Europarådskonvention om produktansvar för personskada och dödsfall

 

Inom Europarådet har utarbetats en konvention om produktansvar, den europeiska konventionen om produktansvar för personskada och dödsfall(European Convention on Products Liability in regard to Personal Injury and Death).
    År 1970 tillsatte Europarådets ministerkommitté en expertkommitté med uppgift att föreslå åtgärder för harmonisering av medlemsstaternas lagregler rörande produktansvar.1 Till grund för expertkommitténs arbete låg en komparativ studie som hade utförts av Rominstitutet för privaträttens för enhetligande (UNIDROIT). Under åren 1972—75 utarbetade expertkommittén utkast till en konvention i ämnet jämte utkast till motiv till konventionen (rapport explicatif). Sedan utkastet hade varit föremål för yttranden från medlemsstaternas regeringar, bearbetades detår 1976 inom Europarådets kommitté för rättsligt samarbete (CCJ) innan konventionen i september 1976 antogs av Europarådets ministerkommitté. Konventionen har öppnats för undertecknande den 27 januari 1977. Den har hittills undertecknats av Belgien, Frankrike, Luxemburg och Österrikemen inte tillträtts av någon stat.
    Genom konventionen tillskapas ett särskilt ansvarssystem för personskada orsakad av bristfälliga produkter. Konventionens tillämpningsområde är sålunda begränsat till ansvarighet för personskada ("personal injury and death"). Ansvarigheten åvilar producenten av den bristfälliga produkten samt, i fråga om importerade varor, dessutom importören. Ansvarigheten är i princip objektiv, d. v. s. oberoende av vållande på producentens sida.
    Med uttrycket produkt avses i konventionen lösa saker (lösöre). Uttrycket omfattar både råmaterial och tillverkade varor. Fast egendom omfattas inte av begreppet produkt. Föremål som har infogats i annan lös sak eller i fast egendom är däremot en produkt i konventionens mening.
    Producent är enligt konventionen den som tillverkar färdiga produkter eller delar ingående i sådana produkter. Även den som endast sätter samman en produkt av delar som har tillverkats av annan är producent enligt konventionen. Den som frambringar naturprodukter omfattas också av begreppet producent. Lantbrukare, trädgårdsmästare och den som bringar fisk eller vilt i omsättning är sålunda producenter i konventionens mening.
    Av grundläggande betydelse i konventionen är begreppet brist ("defect"). Som nyss nämnts är en producent ansvarig för dödsfall och personskada som orsakas av brist i hans produkt. En produkt är enligt konventionen behäftad med brist om den inte ger den säkerhet som man är berättigad att förvänta sig med beaktande av alla omständigheter. I dessa om-

 

1 Kommittén bestod av experter från samtliga Europarådets medlemsstater utom Grekland, Irland och Island. Som observatörer deltog experter från Finland, Japan, Kanada, Spanien och USA samt företrädare för EG-kommissionen, Haagkonferensen för internationell privaträtt, UNIDROIT och vissa intresseorganisationer. Från svensk sida deltog dåvarande professorn Bertil Bengtsson.

 36—Svensk Juristtidning 1977

 

562 Måns Jacobssonständigheter inbegrips även presentation av produkten. Därmed avses bl. a. varningar som har angetts på produkten samt bruksanvisningar. Frågan huruvida brist föreligger skall avgöras enligt objektiva kriterier och inte med utgångspunkt från den skadelidandes uppfattning. Konventionen är tilllämplig även på skador på grund av s. k. development risks ("utvecklingsskador"), d. v. s. skador som med hänsyn till vetenskapens ståndpunkt vidden tidpunkt då produkten bringades i omsättning inte kunde förutses.
    När det gäller ansvarssubjektet diskuterades under förarbetet till konventionen huruvida i princip endast en enda person skulle vara ansvarig enligt konventionen för skada orsakad av en viss produkt eller om den skadelidande skulle ges möjlighet att framföra sina krav mot ett stort antal personer, t. ex. tillverkare, mellanhänder, reparatörer och försäljare, d. v. s. alla i produktions- och distributionskedjan. Det ansågs emellertid från ekonomiska synpunkter olämpligt att ha flera ansvariga. Kommittén stannade därför för att i princip endast en person, producenten, skall vara ansvarig enligt konventionen. Sålunda föreskrivs att producenten är skyldig att betala ersättning i anledning av dödsfall eller personskada som orsakas av hans produkt. Som tidigare nämnts är ansvarigheten oberoende av om vållande föreligger hos producenten eller någon för vars handlingar producenten svarar.
    I vissa fall skall importörer och vissa andra mellanled i distributionskedjan anses som producenter. I de skadelidandes intresse har sålunda införts särskilda ansvarsregler såvitt avser importerade produkter. I fråga om sådana produkter är förutom producenten även importören ansvarig. Detta gäller dock endast den som importerar en produkt för att bringa den i omsättning som ett led i sin rörelse. Ett företag som importerar en produkt för att använda den i den egna rörelsen blir sålunda inte ansvarig enligt konventionen för skada som orsakas av den importerade produkten. Ansvarigheten för sådan skada regleras i stället enligt allmän skadeståndsrätt.
    Förutom producenten och, såvitt avser importerade produkter, importören åvilar ansvarighet också den som har angivit en produkt som sin genom att låta sitt namn, varumärke eller annat särskiljande kännetecken finnas på produkten. I konventionen regleras särskilt det fall att produkten inte anger någon som producent eller i förekommande fall som importör. Varje mellanled i distributionskedjan ("each supplier") skall då anses som producent. Ansvar uppkommer dock inte för den som på begäran av den skadelidande inom skälig tid upplyser om vem som är producent eller vem som har tillhandahållit honom produkten. I fråga om importerade produkterg äller vad nu sagts om det fallet att produkten inte anger importören även där producentens namn är angivet. Genom sistnämnda föreskrift kommer den skadelidande alltid att ha någon i det egna landet som han kan rikta sitt ersättningsanspråk mot.
    Fördragsslutande stat har emellertid möjlighet att utesluta detaljist som försäljer icke behandlade jordbruksprodukter från tillämpningen av konventionens bestämmelser om ansvarighet för mellanled i distributionskedjan. Som förutsättning för att sådan detaljist inte skall bli ansvarig enligt konventionen gäller dock att han ger den som yrkar ersättning alla upplysningar som han har tillgång till rörande de personer som avses i nämnda bestämmelser. Anledningen till att denna reservationsmöjlighet togs in i konventionen var att en detaljist ofta får jordbruksprodukter från flera le-

 

Konvention om produktansvar 563verantörer och att det då är svårt att i efterhand avgöra från vilken leverantör en skadevållande produkt härrörde. Vissa stater ansåg det därför nödvändigt att befria dylika detaljister från ansvar i de fall som nu avses.
    Beträffande skada orsakad av bristfällighet i en produkt som har infogats i en annan produkt finns en särskild bestämmelse. I sådant fall är både producenten av den produkt som har infogats och den som infogar den produkten ansvarig.
    I konventionen regleras också det fall att flera är ansvariga för sammaskada. De är då solidariskt ansvariga för hela skadan. Frågan om den inbördes ansvarigheten mellan flera producenter regleras däremot inte i konventionen.
    Det är att märka att i konventionen inte regleras vilka slags skador som är ersättningsgilla. Denna fråga får därför avgöras enligt nationell lag. Detsamma gäller frågan vem som är berättigad till ersättning.
    Konventionen innehåller bestämmelser om jämkning av skadestånd vid medvållande. Om den skadade eller den som är berättigad till ersättning genom eget vållande har bidragit till skadan, får skadeståndet jämkas.2 Detta gäller också om någon, för vars handlingar den skadade eller den som är berättigad till ersättning svarar enligt nationell lag, har bidragit tillskadan genom eget vållande. Med sistnämnda bestämmelse avses det fall att den skadade eller den som är berättigad till ersättning enligt tillämplig lag är ansvarig för handlingar av t. ex. barn eller anställda.
    Fördragsslutande stat har emellertid rätt att avge reservation såvitt avser konventionens jämkningsregler. Stat kan sålunda förbehålla sig möjligheten att tillämpa eljest gällande rätt i stället för dessa regler i den mån enligt denna rätt ersättning får jämkas endast vid grov vårdslöshet eller uppsåtligt handlande av den som har tillskyndats skada eller är berättigad till ersättning.3
    I konventionen görs vissa undantag från producentens ansvarighet för skada som orsakas av brist i hans produkt. Producenten är sålunda inte ansvarig, om han visar att produkten inte har bringats i omsättning av honom. Likaså kan producenten undgå ansvar genom att visa att det med hänsyn till omständigheterna är troligt att den brist som orsakade skadan inte förelåg när produkten bringades i omsättning av honom eller att bristen har uppkommit efteråt. Det är att märka att producenten för ansvarsbefrielse inte behöver förebringa full bevisning för att brist inte förelåg när produkten bringades i omsättning utan endast behöver göra sannolikt att detta var fallet. En produkt anses enligt konventionen ha bringats i omsättning om producenten har överlämnat produkten till annan. Det är att märka att en produkt enligt uttalande i "rapport explicatif" inte anses ha bringats i omsättning om producenten endast har överlämnat produkten till ett testinstitut för undersökning och kontroll.
    Producenten är vidare befriad från ansvar om han kan visa att produkten inte har vare sig tillverkats för försäljning, uthyrning eller annan form

 

2 Med uttrycket "den skadade" avses i konventionen den som har dödats eller tillskyndats kroppsskada. Den som kan göra ersättningsanspråk gällande tillföljd av att annan person har dödats eller skadats betecknas i konventionen"den som är berättigad till ersättning".

3 Denna reservationsmöjlighet togs in i konventionen på begäran av Danmark och Sverige. 

564 Måns Jacobssonav distribution för att tillgodose hans ekonomiska intressen eller tillverkats eller distribuerats som ett led i hans rörelse. Genom sistnämnda bestämmelse kommer privatperson som försäljer egna produkter, t. ex. trädgårdsprodukter, i liten skala att falla utanför konventionens tillämpningsområde. Dessa produkter torde då inte kunna anses ha tillverkats eller distribuerats i vederbörande odlares rörelse. Ansvarighet enligt konventionen uppkommer inte heller för den som tillverkar produkter för välgörenhetsändamål, t. ex. för försäljning på en kyrklig basar, eftersom dessa produkter inte har tillverkats för att tillgodose producentens ekonomiska intressen. Av samma anledning är konventionen inte tillämplig på skada orsakad av produkt som har givits i gåva, såvida inte gåvan ingår som ett led i en rörelse, t. ex. som reklam.
    Det är att märka att enligt en uttrycklig bestämmelse i konventionen skadestånd inte får jämkas om skadan har orsakats både av brist i produkten och av handling eller underlåtenhet av tredje man. I dylika fall får producenten i stället föra regresstalan mot tredje man.
    Konventionens bestämmelser innebär att producenten inte undgår ansvarighet om skadan har orsakats av brist som uppkommit till följd av force majeure eller till följd av handling av tredje man, anställd eller utomstående, innan produkten har bringats i omsättning. Det har ansetts att ansvaret i dylika fall bör vila helt på producenten. Har däremot bristen orsakats av handling av tredje man efter det att produkten har bringats i omsättning, är producenten fri från ansvar. Som nyss nämnts undgår nämligen producenten ansvar, om han gör troligt att bristen inte förelåg när produkten bringades i omsättning av honom.
    Konventionen innehåller också vissa preskriptionsbestämmelser. För rätten till ersättning för skada som omfattas av konventionen gäller sålunda en preskriptionstid på tre år. Tiden räknas från den dag då den som begär ersättning fick eller hade bort få kännedom om skadan, bristen och den ansvarige producenten. För fordran på ersättning av producenten eller av den som enligt konventionen skall anses som producent gäller dessutom en yttersta preskriptionstid på tio år från den dag då det exemplar av produkten som orsakade skadan bringades i omsättning av producenten. I båda fallen måste talan väckas inom preskriptionstiden.
    Konventionens reglering av ansvarigheten är tvingande. Producentens ansvarighet enligt konventionen kan sålunda inte uteslutas eller begränsas genom friskrivnings- eller begränsningsklausuler.
    I konventionen regleras endast producentens ansvarighet gentemot den skadelidande. Konventionen är sålunda inte tillämplig på fördelningen avansvarigheten mellan flera producenter och inte heller på producentens regressrätt mot tredje man.
    Från konventionens tillämpningsområde undantas ansvarighet för s. k. atomskada. Ansvarigheten för sådan skada regleras i stället i 1960 års Pariskonvention om skadeståndsansvar på atomenergins område, som har tillträtts av de flesta av Europarådets medlemsstater.
    Produktansvarskonventionen syftar bl. a. till att åstadkomma ett för enhetligande av medlemsstaternas lagstiftning på ifrågavarande rättsområde. Mot bakgrund härav föreskrivs att de fördragsslutande staterna inte får införa bestämmelser som avviker från konventionen. Detta gäller även bestämmelser som är mera förmånliga för de skadelidande än konventionens

 

Konvention om produktansvar 565ersättningssystem. Konventionen inverkar däremot inte på de skadelidandes rättigheter enligt medlemsstaternas allmänna skadeståndsrätt. Expertkommittén ansåg nämligen det inte vara möjligt att få till stånd någon harmonisering av medlemsstaternas rätt när det gäller ansvarigheten för produktskada i kontraktsförhållanden. Man ansåg sig då inte heller kunna utesluta möjligheten för en skadelidande att grunda sitt krav på allmänna regler rörande skadeståndsskyldighet utom kontraktsförhållanden. Den som har lidit skada som omfattas av konventionen kan alltså, förutom att åberopa konventionen eller på konventionen grundad nationell lagstiftning, göra ansvarighet gällande enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler beträffande obligatorisk eller utomobligatorisk ansvarighet. Detta innebär bl. a. att en köpare kan göra gällande skadeståndsanspråk mot säljaren på köprättslig grundval. Vidare kan en skadelidande vars anspråk enligt konventionen har preskriberats föra talan mot producenten på grundval av allmänna skadeståndsrättsliga regler.
    Som nyss nämnts får fördragsslutande stat inte införa bestämmelser som avviker från produktansvarskonventionen. Stat får dock ersätta producentens ansvarighet med ansvarighet för en garantifond eller annan kollektivgaranti. Detta får ske antingen primärt eler subsidiärt. Det är tillåtet att generellt ersätta producentens ansvarighet med sådan garanti eller göra detta delvis, t. ex. endast för vissa produkter eller endast för vissa risker. Som villkor för att denna undantagsbestämmelse skall få åberopas föreskrivs, att den skadelidande genom garantisystemet ges ett skydd som minst motsvarar det skydd som han skulle ha haft enligt konventionens ansvarighetssystem.
    Undantagsbestämmelsen gör det möjligt för en stat som inför ett försäkringssystem av det slag som har föreslagits av den svenska produktansvarskommittén4 att tillträda konventionen. Detta gäller enligt konventionstexten även om ett sådant system skulle omfatta produktansvar för alla produkter. Stat som inför ett sådant försäkringssystem över hela fältet torde dock knappast ha något intresse av att tillträda konventionen.
    Producentens ansvarighet enligt konventionen är i princip obegränsad. Stat har dock möjlighet att senast vid tillträde till konventionen göra förbehåll i detta avseende. Stat som har gjort sådant förbehåll får begränsa producentens ansvarighet. Sådan begränsning får omfatta all ansvarighet enligt konventionen men kan inskränkas till att avse vissa risker eller vissa produkter. Begränsningen skall avse den sammanlagda ansvarigheten för varje producent eller flera solidariskt ansvariga personer. Begränsningen får inte understiga ett belopp motsvarande 70 000 särskilda dragningsrätter (ca 350 000 kr.) för varje dödad eller skadad person. Den får inte heller understiga 10 milj. särskilda dragningsrätter (ca 50 milj. kr.) för alla skador orsakade av identiska produkter med samma brist. Den i konventionen använda beräkningsenheten särskilda dragningsrätter skall förstås i enlighet med den av internationella valutafonden fastställda definition av denna

 

4 Jfr produktansvarskommitténs betänkande Produktansvar I (SOU 1976:23). I betänkandet behandlas endast rätten till ersättning för skador orsakade av läkemedel. Kommittén föreslår att ersättning för dylika skador skall utgå direkt från en försäkring, som bekostas av tillverkare och importörer av läkemedel. 

566 Måns Jacobssonenhet som gäller vid tidpunkten för vederbörande stats ratifikation av konventionen.5
    Det förefaller något oklart hur en begränsning till visst belopp av ansvarigheten för alla skador orsakade av identiska produkter med samma brist skall kunna tillämpas i praktiken. Under förarbetet till konventionen hävdades från bl. a. svensk sida, att en sådan begränsning var möjlig att tillämpa endast om den avsåg skador som inträffar under en viss tidsperiod. Förslag om en ändring av konventionen i denna riktning vann emellertid inte gehör.
    Som nyss nämnts gäller enligt konventionen i fråga om importerade produkter att både producenten och importören är ansvarig. Från EG-kommissionen har hävdats att när det gäller import mellan EG-stater en sådanreglering skulle strida mot bestämmelserna om fria varurörelser i fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget), särskilt mot artikel 100 i detta fördrag. En dylik reglering skulle enligt kommissionens uppfattning kunna medföra att ett företag som har möjlighet att köpa en viss produkt antingen från en tillverkare i det egna landet eller från en tillverkare i annan EG-stat väljer att köpa produkten från den inhemske tillverkaren, eftersom företaget i så fall inte ådrar sig produktansvar enligt konventionen.
    I anledning av kommissionens inställning på denna punkt togs i konventionen in särskilda bestämmelser för att undvika att föreskrifterna om ansvar för importörer skulle hindra EG-staterna att tillträda konventionen. EG-stat har sålunda möjlighet avge förklaring att den vid tillämpning av konventionens bestämmelser om ansvar för importörer inte kommer att anse import från annan EG-stat som import. Har sådan förklaring avgivits, skall den som i en EG-stat importerar en produkt från stat som inte är medlem i EG anses såsom importör för samtliga EG-stater. Denne importör blir då ansvarig som producent inom hela EG-området.
    Som nyss nämnts togs dessa bestämmelser in i konventionen för att undanröja svårigheter för EG-staterna. Bestämmelserna har emellertid fått en generell avfattning, varför även andra grupper av stater kan utnyttja dem. Det är sålunda möjligt för EFTA:s medlemsstater att avge motsvarande förklaring.
    Även inom EG har bedrivits arbete rörande produktansvar. Detta arbete har resulterat i ett utkast till rådsdirektiv angående harmonisering av medlemsstaternas rätt rörande ansvarighet för bristfälliga produkter. Detta utkast har av EG-kommissionen förelagts rådet den 9 september 1976.6 Utkastet överensstämmer i sak nästan helt med Europarådskonventionen. Direktivutkastet är dock tillämpligt även på vissa sakskador, nämligen på skador på egendom som vanligen förvärvas för enskilt bruk eller enskild konsumtion. Den som kräver ersättning får dock inte ha förvärvat eller använt den skadade egendomen yrkesmässigt.

 

5 En särskild dragningsrätt är en av internationella valutafonden för dess egna transaktioner använd beräkningsenhet, som bygger på ett vägt genomsnitt av värdet på de sexton nationella valutor som är viktigast för världshandeln. En särskild dragningsrätt hade den 1 mars 1977 ett värde av 4 kr. 87 öre.

6 Utkastet (Proposal for a Council Directive relating to the aproximation of the laws, regulations and administrative provisions of the Member States concerning liability for defeetive products) har publicerats i Bulletin of the European Communities, supplement 11/76. 

Konvention om produktansvar 567    När det gäller frågan om begränsning av producentens ansvarighet skiljer sig direktivutkastet från konventionen. Enligt direktivutkastet skall sålunda producentens ansvarighet vara begränsad. I fråga om personskada begränsas ansvarigheten till 25 milj. europeiska räkneenheter (ca 115 milj.kr.) för alla skador orsakade av identiska produkter med samma brist.7 Däremot gäller inte något begränsningsbelopp för varje dödad eller skadad person. Beträffande egendomsskada föreskrivs en ansvarsbegränsning såvitt avser varje skadelidande på 15 000 räkneenheter (ca 70 000 kr.) för lös egendom och 50 000 räkneenheter (ca 240 000 kr.) för fast egendom.
    I detta sammanhang bör också erinras om den konvention om produktansvar som antogs år 1972 vid Haagkonferensens för internationell privaträtt 12:e session. Denna konvention innehåller regler om tillämplig lag beträffande tillverkares och vissa andra personers ansvar för skada orsakad av en produkt. Konventionen, som hittills har tillträtts av endast Norge, har ännu inte trätt i kraft.
    Det är inte troligt att Europarådskonventionen kommer att träda i kraft under de närmaste åren.8 Mot bakgrund av att inom EG har utarbetats förslag till direktiv i samma ämne som omfattas av konventionen kommer EG-staterna knappast att tillträda Europarådskonventionen innan EG-direktivets innehåll har slutligt fastställts, vilket torde komma att dröja åtskilliga år. Skulle detta direktiv komma att i sak avvika från Europarådskonventionen, torde det nämligen bli nödvändigt att ändra konventionen föratt EG-staterna skall kunna tillträda den.
Måns Jacobsson