Havsfiske: kvotering eller segmentering
Av docent HUGO TIBERG
1. Det var en gång tre bröder, som hade angränsande ägor vilka möttes i en spets. I mötesplatsen låg en stor damm, och i dammen simmade åtta karpar. En vacker dag fångade Kalle tre av karparna. Något sådant hade de andra bröderna inte tänkt sig. Alla tre träffades nu för att diskutera läget.
Kalle förklarade att han hade skaffat ett nät, och att vem som helstav bröderna borde få ta vad han kunde finna i dammen. Johan, som hade kastspö, menade att man borde skifta vattnet från strandremsorna till mitten, och att var och en borde fritt få ta fisken i sin del. Men Erik, som bara hade en mjärde att lägga invid stranden, föreslog att man skulle dela på fiskerätten så att han och Johan fick ta två fiskar var, medan Kalle, som redan fått mer än sin andel, fick nöja sig med en.
Så långt hade diskussionen bara handlat om uppdelning av de fiskar som fanns i dammen. Vilken av de tre metoderna man väljer blir då bara en rättvisefråga. Kalles metod gynnar den starkaste och driftigaste, Johans ger ett chansartat resultat, eller beror på var fisken trivs, och bara Eriks kan verkligen utformas efter rättvisesynpunkter.
Men efter en stunds debatterande började bröderna överväga om man inte skulle kunna hushålla med fisken på något sätt. Kanske man kunde få den att föröka sig och ta bara så mycket att stammen kunde vidmakthållas?
Kalle menade att man i så fall borde tillåta fri fångst så fort det fanns något att ta, intill den gräns där allt fiske borde upphöra. Johan vidhöll att var och en borde bestämma över sin del av dammen, och att han där själv kunde bedöma vilka åtgärder som var lämpliga för att spara fisken. Och Erik ville fortfarande dela uppfisken med rätt för envar att ta så och så många.
Kalles metod kan beskrivas så att man fastställer en totalkvot, som gäller för samtliga fiskande. Johans innebär segmentering av fiskevattnet. Eriks metod innebär fastställelse av individuella kvoter.
Det är tydligt att Johans metod — segmentering — är tjänlig ur hushållningssynpunkt endast om fisken kan åtskiljas, så att den inte rör sig mellan de olika områdena. I praktiken förutsätter rationell
hushållning i dammen en kvotering i en eller annan form.
Ute på världshaven går emellertid utvecklingen i dagarna snabbt mot en uppdelning — i varje fall av de mest produktiva fiskeområdena. Varje diskussion om hushållning av fisket måste utgå från denna faktiska utveckling och konfrontera systemen: kvotering eller uppdelning.
2. Grotius lärde som bekant, att havet var fritt och inte underkastat någon nations suveränitet. Denna sats slog helt igenom under 1700- och 1800-talen, modifierad av läran att varje stat hade rätt till ett territorialhav av måttlig bredd, vilket allt efter historiska utgångspunkter kunde variera från tre till tolv nautiska mil. Principen om havets frihet blev slutligen "kodifierad" i konventionen om det fria havet, och en begränsning av territorialhaven till 12 nautiska mil har indirekt fastslagits genom konventionen om territorialhavet och tilläggszonen.
Tremilsgränsen var ända till på senaste tid helt dominerande, fastän den tidigt började framstå som otidsenlig. Försiktiga tendenser till utvidgning av de smala territorialvattnen har visserligen kunnat spåras i folkrättspraxis, bl. a. i den bekanta engelsk-norska fiskeritvisten från 1951 angående Norges räta baslinjer,1 men det har varit omöjligt att nå enighet om någon allmän utvidgning, och den senaste explosiva utvecklingen i denna riktning har i stort sett endast kunnat ske genom folkrättsbrott. Låt oss se litet närmare på denna utveckling.
Den traditionella doktrinen om havets frihet har i stort sett utgått från att havets användbarhet begränsar sig till två plan: ytan kan nyttjas för transportändamål, och själva vattnet kan användas för fiske. Härutöver har man varit medveten om att havets botten kan användas bl. a. för fiske av vissa bottenarter såsom ostron och pärlmusslor — s.k. sedentära fisken — och att sådana fisken i vissa fallkan kräva en speciell reglering. Man har knappast i den tidigare diskussionen uppmärksammat möjligheterna till mineralförekomst på havsbottnen.
Med ökad teknik växte emellertid möjligheten att utvinna mineral och andra naturtillgångar från havets botten. Här kunde ett strandstatens exklusiva utnyttjande ifrågasättas på långt större avstånd från kusterna än de tre, sex eller tolv sjömil som tidigare varit de vanligaste alternativen. Samtidigt växte även insikten att fisket ej var obegränsat, och att även fisket på det "fria" havet tarvade en internationell reglering.
I september 1945 proklamerade president Truman en princip om amerikansk överhöghet och rådighet över naturresurserna i den s. k. kontinentalsockel som omger USA. Samtidigt förklarade han attUSA avsåg att vidta åtgärder för att ur skyddssynpunkt reglera fisket över sockeln. Det förutsattes emellertid att åtgärder mot främmande staters fartyg skulle vara beroende av att USA med flaggstaten lyckats träffa en överenskommelse som medförde kontrollrätt över statens fiskefartyg. Presidenten var noga med att framhålla att de båda leden i proklamationen inte hade något direkt samband med varandra och inte innebar några egentliga suveränitetskrav över det fria havet.
Trumanproklamationen efterföljdes inom en månad av deklarationer av Mexiko och Panama vari förklarades att dessa stater gjorde anspråk på överhöghet över kontinentalsockeln omkring sina kuster. Ytterligare några månader senare förklarade sig Argentina ha ett suveränitetsanspråk över inte bara sockeln utan även det"epikontinentala havet" däröver med dess fiske. Senare förklarade Chile, Peru och Ecuador i nu nämnd ordning att de ägde en exklusiv rätt till fisket inom en gräns av 200 nautiska mil från baslinjerna längs kusten; alla de tre staterna saknar någon kontinentalsockel av betydelse. De tre staterna preciserade sedermera gemensamma krav i den s. k. Santiago-deklarationen av 1952. Under tiden hade även andra sydamerikanska stater följt med på den inslagna vägen och proklamerat vidsträckta fiske- eller höghetszoner utanför sina kuster. Det är i flera fall oklart om deklarationerna innebär krav på utsträckt territorialvatten eller ekonomiska zoner av mer begränsad innebörd.
Det är klart att hela denna utveckling — med viss reservation för Trumandeklarationen — varit folkrättsstridig. Inte desto mindre har "de vida zonernas stater" framhärdat i sina krav och i flera fall genomdrivit dem med tvångsmakt. Deras vidsträckta anspråk har haft en avgörande betydelse för den senaste tidens händelser.
Beträffande de amerikanska anspråken på mineral tillgångarna i kontinentalsockeln kan sägas, att de avsåg en ny situation, skapad av den nya tidens tekniska landvinningar och ej förutsedd i den traditionella folkrätten. Situationen krävde en ny lösning. Amerikasståndpunkt har också vunnit allmänt erkännande genom konventionen om kontinentalsockeln 1958. Konventionen berör inte fisket,bortsett från de sedentära arterna.
Sockelkonventionen innebär en segmentering av mineraltillgångarna och sedentära fiskarterna — beträffande de senare kan i statspraxis noteras en tendens att inbegripa allt flera slag. Beträffande bådadera kan sägas att det rör sig om tämligen stationära tillgångar, där
kuststatens kontroll över vidsträckta områden, åtminstone ur renhushållningssynpunkt, kan te sig försvarbar.
På senaste tid har emellertid de vidsträckta fiskezonerna på upp till 200 nautiska mil vunnit en allt bredare anslutning, och samtidigt har tanken på en lika vidsträckt "ekonomisk zon" — omfattande inte bara fisket utan också havsbottnens tillgångar, oavsett sockel — gripit omkring sig alltmer. Som bekant har Island proklamerat en 200-mils fiskegräns, USA:s legislatur, Kanada, Norge och EG-länderna har fattat beslut om detsamma, och även Mexiko harbeslutat om en vidsträckt ekonomisk zon. I det internationella arbetet på en ny konvention arbetar kuststaterna målmedvetet för vidgande av sina rättigheter över haven. Genom särskild favorisering av de i FN-församlingen talrika u-länderna köper kuststaterna förmåner på de geografiskt missgynnade i-ländernas bekostnad, och man har på så sätt nått fram till ett konventionsförslag som kunnat nå en tämligen bred anslutning. Framförandet av u-länderna som en särskildgrupp berättigad till större hänsynstagande och vidsträcktare rättigheter än övriga motiveras stundom med att det skulle tillgodose rättvisekrav. Det kan väl utan risk för överdrifter hävdas, att en konvention grundad på sådana distinktioner måste sakna den allmängiltighet som kan göra den ägnad att framgent reglera rätten till havets stora rikedomar inom vida zoner omkring länderna.
Föreliggande utkast innehåller även bestämmelser om att kuststaten inom den ekonomiska zonen skall fastställa den kvotering av fisket som är motiverad ur hushållningssynpunkt, men att staten samtidigt är skyldig att, enligt vissa angivna riktlinjer och med särskilt hänsynstagande till u-ländernas behov, ge även andra stater tillgång till fisket, där kuststaten saknar resurser att fånga de kvoter den sålunda själv angivit.
Det är av betydelse för bedömningen av denna senaste utveckling, att världens värdefulla fisken, med få undantag, finns inom de föreslagna ekonomiska zonerna på 200 nautiska mil från kusterna. I sak lär därför konventionsförslaget, liksom övriga tänkbara 200-milszoner, innebära en sektionering av fisket. Det är "Johans metod", och vi fann att den var olycklig ur hushållningssynpunkt i brödernas damm. Frågan är nu om det kan förväntas gå bättre på haven?
3. En hushållning av havets fiskreserver är ofrånkomlig, och frågan är nu vilken väg som bör beträdas. Det verkar troligt att havsrättskonferensen leder till en seger för segmentmetoden. Men vare sig utvecklingen går åt det ena eller det andra hållet, finns det skäl att se på det mer principiella alternativet, som innebär en kvotering av fisket — efter Eriks eller möjligen Kalles metod.
Fiskekvotering har länge förekommit i regionala fiskekonventioner, och exempel finns redan från förra delen av 1800-talet. De har helt enkelt framdrivits av den ökade utfiskningen. Det ständiga problemet har varit alltför stora fiskeflottor, som bundit både folk och investeringar. Att lägga ned delar av fiskeflottorna medför både kapitalförluster och sociala vådor, och att minska intensiteten i fisket innebär dålig förräntning av det nedlagda kapitalet. Trots svårigheterna har de fiskande staterna insett nödvändigheten av begränsningar och träffat överenskommelser härom. Resultatet har dock varit varierande.
De förekommande fiskerikonventionerna har mestadels tillkommit genom fria initiativ av de på ett område fiskande staterna. Den internationella fiskeskyddskonventionen 1958, som hade till ändamål att inom FN-organet FAO:s ram framtvinga regionala konventioner, har fått ringa anslutning.
Bland fiskerikonventionerna kan man skilja mellan dem som reglerar fisket inom nationellt vatten eller viss stats exklusivzon, och dem som reglerar fisket på det fria havet. Till de förra hör i synnerhet överenskommelser som ger fiskande stater rättigheter att fortfara med tidigare bedrivet fiske inom en kuststats nyöppnade exklusivzon. Sådana rättigheter är ofta temporära och bygger på ett gradvis minskat fiske, så att den fiskande staten skall få tid att gradvis omställa sitt fiske eller skära ner det i en takt som svarar mot en ekonomiskt riktig avskrivning av båtar och utrustning.
Exempel på sådana konventioner för "nationellt" kontrollerade vatten är den norsk-svenska konvention genom vilken svenska fiskare tillförsäkrades övergångsrättigheter vid Norges genomförande av 12-mils fiskezon, en helt färsk överenskommelse av liknande slag avseende den nya norska 200-milszonen, flera ömsesidiga konventioner mellan USA och Kanada och konventionen mellan USA och Brasilien angående fiske av havskräfta i den brasilianska 200-milszonen. Den senare har det särskilda intresset att den ingåtts fastän USA vid tiden för konventionen bestred Brasiliens rätt att över huvud taget reglera fisket inom det ifrågavarande området! Och konventionen har inneburit en stadig minskning av USA:s fiske inom området.
Hittills är det emellertid konventionerna om fisket på det fria havet som har haft den största betydelsen för världsfisket. Dessa konventioner är för det mesta multinationella, och de täcker ännu större delen av världshavens mera betydande fisken. Vissa gemensamma drag återfinnes i nästan alla dessa konventioner.
Konventionerna innehåller i regel inte direkta reglerande föreskrifter, utan regleringen överlåts åt en kommission bestående av delega-
ter från konventionens medlemsländer. Kommissionen har att följa utvecklingen och föreslå de åtgärder som befinns erforderliga. Beslut i kommissionen fattas vanligen på grundval av kvalificerad majoritet, men besluten innebär regelmässigt bara rekommendationer till medlemsländerna, vilka dessa kan godta eller förkasta. Oftast har emellertid rekommendationen givits den verkan, att den måste förkastas inom viss tid, och att den eljest blir bindande.
Konventionen anger regelmässigt det syfte som skall ligga bakom de rekommendationer som träffas. Ofta anges syftet vara att på sikt bevara maximalt utbyte av fisket, men ibland anges i stället optimalt utbyte på sikt, varmed man markerar att fisket skall ske med ett ekonomiskt utnyttjande av tillgängliga resurser. Ett exempel på en konvention som anses ha givit ett kvantitativt gynnsamt resultat är konventionen mellan USA, Kanada och Japan om fisket i norra Stilla Havet. Konventionen grundar sig på den enkla och effektiva metoden att en fiskart helt avlyses för fiske när den börjar bli alltför decimerad. Följden kan bli ett intensivt fiske efter arten så länge den är lovlig, med utnyttjande av all tillgänglig materiel, båtar och folk, medan resurserna kan vara mycket dåligt utnyttjade vid andra tillfällen. Det kan bli en tendens att resurserna dimensioneras efter ett relativt kortvarigt fiske, vilket innebär ekonomiskt slöseri. Utvinningen blir måhända maximal, men inte optimal.
Folkrätten förbjuder normalt bordande och undersökning av främmande staters fartyg på fria havet. Konventionerna medger regelmässigt undantag från denna regel: konventionsstats inspektionsfartyg får borda medlemsstaternas fångstfartyg för kontroll av att bestämmelserna iakttas, och vissa konventioner tillåter till och med arrest av medlemsstaters fartyg. Själva sanktioneringen av reglerna överlåts dock i konventionerna om fiske på det fria havet alltid åt flaggstaten, och vid arrest av ett främmande fångstfartyg måste fartyget alltså utlämnas till flaggstatens myndigheter för att lagföras i sitt hemland. Vilka sanktioner flaggstaten skall föreskriva för brott mot konventionens regler preciseras emellertid sällan i konventionerna. Ofta används obestämda uttryck, som att flaggstaten skall på "lämpligt" sätt sanktionera ("appropriately enforce and punish") konventionens bestämmelser gentemot sina egna fartyg.
4. Några exempel på förekommande konventioner kan klargöra olika metoder som använts i praktiken för att åstadkomma den nödvändiga begränsningen av fisket.
a. För Nordatlanten finns två konventioner som kan anses typiska för de internationella fiskerikonventionerna: en för Nordvästatlanten, från 1949, och en för Nordostatlanten, från 1959. Sverige är med
i den senare.
För båda konventionerna finns kommissioner, som skall sammanträda årligen, om inte en särskild fråga kräver extra session. Kommissionerna avger rekommendationer, som blir bindande för medlemsstaterna om dessa ej framställer invändningar inom nio respektive sex månader. Nordostatlantkonventionen har dessutom bestämmelser om "anslutningsinvändning", innebärande att den medlemsstat som från början inte framställt invändning kan göra så i efterhand om intresset visar sig svalt från övriga medlemsstater.
Nordvästatlantkonventionen — den äldre av de två — har bland annat reglerat minsta maskstorlek på trål, totalkvot för hälleflundra, och senare för flundra och lax, och den har efter 1971 genomfört nationell kvotering, särskilt i fråga om sill. Nordostatlantkonventionen byggde på en tidigare konvention om trålmaskstorlek och tillåtna och förbjudna områden och har övertagit reglerna i denna konvention. Konventionen har bland annat genomfört vissa säsongförbud och förbjudna zoner, ytterligare bestämmelser om tillåtna redskap samt nationskvoter för olika fiskearter.
Beträffande båda konventionerna finns kontrollbestämmelser, som innebär att medlemsstats inspektionsfartyg får borda samtliga medlemsstaters fångstfartyg och sätta fiskeriinspektör ombord; denne kan stanna kvar ombord och tillkalla inspektör från det kontrollerade fartygets flaggland, varefter båda avger gemensam rapport till flagglandet om eventuell överträdelse. Det åligger flagglandet att sanktionera överträdelsen på lämpligt sätt ("appropriately") och att genomföra bestämmelser i sin egen lagstiftning som möjliggör detta.
En sakkunnig fiskeriinspektörs bedömning av Nordvästatlantkonventionen går ut på att den inte inneburit någon effektiv fiskebegränsning. Fisket bedrivs alldeles för intensivt och med för många båtar, och man har i kommittéarbetet inte velat acceptera tillräcklig strypning av fisket. Svårigheterna sägs ligga på två plan: på fältet fuskas det en hel del, man kan inte i tid kontrollera nationella kvoter när fångststatistik inte blir tillgänglig förrän i efterhand,och kontrollen försvåras av att det finns för många enheter och för varierande metoder; i planeringen trycker fiskeriintressena på förhandlarna att inte acceptera en biologiskt tillräckligt hård kvotering, med påföljden att den ena arten efter den andra fiskas ut. Detär särskilt svårt eftersom det är många stater som deltar i konventionen.
b. Konventionen om fisket i Östersjön med Bälten, 1973, med en kommission med säte i Warszawa, är i mycket lik de båda Nordatlantkonventionerna men har en del särdrag. Konventionen gäller
inte bara på internationellt vatten, utan de föreskrivna åtgärderna skall iakttas även på nationellt vatten intill baslinjerna. Konventionen har en striktare formulering i fråga om sanktioner mot de fiskande ände båda tidigare nämnda. Beslutade åtgärder går tills vidare inte långt; man har reglerat maskstorlek på nät och fastställt minimimått för vissa fiskar, bl. a. lax. För 1977 har antagits rekommendationer om en kvotering av fisket efter sill, skarpsill och torsk.
c. Konventionen om fisket i norra Stilla Havet, 1952, mellan USA, Kanada och Japan har omnämnts tidigare. Den bygger på den s. k. "abstention principle"; man fiskar till dess en viss art är utfiskad, och därefter stängs fisket för den arten. Med tiden har konventionen emellertid i viss mån ändrat karaktär, och man har genomfört områdesbegränsningar och en viss nationalkvotering. Bland de deltagande staterna klagas det på ökande konkurrens från nationer som står utanför och som alltså är obundna av konventionen, och det har på amerikanskt håll sagts att Japan inte har sanktionerat konventionen ordentligt. Konventionen anses emellertid ha haft en välgörande effekt på fisktillgången.
d. Tonfiskekonventionerna är två till antalet. Den tropiska tonfiskekonventionen, från 1966, fungerar så att man fastställer en lämplig totalkvot. Fisket börjar sedan varje år den 1 januari och får pågå fritt till dess man närmar sig slutet av kvoten. Den allmänna kvoten förklaras då förbrukad, men utöver denna tillåts vissa specialkvoter för smärre fiskefartyg. Kvoterna var från början starkt begränsade, och det har varit möjligt att öka dem stadigt. Konventionen anses ha skyddat fisket bra, men i USA klagas det på att övriga deltagarstater inte kontrollerar bestämmelsernas efterföljd ordentligt; det är emellertid USA som uttar den ojämförligt största delen av fisken.
Den atlantiska tonfiskekonventionen, från 1966, har en mindre fast struktur och saknar bl. a. sanktionsbestämmelser. USA, som fångar mycket tonfisk i Atlanten, är inte med i konventionen men har ändå respekterat den — och i ett fall t. o. m. initierat en viktig rekommendation. Konventionens regleringsmetod har främst varit storleksbegränsning för den fisk som får fångas.
e. Valfångstkonventionerna, från 1931 och 1946, anses ha rekord ifråga om misslyckande. De latinamerikanska staterna har undgått deras verkan genom att utöka sin fiskegräns till att omfatta hela det område inom vilket de någonsin fångat val, dvs. 200 sjömil från kusten. Japan och Sovjet har ständigt saboterat arbetet både på fältet och i kommittén, genom att överskrida kvoter och åsidosätta förbud, och de har bl. a. motsatt sig förbjudna zoner för hotade valarter.
Medan övriga valfångande stater minskat sina fångster, har Japan och Sovjet ökat sina i riktning mot att få faktiskt monopol på området.
f. Sälfångst regleras i åtminstone två konventioner. Konventionen om fångst av sjöbjörn (fur seal) i norra Stilla Havet, 1957,mellan Kanada, Japan, USA och Sovjet, är i flera avseenden speciell. De deltagande staternas regeringar handhar både fisket ochtillsynen. Sälarna lever i flockar som hör hemma på öar i det ena eller det andra landet, och fångst av sådan säl medför skyldighet att leverera ett visst antal skinn till "värdlandet". Kontrollfunktionerna är ovanligt omfattande; medlemsstats inspektionsfartyg får borda och undersöka fångstfartyg och får även arrestera dem som överträder bestämmelserna men skall överlämna sådana fartyg till flaggstaten för lagföring.
Den antarktiska konventionen, 1972, med deltagande av alla länder som samarbetar och har stationer i Antarktis, har mycket detaljerade bestämmelser. Konventionen fastställer en totalkvot för vissa arter, totalförbud för andra, förbjudna tider för sälfångst, vissa förbjudna zoner som vandrar runt Antarktis, bestämda sälreservat, informationsplikt för de deltagande samt förbud för vissa metoder.
g. Överenskommelsen om brasiliansk havskräfta, mellan USA och Brasilien 1972, har redan nämnts som exempel på en bilateral överenskommelse om fiske i nationellt kontrollerat vatten. Konventionenbegränsar antalet fartyg som får tillgång till fiskefältet samt fiskesäsongerna, och den fastställer vidare avgifter för det fiske som utövas.Bestämmelserna innebär en gradvis minskning av det amerikanska fisket.
5. Den något rapsodiska genomgång av vissa fiskerikonventioner som nu har gjorts, har visat att det existerar många modeller och att de har varierande effektivitet. Bland använda begränsningsmetoder har vi sett bestämmelser om minsta nätmaskor och minsta fiskstorlek, total avlysning av utfiskningshotade arter, zonbegränsningar och reservat, total- och nationalkvoter, utbytesfördelning och licensfiske, begränsning av båtantalet på ett fiskefält. "Eriks metod", att kvotera fisken, var ett bland många möjliga system för internationell reglering. Vi har vidare funnit att de biologiska intressena ibland haft svårt att hävda sig mot kortsiktiga fiskeriintressen, där angelägenheten att ge den egna nationen största möjliga utbyte lätt har kommit i konflikt med intresset att spara fisken på sikt. Nytillkomna och utan förstående fiskande har stundom varit svåra problemför de konventionsbundna staterna. Inte desto mindre har hotet om utfiskning ständigt drivit fram nya överenskommelser, som i flera
fall har effektivt kunnat skydda utrotningshotade arter.
Det stora nya problemet är de kommande 200-milszonerna. Johan ville dela brödernas damm i tre delar. Det kan knappast förväntas att ett godtagande bland ledande stater av 200 mils ekonomisk zon eller exklusiv fiskezon på sikt kan få annan verkan än att 200-milsgränsen blir allmän. De nya zoner som i så fall uppstår lär rymma den allra största delen av världens goda fisken. I huvudsak skulle uppdelningen medföra en segmentering av världens fisketillgångar. Överenskommelser mellan stater om fisket skulle väl fortfarande förekomma, men de skulle i stort sett alla bli av den art som avser nationellt kontrollerade vatten. Den stora frågan är hur det då går med allmänplaneringen av fisket?
Det troligaste är väl att om zonindelningen genomförs konsekvent, blir det ingen övergripande planering alls. De länder som vill fiska inom en kuststats vidsträckta fiskezon får vart och ett förhandla sig fram till de villkor de kan erhålla, och resultatet blir bilaterala överenskommelser om licensfiske eller utbyte mot fiskerätt på annat håll. Kuststaten får monopol både på fiske och planering. Metoden kan vara framgångsrik beträffande icke migrerande arter, där kuststaten själv får bära konsekvenserna av sin hushållning. Men för migrerande arter kan resultatet ofta bli att överfiske på ett håll medför brist på ett annat (fig. 1), och att en välförsedd kuststat inte känner sitt ansvar mot övriga. Att nu diskuterade konventionsutkast innehåller en särskild bestämmelse om skyldighet att samarbeta med andra stater är knappast någon effektiv bot mot det ogynnsamma förhandlingsläget.
Fig. 1 (segmentfiske)
Om man i stället använder den nuvarande metoden med kvoterat
fiske, eller med andra generella fiskebegränsningar, medför överfiske från en eller flera fiskande staters sida en brist som är kännbar för alla (fig. 2). En sådan ordning är ägnad att driva fram överenskommelser om fiskebegränsning. Det är sant att de förekommande konventionerna inte alltid haft tillfredsställande resultat, och att de inågot fall får sägas ha misslyckats totalt, men detta visar inte att metoden är felaktig. Fiskeflottorna i stora delar av världen är överdimensionerade, och det är en långsam omställningsprocedur att minska fisket till en biologiskt och ekonomiskt riktig nivå. Det är skada om det rådande konventionsarbetet skall behöva skrotas ner till förmån för ett obeprövat tårtbitssystem, som knappast ger något övertygande hopp om att kunna befordra en övergripande planering av världsfisket.
Fig. 2 (internationell reglering)
Men man kunde tänka sig en tredje metod, som borde tillgodose en del av de rop som på senare tid hörts från det s. k. världssamvetet. En vanlig invändning mot den förekommande ordningen med fritt fiske på haven, modifierat endast av frivilliga överenskommelser, är att den har befrämjat rovfiske från långdistansfiskande staters sida. De fiskande från dessa stater sägs fiska ut den ena arten efter den andra, på fångstplatser så avlägsna att de fiskande ej känner något ansvar för bestånden. Detta argument har ständigt framförts när den senare tidens våldsamma utvidgningar har kommit på tal.
En lösning av problemet kunde vara att tillåta kuststaterna att skapa skyddszoner om 200 nautiska mil, eller gärna mer, så att zonerna i stort sett blev heltäckande. Inom zonen skulle kuststaten få reglera fisket genom generella bestämmelser men ej få diskriminera utländska fiskare. Det är denna metod som USA ville införa genom
Trumanproklamationen.
Naturligtvis kan en stat under ett sådant system gynna den form av fiske som bedrivs av dess egna undersåtar. Men tillåtelse av ett alltför intensivt fiske skulle genast locka utländska fiskare till platsen, och kuststaten skulle därigenom tvingas beakta den egna regleringensinverkan på världsfisket (fig. 3).
Fig. 3 (skyddszonssegmentering)
De tre diskuterade metoderna — konsekvent segmentering, internationell reglering och skyddszonssegmentering representerar klart åtskilda alternativ, lämpade som utgångspunkt för en diskussion om de olika systemens verkningar ur hushållningssynpunkt och tänkbara som slutliga lösningar av världens fiskerifrågor. Det skulle vara förvånande om de invecklade och starkt intressebetonade förslag som nu diskuteras, med utgångspunkt från spekulationer eller beräkningar om styrkeförhållandena inom FN, och om den sympati som kan vinnas för lösningar som särskilt tillgodoser stater i ett visst stadium av utveckling, skulle visa sig ha förutsättningar att bilda någon i längden godtagbar grundval för en framtida allmän reglering. Både för fisket och för respekten för det internationella samarbetet är det olyckligt att utvecklingen nu ser ut att länkas in på sådana banor."Bröderna fara väl vilse ibland", sjöng Bellman i Fredmans epistel nr 35. Den här gången tycks de vara på god väg att totalt tappa orienteringen !