Om möjligheten att försätta konkursbo i konkurs
En omdiskuterad fråga som inbjuder till åtskilliga synpunkter är, om ett konkursbo bör kunna sättas i konkurs. Frågan kan förefalla teoretisk men den har sin praktiska betydelse.
Enligt 125 § konkurslagen (1921: 225) skall konkurskostnader och andra skulder som ett konkursbo har ådragit sig — de senare kallade massa kulder — betalas ur boet innan utdelning till konkursborgenärerna får äga rum. Bland konkurskostnaderna märks främst arvoden till konkursförvaltaren och rättens ombudsman. Exempel på massaskulder är fordringar pågrund av arbets-, hyres- eller köpavtal som konkursboet har ingått för egen del.
Reglerna i 125 § avser ordinära konkurser. Även beträffande s. k. fattigkonkurser kan emellertid skäl anföras för att inte bara massaskulder, i den mån sådana över huvud uppkommer i fattigkonkurser, utan också konkurskostnader skall utgå ur boets egendom så långt denna räcker. Se härom SOU 1974: 6 s. 99 ff och 105, jfr prop. 1975/76: 210 s. 22 f (188 §).
Om tillgångarna i ett konkursbo inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och förekommande massaskulder, är boet — under den ytterligare förutsättningen att betalningsoförmågan ej endast är tillfällig — enligt 1 §andra stycket konkurslagen att anse som insolvent. I första stycket av paragrafen sägs att gäldenär som är insolvent skall på egen eller borgenärs ansökan försättas i konkurs, om inte annat är föreskrivet. Bestämmelserna inämnda paragraf infördes år 1975 i samband med revision av den materiella konkurslagstiftningen men överensstämmer i huvudsak med vad som gällde tidigare.
Frågan huruvida ett konkursbo kan försättas i konkurs är inte särskilt reglerad i lag. Den har emellertid prövats i rättspraxis. I rättsfallet NJA 1945 s. 177 ansåg rådhusrätten och hovrätten hinder ej föreligga mot att konkursbo sattes i konkurs. Högsta domstolen fann däremot att den till konkurs avträdda egendomen lagligen inte kunde, så länge konkursen pågick, göras till föremål för nytt konkursförfarande. Två av de deltagande sju justitieråden var skiljaktiga och anslöt sig till underinstansernas uppfattning. I särskilda yttranden som avgetts i anslutning till högsta domstolens avgörande har åberopats skäl för den ena och för den andra ståndpunkten. En grundtanke i det yttrande som stödde majoritetens mening var att ett konkursbo huvudsakligen är en förvaltningsorganisation. Eftersom boet inte är bärare av de förmögenhetsrättigheter som förvaltningen omfattar och inte heller är subjekt för de förpliktelser som uppkommer mot tredje man genom förvaltningen, intar enligt denna tankegång konkursboet en särställning bland existerande rättssubjekt.
Det kan inskjutas att inte heller utmätning för massafordran har ansetts få äga rum hos konkursbo. Se NJA 1951 s. 238 (jfr NJA 1968 s. 270 och 22 § första stycket konkurslagen jämte SOU 1970: 75 s. 73 och 105 f). I SvJT 1973 rf s. 73 fann hovrätten att dödsboet efter den som vid sin död var försatt i konkurs kunde sättas i konkurs.
Utgången i 1945 års rättsfall, enligt vilket sålunda ett konkursbo inte kan försättas i konkurs, har kritiserats i litteraturen. Se främst Welamson i SvJT 1952 s. 401 ff där frågan har behandlats utförligt. Jfr samme förf., Konkursrätt s. 25 och Konkurs, 5 uppl., s. 22 och 110 samt Elwing, Konkurslagstiftningen s. 27 f.
I betänkandet (SOU 1970: 75) Utsökningsrätt X (s. 72 f) instämde lagberedningen i den framförda kritiken men sade sig inte vilja föreslå någon bestämmelse som tog avstånd från rådande praxis. Om denna upprätthölls, fick enligt lagberedningen konkursförvaltningen vid avveckling av ett konkursbo som blivit insolvent analogivis tillämpa förmånsrättsordningen och åtskilliga andra regler som måste iakttas trots att boet inte har försatts i konkurs. Jfr i anslutning härtill prop. 1975: 6 s. 80 och 120.
Liknande inställning återfinns i konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1974: 6) Förenklad konkurs m. m. (s. 105 ff). Enligt kommitténs mening borde hinder inte möta att sätta konkursbo i konkurs. Frågan ansågs emellertid inte böra lösas genom lagstiftning utan överlämnades åt den fortsatta rättstillämpningen. Kommittén fann det däremot önskvärt att i lagreglera den olösta frågan vilken företrädesrätt som skall gälla mellan konkurskostnader, å ena, och massafordringar, å andra sidan, i händelse av konkursbos insolvens. I enlighet härmed föreslogs bestämmelser enligt vilka konkurskostnaderna har företräde framför massafordringarna.
I den på grundval av kommitténs betänkande framlagda prop.1975/76: 210 yttrade dåvarande chefen för justitiedepartementet (s. 179 ff,jfr s. 125 f) bl. a. att några mera betydande svårigheter hittills inte torde ha uppkommit till följd av att frågan om konkursbos försättande i konkursvar oreglerad i lag. Han fann inte tillräckliga skäl att lagstiftningsvägen taställning till saken. I propositionen upptogs kommitténs förslag rörandeföreträdesrätten mellan konkurskostnader och massafordringar. — Riksdagen avslog propositionen av speciella skäl (se lagutskottets betänkande 1976/77: 11). De förslag i propositionen som är av intresse i detta samman-
hang torde emellertid tämligen snart komma att aktualiseras på nytt (jfr kommittédirektiv 1977: 09).
Vad angår förhållandena utomlands antas enligt dansk rätt gälla att konkursbo inte kan försättas i konkurs. Däremot torde så kunna ske enligt finsk och norsk rätt. Särskilda lagregler i ämnet har emellertid inte meddelats. Även i utlandet i övrigt synes frågan i allmänhet vara oreglerad. Se SOU 1974: 6 s. 105 not 7.
För en ordning, enligt vilken ett insolvent konkursbo kan sättas i konkurs, talar hänsynen till massaborgenärerna. De kan t. ex. vilja få inflytande på förvaltningen eller påkalla återvinning enligt 40 b § konkurslagen, som varken f. n. eller enligt i prop. 1975/76: 210 föreslagen lydelse ger massaborgenär rätt att begära återvinning (jfr SOU 1974: 6 s. 124 f). Om ett konkursbo kan sättas i konkurs, kan massaborgenärernas fordringsanspråk vid behov också fastställas genom bevaknings- och anmärkningsförfarande. Vidare kan bestämmelserna i förmånsrättslagen (1970: 979) tillämpas direkt ifråga om företrädesordningen mellan massafordringar av skilda slag. Det är att märka att nyss angivna förslag till reglering av företrädesordningen mellan konkurskostnader och massafordringar inte berör företrädesrätten mellan olika massafordringar inbördes.
Ännu en omständighet måste numera beaktas. Genom lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs har staten åtagit sig att i stor utsträckningansvara för arbetstagares löne- och pensionsfordringar hos arbetsgivaren. En grundläggande förutsättning för att lönegarantilagen skall kunna tillämpas är att arbetsgivaren/gäldenären har försatts i konkurs (se 1 § första stycket). Det kan hända att, sedan ett företag har gått i konkurs, konkursboet fortsätter rörelsen och därvid anställer arbetstagare. Deras löneanspråk för utfört arbete blir då massafordringar mot konkursboet såsom arbetsgivare. Om boet är eller blir insolvent, uppkommer frågan huruvida betalning av dessa lönekrav kan utgå enligt lönegarantisystemet. Att arbetstagare som har anställts av konkursbo bör åtnjuta samma skydd som det lönegarantin ger i andra anställningsförhållanden torde inte behöva utvecklas närmare. Problemet är att, som framgått, konkursbo enligt rådande rättspraxis inte kan sättas i konkurs medan tillämpning av lönegarantilagen förutsätter att arbetsgivaren har försatts i konkurs.
Om ett konkursbo är insolvent och gällande praxis består, måste man såsom lönegarantilagen är utformad tillämpa den analogt för att här avsedda arbetstagares anspråk skall kunna tillgodoses (se uttalanden härom i SOU 1974: 6 s. 106 f och prop. 1975/76: 210 s. 181). I stället för att man skall behöva lita till en analog lagtillämpning synes både materiella och formella skäl tala för att praxis ändras därhän, att även insolvent konkursbo kan försättas i konkurs. Sålunda bör frågan, om konkursbo är insolvent eller med andra ord om konkursgrund föreligger, underkastas domstols prövning. Vidare förutsätter tillämpningen av flera bestämmelser i lönegarantilagen att arbetsgivaren verkligen har blivit försatt i konkurs. Regelsystemet är olika beroende av om konkursen handläggs i ordinär form eller som fattigkonkurs. Detta kan vålla tvekan och osäkerhet vid en analog tillämpning av lönegarantilagen. — Det skulle kanske kunna hävdas att ett villkor för att lönegarantilagen skall få tillämpas analogt borde vara, att högsta domstolen även under nu rådande förutsättningar fått pröva och därvid ånyo avvisat möjligheten att försätta konkursbo i konkurs.
De lege ferenda kunde man tänka sig att lönegarantilagens tillämpningsområde utvidgades så, att också det här åsyftade fallet inrymdes. Enligt motsvarande lagstiftning i de övriga nordiska länderna gäller lönegarantin även utan att arbetsgivaren har gått i konkurs. Se 1 § i 1972 års danska lagom lønmodtagernes garantifond, 1 § i 1973 års finska lag om lönegaranti och 1 § i 1973 års norska lag om statsgaranti for lønnskrav ved konkurs m. v.
Vad som sagts i det föregående innebär sammanfattningsvis att det i dagens läge lämpligen borde vara möjligt att sätta konkursbo i konkurs. Hur konkurskostnader och massafordringar i de båda konkurserna — den ursprungliga och konkursboets — bör behandlas har berörts i SOU 1974: 6s. 109.
Det kunde synas tilltalande att inta den ståndpunkten att ett insolvent konkursbo bör få sättas i konkurs endast om det visas vara sakligt motiverat i det särskilda fallet, t. ex. för att lönegarantilagen skall kunna bringas i direkt tillämpning. En sådan lösning skulle emellertid strida mot 1 § första stycket konkurslagen som utgår från att konkursdomstolen vid prövning av konkursansökan uteslutande har att beakta, om gäldenären är insolvent eller ej. Konkursbeslut skall alltså meddelas så snart föreskrivna konkursförutsättningar är uppfyllda.
Man kan räkna med att det bara i sällsynta fall uppstår behov av att försätta konkursbo i konkurs. De fordringsanspråk som kan föranleda sådan konkurs utgörs av konkurskostnader och massa krav.
I fråga om konkurskostnader framlades i prop. 1975/76: 210 (s. 22 f, 188 §) förslag enligt vilket kostnader, som inte kan tas ut ur boet eller av ansvarig borgenär, skall utgå av allmänna medel. Om ett förslag av denna innebörd framdeles genomförs, får staten ett legalt borgensansvar för anspråk på konkurskostnader, t. ex. förvaltararvode. Eftersom detta ansvar endast är subsidiärt (enkel borgen), utgör regleringen i 5 § andra stycket konkurslagen ej hinder mot att konkursbo begärs i konkurs på grund av krav på konkurskostnad. Det är emellertid uppenbart att statens kostnadsansvar vid konkursbos insolvens är avsett att utkrävas utan att boet skall försättas i konkurs (jfr SOU 1974: 6 s. 161).
Vad beträffar massafordringar åligger det i princip förvaltaren att se till att sådana ej uppkommer, om de inte kan betalas ur konkursboet. I anslutning härtill bör påpekas att prop. 1975/76: 210 upptog förslag om att förvaltare skall förordnas även i sådana konkurser som enligt gällande lag handläggs i fattigkonkursens form. — Vid företagskonkurser är det vanligt att förvaltaren i samband med konkursutbrottet säger upp arbetstagarna. Deras anspråk på lön under uppsägningstiden är att anse som konkursfordringar i företagets konkurs — inte som massafordringar — med föreskriven förmånsrätt och rätt till lönegaranti (jfr 12 § första stycket förmånsrättslagen).
En ordning, enligt vilken konkursbo kan försättas i konkurs, skulle medföra att frågan om möjligheten att få utmätning hos konkursbo för massafordran kom i nytt läge.
Bengt Rydin