Slutanföranden inför allmän domstol
I denna artikel vill jag framföra några synpunkter på slutanföranden vid huvudförhandling inför allmän domstol. Det är min förhoppning att artikeln skall leda till att åklagare, försvarare, ombud och domare sedan fortsätter diskussionen, gärna i denna tidnings spalter.
Var och en som deltagit i en rättegång, som åklagare, försvarare, ombud eller domare, har mer än en gång under slutanföranden fått kämpa för att hålla sig vaken inför långa och ointressanta upprepningar av vad den eller den sagt under rättegången. Ibland har den mot sömnen kämpande vaknat till, som om stucken med en nål, när ny grund eller omständighet åberopats. Åberopandet har skett i en obetydlig bisats inklämd mellan två i huvudsatsens form presenterade ekon av tidigare hörda berättelser. Kanske har det hela avslutats med högläsning ur rättsvetenskapliga publikationer och diverse rättsfallsreferat. Vill det sig riktigt illa har allt rörts ihop på ettsätt som medför att de lyssnande har stora svårigheter att förstå syftet med
vad som sägs. Det är inte att undra på att historier berättas om att vissa domare anförtrott sina kolleger att de har för vana att inte ens försöka följa med i målet när slutanförandena börjar. Visst är denna beskrivning av slutanföranden och domarens syn på dessa en karikatyr. Med det ligger ett mått av sanning i karikatyren. Det kan alltså inte förnekas att många slutanföranden är dåliga, sett från domstolens sida. Med några ganska enkla principer i minnet tror jag att det går att hålla väsentligt mycket bättre slutanföranden än vad som idag ofta är fallet.
Låt mig först, innan jag övergår till att mera utförligt och med större allvar redovisa mina synpunkter, framhålla att domstolen inte sällan betagit parterna (med part avses i det följande den pläderande) möjligheten att hålla ett tillfredsställande slutanförande. Detta kan bero på att den materiella processledningen varit otillräcklig eller obefintlig. Det är således domstolens sak att driva förberedelsen på sådant sätt att grunder och bevistema är preciserade innan huvudförhandlingen börjar. Brister i dessa avseenden medför att huvudförhandlingen kommer att halta. Under slutanföranden blir bristerna mycket uppenbara. En annan förklaring till mindre tillfredsställande slutanföranden är att domstolen ofta planerat tiden för huvudförhandlingen så att slutanförandena kommer sent på eftermiddagen efter en hel dags intensivt arbete i målet. Det säger sig självt att detinte är lätt att sammanfatta sina ståndpunkter när krafterna tryter ochnär alla helst vill gå hem. Dessvärre synes det vara så att ju tröttare parterna och domstolens ledamöter är, ju längre blir slutanförandena. Hadedet inte varit naturligt om det varit tvärtom: ju tröttare parter och domare, ju kortare slutanföranden?
Så till frågan om slutanförandenas utformning. Låt oss börja med att fråga vad syftet är med ett slutanförande. Ett starkt förenklat svar på denna fråga skulle kunna lyda på följande sätt: Slutanförandet syftar tillatt ge parterna tillfälle att redovisa sin syn på hur rätten bör utforma de egentliga domskälen.
Vid utformningen av de egentliga domskälen skall domaren redovisa vad som är bevisat i målet och vilka rättsföljder ett styrkt faktum skall få. Domskälen skall alltså innehålla dels en redogörelse för domstolens bevisvärdering, dels en redogörelse för domstolens rättsliga argumentering (jfr bestämmelserna i 17 kap. 7 § 5 p. och 30 kap. 5 § 5 p. rättegångsbalken).
Många parter ägnar huvuddelen av sina slutanföranden till att upprepa vad olika inför rätten hörda personer berättat. Som domare frågar man sig ofta vart parten syftar med en sådan redovisning. Om parten inte litar på att domstolens ledamöter lyssnat under förhören, är möjligen en upprepning av under förhören lämnade uppgifter berättigad. Men ingen tror väl egentligen att rättens ledamöter sover redan under den del av rättegången som gäller bevisupptagningen. Pläderingen såvitt gäller bevisningen bör inriktas på bevisvärderingen.
Parter bör visa på de "instrument" med vilka domstolen skall göra sin värdering av bevisningen. Är berättelserna trovärdiga, finns det någon lucka i ett redovisat skeende, vinner en uppgift stöd av andra uppgifter, stämmer uppgifterna från olika vittnen överens, är påståendet rimligt, kan något yttrande ha missuppfattats av domstolen o. s. v.? Med hjälp av dessa instrument bör lämnade upplysningar värderas. Vid en sådan plädering faller det sig helt naturligt att parten redogör för eller hänvisar till vad t. ex.
ett vittne sagt om ett visst förhållande. Sker det i samband med ett försök att värdera påståendet, kan parten inte med rätta anklagas för meningslösa upprepanden. Tvärtom. Upprepandet får sin särskilda betydelse och parten har lyckats att för domstolen peka på vilken av alla under förhandlingen lämnade uppgifter domstolen skall särskilt beakta. Med spänning ser rättens ledamöter fram mot hur motparten skall bemöta den presenterade värderingen. Slutanförandena får liv och spänst och väcker intresse.
Den rättsliga argumenteringen behöver ofta inte vara särskilt omfattande. Redan vid förhandlingens början har parterna redovisat sina grunder. Därmed har de angivit basen för den rättsliga argumentering de har att utföra under slutanförandet. Är det ett komplicerat rättsligt förhållande som skall belysas, får den rättsliga argumenteringen ett drag av seminarieövning. Sådana övningar fordrar noggranna förberedelser. Enkla rättsfrågor kräver nästan ingen argumentering alls.
Om parten vill åberopa rättsvetenskapliga arbeten och rättsfall, räcker det nästan alltid med att hänvisa till aktuell sida i publikationen och att kort redogöra för vad frågan gäller. Sällan kan man tillgodogöra sig vad som framförts vid högläsning. Detta gäller särskilt om frågorna är komplicerade. Jag vill därför på det bestämdaste avråda från högläsning. Det enda undantaget jag vill göra från "högläsningsförbudet" gäller påföljdsfrågor. Att läsa några rader ur ett välformulerat rättsfallsreferat i en påföljdsfråga kan många gånger göra ett mycket övertygande intryck, inte minst på nämnden. Högläsningen fyller då en viktig funktion. Men den måste vara kort. Effekten av det välformulerade referatet går förlorat om parten läser mer än vad som är nödvändigt eller om han läser många referat rörande samma fråga.
Ett mål kan ibland vara så komplicerat att parten först sedan bevisningen upptagits inser att han bör åberopa en ny grund till stöd för sin talan. Vill parten åberopa den nya grunden, skall detta göras klart och tydligt. Inte sällan smygs den nya grunden in i slutanförandet, kanske på ett sätt som gör det tveksamt om parten insett att han har åberopat en nygrund. Domstolen har i det läget att antingen låtsas som om ingenting sagtsom en ny grund, eller direkt fråga om en ny grund åberopas. De flesta parter förklarar at de åberopar den grund som domstolen frågat om. Det kan ju knappast kosta så mycket att åberopa den nya grunden. När domstolen dessutom anser sig föranlåten att fråga om grunden åberopas, börnormal misstänksamhet leda till att grunden kan vara av betydelse för målet.
Jag skulle gärna se att det blev fast praxis att varje part började sin plädering med en förklaring antingen att han inte åberopar andra grunder än som angivits tidigare eller att han förutom tidigare angivna grunder åberopar den eller den grunden. En sådan förklaring borde bli lika självklar som parternas redovisning av sina yrkanden i rättegångens inledning. Det nu sagda skall ses mot bakgrunden av mina erfarenheter vid domsskrivning. Mer än en gång har jag suttit med domarkolleger och gemensamt läst våra anteckningar från slutanförandena för att kontrollera den ene eller den andre domarens påstående om att den eller den grunden åberopats i slutanförandet. Det säger sig självt att det är olämpligt att mål avgörs pågrunder vilka åberopats i en slutplädering utan att det med fullständig klarhet utsagts att här åberopas en ny grund.
För att parterna skall kunna hålla ett bra slutanförande måste de ha förberett sig. Ramen för bevisvärderingen ges av det i bevisuppgifterna angivna bevistemat. Om bevistemat är otillräckligt preciserat, är det svårt att göra en meningsfull förberedelse inför slutanförandet, eftersom man inte vet vad bevisningen mera konkret skall gå ut på. I allmänhet vet parterna dock så mycket om varandras inställning till de enskilda frågorna imålet att de har goda möjligheter att förbereda bevisvärderingen runt de spörsmål som är viktiga och stridiga.
Om det ibland kan vara vårt att i alla delar förbereda sig inför det avsnitt i slutanförandet som avser bevisvärderingen, kan detsamma knappast sägas om förberedelsen av den rättsliga argumenteringen. Rättsfrågorna bör ha blivit klart utmejslade redan på ett tidigt stadium och risken för överraskningar i detta hänseende under rättegången bör därför inte vara särskilt stor. Åbropas en ny grund och kan den part mot vilken grunden åberopas inte genast analysera dess betydelse är det ingen skam att begäraatt förhandlingen ajourneras. Nog är väl detta en rimligare åtgärd än att bemöta den åberopade grunden med osäkra och kanske svårtydda utläggningar. De ytterligare rättegångskostnader som kan uppkomma i anledningav ajournering till följd av den i slutskedet åberopade grunden bör rimligen drabba den åberopande. Jag vill i detta sammanhang också framhållaatt det inte sällan är så att ju längre en förhandling lider ju tydligare kan man se hur underlag för en ny grund växer fram. När den nya grunden sedan åberopas sker det utan att vare sig motpart eller domare överraskas och den rättsliga argumenteringen kring grunden är tämligen självklar. I ett sådant läge krävs ingen större yrkeserfarenhet för att hålla slutanförandet med beaktande av även den nya grunden.
Det sägs ibland att ombuden pläderar mer för att göra intryck på sin huvudman än för att övertyga domstolen om att huvudmannens talan skall bifallas. Visst kan man förstå att ombuden är angelägna om att huvudmannen — lekmannen — skall lämna huvudförhandlingen med det intrycket att hans ombud gjort en god insats. Men ska detta behöva ske till priset av en från yrkesmässiga grunder sett mindre tillfredsställande plädering? Jag kan inte tro det. Rättegången har vissa spelregler och avsteg från dessa regler bör inte göras, om det inte finns tungt vägande skäl härför. Önskemålet att plädera för att få nöjda klienter är inte ett sådant skäl. Dessutom kostar det pengar, eftersom ombuden får betalt för sin insats mätt i tid.
Det är mycket ovanligt, om det ens någonsin sker, att domstolen avbryter en part vid pläderingen. Om någon otydlighet kvarstår efter pläderingen, brukar domstolen be om ett förtydligande sedan pläderingen avslutats. Vi skall hålla fast vid den allmänt accepterade regeln att parterna skall få plädera utan att bli avbrutna. Den respekten är domstolen skyldig att visa en samvetsgrant arbetande part. Men det kan ifrågasättas om detär rimligt att domstolen skall behöva vara passiv om parten inte förberett sig tillräckligt för sitt slutanförande eller om slutanförandet innehåller ovidkommande upprepningar, högläsning o. s. v. i stället för ett försök att värdera bevisningen och argumentera om rättsfrågorna.
I en lyckad plädering varvas ofta bevisvärdering med rättslig argumentering i en logiskt sammanhängande kejda, hopfogad med grunder och alternativa grunder som riktmärken. Detta är en stor och svår konst. Man måste fråga sig om priset vi måste betala för utövandet av denna konst står
i rimlig proportion till dess värde.
Jag vill därför till sist ställa frågan om inte i många mål värdet av slutanförandena är betydligt överdrivet. I familjemål som avgörs i samband med förberedelsen förekommer nästan aldrig några slutanföranden. I FT målen med endast lekmän som aktiva parter är det sällan någon som har något att tillägga sedan bevisningen tagits upp. I de flesta brottmål säger åklgaren inte mer än några ord om sin syn på bevisningen och påföljdsfrågan medan försvararen gärna blir mer utförlig. I de egentliga tvistemålen pläderas det ofta mycket och länge och utförligt. Behöver parterna — annat än i sällsynta undantagsfall — mer än fem—tio minuter för att slutföra sin talan?
Gerdt Wikstrand