Utdömande av vite och böter för utevaro
Var och varannan dag har domstolarna att ta ställning till frågor om sanktioner för olika personers uteblivande från förhandling. I huvudsak gäller det då vite för part, parts ställföreträdare och målsägande som hörs i anledning av åklagarens talan, eller böter (i andra hand vite) för vittne och sakkunnig. Det stora flertalet fall är naturligtvis rutinbetonade, men i vissa situationer kan mera svårbedömda spörsmål uppstå.
I det följande lämnas, förutom en redogörelse för gällande rätt på området, synpunkter på hur frågorna kan behandlas i den praktiska tillämpningen.
Vite
Jämlikt RB 9: 7 äger rätten förelägga vite för att förmå part eller annan att komma tillstädes eller infinna sig personligen vid förhandling. Vitesbeloppet bestäms enligt föreskrifter i RB 9:8 1 st. Av befogenheten att förelägga vite anses följa, att rätten äger utan yrkande utdöma försuttet vite. Fråga härom uppkommer, sedan det vid målets påropande konstaterats att vederbörande ej inställt sig i enlighet med föreläggandet. Skulle han inställa sig innan förhandlingen avslutats, medan övriga kallade ännu är tillstädes, kan han dock undgå påföljd för utevaro.1 Om vitesföreläggandet inte överensstämmer med lag, bortfaller givetvis också frågan om påföljd.
När utdömande av vite aktualiseras, är det huvudsakligen två frågor som skall prövas: Har ändamålet med vitet förfallit (RB 9:8 sista st.)? Förekommer anledning att vederbörande har laga förfall (RB 32: (6)? Besvaras någon av dessa frågor jakande, skall vitet ej utdömas. Besvaras båda frågorna nekande, torde det förelagda vitet alltid utdömas, för såvitt det inte avsärskilda skäl finnes böra nedsättas.
Ändamålet med vitet är att framtvinga den prestation som avses med föreläggandet, d. v. s. i här åsyftade fall att inställa sig vid rätten å viss tid. Beträffande den för vitets utdömande avgörande frågan anförs i Gärde m. fl., Nya rättegångsbalken s. 81:
Ändamålet med vitet måste anses ha förfallit, då fullgörandet av den prestation, som föreläggandet avser, ur processuell synpunkt icke längre är påkallat t. ex. då föreläggandet avsett skyldighet för part eller annan att inställa sig personligen, men målet avvisas eller avskrives utan förhandling eller tredskodom meddelas eller rätten eljest, oavsett utevaron, företar målet till slutlig handläggning. Däremot kan ändamålet med vite, som avser att framtvinga inställelse, icke anses ha förfallit, då utevaron föranleder uppskov till ett annat rättegångstillfälle, även om vitet då ersättes med ett annat tvångsmedel.
I ett hovrättsavgörande, SvJT 1964 rf s. 65, har vite ansetts inte kunna utdömas, när part genom att ej infinna sig personligen vid muntlig förberedelse inte vållade uppskov med denna men väl omintetgjorde omedelbar huvudförhandling. Att såväl tilltalad som vittne uteblivit från huvudförhandling, har i SvJT 1965 rf s. 2 ansetts ej ha inneburit, att ändamålet med vitet förfallit.2
Vad som är laga förfall anges i RB 32: 8. Angående den närmare innebörden av lagrummet hänvisas till Gärde m. fl., a. a. s. 441 f, samt Ekelöf, Rättegång III, 3 uppl., s. 173 och där anmärkta rättsfall.3
Här uppkommer frågan om vilken bevisning som bör krävas för att laga förfall skall kunna anses föreligga. I RB 32: 6 används uttryckssättet "förekommer anledning" (i processlagberedningens motiv "anledning antaga")för att beteckna den erforderliga bevisstyrkan. Fri bevisprövning råder alltså, och rätten kan ta hänsyn till många olika slags upplysningar, såväl från den vitesförelagde själv som från annat håll.
Det praktiskt viktigaste spörsmålet i detta sammanhang gäller vilka krav som bör ställas för att ett påstående om sjukdom skall kunna godtagas. Såsom allmän rekommendation torde få sägas, att läkarintyg bör avkrävas den som påstår sig vara sjuk. Om vederbörande på grund av omständigheterna inte haft rimlig möjlighet att skaffa läkarintyg, kan kravet på ett sådant efterges men bör det då i stället fordras andra upplysningar till stöd för uppgiften om sjukdom. Som Svea hovrätt anför i ett beslut skulle bestämmelserna om utevaropåföljd "i praktiken bli utan verkan i många fall, om enbart ett påstående om att sjukdom hindrat inställelse skulle bedömas som tillräcklig anledning antaga att laga förfall förelegat".4 I en del speciella situationer, såsom när anmälan om sjukdom gjorts under tjänsteansvar, synes dock domstolen utan vidare omständigheter kunna finna, att laga förfall på grund av sjukdom föreligger.5
Har den vitesförelagde laga förfall, varom domstolen saknar kännedom, kan han föra talan mot beslut att utdöma vite och därvid göra gällande det laga förfall som förelegat vid målets behandling i lägre rätt.6
Angående nedsättning av vitet — en fråga som vanligen uppkommer först efter överklagande, då korten s. a. s. ligger på bordet — hänvisas till Walins utvecklande av sin mening i NJA 1951 s. 116 och Ekelöf, Rättegång I, 4 uppl., s. 155.7
Vilka överväganden domstolarna kan få anledning att göra, beskrivs kanske tydligast, om några mera typiska fall läggs till grund för resone-
manget. Exemplen avser tingsrätt och huvudförhandling i brottmål, som ej kan avgöras utan att den tilltalade inställt sig personligen.
Exempel 1. Den tilltalade (tt) har delgivits vitesföreläggande att inställa sig personligen till huvudförhandling kl 10.00 viss dag. Kl 9.00 samma dag anmäler han per telefon till domstolen, att han är sjuk och förhindrad att infinna sig.
Efter vanligheten uppmanas tt vid telefonsamtalet att inkomma med läkarintyg, antingen omgående eller inom viss kortare tid. Anledning saknas att inställa huvudförhandlingen före utsatt tidpunkt, varför målet påropas i vanlig ordning. Sedan det konstaterats att tt uteblivit, inställs huvudförhandlingen, varvid frågan om vitets utdömande upptas. Har tt inte hunnit inge läkarintyg, beslutas om uppskov med prövningen av frågan till ett senare tillfälle. Bestämmelserna om vite och laga förfall synes visserligen förutsätta, att rätten utan uppskov skall ta ställning till frågan om vitets utdömande. I praxis har det emellertid blivit vanligt att uppskjuta prövningen för att bereda den som uteblivit tillfälle att styrka laga förfall. Någon bärande invändning mot ett sådant förfaringssätt torde inte kunna resas.8
Om prövningen nu uppskjuts, synes det vara mest förenligt med vitessanktionens syfte att avgöra frågan så snart fristen för företeende av läkarintyg utgått. Endast om det är nödvändigt av utredningsskäl, bör prövningen få anstå till nästa rättegångstillfälle.9 Oavsett på vilket av dessa stadier prövningen äger rum, torde ändamålet med vitet därvid inte ha förfallit. Vitessanktionen har ju avsett inställelse vid en huvudförhandling, som uppskjutits enbart därför att tt uteblivit.
Angående rättens sammansättning vid prövning av vitespåföljd är det klart att, om frågan upptas vid huvudförhandling där nämnd medverkar, nämnden skall delta i beslut som fattas vid samma huvudförhandling. Avgörs däremot frågan utom huvudförhandling, torde rätten enligt RB 1: 3 vara domför med en lagfaren domare, oavsett om annan sammansättning förekom vid det rättegångstillfälle som vitesföreläggandet avsåg.
Exempel 2. Tt har kallats enligt ex. 1. Även offentlig försvarare och vittnen är kallade. Under eftermiddagen före huvudförhandlingsdagen ringer tt till domstolen och anmäler, att han på grund av sjukdom kommer att vara förhindrad att inställa sig vid förhandlingen.
Rätten kan i denna situation finna anledning att inställa huvudförhandlingen omedelbart, alltså före den tidpunkt till vilken den är utsatt. Anledningen kan naturligtvis vara, att tt bedöms komma att ha laga förfall. Men det kan också vara så, att rätten inställer förhandlingen därför att den vill —utan att avvakta läkarintyg eller annan utredning från tt:s sida — skyndsamt lämna återbud till försvarare och vittnen och därigenom söka eliminera kostnader för det allmänna eller olägenheter för den enskilde. Dylika möjligheter är värda beaktande, även om tt enligt RB 31:4 kan förpliktas ersätta den statsverkets kostnad som han vållat genom att utebli från rätten.
Inställs huvudförhandlingen i förväg, torde tt inte kunna förpliktas att
utge vitet.10 Detta gäller också om det senare skulle visa sig, att han ingalunda hade laga förfall. Man får nämligen se saken så, att tt efter inställandet inte längre har någon förhandling att komma till, om han trots allt skulle vilja. Något giltigt föreläggande kan sålunda ej vidare anses vara för handen. Det är då en överloppsgärning att anmoda tt att styrka laga förfall.
Intresset av att genom utdömt vite inskärpa betydelsen av rättens kallelser kan i här berört fall få vika för processekonomiska eller andra praktiska överväganden.
När hinder anmäls tidigare än i exemplet, kan det givetvis finnas möjlighet att något utreda frågan om laga förfall, innan beslut om förhandlingens inställande fattas.
Exempel 3. Tt har delgivits vitesföreläggande att inställa sig personligen till huvudförhandling vid viss tidpunkt. När målet påropas, är tt inte tillstädes. Inga upplysningar har lämnats om anledningen till utevaron.
I en sådan situation kan det ibland vara möjligt att genom telefonsamtal förmå tt att infinna sig, och vanligen torde rätten först pröva att gå fram på denna väg. Om den inte är framkomlig, kan domstolen välja att inställa huvudförhandlingen eller att söka undanröja hindret härför genom förordnande, att tt omedelbart skall hämtas till rätten. Därest huvudförhandlingen inställs och anledning ej förekommer, att tt har laga förfall, utdöms vitet, varjämte beslut meddelas om att tt skall vid förhöjt vite kallas till kommande huvudförhandling eller om att tt skall hämtas till senare dag. Förordnande om hämtning till senare dag utgör sålunda inte hinder för att utdöma vitet.11
Vid förordnande om omedelbar hämtning får frågan om vitets utdömande anstå något. Visar det sig nämligen att hämtningen kunnat verkställas, skall vitet inte utdömas. Ändamålet med vitet — att framtvinga inställelse — har i detta läge förfallit. Har hämtningen däremot misslyckats, torde vitets ändamål kvarstå och utdömande böra ske (här saknas regelmässigt anledning anta att tt har laga förfall). Den omständigheten att man med avseende på ett och samma rättegångstillfälle prövat ett nytt tvångsmedel, hämtning, i stället för det ursprungliga, vite, synes inte motivera annan bedömning. Det avgörande måste vara, att tt:s utevaro förorsakaruppskov med huvudförhandlingen till ett annat rättegångstillfälle.12
Exempel 4. Samma förutsättningar som i ex. 3. Den omständigheten tillkommer emellertid, att tt — som i god tid delgivits stämning — mottagit kallelsen endast två dagar före huvudförhandlingen.
Enligt RB 32: 1 har tt haft rätt till skäligt rådrum för inställelsen. Vad som skall anses vara skäligt rådrum är visserligen beroende av omständigheterna i det särskilda fallet, t. ex. den tid som går åt för att ta sig till förhandlingen och vederbörandes behov av att förbereda sig, kanske genom att träffa advokat. Ofta torde dock en eller två dagar vara en alltför korttidsfrist. Om den bedömningen görs, föreligger laga förfall och vitet utdömsinte. I annat fall finns möjlighet att utdöma ett med hänsyn till omständigheterna nedsatt vitesbelopp.13
Tt:s försummelse att enligt RB 32: 4 2 st. göra anmälan om hinder för sin inställelse kan endast medföra förpliktelse att ersätta rättegångskostnad (RB 31:4). Försummelsen får alltså inte tillmätas betydelse vid prövningen av frågan om vitets utdömande.
Böter
I RB 36: 20 stadgas att vittne, som kallats men uteblivit, döms till böter. Straffet utgör penningböter enligt den i RB 9: 9 angivna bötesskalan. Utevaron ses i detta fall som en rättegångsförseelse, och frågan om ansvar härför prövas av rätten självmant (RB 20: 1). Uppskjuts målet till annan dag, kan vittnet vid vite föreläggas att då komma tillstädes. Uteblir vittnet pånytt, döms vittnet att utge vite eller, om vite ej förelagts, böter. Vittneskallelsen skall innehålla en erinran om påföljderna för utevaro (RB 36: 72 st. 2 p.). — Motsvarande gäller för sakkunnig (RB 40: 13 och 19).
Vite blir sålunda aktuellt bara om bötestvånget inte haft den avsedda effekten. Enligt sin lydelse ger RB 36: 20 dock valfrihet efter den första vittneskallelsen; vid ny kallelse kan rätten mycket väl avstå från att förelägga vite och nöja sig med möjligheten att ådöma böter.
Det är däremot något tveksamt, om rätten kan förelägga och utdöma vite avseende kallelse till ny förhandlingsdag, när ett vittne av någon anledning inte ådömts böter för sitt första uteblivande. Lagtexten är inte uttrycklig på denna punkt. Men syftet med bestämmelsen om bötespåföljd för vittne får väl antas vara sådant, att böter skall ha ådömts eller åtminstone att laga förutsättningar för ådömande skall ha funnits, innan vite kan tillgripas.
I likhet med vad som gäller beträffande vite får böter ej ådömas, om anledning förekommer att vederbörande har laga förfall (RB 32: 6 och8).14
I RB 36: 22 2 st. finns något av en motsvarighet till att "ändamålet med vitet förfallit". Enligt detta lagrum är ådömande av böter eller användande av vite uteslutet, om den som åberopat vittne avstår från vittnetshörande eller frågan därom eljest kommer att förfalla.15
För det fall att vittne hämtats till rätten ges en särskild bestämmelse i RB 36: 20 2 st. sista p., enligt vilken böter eller vite för vittnets utevaro vid det rättegångstillfället ej skall ådömas. Detsamma torde få anses gälla, om vittnet inställer sig efter påminnelse.16
Angående böternas storlek synes det i normalfallet, vid en förstagångsförseelse, vara skäl att bestämma beloppet så, att det motsvarar ett ordinärt vite (f. n. 100—300 kr). Men särskilda omständigheter kan naturligtvis motivera, att annat bötesbelopp utdöms.17
Vad ovan anförts om praktiska överväganden rörande vites utdömande torde i allt väsentligt kunna tillämpas även när det gäller utevaropåföljden böter.
Bestämmelserna om utevaropåföljd bör naturligtvis vara så ändamålsenliga och samtidigt enkla och lätthanterliga som möjligt. Det kan diskuteras om de nuvarande reglerna på alla punkter är så beskaffade. Är det överhuvud taget nödvändigt med två olika sanktioner för uteblivande från förhandling, när vitet synes uppfylla de krav som behöver ställas på ett verksamt ekonomiskt tvångsmedel? Att tillämpa böter vid utevaro av vittne eller sakkunnig — med betraktelsesättet att just detta fall av ohörsamhet mot kallelse utgör en rättegångsförseelse som skall vara straffbelagd — ter sig väl inte alldeles naturligt för dagens domstolar. Dessutom kan det verka förvirrande, att vite likaväl som straff kan följa vid upprepad utevaro av en sådan person. Vill man som praktiskt skäl för bötespåföljden åberopa, att domstolarna inte bör belastas med att i varenda vittneskallelse utsätta ett vitesföreläggande,18 förefaller inte heller det tungt vägande. Systemet med två sanktioner måste anses innebära, att likvärdiga försummelser leder till olika påföljder, låt vara att dessa ekonomiskt sett kan bli ungefär lika kännbara. Särskilt tydligt är förhållandet, när det gäller utevaro avtvå i rättegången så närbesläktade figurer som målsäganden som hörs i anledning av åklagarens talan (vite) och vittnet (normalt böter).
Ett annat beaktansvärt spörsmål har berörts under exempel 2 ovan, nämligen det att en kallad person, som genom anmälan om hinder får förhandlingen inställd i förväg, slipper påföljd även om han saknar laga förfall. Starka skäl talar för att ett sådant beteende, när anmälan är oriktig, lagligen bör vara jämställt med förfallolös utevaro och föranleda den påföljd som utsatts i kallelsen. Eventuellt kan detta syfte uppnås med ett tilllägg till RB 32: 4.
De båda frågeställningar, som här bara kunnat antydas, förtjänar måhända att begrundas vid den nu inledda översynen av rättegångsförfarandet vid allmän domstol.
Jan Zingmark