ANDERS STENING. Bevisvärde. Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Iuridica Upsaliensia 6. Akad. avh. Uppsala 1975. 163 s.
1. Forskningsläget och avhandlingsämnet
I inledningen till rubricerade avhandling gör förf. gällande (s. 12) att "det är meningslöst att bedriva den bevisteoretiska forskningen på det kasuistiskaplanet med långa rader av exempel som löses ad hoc, för att sedan tjäna som exempel i liknande fall". Vad Stening är ute efter är i stället inte något mindre än att finna en grundläggande bevisteori som är generellt användbar och utgår uteslutande från logiska regler och vår kunskap om verkligheten.
Stenings infallsvinkel skall ses mot bakgrund av att hans arbete tillkommiti nom ramen för det av Riksbankens Jubileumsfond bekostade tvärvetenskapliga projektet "Bevisvärdering inför domstol". Verksamheten i detta projekt har till stor del bestått av att filosofer och jurister analyserat vissa formler för sammanställning av flera bevisfaktas bevisvärde, formler som i Sverige lanserades av Ekelöf för ungefär trettio år sedan.
Redan i ett kompendium från 1948 utgick således Ekelöf från att all bevisning bygger på en logisk slutledningsoperation, han diskuterade om sannolikhetskalkyler kan vara av betydelse vid bevisprövningen och konkretiserade sin framställning med räkneexempel vad gäller kedjebevis och samverkandebevis.1 Främst genom filosofernas försorg har nu några decennier senare visats att Ekelöfs ganska löst framkastade teser — som vanligt frestas man säga— är i stort sett riktiga.2
Som en av filosoferna i projektet, Sören Halldén, påpekat finns inom äldre utländsk sannolikhetsteori en intressant diskussion rörande de frågor Ekelöf tog upp; regler för kedjebildning och samverkan finns angivna redan i ett anonymt arbete från 1699.3 Liknande — men alls icke identiska — resonemang i samverkansfrågor förekommer i engelsmannen Starkies omfattande arbete om bevisning (1853), vilket i svensk doktrin uppmärksammats av bl. a. Kreüger i hans fortfarande högst läsvärda bok från 1871.4
Sett i ett internationellt perspektiv är idag greppet att använda logiska, matematiska och/eller sannolikhetsteoretiska resonemang i bevisvärderingsfrågor inte ovanligt; särskilt i amerikansk doktrin har det inte saknats till
skyndare till "the conjunction of mathematics and the trial process".5 Möjligt är emellertid att entusiasmen håller på att svalna: i en lång artikel i Harvard Law Review för några år sedan ansåg sig Tribe föranlåten konstatera att "surely the time has come for someone to suggest that the unionwould be more dangerous than fruitful".6
I svensk juridisk doktrin har däremot — hittills — diskussionen förts med sådana reservationer7 att liknande varningar aldrig aktualiserats. Då nu Stening med sin doktorsavhandling presenterar och diskuterar Ekelöfs och filosofernas teser sker det däremot som något av den förste svenske entusiasten på området: förf. går så långt att han föreställer sig en direkt tillämpning av vissa inte helt okomplicerade begrepp och formler inte bara i den teoretiska analysen av bevisvärderingens problem utan även i det praktiska arbetet vid domstolarna.8 Likväl förefaller det överflödigt att varna våra svenska jurist- och lekmannadomare för ett alltför flitigt begagnande av Stenings teser, så t. ex. formeln P(bvl) + P(bv2) — P(bvl) X P(bv2) vid bestämmande av flera bevisfaktas samverkanseffekt.9 Men samtidigt skall det sägas att Stenings bok — trots eller kanske på grund av den filosofiska angreppsvinkeln — är av betydande intresse också för praktiskt verksamma jurister. Bevisvärdering är som redan framgått visserligen inte ett helt försummat område i senare svensk doktrin men ämnets oerhörda praktiska betydelse ställer förf:s ämnesval bortom all kritik.
2. Avhandlingens huvudinnehåll, disposition m. m.
Efter att i kapitel 1 ha tecknat den historiska utvecklingen fram till den friabevisvärderingens genombrott i Sverige försöker förf. i kapitel 2 presentera en optimal bevisteoretisk modell med de grundläggande begrepp som behövs för att beskriva olika bevisproblem. Den huvudsakliga uppmärksamheten ägnas åt relationen mellan bevisfaktum och bevistema, den empiriska frågan om uppskattningen av det enskilda bevisets bevisvärde. Det är först i kapitel 3 som de logiska aspekterna kommer att dominera: här diskuteras frågan om vilka regler som gäller för bevisvärdering vid olika kombinationer av bevis. Dylika regler anser Stening att man bör kalkylera rent logiskt, vilket han — delvis med hjälp av ett formaliserat språk som dock inte är av sådan svårighetsgrad att det bör avskräck? den filosofiskt obevandrade — försöker visa vid en diskussion av olika formler för sammanställning av de enskilda bevisens bevisvärde i kedje-, sam- och motverkansfall. I kapitel 4 tar förf. så upp två autentiska rättsfall i syfte att åskådliggöra de delvis ganska komplicerade resonemangen i de två tidigare kapitlen och avslutningsvis berörs några bevissituationer som enligt Stening ligger vid sidan av den rättsliga relationen mellan bevisfakta och bevistema och (därför?) inte går att in-
ordna direkt i förf:s bevisteoretiska modell. Vad som åsyftas är de kriminaltekniska handskrifts- och fingeravtrycksbevisen.
Avhandlingen är väl disponerad vilket tillsammans med förf:s friska, janära nog provokativa, skrivsätt bidrar till att hålla läsarens intresse på hög nivå boken igenom. Möjligen kan man sätta ett frågetecken för greppet att först på slutet hänga på några sidor om de i brottmål så viktiga kriminaltekniska bevisen, men hellre det än att helt förbigå frågan. Som nyss nämnts går ju de s. k. identitetsbevisen — såvitt jag kan förstå betydelsefulla även i tvistemål10 — inte att inordna direkt i den bevismodell Stening presenterar i avhandlingen, vilket naturligtvis måste vara en besvikelse för den som i likhet med förf. är ute efter en generellt användbar bevisteori. Avhandlingen kommer nu naturligt nog att domineras av diskussionen kring bevissituationer som passar förf:s teoretiska utgångspunkter. Med den nya doktorsexamens krav på kortare avhandlingar får man givetvis acceptera avgränsningar av detta slag. Ett krav på fullständighet i problembehandlingen skulle kunna leda till att uteslutande smala ämnen blir föremål för doktorsavhandlingar, en utveckling som naturligtvis måste förhindras.
Att döma av Stenings vittfamnande målsättning — en optimal generellt användbar teori för bevisvärderingen — skall förf:s resonemang äga tilllämpning i såväl brottmål som tvistemål. Något uttryckligt besked får dock läsaren inte och koncentrationen på brottmål i exemplifieringarna är ovedersäglig. Denna slagsida föranleder frågan om inte tvistemålen kan aktualisera problem som nu aldrig kommer i dagen. Det finns också anledning befara att Stenings enögdhet i detta hänseende kan ha bidragit till att leda honom miste i något fall.11
Vad gäller avhandlingens formella kvalitet måste man tyvärr konstatera att den inte är i paritet med vad som är brukligt. Att korrekturfel o. dyl. hopar sig är en bagatell; allvarligare är att notapparat och litteraturförteckning inte ger den service man har rätt att vänta sig,12 att belägg ofta saknas och i den mån de förekommer inte alltid håller vad de tycks lova13 och att förf:s meningsmotståndare stundom framställs i orättvis dager genom att deras uttalanden refereras ofullständigt eller direkt felaktigt.14 Det hade någon gång också varit
på sin plats att ange upphovsmannen till idéer och exempel som nu kan komma att framstå som förf:s egna.15
3. Några diskutabla påståenden
Det är beundransvärt att Stening lyckats gå igenom den vidsträckta och komplicerade materia bevisvärderingen erbjuder på ett så begränsat sidantal som drygt 140 sidor. Denna prestation bör också kunna bidra till att boken får den publik ämnet förtjänar. För anmälaren är det naturligtvis svårt —bokens behändiga format till trots — att här ta ställning till de presenterade teserna i ens någorlunda fullständig omfattning; resonemangen är ofta av betydande svårighetsgrad och få bitar i boken kan ryckas ut till diskussion utan utrymmeskrävande referat av bakomliggande sammanhang och förutsättningar. Jag får därför nöja mig med att ge en antydan om förf:s tankegångar via några exempel på vad jag uppfattar som en viss benägenhet för överdrifter i avhandlingen.
a. Då Stening i avhandlingens första kapitel griper sig an med att skildra den historiska utvecklingen fram till vårt nu gällande bevissystem sker det i den (s. 12) uttalade avsikten att "det egentligen inte är fråga om att välja det ena eller andra bevissystemet, utan att formulera en grundläggande bevisteori som gäller alla situationer". Förf. betonar härvid att han inte utförten historisk undersökning i vetenskaplig mening utan att han velat belysa vissa problem och att detta kommit att styra undersökningen. Efter att ha tagit del av denna avväpnande uppriktighet blir framställningens bevisvärde naturligtvis högst begränsat redan från början och den skepsis man känner inför historieskrivningen förstärks vid läsningen av det centrala avsnittet i kapitlet där förf. diskuterar den legala bevisprövningen enligt 1734 års lag. Stening är rädd (s. 11) att genomförandet av fri bevisvärdering i vårt land— officiellt genom införandet av nya rättegångsbalken 1948 — kan uppfattas som en seger som nu inte får offras genom införande av nya regler av vad slag de vara månde. Genom att visa på friheten i ett reglerat system— den legala bevisprövningen enligt äldre rättegångsbalken (ÄRB) i 1734 års lag — vill förf. jämna marken för en viss reglering av bevisvärderingen de lege lata, för användning av logiska modeller och formler vid den friabevisvärderingen.
Så långt är man väl också beredd att följa förf. som till att det inte råder något absolut motsatsförhållande mellan den legala bevisteorin i dess utformning enligt 1734 års lag och den fria bevisvärderingen som vi idag tilllämpar — eller bör tillämpa — den. Det är som i så många andra sammanhang snarare fråga om en grad- än en artskillnad.16 Men nog ryggar man tillbaka när förf. efter en ganska fragmentarisk bevisföring påstår (s. 31)att hans analys "tydligt" visar att den legala bevisteorin präglade 1734 årslag "endast i mycket begränsad omfattning" (min kurs.). Om Stening härmenat den faktiska tillämpningen av 1734 års lag, särskilt vid tiden för ar-
betet på den nya rättegångsbalken i början av 1900-talet, skulle hans påstående inte ha varit så överraskande.17 Men vad som avses är att inte ens lagtexten gav uttryck för legal bevisprövning i någon betydande mån: positiva regler som tvingade domaren att fälla mot sin övertygelse fanns inte, skriver Stening (a. st.), och de negativa reglerna, bevisförbuden, påstås ha varit föga omfattande.
Förf. grundar av allt att döma detta överraskande ställningstagande huvudsakligen på tanken att det idag kanske mest kända uttrycket för den legala bevisteorin — regeln om två vittnen som fullt bevis i ÄRB 17: 29 —inte skulle ha tvingat domaren att fälla mot sin övertygelse utan endast angivit ett minimivärde: två vittnen skulle alltså ha varit en nödvändig men inte alltid tillräcklig betingelse för fällande dom i brottmål. Tanken är inte ny18 och ostridigt är att ÄRB, t. ex. i 17: 25, gav domaren utrymme att pröva vittnesmålens bevisvärde i vissa fall.19 Man kan emellertid fråga sig om inte ÄRB 17: 29 trots allt kunde tvinga domaren att fälla i så måtto att domaren ej ägde rätt att kräva full personlig visshet utan hade att nöja sig med två samstämmiga vittnen i den mån det inte fanns särskilda skäl att ifrågasätta deras trovärdighet; ÄRB 17: 29 skulle närmast ha varit en bevisbörderegel som angav bevisbördepunktens läge på sannolikhetsskalan,20medan ÄRB 17: 33 reglerade bevisbördans fördelning mellan parterna. Till stöd för det kan anföras ett uttalande av Nehrman som i anslutning till ÄRB 17: 29 skriver att det är möjligt att två vittnen vittnar osant men "vi måste låta oss thermet åtnöja, och tro thet, som sannolikt är".21
Stening medger däremot (s. 28) att ÄRB 17: 29 innebar ett ingrepp i domarens frihet i så måtto att ett vittne aldrig var tillräckligt för att lägga det omvittnade förhållandet till grund för domen. Enligt förf. är det emellertid överdrivet att se detta som ett uttryck uteslutande för legal bevisteori eftersom det är uppenbart att regeln var betingad av rättspolitiska överväganden och inte heller idag skulle betraktas som orimlig. Får man härav dra slutsatsen att med legal bevisteori endast menas regler som idag betraktas som orimliga och ej betingade av rättspolitiska överväganden blir det givetvis lättare att hålla med förf. om att den legala bevisteorin endast i obetydlig utsträckning präglade 1734 års lag; visst fanns där regler som idag skulle uppfattas som omotiverade men knappast som orimliga och frågan är om det över huvud taget finns någon lagregel — i 1734 års lag eller annorstädes — som inte är betingad av rättspolitiska överväganden.
Hur som helst är det nyttigt att Stening lyft fram diskussionen om tolkningen av ÄRB 17: 29, det vore annars lätt att missa att man i äldre doktrin hade en ganska nyanserad syn på regeln om två vittnen som fullt bevis. Men härifrån till att det inte fanns några positiva regler som kunde tvinga
domaren att fälla mot sin övertygelse är det lång väg att gå. Stening tar en genväg genom att inte ens nämna de för hans tes besvärande reglerna om partsed och erkännande (ÄRB 17:31 och 36). Erkännandet var ju med vissa undantag bindande i tvistemål och de flesta brottmål. Här, liksom vid vägran att gå värjemålsed, förelåg väl en positiv regel som kunde tvinga domaren att döma mot sin övertygelse?
Lika frågande som man ställer sig till förf:s påstående att det inte fanns några positiva uttryck för legal bevisteori i ÄRB, lika svårt har man att hålla med Stening då han hävdar att de negativa, inskränkande, reglerna var föga omfattande. Stening nämner (s. 30), men glider snabbt förbi, de omfattande jävsreglerna som ju förbjöd domaren att utnyttja en hel rad kunskapskällor, jävsregler som för övrigt levde kvar med oförminskad styrka ännu vid tillkomsten av Processkommissionens betänkande.22 Vad gäller det i ÄRB 17: 30— möjligen — inskrivna förbudet mot att tillmäta indicier fullt bevisvärde hävdar förf. att praxis "så gott som från lagens tillkomst gått sin egen väg och tillerkänt indicier fullt bevisvärde".23 De belägg Stening anför till stöd för detta påstående24 ger emellertid endast vid handen att man 1850 — således drygt 100 år efter lagens tillkomst! — börjat döma på enbart indicier vid vissa underrätter; ett av syftena med den av Stening åberopade artikeln tycks rent av ha varit att visa att det var först 1858 — och inte tidigare som Kreüger påstått — som Högsta domstolen tillät sig motsvarande beteende.25 Av stort intresse vore här en genomgång av underrättspraxis från ÄRB:s tillkomst och framåt, något som Stening givetvis inte haft möjlighet att utföra. Jag vill inte hålla för uteslutet att man skulle kunna finna belägg för Stenings åsikt den vägen.26
Slutligen ett par meningar om hörsägen. Enligt Stening (s. 31) har lagstiftaren i 1734 års lag "inte velat eller åtminstone inte kunnat uttnyttja förbud mot hörsägen för att begränsa domarens frihet". Vad förf. diskuterar är regeln i ÄRB 17: 24, en regel som tillåter hörsägen då "upplysning sökes i det, som för lång tid skett är" men tillhåller vittnena att i övrigt vittna om det de själva sett. Nog är jag benägen att uppfatta denna lagbestämmelse som ett förbud mot hörsägen utom i undantagsfall. Och hur kan man påstå att lagstiftaren inte kunde eller ville utnyttja förbud mot hörsägen utan att ens nämna regeln att ej må i brottmål de vittna som "av andra det allenast hört hava"(ÄRB 17: 7)?
Det är naturligtvis möjligt att Stening har rätt då han påstår att den legala bevisteorin präglade 1734 års lag endast i mycket begränsad omfattning. Men det återstår att bevisa.
b. Då Stening i avhandlingens andra kapitel söker en optimal bevisteoretisk modell som dessutom skall vara generellt användbar gör han inga försök att intala läsaren att man kan komma ifrån ett empiriskt moment vid bevisvärderingen; vad förf. vill uppnå är ett erkännande av tanken att de skönsmässiga momenten bara skall accepteras vid bedömningen av det enskilda bevisets bevisvärde medan de regler som gäller för olika kombinationer av
bevis, kedje-, sam- och motverkan, skall kalkyleras rent logiskt.27 Jag är beredd att hålla med om att ett sådant sakernas tillstånd skulle vara lyckligt men misströstar även efter läsningen av Stenings bok vad gäller möjligheterna att nå målet. Att finna en bevisteori som fyller kraven på både exakthet och praktisk användbarhet förefaller i det närmaste omöjligt. De skönsmässiga momenten — i det följande intuitionen — måste nog, som jag skall återkomma till under c., även i fortsättningen tillåtas spela in också under bevisvärderingens slutfas.28 Formlerna kan aldrig bli mer än ett komplement, vilket givetvis inte på något avgörande sätt minskar vikten av att arbeta på en vidareutveckling av de metoder Stening företräder.
De flesta av byggstenarna i Stenings bevisteoretiska modell är — klokt nog — gamla bekanta; begrepp som bevisfakta, hjälpfakta, bevistema, ursprungssannolikhet, erfarenhetssatser, kausalitet29 etc. bidrar till att konstruktionsarbetet inte blir så svårt att följa som ämnet lätt kan leda till. Vad som framstår som en nyhet30 är däremot förf:s distinktion (s. 33 ff) mellan vad han kallar temametoden och värdemetoden. Då det gäller att ta ställ-
ning till vad som är sannolikt vid bevisvärderingen i ett mål fokuserar nämligen Stening inte som vanligt är intresset på temats sannolikhet, sannolikheten för att den påstådda händelsen inträffat. I stället för en sådan temametod vill Stening begagna en värdemetod av innebörd att det intressanta är att söka sannolikheten för att temat bevisas av ifrågavarande bevisfaktum. Resultatet av denna process blir att det enskilda beviset åsätts ett bevisvärde på skalan 0—1 (om det t. ex. föreligger en 70-procentig sannolikhet för att temat bevisas av ett visst bevisfaktum åsätts detta bevisvärdet 0,7).
Det kan förefalla som om vi här hade att göra med en lek med ord. Är inte sannolikheten för en händelse förutsatt (givet) ett visst bevisfaktum densamma som sannolikheten för att händelsen bevisas av ifrågavarande bevisfaktum? Är inte värdemetoden bara ett krångligare sätt att uttrycka vad som lika väl — eller bättre — kan sägas med temametoden?
Nej, så är uppenbarligen inte fallet enligt Stenings uppfattning31; sökandet efter sannolikheten för temat givet förekommande bevisfakta betecknar Stening (s. 76), till sorg för alla dem som ägnat sig åt sådan verksamhet, som "fruktlöst". Temametoden — som uttrycks med formeln P (t/bf)32 —lider enligt förf. (s. 35) bl. a av det felet att man med denna metod som utgångspunkt inte på ett adekvat sätt kan uttrycka betydelsen — eller den bristande betydelsen — av varje förekommande bevis för sig, vilket naturligtvis är en avgörande nackdel då isolerade bevisvärden är en förutsättningför att de senare i boken diskuterade logiska reglerna för sammanställning av flera bevis skall kunna tillämpas.
Stening kommer (a. st.) till att temametoden inte möjliggör en isolerad betygsättning av varje bevisfaktums betydelse efter att ha konstaterat (s. 34) att sannolikheten för att temat föreligger "... i själva verket alltid (är)... åtminstone något högre än beviset medför", medan värdet ifråga däremot "givetvis aldrig kan vara lägre än beviset medför". För att illustrera dessa kategoriska teser diskuterar förf. sannolikheten (P) för att A skall avlida (t)— inom viss tid får man väl anta eftersom frågan annars skulle bli alltför enkel att besvara — förutsatt att han lider av en viss sjukdom (bf). Om nu dödligheten i sjukdomen är 70 % så måste alltså enligt Stening sannolikheten för temat — A:s död — alltid vara åtminstone något högre än 0,7 eftersom det "vid sidan av sjukdomen" finns andra risker för A (trafikolycka, annan sjukdom etc.).
Här kan man till en början invända att sannolikheten för A:s död tvärtemot vad Stening hävdar lika väl som den kan vara högre också kan vara lägre än beviset — sjukdomen — medför, så om A har ovanligt god kroppskonstitution, om en nytt läkemedel är på väg att utvecklas etc. Det föreligger heller inget principiellt hinder för att P (t/bf) i det aktuella fallet är exakt 0,7, så om A skulle vara just den medelsvensson som visserligen konstruerats inom statistiken men för den skull inte är en orimlighet i sinnevärlden. Eller låt oss vända på temat och formulera det sökta som sannolikheten för att A skall överleva trots sjukdomen. I detta fall måste man väl med Stenings utgångspunkter komma till att sannolikheten för temat alltid
är åtminstone något lägre än sjukdomen i och för sig medför (vilket givetvis är en lika felaktig generalisering det).
Om Stening vid sin kritik av temametoden endast velat peka på det ganska triviala förhållandet att sannolikheten för en händelse, om inte alltid, så dock i allmänhet är en annan än ett visst bevis (ensamt) medför hade det inte varit svårt att hålla med honom. Men att nyssnämnda diskrepans skulle utgöra ett skäl att avstå från en tillämpning av temametoden, liksom att denna ej skulle tillåta att varje bevisfaktum åsätts ett isolerat bevisvärde, är det svårare att begripa.33 Håller man sig till en strikt tillämpning av formeln P (t/bf) — sannolikheten för ett tema givet ett visst bevis, och endast detta, något annat finns ju inte redovisat i förf:s egen formel! — borde man komma till samma värde som då man enligt värdemetoden söker sannolikheten för att ett visst bevis bevisar händelsen. I båda fallen kan man uttrycka det sökta värdet för sig blott om annan information ej tillåts inverka. Det är därför orättvist att som förf. (s. 34) låta "relevant bakgrundsinformation" — t. ex. andra bevisfakta som risken för annan sjukdom eller trafikolycka — spela in vid temametoden men inte vid värdemetoden. Viden så haltande jämförelse kommer givetvis temametoden till korta. Tillämpade på lika villkor sammanfaller metoderna.34
c. Även med temametoden kan man således åsätta de olika bevisen egna bevisvärden. Den som finner värdemetoden alltför krystad behöver därför inte avstå från att följa Stening på vägen mot ett rent logiskt bestämmande av effekten i kedje-, sam- och motverkansfallen. Men väntar man sig att härvid uppnå en betydande reduktion av intuitionens betydelse — enligt Stening (s. 49) kan man inte acceptera att sammanvägningen av de olika bevisens bevisvärde görs intuitivt — blir man besviken. Den analytiskaa pparaten, formlerna,34a kommer till användning i förvånansvärt liten utsträckning även i Stenings egen framställning. Detta beror bl. a. på följande omständigheter:
För det första finns det, som nämnts inledningsvis, bevis som inte låter sig inordnas i Stenings modell och sammanställningen med annan bevisning får då enligt förf:s egen rekommendation (s. 155) ske "på basis av allmänna erfarenhetssatser". För det andra fungerar formlerna tillfredsställande blott på bevisfakta som uppfyller vissa krav på oberoende sinsemellan.35 Föreligger inte sådant oberoende står man utan formel och måste såvitt jag kan
förstå tillgripa intuition vid sammanvägningen med annan bevisning. Detta kan bl. a. ske i den förtäckta formen att flera bevisfakta som inte passar in i formelsystemet förs ihop till vad man skulle kunna kalla ett komplext bevisfaktum. Eftersom uppskattningen av det enskilda bevisets bevisvärde även enligt Stening är en empirisk fråga släpps på detta sätt intuitionen in så att säga bakvägen. För det tredje förefaller Stening mena (s. 88) att man kan begränsa sig till att beakta bevisfakta med ett någorlunda högt bevisvärde vilket förvisso reducerar formelanvändningen men dessvärre såvitt jag kan förstå strider mot RB 35: 1. För det fjärde tvekar förf. att tillämpa formeln för kedjeverkan i vissa situationer; Stening anser det (s. 128 not168) "naturligare" (sic!) att beakta de olika osäkerhetsmomenten vid en total bedömning av vittnesmålets bevisvärde än att utnyttja möjligheten attsom t. ex. Ekelöf36 uppfatta vittnesmålet som en beviskedja, vilket ju med Stenings utgångspunkter skulle ge underlag för en tillämpning av kedjeformeln. För det femte går formlerna ej att tillämpa på hjälpfakta,37 vilket i kombination med svårigheterna att dra en bestämd gräns mellan bevis och hjälpfakta38 erbjuder ytterligare en reträttväg när formelexercisen hotar att bli alltför överväldigande för att inte verka direkt avskräckande.
Vi får alltså på flera vägar en stark begränsning av antalet bevisfakta medan siffran för hjälpfakta går i höjden. Detta visar sig tydligt inte minst vid förf:s diskussion av två autentiska rättsfall i bokens avslutande kapitel.39 Formelbruket reduceras och intuitionen kommer i motsvarande mån till heders. Bevismaterialet tenderar att fly bort från Stenings analytiska apparat.
Avslutningsvis skall nämnas ännu en omständighet som starkt begränsar formlernas användningsområde. Som förf. själv anför (s. 38) måste man vid bevisvärdering utgå från att misstag har ur rättspolitisk synpunkt oacceptabla konsekvenser. Detta bör rimligen leda till att man varken kan använda formler som ger för höga eller för låga värden (om nu inte missvisningen är så obetydlig att den kan negligeras). Vid läsningen av Stenings bok får man emellertid en känsla av att förf. tror sig vara på den säkrasidan genom att i tveksamma fall ta till så att säga i underkant. Att så är fallet vid den empiriska frågan om uppskattningen av det enskilda bevisets bevisvärde är naturligtvis svårt att belägga. Tendensen till undervärdering kommer däremot tydligt fram vid diskussion (s. 88) om vilken formel som bör användas vid samverkan. Vi har här att välja mellan den Ekelöf-Halldénska formeln (återgiven ovan vid not 9) som är — jämförelsevis —lättillämpad men ger ett för lågt värde i vissa situationer och den Edmanska som är exakt men minst sagt överväldigande (återgiven i not 27). Stening
väljer den enklare formeln bl. a. med motiveringen att eftersom den "aldrig kan ge ett för högt värde, finns det knappast några rättspolitiska invändningar mot att tillämpa densamma" (s. 88, se även s. 115). En så lättvindig inställning kan måhända vara försvarbar i vad gäller åklagarens bevisning i brottmål. Men Stening förser inte sin rekommendation med några sådana inskränkningar; tvärtom tillämpar han själv (s. 147) den inexakta formeln på den tilltalades bevisning i ett av sina tillämpningsexempel, ett förfarande som ju kan bidra till en oriktig fällande dom! Formeln kan uppenbarligen inte accepteras i detta fall, liksom ej heller i tvistemål där det är lika illa att ge en favör åt någondera parten.40
Vid samverkande bevisning, som väl förekommer i de flesta mål, liksom möjligen vid motbevisning41, har alltså formelvännen att välja mellan en någorlunda hanterbar men ur rättspolitiska synpunkter oacceptabel formel och en formel som visserligen är exakt men samtidigt så komplicerad att inte ens Stening själv anser det realistiskt att föreslå den till praktisk användning (s. 88). Pest eller kolera med andra ord.
Nej, vi måste tydligen — motvilligt eller med lättnad — i stor utsträckning acceptera det intuitiva inslaget på alla stadier av bevisvärderingen även i framtiden.42 Den logiska modellen får, liksom hittills43, ses som ett värdefullt komplement. Men Stenings bok är trots att målet — en optimal generellt användbar bevisteoretisk modell — knappast uppnåtts och trots sina formella brister ett stimulerande och värdefullt tillskott till den bevisrättsliga litteraturen. Man känner sig efter läsningen betydligt bättre rustad att möta bevisvärderingens problem och det bör upprepas att boken inte bara är givande för dem som har sin verksamhet inskränkt till forskning och undervisning. Även praktiskt verksamma jurister har en hel del att hämta, så givetvis domare men också åklagare och advokater som kanske särskilt i bokens fjärde kapitel med dess genomgång av två autentiska rättsfall kan finna användbara knep att förhärliga den egna bevisningen och förringa motpartens.
Per Henrik Lindblom