Sture Petrén †

 

 

 

Den 13 december 1976 avled Sture Petrén i Genève under fullgörande av ett maktpåliggande internationellt domaruppdrag. Ett levnadslopp som i osedvanlig grad präglats av ansvarsfullt arbete och betydelsefulla insatser på skilda fält inom och utom vårt land hade nått ett plötsligt slut. Någon samlad skildring av Sture Petrén och hans livsgärning skall inte ges här, endast de yttre konturerna i hans bana och några drag i hans personlighet skall tecknas. Sture Petrén tillhörde en i Sverige känd lärdomssläkt. Fadern, häradshövding i Ystad och bl. a. inflytelserikt statsråd i Staaffs och Edéns ministärer vid tiden kring första världskriget, var en fullödig representant för sin tids ämbetsmanna-Sverige. Tidigt grundlades hos Sture Petrén respekt för lag och rätt och för gamla ämbetsmannadygder: personlig integritet, rättrådighet och nit i arbetet.
    Efter juridiska och humanistiska studier i Lund och Uppsala avrundade Sture Petrén, efter gammalt mönster, hemmautbildningen vid ett europeiskt universitet. Med sitt intresse för rättshistoria föll det sig naturligt att han valde universitetet i Freiburg im Breisgau som vid denna tid, början av 1930-talet, var ett högsäte för rättshistorisk forskning med inriktning även på Norden. I Freiburg kom han också att starkt uppleva den inbrytande nazismens begynnande våldsregemente.
    Efter hemkomst och tingstjänstgöring fick Sture Petrén sin grundläggande domarutbildning under ledning av några av den tidens främsta, Birger Ekeberg i Svea hovrätt och Arthur Lindhagen i Arbetsdomstolen; hans anknytning till dessa två märkesmän i svenskt rättsliv och kulturliv skulle bestå genom åren. Som ung hovrättsjurist fick han också pröva sina krafter i lagstiftningsarbete. Han blev efter Nils Beckman sekreterare i den Ekebergska straffrättskommittén.
    År 1949 lämnade Sture Petrén domarbanan för att bli utrikesråd och chef för utrikesdepartementets rättsavdelning. I detta departement, som med fast hand styrdes av den förutvarande juris professorn Östen Undén, fann Sture Petrén sig väl tillrätta. Hans redan omfattande juridiska kunnande, hans goda språkkunskaper och hans förtrogenhet med andra länder och folk fördjupades ytterligare. Med skicklighet och kraft företrädde han Sverige vid många mellanstatliga konferenser och han blev personligen alltmer känd och uppskattad på det internationella fältet, inte minst inom Europarådet och Förenta Nationerna.

 

Sten Rudholm 83    Sture Petrén hade emellertid inte lämnat domarbanan för gott. År 1963 återkom han till sin gamla hovrätt, nu som dess president, och han intog alltså den plats som tidigare innehafts av bl. a. Ekeberg och Lindhagen. Vid sidan av dömande och administrativa sysslor fick han anledning att åter ägna sig åt rättshistorisk forskning. I den minnesskrift som år 1964 utgavs till hovrättens 350-årsjubileum skildrade han med lärdom och inlevelse hovrättens första halvsekel. I en uppsats i denna tidskrift till jubileet berörde han också hovrättens roll som plantskola för rikets domare och ämbetsmän överhuvud och han skrev om det tidiga 1600-talets auskultanter, den tidens hovrättsaspiranter, bl. a. följande:

 

Växlande är de öden som beskärts Svea hovrätts auskultanter. Endast en del av dem har stannat på domarbanan, men alla har de under sin tid i hovrätten fått öva sig i att penetrera och behärska ett ofta motsträvigt stoff, att framlägga detsamma på ett koncist sätt, att själva bilda sig en mening därom som tillfredsställde kunskapsmässiga och logiska krav samt att med undvikande av all såväl tvetydighet som mångordighet uttrycka denna på ett pregnant sätt. Den form vari de härigenom stöpts har, var de än senare hamnat, varit ägnad att göra dem till "brukliga män i riket", som hovrätten självuttryckt det vid ett tillfälle 1640.

 

 

    Den som skrev detta visste vad han talade om och han hade självlärt läxan.
    Efter endast tre år som president i Svea hovrätt var tiden inne för ett nytt uppbrott: Sture Petrén valdes år 1966 till ledamot av Internationella domstolen i Haag. Uppbrottet skedde inte utan vånda. Sture Petrén trivdes i hög grad med hovrättsarbetet och sina många uppgifter hemma i Sverige. Omställningen till internationell domare gick ändå snabbt och det nya värvet gav honom ökat utrymme för insatser på olika områden inom och utom Sverige.
    När Sture Petrén år 1976 efter sin valperiods slut lämnade Haagdomstolen var det ingalunda för att som pensionär draga sig tillbaka till något slags stilla liv. Skiljemannauppdrag inom och utom landet väntade liksom utredningar av olika slag, verksamheten i akademier, institut och föreningar skulle intensifieras, påbörjade artiklar och böcker skulle skrivas färdiga och nya skulle påbörjas.
    Bland hans många sysslor och uppdrag skall här nämnas endast några få. Sedan 1946 ingick han i Stockholms handelskammares skiljenämnd och senare i dess särskilda skiljedomsinstitut. Som institutets ordförande från 1964 ledde han den omvandling och utbyggnad av institutet som inriktades på att göra detta till ett internationellt ledande skiljedomsinstitut.
    År 1969 tog Sture Petrén säte i Svenska akademien; hans inträdes-

 

84 Sten Rudholmtal över företrädaren på stol nr 1 gällde Birger Ekeberg. I de återkommande nordiska juristmötena var Sture Petrén sedan 1963 svensk ordförande och den givna främste företrädaren för Sveriges jurister.
    Som ledamot av Svenska turistföreningens styrelse i mer än ett kvarts sekel och som föreningens ordförande i nära tio år fullgjorde Sture Petrén på ett sätt som minde om en av föreningens mest framträdande ordförande genom tiderna, Arthur Lindhagen, föreningsstadgarnas bud "att arbeta för spridandet av kännedom om land och folk". I en uppsats i föreningens årsskrift 1957, "Att rida till Uppsala", skildrar han ett stycke Sverige och ger samtidigt en levande bild av sig själv. Under färden mot Uppsala rastar han vid Skällnorakungsgård och kvarn. Och nu får han själv tala:

 

Fördrömd ligger Skällnora gård i sin park. Solen står nu högt på himmeln och eftersom middagstimmens vila är viktig för hästens rytmik får han beta utan sadel på en liten grässlänt i skogsbrynet så långt bort från vägen att ryttaren tillika kan ta fram någon bok, som genom sitt format och innehåll lämpar sig att läsa till ackompanjemang av hästkäkarnas malande och vindensgång i trädkronorna. I sådana stunder av middagsvila inställer sig en känsla av absolut samförstånd med tillvaron, vilken eljest är svåruppnådd i nutidsmänniskans värld. Miljön här kring Skällnora utmärks av ett visst sirligt behag. Däri ingår bland annat de ätliga vinbergssnäckorna, vilka kryper omkring i gräset som överlevande vittnesbörd om att någon en gång här velat tillföra ett herrgårdskök denna franska delikatess. Eller skulle det möjligen förhålla sig så att dessa kulinariska djur tagit sig hit från någon annan plats i Uppland, där de inplanterats som följd av ett från Linné utgånget initiativ. Hur långt kryper en snigel på tvåhundra år?

 

 

    Hur Sture Petrén kunde te sig för omvärlden framgår av ett tidningsporträtt, gjort av en insiktsfull bedömare inför hans 60-årsdag:

 

Sture Petrén ser ut och uppträder som en romersk prokonsul, hans vältalighet är av klassiskt märke, men livad av både gallisk esprit och brittisk humor, han parlerar fransyska som en Membre de 1'Institut och han rider som en ulanöverste.

 

 

    Det skall emellertid inte fördöljas att Sture Petrén, trots all sin lärdom och begåvning, sin intensitet och viljestyrka, kunde möta problem som blev honom övermäktiga. Att bemästra smärre tekniskating var inte hans starka sida. Den som sett honom brottas med en motsträvig Tetrapak eller på fjället söka laga en krånglande skidbindning vet.

 

    Sture Petrén jordfästes en klar och kall vinterdag, då solen strålade över ett snötäckt Stockholm. Slagen från Riddarholmskyrkans klocka, som tungt och timslångt dånade över staden, markerade slutet på ett

 

Sture Petrén † 85märkligt levnadslopp. Minnet av en framstående jurist och domare, en stor svensk och europeisk kulturpersonlighet, en människa av ovanlig resning lever kvar.


Sten Rudholm

 

 

 

 

Om Sture Petréns virke som embetsmann i det svenske utenriksdepartement og som svensk dommer vet jeg ikke meget. Jeg vet bare at han hörer hjemme i den rekke av imponerende svenske dommerpersonligheter som har innehatt stillingen som president i Svea Hovrätt.
    Men i 10 år har jeg kunnet fölge hans virksomhet i Den europeiske menneskerettighetskommisjon i Strasbourg. Og i denne stilling fikk han rik anledning til å utfolde sine evner både som skarpsindig juristog som en formens mester.
    Jeg opplevet mange ganger å være vitne til hans utrolige evne tilraskt å slå ned på pointene i store og kompliserte saker, og hvordanhan formådde å gi sine tanker en presis form. Språklige vanskeligheter lot det til at han aldri hadde. Og selv om han som president nokundertiden kunne virke litt utålmodig over debattinnlegg hvis lengdekunne stå i et visst misforhold til innleggets reelle innhold og verdi,var hans ledelse alltid klar og grei. Hans egne innlegg kunne også undertiden bli av en viss lengde. Men ikke bare var han alltid godtinne i sakene. Hans utredninger, oftest på fransk, var ikke sjelden i formell henseende så elegante at det også av den grunn var en gledeå lytte til ham.
    Han var en uavhengig karakter. Han hadde de dommeregenskaper som gjorde det naturlig at han ble medlem av Den internasjonaledomstol i Haag. At han var så freidig — for å si det mildt — i sinofte muntre kritikk av denne sin ærverdige domstol, var vi mangesom moret oss over. Men kanskje var det ikke noen heldig taktikk,sett ut fra hans egen interesse.
    For meg er de mange hyggelige og festlige samvær med Sture Petrén i mine Strasbourg-dager, noe jeg tenker tilbake på med glede. Og den glansfulle måte han representerte Kommisjonen på vedoffentlige möter og tilstelninger var noe som Kommisjonens medlemmer i sin alminnelighet og dens nordiske medlemmer i særdeleshethadde grunn til å være stolte av.
    Sture Petrén var vel hjemme i fransk kulturliv. Og han hadde godevenner i Strasbourg, — en by hvis liv og historie han hadde et utroligkjennskap til og fölte varmt for.

 

86 Sture Petrén †    Sture Petréns venner i Norge vil savne ham dypt. I det internasjonale samarbeide om folkerett og menneskerettigheter var han enverdig representant for nordisk rettskultur.


Frede Castberg

 

 

 

Sture Petrén, som avled d. 13 dec. 1976, var född i Stockholm d. 3 okt. 1908. Han blev jur. kand. i Lund 1930 och fil. kand. 1932. Efter tingstjänstgöring inträdde han i Svea hovrätt, där han blev fiskal 1936 och assessor 1943. Under åren 1950—63 var han utrikesråd och chef för UD:s rättsavdelning, från 1957 med ambassadörs namn. Han var president i Svea hovrätt 1963—67. 1967—76 var han ledamot av Internationella domstolen i Haag.
    Han var sekr. i arbetsdomstolen 1939—41 och ersättare för v. ordf. där 1950—63. Under åren 1945—46 var han bitr. sekr. i straffrättskommitténoch 1947 var han sekr. där. Under åren 1946—48 ingick han i Stockholmshandelskammares skiljenämnd och sedan 1949 i dess särskilda skiljedomsinstitut, från 1964 som ordförande.
    Han innehade en stor mängd internationella uppdrag av vilka här må nämnas att han 1948—61 ingick i den svenska delegationen vid FN:s generalförsamling samt att han 1952—67 var ledamot i FN:s administrativa domstol, 1954—69 ledamot i Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna — under åren 1962—67 var han kommissionens ordförande — och sedan 1971 ledamot i Europarådets domstol för de mänskliga rättigheterna. Dessutom var han ledamot i flera internationella skiljedomstolar samt svenskt ombud vid flera internationella konferenser.
    Under åren 1963—67 var han ledamot i styrelsen för Stiftelsen Skansen. Han blev 1965 v. ordförande i styrelsen för Svenska turistföreningen och var under åren 1967—76 föreningens ordförande. Han var ledamot av domkapitlet i Stockholm 1952—67. Sedan 1947 var han ledamot av styrelsen för Institutet för rättshistorisk forskning och sedan 1963 ordförande i den svenska lokalstyrelsen för de nordiska juristmötena.
    Sedan 1969 var han en av de aderton i Svenska akademien. Han blev jur.hedersdoktor i Lund 1967 och var ledamot av Académie d'Alsace sedan 1969.