OTTO BEYER, SVERRE ERIK JEBENS, KJETIL. KROKEIDE, GEORG SCHEEL & GEIRULFSTEIN. Borerigger i rettslig belysning. Óślo 1975. Sjörettsfondet. Nordisk Institutt for Sjörett. 674 s.
Medan folken kring Nordsjön länge transporterat, raffinerat och konsumerat petroleumprodukter från andra delar av världen har de först sent börjat avkräva också hemmahavet dylik tribut. Verksamheten ligger emellertid förmodligen väl till för dem, präglad av både sjöburen och

 

landbaserad kommers som den är. Skeppsredare och skeppsvarv har också varit tidigt ute i denna hantering. Nationella lagstiftare har småningom fått upp ögonen för fältets jungfruliga orördhet. Detsamma gäller numera rättsvetenskapen. Det är ingen tillfällighet att det (mig veterligen) första verket på området har norska upphovsmän, ej heller att det tillkommit i hägnet av Nordisk Institutt for Sjörett. Norrmännen står ju mitt uppe i en sjudande egen oljeproduktion och akademikerna vid institutet lever ingalunda i förnäm verklighetsavskärmning. Borerigger i Rettslig Belysning är skriven av ett författarlag av unga akademiker, nämligen Otto Beyer, Sverre Erik Jebens, Kjetil Krokeide, Georg Scheel och Geir Ulfstein. Samtliga framträder som verksamma vid institutet, Scheel såsom amanuens och de övriga (juris studerande) som "vitenskapelige assistenter" där. Har angerade i förordet skymtar kända sjörättsliga gestalter med samma yrkesmässiga hemvist.
    Boken har fem delar, i sin tur indelade i avsnitt och under avsnitt. Inledningen (Del I) ger en intressant historisk bakgrund till den moderna oljeborrningen till havs vilken går tillbaka på pionjärverk i Nordamerika för över hundra år sedan och hade funnit sin grundläggande tekniska form redan vid tiden för första världskriget. Läsaren serveras en del oundgängliga teknikaliteter och presenteras vidare för oljeborrningens intressenter, medhjälpare och redskap. Även den tämligen fragmentariska folkrättsliga och nationellt-rättsliga bakgrunden får sitt. Detsamma gäller kontraktspraxis m. m.
    Huvudrollerna vid borrningen spelas tydligen av koncessionshavaren, som brukar anlita särskild borrentreprenör för arbetet, och av denne entreprenör. Att koncessionshavaren själv likväl genomgående betecknas operatören, fick mig att studsa något; med sjörättslig belastning envisades jag i början att associera med redaren (som driver sjöfart med eget eller annans fartyg). Terminologin har emellertid förankring i gängse kontraktsspråkbruk.
    Borredskapen kan variera från särskilt utrustade skepp till flytande eller fasta plattformar av föga skeppsliknande beskaffenhet. Boken ställer de flytande borrplattformarna i förgrunden och lämnar f. ö. fasta sådana — s. k. produktionsplattformar — så gott som helt utom framställningen. Det blir ett ständigt upprepat tema huruvida en flytande borrplattform utgör skepp eller ej. Förf. håller därvid fast vid en traditionell sjörättslig uppfattning att fartygsbegreppet är helt relativt, möjligt att bestämma endast i varje enskilt fall i relation till enskilda rättsproblem. Väsentligen samma resultat kan emellertid, för svensk del med utgångspunkt i 3 § sjölagen, med viss fördel nås på motsatt väg, som innebär att man utgår från ett på förhand känt fartygsbegrepp och är beredd att vid behov antingen begränsa vissa sjörättsliga reglers tillämpning till vissa fartyg, för vilka reglerna är tänkta eller ägnar sig, eller också analogiskt vidga dylika reglers tillämpningsområde utom fartygsbegreppets gränser.
    Sedan 1973 kan borrplattformar registreras i norska skeppsregister, varesig de utgör skepp eller ej, och detsamma gäller plattformar under byggnad i Norge. Då Del II behandlar bl. a. ägarförhållanden, omfattar framställningen sådana plattformar som kan registreras i Norge. Det visar sig attdet väsentligen är norska redare och med dem förbundna utländska experter som håller flertalet borrplattformar. De stora oljebolagen tycks vara lite tintresserade av att själva göra detta.

 

    Av de bolagsrättsliga problem som boken här behandlar intresserar närmast partrederierna en svensk läsare. Frågan är nämligen i vad mån oljeborrning som sådan kan bedrivas i partrederi. Norska lagförarbeten tycks utesluta möjligheten på den grund att det ej rör sig om "rederivirksomhet" men förf. andas förståelse för att man åtminstone de lege ferenda bör kunna välja en motsatt ståndpunkt. Det är sant, att oljeborrning ligger tämligen långt från traditionell sjöfart men vårt århundrade har efter hand fått uppleva en så brokig mångfald verksamheter på sjön att det blivit allt svårare att utan godtycke upprätthålla en klar gräns mellan egentlig sjöfart och annat. Förf:s ståndpunkt har enligt min mening goda skäl för sig.
    Man kan med intresse konstatera, att finansiering av borrplattformar i Norge underlättas av att egendomen kan registreras och göras till föremål för registerpanträtt; exemplet manar till efterföljd. I det sammanhanget går framställningen in på problemet i vad mån sjöpanträtt skall kunna häfta vid borrplattformar. Förf. uttalar sig, efter en god revy av de olika rättigheternas tänkbara spelrum, principiellt för detta. För vår del kan man svara obetingat ja på frågan såvitt gäller de plattformar som enligt 3 § sjölagen är fartyg. Men det är nog tveksamt i vad mån man skall kunna, på andra borgenärers bekostnad, analogiskt därutöver vidga fältet för tillämpningen av sjölagens regler om sjöpanträtt.
    Denna del avslutas med en översikt av byggnadskontraktsproblem varvid framställningen ytterst går tillbaka på erfarenheter från skeppsbyggnad. Liksom skeppsbyggnadskontrakten är plattformsbyggnadskontrakten delvis svåra att passa in i vanligt köprättsligt mönster; jfr. bl. a. Hellner m. fl. i AfS Bind 11 s. 245 ff.
    Del III som är en av bokens största ägnas borrkontraktsförhållandet. Den sjörättsliga motsvarigheten är certepartirätten. Denna framträder —mot bakgrund av en allt mer ålderstigen, dispositiv lagstiftning — huvudsakligen som en kontraktsgestaltad rätt. Borrkontrakten bildar en dylik utan motsvarande bakgrund. Förf:s underlag av sådana kontrakt har av flera, naturliga skäl varit begränsat. Tillgängliga kontrakt har i regel varit skräddarsydda och mycken möda har alltså måst ägnas att ur kontrakten extrahera gemensamma drag. Till intresseväckande sådana hör funktionsfördelningen mellan operatör och borrentreprenör med avseende på risken för skada påredskap och utrustning samt på service och underhåll i övrigt. Det faller iögonen, att ehuru vardera parten i princip svarar för den utrustning som skaffats för hans räkning så står operatören därutöver tydligen ofta risken för undervattensskador på det mesta av entreprenörens utrustning. Härsom eljest upplyses läsaren med analys av de kommersiella och tekniska motiv som bär upp lösningarna. Risken för skada på grund av tidsförlust får, liksom vederlagssystemet, mycket utförlig och långt systematiserad behandling, så lång att läsaren frestas efterlysa sammanfattning. Det senare gäller även framställningen om kontraktsbrott och kontraktsförhållandets upplösning.
    Det utomobligatoriska skadeståndsansvaret vid oljeborrning är ämnet för Del IV. Detta är uppenbarligen av största vikt för dylik verksamhet; driften måste planeras med god insikt om vad som gäller eller bör antas gälla i det avseendet. Till de fundamentala frågorna hör i vad mån sjörättsliga eller allmänt skadeståndsrättsliga regler skall tillämpas. Principalansvaret går längre enligt 233 § sjölagen än i den allmänna skadeståndsrätten. Lösningen

 

står knappast att finna enbart genom att klara ut om plattformen hör under farygsbegreppet, vare sig man praktiserar ett relativt dylikt begrepp eller ej. Fruktbarare är förmodligen att söndra mellan olika slag av verksamhetberoende på om den innefattar ren oljeborrning och vad därtill hör eller har sjöfarts eller närstående karaktär. En dylik söndring har ej heller varit förf. främmande.
    I detta sammanhang intresserar också de sjörättsliga reglerna om total ansvarsbegränsning (s. k. general- eller globalbegränsning). Det gäller alltså i vad mån plattformsägaren kan göra gällande rätt till dylik, till tonnagetrelaterad ansvarsbegränsning. Överväganden de lege ferenda för förf. till att en generalbegränsning vore motiverad men att anknytningen till dräktighet skulle leda till orimligt låga begränsningsbelopp för plattformar. Borrskeppsredaren måste däremot enligt förf. tillåtas begränsa sitt ansvar och bör då få göra det i den mån det har samband med skeppets egenskaper som skepp. Det är icke svårt att instämma i denna konklusion. Jag utgår emellertid då för min del från en bestämning av fartygsbegreppet som grundas på 3 § sjölagen.
    Del V ägnas försäkringsrättsliga problem till vilka jag finner bäst att hålla respektfull distans och som jag därför går förbi; framställningen är omfattande och systematiserad.
    Ehuru författarna framträder som lag, har de i viss utsträckning självständigt svarat för egna delar eller avsnitt. Universitetsstipendiaten Hans Jacob Bull har lett och samordnat mödan. Boken är tillägnad honom.
    Borerigger i Rettslig Belysning är ett ambitiöst och omfattande pionjärarbete. Den går löst på vida mer än 600 sidor. Den är som redan nämnts långt systematiserad och det medför att den är lättillgänglig för rådfrågning. Den är full av insikt och väjer icke för ställningstaganden. Dess värde som uppslagsverk och underlag för diskussion eller fortsatta studier förstärks av att tyngdpunkten som regel — av naturliga skäl — är lagd på överväganden de lege ferenda. Inom resten av det nordiska rättsområdet spelar det därför icke så stor roll att bakgrunden är utpräglat, stundom exklusivt norsk. Klart är att verket har mycket att bjuda var och en som ger sig ut i denna nya hantering och som därvid, jämte mod och företagsamhet, behöver insikter i de rättsliga problem som möter. Tyvärr står bokens tryck och bindning ej i klass med innehållet.

Christer Rune