Svensk rättspraxis
Exekutionsrätt 1970—19741
Av justitieombudsmannen ULF LUNDVIK
Innehållsförteckning
1 Utsökning
1.1 Parter i utsökningsmål
1.2 Exekutionstitlar
1.3 Hinder mot verkställighet
1.4 Objekt för utmätning
1.5 Gäldenärens beneficium
1.6 Löneutmätning
1.7 Skyddet för tredje mans rätt till lös egendom
1.8 Försäljning av utmätt lös egendom
1.9 Exekution i fast egendom
1.10 Övrigt om utmätning och köpeskillingsfördelning
1.11 Kvarstad, skingringsförbud och annan handräckning
1.12 Kostnad i utsökningsmål
1.13 Rättsmedel i utsökningsmål
1.14 Återtagande av avbetalningsgods
1.15 Införsel
1.16 Särskilda problem vid indrivning av skatt
1.17 Tillämpning av vissa andra lagar
1.17.1 Lagen om arbetsgivares kvittningsrätt
1.17.2 Lagen om verkställighet av bötesstraff
1.17.3 Lagen 1927: 56 om gälds betalning genom penningars nedsättandei allmänt förvar
1.17.4 12 kap. 21 § jordabalken
2 Konkurs, statlig lönegaranti vid konkurs
2.1 1 kap. KL, gäldenärs försättande i konkurs
2.2 2 kap. KL, konkursbos omfattning, återvinning
2.3 3 kap. KL, boets förvaltning
2.4 5 kap. KL, fordringar i konkurs, förmånsrätt
2.5 6 kap. KL, utdelning
2.6 8 kap. KL, borgenärssammanträden
2.7 9 kap. KL, fattigkonkurs
2.8 11 kap. KL, särskilda bestämmelser
2.9 Lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs jämte tilllämpningsförfattning
1. Utsökning
1.1 Parter i utsökningsmål
I NJA 1974 s. 261 var fråga om verkställighet av dom vari ett skifteslag förpliktats ersätta motparten för rättegångskostnad. HD uttalade bl. a. att talan i målet väckts, inte mot skifteslaget som sådant utan mot delägarna och att det ej förekommit någon omständighet utvisande att skifteslaget över huvud skulle kunna vara part i rättegång. Det i domslutet använda uttrycket skifteslaget måste därför uppfattas som en samlingsbeteckning för delägarna och förpliktandet att utge ersättning för rättegångskostnader fick anses gälla dem. Utmätning borde därför verkställas hos de enskilda delägarna, vilka enligt 18 kap. 9 § rättegångsbalken svarade solidariskt för rättegångskostnaderna.
Här kan också hänvisas till NJA 1972 s. 63 och NJA 1973 not. C 216 vilka fall behandlas nedan under 1.11.
1.2 Exekutionstitlar
För uttagande av familjerättsligt underhållsbidrag kan såsom exekutionsurkund åberopas — förutom dom o. d. — skriftlig, av två personer bevittnad förbindelse (54 a § UL, 5 § införsellagen). I SvJT 1970 rf. s. 84 förelåg följande situation: A, född i december 1919, hade i april 1969 erkänt sig vara fader till ett barn u. ä. och åtagit sig att utge underhållsbidrag med 150 kr. i månaden till dess barnet fyllt 18 år. Införsel begärdes i A:s lön. Kronofogden avvisade ansökningen enär A vid tiden för avtalets undertecknande ej varit myndig och avtalet ej heller godkänts av förmyndare samt A efter att ha uppnått myndig ålder ej erlagt något underhållsbidrag. Överexekutor lämnade anförda besvär utan bifall. HovR:n, däremot, anförde: Även oberoende av ifrågakomna underhållsavtal är A såsom fader till barnet skyldig att bidraga till dess underhåll. Avtalet innebär allenast ett frivilligt reglerande av förpliktelsens omfattning. A var 19 år och förvärvsarbetande då avtalet ingicks och trots underårigheten behörig att träffa avtalet förutsatt att han hade tillräcklig mognad för att kunna bedöma saken. Frågan om A var bunden av avtalet borde icke ha prövats innan tillfälle beretts honom att yttra sig över ansökningen. HovR:n visade därefter målet åter till kronofogden för erforderlig behandling.
Lagen (1966: 680) om ändring av vissa underhållsbidrag syftar till en automatisk anpassning av bidragets belopp till penningvärdets förändring. Lagen äger inte tillämpning om bidraget bestämts genom dom eller avtal som uppställer särskilda regler för bidraget vid ändring av penningvärdet eller den bidragspliktiges inkomster. I NJA 1972 s. 419 förelåg ett avtal om underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad vari kontrahenterna förbundit sig att icke någonsin påkalla jämkning av bidraget. HD fann, i mål om utmätning, att bidraget ändå skulle förhöjas enligt huvudreglerna i lagen. —I NJA 1974 not. C 198 skulle A utge underhållsbidrag till B med 2 000 kr.i månaden dock med bl. a. den begränsningen att, om B hade förvärvsinkomst, bidraget skulle nedsättas så att bidraget + förvärvsinkomsten uppgick till högst 3 000 kr. i månaden. HD fann att 1966 års lag i och för sig kunde tillämpas. Till bidragsbelopp borde härvid hänföras skillnaden mel-
lan 3 000 kr. och B:s månatliga förvärvsinkomst. Endast skillnadsbeloppet skulle höjas enligt lagen. Frågan uppkom i mål om införsel. — I NJA 1973s. 486 förelåg en internationell rättslig fråga. Finsk domstol hade utdömt underhållsbidrag enligt finsk rätt att utgå i svenskt mynt. HD fann 1966 års svenska lag icke tillämplig. Ej heller motsvarande finska lag ansågs tilllämplig. HD tillade, att inverkan av penningvärdets förändring liksom andra ändrade förhållanden fick, om så erfordrades, prövas i tvistemål mellan parterna om jämkning av underhållsbidrag enligt därom för varje särskilt fall gällande regler. Frågan hade uppkommit efter besvär över verkställd utmätning.
Debiteringslängd som sägs i 3 kap. 20 § och 7 kap. 63 § vattenlagen kan åberopas som exekutionsurkund för uttagande av vad delägare i vattenreglerings- eller torrläggningsföretag har att utge i bidrag till företaget. I det komplicerade fallet NJA 1971 s. 60 ansågs dock debiteringslängden på grund av bakomliggande brister icke kunna läggas till grund för verkställighet.
När domstol fastställt att förfallen fordran skall utgå med särskild förmånsrätt i fast egendom, anses egendomen enligt 77 a § UL som utmätt. Enligt 86 § förfaller dock denna verkan om borgenären icke begärt försäljning av egendomen senast två månader efter det beslutet vann laga kraft. I SvJT 1971 rf. s. 26, där motsvarande äldre regler tillämpades, framhöll HovR:n att borgenären kan, om beslutets utmätningsverkan förfallit, begära verkställighet hos exekutiv myndighet och få fastigheten utmätt på nytt.
I NJA 1972 s. 194 hade i mål om betalningsföreläggande s. k. slutbevis utfärdats. Gäldenären sökte återvinning. Sedermera begärde parterna, under uppgift att förlikning träffats, att målet skulle avskrivas, vilket skedde. Slutbeviset ansågs därmed ha förlorat exekutionsrättslig verkan oaktat detta ej uttryckligen angivits.
Som exekutionsurkund för uttagande av underhållsbidrag kan i vissa fall åberopas också utländsk dom, jfr bl. a. lag 1965: 723. Lagen tillämpades i NJA 1974 not. C 136.
Här kan också i korthet erinras om fallet NJA 1973 s. 628. Grekisk domstol, som grundat sin behörighet på avtal mellan parterna, hade förpliktat svaranden till betalning. Sedan domen vunnit laga kraft, har fullgörelsedom här i riket meddelats mot svaranden på grundval av den grekiska domen.
Enligt 46 § UL skall överexekutor på ansökan av part förordna om verkställighet av skiljedom under förutsättning bl. a. att omständighet inte förekommer som medför att skiljedomen är ogill ändå att talan inte förs däremot. I NJA 1972 s. 54 prövades men ogillades invändning att skiljedom var ogill jämlikt 20 § lagen om skiljemän jämförd med 2 kap. 43 § nyttjanderättslagen (jfr numera 8 kap. 28 § jordabalken).
1.3 Hinder mot verkställighet
Omständigheter som inträffat efter det dom meddelats kan stundom medföra hinder mot verkställighet. Det vanligaste fallet är att fordringen blivit helt eller delvis betald, jfr NJA 1971 not. C 272 (delbetalning). Hit hör också NJA 1973 s. 467, som försetts med rubriken: "Sedan hos KM anförts besvär över ett enligt 46 § UL meddelat förordnande om verkställighet av
skiljedom, upplyses att klagandena till motparten erlagt det i skiljedomen utdömda beloppet. Besvären har lämnats utan vidare yttrande."
Fallet NJA 1974 s. 640 är inte ett utsökningsmål men förtjänar ändå att här nämnas. Två proprielöftesmän hade, enligt sitt medgivande, av underrätt förpliktats betala fordringen. De fullföljde talan under invändning att huvudfordringen nedgått genom en efter underrättens dom träffad uppgörelse mellan borgenären och huvudgäldenärens konkursbo. Den sålunda fullföljda talan har ansetts böra upptagas till prövning ehuru löftesmännen— enligt vad HD framhöll — därest underrättens dom vunnit laga kraft varit bevarade vid möjligheten att i mål om verkställighet av domen elleri ny rättegång påkalla prövning av frågan, vilken verkan på deras betalningsansvar som kunde tilläggas de omständigheter som inträffat efter domen.
Ett annat hinder mot verkställighet kan vara preskription. I JO 1973s. 363 påtalas ett fall där utmätning — för uttagande av ett i mål om olovlig varuinförsel utdömt ersättningsbelopp — skett i strid mot stadgandet i 36 kap. 10 § brottsbalken att beslut om förverkande förfaller i den mån verkställighet ej skett inom tio år från det beslutet vann laga kraft. Här kan också hänvisas till JO 1972 s. 324, där framställningen bl. a. rör innebörden av stadgandet i 71 § 1 mom. uppbördslagen att åtgärder för uttagande avskatt icke får vidtagas senare än fem år efter utgången av det uppbördsår under vilket skatten skolat erläggas enligt verkställd debitering eller fastställts till betalning.
Vid ställningstagande till frågan, om verkställighet kan ges på dom åunderhållsbidrag, måste hänsyn stundom tagas till omständigheter i tiden efter det domen meddelades. I SvJT 1970 rf. s. 1 begärdes införsel för uttagande av underhållsbidrag åt hustrun enligt dom å hemskillnad. HovR:n fann att makarna efter domen sammanbott såsom förut i det gemensamma hemmet under elva månader. Med hänsyn till den gemenskap som således förelegat mellan makarna under lång tid efter det domen vunnit laga kraft hade jämlikt grunderna för (då gällande) 11 kap. 30 § giftermålsbalkenverkningarna av hemskillnadsdomen inte inträtt utom såvitt gällde vissa frågor rörande makarnas egendom. Vid sådant förhållande kunde införsel inte beviljas på grund av hemskillnadsdomen. — I SvJT 1970 rf. s. 83 hade den 19 juni 1968 dömts till hemskillnad, hustrun tillerkänts vårdnaden om en dotter, född den 11 juli 1949, och mannen förpliktats att under hemskillnadstiden till hustrun utge bidrag till dotterns underhåll med 250 kr.i månaden. Sedan dottern den 11 juli 1969 blivit myndig, begärde hon införsel i mannens lön för utfående av sitt underhåll. Kronofogde och överexekutor fann att hemskillnadsdomen ej kunde läggas till grund för införsel för uttagande av underhållsbidrag för tiden efter den 11 juli 1969. HovR:n hade motsatt uppfattning: Den omständigheten att dottern — till följd av lagändring — blivit myndig redan den 11 juli 1969 hade ej ändrat den mannen i domen ålagda bidragsskyldigheten på annat sätt än att dottern från nämnda dag själv ägt uppbära det henne avseende underhållsbidraget. Målet visades åter till kronofogden för fortsatt handläggning.
I detta sammanhang kan även erinras om SvJT 1973 rf. s. 10. En man hade förpliktats utge underhållsbidrag för ett barn u. ä. till dess moder. Efter ansökan av modern utgick bidragsförskott för barnet. Under åberopande av domstolens dom och beslutet om bidragsförskott begärde barna-
vårdsnämnden införsel i mannens lön för uttagande av oguldna underhållsbidrag. Utmätningsman och länsstyrelse fann hinder möta mot verkställighet, en är barnet alltsedan födelsen var omhändertaget för samhällsvård. HovR:n fann däremot hinder icke möta mot verkställighet: Genom att utge bidragsförskott för barnet hade barnavårdsnämnden å kommunens vägnar inträtt i barnets genom domen fastställda rätt till underhållsbidrag till den del bidragsförskotten svarade mot underhållsbidragen. För utfående av sin fordran ägde nämnden utnyttja de utsökningsmedel som eljest stått till barnets förfogande. Den omständigheten att barnet sedan födelsen omhändertagits för samhällsvård föranledde ej till annan bedömning.
Att även omständigheter som inträffat före domen någon gång kan böra beaktas framgår av NJA 1974 not. C 132. I detta, tämligen komplicerade, fall ansågs lagakraftägande dom å betalning icke kunna verkställas därför att en mellan parterna före domen träffad överenskommelse måste anses ha inneburit att fordringen inte fick indrivas innan lagakraftägande dom förelåg i viss annan rättegång som ännu ej var avslutad.
1.4 Objekt för utmätning
I JO 1971 s. 385 diskuteras frågan, om det lagligen är möjligt att utmäta makes lott i makarnas, trots äktenskapsskillnad, alltjämt oskiftade bo. JO fann helt övervägande skäl tala för att utmätning av andelsrätt i makars oskiftade bo inte borde få förekomma. Inte heller borde utmätning komma i fråga av den rätt som kunde tillkomma make att vid bodelning få egendom tilldelad av andre maken. Läget var ett helt annat när det gällde utmätning av arvinges lott i dödsbo. Sådan utmätning ansågs möjlig.
Även flera andra JO-avgöranden under den nu behandlade perioden kan nämnas här.
I JO 1971 s. 389 kritiseras en utmätningsman för det han på otillräcklig grund presumerat att övervärdet av en inteckning — pantsatt för annans än fastighetsägarens gäld — tillkom fastighetsägaren som ägarhypotek och tagit detta i mät. I verkligheten tillkom övervärdet en tidigare ägare av fastigheten.
I JO 1971 s. 398 påpekas, att en företagsinteckning som innehas av företagaren själv inte representerar någon förmögenhetstillgång i hans hand. Utmätning med efterföljande försäljning av inteckningshandlingen skulle i realiteten innebära att ny skuld skapades hos utmätningsgäldenären. Handlingen var därför inte någon utmätningsbar tillgång.
För förvärv av skjutvapen fordras polismyndighets tillstånd och skjutvapen får ej överlåtas till annan än den som har sådant tillstånd. I JO 1971s. 399 framhålls, att dessa regler inte hindrat att skjutvapen stundom utmätts och att anledning enligt JO:s mening saknas att ifrågasätta riktigheten av denna praxis.
Det i JO 1973 s. 360 refererade fallet har försetts med följande rubrik: "I förlagskontrakt har bestämts att författaren skall utfå 15 000 kr. i förskott å blivande honorar så snart manuskript avlämnats. Fråga om rätten till förskott kunnat utmätas innan manuskript avlämnats." JO menade, att även före tillkomsten av 66 § 5 mom. UL (lag 1968: 623) övervägande skäl talade emot att författarens rätt kunde utmätas innan manuskript avlämnats. Av
ordalydelsen i det nya lagrummet följde att utmätning inte fick ske på ettså tidigt stadium och detta framgick också av motiven.
I JO 1975 s. 335 behandlas följande tämligen säregna fall. En lantbrukare J köpte år 1967 en skördetröska på avbetalning med sedvanligt äganderättsförbehåll. J ådrog sig med tiden stora skatteskulder och kronofogdemyndigheten, som inte kände till äganderättsförbehållet, tog skördetröskan i mät. Innan försäljning hunnit bli aktuell gick J i konkurs. Säljaren av skördetröskan begärde då handräckning för att få den åter. Denna ansökan bifölls av kronofogdemyndigheten. Vidräkningen mellan säljaren och J gav ett överskott säljaren till godo. Kronofogden uppgav för JO, att han avstått från sin genom utmätningen erhållna rätt till själva skördetröskan sedan han fått kunskap om äganderättsförbehållet. Utmätningen skulle därefter omfatta J:s rätt till skördetröskan. Denna rätt saknade dock värde. —JO kritiserade uppfattningen att utmätning av ett föremål utan vidare kan omvandlas till utmätning av innehavarens rätt på grund av ett avbetalningsköp. JO menade att det för uppkomsten av förmånsrätt torde krävas denuntiation med säljaren enligt 75 § 2 mom. utsökningslagen. — Det kan tilläggas, att fallet fick ett efterspel i JO 1975/76 s. 348, vari även framhålles att problemet torde komma i annat läge vid genomförande av lagberedningens förslag till utsökningsbalk (SOU 1973: 22, se 5 kap. 28 § och7 kap. 7 §).
I NJA 1974 s. 176 talas om ett fiskelag med fem lotter. Envar av R, L och A hade en lott. Två lotter tillkom ett partrederi med R och L som ägare. Hinder ansågs inte möta mot att för R:s gäld utmäta den på R såsom delägare i fiskelaget belöpande lotten i en fordran som uppkommit vid försäljning av fiskelagets fångst. De två femtedelar av fordringen som tillkom partredarna ingick i partrederiets samfällda egendom. En delägare i partrederi kunde inte självständigt förfoga över sin andel i rederiets olika rättigheter var för sig. En konsekvens härav var att andel i sådan rättighet ej heller kunde särskilt utmätas för partredares gäld. Hinder mot utmätning förelåg därför beträffande den del av fordringen som utgjorde tillgång för partredarna.
Ett vanligt objekt för utmätning är fordran på skatterestitution. I 68 § 6 mom. andra stycket sista punkten uppbördslagen ges en regel om förbud mot utmätning av restitutionsfordran av visst slag i enskilt mål efter ansökan som gjorts senare än den 1 september under taxeringsåret. I JO 1971s. 400 påpekas, att regeln otvetydigt avser endast skatt enligt paragrafens första moment första stycket. Regeln är således icke tillämplig på sådan skatteåterbäring som avses i 68 § 2 mom.
I JO 1973 s. 369, behandlat nedan under 2.9, framhålls att belopp som utgår enligt den statliga lönegarantin vid konkurs kan tagas i anspråk genom utmätning (eller införsel).
Av 66 § UL följer att utmätning kan ske endast av sådan egendom som får överlåtas. I NJA 1974 s. 345 var fråga, huruvida nyttjanderätten till en kolonilott var utmätningsbar. Gäldenären hävdade att fråga var om lägenhetsarrende och att ett i kontraktet upptaget förbud mot att överlåta rätten utan markägarens medgivande hindrade utmätning. Borgenären däremot påstod att nyttjanderätten utgjorde bostadsarrende samt att därför utmätning trots kontraktsbestämmelsen var möjlig på grund av stadgandet i 10 kap. 7 § tredje stycket jordabalken om bostadsarrendes övergång till
annan genom exekutiv auktion. HD fann upplåtelsen vara att bedöma såsom bostadsarrende. Av skäl som borgenären anfört utgjorde därför stadgandet i 66 § UL icke hinder mot utmätning av rättigheten.
Här kan också hänvisas till JO 1973 s. 371. Kronofogde hade utmätt 454 enkronor som tagits i beslag från en spelautomat och därefter i domförklarats förverkade. Enkronorna hade förvarats hos polismästaren. JO anmärkte, att mynten ej borde ha utmätts utan endast omhändertagits varefter beloppet kunnat redovisas i föreskriven ordning.
1.5 Gäldenärens beneficium
Enligt 65 § 1 mom. 2 UL skall från utmätning undantagas möbler, husgeråd och annan utrustning i den mån egendomen är nödvändig för ett hem och dess skötsel. Fråga om stadgandets tillämpning diskuteras i JO 1973s. 370 (en elektrisk kallmangel) och i JO 1974 s. 437 (en tvättmaskin och en centrifug). I NJA 1973 not. C 239 ansågs att ett extra frysskåp om 235 l. ej var nödvändigt för hemmet och dess skötsel (ett frysskåp om 130 l.hörde till bostaden). Att notera är att det extra frysskåpet köpts på avbetalning med äganderättsförbehåll och att utmätningen omfattat gäldenärensrätt till skåpet. Hinder ansågs tydligen i och för sig inte möta mot att undantaga rätten till skåpet enligt beneficiumregeln.
Från utmätning skall vidare enligt 65 § 1 mom. 3 undantagas bl. a. arbetsredskap och annan utrustning, som fordras för gäldenärens förvärvsverksamhet, till skäligt värde. I NJA 1973 s. 84 undantogs med stöd av detta stadgande hos en pianist och pianopedagog en flygel, värderad till 4 500 å 5 000 kr.
Vid indrivning av böter tillgodonjuter gäldenären ett särskilt, vidgat beneficium. Bl. a. gäller att utmätningen inte får omfatta nödig bostad (lag 1964: 168 om verkställighet av bötesstraff, 3 §). I JO 1971 s. 397 diskuteras stadgandets innebörd. Enligt JO måste stadgandet anses omfatta, förutom fast egendom och hus på ofri grund som tjänat den bötfällde till nödig bostad, även bostadsrätt och s. k. teckningsrätt. Ett särskilt problem uppkom, när utmätning samtidigt skedde för böter och annat, t. ex. skatter. JO menade att stadgandet borde tillämpas efter sin ordalydelse så att nödigbostad under inga förhållanden fick tagas i mät för böter även om bostaden samtidigt utmättes för annat ändamål. — Problemet berörs också i JO 1975 s. 343. — I SvJT 1971 rf. s. 45 tillämpades regeln om bötesbeneficium vid ifrågasatt utmätning för fordran vilken avsåg vederlag som pågrund av brott förverkats till kronan. Undantaget omfattade en bostadsrätt.
Om egendom som avses i 65 § 1 mom. 1—3 UL har så högt värde att egendomen ej kan undantagas från utmätning, får enligt 67 § 3 mom. utmätning ske med förbehåll att gäldenären, efter egendomens försäljning, av behållna köpeskillingen skall utfå visst belopp för att kunna anskaffa vad han behöver i den sålda egendomens ställe. I JO 1974 s. 438 diskuteras ett fall där denna regel tillämpats. En personbil, värderad till 14 000 kr., utmättes med förbehåll att gäldenären — som var handikappad och behövde bil för sin rörelse — skulle utfå 10 000 kr. av köpeskillingen för att kunna anskaffa annan bil. JO uttalade, att han fann utmätningsmannens bedömning välvillig mot gäldenären men dock inte felaktig.
1.6 Löneutmätning
Enligt 67 b § 4. UL får löneutmätning inte utan gäldenärens medgivande under ett och samma kalenderår tillämpas sammanlagt längre tid än tremånader eller, om fordringens art ger särskild anledning till det, sex månader. I NJA 1974 s. 253 ställdes HD inför frågan, om tremånadersfristen kan få överskridas i fall då överinstans finner att löneutmätning bort verkställas med högre belopp än som enligt lägre instans beslut uttagits under en redan förfluten period. HD fann, med hänsyn till den allmänna restriktivitet som präglade institutet löneutmätning, att någon sådan förlängning av tiden ej kunde komma i fråga.
Frågor om löneutmätning har vidare flera gånger behandlats av JO. I JO 1972 s. 340 diskuteras utförligt hur utmätningsmans beslut bör avfattas när han finner sig icke kunna bifalla borgenärs begäran om löneutmätning. Den ledande synpunkten borde enligt JO vara, att parterna i en och samma handling borde få ett begripligt besked om de skäl som bestämt utgången. — I JO 1972 s. 345 berörs problemet att gäldenär stundom lämnar alltför långtgående medgivande till löneutmätning. JO framhåller att fall kan förekomma där man nog måste skydda gäldenären mot förhastade eller eljest mindre väl övervägda medgivanden. Bland de exempel som nämns är att gäldenären är psykiskt sjuk eller labil. — I JO 1973 s. 366 framhålls att de belopp1 som förbehålls gäldenären för eget och familjensbehov i enstaka fall synts alltför låga. I ganska många fall som JO iakttagit hade något förbehållsbelopp ej angivits. Detta gällde särskilt fall där gäldenären själv medgivit löneutmätning. JO påpekar, att angivande av förbehållsbelopp visserligen inte är obligatoriskt men att JO likväl vill rekommendera att utmätningsman gör det, särskilt om utmätningen skall bestå lång tid. JO diskuterade vidare på a. st. ett beslut om "gemensam löneutmätning" för två makar. JO avrådde från denna metod. — Brister i kronofogdemyndighets utredning i visst fall av gäldenärens ekonomiska förhållanden påtalas i JO 1975 s. 341.
Enligt 67 c § UL får, samtidigt som avlöning utmäts, till säkerhet för borgenärens rätt till betalning också annan tillgång utmätas. Med vidare åtgärd i den delen får därvid anstå under högst ett år i avvaktan på att avlöning innehålles till betalning av fordringen. Dylik s. k. säkerhetsutmätning tillämpas sällan. Orsakerna härtill diskuteras i JO 1973 s. 367.
1.7 Skyddet för tredje mans rätt till lös egendom
"Ej må i gäldenärens bo något utmätas, som finnes höra annan till" heter det i 68 § UL. I 69 § ges närmare regler om hur det skall förfaras när någon påstår sig äga lös egendom som finnes i gäldenärens bo men ej genast kan visa sin rätt. Egendomen får då utmätas men tredje man skall, om han visar sannolika skäl för sitt påstående, hänvisas att stämma in sin talan inom viss tid.
I NJA 1973 s. 460 hade i gäldenärens bostad tagits i mät ett piano. Gäldenärens 19-åriga dotter besvärade sig över utmätningen och uppgav att pianot tillhörde henne och att hon förvärvat det genom avbetalningskon-
trakt. Fastän kontraktet upptog henne såsom köpare och hon förebragt viss utredning, tydande på att hon haft möjligheter att med egna medel betala den del av köpeskillingen som erlagts kontant, vann hennes talan ej bifall i vidare mån än att hänvisning att stämma gavs enligt 69 §. Det förtjänar anmärkas, att utmätningen härvid förklarades skola avse köparens rätt till pianot enligt avbetalningskontraktet; se härom JO 1975 s. 335 behandlat ovan under 1.4.
I NJA 1973 s. 468 förelåg följande situation. A sålde en bil till B men behöll den i sin besittning. Därefter, i december 1971, utmättes bilen för A påförda skatter, varvid bilen kvarlämnades i A:s vård. Sedermera överlämnade A bilen till B. I mars 1972 utmättes bilen hos B för annan A:s skuld. HD (två j:råd) anförde: Oavsett om B känt till eller bort känna till utmätningen i december 1971 och om bilen därför mot henne må häfta för denna utmätning, är bilen efter besittningsöverlämnandet till B icke längre åtkomlig för A:s övriga borgenärer. Utmätning av bilen för A:s gäld har sålunda icke kunnat ske i mars 1972. Denna utmätning undanröjdes. Ett j:råd kom till samma slut på andra skäl medan två j:råd fastställde utmätningen under anförande i huvudsak: Med hänsyn till utmätningen i december 1971 hade A ägt överlämna bilen i annans besittning endast med utmätningsmannens tillstånd. Sådant tillstånd hade ej meddelats. Av omständigheterna fick anses framgå att B insett eller i allt fall bort inse att A:s rätt att förfoga över bilen var sålunda begränsad. Överlämnandet av bilen till B hade därför icke kunnat medföra den verkan att bilen hos henne blivitfredad mot utmätning för A:s gäld.
I SvJT 1974 rf. s. 45 hade ett piano sålts på exekutiv auktion och därefter kvarlämnats i gäldenärens (A) besittning utan att lösöreköpsförordningens bestämmelser iakttagits. Pianot, som senare överlåtits vidare utan att besittningen ändrats, utmättes ånyo för A:s skulder. N besvärade sig under påstående att pianot var hans. HovR:n fastställde utmätningen under anförande bl. a.: Enligt gällande rätt är köpare av lösöre skyddad mot säljarens borgenärer endast om den försålda egendomen övergått i köparens besittning eller bestämmelserna i lösöreköpsförordningen iakttagits. Även när det gäller förvärv på exekutiv auktion bör dessa regler i princip vara tillämpliga.
Ett fall rörande tillämpningen av 69 § UL som här endast skall omnämnas är NJA 1974 not. C 59. Av intresse är att hänvisning att stämma gavs av HD.
Viss tvekan har yppats, om stadgandet i 69 § är direkt tillämpligt när fråga är om fordran eller annan rättighet som ej grundar sig på löpandehandling och därför ej kan sägas finnas "i gäldenärens bo", jfr SvJT 1966s. 652. I NJA 1970 not. C 361 hade utmätts en andel i dödsbo. Överexekutor gav tredje man hänvisning jämlikt 69 §. HovR:n, där tredje man besvärat sig, fastställde beslutet och HD gav ej prövningstillstånd. I övriga fall under perioden har frågan inte ställts på sin spets då intet hinder mot utmätning bedömts föreligga. I NJA 1971 s. 66 uttalade HD att, då underrättelse om överlåtelse av bostadsrätt inte lämnats bostadsrättsföreningen, överlåtelsen ej hindrade utmätning av bostadsrätten för överlåtarens gäld. —Utgången blev densamma i det snarlika målet NJA 1971 not. C 166. —I NJA 1972 s. 512 ansågs, i överensstämmelse med nyssnämnda avgöranden, överlåtelse av andel i dödsbo ej hindra utmätning av andelen för överlåta-
rens gäld innan underrättelse om överlåtelsen lämnats dödsboet. Utmätningen hade föregåtts av sådant säkerställande som sägs i 60 a § utsökningslagen. Underrättelse som lämnats dödsboet efter säkerställandet men före utmätningen (som skett inom stadgad tid) tillmättes inte betydelse. —I detta sammanhang bör även nämnas NJA 1972 s. 347. Hos fru A hade för hennes skuld tagits i mät en fordran. Hennes man, B, överklagade utmätningen under uppgift att A överlåtit fordringen på honom. HD yttrade sammanfattningsvis: Det hade icke gjorts gällande att fordringsöverlåtelsen skett i form av äktenskapsförord. Vid sådant förhållande ägde B jämlikt 8 kap. 4 § giftermålsbalken åberopa överlåtelsen mot A:s borgenärer endast om det visades eller på grund av omständigheterna fick antagas att överlåtelsen icke var av sådan beskaffenhet att för dess giltighet krävts upprättande av äktenskapsförord. B hade påstått att fordringsöverlåtelsen skett såsom betalning för en skuld som A ådragit sig. Vid bedömande av frågan vilket mått av bevisning som borde fordras för att påståendet skulle godtagas var att beakta att A drev bokföringspliktig rörelse och att den uppgivna skulden fick antagas vara att hänföra till rörelsen. I dylikt fall borde vid tillämpning av 8 kap. 4 § giftermålsbalken kunna ställas jämförelsevis stora krav på utredningen rörande överlåtelsens rättsliga karaktär. Vad i målet förekommit kunde ej anses tillräckligt för att berättiga till antagandet att fordringsöverlåtelsen icke varit av sådan beskaffenhet att för dessgiltighet krävts upprättande av äktenskapsförord. Utmätningen skulle därför bestå.
Fråga om tillämpning av 69 § UL uppkommer ofta i mål där utmätningen omfattat egendom som påstås vara föremål för äganderättsförbehåll. I NJA 1974 s. 376 hade utmätts tavlor vilka sålts till gäldenären under villkor att likvid skulle ske genom diskontering av växelaccepter och att tavlorna ej fick avyttras utan säljarens medgivande förrän växelskulden vartill fullo betald. HD fann varken avtalets innehåll eller utredningen i övrigt ge belägg för att i målet var fråga om äganderättsförbehåll som kunde tillerkännas verkan mot köparens borgenärer. Villkoret att tavlorna ej fick avyttras utan säljarens medgivande kunde icke i och för sig utgöra hinder mot utmätningarna. Utmätningarna skulle alltså bestå. — Referatet i NJA 1971 s. 288 har försetts med följande rubrik: "En under villkor, innefattande bl. a. äganderättsförbehåll, såld televisionsapparat var behäftad med fel och utbyttes därför mot en annan apparat. Enär det ansetts avtalat, att de berörda villkoren skulle gälla för sistnämnda apparat, samt köpeskillingen icke till fullo erlagts, kunde ej apparaten men väl köparens rätt till densamma utmätas." I sitt utslag förklarade HD utmätningen gälla köparens rätt till apparaten; jfr härom JO 1975 s. 335 behandlat ovan under 1.4. —Fråga om äganderättsförbehålls giltighet var före också i NJA 1972 s. 451. Angående köp av en televisionsapparat hade upprättats avbetalningskontrakt med äganderättsförbehåll. Köpeskillingen erlades emellertid genast, till den del köparen ej hade egna medel, genom att han fick lån i en bank. Därvid erhöll banken dels ett av köparen utfärdat skuldebrev, dels kontraktet överlåtet på banken av säljaren. Äganderättsförbehållet ansågs icke gälla.Verkställd utmätning av apparaten fastställdes.
Med de nu berörda rättsfallen kan jämföras följande som gäller gods som utlämnats till gäldenären för påseende eller som öppet köp. I SvJT 1971 rf. s. 53 hade gäldenären innehaft en TV sedan den 14 augusti 1970, då
den överlämnats "på prov 1 vecka", till den 18 november 1970 då den utmättes. Apparaten ansågs ej kunna fredas från utmätning. — Avgörandet i NJA 1973 not. C 159 gick i annan riktning. Utmätningen omfattade även här en TV, vilken utlämnats för påseende och av gäldenären innehafts i mer än nio månader. HD (majoriteten) fann att "säljaren" visat sannolika skäl för sitt påstående om äganderätt till apparaten och gav hänvisning enligt 69 § UL att stämma.
Ändamålet med kvarstad för fordran är att säkerställa egendom för blivande utmätning. Det ligger därför i sakens natur att endast egendom som tillhör gäldenären får tagas i anspråk, jfr det tidigare återgivna stadgandeti 68 § UL. I SvJT 1972 rf. s. 23 uppkom fråga, om den egendom som belagts med kvarstad tillhörde gäldenären. Två makar hade i omedelbar anslutning till att de begärde boskillnad undertecknat en handling som innefattade överenskommelse om boets delning, bl. a. att en mannen tillhörig bostadsrätt skulle tillfalla hustrun. Handlingen ansågs, sedan boskillnad beviljats, gälla som laga bodelning. Den omständigheten att bostadsrätten vid tiden för bodelningen och viss tid därefter var utmätt ansågs ej ha hindrat överenskommelsen att bostadsrätten skulle tillfalla hustrun. Bostadsrätten kunde därför ej, som skett, långt efter bodelningen beläggas med kvarstad för mannens gäld.
Tid för väckande av talan som sägs i 69 § UL räknas — när hänvisning att stämma givits av överexekutor — från den dag då utslaget med hänvisningen gavs och inte från den dag då utslaget vann laga kraft, NJA 1974 s. 304. — Att tid som här sagts inte kan återställas har tidigare uttalats i NJA 1967 s. 303. Ståndpunkten vidhålles i NJA 1970 not. C 1025och NJA 1974 not. C 251.
1.8 Försäljning av utmätt lös egendom
I JO 1971 s. 401 kritiseras dröjsmål med försäljning av en utmätt bil i visst fall. Bilen hade tagits i mät den 22 oktober 1969. Auktion hade utsatts tillden 17 december samma år. Den 4 december anförde emellertid en person besvär över utmätningen under påstående att han hade viss rätt till bilen. Auktionen inställdes. Länsstyrelsen, som ej förordnat om inhibition, lämnadeden 23 april 1970 besvären utan bifall. Den 20 maj 1970 såldes därefter bilen exekutivt. JO anförde bl. a.: Fortgången av ett exekutivt förfarande hindrades icke därav att gäldenären eller annan anfört besvär såvida icke överordnad myndighet förordnade om inhibition. När besvär anförts brukade utmätningsman ofta dröja några dagar för att ge överexekutor eller högre myndighet tillfälle att besluta om inhibition om sådan ansågs böra komma i fråga. Häremot ville JO icke rikta någon kritik. Men anståndet fick inte bli för långt. I mål om utmätning måste utmätningsman i princip iakttaga de frister som stadgades i 88 c § UL.
I JO 1971 s. 399, anmärkt ovan under 1.4, redogörs för praxis vid försäljning av skjutvapen på exekutiv auktion.
Exekutiv auktion bör normalt inte hållas i gäldenärens bostad framhålls i JO 1975 s. 343.
I JO 1974 s. 430 redogörs för ett fall där kronofogde felaktigt sålt ett utmätt fartyg enligt reglerna för försäljning av vanlig lös egendom. Fartyget hade betraktats som skrot men var dock infört i fartygsregistret och
var intecknat.
Här kan också anmärkas NJA 1971 s. 83. Exekutiv auktion på bostadsrätt ansågs inte vara likställd med sådan offentlig auktion som sägs i 53 § andra stycket 1930 års lag om bostadsrättsföreningar (jfr numera 37 § andra stycket bostadsrättslagen 1971:479). Bostadsrättsförening, som fått bostadsrätten utmätt för fordran hos medlem å förfallna avgifter, kunde därför inte få betalt ur köpeskillingen för fordran å ytterligare avgifter m. m.
1.9 Exekution i fast egendom
Reglerna om exekution i fast egendom har under perioden undergått djupgående ändringar främst genom tillkomsten av lagen 1971: 494 om exekutiv försäljning av fast egendom (här nedan kallad fastighetsförsäljningslagen) och de samtidigt genom lag 1971: 495 genomförda ändringarna i UL. De avgöranden och uttalanden som redovisas nedan hänför sig merendels till äldre lag, stundom dock till de nya reglerna.
NJA 1970 s. 454 rör tolkningen av 82 § UL i dess äldre lydelse. Om någon överlät sin fastighet till annan, fick, innan nye ägaren sökt lagfart, överlåtelsen ej utgöra hinder mot utmätning av egendomen för förre ägarensgäld. I det refererade fallet hade en för mannen lagfaren fastighet tillskiftats hustrun vid bodelning. Trots att hustrun ej sökt lagfart ansågs fastigheten ej kunna utmätas för mannens gäld. Ordet "överlåtelse" ansågs ej omfatta förvärv vid bodelning. Bakom avgörandet ligger den allmänna grundsatsen att egendom som tillhör annan än gäldenären ej får utmätas för dennes skuld.— Med avgörandet kan jämföras NJA 1971 s. 324. Lagfartsansökan (grundad på köpebrev), som inte föranlett inskrivning i fastighetsboken utan återsänts till sökanden för komplettering, ansågs inte utgöra hinder för utmätning av fastigheten för förre ägarens gäld. Tillämpning av lagrummet i dess nya lydelse hade förmodligen lett till motsatt resultat. — Här kan också hänvisas till NJA 1970 s. 237. Hinder mot försäljning av utmätt fastighet ansågs med hänsyn till omständigheterna möta så länge tvist om bättre rätt till fastigheten pågick (se numera 5 § fastighetsförsäljningslagen).
I NJA 1974 s. 684 var fråga om tillämpning av 82 § UL i nya lydelsen(den som har lagfart på fast egendom antages vara ägare till egendomen,om det ej styrkes att den tillhör annan). Ett av makar med avseende på förestående hemskillnad träffat avtal om bodelning, enligt vilket en för hustrun lagfaren fastighet skulle tillskiftas mannen, ansågs ej utgöra hinder mot att fastigheten efter vunnen hemskillnad utmättes för hustruns gäld.
I NJA 1972 s. 142 redovisas ett fall där exekutiv auktion efter besvär upphävts därför att felaktiga uppgifter av väsentlig art lämnats i kungörelsen om auktionen och vid auktionstillfället samt förhållandet ej varit känt för inroparen. I kungörelsen hade angivits att fastigheten utgjorde en "byggnadsklar" skogstomt. Vid auktionen hade upplästs ett värderingsprotokoll, vari uppgivits: "Byggnadsförbud råder i området, men för denna fastighet finns byggnadslov". Meddelat byggnadslov hade förfallit och nytt byggnadslov kunde inte påräknas på lång tid.
Här kan även nämnas fallet NJA 1973 s. 104. Vid köp år 1941 av vissa fastigheters andelar i en samfällighet med därtill hörande vattenkraft hade köparen utfäst sig att till innehavarna av ifrågavarande fastigheter för all framtid kostnadsfritt leverera elektrisk energi. Sedan en av fastigheterna
försålts på exekutiv auktion, uppkom tvist mellan inroparen och förre ägaren om bättre rätt till denna elektriska energi. HovR:n, vars dom fastställdes av HD, fann att rätten icke kunde anses knuten till den härskande fastigheten på sådant sätt att den utgjorde fast egendom. Av avgörande betydelse för frågan om förre ägarens rätt till frikraften var vad de avtalsslutande parterna avsett vid köpet år 1941. Övervägande skäl talade för att man ansett att rätten till frikraft skulle följa äganderätten till fastigheterna. Förre ägaren ansågs vid sådant förhållande och mot bakgrund av vad som i övrigt förekommit inte ha styrkt sin talan om bättre rätt till kraften.
I 126 § tredje stycket UL upptogs en bestämmelse om att inrop som gjordes å auktion inte fick godtas, om det var sannolikt att avsevärt högre köpeskilling än den bjudna kunde uppnås. Regeln återfinns numera i 40 § första stycket fastighetsförsäljningslagen. I NJA 1970 not. C 418 ansågs utredningen inte ge vid handen att det vid auktionstillfället var sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kunde uppnås. Fallet är intressant så till vida att en person tilläts inträda som intervenient på fastighetsägarens sida. —I NJA 1972 s. 75 hade en fastighet, taxerad till 17 000 kr. och saluvärderad till 15 000 kr, inropats för 6 000 kr. HD yttrade: Sammanställd med vad som numera framkommit får den utredning som förelåg vid auktionen, särskilt uppgifterna om fastighetens taxeringsvärde och utmätningsmannens värdering, anses innebära tillräckligt stöd för att det var sannolikt att avsevärt högre köpeskilling än den bjudna kunde uppnås. Inropet hade alltså icke bort godtagas.
I 40 § tredje stycket fastighetsförsäljningslagen stadgas, att inrop ej får mot sökandens bestridande godtas om exekutionsfordringen ej täcks. I NJA1973 s. 754 (även anmärkt som not. C 95) uttalade HD, att lagrummet är så att förstå att, när det finns flera sökande med olika förmånsrätt, befogenhet att bestrida godtagande av inrop endast tillkommer den bäst prioriterade av dem eller den som genom utlösning enligt 12 § trätt i hans ställe. I målet prövades också invändning att avsevärt högre köpeskilling kunnat uppnås.
Om anslutningsrätt för prioriterad borgenär vid försäljning av fastighet under konkurs stadgas i 13 § fastighetsförsäljningslagen. Fråga om tillämpning av stadgandet kom upp i NJA 1974 s. 306, vilket rättsfall berörs närmare nedan under 2.3.
Enligt 125 § UL skulle köparen, när inrop skett, genast betala en sjättedel av köpeskillingen eller ställa säkerhet. I NJA 1972 s. 183 uttalades att betalning med check kan godtagas, om auktionsförrättaren på grund av att utfästelse från trassat banken att svara för checkbeloppet föreligger eller eljest finner checken vara fullgod. Jfr numera 35 och 41 §§ fastighetsförsäljningslagen samt 45 § kungörelsen 1971: 1097, vari sägs att föreskrifter ombetalning med check till överexekutor meddelas av riksskatteverket.
Av 117 § UL framgick, att om andel i inteckning, som föll inom lägsta budet, tillkom gäldenären, andelen skulle betalas ur köpeskillingen även om särskilt yrkande härom inte framställts. Ägarhypotek fick med andra ord inte innestå i fastigheten (jfr motsvarande regel i 34 § fastighetsförsäljningslagen). I JO 1972 s. 324 redogörs för ett fall där denna regel blev åsidosatt därför att det vid auktionen var obekant att bevakad inteckning delvis var ägarhypotek. JO påpekar att det icke varit möjligt att rätta till felet i samband med köpeskillingens fördelning.
Här kan också hänvisas till NJA 1971 not. C 161. Sedan fastighet ut
mätts för inteckningsfordran och fastigheten därefter blivit exekutivt såld till gäldande av fordran på grund av inteckning med bättre rätt, har verkan av den först nämnda utmätningen förfallit.
Enligt 133 § UL ägde köparen tillträda egendomen så snart han fullgjort sin betalningsskyldighet och kunde sedan uppbära arrende eller hyra som därefter förföll. Numera gäller regler av annat innehåll, se 36 § fastighetsförsäljningslagen. I JO 1972 s. 346, som gäller tillämpning av äldre lag, diskuteras frågan om rätten att uppbära förfallna hyror sedan utmätt fastighet, som förvaltats av syssloman, blivit exekutivt såld.
Vid behov äger köparen påkalla handräckning av kronofogdemyndighetför att komma i besittning av vad han förvärvat, se 72 § fastighetsförsäljningslagen som i denna del motsvarar 133 § UL. I NJA 1970 not. C 969 var situationen den att E, som var gift med förra ägaren D och uppgav sig ha arrenderat fastigheten av henne, vägrade att flytta. Arrenderätten hade inte förbehållits vid auktionen men hade ej uppsagts inom en månad från tillträdesdagen. HD:s majoritet fann invändningen om E:s arrenderätt böra lämnas utan avseende. Det framhölls bl. a. att det måste krävas att maken-arrendatorn besatt fastigheten på ett sätt som gjorde hans ställning som arrendator skönjbar för tredje man. I annat fall öppnades möjlighet till okontrollerbara skentransaktioner makarna emellan. (Jfr lydelsen av46 § fastighetsförsäljningslagen som avviker från lydelsen i 133 § 1 mom.tredje punkten UL.) — Fallet SvJT 1973 rf. s. 47 har viss likhet med det föregående. Köparen hindrades inflytta i fastigheten — en enfamiljsvilla —av en kvarsittande hyresgäst. Hyresrätten hade inte förbehållits vid auktionen och avtalet hade sagts upp inom en månad från tillträdesdagen. I detta fall — som för övrigt handlades som tvistemål — godtogs avtalet och fråga var främst när hyresgästen var pliktig avflytta (jfr 133 § UL och 46 § fastighetsförsäljningslagen).
Om andel i fastighet blivit utmätt kan överexekutor enligt 67 § fastighetsförsäljningslagen på yrkande förordna att hela fastigheten skall säljas. Bestämmelserna i 6 och 7 §§ lagen om samäganderätt om hinder mot försäljning äger härvid motsvarande tillämpning. I NJA 1974 s. 490 ägdes en fastighet gemensamt av två makar. Sedan mannens andel utmätts, begärde sökanden att hela fastigheten skulle säljas exekutivt. Hustrun invände att det skulle inverka kraftigt negativt på ett av familjens barn, en 13-årig ,utvecklingsstörd son, om familjen skulle nödgas flytta från fastigheten. HD fann, att de av hustrun åberopade omständigheterna ej kunde anses innefatta sådana synnerliga skäl för anstånd som enligt 6 § samäganderättslagen jämförd med 67 § fastighetsförsäljningslagen utgjorde hinder mot den begärda försäljningen. Hela fastigheten skulle därför säljas.
Fallet NJA 1974 s. 353 rör tillämpning av bestämmelsen i 6 kap. 3 § andra stycket jordabalken om sammanslagning av pantbrevs belopp. Frågan uppkom i mål om besvär över köpeskillings fördelning. Huvudregeln i paragrafens första stycke är ju att borgenären i första hand skall hålla sig till pantbrevets belopp och att han i andra hand får ta i anspråk ett tillägg. Enligt andra stycket skall, om flera pantbrev utgör pant för samma fordran och inteckningarna medför företrädesrätt i obruten ordning, bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp avse pantbrevens sammanlagda belopp. I det aktuella fallet fann HD (under dissens) att andra stycket kunde tillämpas jämväl när för en fordran lämnats dels andrahandspant i vissa
pantbrev, dels ett pantbrev som gällde omedelbart efter de nyss nämnda.
Senast vid det sammanträde som utsatts för köpeskillingens fördelning skall ogulden del av den kontanta köpeskillingen vara betald. Fullgör ej inroparen sin betalningsskyldighet, är inropet ogiltigt (35 och 41 §§ fastighetsförsäljningslagen). I SvJT 1974 rf. s. 56 förklarade länsstyrelsen inrop ogiltigt eftersom köpeskillingen ej betalts. HovR:n fann utrett att en postremissväxel med erforderligt belopp vid tillfället varit under transport från ett bankkontor i residensstaden till länsstyrelsen. Enär inropet sannolikt inte skulle ha förklarats ogiltigt om länsstyrelsen dröjt ytterligare en kort stund med sitt ställningstagande, undanröjde HovR:n länsstyrelsens beslut och visade ärendet åter för behandling vid nytt fördelningssammanträde.
1.10 Övrigt om utmätning och köpeskillingsfördelning
Den som vill ha utmätning på grund av dom eller utslag skall enligt 54 §UL till utmätningsman inge exekutionstiteln samt, om fordringen är grundad på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis, fordringsbeviset i huvudskrift. Frågan, om också exekutionstiteln måste företes i huvudskrift,besvaras nekande i JO 1971 s. 391. I JO 1971 s. 390 var frågan i stället den om fordringen skulle anses grundad på skriftligt fordringsbevis. — I SvJT1973 rf. s. 82 var fordringen grundad å skriftligt bevis, vilket emellertid förkommit. HovR:n menade att överexekutor i sådant fall kunde med stöd av 38 § 1 mom. UL bemyndiga utmätningsman att företaga utmätning utan att fordringsbeviset företeddes i huvudskrift.
I 58 § UL ges regler om hur det skall förfaras när det föreligger framställningar från flera borgenärer om utmätning hos en och samma gäldenär.Utmätning skall då om möjligt verkställas på en gång så att ingen av borgenärerna gynnas på annans bekostnad. Regeln gäller i princip även i förhållandet mellan allmänna och enskilda mål. De problem som härvid uppkommer belyses i JO 1972 s. 346 och JO 1973 s. 371 (jfr också s. 376 f).
Innan utmätning verkställes skall enligt 59 § UL gäldenären underrättas om målet. Närmare bestämmelser härom återfinns i 39 och 40 §§utsökningskungörelsen (tidigare i 26 och 27 §§ handläggningskungörelsen av år 1967 resp. 41 och 42 §§ utsökningskungörelsen av år 1969). Fråga om gäldenären blivit vederbörligen underrättad har under perioden varit före i två mål, båda gällande indrivning av skatt. I NJA 1970 s. 340 ansågs underrättelse genom s. k. centralkravsblankett tillfyllest. — I NJA 1971 s. 375 blev utgången den motsatta. Gäldenären hade skriftligen anmanats att betala skatten men senare per telefon fått besked från kronofogdemyndigheten att anstånd med betalningen beviljades tills vidare och att med exekutiva åtgärder skulle anstå. HD fann att syftet med underrättelsen förfallit i och med telefonbeskedet och att följaktligen ny underrättelse enligt 59 § UL bort lämnas innan utmätning verkställdes. — I JO 1972 s. 347 framhålls, att skyldighet inte finns stadgad för utmätningsman att lämna underrättelseom att förrättning inställts men att det likväl ofta kan vara lämpligt att sådan underrättelse lämnas. I det fall som var aktuellt hade underrättelse om tillämnad utmätning tillställts fel person. Sedan felet uppdagats, hade förrättningen inställts. JO menade att utmätningsmannen då bort underrätta vederbörande om att ett misstag begåtts och att förrättningen inställts.
I 75 § UL ges regler om utmätning av fordran eller rättighet. I JO 1971
s. 400 erinras om att det i 2 mom. stadgas att utmätningsman vid utmätning av sådan fordran som där avses skall taga i förvar handling som tjänar till bevis om fordringen, om sådan handling finns att tillgå. Lagtextens utformning förutsatte — framhöll JO — att utmätningsmannen undersökte om föreskriften kunde följas. Visade det sig därvid att någon handling ej fanns eller ej kunde framskaffas, borde enligt JO:s mening anteckning härom göras i utmätningsprotokollet för att icke tvekan framdeles skulle behöva uppkomma om vad som förevarit. — Fråga om fordringshandlingens (i dettafall ett avbetalningskontrakt) omhändertagande berörs också i JO 1972s. 335. Här förelåg den komplikationen att avbetalningskontraktet upptog föreskrift att köparen skulle lämna accept på ogulden del av köpeskillingen. JO framhöll, att säljarens fordran fick anses grundad både på kontraktet och på växeln, vilken senare var en sådan handling som avsågs i 75 §1 mom. Kunde växeln ej påträffas, fick följaktligen ej mer utmätas av fordringen än vad som icke täcktes av växelns belopp. JO kritiserade också utmätningsmannen för brister i utredningen. Bl. a. påtalades att fordringen sålts exekutivt utan att man haft kunskap ens om dess nominella belopp. —I JO 1972 s. 332 redogörs för ett tämligen komplicerat fall under rubriken:"Sedan T:s fordran mot statsverket tagits i mät och förbud som avses i 75 §2 mom. utsökningslagen delgivits länsstyrelsen, har länsstyrelsen utan vidare utbetalat beloppet till Y som påstod sig vara rätt borgenär. Kritik av länsstyrelsens åtgärder." JO:s bedömning avser också utmätningsmannens fortsatta befattning med den utmätta fordringen. — Här kan också hänvisas till JO 1975 s. 335, behandlat ovan under 1.4, samt NJA 1971 s. 288 ochNJA 1973 s. 460 behandlade under 1.7.
I 139 § 2 mom. UL (tidigare 1 mom.) upptages en regel av innehåll att innehavare av företagsinteckning äger erhålla betalning ur köpeskillingen förutmätt lös egendom endast i den mån sådan betalning icke måste anses obehövlig för att trygga inteckningshavarens och efterföljande inteckningshavares rätt. Fråga om tillämpning härav uppkom i NJA 1972 s. 197. HD yttrade bl. a. att man vid den prövning som var i fråga måste beakta förekomsten och storleken av fordringar med bättre rätt i konkurs, främst löne och hyresfordringar. Detta med hänsyn till att försäljning i regel var ett indicium på att gäldenärens ställning var sådan att konkurs kunde vara förestående. (Genom lag 1975: 1248 har sedermera företagsinteckning fått företräde framför löne- och pensionsfordringar.)
1.11 Kvarstad, skingringsförbud och annan handräckning
I NJA 1971 not. C 219 hade underrätt, i mål om fordran, förordnat om kvarstad och skingringsförbud å viss svarandens egendom. Hovrätten, vars beslut fastställdes av HD (dissens), upphävde förordnandet under uttalande att det ej av utredningen framgick att det f. n. skäligen kunde befaras att svaranden genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrog sig att gälda vad genom blivande dom i målet kunde komma att åläggas honom. — Fråga om skingringsförbud var före också i SvJT 1971 rf. s. 71.På begäran av make hade jämlikt då gällande 11 kap. 17 § giftermålsbalken (jfr numera 11 kap. 9 §) andre makens (A) giftorättsgods intill visst värde satts under särskild vård och förvaltning. Bland egendomen märktes två fastigheter. Förvaltaren befarade att A skulle avyttra fastigheterna
och begärde därför skingringsförbud på dem. Framställningen vann ej bifall.HovR:n framhöll, att förvaltaren hade befogenhet att vårda och förvalta A:s giftorättsgods intill visst värde och ägde för att kunna utöva denna befogenhet begära handräckning jämlikt 38 § UL. Med hänsyn härtill förelåg ej laga skäl att meddela skingringsförbud. — Här kan också hänvisas tillSvJT 1972 rf. s. 23, behandlat ovan under 1.7.
Tillämpning av 191 § UL (handräckning mot självtäkt) har förekommit i ett stort antal fall som här redovisas endast till någon del. Handräckning för borttagande av hinder för trafiken på väg har beviljats bl. a. i NJA 1970 not.C 77, not. C 749 och not. C 964. I NJA 1972 s. 641 hade domstol med stöd av samäganderättslagen förordnat att viss lös egendom skulle säljas på offentlig auktion och utsett god man att ombesörja auktionen. Den som innehade egendomen vägrade att utlämna den till gode mannen. Denne fick då på begäran handräckning enligt 191 § för egendomens utfående. — Handräckning för egendoms utfående beviljades också i NJA 1970 not. C 170. —För borttagande av skyltar gavs handräckning i NJA 1970 not. C 419 och iNJA 1972 not. C 362 fick ett kraftbolag handräckning för att kunna fälla och kvista träd och buskar som var hinderliga eller för säkerheten farliga för vissa elektriska ledningar. — I SvJT 1973 rf. s. 45 fick tomtägare handräckning för att på granntomten kunna taga i anspråk ett område för vägändamål i enlighet med föreliggande servitutsavtal. — Ytterligare kan nämnas att i NJA 1972 not. C 301 handräckning gavs för avhysning av en person från en fastighet där han bodde utan rätt. Självfallet har icke alla ansökningar om handräckning enligt 191 § vunnit bifall. I SvJT 1972rf. s. 47 hade begärts att en medlem (H) i en bostadsförening skulle avhysas på grund av försummad betalning. HovR:n anförde: Nyttjanderätten, som grundar sig på H:s medlemskap i föreningen, kan ej hänföras till eller likställas med de fall som upptages i 192 § UL. Vid det förhållandet att H:s medlemskap ej upphört kan ej heller 191 § tillämpas. — I NJA 1974s. 472 förelåg följande situation. A och B hade sammanbott under äktenskapsliknande former. Efter brytning lämnade A hemmet och begärde senare att utfå vissa möbler som A beställt och betalat. B invände att han i lika mån som A tillskjutit medel för förvärvet av möblerna och att dessa tillhörde dem gemensamt. Sannolika skäl ansågs föreligga för B:s påstående om samäganderätt och B kunde därför icke i handräckningsmålåläggas utlämna möblerna. — Även i NJA 1974 s. 621 vägrades handräckning. Ägaren (A) av en fastighet hade låtit uppsätta en haspad men ej låst länk över väg på fastigheten för att motverka obehörig trafik påvägen. Åtgärden ansågs ha medfört endast ringa men för ägaren (B) av annan fastighet vilken brukat nyttja vägen för utfart. Vid sådant förhållande kunde A inte anses ha genom sin åtgärd tagit sig själv rätt mot B (sökanden i målet). — Frågan om vem som är att anse som sökandens rätta motpart vållar stundom bekymmer. I NJA 1972 s. 63 avvisades sökandens talan om borttagande av ett staket därför att talan riktats endast mot en av dem som satt upp staketet. — I NJA 1973 not. C 216 ansågs talan böra upptagas oaktat det av ansökningen ej klart framgick vem som var sökandens motpart, B eller hans hustru W. Båda makarna hade dock ingått i svaromål.
Antalet fall där tillämpning påkallats av 192 § UL (vräkning av arrendator, hyresgäst eller bostadsrättshavare) har också varit stort och endast
vissa fall redovisas här. I SvJT 1970 rf. s. 79 förelåg en närmast processrättslig fråga. B förhyrde en lägenhet och hyrde i sin tur ut den till U. B yrkande hos länsstyrelsen att U skulle avhysas på grund av försummad hyresbetalning. U invände bl. a. att B själv förverkat sin hyresrätt. Länsstyrelsen yttrade: Enär B icke visat att han förfogar över lägenheten på sådant sätt att han äger föra talan om U:s skiljande från densamma, fann länsstyrelsen ansökningen icke kunna upptagas till prövning. HovR:n visade målet åter under anförande: Spörsmålet om B äger den av honom påstådda rätten till lägenheten är att bedöma, icke som en fråga om rättegångshinder utan som ett spörsmål rörande själva saken, till vilken länsstyrelsen haft att taga ställning när saken avgörs. — Ett vidlyftigt mål om vräkning från en butikslokal redovisas i NJA 1974 s. 370. Målet gällde främst frågor om giltig uppsägning förelåg och om avtal rörande fortsatt förhyrning kommit till stånd. — Under perioden har också JO gjort vissa uttalanden om vräkning. I JO 1973 s. 357 hade utmätningsman för att förbereda vräkning berett sig tillträde till lägenheten med hjälp av låssmed för att se hur mycket som fanns där. JO delade av RÅ uttalad uppfattning att åtgärden ej borde ha vidtagits innan hyresgästen åtnjutit den frist som skall lämnas vid vräkning. — I JO 1973 s. 377 redovisas hur JO vid inspektion av kronofogdemyndigheten i Stockholm fann att stadgandet i193 § 2 mom. andra punkten UL (att utsträckt anstånd med vräkning kan lämnas under förutsättning bl. a. att skälig gottgörelse lämnas) aldrig tilllämpats i Stockholm. JO erinrade om lagberedningens uttalande under förarbetena till stadgandet, att om läget var så tillspetsat att socialvården måste inskrida för att icke familjen skulle stå utan tak över huvudet, det ofta kunde vara billigare att familjen bodde kvar och socialvården betalade ersättningen för anståndstiden än att provisorisk bostad ordnades på annat håll. Även departementschefen hade antytt möjligheten att socialvården inskred och betalade gottgörelse åt vräkningssökanden. Det syntes JO som om kronofogdemyndigheten hade all anledning att ta upp denna fråga till överläggning med socialnämnden. — I JO 1973 s. 350 berörs det ofta återkommande problemet hur man skall förfara vid avhysning när den vräkte ej själv kan ta hand om sitt bohag. — Slutligen kan erinras om ett uttalande i JO 1972 s. 347. En klagande hos JO anmärkte att en länsstyrelse vid avgörande av ett handräckningsärende beaktat skrifter som inkommit efter förklaringstidens utgång. JO svarade att han fann länsstyrelsens praxis riktig. I den mån annat icke särskilt föreskrivits fick det nämligen anses gälla som allmän regel för domstolar och förvaltningsmyndigheter att avgörandet skulle grundas på allt det material som förelåg, oavsett när materialet inkommit.
1.12 Kostnad i utsökningsmål
I NJA 1972 s. 334 tillerkändes sökande, som hos överexekutor vunnit bifall till ansökan enligt 38 § UL om verkställighet av dom, ersättning för sina kostnader. — I JO 1975 s. 343 diskuteras vilken avgift som skall uttagas vid kronofogdes verkställighet av ett av domstol beslutat skingringsförbud. JO sade sig dela den uppfattning som riksskatteverket givit uttryck för i ärendet eller att övervägande skäl talade för att ansökan hos kronofogdemyndighet om verkställighet som nu sagts borde betraktas som
enskilt utsökningsmål, vari avgift om 100 kr. utgick enligt exekutionsavgiftskungörelsen, även i de fall där verkställigheten faktiskt endast innefattade delgivning. — Fallet NJA 1972 not. C 152 kan även nämnas här.A hade förpliktats betala K 250 kr. Han sände beloppet över postgiro den 8 december 1970. Beloppet bokfördes hos postgirot påföljande dag. Den 14 december 1970 begärde K utmätning. Sådan verkställdes, dock endast för uttagande av utsökningsavgift 100 kr. Länsstyrelsen upphävde utmätningen: A hade visserligen ej förmått styrka att K mottagit betalningsavin innan K begärde utmätning. Länsstyrelsen fann dock övervägande skäl tala för att avin kommit K tillhanda de närmaste dagarna efter den 9 december. HovR:n fastställde länsstyrelsens utslag och HD gav ej prövningstillstånd.
1.13 Rättsmedel i utsökningsmål
I 213 § UL — som ändrats bl. a. genom lag 1971: 495 — upptages bestämmelser om vad den har att iakttaga som vill klaga över auktion som över exekutor hållit. Särskilda regler ges i fråga om besvär över sakägarförteckningen. I äldre lydelse upptog paragrafen den regeln i fråga om besvär över borgenärsförteckningen att sådana skulle anföras i den ordning som var föreskriven för klagan över överexekutors utslag om köpeskillings fördelning så framt besvären ej avsåg bestämmande av lägsta budet eller andra villkor för försäljningen. I NJA 1972 not. C 13 hade fastighetsägaren besvärat sig över auktionen. Besvären rörde frågan huruvida viss fordran upptagits till för högt belopp i borgenärsförteckningen och angick ej omständighet av betydelse för bestämmande av lägsta budet eller andra villkor för försäljningen. Besvären skulle vid sådant förhållande ha anförts i den ordningsom var föreskriven för klagan över överexekutors utslag i fråga om köpeskillings fördelning. Besvären avvisades därför. — Med det anförda kan jämföras JO 1972 s. 324, även behandlat ovan under 1.9. I det fall som redovisas avvisades besvär över köpeskillingsfördelningen därför att besvären avsåg villkoren för den exekutiva försäljningen och följaktligen bort anföras i den ordning som gällde för överklagande av auktion.
Av 219 § jämförd med 211 § 2 mom. UL följer att talan ej får föras över beslut, varigenom hovrätt visat mål åter till överexekutor, i annat fall än när hovrättens prövning innefattar avgörande av fråga som inverkar på målets utgång. Stadgandet tillämpades i NJA 1974 s. 308. En fastighet hade sålts på exekutiv auktion och en servitutsrätt hade därvid enligt överexekutors beslut särskilt förbehållits på den grund att det ansågs ej vara anledning antaga att rättigheten belastade fastigheten till beaktansvärd skada för innehavare av fordran med bättre rätt. På talan av en fordringshavare undanröjde därefter HovR:n auktionen, enär det ansågs föreligga anledning tillsådant antagande, och visade målet åter till överexekutor. Mot HovR:nsbeslut fick servitutshavaren ej föra talan. HD yttrade bl. a. att HovR:ns prövning ej innefattade avgörande av fråga som kunde anses inverka på målets utgång; servitutshavaren kunde vid ny auktion få sina rättigheter skyddade genom förbehåll enligt 39 § fastighetsförsäljningslagen.
Att extraordinära rättsmedel i och för sig kan användas i utsökningsmål framgår av ett flertal avgöranden under perioden, ehuru exempel saknas på att ansökan bifallits. Se exempelvis NJA 1971 not. C 5 och 6 och NJA 1973
not. C 15 (resning begärd men ej given av utslag i mål om utmätning), NJA 1971 not. C 138 och 200 (dito av utslag i mål om handräckning resp. vräkning), NJA 1971 not. C 276, NJA 1972 not. C 174 och NJA 1974 not. C 39 (ansökan om återställande av försutten tid för fullföljd av talan i mål om utmätning) samt NJA 1972 not. C 312 (ansökan om dito för fullföljd avtalan mot verkställd utmätning). — I NJA 1972 s. 181 refereras ett resningsärende. I handräckningsmål angående tillträde till byggnader å fäbodelott hade förklarats, att oklarhet rådde huruvida sökanden blivit ägare till andel i fäbodelotten, varför ansökningen om handräckning inte kunde bifallas. Den omständigheten att det sedermera blivit rättskraftigt avgjort att sökanden hade sådan rätt ansågs ej vara av beskaffenhet att föranleda resning i handräckningsmålet. HD erinrade att det var sökanden obetaget att göra ny ansökan om handräckning.
Beslut varigenom fordran fastställts att utgå med särskild förmånsrätt i fast egendom förlorar enligt 86 § UL sin utmätningsverkan, om ej borgenären senast två månader efter det beslutet vann laga kraft begärtförsäljning av egendomen. I NJA 1973 not. C 136 förelåg en ansökan om återställande av försutten sådan tid. HD fann ansökningen icke lagligen kunna komma under bedömande. — Här må också erinras om NJA 1970 not.C 1025 och NJA 1974 not. C 251, åberopade ovan under 1.7 (tid som sägsi 69 § UL kan ej återställas).
1.14 Återtagande av avbetalningsgods
I JO 1971 s. 401 redogörs för ett fall där säljaren begärt återtagning av två taxibilar, sålda på avbetalning. Säljaren åberopade ett såsom "triplikat" betecknat exemplar av avbetalningskontraktet och begärde att köparen inte skulle underrättas om ansökningen och att utmätningsman genast skulle taga vård om bilarna. Utmätningsmannen sökte personlig kontakt med köparen. När detta inte lyckades lät han bl. a. genom taxiradion meddela köparen att bilarna skulle ställas vid taxistationen eller på kronofogdemyndighetens gård där de skulle tagas om hand av myndigheten. Ansökningen återkallades sedermera. JO framhöll till en början, att han inte kunde finna annat än att triplikatet var att betrakta som en huvudskrift, en av tre sådana. Något krav på att alla huvudskrifter skulle inges hade icke uppställts i lagen. Det angivna exemplaret angavs vara återförsäljarens exemplar. Köparens exemplar fick denne själv åberopa om handlingen skulle ha någon betydelse. För vilket ändamål det tredje exemplaret var avsett framgick inte. Att kräva att sökanden skulle inge detta redan när ansökningen gjordes syntes föra för långt. Rimligen måste ett sådant krav — om det alls kunde ställas — f åbero av vad köparen hade att andraga. JO kunde därför inte finna att utmätningsmannen förfor fel när han godtog triplikatet som underlag för verkställighet. Beträffande åtgärden att söka köparen genom taxiradion sade JO, att tillvägagångssättet var ägnat att ge förfarandet en för köparen högst obehaglig och menlig publicitet och stod i uppenbar strid mot den diskretion som utmätningsman alltid i görligaste mån skulle visa.
Frågan hur utmätningsman skall förfara när köparen inte infunnit sig vid handräckningstillfället för att taga hand om godset behandlas i JO 1973s. 378 (jfr härom också JO 1976/77 s. 216).
Den omständigheten att säljaren försatts i konkurs utgör ej skäl för ut
mätningsman att av egen drift uppskjuta förrättningen, se JO 1973 s. 378, där också behandlas frågan om till vem godset då bör utlämnas.
I JO 1975 s. 338 behandlas frågan, om återtagning får ske när köparen efter det säljaren inkommit med sin ansökan betalar resterande köpeskilling men ej kostnaderna å handräckningsärendet. JO uttalade, att det enligt hans mening följde av 6 § och 2 § andra stycket i lagen om avbetalningsköp att köparen inte kunde avvärja att godset återtogs genom att betala vad säljaren enligt dessa lagrum hade att fordra med undantag av kostnaderna å ärendet; även kostnaderna måste betalas, annars fick återtagning ske.
1.15 Införsel
2 § införsellagen, objekt för införsel. I SvJT 1971 rf. s. 10 ansågs införsel icke kunna äga rum i statligt omställningsbidrag (enligt 71 § arbetsmarknadskungörelsen) vilket icke utgjorde ersättning för utfört arbete. — I NJA 1972s. 421 medgavs införsel i medel som vid fördelning av fiskelags intäkter tillföll medlem i ersättning för att han personligen deltog i fisket. — Taxiägare i Stockholm är anslutna till en trafikförening. Denna utbetalar ersättning till dem för s. k. kreditkörningar. Dessa ersättningar brukar i genomsnitt motsvara cirka 25 % av taxiägarnas bruttoinkomst. Ersättningen har ansetts vara av beskaffenhet att kunna tagas i anspråk genom införsel, NJA1974 s. 320. — Belopp som utgår enligt den statliga lönegarantin vid konkurs kan tagas i anspråk genom införsel, se JO 1973 s. 369, behandlat nedan under 2.9. — Slutligen må här hänvisas till JO 1974 s. 439 där framställningen rör frågan, om och i så fall under vilka förutsättningar införsel får anordnas i en hantverkares kundfordringar.
7 § införsellagen, införsel för böter. I JO 1971 s. 401 framhålls att en förutsättning härför är att bötesdomen vunnit laga kraft.
9 § införsellagen, utredningen i införselmål. Frågor härom diskuteras i JO 1975 s. 340. Bl. a. framhålls att det inte är ovanligt att gäldenären vägrar medverka. Detta får enligt JO inte hindra beslut om införsel utan utmätningsman har då att med anlitande av andra kunskapskällor införskaffa erforderlig utredning.
22 § införsellagen. Enligt detta lagrum äger utmätningsman, om gäldenären arbetar i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning, under vissa förutsättningar ålägga arbetsgivaren att till utmätningsmannen utge så mycket som kunnat uttagas genom införsel om skälig lön utgått för arbetet. I JO 1972 s. 344 diskuteras om stadgandet är tillämpligt även när arbetsgivaren är ett aktiebolag. JO kunde inte finna någon anledning varför stadgandet i princip skulle vara otillämpligt när arbetsgivaren är ett aktiebolag. Utrymme för tvekan syntes föreligga endast när gäldenären ägde del i bolaget eller hela aktiestocken. Frågan om stadgandets tillämpning fick härvid förmodligen bero på arten av gäldenärens arbetsinsats och omständigheterna i övrigt. JO hänvisade till vissa uttalanden under förarbetena till stadgandet i fråga.
1.16 Särskilda problem vid indrivning av skatt
Det förekommer att utmätningsman medger att den skattskyldige får betala av på sin skuld. I JO 1972 s. 347 diskuteras några problem som härvid
uppkommer. — Om de problem för sysselsättningen i orten som kan uppkomma vid en alltför hårdhänt indrivning mot företagare och i vad månfiskala intressen kan få ställas något i efterhand diskuteras i JO 1973 s. 374.— I JO 1972 s. 348 f påtalas tre fall där personer utsatts för skattekrav trots att någon skuld inte förelegat.
Om arbetsgivarens regressrätt enligt 76 § uppbördslagen, när han betalat skatt som rätteligen bort avdragas på arbetstagares lön och hans rätt att då vända sig direkt till utmätningsman talas i JO 1973 s. 375. Om restavgiftens beräknande i sådant fall görs ett uttalande på samma ställe.
I 75 § 2 mom. kommunalskattelagen och 15 § 2 mom. lagen om statlig inkomstskatt ges regler om ansvaret för skatter som påförts avliden person. I SvJT 1972 rf. s. 19 framhålls att för sådan skuld svarar dödsboet ej medmera än tillgångarna i boet. Efterlevande makes hälft av en för makarna gemensamt lagfaren fastighet ingick icke i dödsboet, oavsett om den var enskild eller giftorättsgods, och kunde därför inte tagas i mät för skatterna.— I detta sammanhang kan också erinras om ett uttalande i JO 1973 s. 376 att eventuella skattekrav mot dödsboet bör tillställas boutredningsmannen, när sådan finns utsedd, och inte dödsbodelägare.
I flera fall kan enligt särskilda bestämmelser kvittning äga rum mellan kronans krav på ogulden skatt och skattskyldigs restitutionsfordran. I JO1973 s. 372 framhålls att frågan, om kvittning eller utmätning skall tillgripas,får betydelse om den skattskyldige har också andra skulder, och att reglerna om besvär blir olika. — I JO 1973 s. 373 redogörs för vissa fall där kvittning ansetts ej komma i fråga (mervärdeskatt ./. skatt enligt uppbördslagen). — I JO 1974 s. 441 diskuteras vad som skall iakttagas vid besvär över kvittningsbeslut (besvär prövas i sista instans av regeringsrätten).
1.17 Tillämpning av vissa andra lagar
1.17.1 Lagen om arbetsgivares kvittningsrätt
I JO 1973 s. 368 redogörs för iakttagelser som JO gjort rörande lagens tilllämpning hos kronofogdemyndigheterna och för vissa ställningstaganden från JO:s sida. Kvittningsärenden synes förekomma ganska sparsamt.
1.17.2 Lagen om verkställighet av bötesstraff
Sedan utmätningsman hos åklagare hemställt om förvandling av böter, äger utmätningsmannen, enligt vad som uttalas i JO 1974 s. 434, inte lämna anstånd med handläggningen av förvandlingsmålet. Inte heller är det förenligt med bötesverkställighetslagen och tillämpningskungörelsen till denna att utmätningsman begär återkallelse i bötesförvandlingsmål för att därefter träffa avbetalningsuppgörelse eller lämna anstånd i indrivningsmålet. — Här kan också hänvisas till JO 1971 s. 397, JO 1975 s. 343 och SvJT 1971 rf. s.45, allt behandlat ovan under 1.5. Gäldenärens beneficium.
1.17.3 Lagen 1927:56 om gälds betalning genom penningars allmänt förvar
Lagen tillämpades i NJA 1973 s. 752. L hade nedsatt hyra för tre månader hos överexekutor under åberopande av att han inte visste vem som var borgenär. HD framhöll sammanfattningsvis, att det av vad L yttrat i målet framgick att han i vart fall dåmera inte gjorde gällande att annan än någon
av två angivna föreningar var berättigad att lyfta medlen. Annan än föreningarna hade inte hos överexekutor givit till känna anspråk på beloppen eller något av dem. Föreningarna var ense om att medlen borde utbetalas till dem samfällt. Denna begäran skulle villfaras.
1.17.4 12 kap. 21 § jordabalken
Enligt detta lagrum får hyresgäst i vissa fall, när han vill göra avdrag på hyran, nedsätta beloppet hos överexekutor. I NJA 1974 s. 385 framhöll HD att överexekutor, när någon som uppger sig vara hyresgäst begär att få nedsätta belopp enligt 12 kap. 21 §, skall tillse att sökanden skriftligen lämnat sådana uppgifter som är särskilt föreskrivna, bl. a. om det påstådda hyresförhållandet, och ställt godtagbar säkerhet samt på grundval av sökandens uppgifter taga ställning till ansökningen. I själva nedsättningsärendet kunde däremot ej komma i fråga att i vidare mån pröva huruvida förutsättningarna för tillämpning av nedsättningsreglerna var för handen.
2. Konkurs, statlig lönegaranti vid konkurs1
2.1 1 kap. KL, gäldenärs försättande i konkurs
I SvJT 1973 rf. s. 73 ställdes konkursdomare och HovR inför den intrikata frågan, om dödsbo efter den som vid sin död var försatt i konkurs kan försättas i konkurs. Frågan besvarades nekande av konkursdomaren men jakande av HovR:n. De skäl som HovR:n anförde till stöd för sin meningsynes förf. skäligen knapphändiga, sedda mot bakgrund av avgörandet iNJA 1945 s. 177.
Vid indrivning av skatt förekommer det att kronofogdemyndighet medger den skattskyldige en viss tids anstånd, vanligen under villkor att avbetalningar sker enligt en uppgjord plan (jfr bl. a. NJA 1959 s. 238 och NJA1971 s. 375, anmärkt ovan under 1.10). I NJA 1974 s. 445 hade, sedan kronan sökt skattskyldig i konkurs för ogulden skatt, överenskommelse träffats mellan kronofogdemyndigheten och den skattskyldige att konkursansökningen inte skulle fullföljas, om den skattskyldige senast viss dag, till vilken ansökningen var utsatt att behandlas i rätten, avbetalat visst belopp på skatteskulden. Den skattskyldige avbetalade överenskommet belopp i rätt tid. Vid dessa förhållanden ansågs att kronan, när konkursansökningen behandlades i rätten, icke ägt påkalla den skattskyldiges försättande i konkurs.
Konkursansökan skulle enligt 7 § KL (som svarar mot 6 § enligt lag1975: 244) göras hos konkursdomaren i den ort där gäldenären hade sitt allmänna tvistemålsforum. I NJA 1974 s. 311 uppkom vid tillämpning av forumregeln fråga, huruvida gäldenären, som var svensk medborgare men lämnat Sverige och flyttat till Spanien, ägde hemvist i Spanien. Under hänvisning bl. a. till att belägg saknades för att gäldenären vid tiden för konkursansökningen slagit sig ned på viss ort i Spanien under förhållanden som medfört att han vid tillämpning av 10 kap. 1 § sista stycket rättegångsbalken skulle anses äga hemvist i Spanien besvarade HD frågan nekande.
Enligt 16 § KL (lydelsen enligt lag 1975: 244 innefattar i sak intet nytt) utgör i mål angående egendomsavträde gäldenärens utevaro inte
hinder för målets handläggning och avgörande. I JO 1973 s. 111 påpekas, att rätten även vid gäldenärens utevaro torde ha att pröva konkursgrunderna enligt 2 § KL (lydelsen före lagändringen 1975: 244). Gäldenärens utevaro torde alltså inte ensamt för sig innefatta tillräckliga skäl för bifall till konkursansökningen.
I JO 1975 s. 117 påpekas, att första borgenärssammanträdet skall hållas inom den tid som anges i 19 § tredje stycket (19 § första stycket enl. lag1975: 244) KL. Att det var semestertid och därför svårt för t. ex. rättensombudsman att inställa sig innefattade inte lagligt skäl för att låta sammanträdet anstå.
2.2 2 kap. KL, konkursbos omfattning, återvinning
NJA 1974 s. 660 rör fråga om äganderättsförbehålls giltighet mot konkursbo. Till ett bolag, som på entreprenad uppförde en byggnad, hade levererats s. k. industriportar, vilka efter inmontering skulle få karaktär av fast egendom. Innan inmontering skett gick bolaget i konkurs. Äganderättsförbehållet ansågs gälla mot konkursboet.
Fråga om återvinning har varit före i flera avgöranden under perioden. Genom lag 1975: 244 har sedermera återvinningsreglerna grundligt omarbetats. Någon hänvisning till de nya reglerna görs inte i det följande.
Det komplicerade fallet NJA 1973 s. 635 rör bl. a. tillämpningen av 29 och 34 §§ KL. I målet förelåg bl. a. fråga om giltigheten av en panträttsupplåtelse eller säkerhetsöverlåtelse avseende tillgodohavande som skulle intjänas framdeles. HD uttalade bl. a. att säkerhetsöverlåtelse i de hänseenden som var aktuella i målet måste anses följa samma regler som pantsättning. Omständigheterna föranledde icke till att rättshandlingen ej skulle i och för sig beaktas även i förhållande till upplåtarens övriga borgenärer. Verkan av pantsättning med giltighet mot dem kunde emellertid ej anses ha inträtt förrän efter hand som tillgodohavandet intjänats. Det var ostridigt dels att panträttsupplåtelsen avsett gäld som vid den tiden redan hade uppkommit, dels att tillgodohavandet hade blivit till ett belopp av 12 388 kr.intjänat inom 60 dagar från ingivandet av konkursansökningen. Beträffande denna del av tillgodohavandet fick konkursgäldenären anses ha inom tid som avsågs i 29 § KL lämnat pant för gäld vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats.
I NJA 1974 s. 378 yrkades återgång enligt 30 § KL av skattemedel som gäldenären inbetalat kort före konkursutbrottet. Därvid uppkom frågor om förutsättningarna för att kronan skulle anses ha haft skälig anledning till antagande att gäldenären var på obestånd.
NJA 1974 s. 52 förtjänar att nämnas i detta sammanhang även om avgörandet närmast rör borgensmäns ansvar. Rubriken lyder: "Fordran till säkerhet för vilken ingåtts borgen av två personer betalades av huvudgäldenären till borgenären och i samband därmed återställdes den handling som innehöll borgensförbindelsen till borgensmännen. Några dagar efter betalningen försattes gäldenären i konkurs och borgenären återbetalade på anmodan av konkursboet, som hänvisade till 30 § konkurslagen, beloppet till boet. Borgenären har ansetts kunna utkräva beloppet av borgensmännen."
I NJA 1974 s. 173 fastslogs, att 2 § lagen om beräkning av lagstadgad tid måste anses tillämplig i fråga om den i 31 § KL upptagna tidsbestämmelsen
(verkan av utmätning går åter om konkurs följer på ansökan som gjorts inom 30 dagar).
NJA 1971 s. 85 rör tillämpningen av 33 § första stycket första punkten KL och 13 kap. 2 § första stycket giftermålsbalken (lydelsen före lagändringen 1973: 645). I anledning av hemskillnad hade bodelning verkställts mellan makar. Sedermera blev mannen eftertaxerad och påförd skatt för inkomster som han haft före hemskillnaden. Mannen försattes i konkurs. Konkursboet yrkade efter stämning å hustrun att bodelningen skulle gå återe när mannen i märklig mån eftergivit sin rätt. Hustrun genmälde bl. a. att mannen vid tiden för bodelningen varit solvent och att han icke i märklig mån eftergivit sin rätt. HD framhöll att skatteskulden, oavsett att den vid bodelningen ännu inte blivit fastställd till beloppet, vid tillämpning av stadgandet i 13 kap. 2 § giftermålsbalken om tilldelning för gäld var att anse som gäld tillkommen före hemskillnaden. Genom att icke begära tilldelning av sitt giftorättsgods för täckning av skatteskulden hade mannen vid bodelningen i märklig mån eftergivit sin rätt.
2.3 3 kap. KL, boets förvaltning
Den som är likvidator i aktiebolag kan ej förordnas till förvaltare i bolagets konkurs, NJA 1970 s. 193.
Enligt 45 § KL tillkommer det borgenärerna att på första borgenärssammanträdet välja förvaltare. Beslut fattas med en på visst sätt kvalificerad majoritet. Kan beslut inte åstadkommas på sådant sätt, gäller den mening som konkursdomaren biträder. I NJA 1970 s. 415 ansågs att konkursdomarens beslut att biträda en vid valet framkommen mening kunde överklagas på materiella grunder.
I JO 1971 s. 48 uttalas, att rättens ombudsman ej bör teckna borgen för ett av konkursboet upptaget lån. Däremot finner JO det svårt att bestämt hävda att konkursförvaltaren principiellt bör vara förhindrad att teckna borgen för en massa skuld.
I 70 § KL ges regler om försäljning av fast egendom under konkurs. Försäljning kan ske på exekutiv auktion men också, under vissa förutsättningar, i annan ordning. I NJA 1972 s. 633 hade A i gäldenärs konkursbevakat fordran med yrkande om förmånsrätt på grund av en till säkerhet för fordringen lämnad inteckning i gäldenärens fastigheter. Konkursförvaltaren sålde fastigheterna under hand utan att ha inhämtat A:s medgivande (köparen åtog sig betalningsansvar för fordringen). Försäljningen ansågs medföra att A väl ej kunde få utdelning i konkursen men att han istället ägde en massa fordran mot konkursboet motsvarande det bevakadebeloppet. — I NJA 1974 s. 306 — anmärkt ovan under 1.9 — hade förvaltaren begärt exekutiv försäljning av vissa konkursboets fastigheter. Innan försäljning kom till stånd blev konkursen avskriven jämlikt 186 §KL (ej tillgång till bestridande av konkurskostnaderna). Förvaltaren och en borgenär, som velat ansluta sig enligt 13 § fastighetsförsäljningslagen,yrkade att försäljningen skulle fortgå. HD fann att avskrivningen i och för sig inte medfört att den för konkursboets räkning väckta försäljningsfrågan förfallit och förvaltarens rätt att taga befattning därmed upphört. Även efter avskrivning av en konkurs borde nämligen i vissa lägen konkursboets tillgångar kunna avyttras genom förvaltarens försorg, t. ex. för att få
medel till bestridande av konkurskostnaderna. I detta fall hade dock förvaltaren inte åberopat någon omständighet som kunde föranleda fullföljdav det exekutiva förfarandet. Förvaltarens yrkande kunde därför intekomma under bedömande. Vad angick borgenärens yrkande sade HD, attanslutning enligt gällande ordning inte innebär mer än att den försäljning som kunde föranledas av förvaltarens begäran skulle anses ske tillgäldande av borgenärens fordran. På anslutningen kunde således integrundas en självständig rätt att få till stånd ett exekutivt förfarande. —Här kan också hänvisas till SvJT 1972 rf. s. 17. I detta fall hade enbyggnad på konkursboets fastighet brunnit upp. Brandskadeersättningenfördelades efter samma principer som om det rört sig om köpeskillingenför en under konkurs exekutivt såld fastighet.
Om konkursdomaren på grund av gjord anmälan eller eljest finner anledning till anmärkning mot förvaltaren, kan konkursdomaren enligt 80 §KL skilja denne från befattningen. I NJA 1970 not. C 438 hade W yrkatatt förvaltaren skulle skiljas från befattningen. Yrkandet ogillades, varpåW besvärade sig över konkursdomarens beslut. HD fann att W ej hadeställning av borgenär i konkursen; på grund härav och då hans rätt ejheller i övrigt berördes av beslutet ägde W ej behörighet att föra talandäremot.
Under 3 kap. KL kan också anmärkas NJA 1973 s. 42. En advokat, somdrev sin advokatrörelse tillsammans med annan i handelsbolag gjorde sigsom konkursförvaltare skyldig till förskingring av medel som han mottagit för konkursboets räkning. Av konkursboet mot handelsbolaget ochden andre bolagsmannen förd talan om ersättning ogillades. HD framhöll (under dissens), att uppdraget som konkursförvaltare var av utpräglat personlig karaktär och att handelsbolaget ej kunde anses enbarttill följd av det advokaten lämnade uppdraget ha blivit ansvarigt för attdetta behörigen fullgjordes.
2.4 5 kap. KL, fordringar i konkurs, förmånsrätt
Enligt 100 a § KL i paragrafens lydelse före lagändringen 1975: 244 fickperson, som på grund av sitt aktieinnehav hade eller haft bestämmandeinflytande över aktiebolag, icke i bolagets konkurs göra gällande fordranpå lön eller arvode för tiden efter egendomsavträdet och för tiden dessförinnan endast under vissa förutsättningar. I NJA 1973 s. 124 uttaladeHD att stadgandet måste anses tillämpligt även i fall då någon haft bestämmande inflytande över ett konkursbolag på grund av aktieinnehav idess moderbolag. — Även i NJA 1973 s. 611 var fråga om tillämpning av100 a §. I fallet åberopades också 11 § (jfr efter lagändringen 1975: 124812 §) tredje stycket förmånsrättslagen (i näringsidkares konkurs har arbetstagare, som ägde väsentlig andel i företaget och hade väsentligt inflytande över dess verksamhet, ej förmånsrätt enligt paragrafen för fordranpå lön eller pension). K, som ägde hälften av aktierna i ett bolag och varledamot av styrelsen m. m., bevakade lönefordringar i bolagets konkurs.HD fann utredningen inte ge tillräckligt stöd för antagande att K på grundav sitt aktieinnehav haft ett bestämmande inflytande över bolaget. Stadgandet i 100 a § KL utgjorde följaktligen inte hinder för K att göra
de bevakade fordringarna gällande i konkursen. Emellertid hade K ägtväsentlig andel i bolaget. Han måste också härigenom och genom vad iövrigt blivit upplyst om hans ställning i bolaget anses ha haft ett väsentligt inflytande över dess verksamhet. Vid sådant förhållande skulle hanenligt 11 § tredje stycket förmånsrättslagen ej ha förmånsrätt enligt dennaparagraf för fordringarna.
Några avgöranden under perioden har fällts i mål om tvistig fordraneller förmånsrätt där fråga varit om hur långt rättens prövningsrätt sträckersig (jfr 104 och 106 §§ KL). Hit hör NJA 1972 s. 188 där innebörden avsåväl bevakningsinlagan som förvaltarens anmärkningsyrkande var underdiskussion. I NJA 1972 s. 354 möter problemet i sin klassiska form. Såsomanmärkning mot bevakning av fordran hade angivits att bevakningen bestreds såsom obestyrkt. Härigenom ansågs anmärkning inte vara framställdmot yrkad förmånsrätt. Som anmärkningen mot betalningsrätten ogillatsoch beslutet i denna del vunnit laga kraft, ägde borgenären erhålla utdelning med yrkad förmånsrätt. — I NJA 1973 s. 286 ansågs den omständigheten att konkursförvaltaren ej i anmärkningsskriften anfört någongrund för sitt bestridande av yrkad förmånsrätt inte medföra hinder motprövning av anmärkningen med hänsyn till bevakningsinlagans summariskainnehåll. — Även fallet NJA 1970 s. 32 bör nämnas här. Rubriken lyder:"I mål om förskottslyftning enligt 143 § konkurslagen av redovisningsmedel uppkommer fråga, huruvida i och med att anmärkning ej framställts mot redovisningsborgenärens bevakning blivit slutligt avgjort atthan — oavsett om redovisningsmedel rätteligen avskilts — äger erhållabetalning enligt sitt yrkande ur likvida medel som gäldenären innehadevid egendomsavträdet. — 106, 123, 143 och 194 a §§ konkurslagen." HD(majoriteten) hänvisade till 194 a § andra punkten KL och framhöll, attstadgandet borde ges den innebörden att dess tillämpning förutsatte attdet var ostridigt eller utrett att redovisningsmedel faktiskt fanns i konkursen. Att redovisningsborgenärens bevakning lämnats utan anmärkningav konkursförvaltaren hade därför inte medfört att den i boet befintligakassabehållningen skulle anses utgöra redovisningsmedel när nu detta bestreds av konkursförvaltaren. Vid sådant förhållande saknades anledningmedge redovisningsborgenären att lyfta betalning som sägs i 143 § KL.
Enligt 111 § sista stycket KL åligger det borgenär som anmäler fordranefter utgången av bevakningstiden att gottgöra kostnaden för kungörelseoch annan underrättelse om efterbevakningen. I JO 1973 s. 112 framhålls,att det förekommer att efterbevakande borgenär avfordras förskott ellersäkerhet för kungörelsekostnaden men att konkursdomaren i avsaknad avlagstöd därför inte torde vara berättigad att vägra kungörande av efterbevakningen på den grund att kungörelsekostnaden inte förskjutits ellersäkerställts.
Vid 113 § KL kan anmärkas fallet NJA 1974 s. 562: enskild delägare idödsbo, som var försatt i konkurs, ansågs behörig att ansöka om resning imål angående tvistiga fordringar i konkursen.
Fallet NJA 1971 s. 122 rör fråga om kvittning i konkurs, jfr 121 § KL.En mäklare som förmedlade en fastighetsförsäljning mottog av köparenett belopp avsett som handpenning. Mäklaren insatte beloppet på sittklientmedelskonto. Sedan säljaren försatts i konkurs, yrkade konkursboet
att mäklaren skulle utge handpenningen till boet. Mäklaren bestred käromålet under åberopande av sin provisionsfordran till kvittning mot konkursboets krav. HD framhöll, att den omständigheten att beloppet avskilts på sätt föreskrevs i lagen om redovisningsmedel icke innebar attmäklaren förlorat honom eljest tillkommande rätt att vid fullgörande avsin redovisningsskyldighet påkalla kvittning för motfordringen å provision.
I ett aktiebolags konkurs återkallade samtliga borgenärer sina bevakningar, varpå konkursen avskrevs jämlikt 124 § KL. Bolaget ansågs nuenligt 170 § andra stycket aktiebolagslagen (1944: 705 jfr 13 kap. 4 §aktiebolagslagen 1975: 1385) skyldigt träda i likvidation, se NJA 1970 s.256.
Flera mål under perioden rör fråga om förmånsrätt enligt 17 kap. 4 §handelsbalken resp. 11 § (efter lagändringen 1975: 1248 12 §) förmånsrättslagen (arbetstagares lönefordran m. m.). Ibland har tvisten gällt spörsmålet om ett anställningsförhållande förelegat eller icke. Hit hör NJA1972 not. C 4 (anställd eller egen företagare?), SvJT 1972 rf. s. 75 (agentmed egen firma) och SvJT 1973 rf. s. 51 (revisor som även utfört kameralauppgifter). Vidare bör nämnas NJA 1973 s. 501. Person som vid sidan avsin huvudanställning på fritiden åt annan utfört bokföring och vad därmedsammanhängde ansågs ha i förhållande till denne intagit ställning av arbetstagare i förmånsrättslagens mening.
Det har antagits att när arbetsgivare försatts i konkurs, konkursboet kansäga upp anställningen med iakttagande av skälig uppsägningstid. Grundsatsen har under perioden kommit till uttryck i NJA 1971 s. 31 (jfr numera 12 § förmånsrättslagen som dock, väl att märka, inte reglerar annatän förmånsrätten; enligt Walin-Rydin, Förmånsrättslag m. m. s. 99 skullehinder inte möta att tillerkänna arbetstagare rätt till lön i konkurs längreän sex månader som är maximum för förmånsrätt). Vidare kan nämnasSvJT 1972 rf. s. 33, där rubriken lyder: "Fråga om rätt — efter tre dagarsanställning — till uppsägningstid vid lönebevakning i arbetsgivares konkurs."
Ett fall som bör nämnas i detta sammanhang är NJA 1971 s. 336. Frågavar där om förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken för ersättning somutgavs till arbetstagare i fall där föreskriven uppsägningstid inte iakttagitsoch som utgick oavsett om arbetstagaren under uppsägningstiden skaffadesig inkomst av annat arbete. HD (majoriteten) anförde bl. a.: Fordran å ersättning till arbetstagare på grund av att arbetsgivaren underlåtit att iakttagauppsägningstid skall — oavsett huruvida den betecknats som fordran å lön,skadestånd eller annat — enligt grunderna för 17 kap. 4§ handelsbalkenutgå med förmånsrätt som där sägs först sedan avdrag gjorts för vad arbetstagaren visats under uppsägningstiden ha förtjänat eller kunnat förtjäna pågrund av ny anställning.
Ovan har erinrats om regeln i numera 12 § tredje stycket förmånsrättslagen att i näringsidkares konkurs arbetstagare, som själv ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet, ejhar förmånsrätt enligt paragrafen för fordran på lön eller pension. I NJA1972 not. C 395 var fråga om tillämpning av äldre rätt. Den omständighetenatt två personer tillsammans (men ej var för sig) haft bestämmande infly
tande över bolag utgjorde ej tillräcklig grund för att frånkänna någon avdem förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.
Här kan också hänvisas till SvJT 1973 rf. s. 60, behandlat nedan under2. 9. Fordran på ersättning för försenad löneutbetalning har ej förmånsrättenligt 11 § (numera 12 §) förmånsrättslagen.
I NJA 1973 s. 286, omnämnt i det föregående vid behandlingen av 104och 106 §§ KL, ingick HD i bedömning av förutsättningarna för tillämpning av stadgandet i 17 kap. 15 a § handelsbalken (numera 3 § förmånsrättslagen) att förmånsrätt består även om fordringen överlåtes eller tages i anspråk genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår till annan.Bolaget A hade övertagit bolaget B:s rörelse och senare gentemot B åtagitsig att till de anställda utbetala vad de på grund av rätt till semester hadeatt fordra av B. Sedan B försatts i konkurs, överlät de anställda sina fordringar på A. Huvudparten av semesterersättningarna utbetalades av A efteröverlåtelsen och för dessa belopp tillerkändes A förmånsrätt i konkursen. Ettmindre belopp hade utbetalats före överlåtelsen och för detta fick A ej förmånsrätt. Stadgandet i 6 § semesterlagen, att överlåtelse av företag icke fårinverka på arbetstagarens rätt enligt lagen, ansågs inte tillämpligt i fallet.Ej heller eljest förelåg sådana omständigheter att fordringarna och därmedförenad förmånsrätt skulle anses ha övergått till A i den mening som avsågsi 17 kap. 15 a § handelsbalken.
Fallet NJA 1970 s. 3 kan sägas röra succession på gäldenärssidan. Enstyrelseledamot i ett aktiebolag hade enligt 148 § aktiebolagslagen (1944:705 jfr 13 kap. 2 § aktiebolagslagen 1975: 1385) — försummelse att upprättalikvidationsbalansräkning — blivit personligen ansvarig för bolagets förbindelser. Sedan först bolaget och därefter styrelseledamoten gått i konkurs, bevakades i den senare konkursen under åberopande av styrelseledamotens sålunda ådragna ansvar dels lönefordringar för vilka förmånsrätt yrkades enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, dels skattefordringar för vilkayrkades förmånsrätt enligt 12 § i samma kap. Konkursförvaltaren bestredyrkandet om förmånsrätt. HD godtog anmärkningen under framhållande,att stöd i lag saknades för att en på betalningsansvar enligt 148 § aktiebolagslagen grundad fordran — vilken vilade på en i förhållande till huvudfordringen självständig grund — skulle vara förenad med samma förmånsrätt som huvudfordringen ägde i aktiebolagets konkurs.
Fallet NJA 1972 s. 246 är närmast av rent sakrättsligt intresse. Enborgenär bevakade sin fordran i konkurs under yrkande om förmånsrättenligt 17 kap. 9 § handelsbalken på grund av tre inteckningar som gäldenären utfäst sig att överlämna till borgenären. Konkursförvaltaren bestredyrkandet om förmånsrätt. Domstolarna fann att inteckningarna omhänderhafts av en person som ägde företräda såväl gäldenären som borgenären.Vid sådant förhållande ansågs laga pantsättning av inteckningarna inteha kommit till stånd.
Slutligen må hänvisas till NJA 1970 not. C 18. Mot hovrätts beslut att förklara mål angående förmånsrätt i konkurs vilande i avbidan på viss arbetsdomstolens prövning fick talan ej föras särskilt.
2.5 6 kap. KL, utdelning
I 130 § KL ges vissa regler om klander av utdelningsförslag. Dock angesinte vem som har klanderrätt. Enligt förarbetena till lagrummet har domstolen att i varje särskilt fall avgöra, om den klandrandes rätt är beroendeav utdelningen och huruvida han följaktligen bör äga föra talan i saken ellericke. I NJA 1972 s. 565 ansågs konkursgäldenären, som förmenade att förstort belopp föreslagits gå till kronan, icke behörig klandra utdelningsförslaget vid det förhållandet att den föreslagna utdelningen till kronan ejöversteg dess bevakade fordran. Klanderrätt ansågs ej heller tillkomma densom icke bevakat men jämte gäldenären var betalningsskyldig för bevakadfordran (dissens inom HD i sist berörda fråga).
I NJA 1972 s. 633, anmärkt även ovan 2.3, fastslog HD att massaborgenär ägde klandra utdelningsförslag såvitt angick den omfattning i vilkenkonkursboets medel enligt förslaget tages i anspråk för utdelningen. Vidbifall till massaborgenärens talan tillerkändes honom ersättning för rättegångskostnaderna, även kostnaden för klandertalans kungörande, att gäldasav konkursboet.
I 143—145 §§ KL (obs. ändring i 143 § genom lag 1975: 1251) ges regler om förskottslyftning av betalning. I NJA 1974 s. 161 ansågs borgenär,som bevakat förmånsberättigad lönefordran och förskottsvis uppburit betalning, skyldig återbetala förskotten i den mån dessa översteg vad hanslutligen hade rätt att utfå som utdelning. — Här kan också hänvisas tillNJA 1970 s. 32, behandlat ovan under 2.4.
2.6 8 kap. KL, borgenärssammanträden
Här anmärks endast NJA 1970 s. 415, behandlat ovan under 2.3.
2.7 9 kap. KL, fattigkonkurs
I JO 1972 s. 73 hade en borgenär ansökt om en gäldenärs försättande ikonkurs. Gäldenären medgav konkursansökningen samt uppgav att hans boicke torde förslå till bestridande av konkurskostnaderna. Han föreslog tillgod man en namngiven advokat, som skriftligen förklarat sig villig att mottaga uppdraget. Konkursdomaren försatte gäldenären i konkurs, beslöt attkonkursen skulle handläggas enligt 185 § KL samt utsåg den föreslagneadvokaten till god man. Borgenären klagade nu hos JO över att han ejfått yttra sig över förslaget till god man. Han ifrågasatte om inte borgenären i förekommande fall borde underrättas om att gäldenären medgivitkonkursansökningen och att fattigkonkurs var aktuell. JO framhöll, attskyldighet inte fanns stadgad för konkursdomaren att underrätta borgenärenom att gäldenären medgett ansökningen eller att gäldenären uppgett atthans bo inte förslog till konkurskostnadernas bestridande och lämnat förslag på god man. Någon allmän skyldighet av detta slag — oaktat uttryckligt stadgande saknades — kunde inte heller anses föreligga. Innan konkursdomaren avgjorde frågan om konkursen skulle handläggas som tillgångskonkurs eller som fattigkonkurs och, i förekommande fall, utsåg god
man kunde han ibland ha anledning att kontakta borgenären och andraför att få underlag för sin bedömning.
I JO 1973 s. 111, anmärkt även under 2.1 här ovan, påpekas att prövningen huruvida konkurs skall handläggas som fattigkonkurs ankommerpå konkursdomaren, inte på rätten.
Enligt 185 § KL skall konkurs handläggas som fattigkonkurs, om konkursdomaren finner anledning till antagande att gäldenärens bo icke förslår till bestridande av konkurskostnaderna och säkerhet ej genast ställsför sagda kostnader. I SvJT 1974 rf. s. 74 ansågs en (av kronan såsom konkurssökande ställd) till beloppet begränsad ansvarsförbindelse i och för sigkunna accepteras. Som beloppet emellertid inte kunde antagas täcka kostnaderna för en ordinär förvaltning fram till eventuell slututdelning kundesäkerheten inte godtagas.
2.8 11 kap. KL, särskilda bestämmelser
Vid 194 a § anmärks NJA 1970 s. 32, behandlat ovan under 2.4.
Vid 210 § anmärks NJA 1970 s. 415, behandlat under 2.3 här ovan.
Slutligen kan vid 211 § hänvisas till JO 1975 s. 117 där det framhållesatt mål angående försättande i konkurs icke får handläggas under medverkan av nämnd.
2.9 Lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs jämte tillämpningsförfattning
Enligt 2 § lönegarantilagen utgår betalning enligt garantin för sådan fordranpå lön e. d. som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (före lagändringen 1975: 1250 11 §) och för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 § samma lag (före lagändringen 1975: 1250 11 eller12 §). I SvJT 1973 rf. s. 60 ansågs lönegarantin inte omfatta ersättning somarbetsgivare enligt bestämmelse i kollektivavtal varit skyldig att utge pågrund av försenad löneutbetalning. Denna ersättning var nämligen inteförenad med förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen.
När konkurs handläggs enligt 185 § KL, utgår enligt 3 § — jämförd med7 § — lönegarantilagen betalning enligt garantin endast om fordringenblivit känd för kronofogdemyndigheten inom viss tid. Fråga om tillämpningav denna regel var uppe i SvJT 1974 rf. s. 75. Det resultat man där komtill har sedermera bekräftats genom lagändringen 1975:1261: Fordringenmåste ha blivit känd inom ett år från det beslut om avskrivning av konkursen vunnit laga kraft.
I JO 1973 s. 369 framhålls, att hinder inte kan anses möta mot att belopp som utgår enligt lönegarantin tas i anspråk genom utmätning ellerinförsel, även om exekution inte tidigare beslutats i lönen (jfr 5 § i lagen).
Avgörandet i NJA 1974 s. 13 har efter lagändringen 1975: 1261 förloratmycket av sitt intresse. Talan som avsågs i 9 § första stycket lönegarantilagen (stycket har genom lagändringen utgått) kunde riktas mot aktiebolag,
som enligt 170 § första stycket aktiebolagslagen (1944: 705 jfr 13 kap. 19 §aktiebolagslagen, 1975: 1385) var att anse som upplöst.
Tid för anförande av besvär mot kronofogdemyndighets beslut som avsesi 9 § lönegarantilagen (före lagändringen 1975: 1261 9 § andra stycket) haransetts kunna återställas, NJA 1974 not. C 16.
Enligt 16 § kungörelsen (1970: 745) om statlig lönegaranti vid konkursfår länsstyrelsen förordna kronofogdemyndighet att företräda staten ikonkursen i fråga om statens rätt på grund av betalning av lönegarantibelopp. I JO 1973 s. 369 framhålls, att förordnande att företräda staten ikonkursen bör ges åt endast en kronofogdemyndighet nämligen i den ortdär konkursgäldenären har sitt hemvist. — I JO 1974 s. 621 sägs, att tilllämpning av 16 § inte kommer i fråga när konkursen handläggs enligt 185 §KL. Någon utdelning till borgenärerna blir ju inte aktuell och i regel ärkonkursen redan avslutad innan länsstyrelsen får kännedom om den.