Lagstiftningsmaktens folkrättsliga gränser

 

Av departementssekreteraren REINHOLD REUTERSWÄRD

 

 

 

 

 

I. Definitioner

 

Det har sagts att en av folkrättens huvudsakliga funktioner är att avgränsa staternas maktsfärer i förhållande till varandra. Det kanske främsta instrumentet för en stats maktutövning är dess rättsordning. Eftersom de olika staternas rättssystem inte uteslutande avser rentinterna förhållanden, kan i olika sammanhang frågan uppkomma i vilken utsträckning en stat har rätt att genom sina lagar och domstolar ensidigt reglera förhållanden som även angår andra stater eller deras medborgare. Är denna rätt i princip obegränsad eller finns det allmänna folkrättsliga grundsatser som begränsar nationella lagstiftares och domstolars internationella kompetens? Det senare är utan tvivel fallet. Ämnet för den följande framställningen är gränserna för denna kompetens, i anglo-amerikansk folkrättslitteratur vanligen betecknad som "international jurisdiction".1
    Inledningsvis bör vissa för en diskussion av ämnet väsentliga begrepp definieras. Kompetensfrågor på det folkrättsliga planet uppkommer inte direkt genom en stats lagstiftande verksamhet som sådan utan snarare genom de åtgärder som en stat vidtar eller hotar att vidtaga för verkställande av sina lagar. Man måste därför skilja mellan å ena sidan en stats rätt att stifta lagar eller fastställa rättsregler, vare sig det sker genom lagar och förordningar eller genom rättsskapande domstolsavgöranden (den legislativa kompetensen,"prescriptive or legislative jurisdiction"), och å andra sidan en stats rätt att verkställa sina rättsregler i ett enskilt fall (den prerogativa kompetensen, "prerogative or enforcement jurisdiction"). Legislativ kompetens kan i olika situationer föreligga utan att nödvändigtvis vara förenad med prerogativ kompetens. En stat kan t. ex.ålägga sina medborgare i utlandet värnplikt men har inte därför rätt att sända polismän över gränsen till ett grannland för att hämta

 

1 En givande och klargörande framställning av ämnet är F. A. Manns "The Doctrine of Jurisdiction in International Law", som ingår i den av Haagakademin för internationell rätt publicerade Recueil des Cours för år 1964, s. 1—162. Rättsfallsmaterialet i artikeln är huvudsakligen hämtat från Manns arbete. Ämnet berörs även i allmänna folkrättsliga arbeten, t. ex. D. P. O'Connell, International Law, 1965 s. 655—660, 751—791, 890—905 och W.Wengler, Völkerrecht, 1964 s. 933—949. 

88 Reinhold Reuterswärdhem värnpliktiga medborgare därifrån. Eventuellt straff för värnpliktsvägran måste anstå tills den värnpliktige kommer hem eller utkrävas av hans i hemlandet befintliga tillgångar. Utan legislativkompetens har emellertid en stat inte rätt att vidtaga dylika tvångsåtgärder för verkställande av sin lagstiftning. Antag att en stat genom lagstiftning ogiltigförklarar alla äktenskap som ingåtts mellan personer av vilka endera är under sexton år och belägger det med straff för någondera kontrahenten att ingå ett sådant äktenskap. Antag vidare att staten gör denna lag tillämplig oavsett i vilken del av världen äktenskapet ingåtts och att staten i ett konkret fall för överträdelse av lagen bestraffar en utlänning som ingått äktenskap i sitt hemland och därefter tillfälligt råkar vistas inom statens områdemen i övrigt inte har någon som helst anknytning till staten. Detta skulle klart ligga utanför statens kompetens. Den stat vars medborgare bestraffats skulle ha rätt att protestera mot ett sådant maktmissbruk ("excess of jurisdiction") och även att göra den lagstiftande staten internationellt ansvarig och kräva skadestånd av denna stat.
    Frågan om en stats internationella kompetens aktualiseras endast när ett utländskt element ingår i de förhållanden som staten rättsligt reglerar, såsom när lagstiftningen avser personer med utländskt medborgarskap eller hemvist eller händelser som inträffar i utlandet. Kännetecknande för problemet är emellertid att det kan uppstå ävennär lagstiftningen endast indirekt eller under vissa särskilda omständigheter har dylika internationella aspekter. Om en lag som kriminaliserar giftermål mellan personer under en viss ålder kunde ges obegränsad räckvidd skulle det innebära att den lagstiftande staten kunde reglera utlänningars handlande utomlands. Personer som omfattas av förbudet kan kanske någon gång senare komma att sätta sin fot på den lagstiftande statens område och skulle därför inte helt kunna bortse från lagen. Ännu tydligare är detta, om lagstiftningen berör handelsförbindelserna med andra länder. En mängd personer i utlandet skulle bli tvungna att taga hänsyn till lagstiftningen och rätta sig efter denna bara för att de själva eller dem tillhörig egendom vid ett senare tillfälle kan komma under den lagstiftande statens domvärjo. En stat har emellertid inte rätt att påtvinga andra stater sin lagstiftning. Det är bl. a. i situationer av detta slag som hållbarheten av principerna för den internationella kompetensen sätts på prov.

 

 

II. Den legislativa kompetensen. Allmänna grunder

 

Med staters legislativa kompetens förstås deras materiella rätt att reg-

 

Lagstiftningsmaktens folkrättsliga gränser 89lera förhållanden som inte är av uteslutande intern natur. Sådan kompetens tillkommer inte nödvändigtvis i varje enskilt fall exklusivt en enda stat. Omständigheterna kan tvärtom i många fall vara sådana att två eller flera stater har konkurrerande kompetens. Det klassiska exemplet är att en person i staten A skjuter en person i staten B. Om gärningsmannen dessutom är medborgare i staten C, kan brottet vara straffbart enligt var och en av de tre staternas lagstiftning. Det skatterättsliga området erbjuder också exempel på konkurrerande kompetens, då det ju förekommer att en person är skattskyldig i mer än en stat för sin inkomst.
    Gränserna för den legislativa kompetensen är alltså ett problem av annan art än omfattningen av den i princip exklusiva myndighetsutövning som tillkommer en stat inom sitt eget territorium (territorialhögheten) eller i vissa hänseenden över sina medborgare (personalhögheten). Till dessa ämnesområden kan räknas bl. a. de inskränkningar i en stats myndighetsutövning som följer av främmande staters och diplomaters immunitet m. m. och frågor som rör utländska fartygs rättsliga ställning. Dessa frågor kommer inte att behandlas här.
    Då den legislativa kompetensen avser avgränsningen av de olika staternas rättssystem i förhållande till varandra, kan frågas hur detta begrepp förhåller sig till den internationella privaträtten, som ju också avser detta ämne eller åtminstone den privaträttsliga delen av ämnet. Svaret måste vara att den internationella privaträtten är intern rätt och alltså underordnad folkrätten på samma sätt som annan intern rätt. Folkrätten ger utan tvivel staterna stor frihet att utforma detaljerna i sin internationella privaträtt efter eget gottfinnande. Den torde emellertid kräva iakttagande av vissa allmänna principer som alla stater normalt respekterar på detta område.
    Uttrycket internationell privaträtt kan som bekant användas i mer eller mindre vid bemärkelse men inger lätt föreställningen att det är nödvändigt att skilja mellan privaträtt och offentlig rätt vid behandlingen av frågor som rör räckvidden av olika staters rättssystem. Det kan ifrågasättas om det finns anledning eller ens är möjligt att göra en uppdelning av ämnet baserad på denna oklara distinktion mellan olika slag av lagar eller rättsregler. I vilket fall som helst krävsen term som täcker frågor rörande räckvidden av olika rättssystem som helhet och i brist på bättre torde uttrycket lagkonflikter kunna användas för sådana frågor. Till förmån för denna term, som dock brukar undvikas i Sverige, kan åtminstone sägas att den internationellt har använts mycket länge, bl. a. redan i den år 1684 publicerade skriften "De conflictu legum diversarum in diversis imperiis", vari

 

90 Reinhold Reuterswärdholländaren Ulricus Huber framlade sina berömda tre axiom, så lydande i engelsk översättning: 1. The laws of every sovereign authority have force within the boundaries ofits state and bind all subject to it, but not beyond. 2. Those are held to be subject to a sovereign authority who are found within its boundaries, whether they be there permanently or temporarily. 3. Those who exercise sovereign authority so act from comity that the laws of each nation having been applied within its own boundaries, should retain their effect everywhere so far as they do not prejudice the power or rights of another state or its subjects.
    Huber förklarade i sin korta men innehållsrika skrift att lagkonflikterna var "ett ämne som hör mera till jus gentium än till jus civile, eftersom det är uppenbart att vad folken bör iakttaga sinsemellan hör till jus gentium". Betydelsen av Hubers tre principer ligger inte bara i det inflytande de haft på uppfattningen om den internationella privaträttens natur utan kanske framför allt i de slutsatser som man dragit av dem, särskilt av den första och den andra principen, beträffande staters legislativa kompetens. Principerna utvecklades något närmare av den amerikanske domaren och professorn Joseph Story i hans år 1834 utgivna arbete om "the Conflict of Laws", där han formulerade tre "general maxims of international jurisprudence", av vilka de två första innehöll i huvudsak följande: 1. As every nation possesses an exclusive sovereignty and jurisdiction within its own territory the laws of every State affect and bind directly all property, whether real or personal, within its territory; and all persons who are resident within it, whether natural-born subjects or aliens; and also all contracts madeand acts done within it. 2. No State can, by its laws, directly affect or bind property out of its own territory or bind persons not resident therein, except that every nation has a right to bind its own subjects by its own laws in every other place.

 

    Det är dessa satser som utgör den s. k. territorialteorin om staters legislativa kompetens (the territorial theory of jurisdiction). Beteckningen är något missvisande, eftersom teorin medger att en statlagstiftar för sina medborgare i utlandet. Sådan lagstiftning kan dock, såsom Story själv påpekar, inte föranleda tvångsåtgärder annat än inom statens eget territorium och saknar därför inte helt ett territoriellt element.
    Storys allmänna maximer blev inte endast accepterade av alla samtida auktoriteter utan utgör än i dag utgångspunkten för den dominerande riktningen inom doktrinen i de flesta länder, däribland särskilt England och Förenta Staterna.
    Mot territorialteorin har riktats viss kritik av företrädare för den

 

Lagstiftningsmaktens folkrättsliga gränser 91internationella privaträtten, såsom amerikanerna E. G. Lorenzen och W. W. Cook, vilka avvisat Storys maximer som otjänliga förlösning av de internationellt-privaträttsliga problemen. I själva verket torde emellertid denna kritik bero på ett missförstånd. Med sina"general maxims of international jurisprudence" avsåg Story inteatt fastslå internationellt-privaträttsliga regler utan något betydligt mera väsentligt, nämligen grundläggande folkrättsliga principer.
    Av helt annat slag var det avsteg från Hubers och Storys principer som gjordes av Fasta mellanfolkliga domstolen i Haag genom sin dom i fallet s. s. Lotus, avkunnat med sex röster mot sex år 1927. Detta fall gällde huruvida Turkiet hade legislativ kompetens i fråga om franskt fartygsbefäls straffrättsliga ansvar för en kollision mellan ett franskt och turkiskt fartyg på det fria havet. Haagdomstolen besvarade frågan jakande, men dess ståndpunkt har sedermera övergivits i både 1952 års Brysselkonvention om fartygskollisioner och 1958 års Genèvekonvention om det fria havet (art. 11). Domens nuvarande eventuella betydelse ligger huvudsakligen i de allmänna uttalanden som domstolen gjorde om staters frihet att själva bestämma räckvidden av sina lagar. Av de många rättslärda som kommenterat domen har emellertid de flesta riktat skarp kritik mot domstolens generaliseringar. Domstolens egna ordalag ger för övrigt inte stödför fullt så vittgående slutsatser som man på sina håll velat draga av domen. Domstolen förklarade att en stat har "a wide measure of discretion" ("une large liberté"), och nämnde vidare avslutningsvis "the limits which international law places upon its jurisdiction"och som en stat "should not overstep". Det är möjligt att domstolen egentligen endast avsåg att avvisa uppfattningen om den straffrättsliga kompetensens strikta territorialitet, som enligt domstolen "isnot an absolute principle of international law".
    Det kan i själva verket inte förnekas att det finns anledning, snarare med hänsyn till det moderna livets praktiska krav än av doktrinära skäl, att taga territorialteorin under omprövning. Teorin ger otillräcklig ledning i åtskilliga gränsfall som dess upphovsmän inte räknat med och som aldrig blivit tillfredsställande lösta, vilket följande exempel visar.
    1. Under vår tids mera komplicerade förhållanden kan i många fall betydande svårigheter uppstå, när det gäller att "lokalisera"handlingar eller rättsförhållanden till ett visst territorium. Nödvändigheten av att fastställa var en handling ägt rum leder till olika konstruktioner, enligt vilka en handling kan anses ha ägt rum på merän ett ställe. Territorialprincipens krav kan härigenom möjligen bli alltför lätt uppfyllda och leda till otillfredssställande resultat, exem-

 

92 Reinhold Reuterswärdpelvis när det är fråga om förtal genom sändningar i radio eller television eller illojal konkurrens genom distribution av reklammaterial på olika sätt i många länder. Till svårigheten att lokalisera handlingar till en viss ort bidrar bl. a. den ökade betydelse som juridiska personer fått i den internationella samlevnaden.
    2. Det förhåller sig än idag otvivelaktigt så, att den myndighet som en stat utövar inom sitt territorium omfattar utlänningar som tillfälligt är underkastade dess territorialhöghet. Denna princip kräver dock vissa undantag. Det skulle troligen inte godtagas att en stat t. ex. utkrävde inkomstskatt av utlänningar som tillfälligt besöker staten för några veckors semester el. dyl. Om sådan skattskyldighet inträder efter sex månaders uppehåll i staten, såsom är fallet i en delstater, är det däremot förenligt med internationell rätt. Det är vidare en allmän uppfattning att inte ens utlänningar som är stadigvarande bosatta inom dess område får åläggas värnplikt av vistelselandet.
    3. Även regeln att en stat får lagstifta för sina medborgare i utlandet är utan tvivel underkastad vissa begränsningar. Staten får inte genom sådan lagstiftning inkräkta på andra staters eller deras medborgares rättigheter. Antag att en bank i staten A bedriver bankrörelse inte endast i denna stat utan även i andra stater genom filialer eller helägda dotterbolag. Antag vidare att en lag i staten Aå lägger alla banker att lämna staten uppgifter om sina kunders namn och tillgångar. Det kan knappast råda något tvivel om att sådan lagstiftning måste betraktas som ogiltig såvitt angår filialer och dotterbolag utanför staten A.
    4. Enligt territorialprincipen bör en stat inte genom sin lagstiftning söka reglera utlänningars handlande i främmande stater. I själva verket har en stat dock under vissa omständigheter rätt att straffbelägga sådant handlande, när det riktar sig mot staten själv (skyddsprincipen) eller mot det internationella statssamfundet som helhet (universalitetsprincipen).
    Om det, såsom dessa exempel visar, finns skäl att betvivla territorialteorins hållbarhet, kan det botemedel som ligger närmast tillhands förefalla vara att modernisera eller revidera teorin. De försök som gjorts, enkannerligen i Förenta Staterna, att med utgångspunkt från territorialteorin i modern form kodifiera principerna för staters legislativa kompetens har emellertid inte varit framgångsrika utan mött åtskillig kritik. De har visat att Storys kanske alltför enkla formulering kan vara att föredraga framför en moderniserad version, genom vilken man blir alltför bunden av detaljerade regler. Lösningen torde därför snarare vara att frigöra problemet från Hu-

 

Lagstiftningsmaktens folkrättsliga gränser 93bers och Storys maximer och söka sig fram efter andra linjer.
    Den allmänna principen bör då vara att en stat kan göra anspråk på rätt att reglera förhållanden av inte uteslutande intern natur endast om förhållandena har en rättsligt relevant och internationellt godtagbar anknytning till staten. Prövningen av vilken anknytningtill staten som är tillräcklig måste ske på objektiva folkrättsliga grunder. Alla omständigheter bör därvid beaktas, däribland särskilt de omständigheter som territorialteorin tillmäter betydelse. Denna teoris kriterier bör inte på något sätt överges som irrelevanta, men deras uppfyllande är uppenbarligen inte alltid nödvändigt eller tillräckligt för att ge en stat legislativ kompetens.
    En viktig begränsning av den legislativa kompetensen är den som följer av kravet på icke-inblandning i främmande staters angelägenheter. Närmare bestämt utesluter denna princip att en stats lagstiftning rättsligt reglerar utlänningars handlande i utlandet. Såsom fastslagits i engelsk och amerikansk domstolspraxis, kan lagstiftning normalt inte betraktas "as applying to foreigners in respect of actsdone by them outside the dominions of the sovereign power enacting. That is a rule based on international law, by which one sovereign power is bound to respect the subjects and the rights of all other sovereign powers outside its own territory". Svårigheterna vid tillämpningen av principen om icke-inblandning bör dock inte underskattas. I många fall ger den ingen klar ledning. I sista hand är det redbarhet och rimlighet i de internationella förbindelserna som torde få fälla utslaget.
    Av en viss vikt vid bedömningen av en anknytnings tillräcklighet är vidare reciprocitets- eller universalitetssynpunkten. En anknytning som anses berättiga en stat att tillämpa sin egen lag på ett utländskt mellanhavande kan med samma rätt åberopas av en annan stat för tillämpning av sin lag på ett mellanhavande i den förra staten. Även denna synpunkt leder till att lösningen måste ligga i en praxis grundad på tolerans, rimlighet och "good faith".
    Det vore naturligtvis betänkligt att acceptera en nära anknytning som allmänt kriterium för legislativ kompetens, om det med fog kunde sägas att man därigenom låter vaga begrepp ersätta säkra regler. Territorialteorin är emellertid alltför obestämd och lämnar alltför många frågor obesvarade för att denna invändning skall vara berättigad. Endast det mera flexibla kravet på en nära anknytning till den lagstiftande staten kan ge erforderlig ledning på alla de rättsområden där den legislativa kompetensen är av betydelse, såsom torde framgå av den följande översikten av de viktigaste av dessa områden.

 

94 Reinhold ReuterswärdIII. Den legislativa kompetensen på särskilda rättsområden

 

1. Internationell privaträtt
Den internationella privaträttens regler har historiskt ett nära samband med de principer som utbildat sig beträffande staters legislativa kompetens. På detta område finner man också att statspraxis står i mera fullständig överensstämmelse med de folkrättsliga kraven än på något annat rättsområde. Alla stater har vid utformningen av sina lagkonfliktsregler följt principen om icke-inblandning i främmande staters angelägenheter. Ingen stat har ansett sig helt kunna avvara internationellt privaträttsliga regler och uteslutande tilllämpa inhemsk rätt oavsett omständigheterna, vilket enligt en ganska allmän uppfattning skulle strida mot folkrätten. Genom att tillåta tillämpning av utländsk rätt avstår staten från försök att underkasta utländska förhållanden sina egna regler. Särskilt betecknande är att alla stater i personliga s. k. statusfrågor tillämpar antingen lagen i personens hemland eller lagen i personens domicilland. Ingen stat tillämpar helt enkelt sin egen lag i sådana frågor.
    Principerna för legislativ kompetens ger stöd för uppfattningen att frågor som rör skadeståndsansvar i utomobligatoriska förhållanden ("liability for tort") bör bedömas enligt lex loci delicti. Om domstolslandet kunde ålägga svaranden en skadeståndsskyldighet som inte existerar på den ort där den relevanta handlingen utfördes, skulle det innebära att staten kunde meddela föreskrifter för svarandens beteende i en främmande stat. I själva verket har också flertalet stater antagit principen att lex loci delicti skall gälla. De har inte visat någon tendens, sådan som den på det straffrättsliga området blott alltför tydliga, att låta den skadelidandes eller den skadevållandes hemlandslag vara avgörande, även om det förekommer att den senare lagen eller båda parternas gemensamma hemlandslag kommer till användning i strängt begränsade undantagsfall. I engelsk domstolspraxis har emellertid tillämpats en regel vars berättigande kan ifrågasättas, nämligen att engelsk rätt gäller under förutsättning att handlingen är olovlig ("unjustifiable") även enligt lex loci delicti. Detta har lett till resultatet att en engelsk domstol (1897) ålagt en brasiliansk svarande att betala skadestånd för en ärekränkande handling, som begåtts i Brasilien och enligt brasiliansk lag föll under allmänt åtal men ej medförde rätt till skadestånd för den kränkta parten. Båda parterna var bosatta i Brasilien och brasilianska medborgare. Genom att tillämpa engelsk lag i detta fall torde domstolen ha överträtt gränsen för Englands legislativa kompetens i folkrättslig mening.

 

Lagstiftningsmaktens folkrättsliga gränser 95    Regeln att rätten till egendom bestäms av lex rei sitae står i klar överensstämmelse med de begränsningar som gäller för den legislativa kompetensen. Det förhållandet att t. ex. egendom i England i allmänhet är underkastad engelsk lag och ingen annan förklarar särskilt de rättsfall som gällt konfiskationer. I sådana fall har domstolarna i många länder hänvisat direkt till folkrätten som grund för att vägra att tillerkänna konfiskatorisk lagstiftning extra territoriellverkan. Det skulle emellertid ha varit tillräckligt att åberopa lex reisitae-regeln. Den omständigheten att viss lagstiftning är konfiskatorisk saknar i själva verket normalt rättslig betydelse för regelns tilllämpning. Det sägs ibland att en förordning genom vilken en stat tillägnar sig egendom mot ersättning borde få extraterritoriell verkan. Det torde dock inte vara ersättningsfrågan utan åtgärdens karaktär som är avgörande. Ett tvångsövertagande av egendom är, även om ersättning lämnas, en statlig höghetshandling och kan som sådan inte ändra äganderättsförhållandena i en annan stat. Som ett undantag har sagts gälla att en stat har rätt att rekvirera fartyg under dess flagg som befinner sig inom främmande stats område. Detta är troligen riktigt såvitt angår den rent legislativa kompetensen. Rätten att faktiskt övertaga ett fartyg är emellertid beroende av lex rei sitae.
    Vid egendomssuccession genom äktenskap, dödsfall, konkurs eller fusion ("general assignments") får enligt allmän praxis lex rei sitae vika för den personliga lagen, vare sig den bestäms av medborgarskap eller domicil. Ur internationell kompetenssynpunkt torde skälet härtill vara att sådan egendomsövergång har ett närmare samband med en persons status än med belägenheten av hans egendom.
    I en del länder, särskilt Frankrike och Schweiz, har ofta gjorts gällande att en stat, när den i enlighet med sina lagkonfliktsregler tilllämpar en främmande stats rättsordning, inte kan beakta den främmande statens offentligrättsliga lagar, därför att dessa lagar, som det sägs, är strängt territoriella ("sont strictement territoriales"). Internationell rätt ger inte något stöd för denna uppfattning. Skillnaden mellan privat och offentlig rätt är av betydelse såtillvida som det onekligen är en allmän praxis i civiliserade länder att domstolarna inte lämnar sin medverkan för genomdrivande av främmande staters offentligrättsliga anspråk. Detta är dock något helt annat än föreställningen att man utanför den lagstiftande statens gränser måste ignorera dess offentliga rätt i den meningen att man inte skulle kunna fästa avseende vid verkningarna av denna rätt. Denna uppfattning är ogrundad.
    I den utsträckning som en lags innehåll överskrider den lagstiftande statens internationella kompetens kan andra stater bortse från la-

 

96 Reinhold Reuterswärdgen eller betrakta den som ogiltig. Det är därvid likgiltigt, om en domstol åberopar ordre public eller stöder sig direkt på den bristande internationella kompetensen. Sedan Malta hade antagit en lag som ogiltigförklarade alla äktenskap mellan katolska maltesare som ingåtts på annat sätt än enligt kanonisk lag, gjordes i ett målvid engelsk domstol (1963) gällande att ett äktenskap mellan katolska maltesare som hade ingåtts inför borgerlig engelsk vigselmyndighet var ogiltigt. Domstolen avvisade denna uppfattning med motiveringen att det skulle vara "an intolerable injustice that a system of law should seek to impose extraterritorially, as the condition of the validity of a marriage, that it should take place according to the tenets of a particular faith". Maltas försök att lagstifta med extraterritoriell verkan misslyckades. Den maltesiska lagen blev internationellt ogiltig.

 

 

2. Lagtolkning
I en del länders rättspraxis är det en allmän regel att domstolar vid tolkningen av landets lagar normalt bör utgå ifrån att lagstiftaren inte avsett att reglera frågor som faller utanför statens internationella kompetens. I England gäller sålunda sedan länge den i många rättsfall bekräftade presumtionen "that Parliament does not assert orassume jurisdiction which goes beyond the limits established by the common consent of nations".
    Nödvändigheten av att tolka lagar med beaktande av gränserna för staters internationella kompetens har också länge varit erkänd i Förenta Staterna. Redan år 1818 framhöll Chief Justice Marshall att allmänt avfattade lagbestämmelser "must not only be limited to cases within the jurisdiction of the State, but also to those objects to which the legislature intended to apply them". Denna sedermera i många fall bekräftade regel är strängt taget endast ett uttryck för den ofta åberopade mera allmänna principen att en lag "ought never tobe construed to violate the law of nations if any other possible construction remains".
    De begränsningar av kompetensen som grundar sig på "the common consent of nations" har i engelska rättsfall angetts med sådana allmänna formuleringar som att "the British Parliament certainly hasno general power to legislate for foreigners out of the dominions and beyond the jurisdiction of the British Crown" (1843) eller med hänvisning till "the principle that, unless the contrary is made clear, an Act of Parliament is not intended to have extraterritorial effect" (1953).
    Ett uttryck för samma uppfattning var den retoriska fråga som

 

Lagstiftningsmaktens folkrättsliga gränser 97ställdes i ett rättsfall år 1808 av Lord Ellenborough: "Can the island of Tobago pass a law to bind the rights of the whole world? Would the world submit to such an assumed jurisdiction?" Rättsfallet gällde erkännande av en dom meddelad av en domstol i Tobago mot en svarande som aldrig hade varit i Tobago. Domstolen hade stämt svaranden genom att anslå en kopia av stämningen vid domstolsbyggnadens ingång, vilket enligt Tobagos lagstiftning var tillräckligt för delgivning med en svarande som var "absent from the island". Som skäl för att inte erkänna domen angav Lord Ellenborough att denna bestämmelse, rätt tolkad, måste avse personer som varit närvarande och underkastade domstolens jurisdiktion och under inga förhållanden kunde tillämpas på personer som aldrig veterligen varit det.
    Ett betydelsefullt amerikanskt precedensfall är målet Lauritzen v. Larsen från år 1953. En dansk sjöman, som under tjänstgöring på ett danskt fartyg hade blivit skadad medan fartyget befann sig i Havana, väckte skadeståndstalan vid domstol i New York mot det danska rederiet och åberopade den amerikanska s. k. Jones Act, vilken tillerkände "any seaman" som lidit personlig skada under sin anställning rätt att väcka skadeståndstalan. Förenta Staternas högsta domstol hade att avgöra, om the Jones Act var tillämplig i detta fall, och besvarade frågan nekande, då domstolen fann "no justification for interpreting the Jones Act to intervene between foreigners and their own law because of acts on a foreign ship not in our waters".
    Ett annat exempel på uppfattningen i Förenta Staterna om tolkningen av allmänt avfattade lagar är högsta domstolens avgörande år 1963 i ett mål angående tillämpningen av den amerikanska National Labor Relations Act. Denna lag bemyndigar the National Labor Relations Board att föranstalta om val bland de anställda på en arbetsplats för att utse fackföreningsrepresentanter när så krävs för förhandlingar om kollektivavtal. Myndigheten hade beslutat att ett sådant val skulle förrättas på ett fartyg registrerat i Honduras, med en besättning från Honduras och ägt av ett bolag i Honduras. Alla aktier i bolaget tillhörde ett amerikanskt företag, The United Fruit Company, som bestämde fartygets resor och frakter. Myndigheten försvarade sitt beslut med att den ansåg anknytningarna till Förenta Staterna i detta fall väga tyngre än anknytningarna till utlandet. Högsta domstolen upphävde myndighetens beslut med motiveringen att lagens ordalydelse inte gav stöd för antagandet att lagen skulle vara avsedd att tillämpas på fartyg som var registrerade i utlandet och hade utländsk besättning. Lagen kunde därför inte ges "a construction which would exert United States jurisdiction over and apply its laws to the internal management and affairs of the vessels

 

7—Svensk Juristtidning 1977

 

98 Reinhold Reuterswärdhere flying tite Honduran flag". Fallet berörde den internationella kompetensen. Den amerikanska lagen kunde därför enligt domstolens mening tillämpas endast om så krävdes enligt lagens egna uttryckliga ordalag ("specific language"), vilket inte var fallet.

 

3. Civilrättslig domsrätt
En inte ovanlig uppfattning är att det tillkommer varje stat att själv bestämma gränserna för sina domstolars domsrätt i civilmål rörande internationella rättsförhållanden. Vanligen tilläggs dock att en sak måste ha åtminstone något slag av anknytning till staten för att kunna tagas upp av dess domstolar. Oavsett hur det förhåller sig härmed kan emellertid konstateras att de principer som gäller för staters legislativa kompetens är av betydelse på det civilprocessuella området för den s. k. indirekta kompetensen, d. v. s. för de behörighetskrav som måste vara uppfyllda för att domstolslandet skall kunna räkna med att dess domar skall bli erkända i andra länder. Villkoren för erkännande av utländska domar varierar naturligtvis i olika länder. Ofta är sådant erkännande beroende av reciprocitet. De krav som uppställs för godtagande av den utländska domstolens behörighet är emellertid i de anglo-amerikanska länderna i hög grad präglade av Hubers och Storys maximer.
    En så gott som universellt godtagen behörighetsgrund i vanliga civilmål är att svaranden har hemvist i domstolslandet. Andra likaledes behörighetsgrundande omständigheter är utan tvivel t. ex. att kärandens anspråk grundar sig på ett inom domstolslandet begånget delikt ("tort") eller på ett avtal som ingåtts eller skall fullgöras men brutits inom domstolslandet. Här liksom på andra rättsområden kan problem uppstå när det gäller att avgöra om en handling som utförts i en stat men vars verkningar inträffat i en annan stat ger den ena eller den andra staten eller bådadera kompetens.
    Till de i nationell rätt förekommande forumregler som inte godtas internationellt hör t. ex. den franska civillagens art. 14, som ger fransk domstol behörighet när käranden är fransk medborgare. Domsrätt som grundar sig på att svaranden har tillgångar i domstolslandet, forum patrimonii, torde kunna vinna internationellt erkännande endast såvitt angår de i domstolslandet befintliga tillgångarna. Detsamma gäller s. k. forum arresti.

 

4. Straffrättslig kompetens
Legislativ kompetens på det straffrättsliga området innebär rätt att ålägga en person straffrättsligt ansvar för hans handlingar. Frågan uppkommer inte i fall där det saknas ett utländskt element. Om hol-

 

Lagstiftningsmaktens folkrättsliga gränser 99ländaren A i Amsterdam genom falska förespeglingar utfår en summa pengar från holländaren B i Rotterdam, tillkommer det endast Holland att avgöra, om A:s förfarande är brottsligt. En annan stat, exempelvis Frankrike, har inte rätt att reglera frågan. A:s handlande kan ha varit lagligt enligt holländsk rätt. Det kan inte vara rätt att Frankrike med tillämpning av sin egen lag skall få behandladet som brottsligt och ställa A till ansvar därför, om han inreser på franskt territorium. För rättssäkerheten i den internationella samlevnaden och för undvikande av friktioner länderna emellan är den här anförda synpunkten inte utan betydelse. I själva verket skulle det inte heller finnas stöd i doktrinen för en sådan tillämpning av fransk strafflag. Det är säkerligen en ohållbar ståndpunkt, fastän så sagts av en rättslärd som Schwarzenberger, att folkrätten inte ålägger suveräna stater någon annan begränsning av den straffrättsliga kompetensen än att "in the absence of permissive rules to the contrary, criminal jurisdiction must not actually be exercised outside the territory ... of the State which claims such universal jurisdiction".
    För att en stat skall kunna göra anspråk på legislativ kompetens torde alltså kunna krävas att den person, handling eller händelse som dess straffbestämmelser avser har en nära anknytning till staten. Svårigheten ligger i avgränsningen av de omständigheter som enligt statspraxis utgör en tillräckligt nära anknytning. Den normala grunden för legislativ kompetens är att brottet begåtts inom den lagstiftande statens område. Det är tillräckligt att brottet delvis ägt rum inom statens område, t. ex. fullbordats där, fast det påbörjats utomlands eller vice versa. Ett brotts verkningar inom statens område är emellertid kompetensgrundande endast om de utgör en beståndsdel av själva den brottsliga handlingen och fullbordar denna. Andra följder som sammanhänger med brottet är inte tillräckliga.
    En stat är vidare oförhindrad att ålägga sina egna medborgare straffrättsligt ansvar för brott begångna utomlands. Det faller ju i allmänhet utanför de folkrättsliga reglerna hur en stat utövar myndighet över sina medborgare. Därav följer å andra sidan inte någon rätt för en stat att ålägga sina medborgare utomlands ett handlande som är förbjudet enligt vistelselandets lag eller förbjuda dem ett handlande som åligger dem enligt denna lag.
    En helt annan fråga är om en stat har rätt att utkräva straffrättsligt ansvar av utlänningar som enligt dess egen lagstiftning begått straffbara handlingar utomlands mot någon av dess medborgare. Den s. k. passiva personalitetsprincipen, enligt vilken offrets nationalitet skulle vara en grund för straffrättslig kompetens, har mött starkare opposition än någon annan form av kompetensanspråk. Även

 

100 Reinhold Reuterswärdom vissa undantag kanske bör medges, torde denna princip allmänt sett inte kunna sägas vara accepterad i doktrinen. Ett tillfälle att klargöra denna fråga erbjöd sig för Haagdomstolen i Lotus-fallet, där Frankrike bestred den folkrättsliga giltigheten av en bestämmelse i Turkiets strafflag som gjorde lagen tillämplig på brott begångna av utlänningar utomlands "till skada för Turkiet eller för en turkisk medborgare". Haagdomstolen tog emellertid inte ställning till giltigheten av denna bestämmelse. Den anförde som ett skäl för Turkiets kompetens att skada hade vållats på ett turkiskt fartyg och att fartyget kunde jämställas med turkiskt territorium. Haagdomstolens ståndpunkt i denna fråga får numera anses vara övergiven.
    Även om en stat i princip inte har straffrättslig kompetens i fråga om en utlännings handlingar utomlands, får två undantag sägas vara erkända. Det första har sin grund i att en stat inte rimligen kan förväntas förhålla sig helt passiv, när utlänningar utomlands ägnar sig åt verksamhet riktad mot statens vitala intressen. Enligt den s. k. skyddsprincipen kan en stat därför bestraffa utlänningar för ett visst slag av brott, fastän de begåtts helt utanför statens gränser. Till sådana brott räknas framför allt angrepp mot statens säkerhet. Vissa länders strafflagar upptar även en del andra brott som likställda därmed. Undantaget erkänns inte alls i brittisk praxis. Det andra undantaget avser en viss kategori brott som staterna har ett gemensamt intresse av att bekämpa och som till sin karaktär utgör angrepp på den internationella ordningen. Staters rätt att bestraffa sådana brott oavsett var de begåtts har fastslagits i olika konventioner, som bl. a. avser handel med kvinnor och barn, handel med narkotika, penningförfalskning, sjöröveri och handel med obscena publikationer. Den för dessa brott gällande s. k. universalitetsprincipen grundar sig i allmänhet på konventioner men delvis, t. ex. i fråga om sjöröveri, även på sedvanerätt.

 

5. Konkurrensbegränsningar
Till de olösta eller osäkra frågorna hör de som rör en stats rätt att genom sin lagstiftning ingripa mot konkurrensbegränsningar ("restrictive trade practices") som praktiseras av företag i andra stater.2 Dessa frågor har aktualiserats framför allt i samband med vissa avgöranden av amerikanska domstolar och myndigheter rörande tillämpningen av Förenta Staternas s. k. antitrustlagstiftning.

 

2 Betydande meningsskiljaktigheter kom till uttryck i den kommitté inom International Law Association som 1962—1972 behandlade detta ämne. Se Report of the International Law Association's Conference 1966 s. 26—142, 1968s. 337—404, 1970 s. 151—246 och 1972 s. 107—175. 

Lagstiftningsmaktens folkrättsliga gränser 101    Om principen att en stat har rätt att lagstifta för sina medborgare utomlands gällde undantagslöst, skulle Förenta Staterna ha kunnat ålägga sina medborgare, däri inbegripet juridiska personer, att avhålla sig från konkurrensbegränsningar i främmande stater och t. ex. att inte deltaga i ett monopolföretag i annan stat. Amerikansk lag innebär emellertid inget sådant åläggande. The Sherman Act, Sect.1, riktar sig mot konkurrensbegränsningar som berör handeln med främmande länder, inte i främmande länder ("every contract ... in restraint of trade or commerce ... with foreign nations, is hereby declared to be illegal"). I själva verket torde den anknytning till den lagstiftande staten, som en persons eller ett företags nationalitet utgör, inte vara tillräcklig för att ge staten legislativ kompetens ifråga om rätt att deltaga i konkurrensbegränsningar som uteslutande praktiseras inom en annan stats näringsliv. Ett försök av en stat att reglera sina medborgares deltagande i sådan verksamhet skulle kunna komma i konflikt med vistelselandets rätt att själv reglera förhållandena inom sitt näringsliv. Det är därför förklarligt att ingen stat tillämpat nationalitetsprincipen i sin lagstiftning mot konkurrensbegränsningar.
    Den traditionella territorialteorin är tillräcklig för att ge en stat legislativ kompetens i fråga om medverkan till sådana brott som enligt teorin faller inom statens kompetens. Om en av gärningsmännens handlingar har erforderlig territoriell anknytning till staten, omfattar statens kompetens alltså även handlingar av de andra personer som medverkat. Dessa regler förefaller ha varit grunden för den legislativa kompetensen i de flesta internationella antitrustfall som avgjorts av amerikanska domstolar. Som exempel kan nämnas fallet United States v. Holophane (1935), där domstolen fann att ett avtal mellan ett amerikanskt, ett brittiskt och ett franskt företag om samarbete på världsmarknaden, inklusive den amerikanska marknaden, var ogiltigt. Den bekanta domen i fallet United States v. Imperial Chemical Industries (1952) var baserad på liknande grunder.
    De vanliga reglerna bör likaledes vara tillräckliga i fall där alla parter som medverkar i ett konkurrensbegränsande förfarande befinner sig och agerar utanför den lagstiftande staten och deras förfarande inte alls har verkningar på denna stats marknad. Inget amerikanskt domstolsavgörande har haft den innebörden att Förenta Staterna exempelvis skulle kunna ingripa i det fall att en grupp holländska företag, däribland kanske några dotterbolag till amerikanska företag, har fabriker i Holland och ingår ett konkurrensbegränsande avtal som är tillämpligt endast på den holländska marknaden. The Sherman Act avser amerikansk handel med främmande länder, inte

 

102 Reinhold Reuterswärdhandel i (eller mellan) främmande länder.
    Det egentliga problemet uppstår i en annan typ av fall. Antagt. ex. att holländska fabrikanter ingår ett i Holland lagligt avtal om minimipriser för sina produkter och säljer dessa delvis till konsumenter i Holland, Förenta Staterna och andra länder, delvis till holländska distributörer för återförsäljning. Den holländska konkurrensbegränsningen kan under vissa omständigheter mer eller mindre kännbart påverka prisnivån för konkurrerande produkter i andra länder, däribland Förenta Staterna. Berättigar en sådan verkan Förenta Staterna att vidtaga rättsliga åtgärder mot de holländska fabrikanterna?
    Enligt traditionella regler måste frågan troligen besvaras nekande, eftersom det konkurrensbegränsande avtalets återverkningar i Förenta Staterna och andra länder torde vara alltför avlägsna och indirekta för att det skulle vara möjligt att betrakta avtalet som en utanför Holland fullbordad handling. Det är därför förklarligt att man sökt finna en ersättning för gärningsorten som grund för legislativ kompetens på detta område. Så skedde i det kända fallet United States v. Aluminium Company of America som avgjordes av en amerikansk Court of Appeals år 1945. Sex bolag i Canada, Frankrike, Schweiz, Storbritannien och Tyskland hade ingått ett avtal om kvotering av sin aluminiumproduktion. Det kanadensiska bolaget var i målet en "co-defendant" med Aluminium Company ofAmerica ("Alcoa"), vilket företag dock inte hade medverkat i kvoteringsavtalet. Varje avtalspart fick enligt det av bolagen ingångna avtalet en viss fri kvot och skulle, om dess produktion översteg kvoten, betala en royalty som fördelades mellan avtalsparterna. Domstolen fann att the Sherman Act var tillämplig i detta fall därför att sådana avtal "were unlawful, though made abroad, if they were intended to affect imports (d. v. s. import till USA) and did affect them". För lagens tillämpning krävdes enligt domstolens mening inte endast att ett avtal hade verkningar på den amerikanska marknaden eller att avtalet var avsett att ha verkningar på denna marknad. Både en sådan verkan och en sådan avsikt måste föreligga. Utanför Förenta Staterna har de flesta ställt sig kritiska till den princip om en avsedd verkan, som domstolen åberopade i detta fall.3 Fallet synes å andra sidan ha haft ett visst inflytande på utformningen av en del länders lagstiftning mot konkurrensbegräns-

 

3 Den amerikanska teorin om en "verkan" som grund för legislativ kompetens i antitrustfall har fått ett visst stöd av den tyske professorn Zweigert. Dennes synpunkter på ämnet har bemötts av Mann i hans Haag-föreläsningar om Conflict of Laws and Public Law, Recueil des Cours 1971 I s. 162—165. 

Lagstiftningsmaktens folkrättsliga gränser 103ningar, bl. a. Tysklands av år 1957, som täcker alla avtal som "har verkan " inom Förbundsrepubliken.
    Det kan emellertid ifrågasättas, om en "verkan", vare sig den är avsedd eller endast förutsebar eller oväntad, utgör en tillräcklig anknytning till importlandet för att ge detta land legislativ kompetens. I själva verket torde den "verkan" som domstolen avsåg i Alcoa-fallet inte ha något gemensamt med sådan verkan som enligt erkända internationella kompetensprinciper ger en stat rätt att lagstifta. Någon beståndsdel av själva konkurrensbegränsningen är ifrågavarande verkan inte, utan endast en indirekt återverkan av denna. Konkurrensbegränsningar avser ofta prissättningen. Importlandet kan visserligen reglera utländska exportörers priser genom importrestriktioner, tullar eller subventioner. En helt annan sak är emellertid att föreskriva för den utländska exportören hur han skall beräkna priserna och utkräva straff av honom när de priser han beräknat i enlighet med sitt eget lands lag inte överensstämmer med föreskrifterna. Detta är ett missbruk av lagstiftningsmakten, eftersom det nödvändiga sambandet mellan den lagstiftande staten och den kriminaliserade handlingen saknas.
    Ett visst stöd för uppfattningen att enbart en avsedd verkan i importlandet inte ger legislativ kompetens utgör kanske den omständigheten att nästan alla stater från sin lagstiftning mot konkurrensbegränsningar undantar alla konkurrensbegränsningar som avser deras exporthandel eller, såsom är fallet i Förenta Staterna, åtminstone vissa sådana. Det skulle ur internationell synpunkt vara motsägande att å ena sidan behandla exportkarteller som lagliga och å andra sidan fördöma deras "verkningar". Importlandet har därför troligen inte någon internationell befogenhet att lagstifta mot ett annat lands exportkarteller. Med ännu mindre berättigande kan ett sådant land meddela föreskrifter för utlänningar utomlands bara för att vissa konkurrensbegränsningar som de praktiserar och som berör deras exporthandel har "verkningar" för importlandet.
    De märkliga och oroväckande konsekvenser som den i Alcoa-fallet tillämpade regeln kan få visade sig i ett mål vid en amerikansk District Court mot den schweiziska klockindustrin och dess organisation (United States v. The Watchmakers of Switzerland Information Centre, 1963). Domstolen fann att de anordningar som träffats i Schweiz, med schweiziska regeringens bistånd och gillande, av schweiziska fabrikanter för reglering av tillverkningen och försäljningen av schweiziska ur och urdelar m. m. var olagliga enligt the Sherman Act, emedan de berörde ("affected") och var avsedda att beröra Förenta Staterna. Även om det i målet fanns vissa ameri-

 

104 Reinhold Reuterswärdkanska "co-defendants", vilkas ställning som parter för övrigt delvis var oklar, var domen mot den schweiziska klockindustrin ett tydligt försök att reglera schweizares handlande i Schweiz och det mest uppenbara och allvarliga överskridande av internationell kompetens som förekommit. Den praktiska innebörden av domen var att den schweiziska klockindustrin, om den inte rättade sig efter the Sherman Act, riskerade att dess tjänstemän och representanter vid besök i Förenta Staterna måste vänta sig fängelsestraff eller böter, liksom den även riskerade att dess amerikanska tillgångar, särskilt patent, övertogs av Förenta Staterna genom exekutiva åtgärder.
    Det måste medges att Schweiz, såvitt annat ej följer av traktatbestämmelser, inte kan resa något på internationell rätt grundat anspråk på att få sälja ur till Förenta Staterna och troligen inte skulle kunna protestera, om Förenta Staterna exempelvis genom importrestriktioner vidtog åtgärder för att skydda sin inhemska klockindustri. Det kan också sägas vara Förenta Staternas ensak, om det vill delegera sådana uppgifter till sina domstolar, fast det är ovanligt. Sådana synpunkter är dock irrelevanta, eftersom syftet med the Sherman Act inte är att undertrycka utan tvärtom att gynna konkurrens, givetvis på dess egna villkor.
    Av samma art som Förenta Staternas kompetensanspråk i målet mot den schweiziska klockindustrin var det krav som framställdes i april 1964 av Förenta Staternas Federal Maritime Commission att utländska redare som var medlemmar av "linjekonferenser" och vars fartyg trafikerade amerikanska hamnar skulle upphöra att tillämpa fraktavtal baserade på "dual rates" eller om så ej skedde betala 1 000 dollar om dagen i böter. Innebörden av dessa fraktavtal var att 15 procents rabatt beviljades befraktare som uteslutande använde konferensfartyg för transporter till Förenta Staterna, vilket resulterade i avsevärt högre fraktsatser för varor som exporterades från Förenta Staterna än för liknande varor när de skeppades från Europa. Den amerikanska sjöfartsmyndigheten gjorde alltså anspråk på att kunna föreskriva exempelvis vilka fraktsatser engelska redare fick debiterasina engelska kunder för skeppning av varor från England till Förenta Staterna. Det är betecknande att Storbritannien fann sig nödsakat att genom en år 1964 antagen lag bemyndiga regeringen att förbjuda rederier att efterkomma utländska skeppningsföreskrifter som innebär "an infringement of the jurisdiction which under international law belongs to the United Kingdom".4

 

4 De extraterritoriella verkningarna av amerikanska domstolars och myndigheters förelägganden i antitrustfall diskuteras vidare nedan s. 110—113. 

Lagstiftningsmaktens folkrättsliga gränser 1056. Beskattning
För reglering av den internationella rätten att uttaga skatter och för att fastställa exklusiva i stället för konkurrerande rättigheter på beskattningens område har ingåtts en mängd bilaterala dubbelbeskattningsavtal. I dessa avtal har gränserna för den legislativa kompetensen bestämts efter ett i stor utsträckning enhetligt mönster. Det kanlikväl inte påstås att avtalens regler fått karaktären av internationell sedvanerätt. Det är tvivelaktigt om de är uttryck för, eller undantag från, sedvanerättsliga regler. Avtalen ger alltså ingen direkt ledning för fastställande av sådana regler.
    Det finns jurister som helt förnekar existensen av sedvanerättsliga begränsningar av den internationella kompetensen på skatteområdet. Faktiskt har dock staterna sedan länge vid utövandet av sin beskattningsrätt på det hela taget ålagt sig de begränsningar som följer av den välkända territorialprincipen. Samtidigt har emellertid behovet av flexibilitet framhållits med särskilt eftertryck i doktrinen på det skatterättsliga området. Rätten att beskatta har sagts vara beroende av "wirtschaftliche Zugehörigkeit" eller "allégeance économique", ett begrepp i vilket enligt en numera vanlig uppfattning ingår tre element, nämligen domicil eller bosättning, egendom och ekonomisk verksamhet i det beskattande landet.
    Den beskattningsrätt som grundar sig på en persons bosättning i den lagstiftande staten innebär rätt att beskatta den skattskyldiges samtliga tillgångar och inkomster inom och utom statens område. Personer som endast tillfälligt vistas inom statens område får emellertid ej behandlas som bosatta där. Det har sagts att en stats rätt att beskatta en fysisk person "depends on the intimacy and closeness of the relationship that has been established between itself and him". Detsamma torde kunna sägas om rätten att beskatta juridiska personer. De problem som kan uppkomma gäller särskilt beskattningen av filialer och dotterbolag ("permanent establishments"). Tre olika situationer bör här särskiljas: 1. Enligt många staters lagstiftning kan ett inhemskt företags utländska dotterbolag lika väl som filialer under vissa omständigheter i skattehänseende behandlas som delar av det inhemska företaget. Detta företag åläggs alltså skattskyldighet för sina utländska dotterbolags totala vinster som om de vore dess egna vinster och inte bara för dotterbolagens utdelningar. Eftersom lagstiftningen avser beräkningen avdet inhemska företagets skattskyldighet, uppkommer i detta fall inte någon fråga om internationell kompetens. 2. Är förhållandet detsamma i det omvända fallet? Kan t. ex. New York vid beskattningen av ett holländskt företags där etablerade

 

106 Reinhold Reuterswärddotterbolag behandla dotterbolagets vinst som en del av det holländska moderbolagets vinst, så att licensavgifter och räntor som dotterbolaget erlagt till moderbolaget inte får avdragas för beskattningsändamål? I ett analogt fall som rörde en grupp Shell-bolag besvarades frågan jakande i ett känt avgörande av Tysklands högsta finansdomstol (1930). I dubbelbeskattningsavtalen har svaret på frågan vanligen varit det motsatta. De tyska skattemyndigheterna övergav efter föreställningar från utlandet den ståndpunkt som finansdomstolen hade intagit, och numera torde riktigheten av denna kunna ifrågasättas. 3. Den återstående frågan är, om ett bolag som inrättat en "permanent establishment" i en främmande stat kan beskattas av denna stat inte endast för den där befintliga inrättningens vinst utan även för sin vinst i hemlandet och i andra främmande stater. Dubbelbeskattningsavtalen besvarar frågan genomgående nekande och begränsar den främmande statens beskattningsrätt till så stor del av bolagets vinst som kan hänföras till den i staten befintliga inrättningen. Denna uppfattning torde också vara den enda som är förenlig med en rimlig bedömning av den legislativa kompetensen. Genom sin inrättning i en främmande stat blir ett företag i viss begränsad utsträckning underkastad denna stats lag. Den främmande staten får emellertid inte därigenom en så nära kontakt med företaget som helhet att den kan ha rätt att utöva myndighet över företagets verksamhet utanför dess gränser. Det var därför en riktig ståndpunkt som Pakistans högsta domstol intog, då den i ett rättsfall (1958) förklarade att Pakistan inte kunde beskatta ett indiskt bolag för dess vinst i Indien, eftersom det är en "rule of international law that a legislature has authority . . . to tax foreigners only if they earn or receive income in the country for which that legislature has the authority to make laws".

 

7. Monetär lagstiftning m. m.
Frågan om gränserna för den legislativa kompetensen har spelat en framträdande roll i vissa nationella domstolsavgöranden i samband med avskaffandet av guldklausuler och i samband med tillämpningen av valutarestriktioner.
    När Förenta Staterna den 5 juni 1933 genom en Joint Resolution of Congress avskaffade alla guldklausuler avseende betalningsförpliktelser i dollar, hade domstolarna i många länder att taga ställning till frågan om det amerikanska kongressbeslutets räckvidd. I alla länder utanför Förenta Staterna var man ense om att beslutet inte kunde beaktas annat än i fall där det kontrakt på vilket betalnings-

 

Lagstiftningsmaktens folkrättsliga gränser 107förpliktelsen grundade sig var underkastat lagen i någon av de amerikanska staterna. Även när amerikansk lag befanns vara tillämplig på kontraktet, och domstolen inte av ordre public-skäl vägrade att beakta kongressbeslutet, kunde emellertid frågan uppkomma, om det stod i kongressens makt och var dess avsikt att lagstifta med verkan för fall där både borgenär och gäldenär var t. ex. tyska medborgare bosatta i Tyskland. I ett fall som avgjordes av Tysklands högsta domstol besvarades denna fråga på som det förefaller goda grunder jakande. Det torde inte kunna göras gällande att en stat inte har rätt eller makt att antaga en lag i syfte att få denna tillämpad varhelst och närhelst dess rättssystem enligt tillämpliga nationella lagkonfliktsregler skall gälla. Huruvida en stat vid antagande av en viss lag haft en sådan avsikt, är en tolkningsfråga. I fråga om den amerikanska kongressens Joint Resolution blev avsikten aldrig auktoritativt klarlagd. Även om frågan kan diskuteras, synes det inte ha funnits någon verklig grund för en restriktiv tolkning av beslutet.
    På valutakontrollens område torde principerna för internationell kompetens kräva att en stat tillämpar sina valutarestriktioner endast på personer som är bosatta i staten eller på egendom som nås av statens kontroll. Restriktionerna bör inte tillämpas på transaktioner mellan utomlands bosatta personer. Ur denna synpunkt är den engelska valutalagen av år 1947, även om den på det hela taget fungerat väl, i vissa avseenden otillfredsställande. I fråga om många transaktioner som kräver tillstånd skiljer lagen mellan handlingar företagna inom landet och handlingar företagna utomlands. De förra handlingarna är förbjudna även för personer som inte är bosatta i Storbritannien. En tillfällig besökare kan alltså drabbas av lagens bestämmelser och gör sig t. ex. skyldig till en straffbar handling, om han lånar ut en summa dollar till en annan besökare. Detta är ett klart fall av bristande verkligt samband mellan den lagstiftande staten och "brottet" och ligger därför utanför den legislativa kompetensen.
    Det torde vidare kunna hävdas att en stat i regel inte har befogenhet att utsträcka sin valutakontroll till sina utomlands bosatta medborgare. Troligen begicks därför ett beklagligt brott mot internationell rätt i fallet Boissevain v. Weil (1950), där engelska överhuset ansåg att en bestämmelse i de under kriget gällande engelska valutarestriktionerna, som förbjöd lån av utländsk valuta, var tillämplig på en brittisk medborgare som under kriget var bosatt i Monaco och hade lånat en summa franska francs av en holländsk vän för att rädda sin son från tyskt koncentrationsläger. Lånet ansågs enligt engelsk lag ogiltigt och den holländska långivarens krav på återbetalning underkändes. I själva verket utgör medborgarskap inte en

 

108 Reinhold Reuterswärdgodtagbar grund för valutakontroll, eftersom en stat inte rimligtvis kan vara intresserad av sina utomlands bosatta medborgares lån, såvida inte låntagaren utlovar återbetalning ur tillgångar som står under hemlandets kontroll. Något sådant villkor ingick inte i låneavtalet i fallet Boissevain v. Weil.
    Utöver de rättsområden som berörts i den föregående översikten finns även andra där principerna för legislativ kompetens är av betydelse. I samband med medborgarskapslagstiftning har t. ex. inte sällan frågan uppkommit, om eller under vilka förhållanden medborgarskap i en stat får påtvingas personer bosatta i utlandet, exempelvis sådana som förut varit medborgare i staten.

 

IV. Den prerogativa kompetensen

 

Den legislativa kompetensen är en fråga som rör statens rätt att inom sitt eget område fastställa rättsregler som kan ha internationell verkan genom att påverka enskildas handlande, rättigheter och skyldigheter utomlands. Frågan om statens prerogativa kompetens uppkommer när staten själv handlar på utländskt område eller genom åtgärder vidtagna inom sitt eget område söker i en främmande stat genomdriva tillämpning eller efterlevnad av dess rättsregler. Endast vissa aspekter av det senare ämnet skall här beröras.
    1. Det är en elementär regel att en stat inte har rätt att genomdriva offentligrättsliga anspråk inom en främmande stats område. En stat kan t. ex. inte sända polis över gränsen till ett grannland föratt fasttaga en desertör eller någon som rymt från fängelse. En stat får över huvud taget inte annat än i undantagsfall utöva myndighet inom en annan stats område. Till undantagen hör de administrativa befogenheter som utövas av statens konsuler i utlandet, medverksamhetslandets uttryckliga eller tysta medgivande. En stat kan ej heller kräva medverkan av en främmande stats domstolar eller förvaltningsmyndigheter för genomdrivande av skattekrav eller andra offentligrättsliga anspråk, allt naturligtvis under förutsättning att annat ej följer av särskilda överenskommelser.
    Det kan då frågas: kan en stat göra offentligrättsliga anspråk gällande i främmande stater genom att i stället anlita sin egen rättsordning, närmare bestämt sina domstolar? Kan exempelvis en holländsk domstol i ett brottmål mot en amerikansk medborgare förklara ett denne tillhörigt motorfordon som befinner sig i New York vara förbruten egendom? Eller kan en holländsk domstol med tillämpning av holländsk lagstiftning mot konkurrensbegränsningar förelägga General Motors att bevilja gratislicens under vissa amerikanska och

 

Lagstiftningsmaktens folkrättsliga gränser 109andra patent för att möjliggöra import till Förenta Staterna av holländska produkter? Eller för att ta ett exempel från valutalagstiftningens område, kan en holländsk domstol i ett mål där holländskastaten instämt Chase Manhattan Bank, representerad genom sin filial i Amsterdam, förelägga banken att lämna upplysningar om alla holländska medborgares konton hos banken och dess filialer var som helst i världen? Skulle detta vara möjligt, om svaranden vore en holländsk bank med filialer i utlandet?
    Svaret på dessa frågor måste troligen bli nekande. En domstol kan ställa krav på svarandens handlande utomlands endast om domstolslandet har materiell kompetens att reglera hans handlande såsom domstolsbeslutet anger. I de anförda exemplen torde domstolslandet sakna sådan kompetens. Eftersom domstolsbesluten innebär krav grundade på statens höghetsrättigheter ("prerogative rights"), får de ingen verkan utomlands. Och statens rätt att inom sitt eget territorium vidtaga åtgärder mot svaranden för att genomdriva sina offentligrättsliga krav sträcker sig inte längre än statens materiella kompetens.
    När en stat anlitar sina egna domstolar för att genomdriva offentligrättsliga anspråk mot en svarande i utlandet, kan man kanske tycka att ingen skada är skedd genom att domstolen förelägger svaranden att handla eller icke handla på visst sätt i främmande stater, eftersom föreläggandet inte är verkställbart i utlandet och alltså blir ett slag i luften där. Omständigheterna kan emellertid vara sådana att svaranden inte kan bortse från domstolsbeslutet. Om han har tillgångar i domstolslandet, kan dessa hotas av exekutiva åtgärder. Följden av ohörsamhet mot domstolens beslut kan vidare bli att svaranden, och kanske många med honom, riskerar frihetsförlust vid eventuell framtida inresa till domstolslandet. I det amerikanska antitrustmålet mot the Watchmakers of Switzerland riktades domstolens utslag förutom mot varje företag som var svarande även mot "its officers, directors,agents, servants, employees, subsidiaries, successors and assigns and to all other persons in active concert and participation with any defendant who shall have received actual notice of this final judgement".
    2. En domstols rätt att ålägga en utomlands bosatt svarande att iakttaga eller avhålla sig från ett visst beteende i utlandet får även i civilmål mellan enskilda parter utövas endast inom ramen för domstolslandets legislativa kompetens. En princip som följts av engelska domstolar i sådana fall har varit att svaranden, om han inte är brittisk medborgare, inte bör genom en "injunction" åläggas att i en främmande stat avhålla sig från något som denna stats

 

110 Reinhold Reuterswärdlag berättigar honom till, såvida det inte visas föreligga en tillräcklig anknytning till ("connection with") England. Det står t. ex. en utlänning fritt att, om han har en fordran mot en engelsmans konkursbo, framställa krav mot boets utländska tillgångar, och han kan inte efteråt, om han kommer till England, åläggas att återbetala vad han uppburit. Å andra sidan kan en part i rättegång vid engelsk domstol, i de fall där domstolen så finner lämpligt, åläggas att avhålla sig från att inleda en rättegång utomlands. Likaså kan en iE ngland bosatt borgenär förbjudas att indriva en fordran ur utländska tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen efter en avliden person med domicil i England, när boutredning efter den avlidne skall äga rum i England. Vidare har tillräcklig anknytning till England ansetts föreligga, när en rättegång mot brittiska medborgare inletts i Grekland av en grekisk medborgare bosatt i Grekland för att omintetgöra en tidigare dom mot honom av engelsk domstol. Dessa fall är belysande exempel på att en nära anknytning betraktats som grund för legislativ kompetens och att denna princip med fördel kan användas i stället för territorialprincipen.
    3. Amerikanska domstolar har i vissa antitrustmål gjort anspråk på mycket långtgående kompetens och avkunnat domar som i sak inneburit att utländska företag ålagts att rätta sitt handlande i hemlandet efter Förenta Staternas antitrustlagstiftning. I det kanske mest uppmärksammade fallet, United States v. Imperial ChemicalIndustries (1952), föreskrev den amerikanska domstolen bl. a. att det brittiska företaget dels skulle bevilja var och en som det begärde licenser mot skälig royalty under vissa brittiska och andra patent för import till Storbritannien och andra länder av amerikanska produkter, dels inte skulle få avyttra sina brittiska och andra patent utan förbehåll för nämnda rätt till tvångslicenser. I domskälen anfördes bl. a. att domstolen ansåg sig ha rätt att meddela de förelägganden som var nödvändiga för att undanröja de för Förenta Staternas utrikeshandel skadliga verkningarna av de rättsstridiga handlingar som I.C.I. begått inom Förenta Staterna. Mindre än två veckor senare utfärdade en engelsk domare förbud för I.C.I. att efterkomma det amerikanska föreläggandet. Förbudet bekräftades därefter av the Court of Appeal, som i sitt beslut berörde den "somewhat serious question whether the order, in the form it takes, does not assert an extraterritorial jurisdiction which the courts of this country cannot recognise", på vilken fråga domstolen indirekt gav ett jakande svar. Detta var utan tvivel den väsentliga grunden för den engelska domstolens beslut. Förenta Staterna var naturligtvis i sin fulla rätt att vidtaga åtgärder mot det bolag som det behandlade som det brit-

 

Lagstiftningsmaktens folkrättsliga gränser 111tiska företagets filial i New York för att genomdriva sina lagar såvitt angår företagets verksamhet i Amerika. Men föreläggandet för det brittiska företaget att rätta sig efter amerikanska offentligrättsliga lagar utanför Amerika låg inte inom Förenta Staternas kompetens. Förenta Staterna ändrade emellertid inte sin praxis i antitrustmål utan fortsatte trots kraftiga diplomatiska protester att genom sina domstolar meddela liknande förelägganden mot andra utländska företag, bl. a. den holländska Philipskoncernen och den schweiziska klockindustrin. Särskilt domen mot the Watchmakers of Switzerland (1963) var ett extremt fall, där avsikten att utsträcka den amerikanska antitrustlagstiftningen till schweiziskt territorium var tydlig. Till de många föreskrifterna i denna dom hörde exempelvis ett föreläggande för en sammanslutning av schweiziska urfabrikanter att genom revidering av en mellan dem i Schweiz år 1936 ingången överenskommelse tillåta försäljning av urdelar till alla och envar i Förenta Staterna utan diskriminering på samma villkor som sådana delar försäljs till någon i Schweiz. Förenta Staterna sökte kort sagt tilltvinga sig en klausul om nationell behandling.
    Den enda begränsning av sin kompetens som de amerikanska domstolarna velat erkänna i internationella antitrustmål synes ha varit att deras förelägganden är verkningslösa, om det i den främmande staten är olagligt att handla på det sätt som dessa förelägganden anger. En "saving clause" av denna innebörd har brukat ingå i domstolarnas motiveringar till sina beslut. En stat är i själva verket inte skyldig att avstå från att utöva sin rätt att meddela föreskrifter som faller inom ramen för dess internationella kompetens, bara därför att den handling som föreskrivs är förbjuden i en annan stat, lika litet som en stat nödvändigtvis äger kompetens därför att den handling som staten föreskriver är tillåten i en annan stat.
    Egendomligt nog förefaller det endast vara i antitrustmål som amerikanska domstolar visat sig så benägna att överträda internationella kompetensregler. Särskilt i skattemål har de tvärtom visat stor respekt för vad internationell rätt kräver. I ett belysande fall från år 1963 sökte Förenta Staternas skattemyndigheter utverka ett domstolsföreläggande för First National City Bank att innehålla alla tillgångar inom eller utom Förenta Staterna som banken eller dess filialer innehade för ett bolag i Uruguay, som inte hade fullgjort sin skattskyldighet mot Förenta Staterna. Den amerikanska domstolen ansåg att ett sådant föreläggande inte kunde meddelas i fråga om tillgångar utanför Förenta Staterna. Domstolen stödde sig visserligen inte direkt på internationell rätt men framhöll att ett liknande föreläggande av utländsk domstol mot en amerikansk bankfilial avseende tillgodo-

 

112 Reinhold Reuterswärdhavanden hos bankens huvudkontor i Förenta Staterna säkerligen skulle ogillas.
    Materiell kompetens torde i allmänhet vara en förutsättning även för domstolars eller andra myndigheters rätt att förelägga t. ex. ett utländskt företags lokala filial att förete handlingar angående företagets verksamhet.5 En stat kan inte kräva företeende av handlingar rörande annan verksamhet än sådan som staten har rätt att reglera och därmed även att undersöka eller, när fråga är om beskattning, rätt att beskatta.
    För att undersöka de utländska linjekonferensernas fraktsatser för transporter till och från Förenta Staterna riktade Federal Maritime Commission år 1960 med stöd av amerikansk sjöfartslagstiftning en anmodan, under hot om straffpåföljder, till omkring 180 utländska rederier att förete handlingar rörande linjekonferenserna. Därmed uppkom, som den brittiske transportministern sade, "the narrow issue of principle whether the United States can demand documents relating solely to transactions effected wholly within the United Kingdom and not within the substantive jurisdiction of the United States". Ett tiotal sjöfartsländer avgav protester till det amerikanska utrikesministeriet. Den amerikanska sjöfartsmyndighetens åtgärd överklagades i rättsliga instanser men blev där bekräftad utan annan motivering än att en begränsning av skyldigheten att förete handlingar skulle innebära att "the regulation of foreign flag carriers would be hampered to a substantial degree". Efter en ytterligare konferens av sjöfartsländer i London framförde elva stater (Belgien, Danmark, Frankrike, Grekland, Italien, Nederländerna, Norge, Storbritannien, Sverige och Tyskland, till vilka Japan senare anslöt sig) i januari 1964 protester till Förenta Staterna genom sina för sjöfartsfrågor ansvariga ministrar, vilka förklarade att "they regard the Federal Maritime Commission's request to european shipowners to produce, under threat of penalties, documents and information outside the jurisdiction of the United States as an infringement of their countries' jurisdiction. They hade urged their shipowners not to comply with such requests and to keep in close contact with their

 

5 Saken är mera tveksam i det omvända fallet, dvs. när staten ålägger ett inhemskt företags dotterbolag eller filial i utlandet att förete handlingar. I fallet United States v. First National City Bank and Wm. K. Loveland (1968) ålades First National City Bank av amerikansk domstol i samband med en kartellundersökning att utlämna handlingar från sin filial i Frankfurt rörande dess kunder. Banken ansågs inte kunna vägra att utlämna handlingarna, då det varken var straffbart enligt tysk rätt eller stod i strid med någon av Förbundsrepubliken klart uttryckt "public policy". Att det kunde medföra civilrättsligtansvar, var inte tillräckligt. Banksekretessen godtogs därför inte som skäl för en vägran. Fallet refereras i Report of the International Law Association's Conference 1970 s. 179. 

Lagstiftningsmaktens folkrättsliga gränser 113Governments".6 De amerikanska kraven föranledde vidare ett flertal stater att genom särskild lagstiftning bemyndiga regeringen att förbjuda rederier att efterkomma utländska myndigheters krav på företeende av handlingar rörande sjöfarten.7

 

V. Allmänna synpunkter

 

Avgränsningen av olika staters rättssystem i förhållande till varandra är, såsom torde ha framgått av det föregående, ett problem som berör både folkrätten och intern lagkonfliktsrätt. Frågor på detta gränsområde mellan internationell och nationell rätt kan inte behandlas isolerade från någondera. Detta förklarar i viss mån att staternas legislativa kompetens sällan gjorts till föremål för någon mera ingående behandling. Det finns åtskilligt material om speciella aspekter av problemet, men ingen monografi synes ha ägnats ämnet som helhet. I en del folkrättsliga standardverk berörs ämnetn ärmast med en viss likgiltighet. Författare på den interna rättensområde, inklusive den internationella privaträttens, förbigår regelmässigt ämnet med tystnad, vilket kanske är mindre förvånande med hänsyn till den allmänna "insouciance" beträffande folkrätten, somman tyvärr möter i sådana arbeten.
    I den föregående framställningen har endast gjorts ett försök att i stora drag ange de grunder på vilka en stat kan äga legislativ kompetens, och deras praktiska tillämpning på de viktigaste av de rättsområden där erfarenheten visat att frågan kan uppkomma, om en stat handlat inom gränserna för sin kompetens. För en uttömmande behandling av dessa frågor skulle krävas omfattande komparativa undersökningar av nationell lagstiftning och praxis på vart och ett av de olika rättsområden som här berörts. Här har exemplen hämtats huvudsakligen från anglo-amerikansk praxis. Avgöranden av internationella instanser ger inte mycket ledning på detta ämnesområde. Principerna för legislativ kompetens måste alltså härledas främst från material av nationellt ursprung. Detta material är emellertid desto rikligare. Det lämnar inte rum för något tvivel om att staterna

 

6 En uppgörelse mellan Förenta Staterna och de berörda ländernas regeringar träffades under medverkan av OECD genom en Agreed Minute, undertecknad i Paris den 15 december 1964, enligt vilken Förenta Staterna avstod från att vidtaga rättsliga åtgärder mot rederierna, sedan regeringarna hade åtagit sig att lämna Federal Maritime Commission vissa begärda upplysningar.

7 Sådan kontra-lagstiftning hade vid utgången av 1960-talet införts i Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Indien, Nederländerna, Norge, Storbritannien, Sverige, Tyskland och de kanadensiska provinserna Ontario och Quebec. De svenska bestämmelserna finns i kungörelsen den 13 maj 1966 nr. 156 om förbud för redare att i visst fall lämna ut handling som angår den svenska sjöfartsnäringen. 

8—Svensk Juristtidning 1977

 

114 Reinhold Reuterswärdi sin lagstiftande och rättstillämpande verksamhet ålagt sig begränsningar som visserligen i sina detaljer kan vara något obestämda men dock i sina huvuddrag grundar sig på en nog så verklig statspraxis. Såsom de amerikanska antitrustfallen visar, har flagranta försök att sätta sig över de accepterade principerna omedelbart föranlett diplomatiska protester och legislativa motåtgärder från andra staters sida.

 

VI. Svensk doktrin och praxis

 

Även i svensk juridisk litteratur har frågan om gränserna för en stats legislativa kompetens behandlats, om också sällan mera ingående. Diskussionen har huvudsakligen gällt kompetensen på det straffrättsliga området. Att vissa folkrättsliga begränsningar gäller på detta område, även om de delvis är omstridda, nämns i Halvar Sundbergs Folkrätt, 2:a uppl. s. 182—184. En mera negativ inställning till frågan finner man i Hilding Eeks Folkrätten, 2:a uppl. s. 412. Här framhålls att de principer som olika stater tillämpar ifråga om den straffrättsliga kompetensen varierar och att doktrino ch praxis i "åtskilliga stater" inte erkänner någon begränsning aven stats frihet att själv bestämma hur långt dess straffanspråk skall sträcka sig. Eek menar uppenbarligen inte att en folkrättslig regel upphör att vara en sådan bara därför att vissa stater inte erkänner den. Av de nämnda divergenserna i statspraxis måste emellertid enligt Eek följa "att staterna enligt allmän folkrätt behåller sin principiella handlingsfrihet". Frågan är, om en så vittgående slutsats verkligen är berättigad och inte leder till orimliga konsekvenser.
    Ett rättsfall som rörde en utlännings handlande i utlandet var NJA I 1946: 65 (fallet von Herder). På rent folkrättslig grund fann Högsta domstolen i detta fall att svensk strafflag inte var tillämplig på underrättelseverksamhet riktad mot Sverige som bedrivits i Norge av en medlem av de tyska ockupationsstyrkorna. Utgången av målet borde rimligtvis ha varit densamma, om den åtalade t. ex. hade varit en civil tjänsteman vid underrättelseväsendet i sitt hemland och där under fredstid hade bedrivit sin mot Sverige riktade verksamhet. Det är därför svårt att instämma i Eeks kommentar till detta rättsfall i hans Om främlingskap, 1955 s. 124, där det sägs att fallet var "särpräglat" bl. a. av det skälet att det avsåg förhållanden under krig. Rättsfallet är kanske å andra sidan inte särskilt belysande för den legislativa kompetensen i allmänhet, eftersom det var fråga om handlingar utförda i en främmande stats tjänst och inte någon privat verksamhet. Att statliga befattningshavares åtgärder

 

Lagstiftningsmaktens folkrättsliga gränser 115inom ramen för sin behörighet, vidtagna inom det egna landet, normalt inte får bestraffas i ett annat land, följer direkt av varje stats exklusiva rätt att råda inom sitt eget territorium och är en folkrättslig grundsats som "torde få anses fortfarande vara upprätthållen när fråga är om legitim verksamhet", såsom framhölls i ett utlåtande av professorerna Ivar Agge och Halvar Sundberg och docenten Stig Jägerskiöld i fallet von Herder, refererat i NJA 1946 s. 76 (och spioneri är folkrättsligt en legitim verksamhet).
    Staternas legislativa kompetens har i modern svensk doktrin sällan behandlats som ett mera allmänt ämne. Själva termen legislativ kompetens förekommer knappast i den vanliga juridiska vokabulären. Uttrycket "domsrätt" kan användas i mer eller mindre vid bemärkelse men utgör inte någon full motsvarighet.
    Enligt Sundbergs Folkrätt s. 180 och 181 äger en stat inte obegränsad frihet vid utformningen av sin internationella privaträtt. Sundberg anger även vissa begränsningar av den civilrättsliga domsrätten. Sistnämnda begränsningar erkänns dock inte i Sigurd Dennemarks Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål, 1961 s. 16—18. Dennemark förklarar för sin del "att varje suverän stat i princip äger bestämma gränserna för sin domsrätt på det sätt staten själv finner riktigt och lämpligt". Till stöd för denna uppfattning citerar Dennemark ett utdrag ur Haagdomstolens hårt kritiserade uttalanden i Lotus-fallet. I litteraturen på den egentliga internationella privaträttens område antyds sällan eller aldrig att staters handlingsfrihet begränsas av folkrättsliga kompetensprinciper. Existensen av sådana begränsningar på detta område förnekas i Torsten Gihls Den internationella privaträttens historia och allmännaprinciper, 1951 s. 292 och 304.
    Även i utländsk litteratur har det ofta förnekats att den internationella privaträtten liksom annan intern rätt är underkastad folkrättsliga kompetensregler. Om man tror sig finna stöd för en sådan ståndpunkt i suveräniteten, beror det på en missuppfattning av detta begrepp. Principen "lex supra regem" är tillämplig på både kungar och stater och är grundläggande för nutida begrepp om den internationella ordningen. Det är i själva verket folkrätten som bestämmer suveränitetens innehåll, inte tvärtom som man på sina håll kanske föreställer sig. Det kan alltså inte på något sätt vara oförenligt med suveräniteten att folkrätten ställer vissa krav på en stats internationella privaträtt lika väl som på annan intern rätt. Det kan förefalla onödigt att påpeka detta. Ogrundade föreställningar om suveräniteten torde dock ofta ligga bakom den på många håll negativa inställningen till det här diskuterade ämnet.