Naturrätten inför nutiden

 

Vid min ankomst till den gustavianska akademien i Uppsala förbryllade mig inskriften över dess aula, ty visserligen måste vådan av att tänka alltför fritt anses vara allmänt känd och erkänd, men den i omedelbart samband med maningen emot fritänkeri stående uppmaningen att över huvud taget tänka var ägnad att ingiva tvekan om inskriftens verkliga innebörd. Om sanningen en gång för alla är funnen och fastslagen, då kan vidare sökande och även tänkande upphöra, endast lärande återstår. Som Harry Guldbergs valspråk "Sanning söka rätten värna" antyder, det är den sanning, som envar själv har funnit och kunnat pröva, som är värd vakthållning, men vi måste då också göra oss beredda att leva i en värld med ganska många olika sanningar. Manade alltså universitetets mystagoger likvisst sina adepter att söka, icke blott att lära?
    Professorns ord vid den propedeutiska kursens första lärotimme gav mig däremot en igenkännandets aha-upplevelse. För att bliva en dugande jurist, sade han, vore det framför allt annat erforderligt att ur sitt tänkande utplåna varje spår av naturrättsliga betraktelsesätt. På denna punkt hade tydligen, sedan J. W. Goethe gjorde sina första lärospån på juridikens område, ej någon förändring inträtt. "Vom Rechte, das mit uns geboren, warleider nie die Rede" yttrade geheimerådet, då han blickade tillbaka på sina studieår.
    Senare mötte mig naturrätten i förbindelse med David Nehrmans även för läsarna av SvJT väl bekanta gestalt. J. E. Almquist tillkommer förtjänsten av att (i SvJT 1938 och 1939) hava belyst dennes lärargärning, upplysningar om Nehrmans levnadsomständigheter, hans grav och litterära kvarlåtenskap kan hämtas från SvJT 1946 s. 777—778, 1948 s. 38—41, 1949s. 421—442 och 1969 s. 909—917. I Minnesskrift ägnad 1734 års lag berör Almquist Nehrmans uppfattning om skattebondens äganderätt till sin jord och Axel Hägerström avtalsrättsliga frågor mot bakgrund av den från Grotius och hans samtida utgående, av Nehrman knäsatta naturrättens framhållande av hurusom ett ursprungligt naturtillstånd blivit avlöst av en på avtalsförhållande grundad samhällsbildning. Almquists och Hägerströms utredningar kan icke undgå att göra intryck på läsaren, möjligen med den biverkan, att Nehrman kan komma att framstå som en i ganska hög grad för doktrinär systembyggnad fallen herre, med därmed eventuellt förknippad avsaknad av praktiskt handlag.
    Nyligen hade jag, i ett mål om den svenska bysamfällighetens juridiska struktur, anledning att knyta direkt bekantskap med Nehrmans år 1729 utkomna civilrättsliga huvudverk. Redan titelbladet synes bekräfta en uppfattning, att författaren ärnar ösa ur naturrätten såsom ur en med kungadekret och parlamentsbeslut jämställd rättskälla: "Inledning Til Then Svenska IURISPRUDENTIAM CIVILEM, Af Naturens Lagh och Sweriges Rikes äldre och nyare Stadgar uthdragen och uppsatt". Och i det in-

 

5—Svensk Juristtidning 1977

 

66 Sven Beckmanledande kapitlet (s. 13 § 39) deklarerar Nehrman apologetiskt: "I synnerhet är Jus Naturae högst nödvändigt, allthenstund thet samma, när thetrent och utan blandning af the saker, som intet höra dijt, lärt warder, wisar doctrinam imputationis och applicationis, samt grundreglorna til rättwisan och hela Lagfarenheten. Thet är therföre undran wärdt, at man, jämbwäl ithe nyare tider, funnit them, som kallat sig Lagkloka, och likwäl påstå, att hetta studium wore mehra skadeligt, än nyttigt uthi Lagfarenheten."
    Man skulle nu måhända, med en bild av Nehrman som naturrättsteoretiker för ögonen, ha kunnat i det följande vänta sig åtskilliga utläggningar om naturtillståndet och om dess övergång till samhälle med indelning i överhet och styrda, sådana teorier, som vi i dag med Vilhelm Lundstedt och andra är benägna att betrakta som verklighetsfrämmande konstruktioner i avsaknad även av större teoretiskt värde. Bokens uppläggning avviker emellertid i själva verket icke från vad som alltjämt är att betrakta som gott juridiskt författarskap.
    Lagen och lagfarenheten är, förklarar Nehrman (s. 23 § 69), antingen allmän eller enskild, och den allmänna, som intet annat är än jus naturae, indelas i jus gentium, "som handlar om the rikens rättighet och plicht, som ey stå under hwar andras lydna, utan lefwa i then naturliga friheten", juspublicum universale, "som wisar öfwerhetens och undersåtarnas inbördesrätt och skyldighet", samt jus naturae strictum eller privatum, som "wisar, hwad rätt och skiäl är emillan enskylte personer". "GUds Lag är oss antingen genom naturens lius kundgiord, så at man medelst en förnufftig efftertanka kan finna, hwad lofgifwit eller förbudit är; eller ock uthi hans heliga ord uppenbarad" uttalar Nehrman s. 28 § 6 och fortsätter med att framhålla, att bibeln förutom allmänt gällande lag innehåller även stadganden, som är lämpade "effter thet Judeska folketz art och natur, samt Landetz beskaffenhet". Av dessa senare kan (s. 29 § 9) inga flera "anses föret nödwändigt rättesnöre i dömande, än the, som af Öfwerheten erkiände äro. Läs Caroli IX. stadfästelse på Lagboken d. 20. Decemb. 1608."
    De hittills gjorda citaten visar Nehrman som anhängare av förnuftsrätt. I § 4 s. 45 får vi se honom mera som förfäktare av naturtillståndets oskuldsfullhet, ty han anför: "Många Lagkloka hålla thet för theras Fäderneslandzheder, när the kunna wisa, at Landetz första Konungar och Furstar stadgat Lagar och infört Jus scriptum. Men som then skrefne Lagen är uppfunnen, til hämmande af Undersåtarnas tiltagande wahnart, förthenskull menar jag at thet ey bör räcknas et Rike til föracht, utan mehra til heder och beröm, at thes Inbyggare länge kunnat styras af then Naturliga Lagen, Öfwerhetens munteliga befallning och en skiälig wedertagen plägsed, utan at themissbrukat en sådan menlös frihet, til thet allmänna bästas wantrefnad och undergång." Och s. 46 får vi en glimt av Nehrman som rudbeckian, i detatt han med gillande citerar Tacitus, "plus apud hosce valuerunt boni mores quam alibi bonae leges", och redogör för det fordom i Norden rådande paradisiskt goda tillståndet.
    Då emellertid sedan Nehrman fortskrider i sin framställning blir det ej mycket om ens något kvar av de förnufts- och naturrättsliga proklamationerna. Man skiljer, lär han oss, mellan Justum, honestum och Decorum. Justum, det är lagen, men honestum och Decorum moralen. Justum är (s.89 § 7) till exempel: " en rik lånar en uthfattig man penningar emot 6. procent interesse, thet är ey injustum efter Swenska Lagen, men jag kan ey

 

Naturrätten 67kalla thet wara rätt gjordt effter GUds bud." Av naturrätten kvarstår som tillåtlig vid den faktiskt skeende lagskipningen ej mer (s. 91—92 § 16), än att man vid tolkning av ett oklart lagbud i valet mellan restriktiv och extensiv interpretation bör efterfråga lagstiftarens syfte, vilket förfarande av Nehrman benämnes aequitatem Civilem. Men att gå vidare på billighetsrättens väg "bör en domare wäl achta sig före, ty han bör följa Lagen, fast then synes sträng, Kongl. bref d. 14 Novemb. 1684. ellies råkar han på arbitrerande, som offta stannar uthi aequitate cerebrina" (s. 92 § 17).
    Det i våra dagar förekommande talet om ett sammanbrott för positivismen och en renässans för naturrätten skapar behov av begreppsbestämning. Mycket lämplig som grundmaterial för en sådan är artikeln "Nogletræk til naturrettens historie" av Alf Ross i TfR 1953 s. 6—39, som genom en lyckosam tillfällighet erhåller avrundning genom Ivar Strahls anmälan i samma årgång s. 559 ff av ett arbete med titeln "Privatrechtsgeschichteder Neuzeit". Ross vill såsom en riddare för den från värderingar frigjorda vetenskapen draga i härnad mot allt vad metafysik heter, och tyvärr synes enligt hans framställning mänskligheten före Lundstedts framträdande havarit i hög grad utlämnad åt vidskepelse på det rättsliga området. Det är egentligen endast en kort period 490—404 före Kristi födelse, då sofisterna framträdde, som innebär en ljusning.
    Ross erbjuder ett tacksamt mål att angripa, ty han lämnar stora blottor isin rustning. Sofisterna predikade, enligt honom, jämlikhet, demokrati och egendomsfördelning — är det därför, som de, ehuru med viss tvekan, av Ross räknas som vetenskapliga? Den misstanken uppkommer, att Ross begagnar "naturrätt" som pejorativ kollektivetikett för allt vad han ogillar men reserverar beteckningen vetenskap för sådana värderingar (sådan naturrätt), som han gillar. "Naturam pellas furca ex, hun kommer dog igenden Heks" (Holberg). Grundfelet i framställningen är dock, att Ross ej gör åtskillnad mellan de olika funktioner, som tillkommer metafysik, etik och juridik. Verklig metafysik inom filosofien kan ej längre förekomma efter det att Immanuel Kant ställde och själv besvarade frågan: "Wie sind synthetische Urteile a priori möglich?" Mellan etik och juridik kan och bör däremot en ständig växelverkan råda, och om blott gränslinjen mellan det ena och det andra hålles klar kan ingen med fog klandra juridikens utövare för ovetenskaplighet eller för naturrättsligt tänkande i bemärkelse av försök att under sken av vetenskaplighet i juridiken insmuggla egna värdeomdömen.
    Med "naturrätt" förstods (se till exempel SvJT 1958 s. 289) under lång tid vid de svenska universiteten etik och rättsfilosofi i vidsträckt mening, och med denna betydelse av beteckningen naturrätt kommer varje epok att ha sin egen naturrätt — man må sedan definiera den som eviga sanningar, överenskommen etisk målsättning, samhällsnytta eller något annat. Det är därvid att märka, att paradoxalt nog det rättsfilosofiska tänkande, som utger sig för att vara mest vetenskapligt, i själva verket kan ha höghalt av metafysiska inslag och omvänt. Som exempel må anföras sofisterna, i den mån de, vilket är tvivelaktigt, motsvarar den av Ross givna beskrivningen av dem, vidare sociologerna Werner Sombart och Max Weber, och beträffande Lundstedts läror föreligger i vissa hänseenden en betänklig likhet med en genom uppenbarelse instiftad religion. (Lundstedt synes sålunda muntligen ha uttalat, att endast få, liksom invigda personer, hade

 

68 Naturrättenförstått, vad han egentligen menade — och till dem hörde ej Karl Olivecrona, se debattinlägg av Bengt Wennström i Gotlands Allehanda 26.7.1972). Påfallande är också, att positivistiska rättssystem stundom sämre än religiöst grundade dylika iakttar den gränslinje, som måste upprätthållas mellan etiska och juridiska regler. Exempel: Den östtyska lagens föreskrift "ausser Ehe geboren zu sein ist kein Makel", en etisk grundsats, som för att kunna tillämpas i det praktiska rättslivet först borde ha transformerats till ett antal juridiska regler. Den romerska rätten, som till sitt ursprung är hårt knuten till religiösa, rituella och mytiska föreställningar, har däremot tack vare de klassiska romerska juristernas från ovidkommande hänsynstaganden befriade praktiska grundsyn utvecklats till ett hittills i fråga omf unktionsduglighet oöverträffat juridiskt system.
    Vilken roll har då den naturrätt, som framför andra har brukat anses förtjänt av att bära namnet, Grotius' och Pufendorfs, spelat? Det torde stå klart, att vad man än må anse om hållbarheten av dess lärosatser, sedda var för sig, så har den varit i hög grad livgivande och stimulerande för juridikens olika verksamhetsområden. Under sina studieår i Tyskland och genom kontakten med Christian Thomasius erhöll Nehrman, såsom det ofta har framhållits, den förening av frigörelse och stadga för sitt juridiska tänkande, som gav honom fundamentet för hans författarskap. Thomasius' och Nehrmans betydelse för den svenska lagfarenheten framgår bland annat även därav, att arbeten av dem samt av Grotius och Pufendorf utgjorde pièce de résistance i den juridiska avdelningen av den boksamling, som hade hopbragts av många generationer inom släkten Rålamb och föresitt skingrande sist förvarades å Granhammar i Uppland (se katalog nr 111från Thulins antikvariat i Stockholm). Såsom framgår av SvJT 1943 s. 674 hade emellertid Carl XI från den av reduktionen hårt drabbade Clas Rålamb inköpt och till Uppsala donerat den juridiska litteratur, som kan antagas ha tjänat Rålamb till stöd vid utarbetandet av hans Observationes jurispracticae, och dylik i den slutligen föreliggande samlingen ingående litteratur, äldre än 1690-talet, är därför i förekommande fall nyanskaffad.
    Nehrman erhöll aldrig det av honom så hett eftertraktade revisionssekreterareämbetet. Att detta, såsom Bo Palmgren antyder, skulle ha berott på att han hade mothåll från myndigheterna i Stockholm, är ej troligt; han benådades ju för övrigt med titeln av revisionssekreterare och uppmuntrades även på annat sätt i sitt arbete. Hans längtan till justitierevisionen bär emellertid på sitt sätt vittnesbörd om att han, trots eller kanske tack vare framstående teoretisk skolning, hade den förståelse för och inlevelse i det praktiska rättslivets krav, som är ett kännetecken på en god jurist.


Sven Beckman