NIELS ØRGAARD.Konkursret (Materiel konkursret). Köpenhamn 1975. Juristforbundets forlag. 234 s.

 

Konkurslagstiftningen i de nordiska länderna befinner sig i omvandling. Under 1960-talet ägde samarbete på konkursrättens område rum mellan särskilda kommittéer i Danmark, Finland och Norge samt lagberedningen i Sverige. De nordiska förhandlingarna inriktades i huvudsak på den materiella konkursrätten, d. v. s. de mera civilrättsligt betonade regler som är att tillämpa vid konkurs. Inom detta ämnesområde nåddes i stort sett likformiga lösningar. Vad beträffar själva konkursförfarandet ansågs utgångspunkterna i de skilda ländernas lagstiftning vara alltför olika för att nordisk enhetlighet skulle kunna åstadkommas. Varje land för sig har emellertid funnit det nödvändigt att revidera även bestämmelserna om förfarandet.
    Det nordiska samarbetet har som bekant på svensk sida lett till att den materiella konkursrätten omgestaltats. Sålunda gäller sedan 1.7.1975 nya bestämmelser om konkursgrunderna, gäldenärens rådighet över sin egendom (legitimation), återvinning, kvittning och solidariska skuldförhållanden. Regleringen av fordringars inbördes företrädesrätt vid gäldenärenskonkurs kan också sägas falla inom den materiella konkursrätten. I det hänseendet infördes redan år 1970 nya regler i form av förmånsrättslagen.
    Den danska kommittén lade år 1971 fram förslag till en helt ny konkurslag. Departementsbehandlingen av förslaget har dröjt, då man velat avvakta utgången av pågående konkursrättsliga överläggningar inom EG. Dessa har emellertid dragit ut på tiden och en planerad konvention i ämnet lär inte kunna ratificeras förrän efter år 1980. Enligt uppgift ämnar man på dansk sida nu försöka få den nya konkurslagen i kraft före EG-konventionen, dock tidigast under år 1977.
    Vissa av den danska kommitténs förslag har efter partiella reformer redan genomförts. Detta är fallet beträffande förmånsrättsordningen, konkursgrunderna och det nya institutet betalingsstandsning (betalningsinställelse), vilket syftar till att förbättra möjligheterna för gäldenären och borgenärerna att göra upp i godo när konkurs hotar.
    I Ørgaards bok Konkursret behandlas den danska materiella konkursrätten i dess nuvarande utformning, inbegripet de nyssnämnda partiella ändringarna. Bokens räckvidd är begränsad i så måtto att, som framgått, en ny dansk konkurslag snart kan väntas. En del av kommitténs ännu ej genomförda förslag har författaren dock beaktat i samband med framställningen av gällande rätt. För den som vill skaffa sig en allmän överblick över konkursrättsliga frågor av skilda slag har boken sitt givna värde. Den ger på ett instruktivt sätt god kunskap om dansk materiell konkursrätt av idag.
Bengt Rydin

 

 

 

Stockholms tänkeböcker från år 1592. Utgivna av Stockholms stadsarkiv. Del XI. 1619. Redigerad av Sven Olsson och Naemi Särnqvist. Stockholm 1974. X, 316 s. Kr. 52,95.

 

Den för svenska förhållanden unika domboksserie, som under en lång följd av år givits ut av Stockholms stadsarkiv, har nu hunnit fram till året 1619.

 

    Utgivarna Sven Olsson och Naemi Särnqvist har haft två källversioner att välja mellan, dels den i anslutning till rättegångsförhandlingarna omedelbart nedskrivna s. k. "koncepttänkeboken", dels den efter årets slut avfattade renskriften till Svea hovrätt (som 1619 ännu var den enda hovrätten ilandet) — renskrift som i vissa fall förvanskat ursprungsversionen. Den insända renovationen var ju hovrättens kontrollinstrument av landets ibland försumliga domare. Det är därför ganska förklarligt att renovationen kunde "bättras på". Utgivarna har naturligtvis hållit sig till konceptversionen. I de fall renskriften meddelat detaljer som går utöver konceptet har dessa angivits i notapparaten. När konceptet upphör i oktober har renskriften fått taga vid. Också ifråga om tänkeboken till Norra Förstaden föreligger koncept och renskrift, varvid konceptet använts.
    Stockholm lydde 1619 under Magnus Erikssons allmänna stadslag, medan Kristoffers landslag gällde för landet. Denna landslag gavs ut på nytt år 1608 av Karl IX med det berömda stadfästelsebrevet, som tillsammans med 1614 års rättegångsordinantia banade väg för rättskipningen att döma efter "Guds och Sveriges lag", d. v. s. det säregna skedde att en 2 000 år gammal rättsuppfattning från en helt annan rättstradition fördes in i vårt land: Mose lag. I all synnerhet kom den att användas på de vid denna tidymnigt förekommande horsbrotten. Att en strängare rättsuppfattning trängt in avspeglas i bl. a. följande rader: "Sifress hustru badh för sin man, och begeradhe nå/d/ och sadhe sigh att hafua uaritt en stor orssak til/1/ detta fall, ty hon ähr gammull och elliest lengheuaritt siukligh, dher af han lettelighen förorsak/at/ bleefff, att bedrifua dhenblyghd medh pighan. Tomoss begeradhe icke heller för skiuta uthan uill behålla si/n/ hustru, och endoch Sifress hustru badh för sin man, så Tomoss för sin hustru, och uille på begge sidor tagha th/em / till nådh, kunno retten doghicke frija derass lijf uthan dömdhess för enfaltt hoor till lifuett."
Den medeltida stadslagen straffade gift man och ogift kvinna som begått hor med att mannen miste fördel i det oskiftade boet efter hustruns död (ett slags giftorätt) samt böter. Kunde han inte böta kunde resultatet bli ett i våra ögon makabert skamstraff, nämligen att konkumbenterna nakna fick vandra genom staden med en snara "omkring hans lem och stadensstenar ... på henne, och så skall hon leda honom omkring staden", samt förvisning. " Ingen annan må tilvita husfrun eller husbonden hor, utan endast de varandra". En kolossal förskjutning har alltså ägt rum från medeltid till 1619. Trots förbön måste de som förbrutit sig mot Guds lag androm till skräck och varnagel mista livet.
    I den nu utgivna tänkeboken förekommer en form av skamstraff som jag inte kan erinra mig ha förekommit tidigare: "spännas för kärran" (har jag fel vill jag gärna bli rättad). Lissbet Larssdotter har trots förvisning återkommit till Stockholm och nu blivit beslagen med stöld. Domen lyder: Skall spännas för kärran, 4 veckor. Renskriften förtydligar: "och släpa oreenlighet af gaturrne uti een heel månadz tijd". Samma dag blir också en annan kvinna dömd för hor till "Skall och för kärran sättias". Domstolen fann också för gott att denna dag besluta "aldänstund synd och skam tager öffuerhanden, så at man snart icke weet på huad sätt straffet kunne förandras eller skärpas" att några kärror för vilka "horpaak och tyfue pack skole förespännas, androm till warnagell, som med sama laster bliffua beslagne" skullebeställas. Strafformen finns inte intagen i stadslagen.

 

    Det finns många aspekter i idé- och rättshistorien som kan aktualiseras utifrån en enda ny volym i tänkeboksserien. Jag har ovan varit utförlig i ett par detaljer (oändligt många fler skulle kunna räknas upp) för att understryka vikten av utgivningen in extenso av vårt gamla domboksmaterial. Den föreliggande volymen i Stockholms tänkeböcker synes mig motsvara alla krav på en vetenskaplig edering. I vissa fall skulle förklarande noter till termer och uttryck säkert underlätta läsningen. Ordförklaringar har helt uteslutits enligt inledningen och det finns säkert goda skäl för det —inte minst arbetsekonomiska. Sakregistret är enligt utgivarna ett ärenderegister, som man gjort kortast möjligt. Detta register är egentligen min enda anmärkning mot utgåvan. Utgivarna hänvisar dels till originaltexten — en gåva till fackmännen — och som sådan oändligt värdefull, dels till den svåra gränsdragningen mellan väsentligt och oväsentligt. För mig framstår en sådan gränsdragning absurd: Vad skulle anses väsentligt? Det som drabbade flest människor? Det hårdaste straffet? Eftersom utgåvan kommer att användas av generationer av forskare och uppläggning på data ännu ter sig som en utopi för rättshistorikern, så bör ju registret göras så utförligt som möjligt utan utgivarens värdering av väsentligt eller oväsentligt. Ord som fridskilling, barnpenning, tredje penningen, läppgäld, nycklarna på båren, handsträckning t. ex. borde varit med. Och för de ord registret har skall hänvisningarna vara heltäckande (Danaarv finns utom på hänvisad sida 164 också på sidan 156).
    Kritik av sakregister kan emellertid riktas mot alla utgåvor — hur registret än är utformat. Och registret är ändå bara en bisak, en hjälp vid återkommande eller tillfällig användning av utgåvan. Det viktiga är ju själva ederingen; att den kommer till stånd och att den görs väl. Olsson—Särnqvist synes mig ha utfört sin uppgift mycket väl.
Gunnel Hedberg