Gillis Erenius:
Efter läsning av BRÅ:s arbetsgrupps digra rapport frestas jag att hålla med den vise Salomo om att intet är nytt under solen och att "vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan förut". Allmänpreventionens renässans och framhållandet av en straffideologi av närmast neoklassicistiskt slag ger bl. a. anledning härtill. Med hänsyn till detta förhållande och med beaktande av gruppens gigantiska ambitionsnivå där det må vara nog sagt att ämnet spänner över fält, outtömliga som naturen själv, skulle man möjligen kunna förledas till uppfattningen att framställningen blivit alltför översiktlig, ja rent av "tandlös", och att den saknade udd. Så är ingalunda fallet. Väl innehåller rapporten inga slutliga förslag. (Kunde man rimligen ha väntat sig sådana?) Men de konkreta riktlinjer för förändringar som möter i denna i bästa mening breda framställning måste rimligen bidraga till en inte bara välbehövlig men också allsidig samhällsdebatt om vårt straffsystem.
    Rapporten är en förträfflig läsning. Samtidigt underlättar den gedigna prestationen med dess väl avvägda ställningstaganden och väsentliga reservationer på flera ställen knappast arbetet för den anmälare som gärna söker efter kontroversiella uttalanden. Mitt lilla opus inskränker sig därför

 

till några enkla påpekanden och något frågetecken — desto mer som min uppfattning i det stora hela sammanfaller med arbetsgruppens.
    Arbetsgruppen framhåller på flera ställen det självklart riktiga, att förebyggande av brott måste ske med ett betydligt vidare perspektiv än det rent kriminalpolitiska. Det är därför i hög grad önskvärt att söka begränsa vad som brukar betecknas som "straffrättslig inflation". Inte minst beroende på det unika symbolvärde som straffet har ligger, som gruppen påpekar, faran för inflation nära till hands. En säkerligen riktig iakttagelse är också att detta symbolvärde blir än tydligare genom religionens och kyrkans minskade inflytande. Men troligen vet man alltför litet om samspelet mellan lag (strafflag) och religion (i vidast möjliga betydelse) för att kunna säga, att lagstiftning numera är samhällets enda väg att direkt ge uttryck åt ett moraliskt ställningstagande. Det är ett i vårt land försummat men troligen givande forskningsområde att närmare utreda samspelet lag-religion.
    Som grund för överväganden i rapportens centrala parti utgår gruppen från vissa allmänna krav på rättsväsendet, främst att strafflagen bygger på tanken att individen är ansvarig för sina handlingar samt att straffet skall framstå som rättvist, d. v. s. stå i rimlig proportion till brottets grovlek. Uppenbart är att den s. k. vårdideologin skjutits i bakgrunden till förmånför annan ideologi, där allmän preventionen och straffets moralbildande effekt är huvudpunkterna. Den allmänpreventiva inriktning som accepterats av gruppen har i den debatt som hittills förts i bl. a. dagspressen framkallat farhågor för att straffsystemets fortsatta humanisering skulle komma att motverkas. Farhågorna är säkerligen till stor del ogrundade. Även om termerna allmänprevention och proportionalitet har överlevt åtskilliga decennier är det inte helt ovanligt att de bakom orden liggande ideologierna antages vara lika från tid till annan. Gruppens uppfattning, som den redovisas i rapporten, låter sig emellertid knappast förena med äldre allmänpreventiva teorier som med fog kan sägas ha pläderat för hårdare straff. Det torde också förhålla sig så att en verkligt långtgående humanisering kräver ett mer samlat grepp på straffsystemets område. De stora linjerna suddas ju lätt utom delreformernas väg fortsätts som hittills. För en vidare utveckling och för att undvika en kasuistik som kanske rent av motverkar det bakomliggande syftet är en principutredning, som den gruppen velat initiera, ytterst väsentlig. Som ett led i vidare reformarbete måste det vara väsentligt att problemen diskuteras med stor öppenhet. Rapporten är därvidlag föredömlig.
    Arbetsgruppen behandlar även frågor som rör påföljdsval och straffmätning och rapporten utmynnar i den delen i ett förslag om införande av lagregler för straffmätningen i syfte att främja likformighet, rättfärdighet och förutsebarhet. Brottsbalken, till skillnad från t. ex. den danska straffeloven, saknar sådana regler. I nära överensstämmelse med sin principiella syn anser gruppen, att den enskilda gärningens straffvärde och kravet på proportionalitet mellan brott och straff bör ges ett mer dominerande inflytande på straffbestämningen. Att i lag formulera denna principiella ståndpunkt går naturligtvis bra men om lagregeln skall bli till någon verklig ledning för domstolarna är jag rädd för att den lätt kan bli väl invecklad. Erfarenheten talar ju också för att domarna ej bör bindas för hårt.
    Om man gärna biträder gruppens uppfattning att straffmätningsfrågorna bör ses över, även om ämnet kanske är väl så ägnat och bör vara attraktivt för vetenskapen, synes det än mer befogat att den sedan 60-talet pågående

 

depenaliseringsprocessen blir föremål för en samlad bedömning av lagstiftaren. Som ett led härvidlag torde krävas en systematisk genomgång av nuvarande straffbestämmelser inom specialstraffrätten. Jag delar gruppens uppfattning att vi här har ett område som kräver en särskild, samlande, översyn. Som framhålles i rapporten är det ej sällan förekommande att straffet utformas utan några djupare överväganden även om straffsatsens utformning kan få avsevärda praktiska konsekvenser. Till de av gruppen (s. 349) nämnda vill jag gärna foga den viktiga konsekvensen för medverkansansvaret. För vidare reformarbete med "avkriminalisering" synes en samlande analys, en "depenaliseringens allmänna del", vara av största värde.
    Låt mig till sist uttrycka den förhoppningen, att rapporten inom en snar framtid bär frukt i form av en offentlig utredning angående vårt straffsystem.