Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet Motala1976. Almqvist & Wiksell International. 232 s.

 

Juridiska fakulteten i Uppsala har haft den goda idén att till 500-årsjubileet — vid sidan av prof. Malmströms djupare syftande fakultetshistoria (del I 1976) — ge ut en kortare minnesskrift, upptagande både historiska avsnitt och betraktelser över läget i olika akademiska ämnen. Boken är något kortare än Stockholmsfakultetens motsvarande publikation ett par decennier tillbaka¹ och förtjänar i likhet med denna att läsas både av f. d. fakultetselever och av andra jurister. De historiska delarna är mycket roliga att ta del av, men anm. är för sin del benägen se bokens största värde däri att juristerna ute i praktiken — som oftast är mer eller mindre specialiserade på det ena eller andra gebietet — här kan lockas att läsa välskrivna korta redogörelser från alla möjliga rättsområden, även sådana fjärran från det dagliga slitet.
    Boken inledes av dekanus prof. Strömholm med en kort och klar redogörelse för dagens läge i fakulteten — organisation, arbetsformer, lokaliteter etc. En äldre läsare har här särskild anledning notera föreläsningsformens gradvisa reduktion och seminariernas ökning samt kravet på uppsats i tilllämpade studier — ofta mycket värdefulla uppsatser — i ett ämne.² Med rätta antyds, att deltagarantalet i seminarierna är för stort — seminarieledaren har, med en grupp på 20—25 personer, ej möjlighet att dra in ens flertalet studenter i diskussionen. Skulle det inte vara möjligt att få ned deltagarsiffran till förslagsvis tio — då kunde läraren provocera alla till deltagande; detta är så mycket mer påkallat, som juriststudenterna (tillskillnad från flertalet universitetselever) kommer till studierna utan i skolan

 

¹ Minnesskrift utgiven av juridiska fakulteten i Stockholm vid dess 50-årsjubileum 1957. Sthlm 1957. Norstedts. 298 s.

² Ang. motsvarighet under snart begynnande ny studieordning se Strömholm SvJT 1977 s. 508—9. 

vunnen bakgrundsorientering i facket och därför verkligen behöver tvingas till den terrängmarsch i ämnet, som en ordentlig seminarieövning faktiskt utgör.
    Juristerna anses vara den yrkesgrupp utanför fackhistorikernas krets, som har största antalet människor med historia som privat sidointresse. Denna kategori blir väl tillgodosedd tack vare prof. Malmströms översikt "Ur den juridiska fakultetens historia" och professor Hasselbergs redogörelse för ämnet "Rättshistoria med romersk rätt", tillsammans 50 sidor. I båda artiklarna ges — på ett grannlaga men ändå upplysande sätt — goda personkarakteristiker av f. d. fakultetsmedlemmar, något som naturligtvis livar upp framställningen.
    Resten av boken upptages av de ämnesöversikter av olika professorer och bitr. professorer som anm. förut betecknat som en nyttig allmänorientering för många jurister. Det kan inte komma i fråga att redogöra för eller karakterisera alla dessa rätt olika fackstudier — det är naturligtvis i mycket beroende av personlig smak vad man finner mera givande eller mera svårtillgängligt. Alla bidragen är emellertid klart läsvärda för praktikerna.
    Givande men också krävande vid läsningen är Bertil Bengtssons översikt över "Det skadeståndsrättsliga reformarbetet". Förf. har på ett sätt, som ökar intresset, namneligen knutit olika utvecklingslinjer till några professorsnamn, särskilt Ivar Strahls och Jan Hellners. Prof. Nelsons artikel om straffrätten innehåller en mångfald av nyttiga — ibland också uddiga — upplysningar om detta i hög grad dagsaktuella gebiet. I och för sig hade det väl varit ett önskemål att få höra mera om det kriminologiska arbetet — det är, som var och en inser, den sorgliga utvecklingen i fråga om narkotikabrottsligheten som här gör utomstående iakttagare både undrande och bekymrade. Material för en uppsats i "tillämpade studier" på området skulle en intresserad student kunna få bl. a. i förra årets bestseller, Ulf Lundells "Jack".
    Anm. har av naturliga skäl med stort intresse läst professorerna Jägerskiölds och Nymans översikter rörande "offentlig rätt — förvaltningsrätt", resp. "statsrätt — samhällsforskning och juridik". Jägerskiöld ger upplysande notiser om sina företrädare från det sista seklet; tämligen oförmånligt blir omdömet om ämnesrepresentanten kring sekelskiftet Blomberg, vilken ansågs alltför lätt som tentator och hade alltför många sidouppdrag, politiska och andra. Möjligen hade det varit anledning att nämna, att Blomberg dock är fader till en av svensk riksdagshistorias mest välfunna repliker.Det var 1906 då den första regeringen Staaff lagt fram ett — slutligen fallet — förslag till representationsreform, som naturligtvis misshagade den dåvarande första kammaren, där Blomberg, ordf. i KU, hade en framträdande ställning. Karl Staaff fann under debatten anledning uppmana första kammaren att "se till vad klockan är slagen". Härtill genmälde Blombergmed en fyndighet, som även sena tiders parlamentariker bör avundas honom, att första kammaren också hade uppgiften att se till "att klockan går rätt".
    I prof. Nymans artikel är det särskilt värt att notera, vad vederbörande säger om förhållandet mellan statsrätt och statskunskap. Klart är — det gäller f. ö. också förvaltningsrätten — att akademisk forskning och undervisning rimligen icke alltför ensidigt bör ägnas juridisk regelframställning och regeltolkning utan också vad Nyman kallar "konkret verklighetsbeskrivning". Utvecklingen på trafik- och nykterhetsvårdsgebieten — där intressegruppers skickliga propaganda lett till en praxis rätt olika lagstifta-

 

rens även sent uttryckta tankegångar — är här ett exempel på skillnaden mellan lag och verklighet, en skillnad som rimligen bör klargöras för studenterna.
    Prof. Bomans korta uppsats "Processrätt" innehåller många påpekanden av aktuellt intresse — även kontroversiella sådana, som det dock skulle föra för långt att här gå in på. Det är synd att uppsatsen tydligen skrivits innan den Gullnäska kommittén fått uppdrag att överse och förenkla den allmänna domstolsprocessen. Förf. skulle då ha fått anledning beröra spörsmålet om ej nya RB — särskilt i överrätterna — leder till en i andra offentliga sammanhang som helt orimlig ansedd vidlyftighet, vilket också betyder långsamhet och höga kostnader³; långsamheten har ju dock de sista decennierna varit mest påfallande i förvaltningsprocessen — märk de väldiga eftersläpningarna i regeringsrätten på 50- och 60-talen samt nu i kammarrätterna. (Prof. Boman anmärker särskilt att han inte går in på "specialprocessen".) I ett avsnitt om undervisningsformernas utveckling noterar förf. att försök med övning i muntlig framställning gjorts. Här får man hoppas på fortsatt framgång, ty enligt allmän erfarenhet är genomsnittsstudentens förmåga i berörda avseende särdeles klen. Detta är så mycket mer betänkligt, som det på många arbetsområden fordras, att den unge juristen skall kunna — till ledning för överordnade eller klienter — ge en kort, ledig framställning av, ofta invecklade, juridiska eller faktiska förhållanden.
    I boken får man veta åtskilligt om fakulteten, dess arbete och dess lärare. Men vad kan man inhämta om studenterna? Ja här finner man otvivelaktigt intressanta uppgifter om inskrivna jur. stud., om avlagda examina m. m. men av lätt insedda skäl föga om studenternas dagliga verksamhet eller om deras synpunkter på undervisningen under olika epoker. Det enda direkta greppet i denna riktning är en avslutande kort uppsats om Juridiska föreningen, som dock ger relativt litet. Här vill det synas som om intervjuer med ännu levande f. d. studenter kunde ha gett ett rikhaltigare material, kanske också en genomgång av memoarlitteraturen; det finns som bekant många jurister bland memoarförfattarna och många sådana som utförligt talar om sin studietid (märk från sista decenniet U.D.-mannen Fleetwoods dagböcker "Från studieår och diplomattjänst", som bl. a. gäller Uppsalastudier för hundra år sedan) .⁴
    Avslutningsvis kan man fråga, om inte andra organ än en fakultet som fyller 500 år har anledning att hugfästa gångna tiders arbete genom minnesskrifter, särskilt skrifter av den typ och rimliga omfattning som utmärker Uppsalaboken. Det finns ju dock både judiciella och administrativa institutioner, som har fullt skrivkunniga medarbetare och som haft en intressant utvecklingshistoria. Inte minst de personhistoriska inslagen i Uppsalaboken

 

³ Många svenskar, som står tvekande om de skall ge sig in i en process, har anledning erinra sig en fyndig karakteristik av engelskt rättegångsväsen: English justice is open to everybody — like the Ritz Hotel!

⁴ Som ett intressant experiment, när det gäller att presentera en högre fackutbildning ur studenternas synpunkt, må pekas på ett arbete av den nuvarande franske justitieministern Alain Peyrefitte: Rue d'Ulm (förlaget Flammarion 1963). Denna bok gäller dock ej någon juridisk fakultet utan den berömda franska lärarhögskolan, l'Ecole normale, belägen vid Rue d'Ulm. Peyrefitte har här sammanfört ett otal klipp innefattande f. d. elevers i olika sammanhang (memoarer, essayer, romaner) redovisade intryck från tiden på sin gamla högskola. 

utgör ett moment som man här kunde efterlikna. I både domstolar, departement och verk görs väsentliga men ofta anonyma insatser av stor betydelse, om vilka kännedomen nästan helt förflyktigas efter några decennier eller ett halvsekel. Det är sant att det finns några domstols- och verkhistoriker av bestående värde (vid sidan av påkostade festskrifter om banker, bruk m. m.), men det finns också många ställen där en historik alldeles saknas. Här borde Uppsalaboken kunna bli ett gott föredöme.
Kurt Holmgren