De tyska arbetstagarnas rätt till medbestämmande

 

Karakteristiskt för förhållandena på arbetsmarknaden i Förbundsrepubliken Tyskland är, att man nästan uteslutande genom lagstiftning reglerar förhållandena mellan arbetstagare och arbetsgivare. Förvånande för en svensk iakttagare är också hur begränsat det fackliga inflytandet är, i vilken ringa utsträckning arbetstagarnas medbestämmandefrågor överlåtes på de centrala fackliga organisationerna. De centrala organisationerna har i stort sett endast till uppgift att sluta kollektivavtal med arbetsgivarorganisationerna om de anställdas löner. Den direkta fackliga verksamheten har överlämnats åt de på själva arbetsplatserna verksamma driftsråden — Betriebsräte — som är valda av samtliga inom företaget anställda.
    Kollektivavtalet är i princip endast gällande för fackföreningarnas medlemmar, såvida inte arbetsgivarna i ett särskilt avtal förbundit sig att tilllämpa avtalet på samtliga arbetstagare.
    För att förstå den stora skillnaden mellan svensk och tysk medbestämmanderätt kan det vara viktigt med vissa historiska hänvisningar. Den tyska arbetarrörelsen har från begynnelsen varit splittrad i en reformistisk och en revolutionär gren. Den tyska arbetarklassen var också utsatt för religiös påverkan, särskilt av den katolska kyrkan, som bildade egna fackföreningar. En enhetlig arbetarrörelse kunde först skapas efter andra världskrigets slut sedan Deutscher Gewerkschaftsbund (DGB), motsvarigheten till LO, tagit avstånd från alla politiska ambitioner och endast koncentrerade sig på det lönefackliga arbetet.
    Denna nya och man kanske bör säga slutgiltigt utformade fackliga policy återspeglas också i fackföreningarnas och DGB:s inställning till frågan om arbetstagarnas förmögenhetsbildning och deras inflytande över företagens produktionskapital. Man har i Västtyskland liksom i Sverige haft diskussioner och långa utredningar beträffande den bästa formen för arbetstagarnas medbestämmande.
    Diskussionen i Sverige gäller frågan i vilken omfattning och i vilken form arbetstagarna skall få inflytande på företagens ekonomiska skötsel för att därigenom säkra arbetstagarnas inflytande. I Västtyskland, där frågan varit föremål för diskussion sedan staten bildades 1948, vill man däremot genom kapitalbildningen hos arbetstagarna förhindra en fondbildning enligt svensk modell. Inte heller den tyska fackföreningsrörelsen i sin helhet har visat sig intresserad. Även här finns historiskt betingade motiv bakom de olika förslag som formulerats såväl av kapitalägarna som av fackföreningarna. Förslagen, som framkommit i syfte att låta arbetstagarna delta i förmögenhetsbildningen, skiljer sig i huvudsak endast till formen men knappast i fråga om målsättningen.
    Den reformistiska tyska arbetarrörelsens strävan har varit att förbättra

 

den "lille mannens" ekonomiska situation, att anpassa hans inkomst och därmed hans levnadsstandard till de högre klassernas. Detta återspeglas, som nämnts, i den tyska LO:s verksamhet och målsättning. Två förlorade krig med åtföljande ekonomiska sammanbrott, som utmynnade i förödande inflation, präglar ytterligare den tyska arbetarklassens och fackföreningarnas handlingsmönster. Deras intentioner är att ge arbetarklassen ekonomisk säkerhet, som inte ånyo skall kullkastas av inflation. Kapitalägarna å andra sidan har lärt sig, att en arbetarklass, som är intresserad av ägande, lättast kan ledas i ett liberal-kapitalistiskt samhälle. De har därför inte endast kunnat tillmötesgå arbetstagarnas krav på bättre löner utan är också beredda att medverka till att arbetstagarna kan skapa sig egna mindre förmögenheter. En sådan saturerad arbetarklass är också det bästa skyddet mot ett alltid hotande "kommunistspöke".
    De tyska arbetstagarnas medbestämmande avser således endast regleringen av förhållandena på själva arbetsplatsen. Denna reglering har gamla anor i Tyskland och har sitt ursprung i en auktoritär-patriarkalisk lagstiftning, som redan under Bismarcks tid påbörjades i Preussen. Den har vidareutvecklats i det kejserliga och republikanska Tyskland, avskaffats under nazistregimen och återupplivats, utvidgats och anpassats till moderna arbetsmarknadskrav i Förbundsrepubliken.
    Arbetstagarnas medbestämmande inom företagen regleras i stort sett genom tre lagar, Betriebsverfassungsgesetz (driftsordningslag), medbestämmandelagen och uppsägningsskyddslagen. Genom BVG — driftsordningslagen — har tillkommit s. k. Betriebsräte (driftsråd) som väljs av samtliga inom ett företag anställda, oavsett om de är fackligt organiserade eller inte. Det är genom denna lag som man medvetet velat begränsa de fackliga organisationernas inflytande på själva arbetsplatserna. Arbetsgivaren kan ocksåförbjuda utomstående, icke anställda, tillträde till företagets område. Först påsistone har man i samband med en omarbetning av BVG gett fackföreningarna möjlighet att bli representerade i driftsråden. Driftsrådens uppgifter och arbetssätt är noggrant inskrivna i lagen. Deras ställning kan jämföras med förtroendemännens enligt den svenska förtroendemannalagen. Driftsråden kan med arbetsgivaren förhandla om sociala frågor och kan också ta upp frågor av ekonomisk natur beträffande den del av företagets skötselsom berör arbetstagarna. I fråga om uppsägning och avskedande gäller en speciallag, den s. k. uppsägningsskyddslagen, i vilken införts det viktiga begreppet "socialt orättfärdig uppsägning", således uppsägning utan saklig grund.
    Inom företagets styrelse skall det finnas en s. k. arbetsdirektör, vars arbetsuppgifter omfattar allt inom personaladministrationen. Han måste för att kunna väljas ha arbetstagarnas förtroende. Detta är inskrivet i medbestämmandelagen som antogs år 1976. Denna lag avser att reglera arbetstagarnas inflytande över företagens styrelse. Den liknar i viss mån den svenska lagen om arbetstagarrepresentation i aktiebolagsstyrelser. Den går dock i sin yttre utformning längre än den svenska lagen, ty den föreskriver en paritetisk representation inom styrelsen mellan kapitalägarrepresentanter och arbetstagarrepresentanter. Tidigare fanns endast en minoritetsrepresentation för arbetstagare inom styrelsen men i gengäld en opartisk ordförande. Den nya lagen bestämmer däremot, att ordföranden skall väljas bland kapitalägarrepresentanterna. Dessutom skall de s. k. ledande tjänstemännen,

 

d. v. s. avdelningsdirektörerna — vars intressen av naturliga skäl inte kan överensstämma med de vanliga anställdas — ingå i styrelsen på arbetstagarsidan.
    Någon större förändring i syfte att stärka arbetstagarnas inflytande eller arbetsvillkor medför inte den nya medbestämmandelagen. Den konserverar i stort sett det liberalistiska tänkande, som sedan Förbundsrepublikens tillkomst behärskat den tyska arbetsmarknaden och med vilket arbetstagarna i stort sett är nöjda. Minst av allt kan man säga, att den tyska medbestämmandelagstiftningen är revolutionär. Den sociala revolutionen är nämligen något som de tyska arbetstagarna och deras fackliga företrädare fruktar och avskyr.
 

Joachim Nelhans