Panträtt vid kredit i checkräkning. Repliker
Olivecrona har i SvJT 1977 s. 478 ff tillfört diskussionen visst nytt material och det kan vitsordas att kreditorganisationerna har på ett olyckligt sätt använt ordet "utbetalning". Men föredragande statsrådet har, oavsett vad organisationerna menat, inte bundit sig till detta uttryck. Det nya materialet synes överhuvud inte ha den kvalitén att det kan inverka på tolkningen av uttalandena i propositionen.
    Vidare behandlar Olivecrona bra lättsinnigt det enligt hans mening förfelade ordet "ibland" — som rätteligen är av största betydelse. Han tycks anse, att det alltid beror på banken själv om den skall få någon fordran mot kontohavaren. Detta kan emellertid inte överensstämma med innebörden av statsrådets, lagrådets eller lagutskottets uttalanden. Så grovt kan man inte ha tänkt. De måste ju mena, att banken som regel enligt tillämpligt kontrakt är förpliktad att fortsätta beviljad kredit i löpande räkning men ibland har frihet att avbryta den. I förra fallet beror det inte av banken (d. v. s. dess fria avgörande) huruvida nya uttag får göras och bankens goda tro beträffande överlåtelse av fastigheten är då utan betydelse. Vidare måste man förutsätta en lojal tillämpning från bankens sida av förbehållen befogenhet att avbryta krediten. En illojal tillämpning utgör ju kontraktsbrott från bankens sida.
    Mot slutet av artikeln påstår Olivecrona, att banken kan upphöra att inlösa kontohavares checker eftersom det i kreditkontrakten brukar stå att vidare utbetalningar får inställas om säkerheten ej längre är betryggande. Säkerheten är — enligt honom — helt borta. Men det är ju det som skall bevisas.
    Om banken med en lojal tillämpning av kontraktet inte har rätt att avbryta den beviljade krediten, skall enligt den enda rimliga läsningen av motivuttalandena säkerheten gälla även fortsatt uttag inom den bestämda ramen.

 

Gösta Walin

 

 

Panträtt vid kredit i checkräkning. Repliker
    I Gösta Walins svar på Karl Olivecronas debattinlägg ovan (s. 478 ff) instämmer jag naturligtvis¹ helt och fullt. Det är sant att föredragande statsrådet i prop. 1971: 179 flerstädes ställde den tilltänkta godtrosregleringen i relation till framtida fordran utan att skilja på olika typer av sådan fordran.

 

¹ Jfr mitt inlägg i SvJT 1976 s. 552 ff.

 

Men det betyder ingalunda, att den formel (för att pröva i vad mån en framtida pantfordran, oavsett borgenärens goda eller onda tro, skall vara en för ny pantägare bindande realitet) som han presenterade inte skulle vara tillämplig på fordran under kredit i löpande räkning. Tvärtom, han applicerade själv denna formel på dylik kredit. Visserligen inskränkte han sig därvid till att säga, att borgenären "ibland" råder över fordringens uppkomst" vid kredit i löpande räkning".² Men lagrådet gick verkligheten ett steg närmre då tre av dess ledamöter tillämpade formeln så att checkräkningskredit enligt dem skulle konstituera en för ny pantägare lika bindande pantfordran som garantiåtagande. Uttalandet förblev oemotsagt³ lagstiftningsärendet ut och måste vid lagtolkning behandlas efter vad det är, nämligen en viktig del av de officiella motiven till 1971 års ändring i 6: 7 JB. Och även lagrådsuttalandet förutan . . .
Christer Rune

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

² Det bör uppmärksammas, att statsrådet därvid ej, som Olivecrona i sin beskrivning, använde uttrycket "kredit i checkräkning". Statsrådets uttalande har därför en annan räckvidd och innebörd än Olivecronas beskrivning låter förmoda.

³ Då föredragande statsrådet på nytt tog till orda efter lagrådet var det sålunda ej för att ta avstånd från dess tillämpning av formeln på checkräkningskredit utan — som statsrådsprotokollet visar den uppmärksamme läsaren (s. 65 f)— för att bemöta dess uttalade tvivel på den tillämpning av godtroskravet i andra avseenden som lagrådsremissen förutsatte.