f. ö. för svensk rätts del en allmän regel.⁸
    Om god tro inte kan åberopas, kan det vara tveksamt huruvida, då växel utfyllts med högre belopp än som överenskommits, talan skall ogillas helt eller det belopp utdömas, varom överenskommelse träffats.⁹ I det finska fallet Nord Domss 1964 s. 355 hade mottagaren av en växel utfyllt ett belopp som var högre än som överenskommits. Växeln överläts för inkasso till den som nu gjorde den gällande; denne kunde sålunda inte åberopa bättre rätt än överlåtaren.¹⁰ Han ansågs i avgörandet ha rätt på grund av växeln till det belopp som överenskommits.
    I det av Eberstein i SvJT 1941 s. 797 f berörda fallet SvJT 1940 rf s. 71 hade en växel utgivits i ofullständigt skick; remittentens namn saknades. Växeln hade även i detta skick protesterats och ingivits till den domstol där talan fördes om växelbeloppets utfående. Först därefter hade kärandeombudet kompletterat växeln. Det ansågs att eftersom handlingen var ofullständig vid tidpunkten för protesten den då var ogiltig som växel och den kunde inte sedermera få växelrättslig verkan.¹¹ I det finska fallet Nord Domss 1971 s. 529 hade domstolarna ogillat talan på grund av en som växel betecknad handling, enär uppgift om remittent saknades. Sedan handlingen fullständigats, fördes ny talan om utfående av beloppet. Denna talan ogillades under hänvisning till att handlingen i det första målet var ogiltig som växel; den omständigheten att den sedermera fullständigats kunde inte anses ha givit den växelrättslig verkan.

 

    Rätten att framställa invändning i växelmål belyses av NJA 1964 s. 2. I ett köpeavtal hade intagits skiljeklausul. Köparen hade accepterat växlar på delar av köpeskillingen. Säljaren fick lagsökningsutslag på växlarna. Köparen sökte återvinning under åberopande, att han hävt köpet på grund av fel i godset. Säljaren invände, att denna fråga ej kunde upptas av domstol på grund av skiljeklausulen. HD ansåg, att skiljeavtalet omfattade även tvist angående skyldighet att infria växlarna, vilka ju avsåg betalning för köpet. Genom lagsökningsåtgärden hade emellertid säljaren gått miste om rätt att åberopa skiljeavtalet. Målet återförvisades därför för prövning av invändningen om fel i godset. Som Rodhe framhållit¹² underförstods alltså, att köparen genom att lämna växlarna inte avstått från att åberopa köpeavtalet med dess skiljeklausul. Mellan de ursprungliga parterna i ett växelförhållande kan och skall invändning rörande det bakomliggande rättsförhållandet framställas i växelmålet.¹³

 

⁸ Se t. ex. SOU 1965: 14 s. 106 f.
⁹ Se Hessler a. a. s. 63 f.
¹⁰ VxL 18 §, Eberstein, Den svenska växelrätten s. 92.
¹¹ Jfr Holmboe a. a. s. 24 och 38, där det sägs, att fullständigande kan skeså länge protest inte är upptagen eller, om protest inte upptas, så länge växeln inte är insänd till rätten. Se också Lyngsø, Check- og veksellovene (1967) s. 83 f.
¹² SvJT 1968 s. 217.
¹³ Se Hessler a. a. s. 10 och i SvJT 1955 s. 42 med kommentar till rättsfallet NJA 1953 s. 439. 1964 års fall berörs också av Hassler, Skiljeförfarande (1966) s. 37, 44. — Liknande spörsmål som i 1964 års fall förelåg i NJA 1972 C 52 och 53.

 

    Växelgäldenärs möjlighet att mot innehavare av växeln göra gällande invändning som hänför sig till förhållandet till tidigare innehavare är enligt 17 § VxL starkt begränsad. Invändningsrätten bevaras endast om innehavaren vid växelns förvärvande uppsåtligen handlat till gäldenärens förfång. I mitt arbete Obehöriga förfaranden med värdepapper (1958) har jag ifrågasatt, om icke denna hårda regel borde reserveras för det fall att det är fråga om invändning som avser causan för växeln, t. ex. invändning om bristande leverans eller om fel i levererad vara. I ogiltighetsfall borde däremot ett mer normalt godtroskrav gälla, såsom ju är fallet enligt VxL vid förvärv av växel som vid utgivandet var ofullständigt utfylld eller förvärvav växel från annan än rätte ägaren därav (10 och 16 §§ VxL). Meningen har sedermera vunnit anslutning av Hult i dennes Lärobok i värdepappersrätt.¹⁴
    En fråga som under de senaste åren har varit av stor praktisk betydelse avser tillämpningen av VxL 17 § då avbetalningssäljare av köparen erhåller förutom avbetalningskontrakt även en eller flera växlar på köpesumman, vilka enligt överenskommelsen mellan parterna skall få omsättas i takt med avbetalningsplanen. Om säljaren överlåtit växel jämte avbetalningskontrakt till bank eller annat finansieringsföretag, har fråga uppkommit, om köparen mot banken kunnat göra gällande invändningar grundade i köpet.
    I det bekanta "pianofallet" NJA 1961 s. 552 hade det enligt avbetalningskontrakt sålda pianot aldrig levererats. Finansiären (som här var ett företag för tillverkning av pianon) ansågs ha rätt att få ut köpeskillingen på grund av växeln.¹⁵ Det åberopas att finansiären var i god tro rörande den bristande leveransen.
    Här var det sålunda fråga om en causainvändning: bristande leverans av den vara som avsågs med det bakom växeln liggande köpeavtalet. Avgörandet kan diskuteras, men det får dock anses förståeligt med hänsyn till invändningens karaktär. Ett steg vidare och ett efter min mening betydligt betänkligare sådant togs med avgörandet NJA 1968 s. 351. Här hade en maskin sålts på avbetalning med ägarförbehåll för säljaren. Köpeskillingen skulle betalas genom ett tjugotal avbetalningar. Köparen hade utfärdat en växel på hela beloppet. Denna skulle få omsättas i takt med avbetalningsplanen. Säljaren pantsatte växel och kontrakt hos en bank men betalade inte ränta i vederbörlig ordning till banken; han försattes sedermera i konkurs. Då banken inte fick räntebeloppet, framställde banken mot köparen— som skött sina förpliktelser enligt avbetalningskontraktet utan anmärkning hela tiden — krav som grundade sig på växeln och på att denna påen gång förfallit till betalning. HD biföll, under hänvisning till 17 § VxL, denna talan, oaktat därigenom köparen blev betagen vissa rättigheter, som tillkommer köpare enligt tvingande regler i lagen om avbetalningsköp. Att banken vid förvärvet av växlarna genom det samtidigt mottagna köpekontraktet måste anses ha fått kännedom om det bakom växlarna liggande rättsförhållandet tillades ej betydelse. En ledamot var skiljaktig och ansåg att

 

¹⁴ Detta skedde i 2 uppl. av läroboken, vilken utkom 1958 och var den sista som Hult själv ombesörjde.

¹⁵ Se SvJT 1964 s. 520 f och Teori och praxis, Festskrift till Karlgren, s. 184 ff. 

nämnda tvingande regler måste beaktas även i den föreliggande situationen.
    HD har sålunda här tillmätt behovet av skydd för växeln som omsättningspapper en sådan vikt att denna synpunkt fått ta över t. o. m. intresset att upprätthålla tvingande avbetalningsköprättsliga regler. I målet avgavs ett omfattande och mycket djupgående och intressant responsum av Karlgren, vilket stödde den ståndpunkt HD stannade för.
    Efter min mening är denna utgång varken lycklig eller nödvändig. I ett fall, där finansiären har säkrat sig genom att ha både avbetalningskontrakt och växel, borde han kunna likställas med säljaren själv i fråga om invändningar från köparens sida, åtminstone när invändningarna gäller tillämpning av tvingande rättsregler och sålunda står ogiltighetsinvändningar nära. I varje fall borde i en sådan situation ett för växelförvärvaren strängare godtroskrav än det som framgår av 17 § VxL kunna tillämpas; redan vid vetskap eller grov vårdslöshet hos förvärvaren borde invändningsrätten vara bevarad (alltså samma godtroskrav som i 10 och 16 §§ VxL).¹⁶ Denna ståndpunkt har emellertid, såsom av det anförda framgår, ej godtagits av HD i 1968 års avgörande.
    Det kan anmärkas att rättsläget på området radikalt förändrats genom den 1973 antagna konsumentköplagen. Väl i viss mån till följd av de ovannämnda HD-avgörandena har i denna lag (17 §) stadgats förbud för säljare att vid kreditköp över huvud mottaga växelförbindelse eller löpande skuldebrev e. d. Konsumentköplagen gäller köp som konsument huvudsakligen för enskilt bruk gör från näringsidkare. Därmed har man tydligen fångat upp de viktigaste fall där skyddsbehov för köparsidan föreligger. Vid köp, där båda parter är näringsidkare, gäller däremot inte den nya lagen och i sådana fall kan alltså fortfarande här berörda spörsmål aktualiseras. Detta torde betyda, att det köp varom var fråga i 1968 års rättsfall inte skulle ha fallit in under lagen. Köparen var entreprenör, innehavare av ett vägmaskinföretag, och köpet gällde en grävmaskin.
    En annan konflikt vid avbetalningsköp med växel uppkom i NJA 1967 s. 306. Läget var här det att vid ett avbetalningsköp köparen till säljarenlämnat förutom avbetalningskontrakt även en växel. Växeln var ofullständig på det sätt att varken utställningsdatum eller växelbelopp ifyllts. Säljaren överlät sedan kontraktet till ett bolag men behöll växeln, som inte varan märkt i kontraktet. Köparen fick underrättelse om överlåtelsen och betalade vissa belopp till bolaget. Därefter utfyllde säljaren växeln med datum och belopp och diskonterade den i en bank. Sedan banken krävt köparen på växelbeloppet och fått betalt, gjorde bolaget, sålunda förvärvaren av kontraktet, gällande anspråk mot köparen. Denne vägrade emellertid att betala under hänvisning till att han redan betalt till banken. Bolaget yrkade i målet återfående av godset enligt avbetalningsköplagens regler.
    Här förelåg då två frågor. Den ena gällde spörsmålet, om köparen, sedan han betalt enligt växeln, kunde bli pliktig att betala även på grund endast av kontraktet. Den andra frågan var om i allt fall köparen borde frånkännas rätt att tillgodoräkna sig betalningen enligt växeln med hänsyn till att denna utgivits i ofullständigt skick och först efter kontraktsöverlåtelsen och denuntiationen om denna ifyllts och överlåtits.

 

¹⁶ Det förtjänar nämnas, att banken ansåg sig kunna till stöd för sin talan åberopa bl. a., att den "icke tagit del av innehållet i kontraktet och sålunda varit ovetande om avbetalningsbestämmelserna"! 

    HD:s dom berör till en början den första frågan och det antas då, att fråga varit om en redan då den överlämnades till säljaren fullständig växel. Det konstateras, att köparen gentemot säljaren själv inte blivit skyldig att betala något utan att växeln återställdes eller därmed förfors så att risk för dess utnyttjande i framtiden uteslöts. Om det visat sig, att säljaren avhänt sig växeln, kunde köparen mot honom ha åberopat, att han fått utge eller kunde komma att få utge betalning på grund av växeln. Enligt grunderna för 27 § skuldebrevslagen — d. v. s. regeln att förvärvare av enkelt skuldebrev ej får bättre rätt än överlåtaren — skulle ej heller den som förvärvat avbetalningskontraktet från säljaren ha kunnat göra gällande någon av växeln oberoende betalningsrätt. HD erinrar sålunda om att avbetalningskontrakt inte är någon negotiabel handling. Gäldenärens invändningar mot borgenären utsläcks inte vid överlåtelse, även om förvärvaren är i god tro.
    Man kommer härefter över till den andra frågan, nämligen huruvida den omständigheten att fråga här inte var om en växel som var fullgången då den utgavs utan om en blancoväxel medför någon förändring i den förut angivna principen. I motsats till underdomstolarna kom HD till att läget blev alldeles detsamma som om växeln ej varit ofullständig. Oavsett att bolaget förvärvat avbetalningskontraktet, innan säljaren överlät växeln till banken och i samband därmed utfyllde den, kunde köparen mot bolagetskrav åberopa, att han nödgats lösa växeln. Växeln fick, m. a. o., fulla rättsverkningar redan från tiden för utgivandet, fastän den fullständigades först senare.
    I detta mål var det ju fråga om förhållandet mellan gäldenären i avbetalningskontrakt och växel å ena och avbetalningskontraktets förvärvare å andra sidan. Här blir sålunda regeln om obegränsad invändningsrätt vid icke-negotiabel handling tillämplig. Vad säljaren gjorde sig skyldig till, då han först överlät avbetalningskontraktet till en person och därefter växeln till en annan, är — åtminstone såvitt avser rätten att utfå en summa pengar, nämligen köpeskillingen — tydligen dubbelöverlåtelse av en fordran, alltså tvesala. Det vore tänkbart, att den förste förvärvaren, d. v.s. förvärvaren av avbetalningskontraktet, skulle kunna i en tvist med andre förvärvaren, sålunda förvärvaren av växeln, göra gällande, att han — förste förvärvaren — enligt regler om tvesala av fordran har bättre rätt till fordringen än andre förvärvaren. Så skulle tydligen bli fallet, om enligt de förfordringen gällande reglerna förvärvaren nr 2 kunde anses ej ha varit i godtro rörande den tidigare överlåtelsen vid sitt förvärv. I fråga om växel —det är ju här växelförvärvaren, banken, som är förvärvare nr 2 — skulle det såvitt jag förstår därvid bli regeln i 16 § andra stycket VxL angående förvärv från annan än rätt ägare av växel som skulle bli tillämplig.¹⁷ Växelförvärvaren skulle alltså få avstå från att göra sitt anspråk gällande, om han vid sitt förvärv var i ond tro eller förfor med grov vårdslöshet. Detta spörsmål var ju inte aktuellt i 1967 års fall och det skall inte här beröras utförligare än som skett.¹⁸
    I fråga om överlåtelse av växel må här också antecknas NJA 1965 A 57, där fråga var bl. a., huruvida en överlåtelse av växel skulle anses vara en

 

¹⁷ Jfr beträffande skuldebrev Marks v. Würtemberg-Sterzel, Skuldebrevslagen (1953) s. 76 not 1.

¹⁸ Se vidare SvJT 1967 s. 477 ff.

 

överlåtelse för inkasso endast, eller en verklig överlåtelse. Fråga ansågs vara om inkassoöverlåtelse och därmed ägde växelgäldenären framställa invändning mot förvärvaren som gällde hans förhållande till överlåtaren, jfr VxL 18 §.¹⁹

 

    Obehöriga förfaranden med checkar föranledde flera intressanta spörsmål som bedömdes i NJA 1974 s. 706. En person, B, som var förman på ett företags postavdelning utrustades med checkar ställda till postverket och avsedda för inköp av s. k. spärrkort för företagets frankeringsmaskin. B köpte spärrkort för endast en del av checkbeloppen. Återstoden antingen utbetalades kontant till B eller användes av B till betalning av vissa privata (egna eller andras) räkningar eller till att sända belopp med postanvisning, adresserad till B:s hustru. Då postanvisningarna anlände till bostaden, fick B dem utlämnade till sig och uppbar beloppen, sedan han förfalskat hustruns namnteckning. Företaget hade hos det postkontor där checkarna företeddes lämnat en fullmakt enligt vanligt formulär för B att ombesörja postärenden för företaget; i denna fullmakt var emellertid överkorsad text om behörighet att utkvittera bl. a. postanvisningar och postgirobelopp, d. v. s. de ärenden som innefattade mottagande av pengar för företagetsräkning.
    I första hand aktualiseras här frågan om behörighet att uppbära eller eljest förfoga över medel enligt check. I mitt arbete Obehöriga förfaranden med värdepapper har behandlats en situation som är ganska likartad den i rättsfallet. Vad som avses är, att någon förser en check ställd till honom själv med kvitto eller överlåtelse till en bank och låter ett bud gå till banken med checken för att lyfta pengarna eller fullgöra viss betalning i banken.²⁰ Budet är ju då inte checkrättsligt legitimerat. Men enligt allmänna fullmaktsrättsliga regler kan han som regel anses behörig att förfoga över checken. Att han använder pengarna på annat sätt än han bort, faller, förutsatt god tro, inte banken till last.
    I det rättsfall som nu berörs var läget som sagt likartat men dock något annorlunda. Här hade budet försetts med en av huvudmannen utfärdad check ställd till postverket som remittent.
    Icke heller i detta fall förelåg tydligen, såsom också konstaterades i målet, någon checkrättslig legitimation för den handlande, d. v. s. B. Fråga blev i stället om det kunde anses, att B enligt allmänna fullmaktsrättsliga regler var behörig att själv uppbära checkbelopp kontant eller att använda dem på sätt som skett i övrigt.
    Samtliga instanser ansåg att postverket ägde åberopa alla utbetalningar mot företaget. Såvitt avser kontantbetalningarna till B ansågs i underinstanserna tillräckligt att härför åberopa, att B var väl känd hos postanstalten, där han mycket ofta uträttade ärenden för företagets räkning; företaget var postanstaltens största kund. Det hänvisades också till att B:s förfarande fortgått i flera år. Underinstanserna berör i övrigt endast användningen av checkmedel till postanvisningar i företagets namn och med B:s hustru som adressat. Det anses att användningen av medel till postanvisningar från företaget i och för sig föll inom ramen för B:s behörighet att utnyttja checkarna. Det förhållandet att postanvisningarna varit adresserade till B:s hust-

 

¹⁹ Se Eberstein a. a. s. 93.

²⁰ A. a. s. 299 ff. Ett annat likartat fall behandlas i a. a. s. 44 ff.

 

ru och förekommit i stort antal ansågs inte ha behövt närmare undersökas av postpersonalen och någon oaktsamhet hade alltså inte förekommit.
    I HD:s dom sägs, beträffande kontantbetalningarna, till en början, att B:s ställning som förman på postavdelningen inte i och för sig innefattade behörighet att uppbära betalning. Det pekas emellertid i domen på att B uppträtt nästan dagligen som postbud för företaget och att kontantbeloppen inte kunde anses vara annat än "begränsade". Några ingripanden eller anmärkningar från företagets sida skedde aldrig och därför måste postpersonalen efter hand ha fått ett befogat intryck att B hela tiden handlade enligt givna instruktioner. Att företaget inte reagerade berodde, förklaras det, på att Bg enom olika manipulationer undandragit företaget kännedom om kontantlyften. Detta möjliggjordes emellertid av en bristande intern kontroll hos företaget som måste anses utgöra betydande försummelser. Företaget måste därför självt svara för betalningarna.
    HD ingick därefter på användningen av checkmedel till postanvisningar till B:s hustru och till vissa privata betalningar och fann att ej härvidlag försummelse låg postpersonalen till last. Man fann slutligen, att posten ej heller hade att svara för postanvisningsbeloppen på den grund att B förfalskat sin hustrus namnteckning.
    HD:s avgörande beträffande kontantbetalningarna är av stort intresse. Man är tydligtvis inne på reglerna om s. k. toleransfullmakt. I ett antal rättsfall²¹ har slagits fast, att ett förfarande av en person för annans räkning, vilket i och för sig ej täckts av personens ställning eller av uttrycklig fullmakt, ansetts bindande för huvudmannen därför att denne under en avsevärd tid tolererat det utan att framställa invändning.²² 1974 års rättsfall synes emellertid gå ett steg vidare i fråga om toleransfullmakt än nämnda tidigare praxis. Någon verklig "tolerans" förelåg nämligen inte här, eftersom, på sätt anförs i HD:s dom, företaget inte alls ägde kännedom om kontantbetalningarna. HD förefaller att med "tolerans", d. v. s. passivitet i förhållande till veterligen upprepade handlingar, jämställa — såsom Grönfors uttrycker saken — "culpös underlåtenhet att förskaffa sig kännedom om mellanmannens uppträdande". Grönfors synes förorda ett sådant likställande men konstaterar, att praxis ej ännu haft tillfälle att ta ställning till detta problem.²³ 1974 års avgörande skulle alltså betyda, att man nu tagitställning för bundenhet för huvudmannen även vid oaktsamhet av berörtslag.
    Mot den viktiga och intressanta princip som sålunda torde ha fastslagits i HD:s avgörande är, förefaller det, intet att erinra. Det synes mig emellertid kunna starkt ifrågasättas, om det verkligen finns tillräckligt fog för att tillämpa principen just i föreliggande fall.
    Klart är ju till en början och därom synes, som redan framhållits, någon meningsskiljaktighet inte råda, att någon checkrättslig legitimation inte förelåg för B. Det förefaller vidare (såsom utvecklats i ett av mig författat, i målet av företaget ingivet utlåtande) inte så närliggande att i förevarande fall stödja behörighet på allmänna fullmaktsrättsliga regler. Fallet skiljer sig uppenbarligen från det förut berörda att en huvudman förser ett

 

²¹ Se närmare Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap (1961) s. 245 ff.

²² Se t. ex. de under rubriken till nu diskuterade rättsfall anförda fallen NJA.1924 s. 458 och 1928 s. 57, jfr 1940 s. 109.

²³ Grönfors a. a. s. 257.

 

bud med en kvitterad eller till bank överlåten check och uppdrar åt budet att få checken honorerad i banken. Att någon förses med en till postverket— eller en bank — ställd check tyder ju i och för sig (såsom torde antydas av tingsrätten) på att medlen i allt väsentligt skall användas till att gottgöra remittenten för ett uppdrag som denna skall fullgöra. Så är ju, som i målet framhålles, också förutsatt i postverkets bestämmelser om mottagande av checkar, liksom i liknande bestämmelser för bankerna. I ett läge av denna karaktär kan man alltså, frånsett möjligen beträffande rent obetydliga belopp, ej anse, att behörighet enligt allmänna fullmaktsregler kan stödjas på själva situationen som sådan.²⁴ I vart fall förefaller det som om särskilda undersökningar från checkmottagarens sida borde vara motiverade.
    I ett fall där, såsom här, fråga är om ett under längre tid pågående förfarande kan det däremot, som redan framhållits, otvivelaktigt finnas fog för en tillämpning av toleransfullmaktstanken, och detta även med utvidgning till fall, där någon verklig tolerans ej är för handen men där culpöst förfarande föreligger hos huvudmannen. Vad som dock efter min mening gör det betänkligt att tillämpa dessa principer här är, att som förut nämnts företaget till postanstalten lämnat en handling — en fullmakt att utföra postärenden — där just sådana ärenden som gäller lyftande av kontanta medel undantagits från B:s behörighet. I fullmakten var ju överstrukna de ord som gällde behörighet att utföra sådana normala transaktioner som att lyfta kontanter på postanvisningar liksom postgiroförsändelser. Man skulle kunna tycka, att företaget därmed a fortiori skulle ha skyddat sig mot att det skulle kunna anses, att B ägde behörighet att lyfta kontanter i den mer ovanliga och irreguljära situationen att fråga var om checkar ställda till postverket.
    Det förefaller kunna finnas behov i affärslivet av att genom en viss konkret, s. a. s. en gång för alla verksam åtgärd kunna skydda sig mot förfaranden av visst obehörigt slag. Genom en sådan åtgärd skulle man alltså kunna göra det onödigt att upprätthålla en kanske omständlig och dyrbar kontinuerlig kontrollapparat. Som en sådan åtgärd skulle efter min mening kunna betraktas, att man förser sin motpart med en handling, varav framgår, inte bara vad en person i B:s ställning får göra, men också uttryckligen vad han inte får göra. Föreligger en sådan handling, borde krävas mycket för att toleransfullmakt skulle anses föreligga; ett minimikrav synes vara att det verkställs undersökning från motpartens sida.
    Det är ju emellertid tänkbart — ehuru ej så lätt att förstå — att den här förekommande fullmakten med sina överstrykningar — vilken märkligt nog över huvud ej omnämns i HD:s avgörande — ej ansetts utgöra ett tillräckligt klart sådant meddelande till postanstalten som här nu åsyftas. Man kan fråga sig, vilken bedömningen blivit, om företaget i ett särskilt meddelande till postanstalten förklarat, att B inte skulle äga behörighet att lyfta några kontanter. Skulle även i ett sådant fall det kunnat läggas företaget till last, att man ej upprätthållit en kontinuerlig kontrollapparat för att kunna konstatera, om likväl kontanter utbetalades?
    Möjligen har meningen varit att även ett sådant klart meddelande som nu åsyftats förlorat sin verkan, sedan — som var händelsen i rättsfallet —

 

²⁴ Jfr dock NRt 1917 s. 826 och TfR 1958 s. 328.

 

det obehöriga förfarandet opåtalt fortgått under lång tid. Inte ens en förfrågan hos huvudmannen, om meddelandet fick anses återkallat, skulle erfordras. Detta betyder då, att man över huvud inte skulle kunna förverkliga det anförda önskemålet, att genom en för framtiden verksam åtgärd kunna skydda sig mot obehöriga förfaranden. Som antytts skulle, efter min mening, detta innebära en ståndpunkt som rättspolitiskt sett förefaller beklaglig.
    Som förut nämnts ansåg HD, liksom underinstanserna, i fråga om postanvisningarna till B:s hustru, att med B:s ställning som postbud följt behörighet att använda företagets checkar till postverket till postanvisningar som avsändes i företagets namn. Det ansågs ej, att det stora antalet — 220 stycken — eller det förhållandet att adressaten var B:s hustru kunde medföra, att postpersonalen bort betraktas som oaktsam, då undersökning ej skett. Med den inställning som HD hade i fråga om kontantutbetalningarna till B själv får väl denna ståndpunkt betraktas som naturlig.
    B lyckades ju att då postanvisningarna ankom till bostaden få dem utlämnade till sig. Efter att ha förfalskat hustruns namn utkvitterade han medlen på ett annat postkontor än det varifrån de avsänts. Också bedömningen i målet av detta förfarande är av stort intresse. Eftersom frågan dock kanske faller utom ramen för denna rättsfallsöversikt, skall den endast beröras helt kortfattat.
    Normalt förhåller det sig ju så att postverket i princip svarar för medel som sänds genom postanvisning, utbetalningskort e. d. Har medlen obehörigen utkvitterats av någon med hjälp av förfalskning, befriar det inte postverket. Dessa handlingar är inte i något hänseende löpande papper. Likväl ogillades i rättsfallet företagets krav mot postverket även i denna del. Som skäl härtill åberopas i HD:s dom, att postanvisningarna avsänts utan företagets uppdrag eller vetskap. Oaktat B på postanvisningarna angivit företaget som avsändare, hade han därför i verkligheten undandragit företaget möjlighet att i fråga om postanvisningsmedlen göra gällande den rätt som tillkommer avsändare. Vid angivna förhållanden fick dessa medel genom B:s till posten lämnade betalningsuppdrag anses ha frånhänts företaget. Därför uppkom ingen fordran för företaget mot posten genom de falska utkvitteringarna.
    Möjligen menar HD, att de för postanvisningar använda medlen genom B:s obehöriga förfarande övergått i B:s förmögenhet så att det ej längre kunde sägas vara fråga om företagets medel; av detta skäl skulle företaget ej kunna utöva de befogenheter som tillkommer en avsändare. Om detta är meningen finns anledning att erinra om att man just vid brottsliga förfaranden synes ha upprätthållit ett slags identitet beträffande penningmedel. Här kan hänvisas till NJA 1963 s. 502, där medel som genom brott avhänts en person ansågs "i en eller annan form" ha ingått i medel som av den brottslige inbetalades till en bank.²⁵
    Även om man emellertid bortser från möjligheten att här laborera med ett slags sakrättslig identitet i fråga om de medel över vilka olovligen förfogats genom postanvisningar, synes HD:s resonemang i 1974 års fall svårt att följa. Fråga är ju här om ett helt komplex av skyddsregler, som vid användning av checkar, postanvisningar etc. skall skydda mot obehöriga förfaranden. Att någon lyckas ta sig förbi en sådan skyddsregel borde inte gärna

 

²⁵ Se Undén, Svensk sakrätt I (9 uppl. 1974) s. 62, jfr dock Walin, Separationsrätt (1975) s. 177. 

kunna åberopas som stöd för att han ej skall kunna fångas upp av en annan skyddsregel. Med andra ord: om det nu anses att avsändandet av postanvisningarna föll inom B:s behörighet att förfoga för företagets räkning över checkmedlen, så borde reglerna om verkan av falsk utkvittering i stället kunna slå till. Även i det hänseendet borde då anses som om medlen behörigen avsänts för företagets räkning. Att postverket gjort en utbetalning mot falskt kvitto borde inte här mer än i andra fall medföra befrielse.

 

    Några fall gäller verkan av utställande av check utan täckning.²⁶
    Mellan banker och vissa andra penninginstitut träffades i slutet av 1950 talet en överenskommelse föranledd av den starkt ökade användningen av checkar som främst sammanhängde med checklönesystemets utbredning. Enligt överenskommelsen skulle trassatbanken under vissa förutsättningar i förhållande till den som honorerat en check svara för checken även om den saknade täckning; man kom härigenom ifrån det alltmer betungande systemet med telefonkontroll av täckning. Överenskommelsen gällde inte, om checken var förfalskad eller om beloppet översteg 1 000 kronor, ej heller om den honorerande banken etc. ej iakttagit vederbörlig aktsamhet.²⁷ Enligt överenskommelsen utformades trassatbankens ansvar på det sättet att den visserligen i vanlig ordning enligt reglerna i 40 § ChL skulle kunna vägra infria täckningslös check som tillsänts den genom clearingen. Men den honorerande banken kunde frigöra sig från ansvaret för checken genom att till trassatbanken överlåta sitt regressanspråk mot utställaren och andra checkgäldenärer. Denna s. k. inlösenöverenskommelse synes sålunda innebära, att trassatbanken visserligen enligt anförda regler "inlöser"checken; något "infriande" i teknisk mening — med påföljd att regressanspråk bortfaller — sker däremot inte (jfr 40 § ChL).²⁸
    Ett par av rättsfallen gäller verkan i olika hänseenden av denna inlösenöverenskommelse. Även vissa andra spörsmål aktualiseras.
    I NJA 1964 s. 197 I hade checkar lämnats till privatpersoner dels i samband med försträckningar dels som återbetalning av tidigare skuld. Checkarna hade honorerats av andra banker än trassatbanken. Denna inlöstecheckarna — som saknade täckning — enligt inlösenöverenskommelsen.Vad målet gällde var, huruvida utställaren kunde fällas för bedrägeri och i så fall mot vem.
    I samtliga instanser dömdes för bedrägeri beträffande ifrågavarande checkar. I underinstanserna synes man ha ansett att fråga var om bedrägeri mot trassatbanken, i det att de honorerande bankerna på grund av inlösenöverenskommelsen fick anses som ställföreträdare för denna.
    I HD:s avgörande godtogs inte tanken, att de honorerande bankerna skulle vara att betrakta som ställföreträdare för trassatbanken.²⁹ HD ansåg i stället, att det förelåg bedrägeri mot checkmottagarna utom såvitt chec-

 

²⁶ Se härom också Strahl i SvJT 1967 s. 422 ff och 1976 s. 7 även som Svensson i SvJT 1964 s. 547 ff och Kommentaren till brottsbalken I (4 uppl. 1974) s. 371 ff.

²⁷ Sedan checkmissbruket tilltagit mycket kraftigt, genomfördes nya överenskommelser med stränga krav på legitimationskontroll.

²⁸ Redogörelse för överenskommelsen finns i NJA 1964 s. 197. Se också Rodhe, Checkrätt för bankmän (1970) s. 30 och 58 f. Nu gällande överenskommelse är från 1974.

²⁹ Se också just.r. Söderlunds särskilda yttrande i NJA 1963 s. 227 samt NJA 1922 s. 534 och Hessler, Obehöriga förfaranden med värdepapper s. 181.

 

18—Svensk Juristtidning 1977

 

karna gällde återbetalning av tidigare försträckning;³⁰ i denna del förelåg istället bedrägeri mot de honorerande bankerna. I fråga om checkmottagarna anfördes att, oavsett den omfattning i vilken enligt inlösen överenskommelsen checkar honoreras av bank utan att kontroll sker av att täckning finns, risk för förlust uppstått. Mottagarna hade därför vilseletts och skada hade tillskyndats dem. Beträffande de honorerande bankerna uttalades att risk för förlust uppstått för dem då de föranletts att honorera checkarna trots att täckning saknades. Den omständigheten att inlösenöverenskommelsen möjliggjort för bankerna att hålla sig skadeslösa hos trassatbanken inverkade ej på den straffrättsliga bedömningen av checkräkningshavarens förfarande. Även dessa honorerande banker hade följaktligen vilseletts och skada hade tillskyndats dem.
    I fallet NJA 1964 s. 197 II var det fråga om ett flertal täckningslösa checkar. Beträffande en del av dessa var läget analogt med fallen under I. Övriga checkar hade företetts hos ett av trassatbankens egna kontor, ehuru inte det räkningsförande kontoret. Det ansågs även beträffande dessa checkar, att banken vilseletts och att skada åsamkats den; även här förelåg sålunda bedrägeri.
    Det kan anmärkas att samma princip i fråga om betydelsen av en inlösenöverenskommelse som antogs i nu berörda fall också tillämpades i det norska fallet NRt 1970 s. 758 (Nord Domss 1970 s. 220).
    I linje med 1964 års avgöranden ligger NJA 1963 s. 227. Målet gällde ansvar för bedrägeri på grund av utställande av täckningslösa checkar, vilka honorerats av andra banker än trassatbanken och som inlösts av trassatbanken enligt inlösenöverenskommelsen. Trassatbanken yrkade utan stämning imålet skadestånd av checkräkningshavaren.
    Även här framfördes tanken, att de honorerande bankerna var att betrakta som ställföreträdare för trassatbanken, men denna tanke godtogs inte i någon instans. I rådhusrättens dom, vilken i denna del synes ha godtagits av överinstanserna, framhölls, att trassatbanken förvärvat sin skadeståndsfordran genom överlåtelse — enligt inlösenöverenskommelsen — från de honorerande bankerna. Kravet grundade sig alltså inte uteslutande på de av checkräkningshavaren begångna brotten. Enligt 45 kap. 5 § andra stycket RB kunde därför skadeståndsyrkandet inte tas upp utan stämning och det avvisades sålunda. Det kan anmärkas att fallet numera är inaktuellt, eftersom genom lagändring 1969 nyssnämnda stadgande i RB gjorts tillämpligt även då anspråk överlåtits.
    Hovrättsfallet SvJT 1967 rf s. 60 anknyter i viss mån till 1964 års HD avgöranden, nämligen beträffande frågan mot vem brottet är att anse begånget, då täckningslös check utställts. Checken, som daterats med visst datum, hade före detta datum överlämnats till en person. Denna fick checkarna — efter den dag de var daterade — honorerade i annan bankän trassatbanken. På grund av postdateringen fick förste mottagaren antas ha förstått, att täckning kunde saknas.³¹ Däremot ansågs utställaren mot den honorerande banken icke ha begått bedrägeri (bristande uppsåt) men ha gjort sig skyldig till oaktsamt utställande till annans förfång av täckningslös check. Utställaren dömdes därför enligt 74 § andra stycket ChL.

 

³⁰ Jfr NJA II 1932 s. 650.

³¹ Jfr E. Bergendal i SvJT 1938 s. 271 och rättsfallsöversikten i SvJT 1955 s. 43 f. 

    Av uttalanden i förarbetena till ChL³² torde framgå att bestämmelsen i ChL 74 § om ansvar för uppsåtligt eller oaktsamt utställande till annans förfång av täckningslös check ej kan tillämpas, då trassatbanken infriat checken. Tanken har varit att trassatbanken har möjlighet att genast kontrollera, huruvida täckning finns; infrias checken trots att så ej är fallet blir det fråga om beviljande av en kredit. Med checkväsendets stora expansion, särskilt på grund av checklönesystemet, är det klart, att förhållandena i nämnda hänseende undergått avsevärda förändringar. I praktiken är det inte möjligt att verkställa sådan kontroll hos trassatbanken som förutsattes vid stadgandets tillkomst. Principen att trassatbanken ej lider förfång enligt ChL 74 § har emellertid upprätthållits i underrättspraxis, så exempelvis i SvJT 1963 rf s. 68, där dock häradsrättens ordförande under hänvisning till ändrade förhållanden ville gå på en annan linje. Bankföreningen hemställde i en skrivelse till Kungl. Maj:t 1964 om ändring av 74 § så att den skulle komma att omfatta även trassatbanken.³³ Ett liknande förslag framfördes i en motion till 1965 års riksdag. Någon lagstiftning av berört innehåll har emellertid inte kommit till stånd.
    Frågan kom upp i NJA 1971 s. 343, där ansvar yrkades enligt 74 § ChL. Täckningslösa checkar hade lämnats som betalning för varor i en affär. Affären fick checkarna honorerade hos posten. Checkarna inlöstes därefter av trassatbanken. Fråga synes inte ha varit om tillämpning av inlösenöverenskommelsen utan om infriande i teknisk mening.^33a Riksåklagaren gjorde — i anslutning till HD:s resonemang i bedrägerimålet NJA 1964 s. 197 — gällande, att affären och posten löpt risk för förlust genom att de lämnade ut varor eller pengar mot täckningslösa checkar och att redan denna risk inneburit förfång för affären och postverket enligt 64 § ChL. Ansvarsyrkandet ogillades i alla instanser. I HD:s dom erinras om att enligt förarbetena till lagens traffbestämmelsen i 74 § ej ansetts vara tillämplig, då trassatbanken inlöser check utan täckning. Visserligen hade förhållandena sedan ändrats i avsevärd utsträckning. Av betydelse härvidlag var inte bara checkens ökade användning som betalningsmedel utan också att inom den allmänna straffrättsliga lagstiftningen införts ett skaderekvisit av sådant innehåll att redanen beaktansvärd risk för förlust räknas som skada. Detta nya skaderekvisit hade fått betydelse bl. a. vid utdömande av bedrägeriansvar vid betalning med check utan täckning; hänvisning gjordes till det förut behandlade fallet NJA 1964 s. 197. Riksåklagarens talan i målet innebar, förklarade HD vidare, att även tolkningen av 74 § ChL skulle anpassas efter denna utveckling. HD fann emellertid, under hänvisning till att förut berörda förslag om lagändringar inte föranlett någon åtgärd, att det inte låg inom ramen förrättstillämpningen att söka ange en lösning som skulle avvika från vad som uttalades vid lagens tillkomst och sedermera upprätthålits under lång tid.

 

³² NJA II 1932 s. 648 ff.

³³ Se Ekonomisk Revy 1964 s. 518.^33a Detta är dock oklart. Det finns ingen uppgift i referat eller akt härom. I HD:s dom talas om att postverket "erhöll likvid" av trassatbanken samt om att trassatbanken "inlöser" check. Anledningen till att jag antagit, att fråga var om infriande i teknisk mening är att det ej sagts något om att det mer omständliga förfarandet enligt inlösenöverenskommelsen skulle ha tillämpats; vidare förefaller det som om det inte skulle ha funnits något skäl för trassatbanken att vidta åtgärd för bevarande av regressanspråk och nämnda förfarande har ju då inte fyllt någon funktion. Jfr SvJT 1971 rf s. 38, berört nedan. 

    Vissa spörsmål aktualiseras av detta avgörande. Man kan fråga, hur utgången blivit, om trassatbanken ej i teknisk mening infriat checken men väl enligt inlösenöverenskommelsens regler övertagit ansvaret för den. Skulle i sådant fall utgången blivit den motsatta, d. v. s. utställaren kunnat fällas för att han utställt täckningslös check till förfång för affären eller postverket? En sådan skillnad skulle nog framstå som ganska egendomlig, särskilt som ju risken för att förfång eller skada skulle uppstå för checkmottagaren är mindre, om inlösenöverenskommelsen kan åberopas än om det hela berorpå huruvida trassatbanken skulle komma att i teknisk mening infria checken; det sistnämnda måste ju i allmänhet bero på ett misstag.
    Man kan ju också fråga, om avgörandet i 1964 års rättsfall skulle ha blivit ett annat, om den olikheten förelegat att trassatbanken, t. ex. av misstag, i teknisk mening infriat checkarna och alltså ej förfarit enligt inlösenöverenskommelsens regler. Skulle därmed bedrägeriansvar varit uteslutet, därför att "skada" ej uppstått, eftersom infriande skett av trassatbanken?
    Om här ifrågavarande avgöranden skall uppfattas på sätt som nu antytts, förefaller läget otillfredsställande: en så betydelsefull fråga som huruvida straffansvar skall utdömas skulle bli beroende av den ekonomiskt sett betydelselösa, endast från rättsteknisk synpunkt viktiga frågan, huruvida trassatbanken kommit att få svara för checken enligt det ena eller det andra regelsystemet.
    Eller, slutligen: är meningen att man skall gå på olika vägar beroende på om vad utställaren gjort sig skyldig till är att betrakta som bedrägeri eller som checkförbrytelse?³⁴ Om man antar att trassatbanken i båda fallen tekniskt sett infriat checken, skulle då infriandet i checkförbrytelsefallet medföra, att något förfång för någon ej uppstått, medan infriandet i bedrägerifallet ej skulle ha denna effekt utan skada anses ha uppstått. Möjligt är att det är denna sistnämnda, ganska irrationella lösning som HD i 1971 års fall ej ansett sig kunna undgå med hänsyn till förarbetsuttalanden och lagstiftarens senare attityd. Men detta skulle då betyda, att det i situationer av sådan art som var uppe i 1964 års rättsfall skulle sakna betydelse, om det varit på grund av inlösenöverenskommelsen eller på grund av infriande som trassatbanken kommit att svara för checkarna. Detta resultat kan kanske med tanke på avfattningen av domarna 1964 te sig något överraskande. — Det här sist anförda betraktelsesättet synes vidare ocksåleda till att ansvar enligt 74 § ChL är uteslutet ej endast om trassatbankeninfriat checken utan även om den inlöst den enligt inlösenöverenskommelsens regler.^34a

 

    Några hovrättsavgöranden gäller möjligheten att föra regresstalan vid växel. Ett sådant fall är SvJT 1966 rf s. 47.
    Om växelbetalaren (vanligen acceptanten) ej betalar i rätt tid och växelinnehavaren vill föra regresstalan mot utställaren eller andra växelgäldenärer, fordras normalt, att protest för bristande betalning upptas (VxL 44 §). Skyldigheten att uppta protest kan emellertid efterges av gäldenärerna (46 §). Även i vissa andra fall bortfaller kravet på protest; ett sådantär det att växelbetalaren försatts i konkurs (44 § sista stycket). Regresskra-

 

³⁴ Jfr NJA 1942 s. 32.

^34a Jfr Rodhe a. a. s. 47.

 

vet mot bl. a. utställare preskriberas enligt 70 § andra stycket ett år från det protest inom rätt tid upptagits eller, där förbehåll är gjort om återgång utan protest, från förfallodagen.
    Den fråga som kom upp i rättsfallet var från vilken dag preskriptionstiden skall räknas i det fall att acceptanten försatts i konkurs.
    Växeln hade utställts av A den 30/12 1962 och förföll till betalning den 31/12 1963. Växeln hade accepterats av B, som försattes i konkurs i juni 1963. Konkursen avslutades i mars 1965. Växelinnehavaren yrkade i juni 1965, att utställaren A skulle förpliktas utge växelbeloppet. Han menade, att preskriptionstiden skulle räknas från tidpunkten för konkursens avslutande; i hovrätten gjorde han i andra hand gällande, att preskription inträdde först 10 år från den dag acceptanten försatts i konkurs.
    Självfallet finns ingen anledning till att preskriptionstiden skulle förlängas i förhållande till vad som stadgas i 70 § VxL, än mindre att växelpreskription ej alls skulle inträda, därför att acceptanten försatts i konkurs. Ej heller finns anledning att anta, att preskriptionstiden i detta konkursfall skall vara kortare än som framgår av 70 § andra stycket. Att enligt 43 § VxL regresskrav kan väckas redan före förfallotiden i det fall att växelbetalaren försatts i konkurs lärer inte kunna medföra någon sådan förkortning; naturligtvis kan, såsom hovrätten framhåller, denna omständighet ej heller leda till förlängning av preskriptionstiden. Men fråga är, om man skall räkna preskriptionstiden från förfallodagen eller om den skall beräknas som om protest upptagits.
    Rådhusrätten räknade preskriptionstiden från förfallodagen, medan hovrätten uttalade, att preskription i varje fall inträtt ett år från den tidpunkt då protest senast skulle ha upptagits.
    I detta fall spelade det ju ingen roll, om man räknade från den ena eller andra tidpunkten. Preskription hade under alla omständigheter inträtt. Fråga är emellertid om inte det riktiga är att likställa detta fall där protest ej behöver ske med dem där protest kan avvaras därför att förbehåll därom gjorts. Beträffande dessa senare fall stadgas ju som nämnts i 70 § andra stycket att preskriptionstiden skall räknas från förfallodagen. Det förefaller ligga närmare till hands att gå på samma linje i nu diskuterade fall än att laborera med fiktiva tidpunkter.³⁵ Hur man skall göra om protest faktiskt upptagits — fastän det alltså inte varit nödvändigt — är kanskemera tveksamt. Här bör man måhända i detta fall (men kanske inte i detfall där protest kunnat underlåtas till följd av förbehåll enligt 43 §) räknapreskriptionstiden från protestdagen.³⁶
    Enligt 53 § ChL avbryts preskription av regresstalan mot utställare och andra checkgäldenärer bl. a. genom delgivning av lagsökning.³⁷ I SvJT 1971 rf s. 7 var fråga, huruvida preskriptionsavbrott enligt 53 § ChL hade skett genom delgivning av besvär över underrätts beslut att avvisa ansökan om lagsökning för checkfordran. Preskriptionsavbrott ansågs ej ha skett.
    NJA 1972 s. 183 gäller spörsmålet, huruvida lämnande av check på visst belopp skall likställas med kontant betalning av beloppet. Fråga var om be-

 

³⁵ Något klart belägg för denna lösning i litteraturen har jag inte funnit, men hänvisas kan till Holmboe a. a. § 44 anm. 13 och Baumbach—Hefermehl, Wechselgesetz und Scheckgesetz art. 70 anm. 3.

³⁶ Jfr Baumbach—Hefermehl a. st.

³⁷ Motsvarande regel finns i VxL 71 §.

 

lopp som vid exekutiv försäljning av fastighet enligt 125 § UL i lagrummets lydelse före den 1 januari 1972 skulle betalas kontant (för den händelse ej säkerhet ställts). HD förklarade, att med kontant betalning borde jämställas betalning med check, om auktionsförrättaren på grund av att utfästelse från trassatbanken att svara för checkbeloppet föreligger eller eljest finner checken vara fullgod.
    I det aktuella fallet hade någon begäran om "skyddande" av checken —d. v. s. sådan utfästelse som åsyftas i HD:s avgörande — ej skett. Checken var emellertid utfärdad för ett bolag som var helägt dotterbolag till Mo och Domsjö AB. HD fann att i det förevarande fallet auktionsförrättaren ej kunde anses ha förfarit felaktigt genom att godta checken som betalning. Numera finns i 45 § 1971 års kungörelse om exekution i fast egendomföreskrift att bestämmelser om betalning med check meddelas av riksskatteverket.³⁸ 1972 års avgörande kan ju emellertid vara av intresse i andra sammanhang.
    Anmärkas må att om trassatbank per telefon förklarat sig skola "skydda" check en sådan utfästelse får anses bindande för banken. Härom kan hänvisas till ett yttrande som bankföreningen på begäran av HD avgav i målet. Detta ansågs också i det finska fallet Nord Domss 1968 s. 334, där det också slogs fast, att en tjänsteman på bankkontoret fick anses inneha en sådan ställning varmed följde behörighet att på en sådan i bankverksamhet sedvanlig förfrågan avge för banken bindande svar.

 

    Några fall av processuellt intresse.
    Verkan av den ovan berörda inlösenöverenskommelsen belyses även av hovrättsfallet SvJT 1971 rf s. 38. Den omständigheten att trassatbank enligt nämnda överenskommelse övertar honorerande banks (postverkets) regressfordran och alltså ej infriar checken i teknisk mening ansågs här medföra, att checken fortfarande utgjorde skriftligt fordringsbevis och sålunda kunde utgöra grund för lagsökning.³⁹
    Såsom anmärkts i SvJT 1964 s. 530 har checkräkningskontrakt ej ansetts utgöra sådant fordringsbevis att lagsökning kunde ske på det.⁴⁰ I SvJT 1967 rf s. 32, som gällde fordran på grund av kredit i checkräkning, fastslogs, att — eftersom fråga varken var om fordran enligt skriftligt fordringsbevis eller om skadeståndsfordran — betalningsföreläggande kunde ske förfordringen.
    I SvJT 1969 rf s. 50 var det fråga om huruvida trassatbanks fordran mot checkräkningshavare på grund av övertrassering av kontot var att betrakta som skadestånd och därför inte kunde upptas till prövning i mål om betalningsföreläggande (18 § lagsökningslagen). Det ansågs att fråga ej var om skadestånd, varför betalningsföreläggande kunde ske.
    I SvJT 1968 rf s. 7 hade växel preskriberats och anspråk framställts med stöd av växeln enligt reglerna om obehörig vinst i 74 § VxL. Kravet

 

³⁸ Se även 23 § kungörelsen om exekution i luftfartyg m. m. och 89 § utsökningskungörelsen. — Enligt de nu gällande, 1973 utfärdade bestämmelserna bör skyddande av check begäras. Av bestämmelserna framgår att check dock kan godtas utan att skyddande erhållits, om täckning med hänsyn till omständigheterna ändå måste antas förekomma. — Rörande skyddande av checkse Rodhe a. a. s. 49 ff.

³⁹ Jfr Hassler i SvJT 1973 s. 185.

⁴⁰ SvJT 1951 s. 339 och 1960 rf s. 16.

 

gjordes gällande i formen av ansökan om betalningsföreläggande och fråga var, huruvida växeln var att betrakta som skriftligt fordringsbevis i vilket fall ju betalningsföreläggande ej kunde komma i fråga. Hovrätten ansåg, att vid fordran enligt 74 § VxL växeln ej var att betrakta som fordringsbevis utan endast som ett bevismedel som i och för sig ej erfordrades. Hinder för betalningsföreläggande fanns alltså inte. ⁴¹
    I JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 76 förelåg till bedömande fråga, om återkallelse av redan upptagen växelprotest fick ske. Borgenären hade avlämnat växeln hos notarius publicus för protest på sista dag då protest enligt 44 § VxL kunde ske. Borgenären hade emellertid hemställt, att växeln"skulle ligga" till nästföljande dag, då uppgörelse var i sikte. Protest ansågs emellertid ha upptagits på rätt dag, fastän protokoll ej upprättats och påteckning på växeln ej heller skett. Den fråga som tilldrar sig intresse i ärendet är, huruvida det var möjligt att såsom här förutsattes återkalla protest med påföljd att offentliggörande av protesten ej komme att ske. JO fann efter utredning om praxis och hörande av bankföreningen, att det visserligen stod i mindre god överensstämmelse med växellagen att efter utgången av den i 44 § VxL för protests upptagande angivna tiden tillåtaåterkallelse av en i laga ordning verkställd protest. JO fann emellertid, att i praxis sådan återkallelse tillåtits under lång tid. Fråga var, förklarade JO,om rättssedvänja.
    Av rent straffrättsligt intresse är NJA 1965 s. 58 (tillgrepp av checkblanketter behandlades som egenmäktigt förfarande, ej som stöld) och SvJT 1966 rf s. 49 (person som med våld återtagit en av honom själv utställd check dömd, inte för rån utan för undertryckande av urkund och misshandel). Fallen har behandlats av Strahl i SvJT 1970 s. 352, 359, 1965 års fall också av Burling i Ekonomisk Revy 1965 s. 260 f.
    I NJA 1969 s. 440 ansågs checkar, som utlämnats under sådana förhållanden att mottagaren misstänktes för ockerpantning, vara utställarna avhända genom brott och checkarna har därför enligt 27 kap. 1 § RB tagits i beslag.Se även NJA 1975 s. 131, som gällde förverkande av växlar och checkar enligt 36 kap. 2 och 3 §§ BrB; målet avsåg ansvar för ocker.
    Den civilrättsliga randanmärkningen kan göras till fall av beslag av fordringsbevis liksom till fall av förverkande av sådana att åtgärden ej medför, att hela det bakomliggande fordringsförhållandet faller bort. Effekten av beslag och förverkande lärer endast vara, att vederbörande borgenär går miste om de förmåner som t. ex. en check normalt bereder innehavaren i fråga om att snabbt och enkelt kunna bereda sig betalning. Beslaget eller förverkandebeslutet får väl ofta antagas sammanhänga med att det bakomliggande försträckningsavtalet är ogiltigt, t. ex. på grund av ocker. Konsekvensen blir då, att vardera parten skall återbära vad han uppburit.⁴² Den tidigare checkinnehavaren kan alltså återkräva det lånebelopp, som han faktiskt utbetalat. Några "administrationskostnader" för lånet får han däremot inte ut, ej heller ränta, inte ens skälig sådan.⁴³

 

⁴¹ Jfr SvJT 1945 rf s. 24, berört i SvJT 1955 s. 42 samt se Hassler i SvJT 1973 s. 184 och Lihné, Lagsökning s. 129 f och densamme, Betalningsföreläggande (1973) s. 53 ff, även som Agell, Växel, check och materiell fordran (1971) s. 17.

⁴² Se NJA 1963 s. 195 och Almén—Eklund, Lagen om avtal (9 uppl. 1968) s. 119.

⁴³ NJA 1922 s. 296.