Arbitration in Sweden. Wetter & Wetter Advokatbyrå. Sthlm 1977. 212 s. Kr. 100,00.

 

I den internationella kommersiella samfärdseln spelar skiljeförfarandet en dominerande roll som instrument för slitande av tvister. Det är också naturligt, när det gäller internationella avtal, framför allt om den ena avtalsparten är en stat eller ett statsägt företag, att parterna ställer sig avvisande till att bli underkastade nationella domstolars jurisdiktion.
    Det är inte överraskande att Sverige under senare år har kommit att spela en alltmer framträdande roll som locale för internationella skiljeförfaranden. Sverige är ett högt utvecklat industriland med omfattande erfarenheter av det internationella ekonomiska utbytet länderna emellan. Vi har tillvunnit oss internationell respekt som ett neutralt land — obundet av politiska och ekonomiska allianser.
    Vi har anledning att hålla en hög beredskap för att kunna tillgodose den internationella affärsvärldens anspråk på våra tjänster på det här området. En sådan beredskap finns. Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut, inrättat redan i mitten av 1940-talet, har spelat en viktig roll, framför allt genom att ta emot uppdrag att utse skiljemän i internationella tvister och

 

även i övrigt svara för administration av internationella skiljeförfaranden i landet. Lika betydelsefullt har dock varit att institutet kunnat tillhandahålla av institutet utarbetade regler för skiljeförfarandet, avsedda att komplettera och modifiera den svenska skiljemannalagens bestämmelser och att anpassa förfarandet till det internationella affärslivets behov.
    Institutet har nyligen omorganiserats. Reglerna för institutets verksamhet har i samband därmed reviderats. Reformerna har genomförts på grundval av en rapport utarbetad av en expertgrupp under ordförandeskap av hovrättsrådet Nils Mangård och med en rad andra framstående jurister med erfarenheter av internationellrättsliga frågor som medlemmar.
    Ett tecken så gott som något på skiljedomsinstitutets goda internationella anseende är den överenskommelse som nyligen har träffats mellan American Arbitration Association och den sovjetryska Handels- och industrikammaren. Genom överenskommelsen fastställs en modell till skiljeklausul, avsedd att inflyta i kontrakt mellan amerikanska och sovjetiska industri- eller handelsföretag. Enligt klausulen skall skiljeförfarande äga rum i Sverige och skall Stockholms Handelskammare utse ordförande.
    Det finns goda förutsättningar för att Sverige i ökande utsträckning skall bli ett centrum för internationella skiljeförfaranden. Men det förutsätter— utöver en god beredskap att tillhandahålla våra tjänster när vi blir ombedda — att vi sprider kunskap om våra möjligheter att stå till tjänst ocho m de villkor vi kan erbjuda.
    Mot den här bakgrunden är det med särskild glädje man välkomnar Stockholms Handelskammares utgåva "Arbitration in Sweden". Handelskammaren har uppdragit åt Wetter & Wetter Advokatbyrå att utarbeta boken. Den har skrivits av jur. dr. Ulf Holmbäck, i konsulterande samverkan med hovauditören, Dr. jur. Gillis Wetter.
    Bokens huvudsakliga syfte är att ge en utländsk publik en deskriptiv redogörelse för den svenska lagstiftningen på området. Efter ett par inledande avsnitt av mer allmän karaktär behandlas i fem särskilda kapitel själva skiljeavtalet: dess giltighet, verkningar och upphörande, skiljeförfarandet — bl. a. frågor om tillämplig lag och skiljemännens status — procedurfrågor, skiljedomen, vidare frågor rörande ogiltiga eller i övrigt angripbara skiljedomar, frågor om verkställighet av svenska skiljedomar och slutligen frågor om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar. Det är i själva verket fråga om en systematisk och uttömmande framställning av 1929 års svenska lagstiftning på området — såväl lagen om skiljemän som lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar.
    Av stort värde är att förf. i anslutning till varje delavsnitt också lämnar en redogörelse för såväl Stockholms Handelskammares motsvarande regler som de internationella regler på området som har utarbetats inom United Nations Commission on International Trade Law (UNCITRAL Rules) resp. inom Internationella handelskammaren (ICC rules). Det är dock mot denna bakgrund något förvånande att bland bilagorna återfinns endast Stockholms Handelskammares regler men däremot inte de internationella reglerna.
    Den uppgift som förelagts bokens författare har lösts på ett föredömligt sätt. Systematiken är överskådlig. Framställningssättet är klart och språket är i allmänhet lättillgängligt.
    Det är en sakkunnig och initierad framställning förf. ger av det svenska skiljedomsinstitutet. De rent beskrivande avsnitten interfolieras med själv-

 

ständiga analyser av speciella delproblem, där rättsläget är oklart. Analyserna är samvetsgrant och omdömesgillt genomförda; i allmänhet förefaller förf:s slutsatser eller ståndpunktstaganden vara välgrundade.
    Över huvud taget finns det från sakliga synpunkter inte mycket att invända mot bokens innehåll. Vad som sägs i det följande är därför att se mindre som kritik än som detaljbetonade randanmärkningar eller kommentarer.
    Vid behandling av frågan om skiljeavtal såsom rättegångshinder konstaterar förf. till en början, helt korrekt, att domstolen inte kan ex officio beakta avtalet såsom rättegångshinder och att således svaranden måste göra invändning. Men enligt förf. gäller det undantaget, att om svaranden underlåter att inställa sig inför domstolen och om det tydligt framgår av handlingarna att det föreligger ett giltigt skiljeavtal, då skall domstolen avvisa kärandens talan. Förf. anger inte något stöd för denna ståndpunkt, och den torde knappast vara riktig. Skiljeavtalet är ett rent dispositivt rättegångshinder, och lika väl som domstolen i den angivna situationen är tvungen att på begäran meddela tredskodom, även om det klart framgår att domstolen inte är rätt forum enligt någon av de dispositiva forumreglerna, lika väl synes mig domstolen böra meddela tredskodom med bortseende från existensen av ett skiljeavtal, så länge svaranden inte formligen gjort invändning om och åberopat hindret.
    Enligt 5 § första stycket 2. skiljemannalagen är bl. a. den som har "yttrat sig såsom sakkunnig i tvistefrågan" jävig såsom skiljeman. I boken konstateras, att uttrycket "tvistefråga" avsiktligen har valts för att markera att jäv inträder också för den som har avgett ett yttrande utom rätta, vilket rör samma problem ("the same problem"). Anledningen härtill säges — meden hänvisning till lagens förarbeten (NJA II 1929 s. 19) — vara att en sakkunnig ("expert"), som har yttrat sig i en fråga som är eller kan komma att bli föremål för en rättstvist, i allmänhet har blivit så bunden vid en viss uppfattning att han måste antas ha svårt att på ett helt objektivt sätt ta ställning till den fråga som skall prövas av skiljemännen. Uttryckssätten i boken är något tvetydiga och kan leda till längre gående slutsatser än förf.troligen har tänkt sig. Jäv inträder naturligtvis endast för den som har yttrat sig i eller om just den tvist som skiljeförfarandet gäller. Däremot utgör det inte något jäv att exempelvis såsom vetenskapsman eller som domare i annat mål ha tagit ställning i den rättsfråga som kanske är avgörande för den aktuella tvisten.
    En skiljeman kan uppenbarligen tänkas förfara vårdslöst och därigenom föranleda att någon av parterna lider förlust. Han kan t. ex. ha förbisett en för tvistens bedömande avgörande lagändring eller han kan ha bedömt en bevis- eller rättsfråga på ett sätt som är så uppenbart oriktigt att bedömningen måste betecknas som vårdslös. I boken hävdas, att en sådan försummelse inte utgör något skäl att upphäva skiljedomen, och än mindre att ålägga skiljemannen skadeståndsansvar. Om emellertid skiljemannens förfarande var brottsligt, skulle enligt förf. situationen sannolikt vara en annan.
    Att en skiljeman som förfarit brottsligt blir skadeståndsansvarig mot den förlorande parten, kan det inte råda någon tvekan om (2: 4 Skl). Men påståendet, att han inte ådrar sig skadeståndsansvar vid en icke straffbarvårdslöshet, är tvivelaktigt. Förhållandet mellan å ena sidan parterna i skiljeförfarandet och å andra sidan skiljemännen kan knappast ses som ett

 

rent utomobligatoriskt förhållande. Det rör sig närmast om ett uppdragsförhållande. Underlåter skiljemännen av vårdslöshet att uppfylla sin del av uppdragsavtalet, bör de i princip bli skadeståndsskyldiga i förhållande till uppdragsgivarna. Och om en culpös felbedömning från skiljemännens sida av en sak- eller rättsfråga som är av betydelse för avgörandet leder till att detta får ett felaktigt innehåll, synes det mig naturligt att skiljemännen får svara för uppkommen skada på samma sätt som en advokat kan bli skadeståndsskyldig med anledning av ett av vårdslöshet lämnat felaktigt råd.
    I förbigående kan anmärkas att förf. i det praktiska exempel han anför (s. 86 under iii) beträffande ersättning till skiljemännen torde ha gjort sig skyldig till ett räknefel. Eftersom i exemplet parten B är skyldig att betala 10 000 men parten A 6 000, torde slutresultatet bli att B får betala 7 000 och inte, såsom anges av förf., 5 000, under det att A slipper undan med 3 000.
    Det sägs i 21 § första stycket 4. skiljemannalagen att en skiljedom skall upphävas, om det har förelupit ett fel vid ärendets behandling, som kan antas ha inverkat på utgången. Men ett sådant fel kan inte göras gällande av en part som bör anses ha avstått från att åberopa felet. I boken hävdas att enbart partens uppträdande ("mere conduct") inte är liktydigt med att han har avstått från att åberopa felet utan att parten måste ha varit medveten om detta. Lagtexten är emellertid så utformad, att det enligt min mening finns utrymme för ett hänsynstagande också till att parten bort vara medveten om felet. Han bör med andra ord gå förlustig sin rätt att åberopa felet om han genom försummelse har underlåtit att skaffa sig kännedom om detta. Det bör ihågkommas, att den vinnande partens intresse av att skiljedomen blir ståndande är starkt och att det bör åsidosättas bara om det föreligger vägande skäl.
    Vid behandling av frågan om verkställighet av svenska skiljedomar uttalar förf. att den vinnande parten kan, som ett alternativ till att ansöka om verkställighet hos överexekutor, hos allmän domstol begära verkställighet av skiljedomen, låt vara att detta enligt förf. sällan sker och att det synes lämpligt bara i komplicerade fall. För egen del vill jag ifrågasätta huruvida det över huvud taget är möjligt att föra en sådan verkställighetstalan vid domstol. Eftersom en svensk skiljedom är verkställbar enligt utsökningslagens regler därom och även i övrigt behandlas som ett rättskraftigt avgörande, på samma sätt som en lagakraftvunnen dom, kan man också fråga sig om det finns något behov av att ha tillgång till ett judiciellt "exequatur förfarande" vid sidan av det ordinarie verkställighetsmaskineriet. I varje fall synes det mig att en sådan ordning kräver särskilt lagstöd. Uttalandet i boken kan möjligen förleda en utländsk läsare att tro att en skiljedom kanens i någon mån bli föremål för saklig prövning av allmän domstol, ett missförstånd som vore olyckligt.
    Boken avslutas med ett ytterst värdefullt avsnitt, betitlat "Certain Practical Aspects", där förf. ger konkret handledning i en rad viktiga frågor för den som överväger att sluta avtal om skiljedom i Sverige. Den information och de råd som ges synes vara korrekta, välgrundade och välbehövliga. Blott en marginell reflexion. Enligt förf. skulle en allmän hänvisning i skiljeavtalet till "svensk lag" såsom tillämplig lag "i de flesta fall" innebära en hänvisning till svensk avtalsrätt som materialstatut men däremot inte innefatta någon hänvisning till svensk internationell privaträtt. Påståendet synes mig i dess senare led vara i överkant optimistiskt. Lika väl som en hänvisning i

 

t. ex. internationella konventioner till "national law" in dubio anses innefatta en hänvisning till den nationella lagens internationellt privaträttsliga regler, lika väl får man räkna med att en allmän hänvisning i ett skiljeavtal till svensk lag kan komma att tolkas såsom innefattande en hänvisning också till konfliktreglerna. Jag tror parterna i ett presumtivt skiljeavtal vore bättre betjänta av rådet att uttryckligen ange vilket rättssystem de väljer som materialstatut.
    Dessa reflexioner är som nämnts att se bara som anteckningar i marginalen. Skulle mina kritiska synpunkter på någon punkt vara befogade, förringar de dock på intet sätt värdet av "Arbitration in Sweden". Vi har bara att med tacksamhet ta emot en bok, som i framtiden med all säkerhet kommer att betraktas som ett standardverk, oumbärligt för var och en som vill inhämta grundläggande och praktiskt värdefulla kunskaper om skiljeförfarandet i vårt land. Det är bara att hoppas att det förhållandet att boken är skriven på engelska och i första hand riktar sig till en utländsk publik inte skall avhålla svenska jurister från att införliva den med sina bibliotek.

Ulf K. Nordenson