DAG VICTOR. Rättssystem och rättsvetenskap. Studier kring en analysmodell för ideologiska system. Akad. avh. Uppsala 1977. Norstedts. 308 s.

 

Varje forskare i rättsvetenskap, som tar sin uppgift på allvar, kommer snart i beröring med problem tillhörande den allmänna rättsläran. Utan att taga ställning till dessa kan han inte tillfredsställande lösa sina uppgifter på det område av juridiken som i första hand har fångat hans intresse. Det kan inträffa, att rättsvetenskapens principfrågor utövar en sådan dragningskraft på den som har börjat i ett speciellt fack att han, åtminstone tills vidare, ger sig den allmänna rättsläran helt i våld. Så torde ha varit fallet med Dag Victor, som efter en ursprunglig inriktning på straffrätt, vari han har publicerat ett par uppsatser, har författat en doktorsavhandling i allmän rättslära. Victor har emellertid även överskridit den motsatta gränsen förallmän rättslära genom att föra in sina forskningar på kunskaps- och vetenskapsteori. "De åsikter jag framför är frukten av åtskilligt läsande, skrivande och tänkande kring kunskapsteoretiska problem", säger han (s. 102). Impulser till studier och spekulationer om kunskap och vetenskap samt om dessas möjlighet och förutsättningar har förf. fått bl. a. från den debatt om "rättsvetenskapens" karaktär av egentlig vetenskap som har förts i Norden sedan några årtionden, huvudsakligen som en följd av Uppsalaskolans kritik av den typ av rättsvetenskap som dominerade ett stycke in på 1900-talet. Kritiken inleddes som bekant av Axel Hägerström. Om strömkantringarna på detta vetenskapsteoretiska område påminner boktitlar som "Die Unwissenschaftlichkeit der Rechtswissenschaft" (Vilhelm Lundstedt 1932, 1936)," Är den juridiska doktrinen en teknik eller en vetenskap?" (Per Olof Ekelöf 1951) och "Är juridiken en vetenskap?" (Björn Ahlander 1950).
    Victor har oförväget kastat sig in på ett vidsträckt och riskfyllt forskningsfält. Avhandlingens litteraturförteckning nämner omkring 280 titlar, ett brokigt urval från antiken till senaste år och från många olika vetenskapliga fack. Faran för att komma ur kurs vid genomgången av denna stora anhopning av olikartat tankegods måste ha varit överhängande. Redan genom att föra sin tungt lastade farkost i hamn har förf. gjort en storprestation. Proportionerna hos avhandlingens två huvuddelar ger en antydan om de vanskligheter som har mött honom vid forskningsuppgiftens avgränsning åt olika håll. Trots rubriken "För studier kring vetenskapsbegreppet" har den första huvuddelen (107 s.) blivit just en huvuddel och ej endast en introduktion till den andra huvuddelen (161 s.), som bär rubriken"Till frågan om rättsdogmatikens objekt".
    Recensenten har försökt att formulera det väsentliga innehållet i avhandlingen i ett kort referat men har måst avstå. Det behandlade stoffet är alltför mångsidigt och vittomspännande. Om man följer författarens "Summary", får man emellertid fram ungefär följande korta huvudpunk-

 

ter: Den väsentligaste frågan i avhandlingens första del är, vad som skall fordras av en verksamhet för att den skall förtjäna att betecknas som vetenskaplig. Det viktigaste kravet är, att den har ett verkligen existerande objekt. I avhandlingens andra del är huvudfrågan, i vilken utsträckning "rättsdogmatiken" kan sägas ha ett sådant objekt. Ett verkligt objekt finnes, och det består i en samhällsideologi. Förf. bestämmer detta objekt närmare, emedan dess art är av betydelse för problemställningar och metod i rättsdogmatiken. Objektsbestämningen lägges till grund för konstruktion aven "modell för analys av rättsliga system".
    Som sig bör ägnar förf. i "Förstudier till vetenskapsbegreppet" ett stort utrymme åt Aristoteles, grundaren av logiken och den vetenskapliga systematiken. Utan att vara kännare av Aristoteles kan man våga påstå, att kapitlet om dennes vetenskapssyn är utmärkt i sin klarhet, grundlighet och tilltalande språkliga utformning. Aristoteles' betydelse, positivt och negativt, för vetenskapernas utveckling påvisas övertygande liksom förskjutningen i nyare tid från spekulation till empiri. I fortsättningen analyserar förf. ingående begreppen kunskap och sanning samt relationen mellandem. I detta sammanhang diskuterar han värdeutsagornas status och ansluter sig därvid till den värdeteori som frånkänner de egentliga värdeutsagorna sanningsvärde. Avhandlingens andra del börjar med några sällan uppmärksammade lärdomshistoriska fakta om begreppet rättsvetenskap och om olika benämningar på detta, varpå följer några reflektioner om innebörden i de italienska glossatorernas framställning och tolkning av den återupptäckta justinianska rätten. Något överraskande övergår förf. härpå direkt till vår egen tids svenska debatt om den juridiska "dogmatikens" vetenskaplighet. Han har lagt ned mycken möda på att ur Vilhelm Lundstedts skrifter få fram dennes syn på rättsvetenskapens objekt. Efter den utförliga presentationen av Lundstedt följer referat av debattinlägg från en rad andra författare, nämligen Knut Rodhe, Björn Ahlander, Per Olof Ekelöf, Per Olof Bolding, Åke Saldeen, Alexander Peczenik och Nils Jareborg.
    Förf:s eget bidrag till frågorna om vad som är den juridiska dogmatikens objekt och på vilket sätt juridisk dogmatik kan ses som en vetenskap kommer till sist i kap. 7, där han gör ett försök att presentera en "analysmodell" för juridiska undersökningar. Analysmodellen är närmast avsedd för rättstillämpningsfrågor, men förf. ger sig inte sken av att sitta inne med det av många åtrådda trollspö som uppenbarar den rätta lösningen av varje praktiskt juridiskt problem. Modellen normerar varken "the process of discovery" eller "the process of justification" (se Stig Strömholm i SvJT 1974s. 641 ff ang. ett arbete av Richard A. Wasserstrom), men enligt förf. kanvarje dogmatisk undersökning "rekonstrueras" enligt modellen. Med denna avses, förefaller det, att särskilja och beskriva olika, nödvändiga eller möjliga stadier i resonemanget vid rättstillämpning. Till den något skissartade framställningen av analysmodellen knyter förf. en mängd av reflektioner och påpekanden om vad som i olika avseenden utmärker ett rättssystem,om dess egenskap av samhällelig ideologi, om dess existens och innehåll, om systemets "personifiering", om rättens giltighet, om rättssystems statiska och dynamiska sidor m. m. Läsaren möter ett ymnigt flöde av idéer och uppslag, vittnande om både skarp blick och fantasi. Trots ett ledigt och lättflytande språk verkar framställningen dock ej sällan onödigt abstrakt

 

och svårfattlig. Sammanhanget mellan de skilda avsnitten ter sig ibland ganska tunt, och det ligger nära till hands att använda ett par av förf:s egna uttryck och likna kapitlet mera vid ett "aggregat" än ett "system". Trots många goda ansatser bär kapitlet prägeln av ett utkast, inte minst i ett avsnitt, där förf. gör ett med stor konsekvens genomfört terminologiskt misstag, orsakat av obekantskap med betydelsen av termen återkoppling (feed-back).
    Viktiga beståndsdelar i Dag Victors analysmodell är begreppen enighet och oenighet, av vilka han särskiljer och definierar olika typer redan i avhandlingens kap. 1 för att senare göra bruk av dessa typer i kap. 7. I stället för att göra distinktioner mellan olika slag av enighet och oenighet vore det kanske principiellt riktigare att börja med en analys av olika slag av argumentering, men det skall inte förnekas, att användningen av begreppsparet enighet/oenighet är ett gott pedagogiskt grepp. Förf. anknyter tillgängse distinktioner mellan enighet i ord och enighet i sak samt, beträffande den senare, mellan teoretisk och ateoretisk enighet. Hans utläggningar härom är skarpsinniga och tankeväckande, ja, rentav underhållande, men recensenten har satt ett par frågetecken i kanten. Sålunda förstår inte recensenten fördelen av att bestämma verbal oenighet som "en relation inom en individ mellan hans tolkning av och uppfattning om ett visst yttrande av någon annan" (s. 23). Den frapperande konsekvensen blir, att verbal enighet resp. oenighet kan vara ensidig, så att A, såsom förf. själv påpekar, kan vara enig och B oenig visavi samma utsaga. Någon pedagogisk förenkling är detta verkligen inte. Recensenten ställer sig också i viss mån tvivlande till figuren strukturell oenighet, vilken såsom en under avdelning av teoretisk oenighet ställes i motsats till faktisk oenighet. Dock erkänner recensenten här sin brist på sakkunskap. Idén om strukturell enighet/oenighet synes komma från strukturalismens förkunnare Jean Piaget, vilken förf. nämner som en av sina inspirationskällor vid sidan av åtskilliga andra, såsom Aristoteles, Karl Marx, Friedrich Engels och Karl Popper. Oenighet kan ha sin grund i olikhet i sättet att uppfatta verkligheten, säger förf., och den är då strukturell. En sådan oenighet behöver inte vara förbunden med oenighet om själva faktum. Tesen om strukturell oenighet hävdas dockinte kategoriskt, utan förf. finner själv begreppet vara oprecist och problematiskt: "Ett övervägt ställningstagande kan inte göras utan hänsynstagande till en mängd centrala kunskapsteoretiska problem..." (s. 28). Recensenten förnekar inte möjligheten av strukturell oenighet i angiven mening, men han ifrågasätter, om inte förf. har gjort ett alltför extensivt bruk av begreppet. I ett av förf:s exempel har oenigheten enligt recensentens mening en mindre djuptliggande orsak och kan helt enkelt uppfattas somen oenighet om rådande terminologi eller språkbruk, och det är svårt att se, varför detta slags oenighet inte skulle vara faktisk. Den väckta diskussionen om strukturell oenighet är dock av stort intresse och må gärna föras vidare. Den inverkar på bedömningen av förf:s analysmodell, ty han hävdar, att en oenighet i en fråga om rättstillämpning aldrig är faktisk utan alltid är antingen strukturell eller ateoretisk (s. 201). Den måste enligt förf. hänföra sig antingen till olika uppfattning om rättssystemets innehåll eller till skillnader i värdering av alternativa lösningar. I förra fallet är den strukturell, säger förf., men genom en fortsatt argumentering kan den sedan alltid upplösas eller "transformeras" till antingen en ateoretisk oenighet eller en

 

faktisk oenighet om systemet. Uttalandena torde sammanhänga med förf:s åsikt (s. 210 f), att ett väldefinierat rättssystem noga taget kan existera endast som innehåll i medvetandet hos en enskild individ, en åsikt, som vetenskapligt sett förefaller recensenten riktig.
    Med ovanstående rader har recensenten endast berört ett par av de många spörsmål om rättssystem och rättstillämpning som Dag Victor har dryftat, besvarat eller åtminstone belyst i sitt arbete. Hos läsaren framkallar Victor både instämmanden och invändningar, men han lämnar aldrig den filosofiskt engagerade läsaren likgiltig. Stundom sätter han fingret på svaga punkter i föreställningar om "rättsordningen", vilka förekommer även hos företrädare för rättsvetenskapen.
    Språkbehandlingen i Victors doktorsavhandling förtjänar beröm. Den är inte alldeles utan vank, men den höjer sig betydligt över vad som numera anses vara passabelt i akademiska avhandlingar.
    "Rättssystem och rättsvetenskap" är resultatet av en respektingivande intellektuell kraftsamling. Förf. är värd den uppmuntran till fortsatt forskning som han mottog kort tid före sin disputation i form av ett förordnande på en forskarassistenttjänst vid juridiska fakulteten i Uppsala.
 

Tore Strömberg