Svensk panträtt i ny eller nedan?
Kritisk betraktelse
Panträtt har som främsta funktion att förse kreditlivet med ett rationellt säkerhetsinstrument. Våra svenska panträtter sådana de framträder i dag representerar skilda utvecklingsskeden. Den allmänna lösörepanträtten går tillbaka på 1734 års lag, efter hand kompletterad med skrivna och oskrivna grundsatser. Fastighetshypoteket har, efter en oändlighet av lagstiftarmöda, nyligen funnit sin form i 1970 års JB som trädde i kraft den 1 januari 1972. Skepps- och skeppsbyggnadshypoteken har i stort sett formats efter fastighetsrättslig förebild genom 1973 års sjölagstiftning, som i den delen trädde i kraft den 1 januari 1976. Luftfartygshypoteket är vår enda återstående underpanträtt vilken, låt vara införd så sent som på 1950-talet, ännu stiftas genom fordringsinteckning av traditionell typ. Men numera föreligger lagförslag som syftar till att principiellt ställa även detta hypotek på linje med det fastighetsrättsliga.1
Att vår allmänna lösörepanträtt icke mäktat hålla takten med det moderna industrisamhällets allt högre krav på rationell kreditsäkerhetsordning är ej ägnat att förvåna. Och skadan torde såtillvida vara ringa som lösörepant likväl icke kan bli särskilt gångbar i kreditlivet så länge rättigheten är besittningsbunden. Men bristen kan bli allvarligare där de lösörepanträttsliga grundsatserna tillåts breda ut sig till angränsande fält; ett inskrivningsrättsligt dylikt, brukat med lösörerättslig teknik och med pantbrev såsom säreget redskap, skall jag beträda nedan.
Luftfartygshypoteket är av så sen årgång att det borde vara tämligen väl ägnat att möta en modern tids krav och det skall strax belysas att det icke brister stort i det avseendet. Fastighetshypoteket samt skepps- och skeppsbyggnadshypoteken borde då, såsom senaste tillskott i floran, tillfredsställa än högre anspråk. Men det gör de alls icke. Det är därför jag nu tar tillorda.2
Av alla de krav som kan och bör ställas på den hypotekariska panträtten som modernt kreditsäkerhetsinstrument vill jag här uppehålla mig vid fyra,vilka av olika skäl tilldragit sig praktikers, teoretikers och lagstiftares särskilda intresse, nämligen att rättigheten skall(1) vara enkel att stifta eller, med ett i sammanhanget bättre uttryck,grunda utan att för den skull vara tyst eller skymd för omvärlden,(2) kunna göra tjänst i alla de slag av sunda kredit- och fordringsförhållanden som praktiseras i och utom näringslivet,
(3) kunna göra tjänst oavsett vilken partskonstellationen i pantfordringsförhållandet än är,(4) infria dessa (liksom andra) krav utan att det kränker pantägarsidans behöriga intressen.
Rättigheten skall alltså kunna grundas snabbt och säkert. Den måste kunna säkra betalning av tredje mans gäld lika väl som pantägarens egen. Den måste kunna stiftas av pantdelägare till förmån för meddelägare —såsom då näringsidkare driver rörelse med samägd fastighet eller partrederiägt skepp — lika väl som mellan pantägare i succession — exempelvis avsäljare/leverantör till förmån för köpare/beställare (eller tvärtom) i köp/beställningsköp av den presumtiva panten vilket ännu är ofullbordat mellan parterna.3 Verksam panträtt måste kunna upplåtas för beviljad men ännu ej utbetald kredit, för eventuell regressfordran på grund av borgensförbindelse, för kredit i löpande räkning (helt eller delvis utnyttjad eller ej), för rent framtida fordringar — exempelvis sådana som åsyftas medgängse generella pantförskrivningar till säkerhet för en kreditgivares (nuvarande och) framtida fordringar mot pantgäldenären4 — och så vidare. Pantägarsidans behöriga intressen är i sammanhanget koncentrerade till, dels att pantsättaren skall råda över hur och på vilka villkor rättigheten kan utövas i panten, dels att den som förvärvar panten skall kunna snabbt och säkert vinna kontroll över fortsatta förfoganden över densamma. Att däremot den som förvärvar panten får vara beredd att böja sig för redan företagen pantsättning, i den mån han icke kan korrigera den eller kompensera sig för den i samband med förvärvet, är en gammal självklarhet;typiskt för problemställningen är ju att förvärvaren har all möjlighet att överblicka vad han ger sig in på medan pantborgenären kan överraskas av pantägarskifte och skulle stå helt skyddslös, om ett sådant tilläts utan vidare gå ut över hans säkerhet.5
En panträtt, som brister i något av de fyra kraven, blir ett ofullgånget eller äventyrligt kreditsäkerhetsinstrument. Och bristen går ut över dem som behöver kredit, icke bara då det är den tilltänkte kredittagarens-pantägarens eget rättsskydd som äventyras utan också då det är kreditgivarsidans rättsskydd som står på spel. Ty kreditgivaren må ta ekonomiskt betingad risk. Det är hans uppgift. Men han är i regel obenägen att ta rättsligt betingad risk och skall så vara.6 Därför tenderar krediten att utebli där dylik risk möter.
Luftfartygshypoteket uthärdar, som redan antytts, ganska väl en kritiskgranskning med utgångspunkt i kraven på ett modernt kreditsäkerhet sin
strument. Rättigheten grundas (1) förhållandevis enkelt genom att en med fartygsägarens inteckningsmedgivande försedd fordrings handling på borgenärens ansökan skrivs in i en offentlig inskrivningsbok; ett besvär i proceduren möter visserligen däri att skilda myndigheter för luftfartygsregistret, som med legitimerande verkan utpekar fartygsägaren, och inskrivningsboken. Rättigheten är ett för ny pantägare, om också ej för andra borgenärer, fullbordat faktum vare sig inteckningshandlingen uttrycker en verklig eller en fingerad skuld7 och handlingen kan läggas som säkerhet för en omslagsrevers och/eller omsättas som sådan utan samband med omslagsrevers. Härav följer, att denna panträtt (2) kan säkra alla slags fordringar som kreditlivet praktiserar och det (3) oavsett vilka pantfordringsförhållandets parter är. Emellertid följer också därav, att inteckningshandlingen kan komma att av någon, som förvärvat den i god tro, göras gällande i fartyget efter sin lydelse och i strid med de ursprungliga pantvillkoren. Såtillvida är (4) varken upplåtarens eller hans successorers behöriga intresse väl tillgodosett. Den praktiska betydelsen av denna svaghet lämnar jag därhän; den stod emellertid i förgrunden för lagstiftarens intresse vid revisionen av fastighetshypoteket.8
Det gamla, på fordringsinteckning grundade fastighetshypoteket skulle ha uthärdat granskningen ungefär så som luftfartygshypoteket nu gör. Vårt nya fastighetshypotek går tillbaka på förslag av lagberedningen9 och jordabalksutredningen.10 Enligt båda dessa förslag skulle panträtten grundas genom själva inteckningen och pantbrevet — enligt beredningens förslag utfärdat av fastighetsägaren och enligt utredningsförslaget av inskrivningsmyndigheten — framträdde som bärare av panträtten, innefattande ett betalningsanspråk gentemot fastigheten men ej mot fastighetsägaren. Pantbrevet skulle ej kunna omsättas av borgenären utan samband med pantfordringen och utrymmet för godtrosförvärv av pantbrevet skulle följaktligenha blivit litet. Utformad enligt jordabalksutredningens förslag skulle fastighetspanträtten ha fortsatt att infria kraven att (1) vara enkel att grunda,att (2) kunna tjäna som säkerhet för alla slags fordringar och att (3) göraså utan avseende på vilka som vore fordringsförhållandets parter. Bristen(4) i pantägarsidans behöriga rättsskydd skulle, jämförd med den äldre fastighetspanträtten, på det hela taget ha varit botad enligt Olivecronas mening, som jag här citerar.11
"Pantbrevet är icke ett skuldebrev i skuldebrevslagens bemärkelse. Enligt LB1960 8:10 och JBU 8: 10 bli dock reglerna om skuldebrev ställda till innehavaren i huvudsak tillämpliga å pantbrev. Reglerna om godtrosförvärv av innehavarpapper bli alltså tillämpliga. Likväl kommer hela frågan om godtrosförvärv i ett nytt läge. Man kan icke längre utgå från den förutsättningen, att pantbrevet från början tillhör en borgenär. Tvärtom tillhör det som nämnt
från början fastighetsägaren. Det måste vidare anses vara ett allmänt bekant förhållande, att en fastighetsägare praktiskt taget aldrig utlämnar ett pantbrev utan att jämväl utställa en omslagsrevers, vari villkoren för utnyttjandet av pantbrevet upptagas. Dessutom måste var och en veta, att en panthavare icke får realisera ett pantsatt pantbrev som lös pant och att det får återpantsättas endast tillsammans med fordringen enligt omslagsreversen. Får man från någon som icke framstår som ägare till fastigheten ett erbjudande om att förvärva eller belåna ett löst pantbrev måste man därför fråga, hur offerenten kunnat komma i besittning av pantbrevet. Endast under mycket sällsynta och egenartade omständigheter kan ett lagligt förvärv av ett löst pantbrev ha ägt rum. Följden härav är, att ingen kan anses ha varit i god tro vid förvärv av ett löst pantbrev, om han icke övertygat sig om att fångesmannen antingen är ägare till fastigheten eller har en läglig åtkomst till pantbrevet. Detta betyder, att det knappast blir något utrymme för godtrosförvärv av lösa pantbrev från annan person än den som på grund av lagfart eller fång från lagfartshavarenter sig som ägare av fastigheten."
Trots att jordabalksutredningens förslag fick ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen fortsatte lagstiftningsmaskineriet, därtill främst stimulerat av ett förslag av bankinspektionen,12 sin gång på den inslagna vägen. Vid vägs ände skulle, det var det uttalade syftet,13 pantägarsidans fullaskydd mot missbruk av inteckningshandlingen nås; däremot var målet icke— det kan egentligen icke nog understrykas — att för övrigt gripa in i panträttens rationella funktion. Departementsförslaget sades visserligen innefatta en relativt radikal omvandling men denna betecknades som formell och förutskickades ej innebära "någon som helst nydaning när det gäller panträttens funktion på kreditlivets område."14 Pantbrevet berövades även den föreslagna begränsade omsättningsbarheten och reducerades till att symbolisera en till belopp och företrädesläge bestämd del av fastighetens förmögenhetsvärde, möjlig att pantsätta endast av fastighetsägaren själv. Panträtten skildes dessutom från inteckningen så att rättigheten skulle grundas först genom att pantbrevet sattes i pant enligt allmänna lösöre rättsliga regler. Pantsättarens behörighet att förfoga över pantbrevetskulle bedömas med ledning av fastighetsbokens innehåll så att ny fastighetsägares lagfartsansökan satte punkt för den förres panträttsbehörighet;jfr 6: 7 JB-förslaget.
Departementsförslaget utstod både lagråds- och riksdagsbehandling men kunde till sist likväl ej träda i tillämpning som lag. Övergången från panträtt, som grundas genom inteckning, till panträtt, som visserligen går tillbaka på inteckningens belopp och företrädesläge men i övrigt helt etableras annorstädes än hos inskrivningsmyndigheten och i allmänt lösörepanträttsligordning, visade sig nämligen — vid den praktikernas skärskådan som pådenna punkt kom först det fullbordade lagverket till del — innebära väsentligt mer än en rent formell ändring av rättighetens struktur. I elfte timmen av JBs tillkomst, hösten 1971, nödgades lagstiftaren brådstörtat gripa in med sådan jämkning av panträttskonstruktionen som i det läget kunde åstadkommas för att nödtorftigt parera de väntade problemen; till dem återkommer jag nedan. Jämkningen tillät borgenären att lita på tämligen gamla gravationsbevis — i vissa fall, bl. a. vid upprepad kreditgivningunder generell pantförskrivning, mycket gamla sådana — och underlåtadet mesta av sådan förnyad kontroll av pantsättarens behörighet som 1970
års rättighetskonstruktion krävt. Då problemen på nytt blev aktuella vid 1973 års sjölagstiftning antogs de emellertid komma att bli överkomliga vid hantering av skepps- och skeppsbyggnadshypotek och i skeppsomsättningensintresse efterbildades därför ej den fastighetsrättsliga nödlösningen i sjölagen.15
En granskning av fastighetshypoteket samt skepps- och skeppsbyggnadshypoteken med utgångspunkt i de fyra ovan angivna kraven på ett modernt kreditsäkerhetsinstrument ger såvitt jag kan finna följande utfall.
Det är ingalunda (1) enkelt att grunda panträtt på grund av fastighetsinteckning eller skepps- eller skeppsbyggnadsinteckning. Trots inteckningens mycket begränsade rättsverkan — den innefattar i sig själv ingen förmögenhetsdisposition utan ger bara upphov till ägarhypotek — skall ägarens inteckningsansökan prövas i relation till en rad förhållanden som tillåtits inverka på rätten till inteckning.16 Därefter skall det på grund av inteckningen utfärdade pantbrevet lämnas till borgenären som pant17 för fordran. Det är då — förutsatt att pantfordringen samtidigt är eller blir en realitet(jfr nedan) — dennes tur att själv pröva förutsättningarna för rättshandlingens giltighet, ej endast pantsättarens äganderätt och allmänna rådighet över sin egendom utan samtliga förutsättningar för panträtts inträde; heladet privat- och processrättsliga fältet för rättskonkurrens — kvarstad på skepp (ej ovanlig och av omtvistad betydelse i sammanhanget18), andelsövergång i partrederi, vindikationstalan o. s. v. — måste täckas av hans prövning. Detta lägger på kreditgivaren en ny möda, som han kunnat ägna nyttigare uppgifter och som kan få utländska kreditgivare, vana vid mer rationell ordning, att stegra sig. Det ställer dessutom på inskrivningsmyndigheten krav på flöde av information från fastighetsboken resp. skepps- eller skeppsbyggnadsregistret vilket är rikare än nödigt var. Onödigt dubbelarbete måste ha blivit följden med därav betingad ökad risk för hanteringsfel och rättsförluster. De fastighetsrättsliga inskrivningsmyndigheternas notoriska oförmåga att genom gravationsbevis betjäna kreditlivet med aktuell information var en av orsakerna till 1971 års nyss nämnda jämkning av dennya panträttskonstruktionen. Men informationsflödet måste vara detsamma vare sig det skall vara dagsfärskt eller får vara mer eller mindre nattståndet.
Vid hantering av skepps- eller skeppsbyggnadshypotek möter problemet att det dagsfärska (eller i varje fall normalt högst 24 timmar gamla) registerutdrag, som där är en rättslig nödvändighet, icke kan presteras särskilt långt från Stockholm. Registermyndigheten saknar de tekniska resurserna för det.19 Den som skall finansiera skepp eller skeppsbyggnad får alltså vara beredd att pröva giltigheten av erbjuden säkerhet i skeppet via telefon eller i efterhand mottaget registerutdrag, d. v. s. utan fullständig pantdokumentation. Någon lycklig ordning kan detta icke vara att presentera på
den internationella kapitalmarknad där skepps- och skeppsbyggnadshypotekens främsta verksamhetsfält är.20 Det kan icke vara god ordning på hemmamarknaden heller.
Pantsättning av pantbrev på grund av inteckning enligt allmänna lösörerättsliga regler innebär ej endast att pantbrevet skall pantförskrivas till borgenären och lämnas i hans besittning utan också (2) att en verklig pantfordran måste föreligga för att panträtten skall vara grundad och därmed bindande för ny pantägare; när den blir fullbordad och konkurrenskraftig mot andra borgenärers krav lämnar jag därhän. Rättigheten grundas alltså i själva verket genom tre urskiljbara steg: 1. inteckning, 2. pantförskrivning och tradition av pantbrev, 3. pantfordrans inträde. Det tredje steget —som under fordringsinteckningssystemet motsvaras av den intecknade fordringshandlingen med dess verkliga eller fingerade fordran — rönte icke stor uppmärksamhet under de ursprungliga förarbetena. Emellertid är det vanligt och för rationell kreditgivning nödvändigt att arbeta med olika slag av krediter som ger upphov till framtida fordran. För dylika fall ställer den panträttsliga trestegsmodellen kreditgivaren inför kravet att upprepade gånger företa den redan som engångsföreteelse onödigt krävande prövningen av pantsättningens giltighet. Och myndighetens flöde av information till honom måste därför utlösas och underhållas så att det rinner till var gång en ny fordran etableras under krediten. En sådan ordning blir besvärande för alla hur man än ser på den omstridda frågan när en pantfordran skall anses vara uppkommen.21
Medan 1971 års jämkning av fastighetspanträttens konstruktion — en respirator varför utan denna rättighet icke kunnat födas till dugligt liv —gjorde det möjligt att även i fortsättningen och "inte minst" genom "generell pantförskrivning"22 ställa fastighetshypotek för alla slag av framtida fordringar, låt vara stundom till priset av att kreditgivaren aningslöst (och rent tekniskt) försätts ur god tro med avseende på pantsättarens fortsatta behörighet,23 har grundkonstruktionen för sjörättens del visat sig leda till att skepps- och skeppsbyggnadshypoteken brister i kommersiell användbarhet. På sina håll har nämligen kreditgivarna valt att utesluta dem från depraktiskt och kommersiellt så betydelsefulla generella pantförskrivningarna, emedan kravet på upprepad kontroll av pantsättningens giltighet ipraktiken blir alltför betungande att efterleva där flera krediter ges och skiftar inom ramen för en varaktig affärsförbindelse. Av motsvarande skäl drar man sig t. o. m. för att använda dessa hypotek som säkerhet för kredit i löpande räkning, d. v. s. kreditavtal varunder fortlöpande utbetalningar äger rum. Och i partrederiförhållanden bereder anknytningen till en före
liggande (och därmed individualiserad) pantfordran svårigheter då rederiets sammansättning ändras och ny partredare skall överta den förres ansvar för pantgälden; om — såsom möjligt är — fordringsidentiteten därigenom ändras, föreligger ju en ny pantfordran med därav följande mutation av själva rättigheten som då måste förnyas. Även vid skeppsbyggnadsfinansiering är dessa svårigheter realiteter. Skepps- och skeppsbyggnadshypoteken kan alltså icke fungera som goda kreditsäkerhetsinstrument skall göra.
Också (3) pantsättning mellan delägare resp. mellan ägare i succession bereder problem under den nya ordningen. Det beror på att pantbrevet ej kan brukas för pantsättning av egendomen av annan än ägaren själv. Strängt taget skulle det betyda, att i samäganderättsfall samtliga delägare måste företa pantsättningen och att, då överlåtare och förvärvare förenas i äganderätt i succession (under ofullbordat köp t. ex.), båda förvärvsavtalets parter måste företa densamma. Problemet tycks icke ha uppmärksammatsvare sig i de fastighetsrättsliga eller de sjörättsliga lagförarbetena.24 Emellertid kan man av den fastighetsrättslige lagstiftarens ovan citerade uttalande att panträttens funktion i kreditlivet icke skulle omdanas sluta sig till att en dylik konsekvens av nykonstruktionen ej varit åsyftad. Det gäller också den sjörättslige lagstiftaren. Ty en av skeppsbyggnadshypotekets främsta funktioner är att — i stället för och bättre än den s. k. inskrivningen enligt 3 § sjölagen25 — säkra beställarens krav på återbetalning av förskott för det fall att beställningsköpet måste hävas, t. ex. på grund av varvets konkurs. Och denna funktion skulle omöjliggöras av en formalistisk tolkning av den panträttsliga nykonstruktionen; leverantör och beställare har vanligen båda villkorlig äganderätt till skeppet under byggnadstiden. Men jag menar, att pantsättning mellan delägare och mellan ägare i succession bör vara möjlig även under vår nya panträttskonstruktion trots att någon av dem därvid måste uppträda som pantgäldenär.26 Denna syn har slagit igenom i motiven till det förutnämnda lufträttsliga lagförslaget.27Men till dess den kan vinna sådan lagstiftarens slutliga bekräftelse som den förtjänar förblir det en betänklig svaghet hos den nya panträttskonstruktionen att möjligheten av dylik pantsättning alls kan dras i tvivelsmål. I institutionell kreditgivning torde man därför knappast våga sig på den. Men vidskeppsbyggnad enligt beställningsköp är den vanligen nödvändig och det vore rent katastrofalt för skeppsbyggnadshypoteket om den underkändes.
Pantägarsidans behöriga krav på rättsskydd (4) är bättre tillgodosett under den nya ordningen och det var ju också meningen. Det är bra. I sjörätten slår det igenom fullt ut28 men i fastighetsrätten modifieras det av 1971års ändring i 6: 7 JB. Modifieringen går ut över ny fastighetsägare, som tillföljd av densamma icke kan vinna full rättslig kontroll över sin fastighet genom att söka lagfart. Måhända kan denna svaghet aldrig helt undgås i en
utpräglad masshantering som fastighetskreditgivningen där redan en första, enbart till det dagsaktuella lagfartsläget knuten kontroll mot fastighetsbok sannolikt skulle ställa sig för besvärlig; svagheten torde f. ö. på detta fält, till skillnad från skepps- och skeppsbyggnadsfinansieringens, vara mer principiell än praktisk. Men i en ordning som samtidigt låter panträtten grundas först med pantfordringen betyder den också, att man teoretiskt sett satt det ogiltiga men genom god tro botade förvärvet av fastighetspanträtt i system alltigenom, låt vara med i praktiken liten risk för missbruk.29
Från ytterlig pantägaromsorg (visserligen, som vi skall finna, i misshugg övad långt utöver syftet) nödgades lagstiftaren sålunda gå till vad som med 1970 års mått mätt otvivelaktigt var en annan ytterlighet för att, i kompensatorisk borgenärsomsorg, rätta sig efter kreditlivets realiteter. Pantägarsidans rättsskydd, från början spektakulärt i förgrunden för lagstiftarens intresse, blev till slut halvhjärtat och inkonsekvent tillgodosett i JB.
Kvar står nu att vår hypotekariska panträtt — som med visst fog kan sägas stå och falla med sin verkan mot ny pantägare — fått sitt omsättningsskydd i grunden svårt skadat genom att ett med regelrätt pantförskrivning av inteckningshandling grundlagt panträttsförhållande numera (med luftfartygsinteckningen som kvardröjande hälsosamt undantag) kan brytas redan av att panten eller andel däri byter ägare och detta vare sig det skett borgenären ovetande eller ej. Att detta är lagens principiella ståndpunkt kan dessutom befaras ge upphov till en för rationellt kreditliv ödesdiger följdverkan, nämligen att småningom — i så fall först där avståndet till realiteterna är störst och sist, om någonsin, där det är som minst — den föreställningen vinner insteg hos oss att rättskonkurrens mellan pantborgenär och ny pantägare lämpligen och rättvisligen löses på detta sätt; en dylik rättspolitisk klimatförändring skulle vända skadan i illusorisk motsats och konservera det relativt primitiva skick vari rättigheten bragts.
Det ovan citerade motivuttalandet att kreditsäkerhetsfunktionen icke skulle rubbas visar emellertid — det vill jag på nytt och med skärpa betona — att skadan ingalunda är det medvetna resultatet av någon lagstiftarens omvärdering av pantborgenärens ställning i förhållande till ny pantägare; i stället framstår den som en oavsiktlig och olycklig biprodukt av en ändring, som endast syftade till att skydda fastighetsägaren mot missbruk av inteckningshandlingen i strid med de ursprungliga pantvillkoren.30 Dettabekräftas även av den ytterligt resoluta och långtgående utvidgning av borgenärens godtrosskydd (genom lättnad i hans kontrollbörda) som 1971 års ingrepp i 1970 års panträttskonstruktion faktiskt innebar. Jag erinrar om att dess syfte, som ovan påpekats, bl. a. var att (så gott det lät sig göra införJBs nära förestående ikraftträdande) möjliggöra fortsatt verksam pantsättning till säkerhet för framtida fordran, "inte minst" genom "generell pantförskrivning".
Lagstiftaren gick genom 1970 års panträttskonstruktion in i en återvändsgränd där man ej tar sig fram utan att skada något skyddsvärt intresse. Hellre än att till den grad låta sig förföras av bankinspektionens intressanta men föga verklighetsförankrade förslag till nykonstruktion borde lagstifta
ren — med tanke på fastighetspanträttens betydelse i kreditlivet och dess mönsterbildande kraft — antingen först ha underställt förslaget praktikers granskning eller också strax med detsamma ha så förfarit som det välkända bibliska mönster bjuder vari en kvarnsten utgör viktigt inslag.31
Det lufträttsbetänkande jag inledningsvis hänvisade till32 söker nu —med lojalt bevarad boskillnad mellan inteckning och panträtt och utan vidgat godtrosskydd för borgenären — göra pantsättning till säkerhet för varje slags framtida fordran möjlig. Lösningen går ut på att panträtten i princip skall vara bindande för ny ägare till fartyget eller andel däri sedan pantbrevet pantförskrivits och överlämnats till borgenären men att ny fartygsägare får rätt att bryta panträttsförhållandet i den mån det ej lett till uppkommen eller grundad pantfordran; genom att vända sig till borgenären med anspråk på pantbrevet eller tillgängligt överhypotek skall ny fartygsägare kunna hävda rätt till pantbrevet i samma mån som förre ägaren-upplåtaren kunnat.33 Lösningen kommer den fastighetsrättsliga nödlösningen snubblande nära till resultatet men skiljer sig från den främst på två sätt.För det första erkänner den oförbehållsamt vad som måste erkännas (och som fastighetsrätten säkerligen skulle ha erkänt lika förbehållslöst, om rådrum funnits 1971) nämligen att en redan företagen pantsättning åtminstone i princip måste binda ny ägare vare sig pantfordringen uppkommit eller ej. Och för det andra medger den icke att förre ägaren gör obehörigt bruk av obelånat pantbrev eller tillgängligt överhypotek sedan nye ägaren väl sökt inskrivning för sitt fång; den sjörättsliga principen om registerinnehållets — med nye ägarens inskrivning — fulla publicitets verkan, som förslaget efterbildar, utesluter god tro hos borgenären. Dessutom innehåller betänkandet, som förut antytts, motiv uttalande i syfte att säkerställa en tilllämpning under vilken pantsättning mellan pantdelägare eller pantägare i succession godtas. Den effektivare lösningen att återgå till panträttgrundad genom inteckning — kanske ungefär som jordabalksutredningen föreslog34 — uteslöts av direktiven.35
Vad det lufträttsliga utredningsförslaget, som på motsvarande sätt griper in i sjörätten, kan leda till är att de problem som är förbundna med pantsättning för framtida fordran och pantsättning mellan delägare eller ägare i succession finner godtagbar lösning i sjö- och lufträtt. Det kan väl argumenteras för att denna lösning breddas till fastighetsrätten för rättslikhets skull samt för att där minska behovet av och utrymmet för panträttsligtgodtrosförvärv. Men kvar står ändock svårigheterna att etablera panträtten och kanske dessutom, helt eller delvis, problemen vid pantsättning mellan delägare resp. ägare i succession. Och lämnas fastighetshypoteket sådant det är, består JBs formellt tvetydiga hållning till mycken nödvändig pantsättning, som då förblir latent ogiltig men systematiskt räddad genom generös godtrosreglering. En helt rationell ordning för kreditsäkerhet kan
därför enligt min mening aldrig vinnas utan att man återförenar inteckning och panträtt så att rättigheten på traditionellt sätt (om också utan att vila på fordringsinskrivning) åter grundas oförmedlat på inteckningen.
Det utvecklade industrisamhället lär få svårt att i längden leva harmoniskt med kreditsäkerhetsinstrument som anstränger särskilt den internationella kapitalmarknadens tolerans för irrationella och opraktiska inslag i användningstekniken. Och det utvecklade rättssamhället bör ej för gott bjuda kreditmarknadens parter ett hypotek, vilket till följd av konceptionsfel blivit så extremt känsligt för pantägarskifte att det, såsom det fastighetsrättsliga, måste verka på godtrosskyddets vanskliga och tvetydiga nåd i ställetför den regelrätta pantsättningens grund i mängder av transaktioner som lagstiftaren i själva verket godtagit som nödvändiga för rationell kreditgivning eller, såsom det sjörättsliga, knappast kan verka alls i dylika fall. Det lufträttsliga lagstiftningsärendet bjuder oss nu det kanske sista tillfället under överskådlig tid att — till praktisk lättnad, principiell och teoretisk vinning samt förmodligen med ringa ansträngning — ta oss ur en olycklig återvändsgränd och därmed dra den logiska slutsatsen av att den 1970 fastlagda nya panträtten sannerligen var i nedan redan medan den var i ny.
Christer Rune