HANS GAMMELTOFT-HANSEN. Varetægtsfængsling. Köpenhamn 1976. Juristforbundets Forlag. 513 s.
Hans Gammeltoft-Hansen har valt häktningsproblematiken som ämne för sin doktorsavhandling. Det är ett i många länder både aktuellt och kontroversiellt ämne. På detta område är problemen i många avseenden likartade även om rättssystemen skiljer sig och det är därför av stort intresse
även för svenska brottmålsjurister att ta del av en dansk vetenskaplig framställning i detta ämne.
Det problem Gammeltoft-Hansen tar upp i sin avhandling är i första hand valet av balanspunkt mellan effektivitets- och rättssäkerhetsintressena. Härutöver diskuteras utformningen av de olika lagbestämmelserna med överväganden vilka garantier som kan uppställas för att upprätthålla dessa bestämmelser. Som utgångspunkt för avvägningen mellan effektivitets- och rättssäkerhetsintressena har han angivit att de processuella frihetsberövandena bör begränsas till sådana fall, där ett frihetsberövande måste anses oundgängligen nödvändigt för att bekämpa grövre kriminalitet. Vid utformningen av garantierna för att de materiella bestämmelserna upprätthållsarbetar han vidare med en hypotes att, oavsett hur avvägningen mellan de motstridiga intressena utformas, området för frihetsberövande är underkastat en expansionstendens i tillämpningen. Det valda nödvändighetskriteriet och den antagna expansionstendensen leder till en restriktiv tolkning av häktningsbestämmelserna i första och andra delen av avhandlingen. I fortsättningen genomförs en kritisk analys av nödvändighetskriteriet. Häktning anses som regel nödvändig om ett brottmål inte skulle kunna slutföras tilldom, om inte häktningsmöjligheten stod till buds. Gammeltoft-Hansen anlägger emellertid en annan syn på nödvändighetskriteriet och anser inte att det utan vidare kan tas för givet att genomförandet av största möjliga antal brottmål är en avgörande förutsättning för bekämpning av kriminaliteten. För att belysa detta granskar han häktningsinstitutet inte bara i förhållande till brottmålets genomförande utan också i förhållande till det överordnade målet, kriminalitetens bekämpande.
I avhandlingens första del behandlas förutsättningarna för häktning av den som är misstänkt i ett brottmål. Här tar Gammeltoft-Hansen i olika kapitel upp frågor om konkret och abstrakt straffbegränsning, kvalificeradmisstanke, häktningsgrunder, proportionalitetsprincipen, häktessurrogat och formella förutsättningar. Den andra delen i avhandlingen handlar om häktningstidens längd. Här behandlas även frågor om ersättning och avräkning. Varje kapitel i dessa delar är disponerat så att i ett inledande avsnitt behandlas utländsk rätt. Utom svensk och norsk rätt ingår här främst engelsk, fransk, västtysk och jugoslavisk rätt. I ett särskilt avsnitt redogörs för de grundläggande rättigheterna, d. v. s. europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna samt författningsmässiga garantier i olika länder. Härefter följer en beskrivning och tolkning av gällande dansk rätt. Varje kapitel avslutas med överväganden de lege ferenda och konkreta förslag till lagändringar.
Dessa delar av Gammeltoft-Hansens avhandling innehåller en inträngande analys av gällande regler om häktning i dansk rätt. De rättspolitiska överväganden som redovisas i anslutning härtill är av största intresse. Det skulle föra alltför långt att inom ramen för denna anmälan ta upp alla de frågor som behandlas i avhandlingen. Jag begränsar mig därför till några frågor som enligt min mening är av särskilt intresse.
Såväl i dansk som i svensk rätt anges uttryckligen vissa förutsättningar för häktning. Det skall således föreligga en kvalificerad misstanke om brott av viss svårhetsgrad. Härutöver krävs att kollusionsfara, flyktfara eller recidivfara föreligger. I både svensk och dansk rätt finns vidare en särskild regel om häktning vid grövre brott. I 24: 1 st. 3 RB sägs att, om lägre straff än
fängelse i två år inte stadgas för brottet, skall häktning ske om det inte är uppenbart att anledning därtill saknas. Den motsvarande regeln i dansk rätt är annorlunda utformad. Enligt denna kan en misstänkt häktas när det föreligger välgrundad (særligt bestyrkt) misstanke om att han begått en lagöverträdelse som är underkastad allmänt åtal och kan medföra fängelse i sex år eller däröver och hänsynen till allmänna laglydnaden (retshåndhævelsen) enligt vad som är upplyst om gärningens grova beskaffenhet skäligen kräver att den misstänkte inte är på fri fot.
Gammeltoft-Hansen framhåller att reglerna om häktning på grund avbrottets grova beskaffenhet ursprungligen är uppburna av repressionssynpunkter. I varje fall i den utformning bestämmelsen har i dansk rätt strider den mot den eftersträvade europeiska standarden för straffprocessen. Sålunda anförs i Europarådets ministerkommittés rekommendation 9.4.1965 att häktning inte under några omständigheter bör användas som egentlig straffverkställighet. Gammeltoft-Hansen anser emellertid att ett avskaffande av denna häktningsgrund möter betänkligheter. Många domare skulle anse det stötande att frige en misstänkt, som av allt att döma begått ett mycket allvarligt brott, därför att tillräcklig flykt-, kollusions- eller recidivfara inte föreligger. Gammeltoft-Hansen förordar emellertid en skärpning av kravet på misstankens styrka och anser att den fordrade sannolikhetsgraden bör vara i nivå med beviskraven för fällande dom. Han föreslåren formulering som innebär att det skall föreligga erkännande eller andra omständigheter som i tillräcklig grad bestyrker misstanken.
Den svenska motsvarigheten till den danska retshåndhævelsearresten har utformats som en presumtionsregel. Gammeltoft-Hansen anser inte att detta innebär någon reell skillnad. Den svenska regeln har i själva verket samma innebörd av förtida verkställighet som mera uppriktigt anges i den danska bestämmelsen.
Recidivfara som häktningsgrund är i både dansk och svensk rätt placerad i linje med flykt- och kollusionsfara. I själva verket syftar emellertid recidivfaran som häktningsgrund inte i första hand till att säkra lagföringen utan är främst motiverad av skyddssynpunkter. Samhället skall skyddas mot nya straffbara handlingar av den misstänkte. Jämsides med denna motivering finns dock en annan synpunkt som är mer besläktad med övriga häktningsgrunder. Om den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet måste även denna utredas, vilket fördröjer förfarandet. I de fall då häktninguteslutande eller huvudsakligen grundas på skyddssynpunkter finns det anledning till särskild restriktivitet. Sådan egentlig preventionsarrest bör enligt Gammeltoft-Hansen endast komma till användning vid brott av viss farlighetsgrad, särskilt sedlighets- och våldsbrott. Vidare bör misstankegraden i dessa fall skärpas på samma sätt som vid retshåndhævelsearrest. Enligt den formulering Gammeltoft-Hansen föreslår får häktning ske om det föreligger erkännande eller andra omständigheter som i tillräcklig grad bestyrker misstanken och det på grund av brottets beskaffenhet och hänsynen till rättssäkerheten må antagas påkallat för att hindra att den misstänkte under lagföringen på nytt skall begå en motsvarande gärning.
I ett danskt betänkande om anhållande och häktning (Betænkning nr 728/1974) har föreslagits en ny häktningsgrund. Enligt denna skulle häktning få ske om någon anträffades på färsk gärning och omständigheterna ger grund för misstanke att han begått andra liknande brott. Som motiv för
denna nya häktningsgrund har anförts att det finns ett reellt behov att polisen får möjlighet att undersöka den anhållnes förhållanden närmare under en kortvarig häktning, även om det aktuella brottet är erkänt och lagens förutsättningar för häktning i övrigt inte föreligger. De situationer som åsyftas är t. ex. att någon grips under ett inbrott under sådana omständigheter— t. ex. användning av särskilda verktyg eller transportmedel — att det kunde finnas anledning anta att den misstänkte begått liknande dittills ouppklarade inbrott. Häktning på denna grund skulle inte kunna utsträckas längre än sju dagar. Gammeltoft-Hansen framför stark kritik mot en sådan häktningsgrund. Kritiken grundas främst på att ett förmodande om annan kriminalitet än den för vilken den misstänkte är gripen innebär en klar avvikelse från kravet på kvalificerad misstanke. I den nya lagstiftningen om anhållande och häktning som antagits i Danmark våren 1976 har den föreslagna häktningsgrunden inte införts.
När det gäller förfarandet vid häktning uppehåller sig Gammeltoft-Hansen främst vid det problem som sedan länge varit aktuellt i Danmark liksom f. ö. i Norge och i flera länder på kontinenten, nämligen de långa häktningstiderna. Enligt en dansk undersökning från 1970 utgjorde häktningstiden till slutlig dom genomsnittligt 56,6 dagar. Härav hänförde sig 19,4 dagar till domstolens handläggning. I det sammanhanget kan erinras om den undersökning av häktningstider m. m. i Sverige som genomförts av RÅ och redovisats i en rapport om häktning och anhållande 1974. Enligtdenna undersökning uppgick tiden mellan anhållande och frigivande resp. huvudförhandlingens första dag till högst 14 dagar för 33 % av samtliga förvilka häktningsframställning inlämnats, mellan 15 och 28 dagar för 47 %, mellan 29 och 42 dagar för 12 %, mellan 43 och 90 dagar för 6 % och mellan 91 och 270 dagar för 2 %.
Gammeltoft-Hansen diskuterar flera åtgärder i själva förfarandet som skulle kunna medföra kortare häktningstider, bl. a. införande av maximal frist för häktning och underställning av häktningsfrågan i högre instans efter viss tid. I fråga om själva förfarandet föreslår han dock inga andra åtgärder än införandet av löpande frister under hela handläggningen, således även för domstolen sedan åtal väckts. Han förordar vidare vissa kompletteringar i de materiella häktningsförutsättningarna, vilka närmast ger uttryck för en proportionalitetsprincip i särskilda situationer. Det kan i detta sammanhang nämnas att de ändringar som nyligen genomförts i Danmark när det gäller förfarandet vid häktning innebär att den frist som bestäms för häktning inte får vara längre än fyra veckor och att den får förlängas med högst fyra veckor åt gången. Vidare har den häktade alltid rättatt kräva muntlig förhandling vid fristförlängning som innebär att häktningstiden överskrider fyra veckor.
Som tidigare nämnts diskuterar Gammeltoft-Hansen i tredje delen av sin avhandling häktningsproblematiken från mera principiella synpunkter. Han undersöker i vilken utsträckning syftet med häktning kan hänföras till preventiva och repressiva uppfattningar i straffsystemet. Sambandet mellan straffteorierna kan föreligga antingen direkt eller via vad Gammeltoft Hansen kallar optimeringsmaximen, d. v. s. den uppfattningen att man bör eftersträva optimal möjlighet för att ett brottmål kan genomföras till slutligt avgörande. Resultatet av analysen blir att allmänpreventionen bara i begränsad utsträckning kan medföra krav på häktning som ett medel att
upprätthålla optimeringsmaximen. Den kan på sin höjd motivera en viss användning av flyktfara som häktningsgrund beträffande yrkesmässigt organiserad stöld-, smugglings- och narkotikakriminalitet o. dyl. Specialpreventionen kan motivera ett direkt krav, oberoende av optimeringsmaximen, på viss användning av recidivrisk som häktningsgrund medan repressionen kan resa direkt krav på att häktning används under vissa omständigheter vid allvarlig kriminalitet (retshåndhævelsearrest). Maximen om optimering av möjligheterna att genomföra lagföringen har sitt egentliga motiv i repressiva betraktelsesätt. Häktning på grund av kollusionsfara är således helt hänförlig till repressiva attityder. Detsamma gäller till stor del även häktning på grund av risk för flykt eller recidiv.
Gammeltoft-Hansens egen värdering på grundval av denna analys leder till att allmänpreventionen motiverar vissa starkt begränsade möjligheter till häktning på grund av flyktfara. Specialpreventiva skäl motiverar också att recidivrisk godtas som häktningsgrund vid behov av varaktig oskadliggörelse, d. v. s. vid internering eller ganska långvarigt fängelsestraff. Häktning som uteslutande vilar på repressiva synpunker kan enligt Gammeltoft-Hansen inte godtas. Däremot anser han att häktning bör kunna ske på den misstänktes egen begäran i sådana fall då skuldfrågan är helt klar. Häktning i sådana fall innebär att verkställigheten påskyndas, vilket kan medföra fördelar ur resocialiseringssynpunkt.
De båda första delarna av Gammeltoft-Hansens avhandling innehåller en traditionellt genomförd analys och bearbetning av häktningsproblemen utifrån en rimlig avvägning mellan effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkter. De slutsatser Gammeltoft-Hansen drar angående innebörden av gällande rätt och de ändringsförslag han lägger fram synes i allmänhet vara väl underbyggda. Av större intresse är emellertid enligt min mening avhandlingens tredje del. Här påvisar Gammeltoft-Hansen på ett övertygande sätt att effektivitetssynpunkterna inte kan hävdas fristående från förhärskande straffteorier. I fortsättningen lämnar Gammeltoft-Hansen i viss mån den vetenskapliga grunden och de slutsatser han drar i denna del kommer ibland i konflikt med vad som sagts i de tidigare delarna. Han framhåller också att bland förutsättningarna för de förslag han lägger fram i sista delen ingår också vissa centrala val av icke-rationell karaktär. Detta gäller särskilt den hållning han intar i fråga om repressionens roll i straffsystemets utformning. Gammeltoft-Hansens avhandling är av stort intresse inte bara för den som har att lösa konkreta problem inom området för häktning utan också för den som är intresserad av den allmänna debatten på detta område.
Sven Larsson