Juridiken som samhälleligt styrmedel
Av kammarrättslagmannen PER EKLUND

 

 

 

 

Juridiken har funktioner i vårt samhälle av utomordentlig betydelse. Ibland påstås emellertid att juristen skulle vara omedveten om sambandet mellan samhällssystemet och rättssystemet. Det skulle ligga vid sidan av det traditionella juridiska tänkandet att uppfatta och bedöma rättsregler som medel för de makthavande att nå av dem uppställda mål i samhällslivet.1 Juristen skulle med andra ord vara mer eller mindre ovetande om rättsreglernas användning som styrmedel i de makthavandes händer. Man kan tycka att påståendet är förvånande, då det — i vart fall vid ett första betraktande — synes närmast omöjligt för en jurist att undgå att se denna rättens roll. Detta i all synnerhet som med uppkomsten av cybernetiken som en särskild vetenskap uppmärksamheten i stigande grad kommit att riktas mot olika företeelsers funktion som styrmedel.2
    Avsikten med denna artikel är att belysa dels juridikens funktion som samhälleligt styrmedel, dels juristens roll i detta sammanhang. Jag kommer därvid att som åskådningsmaterial begagna mig av bl. a. ett par artiklar i SvJT av Stig Strömholm och en debatt mellan honom, å den ena, och Fritz Kaijser och Joachim Nelhans, å den andra sidan, om LO-ekonomen Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder. Dessa artiklar och denna debatt illustrerar nämligen utomordentligt väl sambandet mellan ett samhällssystem och där rådande rättsregleroch rättsgrundsatser.

 

1. Politiken i juridiken
I en artikel i SvJT, "Har juridiken en framtid?" (1975 s. 593), ger Strömholm uttryck åt fruktan att moralen skall smyga sig in i juridiken, fattad som beslutsmetod. Anledningen till hans fruktan är den nya lagstiftningstekniken med dess generella normer och generalklausuler, en teknik som synes bli allt vanligare. Han är rädd att den juridiska beslutsmetoden (det regelorienterade beslutsfattandet) med dess

 

1 Jan Hellner, Juridiska styrmedel. En skiss. Arbetsgruppen för ADB och Juridik. Juridiska institutionen. Stockholms universitet. Rapport 1974 — 1.2 Se t. ex. Stig Strömholm, Normer och mål — det normbundna beslutsfattandets karaktär, i SvJT 1976 s. 167, Knut Rodhe, Att undervisa blivande civilekonomer i juridik, i TfR 1973 s. 2 och Bertil Wennergren, Lagstiftningen somadministrativt styrmedel jämfört med ekonomiska och andra styrmedel, iNordisk administrativ tidskrift 1976 s. 191.

37—Svensk Juristtidning 1977

 

578 Per Eklundblick mot händelser i det förflutna skall förvandlas till den konsekvensorienterade beslutsform som kännetecknar affärslivet, militärväsendet och politiken, en beslutsform med blicken riktad mot händelser i framtiden. Juridiken skulle därmed förlora sin nuvarande karaktär och förvandlas till något slags "tillämpad sociologi" och dömandet få "ett mer omfattande drag av allmän och allsidig världsförbättring"(s. 603 f). Juristen skulle, menar tydligen Strömholm, därmed tvingas att ta politiska hänsyn i sitt handlande.
    Utvecklingen av lagstiftningen mot mer generella normer synes vara betingad av samhällets förvandling från en liberal rättsstat med formell jämlikhet mellan medborgarna till en modern socialstat (välfärdsstat), där tyngdpunkten alltmer flyttas över från formell till materiell jämlikhet. Lagstiftningen blir därigenom i växande grad ett medel för skapande av sociala rättigheter och för vakthållningen kring dessa. Denna förvandling innebär just att allt större utrymme lämnas åt politik och moral i rättskipningen. Man kan då i likhet med Strömholm fråga sig om denna utveckling är så oförenlig med juristens uppgift att det rent av kan sättas i fråga om den juridiska beslutsmetoden har någon framtid.
    I bottnen av Strömholms fråga ligger en oro för rättssäkerheten: om juristerna får alltför vida ramar att handla inom, kan deras roll bli en inte avsedd, likartad med lagstiftaren-politikerns. Riksdagens lagstiftningsmakt skulle delvis ersättas av en domarmakt (domarrätt). Domaren skulle mer eller mindre obunden av rättsregler och rättsgrundsatser välja sina argument och sina slutsatser efter lämplighet, ett val som säkerligen mer än nu skulle komma att präglas av den härskande regimens önskemål. Systemet med generalklausuler och generella normer skulle alltså kunna leda till en uppluckring av domarkårens självständighet, en utveckling som måste oroa. Men inte heller nu är allt väl beställt. Juristen liksom andra medlemmar i samhället kan nämligen inte vara opåverkad av dess ekonomiska och politiska utformning.3
    Såsom Strömholm konstaterar i sin artikel är det juristens uppgift att med ledning av givna rättsregler fatta sådana beslut att det mål uppnås som lagstiftaren har uppställt och låtit komma till uttryck i rättsreglerna. Ett karakteristiskt drag hos den judiciella beslutsmetoden är sålunda dess auktoritära prägel. När domaren ställs inför frågan om det eller det faktiska förhållandet bör beaktas vid lösningen av en konflikt eller om det eller det argumentet bör anses relevant,

 

3 Jfr Niklas Bruun, Arbetsrätt och civilrätt — några utvecklingslinjer, iRetfærd 1976 s. 40 ff, Per-Olof Bolding, Juridik och samhällsdebatt, Stockholm 1968, och Stig Strömholms anmälan av Boldings bok i SvJT 1969 s. 652. 

Juridiken som samhälleligt styrmedel 579har han nämligen att välja enbart inom de av lagstiftaren eller av rättspraxis fastslagna ramarna. För juristen finns i princip endast en lösning, medan politikern, militären och affärsmannen på sina områden i regel har att välja mellan flera lösningar. Juristen har endast att se till att han använder en beslutsteknik som kommer domens innehåll att överensstämma med lag eller rättspraxis.
    Juristen måste således i motsats till exempelvis politikern avstå från att lägga egna synpunkter på de problem som han har att lösa. Han bedriver ett slags uppsökande verksamhet och har att fråga sig: vad har jag att rätta mig efter? Det är inte hans sak att söka vad som är "rättvisa". Lösningen på hans problem är i princip i förväg given.
    Den judiciella beslutsmetoden gör enligt Strömholm juristens uppgift intellektuellt och moraliskt uthärdlig. Han menar att denna uppgift blir outhärdlig om moralen som en "gökunge" släpps in i jurisprudensens bo. Strömholm pekar i sammanhanget på att de tyska domarna under Hitlerregimen hade att döma efter Strafgesetzbuch och gesundes Volksempfinden. Domarna tvingades härigenom till politiska ställningstaganden i sitt dömande. Avgörandena fick därmed ett drag av godtycke.
    De tyska domarnas ställning under nazitiden kan jämföras med de sovjetiska domarnas efter oktoberrevolutionen 1917. I en lag 1918 föreskrevs nämligen att dessa hade att döma efter det revolutionära rättsmedvetandet om direkta lagföreskrifter saknades eller var otillräckliga.4 Också här kom alltså politiken—moralen—godtycket in i de rättsliga avgörandena.
    Strömholm hävdar att det är den judiciella beslutsmetoden som ger det traditionella västerländska rättsväsendet dess egenart (s. 595)"snarare än vare sig regelkomplex eller systematisering av regler".
    I det västerländska rättsväsendet skulle således det godtycke som nyss talats om vara utestängt eller i vart fall spela en undanskymd roll. Det finns flera skäl att sätta ett frågetecken för ett sådant påstående. I debatten i SvJT om Meidners förslag till löntagarfonder mellan Strömholm och Nelhans ger Strömholm själv goda belägg föratt politiken spelar en framträdande roll i juridiken också i västerländska samhällen av vår typ.5
    Strömholm lägger i sin artikel om juridikens framtid huvudvikten vid moralen. Att i en diskussion om "juridikens" framtid dra en gräns mellan moral och politik synes emellertid omöjligt. Den "moral" som förs in i rättsreglerna är intet annat än politik. Moralen bestäms av de

 

4 Walter Meder, Das Sowjetrecht. Grundzüge der Entwicklung 1917—1970,Berlin 1971, s. 30.

5 Se avsnitt 6 nedan.

 

580 Per Eklundintressen som lagstiftaren representerar. Rätt, moral och politik flyter samman i lagstiftningen och kommer naturligtvis till synes också i rättskipningen.6
    Politiken sätter således inte sällan märkbara spår i domstolarnas avgöranden, även om den regelmässigt döljs bakom ett urval av "juridiskt relevanta" argument och fakta. Ett i sammanhanget intressant uttalande om domarens roll gör Alf Ross i sitt arbete Om ret og retfærdighed.7 Han visar där på domarens konstruktiva funktion och fiktionen att han ändå håller sig inom lagens gränser. Domarens argumentationsteknik är ett verktyg som varje tränad jurist hanterar med viss färdighet. Han måste veta hur han på ett passande sätt skall kunna legitimera det resultat som han har kommit fram till. Ross skriver vidare:
"Med få undtagelser . . . er disse metoder /fortolkningsmetoder til manipulation af lovteksten/ så viseligt indrettet, at de aldrig pånøder sig, men kan udvælges efter behov. Det er ikke dem der bestemmer resultatet, men resultatet der bestemmer dem. Man vælger hvad man har brug for."
Det finns all anledning att understryka den sista meningen i citatet. Ross tillägger visserligen att "altid er det retsbevidsthedens vurderingder er det drivende, medens metoderne blot tjener til at 'dække' resultatet". Man har anledning att fråga sig vad det är som bestämmer rättsmedvetandet hos domaren.
    Redan vad nu sagts tyder på att juridiken spelar en politisk roll i varje samhälle och är ett resultat av intressekampen i detta. Rättsreglerna och rättsinstitutionerna är, såsom Vilhelm Aubert framhåller, ett led i en omfattande mekanism för fördelning av rättigheter och skyldigheter. Rätten har här en dubbel funktion. Dels legitimerar den den existerande fördelningen av rättigheterna och skyldigheterna. Denna roll framträder särskilt tydligt på förmögenhetsrättens och straffrättens områden. Dels medverkar rätten aktivt vid fördelningenav rättigheterna och skyldigheterna, t. ex. av sociala bidrag och skatter. I rättens legitimerande roll ingår också erkännandet av rättmätigheten av bidrag och stöd till näringslivet vid konjunkturnedgångar.8 Därigenom medverkar rätten i bevarandet av det rådande ekonomiska systemet. Juridiken är sekundär, icke-bestämmande och konserverande i förhållande till samhällets ekonomiska och produktionsmässi-

 

6 Jfr Vilhelm Aubert, Rättssociologi, Lund 1972, s. 82.

7 Alf Ross, Om ret og rætfærdighed, 1966 s. 181. Se vidare Jacob W. F.Sundberg, Legum leges, i SvJT 1977 s. 129: "Införandet av den första juristexamen år 460 e. K. var en milstolpe i utvecklingen mot det västerländska begreppet 'rättsordning'. Härur växer också paradoxen: 'Man läser icke allt,blott det som är auktoritativt, men vad är auktoritativt. Det bestämmer vi tilldels själva som jurister.' (26 NJM s. 60)."

8 Vilhelm Aubert, Rettens sosiale funksjon, Oslo 1976, s. 29.

 

Juridiken som samhälleligt styrmedel 581ga realiteter.9
    Ross' förut nämnda uttalande om domarens agerande tyder väl närmast på att juristen-domaren skulle vara väl medveten om i vems intresse han handlar. Men denna medvetenhet behöver inte gå alltför djupt. Jan Hellner har i en artikel, "Juridiska styrmedel", tagit upp frågan i vad mån juristen är medveten om rättsreglernas funktion som styrmedel. Han påstår att juristen närmast skulle vara blind för det samband som existerar mellan samhällssystemet och rättsreglernas innehåll. Han skriver sålunda att jurister uppfattar syftet med lagreglerna vara att ge domstolarna vägledning för deras dömande och att påverka medborgarnas handlande i överensstämmelse med de handlingsmönster som framgår av reglerna. Att uppfatta och bedöma regelkomplexen som medel att nå längre bort liggande mål i samhällslivet — eller med andra ord som ekonomiska och politiska styrmedel— skulle däremot gå vid sidan av det traditionella juridiska synsättet.10
    Man kan tycka att Hellners påstående är förvånande, då det synes närmast omöjligt för en jurist att undgå att se denna rättens roll i samhället. Men det kan finnas en förklaring till påståendet. När en domare eller annan jurist ställs inför frågan hur han skall tolka en lagbestämmelse, har han visserligen inte så sällan att gå tillbaka till bestämmelsens ursprung och söka finna det behov som den är ett svar på. Avsikten med hans undersökning är emellertid begränsad. Den skall endast bidra till att lösa det aktuella problemet vad som är gällande rätt. Längre går han inte i sin undersökning. Han är i sitt arbete bunden inom de ramar som lagstiftaren ställt upp. Han söker bara "de juridiskt relevanta faktorerna". Det är kanske därför inte så anmärkningsvärt att juristen kan stå främmande inför en rättsregels syfte. Hans arbete sätter skygglappar på honom. Hellners uppfattning vinner sålunda stöd i juristens uppgift. Även ett uttalande av Per-Olof Ekelöf kan tolkas i denna riktning. Han säger således att "lagen har tolkats på helt olika sätt under upplysningens, liberalismens och den nuvarande statsdirigerade planhushållningens tidevarv", men att"praktikens män" i allmänhet är omedvetna om denna utveckling.11
    Rättssociologen och rättsfilosofen är däremot inte bundna på samma sätt som juristen. De intresserar sig för rättsreglernas orsaker och verkningar oavsett vilket ljus de kan kasta över aktuella tolkningsproblem. Från sociologisk synpunkt kan en lag förstås fullt ut endast mot bakgrunden av det ekonomiska system som råder i samhället och

 

9 Jfr Karl Olivecrona, Om lagen och staten, Lund 1940, s. 1 74 ff.

10 Se not 1.

11 SvJT 1945 s. 788.

 

582 Per Eklundden av detta betingade politiska situationen. Juristen däremot synes inte behöva denna förståelse för att klara sina uppgifter. Men med cybernetikens uppkomst har man emellertid som inledningsvis nämndes i stigande grad kommit att uppmärksamma olika företeelsers funktion som styrmedel. Sålunda har man även på juristhåll börjat bli alltmer medveten om rättens roll i detta hänseende.12 Auberts senaste bok, Rettens sosiale funksjon, tar just sikte på att belysa i vad mån rättsregler kan användas för att planlägga framtidens samhälle och för att lösa de konkreta problem som följer med samhällsutvecklingen. Han framlägger i boken ett mångsidigt erfarenhetsmaterial för att belysa det ömsesidiga förhållandet mellan samhällsstrukturen och rättssystemet.13
    Strömholms artikel om juridikens framtid och hans inlägg i debatten om Meidnerfonderna ger mig anledning att ytterligare belysa vad det är som bestämmer rättens innehåll och juristens handlanden är han saknar bestämda legala ramar att hålla sig inom. Jag vill påstå att juridikens roll som ekonomiskt och politiskt styrmedel har enlångt större betydelse än vad juristen i allmänhet föreställer sig. Lämnar inte också våra rättsregler plats för politik bara den är förenlig med vårt samhällssystem? Det finns i vår rättshistoria gott om exempel på politiska domar inte bara under politiskt oroliga tider utan även vid andra tillfällen.14 Att så är fallet är närmast självklart, något som för övrigt Strömholms inlägg i debatten om Meidnerfonderna vittnar om. Politiken är inbyggd i juridiken. Juristen är även i vårt samhälle — inte bara i det nationalsocialistiska och i det sovjetiska —bunden i sitt handlande vid samhällssystemet och agerar medvetet eller omedvetet i dettas intresse.

 

2. Rättens samband med produktionssättet
Att rätten är ett ekonomiskt och politiskt styrmedel belyses klart av det nära sambandet mellan förändringarna i rättsreglerna och produktionssättets utveckling på längre sikt. Här skall lämnas en kort översikt av detta samband.15
    I äldre tid, i det primitiva samhället, skedde produktionen i små enheter. Jordbruk och hantverk producerade för de arbetandes eget behov. Produktionsmedlen var enkla och tillhörde de arbetande själva. I detta samhälle behövde varken arbetsförhållandena eller förhållandet mellan producent och konsument regleras i rättslig form.

 

12 Se not 2.

13 Se not 8.

14 Se Per Eklund, Rätten i klasskampen, Stockholm 1974, s. 62, 78, 88, 151m. fl. ställen.

15 Se Ulla Paabøl, Arbejdsretlig regulering — i historisk materialistisk belysning, i TfR 1975 s. 228. 

Juridiken som samhälleligt styrmedel 583    Efter hand förbättrades arbetsredskapen med resultat att produktionen ökade i en sådan omfattning att producenterna inte själva kunde konsumera vad de tillverkade. De tvingades att bjuda ut ett överskott av produktionen. Den enkla varumarknaden, där producenternasjälva sålde sina produkter, uppstod. Produkten antog därmed karaktär av vara. Försäljningen eller bytet av vara mot vara krävde ett ömsesidigt erkännande av äganderätten till produkterna. Vidare krävdes en överenskommelse, ett köpeavtal, om varubytet mellan producent och konsument.
    Marknaden var till att börja med lokal med begränsade avsättningsmöjligheter. Den svarade mot det hantverksmässiga produktionssättet. Dessa förhållanden födde så småningom skråväsendet. Detta var en auktoritativ form för reglering av arbets- och marknadsförhållandena. Ändamålet med regleringen var att begränsa konkurrensen mellan mästarna. Detta skedde genom att mästaren förbjöds att hålla medhjälpare över ett visst antal och genom fasta priser på produkterna. Man ville härigenom också garantera att skråets alla medlemmar — mästare, gesäller och lärlingar — erhöll ett någorlunda lika och ståndsmässigt levebröd. Några sociala motsättningar fanns till att börja med inte mellan mästare, gesäller och lärlingar. Gesällerna och lärlingarna skulle, själva en gång bli mästare. De var upptagna i sin mästares hushåll.
    Det centrala i skråorganisationen var alla medlemmars delaktighet i de privilegier som organisationen hade tillförsäkrat sig. Bestämmelser som reglerade arbetsförhållandena var på grund av medlemmarnas gemensamma intressen helt naturligt fåtaliga. Producenterna ägde produktionsmedlen och de färdiga produkterna. Arbetet avkastade inte något mervärde16 till kapitalägare, eftersom de arbetande själva ägde produktionsmedlen. Producenterna ombesörjde själva försäljningen av produkterna. Det behövdes inte någon mellanhand i form av köpmän.
    Med kommunikations- och transportmedlens förbättring utvecklades ur de lokala marknaderna nationella och internationella marknader. De mindre producenterna, lantbrukare och hantverkare, kunde inte själva ha hand om försäljningen på dessa större marknader. Denna togs om hand av köpmän. En köpmannaklass uppstod.
    Nu framträder de första ansatserna till kapitalismen i dess moderna form, nämligen handelskapitalet. De efter hand förbättrade avsättningsmöjligheterna skapade i sin tur ett behov av ökad varuproduktion. Men detta behov kunde inte tillgodoses av en produktionsform

 

16 Om mervärde se Folke Schmidt, Från socialism till löntagarmakt, i SvJT 1976 s. 519. 522 och Per Eklund, Samhällsklasserna och rätten, i SvJT 1975 s.694. 

584 Per Eklundsom var byggd på skråmedlemmarnas arbete. De stora köpmännen hade inte bara det kapital som hantverkarna saknade, de ägde där jämte kännedom om råvaru- och avsättningsmarknaderna. De hade vidare vana att göra kreditaffärer. De började därför att investera kapital i produktionen genom att leverera råmaterialet till produkterna. Därmed kom hantverkaren trots sin formella självständighet att praktiskt taget inta ställning som lönearbetare. Detta förlagssystem var den första formen för kapitalistisk stordrift. Genom låga ersättningar till hantverkarna tillägnade sig köpmännen ett mervärde.
    Skråväsendet blev nu ett hinder för utvecklingen. Det hade genom att begränsa mästarens rätt att anställa medhjälpare hindrat en drift i större omfattning. På stordriftens sida ställde sig den nya nationalstaten som med en merkantilistisk politik ville säkra handelskapitaletstillväxt och bana väg för en omvandling av detta till industrikapital. Därför undantog staten från skråtvånget produktionsgrenar med en utvecklad teknisk arbetsdelning, främst textilproduktionen, som blev kärnan i statens manufakturpolitik.
    Manufakturen innebar en ändring av själva produktionsprocessen. Den krävde att ett större antal arbetare sysselsattes samtidigt. Manufakturerna var storverkstäder där arbetet dock skedde hantverksmässigt. Skillnaden mot hantverket var alltså kvantitativ. Men det fannso ckså en annan väsentligare olikhet. Det var den kapitalistiske köpmannen som höll arbetsredskapen. Producenten hade skilts från tillägnandet av den färdiga produkten.
    Detta är inledningen till den kapitalistiska storproduktionen. Ledningen av produktionen skiljs från det tekniska arbetet. Som ett mellanled mellan producenten och konsumenten inträder kapitalägaren. Dennes intresse är inte i första hand produktens art eller producentens levebröd utan största möjliga utdelning på sitt kapital.
    Genom att det merkantilistiska kapitalet och senare industrikapitalet insattes i produktionen skildes såsom nyss nämnts arbetaren och produktionsmedlet åt. På det rättsliga planet kom detta till uttryck iskråväsendets avskaffande och i införandet av näringsfrihet och avtalsfrihet i arbetsförhållandet. De stora slagorden blev "arbetets frihet" och "avtalets frihet". Lönearbetet blev grundformen för hela produktionen. Hur arbetsförhållandena skulle ordnas blev en allt mer framträdande konfliktorsak mellan arbetsgivare och arbetstagare. Härmed konstituerades lönearbetarklassen och kapitalistklassen som två parter med fundamentalt motsatta intressen. Arbetsavtalets frihet medförde en rovdrift av mänsklig arbetskraft som hotade arbetarnas existens och därmed hela underlaget för det kapitalistiska produktionssättet. Arbetaren hade reducerats till ett tillbehör till maskinen.

 

Juridiken som samhälleligt styrmedel 585Kvinnor och barn drogs i stigande omfattning in i produktionen. Arbetskraften hade blivit en vara. Staten måste till sist gripa in med lagstiftning för att sätta en gräns för arbetskraftens exploatering. Detta skedde genom lagstiftning om arbetarskydd, arbetstid och om kvinnors och barns användning inom industrin o. s. v.17
    Den ekonomiska utvecklingen har med den kapitalistiska storproduktionen givit äganderätten ett nytt innehåll. Medan denna ursprungligen — i det primitiva och outvecklade samhället — hade skapat ett psykologiskt skydd för hemmet och för de produktionsmedel som behövdes för arbetet för den egna försörjningen, ger äganderätten till produktionsmedlen under den kapitalistiska storproduktionen makt över arbetarmassorna i industrin och över hela samhällen som nu mer eller mindre utlämnas åt kapitalägarnas godtycke.18 Särskilt framträder denna makt i samband med nedläggningar och flyttningar av industrier samt begränsningar av produktionen. Det är mot denna bakgrund som man har att se dagens strävanden mot demokrati i näringslivet och arbetslivet, bland annat förslaget till kollektiva löntagarfonder i syfte att ge de anställda verkligt inflytande i företagen. Kapitalägarnas makt har främst möjliggjorts genom den företagsformsom aktiebolaget utgör. Genom denna kan de stora kapitalägarna skaffa sig en betryggande kontroll över sina investeringar och dra till sig kapitalinsatser från småsparare och annat "småfolk". Det är också betecknande att vi redan 1848 vid den kapitalistiska industrialismens genombrott fick vår första aktiebolagslag.
    Denna hastiga blick på utvecklingen visar att det finns ett klart samband mellan produktionssättet och rättsreglernas innehåll. Orsaken till att den rättsliga regleringen antar olika former under olika tider är det ekonomiska systemet, produktionssättet. Skillnaden i förbindelsen mellan producenten-arbetaren och produktionsmedlet, mellan arbete och kapital, skapar ekonomiska och rättsliga olikheter mellan skilda tidsperioder.
    Även händelserna under senare tid är belysande. Rätten har fått en växande betydelse genom statens allt starkare engagemang på det ekonomiska området. Detta har fått sitt uttryck inte bara i legala åtgärder mot maktmissbruk av ekonomisk art och i åtgärder för att stimulera industriinvesteringar och sysselsättning utan även i reformer för att öka arbetstagarnas inflytande över sina arbetsvillkor och en demo-

 

17 Se t. ex. Arthur Montgomery, Svensk socialpolitik under 1800-talet, 2 uppl.Stockholm 1951, och samme förf., Tjänstehjonsstadgan och äldre svensk arbetarpolitik, i Historisk tidskrift 1933. Se också Bet. ang. minderårigas antagande och användning i fabrik eller annan hantering (1877).

18 Per Stjernquist, Political use of legal forms, i Specimens of humanistic research. Papers read at the 50th anniversary of the Regia societas humaniorum litterarum Lundensis. Lund 1968. 

586 Per Eklundkratisering av arbetslivet överhuvudtaget. Dessa åtgärder, som ofta framtvingats av de mot det kapitalistiska systemet kritiska politiska och fackliga rörelserna, har i stora delar godtagits även av företrädarna för kapitalägarna som insett att eftergifter varit ofrånkomliga för att bevara arbetsfreden och lugnet på arbetsmarknaden.
    Genom den arbetsrättsliga skyddslagstiftningen har man sökt rensa bort de värsta följderna för arbetstagarna av det kapitalistiska produktionssättet. De civilrättsliga reglerna om arbetsavtalet har efterhand kommit att ersättas av en omfattande lagstiftning som reglerar förhållandet mellan de i arbetsförhållandet mot varandra stående kollektiven, arbetsgivarna och arbetstagarna eller mellan kapital och arbete. Arbetsrätten kommer därmed också i många hänseenden i motsatsställning till civilrätten som saknar denna klassbundenhet. Arbetsrätten är kanske den mest typiska skapelsen på rättens område av det kapitalistiska produktionssättet.19
    Belysande för svårigheterna att förena civilrättsliga principer med arbetsrättsliga är dagens dragkamp mellan den borgerliga regeringen, å ena, och LO och TCO, å den andra sidan, om var det ekonomiska ansvaret för ett företags verksamhet ytterst skall ligga, hos kapitalägaren eller hos denne och arbetstagarna gemensamt. Enligt den lydelse som 3 och 32 §§ i lagen om medbestämmande i arbetslivet fått under den gångna vårriksdagen skall detta ansvar vila hos kapitalägaren även om avtal av annat innehåll träffats mellan honom och arbetstagarna. Bestämmelserna i aktiebolagslagen skall således ta över föreskrifterna i ett med stöd av medbestämmandelagen träffat avtal. LO och TCO anser däremot att kapitalägaren inte bör ha möjlighet att under hänvisning till aktiebolagslagens bestämmelser undandra sigs ina förpliktelser enligt ett ingånget medbestämmandeavtal.20

 

 

3. Rättens roller
Rätten är som framgått av det föregående avsnittet inte någon opolitisk ö i samhället. Den är främst ett utslag av det rådande ekonomiska systemet. Helt naturligt blir den därmed ett maktmedel i händerna på dem som innehar den ekonomiska makten. Hur rätten utformas beror dock i viss mån på var den politiska makten ligger ochstyrkan i fackliga rörelser.21

 

19 Se Niklas Bruun, Arbetsrätt och civilrätt — några utvecklingslinjer, iRetfærd 1 s. 30 ff. Se också Eklund a. a. om rätten i klasskampen s. 238 ff.

20 Prop. 1976/77: 137. Jfr den långvariga kampen om kollektivavtalslagstiftningens utformning (Eklund a. a. s. 220 ff) och LOs och TCOs krav på anställningsskydd och medbestämmande i arbetslivet.

21 Se Eklund a. a. om rätten i klasskampen s. 369 ff.

 

Juridiken som samhälleligt styrmedel 587    Rättens funktion som de makthavandes styrmedel tar sig uttryck på olika sätt. För det första används den för att legitimera ekonomiska åtgärder som vidtas för att stödja systemet. För det andra tillgripsrättsliga åtgärder för att förhindra politisk och annan verksamhet som kan hota systemets existens. För det tredje utnyttjas rätten som ideologi för att förhindra åtgärder som inte anses förenliga med systemet. På detta sätt spelar rätten en utomordentligt viktig roll när det gäller att bevara och reproducera ett samhälle eller ett ekonomiskt system, oavsett om detta är kapitalistiskt, blandekonomiskt eller socialistiskt. Rätten är således fast förankrad i den icke-legala verkligheten. Detta belyses av ett närmare studium av dessa rättens delfunktioner, som kan sägas formas av det ekonomiska tvång som är inbyggti själva det ekonomiska systemet, den politiska makten resp. det i rätten inneboende ideologiska trycket.
    Det ekonomiska tvånget är ett utflöde av det ekonomiska systemet, i produktionsförhållandenas dynamik, i produktionskrafternas och produktionsförhållandenas ömsesidiga beroende.22 I fruktan för de icke önskvärda ekonomiska konsekvenser som skulle följa av rubbningar i systemet har regeringarna i västvärlden accepterat den efter andra världskriget pågående utvecklingen mot en monopolkapitalism med åtföljande nedläggning, sammanslagning och flyttning av företag inom och utom ländernas gränser. Denna utveckling har inte försiggått smärtfritt utan vägen mot monopolkapitalismen kantas av ruinerade företagare och arbetslösa arbetstagare. Genom olika åtgärder, som ofta getts den yttre formen av lagar och förordningar, har staten genom stödåtgärder av olika slag hållit icke bärkraftiga företag under armarna och därigenom mildrat följderna av utvecklingen. Enskilda som drabbats av företagsnedläggningar har man sökt hålla skadeslösa genom åtgärder och bidrag av olika slag.23 Flertalet enskilda måste för sin försörjning godta vad som sker och acceptera systemet. Då kapitalägarna har missbrukat sin makt över produktionsmedlen, överflödar emellertid västvärldens ekonomiska historia av legala skyddsåtgärder mot monopol, karteller och missbruk av andra slag. Ingreppen har dock hållits inom snäva gränser, då man inte alltför hårdhänt velat ingripa i den enskilda äganderätten och marknadsekonomin.

 

22 Se SvJT 1975 s. 691 f.

23 Sålunda har under 1970-talet i vårt land staten måst stödja näringslivet påolika sätt, såsom genom kreditstöd, lokaliseringsbidrag, investeringsavdrag vid beskattningen, statsbidrag till nedläggningshotade företag, statsbidrag till beredskapsarbeten, stöd för utveckling av nya produkter, processer eller system för industriell produktion, stöd för lagerökning, transportstöd, lönegaranti vid konkurs, åtgärder för att främja anställning av äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga, anställningsskydd osv. Detta har kommit till uttryck i lagar och förordningar som gång på gång förnyats. 

588 Per Eklund    I själva systemet ligger sålunda ett tvång som garanterar dess fortvaro, dess reproduktion. I intresset att garantera det ekonomiska systemets bestånd ingriper således lagstiftaren inte bara med normer och sanktioner för att förhindra missbruk av kapitalägarnas makt utan också med lagstiftning om subventioner och annat stöd till företagen i kristider. Lagstiftningen är ett styrmedel i systemets tjänst. Man lagstiftar för att komma till rätta med dess avigsidor och därmed också dämpa den oro som måste följa av systemet med dess inbyggda och ofrånkomliga motsättningar mellan kapitalägare och arbetstagare. Det kapitalistiska systemet har visat sig besitta en anmärkningsvärd förmåga att anpassa sig till nya villkor.
    Ett annat styrmedel för att säkra reproduktionen av ett samhällssystem är den politiska makten. Den får sitt uttryck bland annat i legala sanktioner av olika slag som riktar sig mot den som hotar eller anses hota samhället. Lagstiftaren kan ingripa direkt med fysiskt våld— straff av olika slag — mot vissa hot. Men han söker också genomlagstiftning hindra politisk och annan verksamhet som inte anses önskvärd. Detta kan ske genom vallagar, strejkförbud, mötesförbud,"munkorgslagar", yrkesförbud etc. Indirekt verkar denna lagstiftning så att medborgare som är kritiska mot systemet avstår från att framföra sin kritik. Vidare kan på legal väg anledningar till missnöje med det rådande systemet undanröjas. I sådant syfte kan skatteskalor jämkas, sociala bidrag omformas, skydd skapas mot uppsägningar i arbetet, medbestämmande i arbetslivet uppmuntras osv.
    Även det ideologiska trycket utnyttjas i syfte att säkra reproduktionen av ett samhälle. Detta tryck kan tjäna att legitimera det rådande systemet och att forma människors personlighet så att det passar detta. Här spelar massmedia den stora rollen, främst genom den makt som kapitalägarna har över dagspress och annan tidningspress. Härigenom kan de "manipulera" nyhetsmaterialet på ett för dem passande sätt. I försvaret av det rådande systemet utnyttjas sålunda gällande rättsregler, exempelvis på det sättet att ett framlagt förslag underkänns därför att det påstås vara oförenligt med gällande rätt. Genom utbildningsväsendet utövas ett ideologiskt tryck på de studerande. De får lära sig vad som är "rätt" och "orätt". Detta sker bland annat genom att universitetslärarna i sina elever inpräntar föreställningar om det bestående systemets överlägsenhet i förhållande till andra system. Denna konservatism förklaras av att universiteten främst knyter an till samhällsgrupper som i stort sett representerar borgerliga värderingar. Detta gäller kanske framförallt de juridiska fakulteterna. Det kan vara av intresse att ge några konkreta exempel på dessa rättens funktioner.

 

Juridiken som samhälleligt styrmedel 5894. Den ekonomiska makten och arbetsrätten
Ett slående exempel på hur det ekonomiska systemet påverkar domstolarnas avgöranden är arbetsdomstolens domar i början av 1930-talet, då AD slog fast att det var arbetsgivarna som hade makten i arbetslivet.
    I AD-domen 1932: 100, där rättsgrundsatsen om den fria uppsägningsrätten fastställdes, förklarade AD sålunda att det inte rådde någon tvekan därom att den allmänna rättsgrundsatsen gällde i vårt land liksom i andra länder att arbetsavtal kunde å ömse sidor sägas upp efter viss tid och att skäl för uppsägning inte behövde anföras från den ena eller den andra sidan. "Arbetsgivaren har, liksom arbetaren, rätt att själv bestämma, huruvida han genom uppsägning vill göra sig fri från anställningsförhållandet." AD-domen byggde på principerna om "arbetets frihet" och "avtalets frihet", hörnstenar id en ekonomiska liberalismen. Principerna hade till syfte att främja produktionen.
    I avsaknad av positiva lagbestämmelser blev avtalsprincipen bestämmande för ADs handlande. Utslaget bestämdes sålunda i realiteten av de föreliggande ekonomiska maktförhållandena i samhället. Principen om arbetsgivarnas fria uppsägningsrätt var inskriven i § 32 i SAFs stadgar. Vid tidpunkten för AD-domen krävde visserligen arbetarna ett utbyggt skydd mot det godtycke som arbetsgivarna i detta avseende utsatte dem för och mot den exploatering som de även i övrigt var utsatta för. De hade också erhållit ett visst skydd häremot genom lagar om arbetarskydd och arbetstid. Men AD såg inte eller ansåg sig inte kunna beakta den pågående utvecklingen mot en mer omfattande skyddslagstiftning och mot en demokratisering av arbetslivet. AD var kanske också fången i den formella syn på jämlikheten mellan medborgarna som utmärker det liberala rättssamhället. Såsent som 1967 (AD-domen 1967: 17) höll AD fast vid sin 1932 intagna ståndpunkt, då förmodligen i uppfattningen att det var lagstiftarens sak att ingripa. Så skedde också till slut efter framställning från LO och TCO. Genom 1974 års lag om anställningsskydd vräktes principen om arbetsgivarnas fria uppsägningsrätt.
    Man kan ironisera över ADs uppfattning om jämlikheten i arbetsavtalet men den fria uppsägningsrätten var helt i linje med de principer som det kapitalistiska systemet bygger på.24 Detta var också den yttersta grunden till att den erkändes som allmän rättsgrundsats.
    I AD-domen 1934: 179 slog AD fast rättsgrundsatsen om arbetstagarnas skyldighet att underställa sig arbetsgivarens arbetsledning —

 

24 Lennart Geijer och Folke Schmidt, Arbetsgivare och fackföreningsledare i domarsäte. En studie i rättsbildningen på arbetsmarknaden, Lund 1958, s.112, 137.

590 Per Eklunden annan i § 32 i SAFs stadgar inskriven princip — och förkastade arbetstagarnas uppfattning att vid en tvist om lydnadspliktens omfattning arbetaren inte kunde vara skyldig att lyda order. Arbetarna menade att, om de var skyldiga att lyda order, så skulle arbetsgivaren genom att hävda en i och för sig omöjlig avtalstolkning kunna framtvinga ett inte tillåtet arbete. Enligt AD kunde emellertid med lika stort fog göras gällande att, om vid en dylik tvist arbetsvägran vore tillåten, arbetarna hade möjlighet att genom en sådan avtalstolkning förhindra ett arbete som arbetsgivarna ägde befogenhet att ålägga dem. Då man ställdes inför detta val måste enligt AD produktionsintresset gå före de anställdas intresse.
    Principen om arbetstagarens lydnadsplikt i den moderna industrin är intet annat än ett utslag av arbetsgivarens strävan att uppnå största möjliga produktion och profit och att i detta intresse utnyttja arbetskraften så effektivt som möjligt. 1976 års lag om medbestämmande i arbetslivet har nu förpassat denna rättsgrundsats till historien. Man kan med all rätt kritisera AD för detta ställningstagande. Under åberopande i ett oklart rättsläge av en diskutabel rättsprincip om arbetstagarens lydnadsplikt valde AD sin väg efter en linje utstakad i en tid då arbetsgivaren ensam var herre på täppan och bestämde vad som skulle gälla på arbetsplatsen. Men AD handlade också här i överensstämmelse med de grunder varpå det kapitalistiska systemet vilar.
    Dessa rättsgrundsatser om den fria uppsägningsrätten och arbetsgivarens arbetsledningsrätt var intet annat än ett utflöde av den maktsom arbetsgivarna har i sin egenskap av ägare av produktionsmedlen. Rättsgrundsatserna hade sin grund i det ekonomiska systemet.

 

 

5. Straffrätt med politisk karaktär
    Ett lagrum med stark politisk karaktär är BrB 16: 1 om upplopp. Enligt lagrummet föreligger upplopp om folksamling stör allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att med förenat våld sätta sig uppmot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd. De ramar som lagstiftaren fastställt och inom vilka domaren har att handla är som synes mycket vida. Lagrummet är synnerligen vagt och allmänt till sin utformning. Uttrycket allmän ordning är ett diffust begrepp vars innebörd bestäms av en mängd faktorer, såsom allmänna rättsgrundsatser och oskrivna normer, betingade av den härskande samhällsuppfattningen. Lagstiftarens avsikt har varit att under lagrummet täcka in ett vitt fält av gärningar som kan innebära ett hot mot det bestående samhället.

 

Juridiken som samhälleligt styrmedel 591    Lagstiftaren har önskat skydda "den allmänna ordningen" mot vissa angrepp, att "isolera" fridstöraren genom att utpeka honom som brottslig. Men när han vill förklara lagrummet anger han som enda exempel på störande av ordningen ett par situationer som tidigare var vanliga i den sociala striden mellan samhällsklasserna, nämligen att en folkmassa under en strejk söker hindra strejkbrytare att upprätthålla driften och att en folkmassa vid en hyreskonflikt söker hindra att en vräkningsdom verkställs.25 Båda exemplen talar för att lagrummet på grund av sin oklarhet i realiteten riktar sig mot grupper i samhället som anser sig orättvist behandlade och ger uttryck åt detta. Lagrummet vänder sig inte endast mot störande av allmän ordning i egentlig mening26 utan i verkligheten lika mycket mot politiska opinionsyttringar, mot människors protester mot enskildas och myndigheters åtgärder, mot vad som upplevs som det bestående systemets förtryck.
    Lagrummet är utformat så att det kan användas av varje regim mot dess opposition. Det innehåller mycket av just det godtycke i juridiken som beslutsmetod som Strömholm fruktar. Det påverkar i likhet med andra rättsregler människors känsla för vad som är "rätt" i moraliskt och politiskt hänseende. Regeln är ett styrmedel och ett vapen i händerna på de härskande. Om man ser på den kamp som arbetarna förde i början av detta sekel, tycker förmodligen många av oss idag att de hade rätten på sin sida som demonstrerade och höll protestmöten även då lagstiftaren eller rättstillämparen betecknade handlandet som kriminellt. Men säkerligen avstod många arbetare från att ta del i kampen därför att den hade fått denna stämpel av rättenshandhavare. Det är nämligen inte lätt att bryta mot lagar som uppges vara givna för "det allmänna bästa". Även om man inser att vägen till politiska reformer stundom kan gå genom att bryta mot lag, genom vad flertalet kallar "social missanpassning", får man dåligt samvete av att känna sig som extremist och avvikare som ju lagen säger att man är.27
    Sina exempel på upplopp hämtar lagstiftaren från den sociala striden. Också här är det alltså fråga om en vakthållning kring det bestående samhället. Rätten blir som synes ett instrument för statsledningens ekonomiska och politiska mål, allt i enlighet med den härskande synen i samhället. Ett stöd för en politisk användning av ettlagrum som BrB 16: 1 kan man finna i Karl Olivecronas arbete Om

 

25 Nils Beckman m. fl., Brottsbalken jämte förklaringar, Band II. 3 uppl.,Stockholm 1973, s. 183 ff, SOU 1944: 69 s. 206.

26 Jfr NJA 1933 s. 99.27 Se Göran Elwin, Rätten och det allmänna bästa. DN 10.1 1.1974.

 

592 Per Eklundlagen och staten. För vår existens' skull är det nämligen enligt Olivecrona nödvändigt att staten slår vakt om det ekonomiska maskineriet— om äganderätten till produktionsmedlen, om köpeavtalet och om andra rättsliga institut varpå det kapitalistiska samhället vilar.28 Rättsordningen blir med denna uppfattning ett uttryck för bestående maktförhållanden, med främsta uppgift att skydda det gällande ekonomiska systemet. Ett avsteg från rättsordningen blir "orätt". Makten har i rättsordningen sin legitimering.29
    Ett par andra lagrum som är av intresse i detta sammanhang är spioneristadgandet i BrB 19: 5 och stadgandet om obehörig befattning med hemlig uppgift i BrB 19: 7. I den s. k. IB-affären30 tillgrep åklagare och domstolar spioneristadgandet mot personer som uppenbarligen inte hade någon annan avsikt än att upplysa allmänheten om förekomsten av en hemlig underrättelseorganisation vars handlande enligt deras mening var diskutabelt och reellt stod utanför demokratisk kontroll. Intet hade som dåvarande justitieminister Lennart Geijerframhöll i en intervju i Dagens Nyheter hindrat åklagaren eller domstolarna att välja BrB 19: 7, som föreskriver mildare straff än 19: 5.31 I IB-affären ansågs indirekt uppsåt tillfyllest. I sitt betänkande konstaterar utredningen för översyn av brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikets säkerhet (Ds Ju 1975: 16 s. 24) att en sådan bedömning — av den allmänna debatten i massmedia att döma — tett sig främmande och nära nog oförenlig med spioneribegreppet. BrB19: 5 har numera ändrats så att det krävs direkt uppsåt för att fällas till ansvar för spioneri.32
    Tillämpningen av spioneristadgandet i BrB 19: 5 i dess lydelse före ändringen 1976 är ett talande exempel på hur åklagare och domstolar med hjälp av juridisk argumentationsteknik kan anpassa verkligheten till lagtexten och därigenom få personer fällda till ansvar förgärningar som inte faller direkt under lagrummet. Upploppsbestämmelserna i BrB 16: 1 och 2 är utformade så att de kan användas föratt tillskynda strejkledare långvariga frihetsstraff även vid relativt

 

28 Karl Olivecrona, Om lagen och staten, Lund 1940, s. 174 ff.

29 Jfr Jacob W. F. Sundberg i SvJT 1977 s. 121: Begreppet rättsordning ärabsolut. Rättsordningen "är idé för sig, ett uttryck för den västerländska kulturens särart och i sin basstruktur en absolut idé och en komparationsbas. Men därmed är också rättsordningens begrepp den Archimedes' fasta punkt som fordrats för att kunna mäta världen och dess rörelser och som kanske också kan möjliggöra deras rubbande. Med utgångspunkt därifrån kan betraktaren ofta säga när avsteg gjorts från rättsordningen och så till vida skilja rätt frånorätt. Detta är icke av ondo."

30 SvJT 1974 rf s. 84.

31 DN 17.11.1973. Se också Per-Olof Bolding, Det fria ordets marginaler, iDN 8.3.1974.

32 SFS 1976: 509.

 

Juridiken som samhälleligt styrmedel 593oskyldiga strejkoroligheter. Att en sådan knappast avsedd tillämpning av ett lagrum inte kan uteslutas visar domarna i IB-affären. Straffbestämmelser måste utformas så att de inte av politiska skäl kan tillgripas mot personer som kritiserar rådande förhållanden. Vida ramar som lämnar utrymme åt rättskiparens godtycke, åt hans moraliska och politiska värderingar, är här utomordentligt farliga för rättssäkerheten. I ett demokratiskt samhälle bör kritiken inte strypas av rädsla förrättsliga eller andra påföljder. Det var uppenbarligen denna synpunkt som kom lagstiftaren att ändra BrB 19: 5.

 

 

6. En ideologisk debatt om löntagarfonder
Rättens ideologiska funktion framträder klart i debatten i SvJT33 mellan Strömholm och Nelhans om de Meidnerska löntagarfonderna. I denna debatt söker Strömholm försvara det rådande systemet med hjälp av naturrättsliga tankegångar. Äganderätten till egendom skulle enligt hans mening vara en "given" rättsprincip i vårt samhälle. Ett överförande av företagsvinster från kapitalägarna till arbetstagarnapå sätt Meidner tänkt sig skulle därför inte kunna komma i fråga. Med tanke på att politiska makthavare med majoritet i riksdagen inte kan av vare sig grundlag eller annan lag hindras att genomföra ett förslag av Meidners art skriver Strömholm vidare att "i en rättsordning utan naturrättsliga bindningar kan som erfarenheten från 30-talets Tyskland visar allt bli 'rätt' i fullt betryggande ordning" (s. 657). Strömholm framhåller också att en grundlag "inte kan uttrycka allade rättsprinciper som i samhället anses lika självklara och förpliktande som de uttryckligen fastslagna" (s. 467). Man har anledning fråga sig var dessa oskrivna rättsprinciper har sitt ursprung, i all synnerhet när de åberopas mot förslag som skulle kunna rubba den bestående ekonomiska ordningen.
    Nelhans anmärker att Strömholm synes mena att grundlagen omsluter rättsprinciper av den typ som skyddar den enskildes äganderätt. Däremot skulle Strömholm vara främmande för att grundlagen också kan omsluta andra rättsprinciper som heller inte nedskrivits men inte desto mindre är självklara. Nelhans nämner "arbetarens rätt till medbestämmande över sin arbetsinsats och sitt arbetsresultat" (s. 649).
    Strömholm genmäler att det är möjligt att Nelhans' resonemang beträffande arbetsinsatsen kan ha fog för sig men inte när det gäller arbetsresultatet. I fråga om resultatet uttrycker Nelhans ett program

 

33 Stig Strömholm, Förslaget om s. k. löntagarfonder i rättslig belysning (1976 s. 452), Joachim Nelhans, De Meidnerska löntagarfonderna i Stig Strömholmsrättsliga belysning (s. 647), Strömholm, Replik (s. 656). Se också Fritz Kaijser, Om de s. k. löntagarfondernas grundlagsenlighet — ett genmäle (s. 650).

38—Svensk Juristtidning 1977

 

594 Per Eklundoch en strävan. Hans antagande i detta avseende är en fri konstruktion men inte mer. Och sådant kan man inte bereda plats för i en bedömning av gällande rätt. Det vore att öppna slussarna för godtycket (s. 660).
    Vad Strömholm betraktar som godtycke är oklart men av allt att döma faller Strömholm som antytts tillbaka på något slags naturrättsligt tänkande, att det skulle finnas oskrivna rättsgrundsatser som slår vakt om det nuvarande ekonomiska systemet. Det är alltså "godtycke"att hävda arbetarens rätt till medbestämmande över sitt arbetsresultat men däremot inte hans rätt till medbestämmande över sin arbetsinsats. Strömholm för här något slags cirkelresonemang: vad som är bra eller i varje fall acceptabelt för det bestående ekonomiska systemet är eller kan vara oskrivna rättsgrundsatser, men vad som innebär en fara för systemet är godtycke. Eller med andra ord: det gällande ekonomiska systemet skapar självt de rättsgrundsatser varpå det vilar. Man kan alltså såsom skett genom 1974 års lag om anställningsskydd och 1976 års lag om medbestämmande i arbetslivet ge upp de oskrivna rättsgrundsatserna om arbetsgivarens rätt att fritt säga upp och avskeda sina anställda och rätt att ensam leda arbetet, som kom till uttryck i § 32 i SAFs stadgar och i ADs domar i början av 30-talet, men däremot inte grundsatser som är nödvändiga för det gällande systemets fortlevnad. Det är således nödvändigt att hålla arbetstagarna borta från inflytande över arbetsresultatet men andra eftergifter kan göras om det sociala och politiska trycket kräver detta. Det kapitalistiska systemet jämkar sålunda sina rättsgrundsatser alltefter detta tryck men det finns en gräns, där en rättsgrundsats måste bli orubblig naturrätt, självklar och förpliktande. Den gränsen bestäms av systemet självt, och därmed blir det naturrätt att slå vakt om den, i den mån man inte kan åberopa positiva regler.
    Nelhans' och Strömholms resonemang belyser hur det ekonomiska systemet bestämmer rättens innehåll. Från sin socialistiska grundsyn anser Nelhans att det är en gällande rättsgrundsats att arbetaren har rätt till medbestämmande över sin egen arbetsinsats och sitt arbetsresultat. Från sin konservativa utgångspunkt kan Strömholm inte godta Nelhans' uppfattning när det gäller arbetsresultatet men kan — tydligen med hänsyn till den nyligen antagna lagen om medbestämmande i arbetslivet — inte förneka riktigheten av Nelhans' uppfattning i fråga om arbetsinsatsen. Att acceptera Nelhans' uppfattning om arbetsresultatet som en gällande rättsgrundsats skulle kunna sätta det nuvarande ekonomiska systemet i fara. Därför menar Strömholm att uppfattningen är ett rent "godtycke", "och sådant kan man inte bereda plats för i en bedömning

 

Juridiken som samhälleligt styrmedel 595av gällande rätt".34

 

 

7. Teknik och människokonst
Juridiken är alltså i mycket ett utslag av det ekonomiska systemet och teknik i den meningen att den är ett styrmedel i de makthavandes händer för vakthållningen kring det bestående samhället, av vilket slag detta vara må.
    Men juridiken är också människokonst i betydelsen konst att få medlemmarna i samhället att identifiera sig med det rådande systemet, att skapa ett sådant socialt samspel mellan dem att social oro undviks. Här framträder rättens ideologiska funktion. Den rättfärdigar sålunda det ekonomiska systemet genom att i skrivna eller oskrivna regler förklara vissa förhållanden som okränkbara, t. ex. äganderätten, köpeavtalet, kollektivavtalet, tills nyligen arbetsgivarens rätt att ensam leda och fördela arbetet och den fria uppsägningsrätten. Vad förut anförts om tillämpningen av BrB 16: 1 och diskussionen mellan Strömholm och Nelhans om oskrivna rättsprinciper ger en talande bild av juridiken som människokonst.
    Rättens uppgift som ideologi är att den skenbart förklarar och rättfärdigar produktionsförhållandena med hänsyn till juridiska rättigheter och skyldigheter. Äganderättens helgd — dess förankring i naturrätt — har alltid använts som argument av kapitalägare eller dess företrädare. Ungefär samma argument som Strömholm anför mot löntagarfonderna använde sålunda statsvetenskapsmannen Rudolf Kjellén i en riksdagsdebatt 1908 om krav på ingripande mot de socialdemokratiska kampmetoderna. Staten kunde, menade Kjellén,inte erkänna en klassrättsbildning som förmer än den allmänna medborgarrätten. Det fick inte uppstå en klassrättsåskådning som ville ha vitsord mot gällande rätt.35 I en debatt ett år senare om ett lagförslag att ändra expropriationslagstiftningen i syfte att tillgodose behovet av mark för samlingslokaler avvisade Ernst Trygger förslaget bland annat av den anledningen att det skulle vara ett led i kampen om ägarnas rättmätiga egendom.36 Den fria uppsägningsrätten och arbetsgivarnas arbetsledningsrätt förklarades av AD som allmänna rättsgrundsatser. I realiteten var dessa rättigheter intet an-

 

34 Jfr Gustaf Petréns uttalande om egendomsrätten i Rättsfondens skriftserie 2 Rechtsstaatliche Probleme des Sozialstaats (s. 195): „Das Eigentumsrechtkann nicht unkontrolliert ausgeubt werden, aber darf durch Besteuerung undVerbote nicht aufgehoben werden . . . Die Kampfmittel des Arbeitsmarktsdürfen nicht so benutzt werden, dass die Freizügigkeit und ähnliche Menschenrechte anderer aufgehoben werden."

35 AK 1908:68:84.

36 FK 1909: 38: 14.

 

596 Per Eklundnat än ett utflöde av äganderätten till produktionsmedlen. Genom detta tal om rättigheters helgd bibringas människorna den uppfattningen att motsatt mening strider mot rätten och de görs därigenom mer eller mindre hörsamma och fogliga i det bestående samhälletsintresse.

 

 

 

 

8. Rättsvetenskapens osjälvständiga roll
Strömholm har bedömt Meidners förslag "med de metoder som en jurist använder när han löser praktiska problem" (s. 658). En sådan metod kan givetvis bidra till att lösa problem inom lagens och rättspraxis' ramar, men som annan traditionell-analytisk vetenskap saknar den en kritisk inställning till det bestående samhället. Den kan visserligen peka på de svårigheter och olägenheter som nya institut, sådana som löntagarfonderna, kan innebära och på deras eventuella oförenlighet med gällande rättssystem, men den saknar förmågan att se samhället som en helhet.
    Den rättsvetenskap som Strömholm representerar kännetecknas sålunda av en apologetisk inställning till vårt samhällssystem. Den vägrar att se de klassmotsättningar som finns i samhället och söker skapa en bild av harmoni, i medvetet eller omedvetet syfte att försvara det rådande samhällsskicket. Det bestående blir högsta ideal. Man står främmande inför frågan om vilka samhällsgrupper som rätten tillgodoser och vilka den missgynnar. Man är blind för att samhällsfenomenen hör samman, för att rätten måste ses i förhållande till samhället i övrigt, bland annat mot bakgrunden av den ekonomiska ordningen, mot innehavet av den ekonomiska makten.
    I enlighet med denna vetenskapssyn väver Strömholm i sin kritik av det Meidnerska förslaget in allehanda juridiska aspekter, petitesser enligt professor Fritz Kaijser, motståndare till förslaget. Det är enligt min mening emellertid knappast möjligt att avfärda Strömholms kritik på denna grund. Denne mobiliserar nämligen, i vetskap om den respekt och vördnad som rätten har för de flesta människor, denna i den ideologiska kampen mot löntagarfonderna,en metod som ofta använts mot samhällskritiker med för de makthavande opassande reformförslag. Det anmärkningsvärda är emellertid att Strömholm då hemfaller åt samma godtycke — den moral och den politik — som han fruktar skall vinna insteg i den juridiska beslutsmetoden och som han påtalar fanns i det nazistiska rättssystemet. Den tyska rättsgrundsatsen om "gesundes Volksempfinden" var ett utflöde av det rådande samhällssystemet. De rättsgrundsatser som

 

Juridiken som samhälleligt styrmedel 597Strömholm åberopar mot Meidners förslag är på liknande sätt förankrade i vårt samhällssystem. För Strömholm framstår de kapitalistiska egendoms- och avtalsförhållandena uppenbarligen som "naturliga" rättsförhållanden, som nödvändiga uttryck för det rådande systemet, precis som "gesundes Volksempfinden" gjorde i Hitlertyskland för de tyska domstolsjuristerna. För Strömholm blir äganderätten till produktionsmedlen och den i den inneslutna makten övermänniskor och samhället en "naturlig" mänsklig fri- och rättighet som inte ens får kränkas genom i fullt demokratisk ordning fattade beslut. Inför denna metafysiska företeelse måste människorna böja sig.
    Juridiken är som visats beroende av den ekonomiska bas som samhället vilar på och bestäms till sitt innehåll i väsentlig grad av motsättningarna mellan kapitalägare och arbetstagare. I enlighet med sin inneboende konservatism slår juridiken vakt om det gällande systemet på alla väsentliga områden. Enligt sin natur är den okritisk mot det bestående systemet. Även rättsvetenskapen synes sakna förmåga att analysera rättsordningen med utgångspunkt från vilka mänskliga behov den tjänar. En rättsordning kan väl knappast ha en annan funktion än att tjäna den gällande ekonomiska ordningen, men detta kan inte gälla rättsvetenskapen. Rättsvetenskapsmännen ser emellertid inte eller vill inte se att en sådan analys skulle kunna medverka till att befria människorna från illegitim maktutövning,vare sig denna är ekonomisk, politisk eller kulturell. I stället idealiserar de det bestående samhällstillståndet. De gör halt utanför det kapitalistiska systemets putsade fasad och funderar inte över vad som finns bakom denna. Det självständiga, sovrande och väljande tänkandet sätts ur spel.37 De vill inte se att rättsregler och domstolsavgöranden ofta tjänar som legitimerande och skylande överbyggnad över de ekonomiska maktförhållandena i samhället.

 

 

9. Auktoritet och lydnad
Det är helt naturligt att våra domare och andra jurister som handläggare av gällande lagar och förordningar är konservativa i sin syn på rätten. Den ses i stort sett som uttryck för en objektiv rättvisa. De är endast verkställare av lagstiftarens intentioner och saknar i denna egenskap anledning att moralisera och politisera. Det skulle ses som en brist på objektivitet. Vilhelm Aubert har följande syn på konflikten mellan politik och rätt:34

 

37 Se Stig Edling och Göran Elwin (red.), Rättssociologi. Om lag. konflikt ochbehov. En antologi, Stockholm 1973, s. 9 ff.

38 Vilhelm Aubert, Rättssociologi, Lund 1972, s. 82.

 

598 Per Eklund"Under förarbetet med lagen medges öppet att motstridiga intressen står mot varandra och att det gäller att mobilisera stöd för att vinna 'kampen om rätten'. På det stadiet rör det sig om 'politik'. När lagen antagits, förvandlas emellertid politiken till juridik, en angelägenhet för experter, och lagen blir föremål för en mer eller mindre objektiv, opartisk tolkning utifrån samhällsnyttan och ett rimligt avvägande mellan intressena. När en grupp lyckats få sina intressen skyddade genom lag, förvandlas gruppintressena samtidigt till ett samhällsintresse som endast 'avvikare' kränker. Motståndarna på förberedelsestadiet stigmatiseras som förbrytare, om de fortsätter kampen genom olydnad mot lagen."
Härigenom "inympas" i juristerna en konservatism som förklarar den uppfattning, som Hellner uttalat, att det skulle ligga vid sidan av det traditionella juridiska synsättet att uppfatta och bedöma regelkomplexen som medel att förverkliga politiska och ekonomiska program. De uppfattar rätten som något från politiken fristående. Denna syn på rätten som något från politiken avskilt kommer emellertid med all säkerhet att försvagas genom att juridikens tyngdpunkt allt mer förskjuts från civilrätt och straffrätt mot förvaltningsrätt, där lagstiftarens politiska avsikter inte sällan framträder klart.
    Var gränsen går för domarens konservatism, denna ofrånkomliga följsamhet gentemot lagen och de gällande rättsprinciperna, är kanske en fråga som är ointressant för den formalistiske juristen. Men frågan är inte bara retorisk eller akademisk. Vi behöver integå till diktaturländerna i Europa eller annorstädes för att finna att så inte är fallet. Var det inte beslutstekniken som gjorde det möjligt för AD att som rättsgrundsatser förklara arbetsgivarebefogenheter som ytterst hade sin grund i ägandet av produktionsmedlen och för domstolarna i IB-affären att för spioneri fälla personer som inte hade för avsikt att begå något sådant brott? Är det inte ett formalistiskt betraktelsesätt av denna art som gör det möjligt för domare att stanna kvar i sina ämbeten oavsett de sittande regimerna och den politik och moral som de för in i rättsreglerna?
    I en recension i Dagens Nyheter av den amerikanske socialpsykologen Stanley Milgrams bok "Lydnad och auktoritet" skriver Lars Gyllensten under rubriken "I lydnadens tecken begås de mest ohyggliga brott" att Milgrams undersökningar visar att det finns en mycket utbredd och mäktig benägenhet hos människorna att solidarisera sig med en auktoritet. Man betraktar sig själv bara som ett opersonligt och oansvarigt verktyg för en annans vilja. Man har att underordna sig ett auktoritativt mönster och att svara mot dess inneboende förväntningar och moral. I lydnadens tecken har ohyggligare brott blivit begångna än i upprorets.39

 

39 DN 12.6.1976.

 

Juridiken som samhälleligt styrmedel 599    Det kan synas vara ett väldigt avstånd mellan det opersonliga och oansvariga verktyg som diskuteras i Milgrams bok och Gyllenstens recension och domaren som lagstiftarens verktyg. Men är avståndetså stort? Av domaren krävs lojalitet och lydnad mot de bud som demakthavande sanktionerat. Han har inte något annat val än attfölja de lagar som lagstiftaren-politikern utfärdat.
    Vi lever i vårt land i en stabil politisk demokrati och har inte anledning att räkna med en lagstiftning som direkt vänder sig mot politiskt oliktänkande, men som jag visat finns det lagbestämmelsersom har missbrukats och kan missbrukas. I detta sammanhang faller yrkesförbud och annan politisk övervakning i tankarna.40 Sådan övervakning slår inte bara mot personer med uttalad radikal politisk uppfattning utan lägger hämmande band också på den politiska debatten överhuvudtaget och på offentlig kritik av de styrande. Demokratin måste givetvis skydda sig mot sina fiender. Fråga är med vilka medel. Kan den inte försvara sig på övertygelsens väg, måste den dock undvika metoder som öppnar vägen till häxprocesser mot oliktänkande av den typ som Nobelpristagaren Heinrich Böll skildrar i sin bok "Katharina Blums förlorade heder". I en artikel i Dagens Nyheter frågar professor Gunnar Adler-Karlsson hur långt detkapitalistiska systemet i sin oro för framtiden kan föra lagstiftaren.41
    Den auktoritära judiciella beslutsmetoden med dess avskärmade syn på konflikterna i samhället, med dess vägran att gå till botten när det gäller att utreda deras orsaker och verkningar innebär att rätten och de rättsvårdande myndigheterna skjuts in som ett skyddande element, som en buffert mellan människorna och de makthavande i samhället. Denna beslutsmetod har sina rötter i det liberala samhällets behov att formellt behandla människorna lika, oavsett från vilket samhällslager de kommer. Men samtidigt döljs konflikternas reella orsaker och innehåll. Rätten blir därmed de härskandes styrmedel, deras vapen mot dem som vill förändra samhället, mot dem som vill fullborda vår demokrati, förbättra den på de politiska och sociala områdena och utbreda den också till de kulturella och ekonomiska. En annan beslutsmetod — framtvingad eller skapad av generella normer och generalklausuler — förändrar inte denna rättens roll, snarare skulle den bli ett ännu verksammare vapen i de makthavandes händer mot oppositionella och kritiska grupper i samhället. Rätten är och måste förbli det rådande samhällssystemets fånge.

 

40 I debatten har främst det tyska yrkesförbudet uppmärksammats. Gränsernaför den svenska personalkontrollkungörelsens giltighetsområde är diffusa (SFS1969: 446).41 DN 19.10.1976.