Ragnar Gottfarb:
Brottsförebyggande rådets kriminalpolitiska arbetsgrupp har utgivit idéer och förslag och ett välskrivet, ja elegant sammanfattat referat. Fullt avbestickande uppslag och reflexioner.
Gruppens tankar är ägnade att leda till diskussion. Det är väl också avsikten. Ty låt mig säga: Förslaget är både radikalt och reaktionärt men det är verklighetsfrämmande. Och förklaringen ligger nog i gruppens sammansättning. I den krets, som skall försöka leva sig in i lagöverträdarnas synsätt, ingår inte en enda, som kan rannsaka lagöverträdarnas hjärtan och njurar. Hur hade det varit att plocka in någon av de vakna och skrivkunniga gossarna från Hall och Kumla? Eller åtminstone några av de brottmålsadvokater, som lyckats skaffa sig det intressanta klientelets förtroende.
Gruppen vill flytta tyngdpunkten av samhällets insatser från en princip till en annan, från individualprevention till allmänprevention. Och tycks helt ha glömt att brottsbalken — liksom strafflagen gjorde — bygger på vedergällningsprincipen. Med den allmänna opinionens och därmed med riksdagens mäktiga stöd. Har det undgått gruppen att ett knytnävsslag bedöms som ringa misshandel och straffas med böter om det åstadkommer en rodnad men föranleder fängelse för grov misshandel, om en tand råkar bli utslagen? Träffar slaget så olyckligt att det orsakar döden, blir fängelsetiden mycket lång. Ett försök är betydligt billigare än den fullbordade gärningenfastän den brottsliga avsikten är densamma och det tomma kassaskåpet är långt ofarligare att spränga än det välfyllda.
Det är att blunda för verkligheten om man ägnar sig åt ett läggspel allmänprevention contra individualprevention. Så länge systemet reagerar efter brottets resultat. Gruppen går också som katten kring het gröt kring dessa frågor. Man talar om olika gärningars straffvärde utan att man får veta vilken gradering gruppen tänkt sig. Jag förmodar att man svarar, att detta ligger utanför uppdraget.
Gruppen underkänner den nuvarande behandlingen. Det kan ju vara riktigt, men därför behöver man väl inte ge upp möjligheten att nå ett behandlingsresultat. Ett resultat fordrar dock större insatser än att man döper en fångvaktare till vårdare så länge han svänger samma nyckelknippa. Om en alkoholskadad människa begår oupphörliga inbrott, så beror det på att