Än en gång om panträtt vid kredit i checkräkning
På grund av justitierådet Gösta Walins artikel i SvJT 1976 s. 728 känner jag mig nödsakad att än en gång ta till orda i den fråga som rubriken anger. Jag skall emellertid inte uppehålla mig vid enskildheter i de inlägg som gjorts. I stället skall jag söka lämna ett positivt bidrag genom att klargöra vad de ofta åberopade motiven till 1971 års ändringar i JB utvisa i den föreliggande frågan.
    När JB utfärdats i december 1970 för att träda i kraft vid årsskiftet 1971—72 och man började förbereda sig på att tillämpa de nya reglerna om panträtten, uppstod en viss oro på skilda håll. Betänkligheter vållades bl. a. av principen att en pantsättning av ett pantbrev, för att räknas som giltig, måste verkställas av ägaren till fastigheten. Visserligen inskränktes principens tillämplighet genom en bestämmelse om godtrosförvärv av panträtt i 6:7 st. 1. En pantsättning, som en tidigare ägare gjort efter att ha överlåtit fastigheten, skulle anses giltig, om kreditgivaren varken känt eller bort känna till ägareväxlingen samt den nye ägaren ej sökt lagfart när pantsättningen ägde rum. Men man var icke nöjd med att få en så begränsad regel om godtrosförvärv, eftersom det skulle ställa sig ytterst besvärligt att ta reda på om lånesökanden stod som lagfartshavare i fastighetsbokenden dag då pantsättningen skedde. Man diskuterade även vilka konsekvenser den nya lagstiftningen skulle få beträffande kredit i löpande räkning och kredit mot generellt hypotek.

 

Karl Olivecrona 479    Ett samarbete mellan kreditorganisationerna inleddes med syfte att utverka vissa ändringar i JB. I en skrivelse den 16 juni 1971 till chefen för justitiedepartementet framhölls bl. a., att det rådde osäkerhet om tolkningen av lagen för de fall att ett pantbrev lämnats till en kreditgivare som generellt hypotek, resp. som säkerhet för kredit i löpande räkning. Det ifrågasattes om inte den nya panträttskonstruktionen medförde, att panträtt skulle uppkomma först när kreditgivaren förvärvade en fordran mot kunden genom att göra en utbetalning. I så fall skulle förnyad ägarekontroll bli behövlig varje gång en utbetalning verkställdes. Om regleringen hadedenna innebörd, måste stor osäkerhet och betydande besvär uppstå för den händelse pantbrev överhuvudtaget skulle accepteras som generellt hypotek, resp. som säkerhet för kredit i löpande räkning. Kreditgivarna kunde ju inte hela tiden hålla sig underrättade om lagfartsförhållandena.1
    Den 27 augusti 1971 hölls ett sammanträde i justitiedepartementet, varvid kreditorganisationernas representanter preciserade sina önskemål. Häröver upprättades inom departementet en den 2 september 1971 daterad promemoria. Av denna framgår tydligt hur departementets representanter uppfattade kreditorganisationernas önskningar och vilka reflektioner dessa föranledde.
    Under rubriken "Den sakrättsliga verkan av panträttsupplåtelse avseende framtida fordran" anfördes följande beträffande generella hypotek och s. k. successiva fordringar (Förhandlingarna s. 47 f):

 

"Kreditorganisationerna har satt i fråga om inte JBs panträttskonstruktion medför att panträtt inte uppkommer förrän i samband med att en fordran uppkommer genom varje särskild utbetalning. Om regleringen skulle ha denna innebörd, uppstår betydande praktiska olägenheter för kreditgivarna. Kreditorganisationerna föreslår därför att i JB tas upp en regel av innehåll att nyägare av en intecknad fastighet skall vara bunden av panträttsupplåtelse som avser fordran som kan uppkomma i framtiden, om borgenären inte får kännedom om äganderättsövergången. Vad först angår de successiva fordringarna är det tydligt att borgenären inte har något sakrättsligt skyddat anspråk i den intecknade egendomen i form av panträtt i vidare mån än som svarar mot hans fordran vid varje tidpunkt. Det är likaledes tydligt att pantförskrivningen bör kunna utformas på ett sådant sätt att pantavtalet kommer att omfatta ökningarna av fastighetsägarens skuld. Problem uppkommer först i det läge då ny ägare till fastigheten har sökt lagfart. Den del av pantbrevets belopp som överstiger borgenärens fordran vid köpetillfället, utgör enligt förarbetena ett ägarhypotek som tillkommer den nye ägaren (jfr 6: 9 första stycket andra punkten JB och prop. del B s. 320). För att detta skall få tas i anspråk för senare uppkommande fordringar bör enligt de principer som ligger bakom JB den nye ägaren pantförskriva ägarhypoteket. Det torde inte i praktiken kunna krävas, att borgenären håller sig underrättad om äganderättsförhållandena varje gång en utbetalning sker. För att överlåtelsen skall få verkan mot honom på så sätt att han inte skall kunna göra panten gällande i fråga om utbetalningar som skett efter överlåtelsen och som han kunnat förhindra bör rimligen förutsättas, att han visste om överlåtelsen. Enbart det förhållandet att inskrivning skett skulle därvid inte tillmätas betydelse. I praktiken torde borgenären som regel få kännedom om överlåtelsen genom underrättelse från säljaren eller köparen i samband med att fråga kom upp om att avräkna ägarhypoteket på köpeskillingen. Rätten att vidare utnyttja pantsäkerheten bör lämpligen upphöra när sådan underrättelse sker.

 

 

1 Se Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution: Förhandlingar 1970—1973 s. 28. I samma häfte av förhandlingarna trycktes även en del annat material rörande förhistorien till 1971 års ändringar i JB. 

480 Karl Olivecrona    Vad sedan gäller de generella hypoteken får det anses ligga i linje med panträttskonstruktionen i JB att generella pantförskrivningar omfattar de olika slags fordringar som borgenären vid varje tidpunkt har mot långivaren. (Bör vara låntagaren.) Man har således att se komplexet av fordringar som ett paket som omfattas av en och samma panträttsupplåtelse. I övrigt äger de synpunkter som anlagts på de successiva fordringarna tillämpning här."

 

Här fingo alltså kreditorganisationerna ett svar på sin fråga om den rätta tolkningen av 6: 7 st. 1 i dess dåvarande lydelse. Lagrummet skulle tolkas just så som de befarat.
    För den händelse svaret blev detta hade kreditorganisationerna framställt en önskan om införande av en ny regel i JB. Denna borde innebära att kreditgivaren skulle få säkerhet i pantbrevet för de fordringar gentemot kontohavaren som han förvärvade intill dess han fått veta att fastigheten övergått till ny ägare. Det skulle inte spela någon roll om en ny ägare redan tidigare sökt lagfart.
    Härtill gjordes i promemorian den kommentaren att kreditorganisationernas önskemål borde bifallas. I enlighet därmed upprättades ett förslag om ett tillägg till 6: 7.2
    Från kreditorganisationerna framfördes aldrig något önskemål om att ett pantbrev skulle kunna utnyttjas som säkerhet även för fordringar förvärvade efter det att kreditgivaren fått kännedom om en ägareväxling. Det hade varit förvånande om departementet på eget initiativ infogat en sådan regel i JB. Det skedde inte heller.3
    I propositionen föreslogs en viktig ändring i det allmänna stadgandet om godtrosförvärv av panträtt efter överlåtelse av den intecknade fastigheten (6: 7 st. 1). Ändringen innebar att man uteslöt de ord som medfört att möjligheten till godtrosförvärv klipptes av genom att en ny ägare sökte lagfart. Därigenom bortföll behovet av att kontrollera lagfartsförhållandet på dagen för pantsättningen. För att kreditgivaren skulle göra ett godtrosförvärv av panträtt blev det tillräckligt att han varken ägde eller bort äga kännedom om att lånesökanden överlåtit fastigheten. I lagtexten preci-

 

2 Till första stycket skulle fogas följande mening: "Hade fordringen ännu ej uppkommit vid överlåtelsen, gäller icke upplåtelsen (dvs. av panträtt) om borgenären när han senast kunnat hindra fordringens uppkomst blivit underrättad om överlåtelsen av förre ägaren eller nye ägaren." (Citerat efter stencilerad bilaga till promemorian.)3 Privata anteckningar av en bankjurist om vad som förekom vid sammanträdet den 27 augusti ha avtryckts i Hypoteksombudsmännens förhandlingar s.39 ff. Enligt dessa anteckningar upptogo tvenne representanter för bankföreningen frågan vad som skulle komma att gälla beträffande checkräknings- och byggnadskreditivkontrakten och fortsatte: "Om fastighet, som pantsatts till säkerhet för sådant kontrakt, har överlåtits under kontraktstiden, kommer då fordringar som uppkommer därefter att omfattas av panträtten? Detta borde givetvis vara fallet, men osäkerhet måste anses råda härom." För säkerhets skull må påpekas, att detta uttalande icke innefattar något yrkande om att banken skulle få panträtt även för fordringar som uppkommit sedan banken fått underrättelse om överlåtelsen. Ett senare yttrande av den ene representanten (s. 40 f) tyder tvärtom på att det betraktats som självklart, att vetskap hos banken om överlåtelse av fastigheten måste klippa av möjligheten till godtrosförvärv. — Enligt samma anteckningar uttalade en representant förde partement den åsikten att panträtten vid checkräkningskredit uppkom redan då kontraktet undertecknades och pantbrevet överlämnades (s. 40). Detta uttalande har icke satt något spår vare sig i departementspromemorian den 2 september eller i motivskrivningen. 

Panträtt vid kredit i checkräkning 481cerades ej närmare än så förutsättningarna för att god tro skulle anses föreligga. Men enligt motiven borde det vara tillräckligt att pantsättaren upptogs som ägare i ett någorlunda färskt gravationsbevis, i regel ej äldre än sex månader.4
    Efter att ha utvecklat skälen för denna ändring gjorde föredragande statsrådet vissa uttalanden angående det fall att panträtt upplåtits för en "framdeles uppkommande fordran" (s. 36 f). Till en början avsågs hur hithörande fall skulle vara att bedöma enligt den då gällande, ursprungliga lydelsen av 6: 7 st. 1.
    Först framhölls att det inte fanns något generellt hinder för pantsättning till säkerhet för en framtida fordran. Därnäst påpekades att detta gällde även vid vissa speciella slag av fordringar, nämligen dels (1) garantiåtaganden, vitesbestämmelser och anspråk på framtida skadestånd, dels (2) fordringar på grund av kredit i löpande räkning samt fordringar för vilka generell pantförskrivning gjorts (= successiva fordringar enligt den tidigare använda terminologien). Givetvis är det oomtvistligt att pantsättning kanske till säkerhet för alla dessa fordringar, och frågan hade inte varit föremål för någon diskussion.
    Härefter upptogs frågan hur långt rättsverkningarna av en pantsättning till säkerhet för en framtida fordran sträckte sig i förhållande till tredjeman (enligt dåvarande lydelse av 6: 7 st. 1). Därvid skildes mellan de två nämnda grupperna.
    Fallen i grupp 1 omnämnas nu såsom karakteriserade av att det "inte längre beror på borgenären, huruvida eller när en fordran kommer till stånd". Som typexempel angavs det fallet att ett pantbrev lämnats som säkerhet för ett garantiåtagande. Det framhölls såsom ställt utom allt tvivel att panträtten i denna grupp av fall skulle gälla mot senare ägare, "oberoende av lagfartsansökningen". Detta var också tämligen självklart och hade inte varit omdiskuterat.5
    De successiva fordringarna omtalas såsom karakteriserade av att "borgenären själv avgör, om och när huvudfordringen kommer till stånd". Detta säges dock endast "ibland" vara fallet vid kredit i checkräkning men "praktiskt taget alltid" vid generell pantförskrivning.
    Det gavs inte något bestämt svar på frågan hur dåvarande 6: 7 skulle tolkas beträffande dessa fordringar. Det sades blott att rättsläget var mera osäkert och att skilda uppfattningar gjort sig gällande.
    I fortsättningen gjordes inte någon distinktion mellan olika fall av kredit i checkräkning, och någon skillnad mellan olika fall lär inte finnas i praxis. Det beror ju alltid på banken själv om den skall få någon fordran mot kontohavaren. Om en av denne dragen check inte inlöses, får givetvis inte banken någon fordran mot honom. Det lilla förfelade ordet "ibland", som härleder sig från ett mindre lyckat uttalande i doktrinen, är i det följande bortglömt. Motiven behandla utan vidare kredit i checkräkning och kredit mot säkerhet i generell pant såsom jämställda fall då det beror av borgenären om en fordran skall komma till stånd.
    Härefter övergick föredragande statsrådet till att själv ta ståndpunkt till

 

4 Prop. 1971: 179 s. 35 f.5 Prop. s. 36 f. Naturligtvis kunde det inte komma i fråga, att en pantsättning till säkerhet för ett garantiåtagande eller en vitesklausul skulle förfalla genom att fastigheten övergår till ny ägare och denne söker lagfart.

31—Svensk Juristtidning 1977

 

482 Karl Olivecronakreditorganisationernas önskemål beträffande de successiva fordringarna.Först beskrivas önskemålen på följande sätt (s. 37):

 

"Från kreditorganisationernas sida har anförts att det från kreditlivets synpunkt ter sig naturligt, att säkerheten skall kunna utnyttjas för tillkommande fordringar även i dessa fall intill dess borgenären blivit underrättad om att fastigheten överlåtits. Om det efter underrättelsen om överlåtelsen alltjämt är borgenären som avgör huruvida en huvudfordran skall komma till stånd eller ej, bör enligt kreditorganisationernas mening säkerheten inte kunna utnyttjas för denna fordran."

 

Uttrycket "i dessa fall" i den första meningen syftar på kredit i löpanderäkning och kredit mot säkerhet i generell pant. Detta framgår av sammanhanget och stämmer för övrigt med vad som sagts om kreditorganisationernas önskemål i promemorian den 2 september. Den andra meningen tjänar blott till att understryka, att krediten inte skall kunna utnyttjas som säkerhet för fordringar uppkomna efter det kreditgivaren fått underrättelse om ägareväxlingen. Ingen skillnad göres mellan kredit i checkräkning och kredit mot säkerhet i generellt hypotek.
    Härefter följer omedelbart föredragande statsrådets egen åsikt om vad som borde göras. Det sades kort och gott att kreditorganisationerna borde få det som de ville ha det. Men härför erfordrades inte någon ytterligare ändring av lagtexten. Den nya lydelsen av 6: 7 st. 1 skulle säga allt som behövdes.6
    Härmed torde vara fullt klarlagt att motiven inte ge något som helst stöd för den åsikten att en bank skulle kunna utnyttja pantbrevet som säkerhet även för fordringar grundade på utbetalningar efter det att banken fått underrättelse om att kunden överlåtit den intecknade fastigheten. Någon fråga därom upptogs aldrig av föredragande statsrådet.
    Men vad säger lagtexten, som dock är det viktigaste? Om man skulle ha att tolka 6: 7 i den föreslagna och sedermera antagna lydelsen utan kännedom om motiven, måste man komma till samma resultat som föredragande statsrådet. För att ett godtrosförvärv av panträtt (alltså förvärv från annan än fastighetsägaren) skulle kunna äga rum vid kredit i checkräkning måste först och främst fordras, att kreditgivaren i sammanhang med att kontraktet avslöts förvissat sig om att kunden stod upptagen som lagfartshavare enligt ett godtagbart gravationsbevis. Att därutöver fordra förnyad ägarekontroll var gång en check inlöses vore orimligt. Men i och med att banken erhåller underrättelse om att kontohavaren överlåtit fastigheten, försvinner möjligheten av att banken kunde vara i god tro. Den kan alltså inte längre göra något godtrosförvärv. Följden blir naturligtvis att banken upphör att inlösa kontohavarens checker. Detta strider på intet sätt mot det sedvanliga innehållet i kreditkontrakten, eftersom där säges att vidare utbetalningar få

 

6 Yttrandet lyder: "Det bör framhållas att i de fall som nu diskuteras har borgenären vid den ursprungliga pantförskrivningen förvissat sig om att upplåtaren är lagfaren ägare. Jag anser för egen del förenligt med det vidgade godtrosskyddet enligt 6: 7 JB att panträttsupplåtelse avseende framtida fordran ges den räckvidd som nu har angetts. Avgörande skulle alltså vara, om borgenären, när det alltjämt är han som avgör huruvida huvudfordringen skall uppkomma eller ej, blivit underrättad om fastighetsöverlåtelsen. Däremot skulle en mellankommande lagfartsansökan inte tillmätas avgörande betydelse. Med hänsyn till att en sådan innebörd av godtrosskyddet ligger inom ramen för den ändrade lydelse som jag föreslår att 6: 7 JB skall ges, anser jag inte att några ytterligare bestämmelser är behövliga." 

Panträtt vid kredit i checkräkning 483inställas, om säkerheten ej längre är betryggande. Här är säkerheten helt borta.
    I diskussionen har gjorts gällande att fallet skulle ligga utanför området för reglerna om godtrosförvärv. Kreditgivaren skulle nämligen ha en förvärvsgrund som vore oberoende av dessa regler. Detta skulle bero på att kreditgivaren redan genom kreditkontraktet förvärvade en fordran mot kontohavaren samt panträtt i pantbrevet. Men även om ett resonemang av denna typ vore acceptabelt, skulle det ändock inte hjälpa. Ty enligt de av riksdagen endosserade motiven hör fallet in under reglerna om godtrosförvärv av panträtt.
Karl Olivecrona