Svensk rättspraxis

 

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 1972—1975

 

av justitierådet JOHAN GYLLENSVÄRD

 

 

 

Denna rättsfallsöversikt utgör en fortsättning på tidigare i SvJT införda redogörelser för rättspraxis i jorddelningsmål, av vilka den senaste återfinns i årgång 1973 s. 26. Ämnesområdet har emellertid utvidgats och översikten omfattar nu också expropriationsmål. Närmare bestämt skall här och i översikter för följande perioder behandlas mål, som rört tillämpningen av dels fastighetsbildningslagen (FBL) jämte närstående lagar såsom ensittarlagen, lagen om äganderättsutredning och legalisering, anläggningslagen, ledningsrättslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter, dels expropriationslagen (ExL) samt byggnadslagen (BL), naturvårdslagen (NVL)och väglagen. Självfallet behandlas även mål, beträffande vilka motsvarande äldre lagstiftning varit tillämplig. Som följd av att flertalet av de angivna lagarna är av tämligen färskt datum och varit i kraft endast en kortare tid kommer denna redogörelse huvudsakligen att omfatta just sådana mål som handlagts och prövats enligt äldre lag.
    Den nya lagstiftningen liksom även utvidgningen av ämnesområdet har föranlett en omläggning av dispositionen. Tanken har varit att den uppställning av materialet som nu valts skall åtminstone i huvuddrag kunna användas också i kommande redogörelser.
    Under rubriken Tillåtligheten av fastighetsbildning och motsvarande åtgärder redovisas i första hand mål, som gäller tillämpningen av sådana allmänna villkor för fastighetsbildning som numera finns inskrivna i 3 kap.FBL. I avsnittet skall emellertid även behandlas mål, som rör frågor om de materiella förutsättningarna överhuvudtaget för fastighetsbildning liksom för andra åtgärder såsom inrättande av gemensamhetsanläggningar, däri inbegripet avgöranden rörande enskilda vägar. Till avsnittet med rubrikenFastighetsbestämning kommer att hänföras alla mål om tillämpningen av 1kap. JB och 14 kap. FBL. Därpå följande avdelning har rubricerats Verkan av äldre fastighetsbildningsavgöranden och andra fastighetsdomar. Vad som där redovisas torde inte behöva någon närmare förklaring. Ersättningsfrågor, som tas upp för sig under särskild rubrik, omfattar mål av tämligen olika slag. Främst åsyftas här mål om ersättning för fast egendom, som avstås genom expropriation eller inlösen, men även sådana mål avses där fråga är om ersättning för begränsning i dispositionsrätten till fast egendom. Meningen är att här även skall behandlas mål, som rör bestämning av likvider vid fastighetsbildning. Till avsnittet Handläggningsfrågor slutligen hänförs mål rörande såväl själva förrättningsförfarandet som processuella spörsmål med särskild anknytning till det ämnesområde som i övrigt behandlas. Även vissa frågor om tillämpning av extraordinära rättsmedel kommer att beröras här.

 

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 349Tillåtligheten av fastighetsbildning och motsvarande åtgärder
Av de för fastighetsbildning uppställda villkoren av jordpolitisk karaktär intar det allmänna lämplighetskravet i 3 kap. 1 § FBL en central ställning. Från den nu aktuella perioden föreligger inte något rättsfall som belyser innebörden av detta lagrum. Däremot har frågan om hur motsvarande äldre bestämmelser i 1 kap. 8 § och 19 kap. 2 § jorddelningslagen skulle tilllämpas varit föremål för prövning i ett par fall. I ett av dessa, NJA 1973 C111, hade domstolarna att ta ställning till om hinder enligt 19 kap. 2 § förelåg mot avstyckning av det skälet att styckningslotten skulle bli alltför stor för att varaktigt lämpa sig för fritidsbebyggelse. Här mötte alltså samma spörsmål som i NJA 1969 s. 502 och 1970 s. 200, vilka båda rättsfall anmärkts i föregående översikt. Denna gången ansåg hovrätten, vars utslag fastställdes av HD, att avstyckning inte kunde medges av en lott som skulle bli drygt 14 000 kvm. Också andra omständigheter än själva storleken talade mot att avstyckning skulle tillåtas. Även i samband med laga skifte har liknande problem om en övre arealgräns för fritidsfastighet aktualiserats. Så var förhållandet i NJA 1973 s. 404, som alltså gällde tillämpning av 1 kap.8 § jorddelningslagen. Utgången blev här en annan än i det nyss berörda notisfallet. Inte minst den omständigheten inverkade att det var fråga om att genom skifte upplösa ett samägande rättsförhållande beträffande en förutvarande jordbruksfastighet som, om delning inte tilläts, skulle få en uttunnad användning.
    Ytterligare ett fall om tillämpning av det för laga skifte uppställda lämplighetskravet har förekommit, nämligen NJA 1975 s. 146. I detta mål avgjordes en för fastighetsbildningsverksamheten inom skärgårdsområden med stark efterfrågan på tomter för fritidsbebyggelse mycket viktig fråga. Närmare bestämt gällde det, om man vid bildande av två fritidsfastigheter på en ö i Stockholms skärgård ej långt från Dalarö skulle kräva att fastigheterna hade rättsligt säkrad tillgång till båtplats och biluppställningsplats på fastlandet. Överlantmätaren hade ansett sådan tillgång böra finnas för att fastigheter inom området skulle anses varaktigt lämpade att bestå som särskilda fastigheter för det avsedda ändamålet. Ägodelningsrätten och hovrätten, den senare dock under dissens, följde denna linje och fastställde förrättningsmannens utlåtande att vägra tillstånd till skifte. HD däremot fann i likhet med lantmäteriverket, som avgivit yttrande till domstolen, hinder mot skifte inte föreligga i det ifrågavarande hänseendet samt återgav i sitt utslag vad verket anfört i denna del. Därav framgår, att något generellt krav på att vid bildande av fritidsfastighet på skärgårdsö fastighets tillgång till replipunkt på fastlandet inte kan uppställas utan att i stället behovet bör prövas från fall till fall. Det framhölls vidare, att mellan Stockholm och Dalarö fanns dagliga bussförbindelser och att det inom Dalarö fanns ett utbyggt system av passbåtar som anlöpte den ifrågavarande ön. Ett utnyttjande av fritidsbostad på ön fordrade därför inte någon rättsligt säkrad tillgång till biluppställnings- och båtplats inom Dalaröområdet. Det kan här tilläggas, att utgången synes stå i god överensstämmelse med vad som numera enligt FBL gäller om fastighets tillgång till behövliga vägar utanför sitt område.
    I NJA 1972 C 114 hade HD att efter meddelat prövningstillstånd ta ställning till om avstyckning skulle vägras på den grund att frågan om utfart från styckningsområdet inte blivit löst på tillfredsställande sätt. Avgörandet

 

350 Johan Gyllensvärdär av begränsat intresse.
    De planpolitiska bestämmelserna i 19 kap. 13 § jorddelningslagen har liksom tidigare föranlett åtskilliga avgöranden i högsta instans. Rörande betydelsen av 2 mom. i paragrafen föreligger dock endast ett refererat fall, denna gång från regeringsrätten som haft att tillämpa det lika lydande stadgandet i 5 kap. 8 § 1 mom. lagen om fastighetsbildning i stad, se RÅ 1972ref 10 (RRK R 2:10). Det gällde här frågan, om man genom avstyckning inom strandskyddsområde skulle för fritidsändamål få bilda en fastighet, som visserligen redan var bebyggd men som skulle få en areal av omkring fem hektar. Efter hörande av lantmäteristyrelsen fann regeringsrätten under dissens, att syftet med strandskyddet skulle motverkas och att hinder därför mötte mot fastställelse av avstyckningen. I notisfallet NJA 1972 C27 var också fråga om avstyckning under liknande förhållanden. Avgörandet innebär, att HD inte tillät avstyckning av ett område om cirka 0,8 hektar kring en redan befintlig bebyggelse men medgav i enlighet med ett andrahandsyrkande att en mindre ägovidd avskildes.
    I motsats till vad som numera, efter en lagändring 1973, gäller enligt 3kap. 3 § FBL beträffande avstyckning för bebyggelse inom ej detaljplanerat område fordrades för tillämpning av motsvarande äldre stadgande i 19kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen att oavsett ändamålet med fastighetsbildningen en tätbebyggelsesituation skulle föreligga. Vidare angavs, i tämligen nära överensstämmelse med nuvarande bestämmelse, att avstyckning inte fick ske så, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvårades, att olämplig tätbebyggelse eljest kunde föranledas eller slutligen att lämplig planläggning av området motverkades. Det är här fråga om ganska vagt utformade kriterier, som delvis täcker varandra, och naturligt är att det i tillämpningen inte alltid gått att hålla dem isär. Det tillgängliga rättsfallsmaterialet medger inte heller några bestämda slutsatser om den närmare innebörden av de olika villkoren. De överväganden som ligger till grund för den nya lagstiftningen synes ha övat viss inverkan på bedömningen av fall, som gällt tillämpning av äldre lag. Bl. a. kan påpekas, att HD några gånger, där tillståndsfrågan tydligen varit tveksam, medgivit fastighetsbildningen med hänvisning till att det av utredningen inte framgick att avstyckningshinder förelåg enligt 19 kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen.
    Vid tillämpning av detta stadgande har inte sällan uppkommit spörsmål i vad mån avstyckning för ny bebyggelse skall medgivas i viss närhet av detaljplanelagda områden. Från 1972 föreligger tre HD-avgöranden, där denna fråga aktualiserats. Ett av målen har refererats, se NJA 1972 s. 543. Styckningslotten var i detta fall belägen omkring 900 meter från en mindre tätort. Byggnadsnämnden hade inte något att erinra mot avstyckningen, som däremot avstyrktes av övriga planmyndigheter. Enligt uttalande av nämndens ordförande skulle nämnden sannolikt komma att bevilja byggnadslov beträffande styckningslotten; nämnden hade befogenhet att meddela dispens från förbudet i byggnadsstadgan mot att bevilja byggnadslov för tätbebyggelse på ej detaljplanerad mark. HD anmärkte vidare i sitt utslag, att utredningen gav stöd för ett påstående från sakägares sida att det intresse för planerad bebyggelse som kunde föreligga var riktat mot andra områden än mot styckningsfastigheten. HD ansåg också det inte finnas tillräcklig grund för antagande att ett bebyggande av styckningslotten skulle medföra behov av nya kommunala gemensamhetsanläggningar. Vid

 

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 351bl. a. dessa förhållanden fann HD det ej utrett att mot avstyckningen förelåg hinder som avsågs i stadgandet i fråga.
    Till rakt motsatt resultat kom HD i NJA 1972 C 419. Där var emellertid fråga om avstyckning inom ett område på ett avstånd av endast omkring 100 meter från ett byggnadsplaneområde. Visserligen var planområdet i det närmaste fullbyggt men mellan samtliga myndigheter som uttalat sig i målet rådde enighet om att en utvidgning av bebyggelsen borde ske i annan riktning än mot den av förrättningen berörda marken, detta bl. a. för att en koncentrering av samhällets resurser för gemensamma anläggningar skulle möjliggöras. I NJA 1972 C 381 ansågs hinder likaså föreligga mot avstyckning i närheten av befintlig tätbebyggelse.
    I de tre sist berörda fallen gällde bedömningen alltså närmast, huruvida fastighetsbildningen skulle föranleda olämplig tätbebyggelse. I NJA 1974 s.441 gjordes i stället mot en begärd avstyckning av ett tomtområde gällande, att fastighetsbildningen skulle motverka lämplig planläggning. Styckningslotten låg sålunda på mark, som inte borde bebyggas utan vid detaljplaneläggning borde utläggas som park för att kunna utnyttjas som strövområde för allmänheten. En i enlighet härmed upprättad byggnadsplan antogs också under tiden för målets handläggning, men någon fastställelse på planen meddelades inte före målets slutliga avgörande. HD beaktade särskilt det förhållandet, att styckningslotten redan faktiskt hade tagits i anspråk genom bebyggande i enlighet med beviljade byggnadslov. Med hänsyn till lottens ringa areal ansågs den under alla omständigheter ha blivit undandragen allmänhetens fria tillträde. Tillstånd till avstyckning gavs därför.
    NJA 1975 s. 174 avser två skilda mål om avstyckning inom ett och samma område. I det ena fallet gällde det avstyckning av mark, som skulle exploateras för fritidsändamål, och i det andra ett fristående avskiljande av obebyggd tomtplats för sådant ändamål. HD anslöt sig till slutsatserna i yttranden, som avgivits i båda målen av statens planverk och lantmäteriverket, och fann hinder mot avstyckningarna möta, enär de sökta åtgärderna skulle motverka lämplig planläggning och föranleda olämplig tätbebyggelse.

 

    Vid fastighetsbildning i anslutning till inlösen enligt ensittarlagen sker inte någon prövning i jord- och planpolitiskt hänseende. I det lagstiftningsärende 1967 då vissa ändringar gjordes i lagen övervägde man visserligen att införa en mera fullständig prövning, men tanken härpå avvisades. Samtidigt som den för inlösen relevanta tidpunkten därvid flyttades fram till den 1 januari 1928 och lagens giltighetstid begränsades inskränkte man emellertid inlösenmöjligheterna på det sättet att endast nyttjande rättshavare med stadigvarande bosättning på ensittarlägenheten skulle få åtnjuta lösningsrätt. Genom en särskild övergångsbestämmelse skulle dock den som hade haft lösningsrätt enligt äldre lag inte beröras av det skärpta villkoret. I NJA 1973 C 280 var fråga om tillämpning av denna övergångsbestämmelse. I övrigt har ensittarlagen inte varit föremål för prövning i högsta instans. Att förrättningar enligt den lagen nu tycks vara tämligen sällsynta får väl uppfattas som ett tecken på att lagen i det närmaste spelat ut sin roll.

 

    Vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar har vägrätt inte kunnat upplåtas till förmån för område, som varit avsett att avstyckas men ännu

 

352 Johan Gyllensvärdinte utbrutits till särskild fastighet. Områdets vägbehov har kunnat beaktas endast som en omständighet vid prövning, huruvida det funnits förutsättningar att upplåta vägrätt för den fastighet från vilken området skulle avstyckas. Detta är i korthet innebörden av avgörandet i NJA 1974 s. 198.
    Ett annat mål, NJA 1975 s. 558, har rört förutsättningarna för tvångsanslutning av fastighet till vägbyggnadsföretag. Enskild väg ansågs där inte vara till nytta för en obebyggd fastighet, när det med hänsyn till rådande byggnadsförbud kunde bedömas att fastigheten inte inom överskådlig tid skulle komma att bebyggas och användas för det vid dess bildande avsedda ändamålet. Än mindre ansågs företaget vara av synnerlig vikt för fastighetensändamålsenliga brukande.

 

 

 

Fastighetsbestämning
Under den period som denna översikt omfattar har endast förekommit ett ytterst begränsat antal rättsfall rörande gränsbestämning och därmed jämförbara frågor. Utöver de två avgöranden som tas upp under denna rubrik finns i det tillgängliga materialet ytterligare ett fall, som har sin upprinnelse i en gränsbestämningsförrättning, NJA 1973 s. 206. Med hänsyn till tvistefrågans beskaffenhet bör emellertid detta rättsfall inte behandlas här utan först i följande avsnitt. Det  kan dock finnas anledning påpeka i detta sammanhang att av utgången i det målet kan utläsas, att gränsbestämning inte tillerkänns verkan mot ägaren av fastighet, som överhuvudtaget ej omnämnts i förrättningsmannens beslut eller eljest beaktats under förrättningens handläggning.
    Frågan om fastighets gräns i skogsmark har efter meddelat prövningstillstånd kommit under HD:s bedömande i målet NJA 1972 C 54. En på 1870talet gjord överlåtelse, som av länsstyrelsen godkänts såsom avsöndring, ansågs omfatta endast vissa andelar i del av ett hemmans utskog. Vid en därefter verkställd hemmans klyvning utlades ett skifte för avsöndringen. Trots vissa brister i fråga om kallelserna till förrättningen befanns klyvningen bindande för avsöndringens ägare, och vid detta förhållande skulle en i målet omtvistad gräns för avsöndringen anses ha blivit lagligen bestämd vidklyvningsförrättningen. Då gränsmärken inte påträffats på marken, skulle gränsen vidare — på sätt som också skett vid den överklagade gränsbestämningsförrättningen — bestämmas med ledning av den vid klyvningen upprättade kartan.
    Genom fastighetsbestämning enligt 14 kap. FBL kan man numera bestämma även gränser, som gäller för utövning av vissa rättigheter. Detta innebär inte någon nyhet såvitt angår sådan fiskerättighet som — utan att vara förenad med äganderätt till vatten och grund — redovisats såsom särskild fastighet. Redan under jorddelningslagens tid ansågs dylik fiskelägenhet kunna göras till föremål för gränsbestämmande åtgärd. I NJA 1972 s.362 gällde tvistefrågan hur gränserna för en lägenhet av detta slag inom Nedertorneå skärgård skulle bestämmas. Rättigheten grundade sig på urminnes hävd till laxfisket i anslutning till viss fångstplats, och avgörande för gränserna ansågs vara omfattningen av det vattenområde, där rättigheten av ålder utövats. En i målet framförd uppfattning, att till lägenheten skulle hänföras fisket inom ett mera vidsträckt område, avgränsat genom

 

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 353analog tillämpning av 12 kap. 4 § äldre JB, godtogs inte i någon av instanserna.

 

 

Verkan av äldre fastighetsbildningsavgöranden och andra fastighetsdomar

 

NJA 1972 s. 553 avsåg tolkningen av ett omkring 1840 verkställt laga skifte. Målet föranleddes av att tvist uppkommit om rätten till ett sandtag, som enligt delningsbeskrivningen till skiftet redovisats såsom tilldelat viss ägolott enskilt. Trots denna redovisning ansågs, att sandtaget med hänsyn till ett flertal i HD:s utslag närmare angivna omständigheter undantagits av oskifto såsom samfällt för skiftesdelägarnas gemensamma behov. Huvudfrågorna synes ha varit, om en i förrättningsprotokollet gjord anteckning om sandtaget fått verkan som förening, varigenom sandtaget undantagits för gemensam räkning, och om den mening som kommit till uttryck genom anteckningen sedermera frångåtts under skiftet.

 

    Om det, sedan en fastighetsbildning genomförts, visar sig att den skett under oriktiga förutsättningar beträffande fastighetsindelningen och på den grund är behäftad med fel, kan det inte sällan vara ganska komplicerat att reda upp förhållandena, och tveksamhet kan råda om hur man lämpligast bör gå till väga. Ett sådant fall förelåg i NJA 1973 s. 206 som, ehuru mera iförbigående, omnämnts i avsnittet om fastighetsbestämning. Visserligen var situationen här tämligen särpräglad, men det avgörande som träffades i målet är ändå av utomordentligt intresse genom att det belyser en viktig sida av avstyckningsinstitutet och får anses innefatta ett avståndstagande från en hittills vanlig uppfattning om verkningarna gentemot tredje man av sådan fastighetsbildning.
    Läget i det berörda rättsfallet var i korthet följande. I samband med gränsbestämning kring en lägenhet, som bildats genom avsöndring på 1880talet, framkom att man vid olika förrättningar, bl. a. två avstyckningar, fastställda 1948, inte beaktat avsöndringen. Detta hade fått till följd att dit hörande områden kommit att hänföras till styckningslotterna. Då tvist om äganderätten till dessa områden förelåg vid den i målet aktuella gränsbestämningsförrättningen, beslöts underställning enligt 3 kap. 12 § jorddelningslagen.
    Inom HD, dit tvistefrågan fördes, rådde enighet om att de olika äldre förrättningar som ägt rum efter den avsöndrade lägenhetens tillkomst inte haft någon inverkan på äganderätten till de en gång avsöndrade områdena. Delade meningar förelåg däremot inom domstolen liksom även mellan de båda underinstanserna i frågan huruvida avstyckningarna medfört att områdena blivit utbrutna från den avsöndrade lägenheten. Enligt en i doktrinenuttalad uppfattning (Rodhe, Gränsbestämning och äganderättstvist, 1944, s.83 f, och Welamson, Domvillobesvär av tredje man, 1956, s. 161 f) skall avstyckningsförrättning alltid anses ha resulterat i att det avstyckade området befraktas som avskilt från den eller de fastigheter området förut rätteligen tillhörde, även om man vid förrättningen hade en oriktig föreställning om från vilken fastighet utbrytningen skedde. En minoritet, bestående av två justitieråd, följde denna linje, som tydligen också varit bestämmande förhovrättens avgörande. I den skiljaktiga meningen uttalades, att fastställande av de i målet ifrågavarande avstyckningarna medfört att i fastighetsbild

 

23—Svensk Juristtidning 1977

 

354 Johan Gyllensvärdningshänseende delar av avsöndringen kommit att ingå i de avstyckade fastigheterna. Förutvarande ägares rätt till de områden som på detta sätt frångått avsöndringen hade emellertid inte därigenom utslocknat. Gränserna kring avsöndringen, till den del de föll inom de avstyckade fastigheterna, bestod dock inte längre som fastighetsgränser och kunde således inte göras till föremål för gränsbestämning. Huruvida de genom avstyckningsförrättningarna begångna felen kunde rättas genom begagnande av extraordinärt rättsmedel eller eventuellt genom legalisering enligt grunderna för lagstiftningen om sådant förfarande förklarade sig dissidenterna inte ta ställning till.
    HD:s majoritet ansåg, att de äldre förrättningar som ägt rum inte kunde tillmätas bindande verkan med avseende på den avsöndrade lägenheten, och detta förklarades gälla inte bara i äganderättshänseende utan också beräffande fastighetsbildningen. Med detta uttalande får HD anses slå fast den principen att vad som i mål om fastighetsbildning i allmänhet gäller om rättskraftens begränsning i förhållande till tredje man skall tillämpas också såvitt gäller avstyckning. Denna ståndpunkt överensstämmer med en av lantmäteristyrelsen i avgivet yttrande uttalad mening. Styrelsen sammanfattar där sina slutsatser sålunda att den avsöndrade lägenheten inte i fastighetsindelningshänseende påverkats av avstyckningsförrättningarna och förklarar sig beredd att förordna om vissa anteckningar i jordregistret till klarläggande av de rätta förhållandena.
    Lantmäteristyrelsens yttrande i målet erbjuder en intressant läsning särskilt som det innehåller ett omfattande avsnitt med redogörelse för styrelsens principiella syn på de i målet föreliggande frågorna. Bl. a. behandlasfastighetsbildnings orubblighet enligt doktrin och rättspraxis, när fel beträffande fastighetsindelningen förekommit, samt de olika medel som kan användas för att åstadkomma rättelse. Att här ta upp en diskussion om de slutsatser som styrelsen kommer fram till skulle föra för långt. Det är inte ens möjligt att kortfattat referera de viktigaste partierna i yttrandet. Så mycket bör dock anges i detta sammanhang som att styrelsen vänder sig mot den av Rodhe hävdade ståndpunkten, att ett genom avstyckning oriktigt i anspråktaget område inte kan i fastighetsbildningshänseende återfalla till den rätta stamfastigheten med mindre avstyckningen angripes med extraordinärt rättsmedel medan motsvarande fråga vid övriga former av fastighetsbildning bedöms på annat sätt. Styrelsen ifrågasätter, om den angivna skillnaden verkligen föreligger och om inte Rodhe dragit alltför vittgående slutsatser av vissa av honom åberopade avgöranden i resningsärenden.

 

    Vad äldre fastighetsdelningar inneburit beträffande fastigheternas rätt till fiske är en fråga som då och då dyker upp. Visserligen anses ju numera allmänt, att skifte som berört vattenområde inte i och för sig har medfört att också rätten att fiska inbegripits i delningen, men detta hindrar inte att frågan om hur fisket behandlats vid tidigare delningar många gånger vållar problem. Principen att fiske in dubio inte skall anses ha ingått i en delning torde f. ö. inte kunna tillämpas på ägostyckningar. Enbart den omständigheten att man vid ägostyckning underlåtit att meddela någon uttrycklig bestämmelse om fisket innebär alltså inte, att detta bör betraktas som gemensamt avsatt för styckningslotterna. Vid denna form av fastighetsbild

 

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 355ning eftersträvades nämligen i första hand en fullständig uppdelning av delningsobjektet. I princip skulle således enligt 7 § i 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring en ägostyckning omfatta inte bara styckningsfastighetens alla markområden utan också dit hörandefiske liksom andra särskilda lägenheter. Möjlighet förelåg dock enligt 11 § att avsätta fisket som gemensamt för de lotter som utlades. Hade styckningsfastigheten andel i samfällt fiske, var 12 § tillämplig, och enligt denna fick andelen antingen tilldelas en av lotterna eller bibehållas som gemensam för dem alla, i vilket fall vad som skulle gälla om mantalets fördelning självfallet blev bestämmande för delaktigheten.
    I NJA 1972 s. 280 gällde det att bedöma vilka verkningar ett antal ägostyckningar haft i fråga om andel i samfällt fiske, när handlingarna inte klart utvisar om andelen skulle behållas som gemensam för styckningslotterna eller tilläggas någon av dem. Beträffande detta rättsfall, som blivit tämligen utförligt kommenterat i Svensk Lantmäteritidskrift 1972 (s. 422 ff), må till en början anmärkas, att alla förrättningarna genomfördes samtidigt och avsåg fastigheter med en och samme ägare, som begärt förrättningarna och hade att bestämma hur styckningarna skulle verkställas. Syftet var uppenbarligen att, innan jorddelningslagen trädde i kraft, få till stånd en utbrytning av sådana delar av fastigheterna som huvudsakligen bestod av inägor och andra mindre områden i närheten av befintlig bebyggelse och som, i motsats till återstoden av fastigheterna eller den egentliga skogsmarken, inte var avsedda att behållas av sökanden utan skulle säljas. I självaverket torde åtminstone en del försäljningsavtal ha träffats redan vid tiden för förrättningarna, men vid fastighetsbildningen togs inte någon hänsyn härtill. En del av styckningsfastigheterna hade ägor med strand vid en större insjö, och i fråga om var och en av dessa antecknades i förrättningshandlingarna, att fastigheten hade "andel i sjön". Andra fastigheter låg överhuvudtaget inte vid något vatten. Enligt vad som numera är klarlagt hade samtliga styckningsfastigheter del i samfällt fiske, men inte i något fall talas i förrättningshandlingarna om fiske. Vid förrättningarna torde man inte heller ha räknat med förekomsten av andel i samfällt fiske, utan man synes ha utgått från att på sin höjd de av fastigheterna som låg vid strand hade rätt att fiska inom eget vatten.
    Genom HD:s enhälliga avgörande i det nu ifrågavarande målet fastslogs beträffande samtliga förrättningar, oavsett om styckningsfastigheten i det särskilda fallet låg vid strand eller ej, att styckningsfastighetens hela andel i det samfällda fisket skulle anses ha tillagts den lott, "Skogen", som ägarenavsett att behålla i sin ägo. Denna slutsats låg särskilt nära till hands beträffande de förrättningar som gällde fastighet vid strand. Styckningsfastighetens hela "andel i sjön" hade i dessa fall enligt vad som uttryckligen angavs i handlingarna tilldelats den ifrågavarande skogslotten, och mycket ansågs tala för att detta uttryck avsetts innefatta den fiskerätt som kunde föreligga. Vad beträffar övriga fastigheter — de som inte låg vid något vatten — innehöll däremot förrättningshandlingarna inte något om andel i sjö eller överhuvudtaget någon anteckning som kunde tyda på att man uppmärksammat fiskefrågan. Likväl fann alltså HD, att den fiskerätt som rätteligen tillkommit dessa fastigheter borde — i enlighet med den avsikt rörande fiskets behandling som man ansett sig kunna konstatera i fråga om fastigheterna med strand — anses ha tilldelats den vid varje särskild för

 

356 Johan Gyllensvärdrättning utlagda skogslotten. Fiskeandelen var således inte heller i dessa fall att betrakta som avsatt för flera lotter gemensamt.
    Särskilt såvitt gäller delningarna av dessa fastigheter utan strand är avgörandet av intresse. Själva förrättningshandlingarna tycks här inte ha lämnat någon som helst ledning för bedömningen. Med beaktande av andra omständigheter, främst sättet för de övriga fastigheternas delning, har man sökt sluta sig till vad förrättningssökanden skulle ha bestämt i fråga om fiskets fördelning, om han haft klart för sig det rätta förhållandet beträffande fisket, och uppfattningen i detta hänseende har blivit avgörande för utgången. Att resonera på detta sätt kan kanske vara berättigat i vissa fall, men försiktighet måste iakttagas. Det är inte bara så, att det ofta — dock knappast så i det föreliggande fallet — är en synnerligen vansklig uppgift att söka utröna, hur en viss fråga, som på grund av felbedömning i samband med äldre fastighetsbildning lämnats oreglerad, skulle ha lösts, om man vid fastighetsbildningen insett det verkliga läget och gjort ett ställningstagande. Det finns säkerligen också många gånger anledning att i den allmänna fastighetsomsättningens intresse inte fästa så stort avseende vid hur man en gång skulle, med insikt om hur saken rätteligen låg till, ha handlat utan mera beakta vad som är skäligt med hänsyn till hur förhållandena sedermera utvecklat sig och vilka möjligheter som rimligen förelegat för senare rättsägare att bedöma situationen. Frågan är om man inte med ett sådant beaktande skulle ha kommit till en annan utgång i det refererademålet.
    Enligt äldre praxis har avvittring ansetts innebära, att kronofiske, vare sig detta varit upplåtet såsom en särskild rättighet eller ej, vid avvittringen följt rätten till vatten och grund, såvida inte förbehåll gjorts om annat. Stundom har förekommit att kronan såsom upplåtare en gång i tiden av fiskerätt, som av denna anledning i själva verket upphört, fortsatt att efteravvittringen behandla fisket som en alltjämt bestående rättighet och t. ex.efter skattläggning sålt det till skatte eller vidtagit därmed jämställbar kameral disposition. Också i sådana fall har rättigheten vid en efterföljande prövning fått vika till förmån för vattenområdets ägare. I NJA 1973 s. 595 var situationen ganska likartad men på det sättet speciell att kronan vidtagit vissa kamerala åtgärder beträffande en sedan lång tid tillbaka upplåten fiskerätt, medan avvittringsärendet ännu var föremål för handläggning. Sålunda uteslöts rättigheten ur jordeboken samtidigt som den för fisket utgående räntan påfördes de hemman vilkas ägare innehaft rättigheten. Denna kamerala disposition syftade till att förena rättigheten med hemmanen, varigenom fiskerätten skulle ha definitivt frånhänts kronan. Den i målet avgörande frågan gällde, huruvida vad som dittills förekommit under avvittringen medfört att kronan inte vidare kunde disponera över rättigheten. Om så varit förhållandet skulle rättigheten att fiska inom vattenområde, som vid avvittringen utan något förbehåll tillades ett nybygge, uteslutande tillkomma detta. HD:s dom innebär emellertid att kronan med hänsyn till att avvittringen ej avslutats varit oförhindrad att företaga den kamerala dispositionen och alltså med laga verkan avhänt sig fiskerätten till förmån för hemmanen, dock med skyldighet för dem att liksom tidigare tåla att nybygget utövade fiske till husbehov. Att utgången ingalunda kan betraktas som given — såväl kammarkollegiet och lantmäteristyrelsen som en minoritet inom domstolen hade motsatt uppfattning — hänger samman

 

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 357med att jordeboksomföringen ägde rum först sedan länsstyrelsen i avvittringsärendet meddelat utslag, enligt vilket vattenområdet skulle tillfalla nybygget utan förbehåll om beståndet av fiskerätten. Visserligen återförvisade Kungl. Maj:t ärendet för ny handläggning, och denna ägde rum först efter jordeboksomföringen. Återförvisningen föranleddes emellertid av anmärkningar som kammarkollegiet framställt mot utslaget i andra hänseenden än såvitt gällde behandlingen av fiskefrågan. Det har därför med ganska gott fog kunnat göras gällande, att kronans rätt att disponera överfisket gått förlorad redan genom att förbehåll om fisket inte gjorts vid den del av avvittringsförfarandet som avslutades genom länsstyrelsens nämnda utslag.

 

    Till sist kan i denna del av rättsfallsöversikten redovisas ett avgörande, NJA 1974 s. 261, som formellt hör hit genom att det onekligen berör frågan om verkan i visst avseende av en tidigare fastighetsdom men som likväl betydligt skiljer sig från övriga nu behandlade rättsfall. Det gällde nämligen endast att bedöma fastighetsdomens innebörd i fråga om ett däri meddelat åläggande för ett "skifteslag" att utge ersättning för rättegångskostnader i mål om bättre rätt till fast egendom. Frågan aktualiserades genom en begäran om utmätning för kostnadsfordringen hos delägare i skifteslaget. HD fann i utmätningsmålet, på närmare angivna skäl, att det använda uttrycket skifteslaget måste uppfattas som en samlingsbeteckning fördelägarna. Förpliktandet fick alltså anses gälla de enskilda delägarna, och hinder förklarades av HD inte föreligga att verkställa den begärda utmätningen hos dem. Bland de av HD till stöd för utgången åberopade skälen märks särskilt, att det i målet om bättre rätt inte förekommit någon omständighet som utvisade att skifteslaget överhuvudtaget skulle kunna vara part i rättegång.

 

 

Ersättningsfrågor

 

I NJA 1972 s. 129 uppkom frågan hur man vid inlösen enligt 48 § BL skulle beräkna realvärdet av bebyggelserätt, som genom en åtskilliga år tidigare fastställd stadsplaneändring gått förlorad och efter vilken den inlösta fastigheten skulle ersättas. Motsvarande spörsmål har tidigare varit föremål för viss bedömning i ett refererat fall (NJA 1954 s. 1) men med hänsyn till då föreliggande omständigheter inte blivit till fullo belyst. Det fanns nämligen den gången inte anledning räkna med att värdet vid inlösentillfället till någon del berodde på förhållanden som inte borde få inverka på ersättningen.
    I det nu aktuella målet gjordes från den inlösande kommunens sida gällande, att i den mån fastigheten med bibehållen byggnadsrätt skulle ha undergått större värdeökning än som motsvarades av den uppgång som samtidigt skett i konsumentprisindex ersättning därför inte borde utgå. Kommunen menade, att sådan ökning berott på åtgärder från samhällets sida och i varje fall inte var av beskaffenhet att böra tillgodoräknas fastighetsägaren. Ersättningen borde därför enligt kommunen fastställas till värdet vid planändringen jämte tillägg därtill för penningvärdets fall beräknat efter konsumentprisindex eller till sammanlagt 100 000 kronor. Från ägaresidan däremot påstods, att det marknadsvärde, ostridigt 160 000 kronor, som fastighe

 

358 Johan Gyllensvärdten skulle ha haft vid inlösentillfället, om byggnadsrätten funnits kvar, borde helt ersättas, eftersom någon realvärdestegring, hänförlig till stadsplaneförbättring och ökad byggnadsrätt, inte förekommit. HD fastställde i likhet med hovrätten ersättningen till 160 000 kronor. Som skäl härför anförde HD till en början, att det inte var antagligt att vissa, av kommunenangivna stadsplaneåtgärder medverkat till fastighetens värdestegring och att det beträffande tillkomsten av en större trafikled var vanskligt att  fastslå om och i vad mån den bidragit till värdestegringen. Denna stegring hade, konstaterade HD vidare, otvivelaktigt samband med den allmänna utvecklingen av priserna på mark inom kommunen, men prisutvecklingen var att hänföra till en rad olika omständigheter och det gick inte att på utredningen i målet avgöra i vad mån bland omständigheterna ingick sådana särskilda samhälleliga insatser vilkas effekt på prisutvecklingen inte borde vid inlösen komma fastighetsägaren tillgodo. Det i och för sig ostridiga priset vid inlösentillfället borde därför inte reduceras.
    Avgörandet får ses som en bekräftelse på att, när fråga är om realvärdet av en bebyggelserätt som skall ersättas, detta inte skall anses motsvara det nominella penningbeloppet av det tidigare värdet med tillägg efter någon form av levnadskostnadsindex. I stället bör bebyggelserätten med den omfattning den hade när den gick förlorad värderas efter prisläget vid tiden för inlösningen. Domskälen visar vidare, att det högre värde man sålunda kan komma fram till skall reduceras med hänsyn till värdeökning, som föranletts av åtgärder från samhällets sida inte bara genom planläggning utan även på annat sätt, t. ex. genom att bättre kommunikationer tillskapats. En annan sak är att det många gånger, såsom i det nu refererade målet, torde vara svårt att närmare påvisa värdeökning av sådant slag. Enbart den omständigheten att markpriserna i allmänhet ökat i trakten motiverar inte en reducering.
    Beträffande detta rättsfall bör till sist anmärkas, att efter hand som den nya bestämmelsen i 142 § BL med dess hänvisning till den s. k. presumtionsregeln i expropriationslagstiftningen blir tillämplig frågan om att vid inlösen utge ersättning för inträffad värdeökning blir att bedöma något annorlunda och att vad som här sagts om bevissvårigheter kommer i annat läge. Enligt den nya regleringen skall värdeökning av någon betydelse, som ägt rum under tio år före inlösenmålets anhängiggörande, dock ej föreden 1 juli 1971, räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett, att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt.

 

    Fastän det i stor utsträckning under årens lopp förekommit att byggnader uppförts eller ändrats utan att behövligt byggnadslov meddelats, har frågan om hur olovligt tillkommen bebyggelse skall i ersättningshänsende behandlas vid expropriation inte riktigt ställts på sin spets förrän i rättsfallet NJA1973 s. 516. I detta mål rörde det sig om en villatomt med tre byggnader som till avsevärd del uppförts utan byggnadslov. Åtskilliga år efter det att den i olika etapper genomförda olovliga byggnadsverksamheten ägt rum och först sedan kommunen fått tillstånd till expropriation av fastigheten beslöt byggnadsnämnden om åtgärd för vinnande av rättelse i vad som förekommit. Något lagakraftvunnet föreläggande för ägaren att återställa fastigheten i tidigare, av nämnden godkänt skick förelåg emellertid inte i

 

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 359tiden innan kommunen på grund av beslut i expropriationsmålet om förhandstillträde tagit fastigheten i besittning.
    Beträffande den i målet omstridda frågan om och i vad mån man vid bestämmande av löseskillingen för byggnaderna skulle bortse från vad som olovligt uppförts slogs genom HD:s dom fast, att frågan borde lösas med utgångspunkt i den för all expropriationsvärdering grundläggande regeln att den ersättningsberättigade skall ekonomiskt sättas i samma läge som om expropriationen inte skett. Föreligger lagakraftägande beslut om borttagande av vad som olovligt uppförts, skall regelmässigt värdet därav ej beaktas. Om så ej är förhållandet, kan bedömningen utfalla olika, beroende på vilken risk man i det enskilda fallet med hänsyn till överträdelsens art och övriga omständigheter bedömer föreligga för att den olovligt tillkomna bebyggelsen måste tas bort och vilken verkan detta får på fastighetens allmänna saluvärde. HD konstaterade vidare, att de överträdelser av byggnadslagstiftningen som skett genom uppförandet av den ifrågavarande bebyggelsen inte hade föranlett ansvar och inte heller någon åtgärd från byggnadsnämndens sida förrän i samband med expropriationens genomförande. Varken bebyggelsens art eller dess omfattning eller omständigheterna i övrigt gav stöd för antagande att, om expropriation inte hade blivit aktuell, ägaren eller efterträdare till honom skulle efter den långa tid som förflutit sedan otillåten nybyggnad företogs ha förpliktats att återställa fastigheten i tidigare skick. Därför fanns ej anledning räkna med att farhågor för sådant förpliktande skulle ha påverkat fastighetens marknadsvärde, och alltså borde det förhållandet att byggnadslov saknats för en del av bebyggelsen inte föranleda att löseskillingen för fastigheten bestämdes till lägre belopp än som eljest skulle utgå.
    Den praktiska betydelsen av detta prejudikat har i viss mån förringats genom 1976 års lagstiftning om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande. Det av HD förda principresonemanget gäller visserligen fortfarande, men till följd av att byggnadsnämnderna numera uttryckligen ålagts skyldighet att ingripa mot olovliga byggnadsåtgärder och att nämndernas möjligheter att framtvinga rättelse väsentligt utvidgats kommer ersättningsfrågorna att i framtiden få bedömas mot en ny bakgrund.

 

    Fråga om ersättning för vägrättsupplåtelse prövades i NJA 1973 s. 266. Tillämplig ersättningsbestämmelse var i målet 19 § i 1943 års lag om allmänna vägar. Enligt detta lagrum var fastighetsägare berättigad till ersättning av väghållaren såväl för upplåtelse av mark till väg som för annat intrång, som orsakades av vägens byggande eller begagnande. Vid lagrummets tillämpning har i praxis de grunder som gällt för fastställande av expropriationsersättning i likartade fall ansetts böra vara vägledande. Numera gäller 1971 års väglag, vars 55 § reglerar motsvarande ersättningsfråga. Den paragrafen innehåller en uttrycklig hänvisning till expropriationslagstiftningen.
    Det spörsmål som främst tilldrog sig uppmärksamhet i målet gällde, om ersättning för intrång i form av bullerstörningar skulle utgå till ägaren aven större fastighet, på vilken en livligt trafikerad väg nyanlagts. Markägaren gjorde gällande, att vägen berörde mark som vid den för ersättningsfrågans bedömning avgörande tidpunkten tagit åt sig särskilt värde pågrund av förväntningar om tätbebyggelse. Bullret från vägen inverkade en

 

360 Johan Gyllensvärdligt hans uppfattning menligt på möjligheterna att för bebyggelse utnyttja stora arealer på ömse sidor om vägen. Detta förhållande hade lett till att förväntningsvärdet helt eller delvis gått förlorat. Då fastighetens totala värde således minskat genom vägbygget, begärde han intrångsersättning med ett betydande belopp. Väghållaren bestred yrkandet och framhöll bl. a., att man först sedan detaljplan kommit till stånd fick ett för bedömningen erforderligt underlag i fråga om bebyggelsens anordnande.
    Varken ägodelningsrätten eller hovrätten dömde ut någon intrångsersättning i nu angivet hänseende. Hovrätten anförde som skäl härför, att den lika med ägodelningsrätten fann den begränsning av möjligheterna att för tätbebyggelse utnyttja marken på ömse sidor om vägen som kunde föranledas av vägbullret inte utgöra sådant intrång som avsågs i 19 § lagen om allmänna vägar. Det kan antagas att på bedömningen härvidlag inverkade vissa tidigare domstolsavgöranden som varit på tal i målet, kanske främst NJA 1969 C 1016. Rörande bl. a. tolkningen av detta notisfall hade markägaren i hovrätten åberopat ett sakkunnigutlåtande.
    Inte heller prövningen i HD medförde någon ändring i domslutet, menav HD:s motivering kan utläsas, att intrång i en situation sådan som den förevarande i och för sig är ersättningsgillt enligt expropriationsrättsliga grundsatser. Samma inställning kom till uttryck i såväl två skiljaktiga ledamöters votum som det av föredragande revisionssekreteraren avgivna betänkandet. Att HD likväl inte dömde ut någon ersättning berodde på att majoriteten ansåg, att en ny kommunikationsled genom fastigheten varit en förutsättning för uppkomsten av det speciella förväntningsvärdet samt att det vid en realistisk bedömning av de framtida bebyggelsemöjligheterna inom fastigheten måste ha beaktats att den nya vägen skulle medföra, förutom vissa bestämda fördelar, även sådana olägenheter som störningar från trafiken. Tillräcklig anledning saknades antaga att det totala, på förväntningar om tätbebyggelse grundade mervärde som fastigheten tagit åt sig, innan vägföretaget beslutats, därefter kommit att minska till följd av de befarade störningarna. Dessa ansågs på sin höjd ha medfört en förskjutning av förväntningsvärdet mellan olika områden av fastigheten.
    I NJA 1972 s. 146 har fastslagits, att anspråk på ersättning på grund av förordnande om naturreservat, innebärande bl. a. nybyggnadsförbud, skall prövas med utgångspunkt i markvärdet vid den tid, då detta förordnande vann laga kraft, och inte i värdet vid den tidigare tidpunkt, då ett genom reservatförordnandet ersatt byggnadsförbud enligt den förut gällande bestämmelsen i 122 § BL meddelades. För denna ståndpunkt talar onekligen starka skäl, som närmare utvecklats i HD:s dom. I fråga om ersättningensberäkning i övrigt gjorde HD, med hänsyn till rådande osäkerhet beträffande vissa på värderingen inverkande omständigheter, en skälighetsuppskattning av den skada genom mistad bebyggelserätt som skulle ersättas imålet. HD tillämpade därmed inte en av lantmäteristyrelsen i avgivet yttrande förordad beräkningsmetod, som innebar att man skulle beräkna nuvärdet av den totala glesbebyggelsekapaciteten inom hela naturreservatet och efter fördelning av värdet på de olika fastigheterna inom området avgöra hur mycket som borde tillfalla den ersättningskrävande fastighetsägaren. (Frågan om att tillämpa ett liknande tillvägagångssätt vid värderingen har därefter berörts av HD i annat sammanhang; se NJA 1975 A 10.) —Efter målets avgörande har NVL:s ersättningsbestämmelser ändrats. Om

 

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 361de nya reglerna, som trädde i kraft den 1 januari 1973, varit tillämpliga,skulle ersättning i anledning av naturreservatsförordnandet ha utgått endast om pågående markanvändning försvårats eller mark tagits i anspråk.
    Nyss nämnda ändring av NVL berör i hög grad möjligheterna att få gottgörelse för skada i följd av strandskyddsförordnande. De i 28 § tidigare upptagna bestämmelserna om ersättning för sådan skada har sålunda utmönstrats ur lagen. Vägras tillstånd enligt 16 § till bebyggelse inom strandskyddsområde skall alltså ersättning inte längre utgå. Övergångsbestämmelserna är emellertid så utformade att äldre regler fortfarande kan vara tilllämpliga i inte obetydlig omfattning. Det är främst mot bakgrunden av detta förhållande man får se att HD under 1974 meddelat prövningstillstånd i ett antal mål, som gällt frågan huruvida rätt till ersättning förelegat enligt 28 § i dess före den 1 januari 1973 gällande lydelse. Av dessa mål, som slutligt avgjordes under 1975, har två gjorts till föremål för referat (NJA 1975 s. 79 och 366), medan de övriga redovisats som notisfall (NJA1975 A 4—10).
    I det refererade målet NJA 1975 s. 79 gällde huvudfrågan vilken betydelse som borde tillmätas det förhållandet att under tiden från det att strandskyddsförordnandet meddelats till dess ansökan om tillstånd enligt 16 § NVL avslagits skada i form av bebyggelsehinder uppkommit för fastighetsägaren också enligt byggnadslagstiftningens bestämmelser om tätbebyggelse. HD:s majoritet fann det bäst förenligt med grunderna för den särskilda lagstiftningen om strandskydd att vid tillämpning av 28 § NVL i dess äldre lydelse anse orsakssammanhang mellan strandskyddsregleringen och skadan — och därmed grund för ersättning — föreligga, om det inte av utredningen klart framgick att den på byggnadslagstiftningen grundade begränsningen av dispositionsrätten skulle ha förelegat oberoende av de förhållanden som betingat strandskyddsregleringen. Det ansågs vidare tydligt att det krav som sålunda borde ställas på utredningen inte var uppfyllt i målet. Två ledamöter kom till samma slut i ersättningsfrågan men meddelvis avvikande motivering. Med hänsyn till det föreliggande spörsmåletsbegränsade betydelse för framtiden saknas anledning att här närmare redogöra för de olika, tämligen utförliga resonemang som fördes.
    Vissa andra i rättsfallet behandlade frågor tilldrar sig måhända större allmänt intresse, en är motsvarande problem kan aktualiseras också i andra sammanhang än som följd av ett strandskyddsförordnande. Det gäller härspörsmålen dels huruvida ersättningsbelopp, som bestämts med hänsyn till prisnivån vid viss förfluten tidpunkt, skall uppräknas av det skälet att penningvärdet fallit under tiden därefter fram till domstolens avgörande dels hur ränteberäkningen i sådant fall skall ske. NVL meddelade inte några uttryckliga bestämmelser i dessa avseenden. För expropriationsfallens del har frågorna däremot reglerats närmare, nämligen i 4 kap. 4 § andra st. och 6 kap. 16 § första st. ExL.
    I det nu behandlade målet NJA 1975 s. 79 hade markägarna fordrat ersättning för skada av det meddelade strandskyddsförordnandet med ett visst angivet belopp och därjämte ersättning för penningvärdeförändringen från förordnandets meddelande till dagen för dom i målet. Vidare hade yrkats fem procent ränta på hela den fordrade ersättningen från dagen förstämningens delgivning. Till stöd för den begärda uppräkningen av ersättningen kunde bl. a. åberopas ett uttalande under förarbetena till NVL av

 

362 Johan Gyllensvärdinnebörd att penningvärdeförändringar skulle beaktas ända fram till tiden för domen (se NJA II 1965 s. 247). Staten intog emellertid i målet den positionen att uppräkning borde ske endast för tiden fram till stämningens delgivning samt att, för den händelse det likväl ansågs att uppräkning skulle ske till domens dag, ränta borde utdömas endast från nämnda dag.
    Hovrätten fann att dröjsmålsränta och ersättning för penningvärdets fall kunde utgå samtidigt men att räntan för förfluten tid borde, därest ingendera sidan skulle missgynnas, beräknas på det belopp som — efter uppräkning medelst konsumentprisindex — vid varje tidpunkt t. o. m. dagen förhovrättens dom motsvarade det belopp var till hovrätten beräknade den ersättningsgilla skadan vid den värderingstidpunkt som tillämpades i målet. Denna av hovrätten fastslagna princip för ränteberäkningen föranledde domstolen att med ledning av de i indexserien gällande årsmedeltalen själv göra ganska vidlyftiga uträkningar av det sammanlagda räntebelopp som skulle utgå.
    Parterna på ömse sidor fullföljde talan mot hovrättsdomen i bl. a. nu angivna båda hänseenden. Markägarna begärde därvid att beloppet av den ersättningsgilla skadan skulle räknas upp så, att även den ändring penningvärdet undergått sedan målet prövades av hovrätten beaktades och att staten skulle åläggas betala fem procent ränta på hela det ersättningsbelopp som kunde bli fastställt, räknat från stämningens delgivning.
    Markägarna vann i HD fullständigt bifall till sin talan i denna del. Avgörandet innebar, att man i mål om ersättning enligt NVL skulle — självfallet under förutsättning att den ersättningsberättigade bestämt sin talan på sådant sätt att det var möjligt — tillämpa samma normer i fråga om kompensation för penningvärdeförsämring och ränteberäkning som enligt ExL då gällde för motsvarande fall vid expropriation, d. v. s. när förhandstillträde skett av exproprierad egendom. Den i 6 kap. 16 § ExL särskilt föreskrivna räntesatsen tillämpades dock inte, och räntan beräknades inte heller från tidigare dag än stämningsdagen. Att märka är visserligen att i det refererade målet markägarna inte yrkat högre ränta än efter fem procent, räknat från stämningsdagen. I det andra mål rörande tillämpning av 28 § NVL som omedelbart härefter kommer att behandlas i denna översikt hade emellertid begärts sex procent ränta från den dag, då beslut meddelades om vägrad dispens enligt 16 § NVL. HD uttalade i det målet, att grund saknades för att beräkna ränta från tidigare dag än stämningens delgivande och att fastställa räntan till mer än fem procent.
    I NJA 1975 s. 366 hade domstolarna att ta ställning till samma huvudfråga om tillämpning av 28 § NVL som i nyss nämnda rättsfall, men dessutom förelåg till bedömning ytterligare två principiellt viktiga spörsmål, föranledda av att de två strandskyddsförordnanden som meddelats blivit upphävda, sedan målet avgjorts i första instans, samt att delar av strandskyddsområdena varit upplåtna på arrende, som påstods medföra hinder mot bebyggelse.
    Beträffande betydelsen av att strandskyddsförordnandena hävts gjordes från markägarens sida gällande, att bestämmandet av ersättningen till honom inte borde påverkas i annan mån än att jämkning av eljest utgående ersättning kunde ske enligt grunderna för 35 § NVL. Emellertid hade han inte haft någon nytta av hävandet och någon jämkning efter skälighet borde därför inte komma i fråga. Staten däremot hävdade, att markägaren

 

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 363inte var berättigad till någon ersättning alls, enär genom hävandet någonpå NVL:s regler grundad inskränkning i förfoganderätten över fastigheterna inte längre förelåg. Rätt till ersättning enligt 28 § förutsatte sålunda ett vid tiden för domstolsprövningen gällande förordnande. Om emellertid ersättning skulle utgå, borde den enligt statens mening bestämmas efter vad som kunde finnas skäligt vid en bedömning som inte var begränsad till förhållanden som avsågs i 35 § utan omfattade samtliga omständigheter imålet.
    HD konstaterade att varken avfattningen av 28 § eller förarbetena till stadgandet gav stöd åt den meningen, att ersättning skulle utgå endast i fall då strandskyddsförordnande fortfarande gällde när ersättningsfrågan prövades. Statens förstahandsinvändning godtogs alltså inte. Detta är väl knappast ägnat att förvåna. Men HD gick inte heller på markägarens linje att grunderna för 35 § borde tillämpas. Det är tydligt att de domstolsledamöter som stod bakom avgörandet i denna del — alla utom en — inte ansåg situationen jämförbar med den som anges i nämnda lagrum. Där är det fråga om ett fall med återgäldande av ersättning, som redan en gång bestämts och även utbetalats. I det aktuella målet gällde det däremot att vid själva bestämmandet av skadeersättningen avgöra i vad mån skada inträtt som följd av strandskyddsregleringen. I domen angavs att bedömningen av denna fråga måste utgå från den inskränkning i förfoganderätten som strandskyddsregleringen faktiskt har orsakat. HD konstaterade vidare att efter hävandet förelegat möjlighet att bebygga ett visst mindre antal tomter. Ersättningen bestämdes därför med beaktande av att viss bebyggelserätt sålunda inte gått förlorad men hänsyn togs till att markägaren under avsevärd tid hindrats att bebygga tomtema i fråga.
    Vad angår spörsmålet om betydelsen av arrendeavtalet är att märka, att avtalet ingicks först efter det att det äldsta av de två i målet ifrågavarande strandskyddsförordnandena kom till men innan det andra förordnandet meddelades. Enligt sin lydelse utgjorde avtalet hinder för markägaren att till någon del utnyttja arrendeområdet till bebyggelse för fritidsändamål. HD:s majoritet ansåg, att det inte gjorts sannolikt att det på avtalet grundade bebyggelsehindret skulle ha kunnat undanröjas genom åtgärder från markägarens sida. Vid dessa förhållanden fann HD, att begränsningarna ifråga om markägarens möjligheter att anordna fritidsbebyggelse på sådana delar av det område det senare förordnandet gällde inte hade till någon del orsakats av strandskyddsregleringen enligt detta förordnande. Grund för att staten skulle vara ersättningsskyldig förelåg alltså inte beträffande de delar av arrendeområdet som avsågs med förordnandet. Däremot utgjorde arrendeavtalet inte hinder mot ersättning i fråga om de delar av arrendeområdet som omfattades av det äldre förordnandet. Här liksom beträffande de två övriga principfrågorna i målet tillämpade HD således den inom ersättningsrätten i allmänhet gällande grundsatsen att orsakssammanhang skall föreligga mellan den ekonomiska skadan och de händelser varpå ansvaret grundas.
    Två ledamöter hade avvikande meningar i arrendefrågan. En av dem ansåg, att markägaren skulle ha haft möjlighet att utan hinder av arrendeupplåtelsen utnyttja marken för glesbebyggelse och att ersättningen borde bestämmas med hänsyn därtill. Den andre skiljaktige ledamoten fäste avgörande vikt vid att det privaträttsliga arrendeavtalet kunnat upp

 

364 Johan Gyllensvärdhävas eller förändras genom överenskommelse mellan parterna i det avtalet. Förhållandena var vidare sådana att det kunde finnas anledning för arrendatorn att söka utverka avtalets hävande enligt regler om bristande förutsättningar. Denne ledamot fann därför inte skäl att låta arrendeupplåtelsen utöva någon inverkan på målets bedömning.
Slutligen kan anmärkas, att HD såvitt gäller beräkningen av ränta på den utdömda ersättningen gjorde visst ställningstagande, som redan omnämnts i samband med behandlingen av närmast föregående rättsfall.

 

 

Handläggningsfrågor

 

Reglerna i FBL om hur fastighetsbildningsförrättning skall handläggas har av naturliga skäl ännu inte hunnit avsätta några egentliga spår i rättspraxis.Endast ett refererat avgörande föreligger, NJA 1974 s. 597. Domstolarna hade i detta mål att ta ställning till om fastighetsbildningsmyndigheten haft grund för att vid fastighetsreglering i visst fall göra fastighetsbildningsbeslutet till en s. k. preliminärfråga genom att meddela förordnande enligt 15kap. 3 § FBL. Det enda skäl härför som framförts hade varit att man genom förordnandet möjliggjorde tillträde beträffande mark, som skulle överföras, utan att behöva avvakta behandlingen av en tvistig ersättningsfråga. HD:smajoritet fann att detta skäl måste betraktas som ovidkommande för bedömningen av frågan om den i sagda lagrum angivna förutsättningen varför handen för en uppdelning av förrättningen i skilda etapper. På grund härav undanröjdes fastighetsbildningsmyndighetens förordnande om rätt till särskild talan mot fastighetsbildningsbeslutet och återförvisades förrättningen till myndigheten för fortsatt behandling. Hovrätten hade, dock under dissens, kommit till en annan utgång och anfört beaktningsvärda skäl till stöd härför. Inom HD anslöt sig också två ledamöter till denna ståndpunkt, som även förordats av lantmäteristyrelsen.
    Vad härefter beträffar förfarandet vid domstol i mål som avses i denna översikt är till en början att notera ett hovrättsavgörande, som gäller frågan om vilka krav som skall ställas på besvärsinlaga vid fullföljd mot beslutatt inställa förrättning enligt FBL. I SvJT 1974 rf s. 37 hade fastighetsdomstolen med stöd av 52 kap. 6 § RB avvisat anförda besvär, enär grunderna för besvärstalan inte tydligt angivits och föreläggande att avhjälpa bristen inte efterkommits. I enlighet med ett uttalande vid tillkomsten av FBL tillämpade sålunda fastighetsdomstolen de för hovrättsförfarandet i besvärsmål meddelade bestämmelserna i 52 kap. RB. Hovrätten fann, att klaganden, efter komplettering av sin besvärsinlaga till fastighetsdomstolen, såsom grund för sin talan åberopat vad som från sakägaresidan anförts inför fastighetsbildningsmyndigheten och därmed fick antagas ha bemött vad myndigheten åberopat som skäl för att inställa förrättningen. Med hänsyn härtill kunde enligt hovrättens mening grunderna för besvärstalan ej anses så otydligt angivna att besvären bort avvisas. Denna uppfattning förtjänar instämmande och det kan till och med ifrågasättas, om inte besvären också. utan den angivna kompletteringen bort upptagas till prövning. När någon överklagar ett beslut om att en förrättning skall inställas, är det vanligen helt självklart vad klaganden vill åberopa till stöd för sin talan, nämligen att laglig grund saknas för beslutet. För att besvären skall prövas bör inte fordras, att denna ståndpunkt närmare utvecklas och än mindre att

 

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 365klaganden bemöter vad fastighetsbildningsmyndigheten anfört. Det är f. ö. att märka, att enligt 52 kap. 3 § RB en klagande, i motsats till vad som gäller beträffande en vadekärande, inte behöver ange i vilket avseende motiveringen i det avgörande han överklagar är oriktig enligt hans mening.
    I vilken utsträckning servitutsfrågor kan prövas av allmän domstol utan föregående handläggning vid förrättning enligt FBL behandlades i NJA1973 C 282. Avgörande för utgången i detta fall var hur käromålet skulle uppfattas.
    I NJA 1975 s. 343 ansågs tingsrätt, som i egenskap av fastighetsdomstol handlagt och avgjort ett mål angående besvär över förrättning enligt lagen om enskilda vägar, ha förfarit felaktigt genom underlåtenhet att inställa huvudförhandling, när klaganden anmält laga förfall. Särskilt i betraktandeav att syn hållits under förhandlingen och klaganden gick miste om möjlighet att under hänvisning till förhållanden på marken närmare utveckla sin talan bedömdes felet såsom grovt med påföljd att de i målet meddeladeutslagen undanröjdes och målet visades åter till tingsrätten.
    NJA 1975 s. 611 avser en situation med nödvändig processgemenskap,och genom rättsfallet belyses det i 14 kap. 8 § andra st. RB uppställda rekvisitet att rättegångshandling som företas av en part gäller "till förmån för" medpart. Detta stadgande har otvivelaktigt sin största betydelse beträffande fastighetsförhållanden. I förevarande fall gällde det — liksom idet äldre rättsfallet NJA 1967 s. 51, som behandlats i översikten i SvJT1969 s. 926 — fullföljd av talan i anledning av förrättning enligt lagen omenskilda vägar. Att märka är att det nya målet såtillvida skiljer sig från det äldre, att det nu förelåg klart motstridiga yrkanden från olika delägare i ensamägd fastighet om hur en vägsträckning skulle bestämmas. HD:s enhälliga beslut gick ut på att hinder inte mötte för domstol att pröva dessa yrkanden. Av HD:s uttalande om innebörden av stadgandet i RB framgår att, när två eller flera delägare mot vilka talan föres inställer sig vid tvistens behandling, samstämmighet inte skall behöva råda mellan deras processhandlingar och att, om delägarna sinsemellan företar motstridiga handlingar, var och en av dessa handlingar i princip får på det sättet anses gälla till förmån för varje delägare att handlingen betraktas som företagen även för honom. Samtliga ståndpunkter kan då, menade HD, prövas i målet. Vidare får varje delägare oberoende av övrigas inställning fullfölja talan mot avgöranden av lägre instans. En i viss mån öppen fråga synes vara hur man skall lösa det problemet att delägarna redan på förrättningsstadiet framställer motstridiga yrkanden. Som företrädare för fastighet med flera delägare torde dessa, om inte god man förordnats enligt samäganderättslagen, endast gemensamt kunna ta initiativ till en förrättning. Bäst i linje med utgången i det nya rättsfallet synes vara att de därefter vid själva förrättningen kan var för sig yrka på olika lösningar. Huruvida detta verkligen är godtagbart kan nog diskuteras. Det synes bl. a. tveksamt, om en delägare skulle kunna med utsikt till framgång få till stånd prövning av förslag, som övriga delägare motsätter sig och som skulle innebära att fastigheten belastades med kanske avsevärt högre kostnader.
    I det under rubriken "Ersättningsfrågor" anmärkta målet NJA 1975 s.366 hade under målets handläggning i hovrätten meddelats en mellandom, som emellertid undanröjdes av HD i NJA 1972 s. 337. Det finns inte anledning att närmare gå in på detta avgörande, som på sin höjd har intresse

 

366 Johan Gyllensvärdfrån allmän processuell synpunkt.
    I denna del av redogörelsen, avseende mål som med anlitande av ordinära rättsmedel kommit under domstols prövning, bör till sist nämnas ett avHD den 17 december 1976 meddelat utslag, nr UÖ 2226. Målet hör alltså inte till den period som nu behandlas men då det berör en principiellt viktig fråga, som samtidigt har stor praktisk betydelse, synes ett omnämnande redan nu vara på sin plats. Målet gällde inlösen enligt 8 kap. 4 § FBL, och ägaren till den inlösta fastigheten fullföljde talan till domstol med yrkandeom högre ersättning än som bestämts vid förrättningen. Bl. a. begärdes ersättning för flyttningskostnader, ehuru något yrkande om sådan ersättning inte framställts vid förrättningen, där ägaren fört talan. Fastighetsdomstolen bestämde i detta hänseende viss mindre ersättning, och ägaren överklagade detta med yrkande om fullt bifall. Hovrätten undanröjde emellertid fastighetsdomstolens utslag i denna del och förklarade, att eftersom ägaren inte vid förrättningen begärt ersättning för flyttningskostnader hans yrkande därom vid fastighetsdomstolen inneburit otillåten taleändring. HD i sin tur upphävde hovrättens undanröjande och fastställde fastighetsdomstolens utslag om kostnaderna i fråga. I HD:s motivering framhålls, att vad som från sakägares sida förekommer vid förrättning, som efter besvär kan överprövas av domstol, inte är att likställa med processhandlingar. I princip föreligger inte något hinder för sakägare att, oavsett vilken ståndpunkt han intagit vid förrättningen, söka ändring i vad som där beslutats. HD uttalade vidare beträffande en annan del av målet, att muntlig bevisning som hovrätten avvisat bort upptagas, fastän handläggningen där i princip skall vara skriftlig. I den delen återförvisades därför målet.
    Spörsmål om tillämpning av särskilda rättsmedel inom förevarande ämnesområde har prövats i en del fall under den aktuella perioden. Resningsärendena är få till antalet och erbjuder inte något av principiellt intresse. De förbigås därför här. Ett par fall av domvillobesvär förtjänar däremot att omnämnas.
    I närmast föregående rättsfallsöversikt anmärktes ett rättsfall beträffande ägoutbyte som undanröjdes, enär den ena av de berörda fastigheterna blivit såld före förrättningen och förre ägaren ensam representerat fastigheten (NJA 1971 s. 528). Förrättningsmannen hade i det fallet tillämpat undantagsregeln i 7 kap. 1 § andra st. jorddelningslagen, enligt vilken en förrättning fick företagas utan hinder av att kungörande och kallelse inte verkställts i föreskriven ordning om samtliga sakägare infann sig. Det kan påpekas, att HD inte fann den förre ägaren, fastän han var den som senast sökt lagfart på fastigheten, legitimerad att föra talan för fastigheten. (Jfrang. nu gällande lagstiftning 4 kap. 11 § FBL.) En något likartad fråga om domvillobesvär över ägoutbytesförrättning, som rörde fastighet med ny ägare, har härefter prövats av HD i NJA 1972 s. 65. Vid den förrättningsom det här gällde och som från början enbart omfattade vissa andra fastighetsbildningsåtgärder hade visserligen kungörelser utfärdats, men de har,uppenbarligen av särskilda skäl, inte tillmätts någon betydelse i målet. Under förrättningen träffades förening om ägoutbytet. Den fastighet som bytt ägare företräddes därvid av ombud, vars fullmakt, utfärdad av förre ägaren, emellertid avsåg andra åtgärder än ägoutbytet. HD biföll enligt 59 kap. 1 § 3 p. RB domvillobesvär av den nye ägaren, och som skäl härför anförde majoriteten inom domstolen — utan att närmare beröra den ändring

 

Fastighetsbildnings- och expropriationsmål 367i fråga om äganderätten som skett före första förrättningssammanträdet —att fullmakten ej innefattade behörighet för ombudet att för fastigheten träffa förening om ägoutbyte och att ägaren till fastigheten lidit förfång genom ägoutbytet. Två justitieråd, som var skiljaktiga i fråga om motiveringen, tog inte ställning till frågan om hur den förre ägarens bundenhet av föreningen borde bedömas utan åberopade, att giltig förening inte kunnat komma till stånd utan den nye ägarens medverkan och att denne, som inte behandlats som sakägare och såvitt visats inte fått kännedom om förrättningen förrän längre tid efter avslutandet, lidit förfång genom ägoutbytet.— Det kan synas ha legat närmare till hands för HD att i detta fall åberopa 59 kap. 1 § 5 p. RB eller att tolka besvären som en ansökan om resning enligt 58 kap. 1 § 4 p. Med hänsyn till den tid som förflutit stod dock ingen av dessa möjligheter till buds. (Se även Welamson, Rättegång VI, 1974, s.233 f.)
    I NJA 1972 C 146 har domvillobesvär av en sparbank över ägoutbyte bifallits, när banken såsom innehavare av fordringsinteckningar lidit förfång genom förrättningen. Detta rättsfall är av särskilt intresse, eftersom sådan rättsägare som det här är fråga om inte ansetts ha rätt att i ordinär väg föra talan mot förrättning av förevarande slag.
    Beslut om sammanläggning av fastigheter har i SvJT 1973 rf s. 42 undanröjts på grund av domvilla och som skäl härför har åberopats, att beslutetgivits mot delägare i en av fastigheterna utan att denne deltagit i ansökningen om sammanläggning.
    Återställande av försutten tid för fullföljd av talan mot förrättning eller liknande avgörande har medgivits i vissa fall, dock utan att ärendena refererats. Det har därvid vanligen förhållit sig så, att sökanden inte blivit behörigen kallad och därigenom inte fått reda på beslut som fattats eller att fel eller otydlighet förekommit i meddelad fullföljdshänvisning. Anmärkningsvärt är att besvärstiden inte alltid tillräckligt klart givits till känna. Det har till och med förekommit att datumangivelse av betydelse för besvärstidens beräkning inte skett på ett för gemene man begripligt sätt. Till undvikande av missförstånd synes slutdagen för anförande av besvär alltid böra sättas ut, när den såsom vanligen är förhållandet kan bestämmas redan från början. Som exempel på fall, då försutten tid återställts, kan nämnas NJA 1972 C 400, 1973 C 33, 174 och 284 samt 1974 C 11.