Utmätning av banktillgodohavande och på checkräkningskredit
I Festskrift till Knut Rodhe har Erik Burling (s. 31 ff) bidragit med en artikel betitlad Något om konsten att utmäta banktillgodohavanden. Han uppehåller sig väsentligen vid två frågekomplex, av vilka det ena rör möjligheten att utmäta tillgodohavande hos bank enligt vad som gäller om utmätning av kontanta medel (summariskt uttryckt) och det andra angår möjligheten att genom utmätning utnyttja gäldenären tillkommande checkräkningskredit. Det senare ämnet faller helt utanför artikelns rubrik.
    I det förra hänseendet pläderar Burling för att tillgodohavande hos bank skall behandlas strikt enligt reglerna för utmätning av fordran. Det innebär bl. a. att banken i åtskilliga fall inte skall omedelbart anmodas att betala till kronofogdemyndigheten (krfm). Enligt 88 b § UL får efter utmätning av fordran sådan anmodan inte ske, om det "möter hinder för det utmättas försäljning" enligt vad som förut sagts i UL eller eljest särskilda skäl finns att inte anmoda sekundogäldenären att betala. Hinder mot försäljning stadgas i 40, 51, 69 och 88 a §§ UL. (Det bör visserligen inte bli fråga om försäljning av tillgodohavande hos bank men stadgandet i 88 b § är ändå tillämpligt.) Bestämmelsen om att anmodan om betalning t. v. inte får ske infördes med anledning av vissa remissvar. Departementschefens motivering är synnerligen mager och innehåller endast, att den i remissvaren åberopade grundsatsen stod i överensstämmelse med det nya förfarandets syfte att träda i stället för försäljning. (Se NJA II 1937 s. 792.)
    Ingen kan bestrida att ett banktillgodohavande juridiskt-tekniskt sett ären fordran. Det lärer emellertid inte för denskull vara alldeles nödvändigt att i utmätningssammanhang alltid behandla sådana tillgodohavanden som fordringar. Konsekvenserna av att i perifera fall alltid rätta sig efter begreppsbestämningen går ganska långt. Enligt äldre ordning brukade t. ex. utmätningsman inställa sig på löntagares arbetsplats och ta hand om avlöningen helt eller delvis. Löntagarens rätt mot arbetsgivaren var naturligtvis en fordran även om medel redan avskilts för honom i särskilt kuvert. Egenskapen av fordran upphörde först när betalning fullgjorts till löntagaren eller utmätningsmannen. Det hade varit abderitiskt att behandla utmätning av det förfallna lönebeloppet som utmätning av fordran. Även utmätning av postanvisning — som ju också representerar fordran — brukar ske enligt reglerna för utmätning av kontanter.
    Lön kommer numera i stor utsträckning löntagaren till godo genom kreditering på checklönekonto. Utmätning av tillgodohavande på kontot är na-

 

turligtvis utmätning av fordran, men det behöver nog inte hindra att sådan utmätning bör jämställas med utmätning av kontanter. Till stöd för en sådan behandling talar flera skäl.
    Checker används som betalningsmedel och ett checktillgodohavande fungerar på samma sätt som en kassa med kontanta medel, d. v. s. som en omedelbart användbar tillgång. Utmätning på kontot behöver inte, såsom regelmässigt i fråga om vanlig fordran, avse hela fordringen utan skall begränsas till just vad som behövs. Försäljning av det utmätta kommer aldrig i fråga. Hela förfarandet blir mycket enklare om beloppet genast får lyftas än om krfm först skall utmäta visst belopp, banken därefter hålla detta spärrat för krfms räkning och krfm i sinom tid anmoda banken att betala beloppet till krfm. När kontot inte löper med ränta, kan gäldenären göra en förlust om beloppet skall stå spärrat hos banken, såvida utmätningsfordringen löper med ränta och borgenären kunnat få lyfta beloppet mot panteller borgen. Även i andra fall kan förlust uppkomma för honom. Enligt min uppfattning bör av anförda skäl utmätning av tillgodohavande på checkkonto behandlas enligt reglerna för utmätning av kontanter. Detta bör gälla även om checkkontot löper med ränta. Varje utmätning medför viss inskränkning i gäldenärens möjligheter att på bästa sätt använda sina tillgångar, och den omständigheten att han kan gå förlustig viss ränta på ett tillgodohavande intar ej en sådan särställning att inte vägande praktiska skäl kan få ta över. Det behöver bara erinras om att utmätning av kontanter hindrar gäldenären att sätta in pengarna på bankräkning och göra dem räntebärande. Den ena olägenheten är ej värre än den andra.
    Med checkkonto bör jämställas postgirokonto o. 1. vare sig det är förenat med rätt till ränta eller ej.
    Vad angår tillgodohavanden på vanliga bankräkningar föreligger inte överlag samma skäl att jämställa dem med kontanter. Har pengar satts in på bankbok för att tillgodohavandet skall fungera som en kontantkassa, är det emellertid rimligt att låta utmätning ske enligt reglerna för utmätning av kontanta medel. Om erforderligt belopp får omedelbart lyftas tillkommer — utöver fördelar som nyss nämnts — att bankboken kan omedelbart återställas. Har åter gäldenären satt in ett större belopp på bankräkning som en kapitalplacering på litet längre sikt, är saken tveksam. Alltjämt talar starka praktiska skäl för att utmätning får ske enligt reglerna för utmätning av kontanter. Med hänsyn till de formella invändningar som kan resas enligt gällande lag håller jag emellertid före att krfm måste se till att gäldenären inte lider någon ekonomisk förlust jämfört med vad som blivit fallet om krfm avvaktat att "hinder för det utmättas försäljning" inte möter. Anser man sig här kunna av sakliga skäl åsidosätta den förenämnda föreskriften i 88 b § UL, bör in casu tillses att gäldenären inte därigenom lider någon skada. I övrigt vill jag beträffande det nu diskuterade frågekomplexet endast hänvisa till att lagberedningen, som Burling nämnt, har i betänkandet SOU 1973: 22 Utsökningsrätt XII föreslagit att utmätning av tillgodohavande hos bank m. m. skall kunna ske i den ordning som han kritiserat, något som förefaller mig vara praktiskt synnerligen välmotiverat.
    Det andra frågekomplexet i Burlings artikel gäller huruvida krfm kan begagna gäldenären tillkommande checkräkningskredit. Enligt Burling måste det vara möjligt att utmäta rätten att lyfta pengar på krediten när gäldenären fullgjort med banken överenskomna villkor för lyftandet. Det

 

är enligt honom fråga om att ta i anspråk en befintlig förmögenhetsrätt som tillkommer gäldenären.
    Mot utmätning i detta fall har anförts att krfm inte får skuldsätta gäldenären. Burling invänder att en helt ny skuld inte skapas genom att utmätning sker. Genom checkräkningskontraktet har enligt honom uppkommit en villkorlig förpliktelse för gäldenären att återbetala belopp som kunde komma att, under den överenskomna tiden och intill det överenskomna beloppet, lyftas av kontohavaren eller eljest på lagligt sätt för dennes räkning. Utmätningsåtgärderna medförde endast att ett visst villkor — lyftandet — blivit uppfyllt och att gäldenärens egen tidigare villkorliga förpliktelse därigenom blivit definitiv.
    Detta är en vådlig lek med ord som ställer saken på huvudet. Att banken utfäst en checkräkningskredit hindrar inte att gäldenärens skuld mot banken uppkommer först när han lyfter ett belopp. Dessförinnan torde inte finnas någon utfästelse från räkningshavarens sida att begagna sig av krediten. Utmätning varigenom kontot belastas innebär vid sådant förhållande utan minsta tvekan att krfm skuldsätter gäldenären, låt vara för att en annan skuld skall bli betald.
    Checkräkningskontraktet kan vara ekonomiskt värdefullt för gäldenären. Det är ju inte så dumt att ha försäkrat sig om kredit. Hans rätt enligt kontraktet torde dock inte kunna utmätas utan bankens medgivande och utmätning därav kommer väl överhuvud inte i fråga. Burling förutsätter emellertid att gäldenärens lyftningsrätt kan skiljas från hans rätt i övrigt enligt kontraktet. Detta är ett mycket längre gående antagande än att t. ex. intjänat tillgodohavande enligt entreprenadkontrakt under vissa förutsättningar kan utmätas.
    I fråga om t. ex. köp kan köparens rätt, även om den är överlåtbar, inte utmätas utan att förvärvaren blir skyldig att betala resterande köpeskilling. Och säljarens rätt kan inte heller utmätas utan att därmed följer förpliktelse att leverera varan. Rätt att begagna sig av ett kreditlöfte är inte någon ensidig rättighet jämförlig med vanlig fordran utan lyftningen grundar förpliktelse att återbetala beloppet jämte ränta m. m. Om man anser sig kunna skilja lyftningsrätten från gäldenärens rätt i övrigt enligt kontraktet, leder detta enligt traditionell uppfattning av jämförliga fall inte längre än att med lyftningsrätten följer även skyldigheten att svara för beloppet i förhållande till banken. För att en förvärvare av lyftningsrätten skall trädai kontohavarens ställe krävs tydligen att banken lämnar sitt samtycke. En sådan utmätning som nu nämnts torde nästan undantagslöst vara utan värde för utmätningsborgenären. Burlings begreppsmässiga motivering att lyftningsrätten är en förmögenhetstillgång kan inte leda till målet.
    Man frågar sig då, om en sådan utmätningsmöjlighet som Burling önskar kan grundas på bärande sakliga skäl så att man trots allt medger att krfm får skuldsätta utmätningsgäldenären. Det kan åberopas att en checkräkningskredit med t. ex. aktier som pantsäkerhet ofta fungerar som en kassatillgång för mötande av löpande utgifter, och det vore bekvämt att kunna tillgripa den vid utmätning. Detta gäller även i fråga om checkräkningskredit för företag med t. ex. pantbrev i fast egendom eller företagsinteckningar som säkerhet.
    Som regel kan utmätning ske av pant som gäldenären har ställt för krediten, med förbehåll dock för bankens rätt. Härskande uppfattning torde

 

vara, att banken då efter realisation av panten får nöja sig med att få betalt för sin aktuella fordran. (Jfr 71 § UL.) Banken torde inte ha rätt att själv betala utmätningsfordringen och därefter belasta kontot med beloppet. Däremot kan banken komma överens med gäldenären om att krfm får lyfta erforderligt belopp som debiteras gäldenären i mellanhavandet med banken. Om beloppet lyfts av krfm, blir panten fri från utmätningsbelastningen, och i stället anses det uppburna beloppet utmätt. (Se 88 d § UL.) Gäldenären har sålunda under alla omständigheter möjlighet att med bankens medverkan gottgöra utmätningssökanden, om checkräkningskrediten förslår. Enligt min mening kan ej heller banken vägra sin medverkan till att panten blir frigjord från utmätningen på nämnda sätt, om inte checkräkningskontraktet innehåller någon bestämmelse som ger banken rätt därtill. Jag kan inte finna, att denna väg skulle vara så oläglig för gäldenären eller banken att man fördenskull bör reflektera på den oformligheten att krfm får på egen hand besluta om lyftning av erforderligt belopp inom ramen för checkräkningskrediten och i motsvarande mån skuldsätta kontohavaren. Om gäldenären vägrar sin medverkan, får naturligtvis krfm en besvärligare väg att komma fram till målet. Säkerligen kan det också vara svårt att åstadkomma en verksam utmätning av panten i mera komplicerade förhållanden, men antagligen är det då bättre att konkurs eller ackordsförhandling blir medlet att tillgodose borgenärerna.
    Pant för krediten kan vara ställd av tredje man. I så fall kan panten inte utmätas för utmätningsborgenärens fordran. Detta hinder kan emellertid inte gärna leda till att krfm får belasta tredje mans pant genom att lyfta erforderligt belopp inom den utfästa kreditens ram. Om man vågar gissa något om tredje mannens betraktelsesätt bör det nog utmynna i en förmodan att han inte önskat möjliggöra utmätning på kontot. Som Burling nämnt kan bankens säkerhet även bestå i borgen. Saken ligger då till på motsvarande sätt. Möjligen föreligger ännu starkare skäl att tolka borgensförbindelsen restriktivt.
    Det kan med visst fog göras gällande att här är fråga om ett cirkelresonemang. Därest krfm verkligen anses ha rätt att begagna gäldenärens checkräkningskredit, kan tredjemanspanten och borgensförbindelsen in dubio tänkas omfatta även uttag som krfm gör. Det som ligger närmast tillhands förefaller dock vara att pantavtal och borgensförbindelse tolkas på det mera restriktiva sätt som nyss angetts, om inte motsatsen i klara ord skrivits vederbörande direkt på näsan utan att han gjort någon invändning.
    Min uppfattning är att Burlings ståndpunkt är en betänklig nyskapelse, att rättstekniskt starka skäl talar mot att krfm får begagna checkräkningskrediten och därigenom skuldsätta gäldenären och att det inte finns tillräcklig anledning att ändå medge utmätning i sådan form.
Gösta Walin