INGER MARGRETE PEDERSEN. Papirløse samlivsforhold. Kbhvn 1976. Juristforbundets forlag. 259 s.
Debatten om rättsförhållandena vid äktenskapsliknande sammanlevnad är alltjämt livlig i de nordiska länderna. Bl. a. handlade den avslutande plenardiskussionen vid 1976 års nordiska juristmöte i Reykjavik om just dessa frågor. Den danska inledaren vid denna diskussion, landsdommer Inger Margrete Pedersen, hör till de nordiska jurister som bäst är insatta i problemen på detta komplicerade område, där hon bl. a. gjort väsentliga insatser i det danska utredningsarbetet. Hon har nu publicerat en utförlig genomgång av rättsfrågorna, i ett behändigt pocketformat och i lättläst form.
I inledningen framhåller Inger Margrete Pedersen att ämnet inbjuder till mera djupgående vetenskaplig behandling, fast hon av tidsskäl fått inskränka sig till en framställning vars syfte främst är att redogöra för materialet på området. Man kan väl hålla med om att problemen i många fall är så invecklade att en fullständig analys är svår att genomföra inom ramen för ett arbete som hennes, vilket berör inte bara civilrättsliga utan också social- och skatterättsliga regler. Men det hindrar inte att boken som den nu föreligger har stort värde — såvitt jag kan finna det tyngst vägande inlägget i debatten om dessa frågor som hittills publicerats i Norden.1 Det är från Danmark som vi främst kan hämta statistiskt och sociologiskt material om frågorna, och här finner vi också — liksom på så många andra civilrättsliga områden — en rättspraxis, som är långt mera omfattande än i något annat nordiskt land. Förf. har väl utnyttjat sin stora kännedom om de praktiska problemen och sina erfarenheter från lagstiftningsarbetet; hennes kunskaper i annan nordisk, bl. a. svensk, rätt på området är också påfallande. Kritiken av gällande ordning och de egna rekommendationerna är balanserade och väl underbyggda.
Boken börjar med en redogörelse för statistiskt och sociologiskt material rörande dessa samlevnadsförhållanden. Därefter följer en ingående behandling av gällande rätt på området. I ett kapitel, kallat Afslutende betragtninger, sammanfattar förf. resultaten och diskuterar de aktuella frågorna de lege ferenda.
Inger Margrete Pedersen är med rätta kritisk mot de slagordsmässiga argument och förenklade lösningar som länge dominerade debatten på området och även kunde framföras från juristhåll. När intresset för dessa frågor plötsligt vaknade mot slutet av 1960-talet, utsattes ju de traditionella äktenskapsrättsliga reglerna för kritik från två diametralt motsatta utgångs-
punkter. På ett håll ville man föra alla fall av äktenskapsliknande samlevnad under äktenskapsreglerna, närmast för att ge skydd åt den svagare parten; på ett annat kritiserades samma regler som alltför besvärande för parsom ville leva i frihet från alla juridiska band — en inställning som borde ha medfört en viss tillfredsställelse med rådande rättsordning, som lämnade samlevande parts förhållanden i stort sett oreglerade, i varje fall inom civilrätten. Den svenske lagstiftaren försökte som bekant i direktiven till familjelagssakkunniga tillgodose båda synpunkterna hjälpligt genom tanken, att lagstiftningen borde visa neutralitet i förhållande till olika samlivsformer; ståndpunkten går kanske att upprätthålla i sociallagstiftningen. Som särskilt Agell har visat är den oklar och motsägelsefull, i varje fall för civilrättens del.2 Det är dags för en sådan mera nyanserad diskussion av problemen som man får i Inger Margrete Pedersens arbete.
En huvudtes hos förf. är att man får skilja mellan olika typer av samlevnadsförhållanden vid tolkning och tillämpning av nuvarande regler, liksom också vid lagstiftning på området: det är inte säkert att en lämplig regel vid en samlevnadstyp passar i situationer där samlevnaden uppkommit på annat sätt och i varje fall från ekonomisk synpunkt har en annan karaktär. Förf. skiljer mellan dessa fall (s. 14, 29 ff):
1. Par som lever i egentligt äktenskapsliknande förhållande, där den enda skillnaden mot vanligt äktenskap är att någon vigsel inte har förekommit. Här är det ofta en uttrycklig eller tyst förutsättning för samlevnaden att den skall vara livet ut eller i vart fall bli långvarig. Denna samlevnadstyp är enligt förf. relativt sällsynt.
2. Par som lever i proväktenskap. Här inrättar sig de båda liksom om de var gifta men anser samlevnaden som en prövotid, eller har i varje fall inte bestämt sig för om de önskar ett mera varaktigt förhållande. Förf:s material tyder på att en mycket betydande del av de förekommande samlevnadsförhållandena kan föras till denna kategori.
3. Andra samboende par med ekonomisk gemenskap. Här möter man en mängd variationer: mannen som flyttar in hos en ensam kvinna främst på grund av sina bostadssvårigheter, inackorderingen som småningom börjar leva ihop med sin värdinna, husföreståndarinnan som med tiden börjar leva ihop med mannen som hon arbetar hos, och en del andra fall av samliv på kortare sikt. Förf. betonar att även när en viss ekonomisk gemenskap förekommer, det här är vanligt att åtminstone ena parten betraktar samlevnaden som en högst tillfällig företeelse.
4. Andra samboende par utan ekonomisk gemenskap. Särskilt dessa fall har av naturliga skäl mindre intresse för civilrättens vidkommande, men de kan bli aktuella bl. a. inom socialrätten.
Enligt min mening är det en stor vinst att man skiljer på de olika typfallen på sätt som Inger Margrete Pedersen gjort. Man kan för övrigt fråga, om inte distinktionerna kunnat få ytterligare användning i hennes analys av gällande rätt, där de i viss mån kommer i skymundan: vilka typsituationer tar lagstiftaren sikte på, när han ger en regel om samboendefall, och vad är det för slags situationer som prejudikaten på området rört? Men det är förståeligt om förf. ansett utrymmet inte tillåta en detaljbehandling efter dessa linjer.
Hittills har många debattörer ensidigt uppehållit sig vid ett visst typfall, som legat till grund för deras synpunkter på rättsläget. När man — ofta inom en något äldre generation — velat likställa äktenskapsliknande samlevnad med verkligt äktenskap, har man till synes haft fall 1 i tankarna; och när man från motsatt håll förordat en ordning utan tryckande juridiska band, lär utgångspunkten ha varit fall 2 (och väl även fall 3). Det står emellertid klart, att skilda ändamålssynpunkter gör sig gällande i de olika typfallen. Detta förhållande torde vålla lagstiftaren stora svårigheter, när det nu blivit tid att överväga en civilrättslig reglering av samlevnadsfallen. Kanske skulle en närmare analys av de rättspolitiska frågorna rent av leda till att ytterligare uppdelning visade sig befogad: mellan samboende medoch utan gemensamma barn (en skillnad som gjorts i åtskillig svensk lagstiftning), eventuellt också mellan fall där sedvanligt äktenskap är möjligt ien framtid och där detta inte får aktualitet — vid exempelvis homosexuellas eller nära släktingars samboende. I dessa sist angivna fall blir ju samlevnadsförhållandet det längst gående steget mot ekonomisk gemenskap; reglerna om makar kommer aldrig att kunna tillämpas. — Det kan för övrigt diskuteras, hur pass mycket vikt man egentligen skall lägga vid frågan, om ett sexuellt förhållande mellan de samboende består (eller är sannolikt), när man avgränsar tillämpningsområdet för olika regler om samlevnadssituationer: är det rimligt att detta skall få avgörande konsekvenser för parternas ekonomiska mellanhavanden? Ett skäl kunde vara att parterna därigenom får antas bli mera bundna till varandra; men är inte exempelvis samboende mellan två ogifta syskon över normal giftasålder minst lika stabilt och den ekonomiska gemenskapen väl så påtaglig som de flesta fall i grupp 2—4, kanske t. o. m. i grupp 1?
Så kan man fråga, och på detta sätt hitta angreppspunkter mot de allra flesta lösningsförslag på området. Situationerna är så varierande att det alltid går att finna fall där en förordad regel verkar otillfredsställande. Det står emellertid klart att vid lagstiftning man får göra en mera grov indelning av de olika samlevnadsfallen. Regleringen blir ändå alldeles tillräckligt krånglig, särskilt om man ger skilda bestämmelser för äktenskap (kanske, liksom vid giftermålsbalkens tillkomst, även för äktenskap av äldreoch nyare typ?) och andra samlevnadsförhållanden. Det lär knappast ens vara möjligt att genom lagregler hålla isär de fyra kategorier förf. nämnt. Vad man under alla omständigheter måste ta ställning till är, hur gränslinjen bör gå mellan de fall som regleras i familjerätten och dem som följer allmänna förmögenhetsrättsliga principer. Sannolikt får man inom civilrättens område på något sätt lösa i varje fall problemen om den ekonomiska uppgörelsen vid separation och vid ena partnerns död; förf. framhåller attdet är en utbredd önskan hos de samlevande paren att bl. a. få till stånd rättsregler som tar hänsyn till den ekonomiska gemenskapen mellan dem (s. 227). Kanske bör gränsen gå mellan grupp 1 och grupp 2; men det kan också finnas skäl att ge bestämmelser som avviker från förmögenhetsrättsliga regler rörande proväktenskapen i grupp 2, och dessa är i sin tur inte alltid lätta att skilja från de fall av mera tillfällig ekonomisk gemenskapsom hör under grupp 3.
Det är i varje fall tydligt, att om man håller isär de olika kategorier som Inger Margrete Pedersen ställt upp, chanserna ökar för en mera nyanserad och saklig diskussion på området bland både jurister och andra. Det blir
lättare att få ett grepp om den egentliga innebörden av ett reformförslag och vilka konsekvenser olika regler får i praktiken. Det finns också all anledning att hålla med förf. om att en varierande gränsdragning på olika rättsområden kan vara lämplig och att man härvid bör skilja mellan socialrättsliga och civilrättsliga regler. I själva verket blir ju olika hänsyn aktuella också inom civilrätten, allteftersom man tar sikte enbart på förhållandet mellan de samboende inbördes eller på förhållandet till tredje man, främst ena partens borgenärer. Ingenting hindrar att man låter ett samlevnadsförhållande få rättsverkan bara i den förra relationen, medan i den senare allmänna sakrättsliga principer blir tillämpliga. — Man har inte alltid hållit på denna skillnad mellan problemen; för Sveriges del kan hänvisas till hur 1973 års lag om ogifta sammanboendes gemensamma bostad, som är helt anpassad för relationen mellan de samboende inbördes, tillmätts betydelse också i förhållande till hyresvärden (se 12: 33, 5 st. JB). Det är tydligt att vad som kan vara en rimlig lösning i en konflikt mellan två samboende om hyresrätten inte behöver vara det i förhållande till värden. Det kan bl. a. finnas skäl att tolka uttrycket "synnerliga skäl" (1 § 1973 års lag) på olika sätt i dessa fall.3
En praktiskt viktig fråga, som förf. också går in på, är hur möjligheterna att skaffa fram bevisning om förhållandets karaktär bör inverka på de regler som uppställs. Att en samboende part i vissa situationer får skaffa fram utredning till sin egen fördel om att verkligen äktenskapsliknande samlevnad förekommit, får man acceptera. Däremot bör undvikas att myndigheterna på ena eller andra sättet får intresse av att styrka, att ett par levt samman under äktenskapsliknande förhållanden — t. ex. för att vederläggaen uppgift, att en person är ensamstående och skall ha sociala förmåner i enlighet härmed. Sådant kan lätt framstå som kränkande ingrepp i den enskildes privatliv. I Danmark har dessa s. k. "dyneløfterproblem" blivit mycket uppmärksammade. Inger Margrete Pedersen ser med viss sympati pådet enkla kriterium som används bl. a. i svensk socialrätt, att par som varitgifta eller har gemensamma barn skall likställas med äkta makar; hon framhåller dock att denna gränsdragning kan vara väl snäv. Därför synes hon föredraga kriterier av en annan typ, som också gör det möjligt att man undviker att gå närmare in på parets privatliv: man låter hushållsgemenskapen bli avgörande eller talar eventuellt om en persons "nærmeste".Bl. a. skulle detta i regel ge en okontroversiell och tillfredsställande lösning på homosexuella pars problem (s. 195 f, 230 ff). Men i så fall lär det vara svårt att undvika, att inte bara förf:s kategorier 1 och 2 utan även i många fall kategori 3 och kanske 4 kommer med bland dem som likställs med äktenskap, och det är nog inte alltid så lyckat. Förf. betonar också att lösningar av den förordade typen bör användas bara efter noggrant övervägande.
Inger Margrete Pedersen ägnar viss uppmärksamhet åt den oklara frågan, i vad mån bindande avtal kan träffas om parets ekonomiska förhållanden under samlevnaden eller efter dess upplösning. I stort sett är hennes uppfattning, att parterna visserligen kan i princip avtala med varandra som andra privatpersoner men likväl bl. a. inte kan träffa en giltig generell överenskommelse om att reglerna om makars förmögenhetsförhållanden
skall gälla, inte heller ett obetingat avtal om att i händelse av samlevnadens upphörande ena parten skall erlägga en penningprestation till den andra; dock skulle det vara möjligt att avtala om en fixerad löpande prestation eller en engångssumma som är välgrundad i parternas ekonomiska och personliga förhållanden (s. 108 f, 112 f). För Sveriges del undrar jag om ens de nu antydda inskränkningarna gäller, såvitt angår de civilrättsliga verkningarna mellan parterna. En annan sak är att parterna inte kan göra processuella eller offentligrättsliga specialregler om äktenskap tillämpliga genom sådana överenskommelser. Det fordras starka skäl för att man skall gå ifrån principen om full avtalsfrihet mellan ogifta, myndiga parter; och här kan man till stöd för undantag från denna princip bara åberopa mycket vaga, oskrivna grundsatser om att man inte kan binda sig genom avtal om högst personliga förhållanden, såvida inte äktenskapets form iakttas. Den närmaste parallellen är kanske att löfte om giftermål inte är rättsligen bindande, men detta är dock något helt annat än ett löfte om en rent ekonomisk uppgörelse i en framtid. Så länge lagstiftning saknas, är onekligen en avtalsreglering behövlig i många av dessa fall, och det vore knappast lämpligt att utan tungt vägande skäl frånkänna ett avtal, som parterna för sindel ansett bindande, rättsliga verkningar när det omsider görs gällande. Som sagt: varför måste det sexuella förhållande som antas föreligga helt förändra situationen — ingen påstår ju något motsvarande om avtal mellansamboende syskon, eller mellan samboende förälder och barn!
Man kan naturligtvis tänka sig att i varje fall anse sådana avtal ogiltiga, där en periodisk penningprestation närmast framstår som vederlag för en sexuell förbindelse, eller där en överenskommelse om ersättning vid separation synes utgöra ett sätt att hålla kvar den ersättningsskyldige i ett samliv mot hans vilja. För min del skulle jag emellertid vilja förorda en regel, att avtal om parternas inbördes ekonomiska relationer kan träffas fritt enligt allmänna avtalsrättsliga principer men att obilliga avtal kan jämkas enligt 36 § avtalslagen, varvid självfallet den personliga bakgrunden till avtalet måste få stor betydelse.4 Inte ens ett avtal som direkt går ut på att införa giftermålsbalkens förmögenhetsordning mellan parterna borde utan vidare vara ogiltigt, fast det naturligtvis inte går att åberopa mot tredje man.Vad finns det för skäl att anse just en uppgörelse efter giftermålsbalkens linjer vara så stötande, när parterna har frihet att träffa allehanda komplicerade bolagsavtal med bindande verkan?
Jag är emellertid medveten om att bl. a. erfarna advokater, med stor praktisk och teoretisk kunskap om familjerätten, anser överenskommelser av den typ jag här har talat om endast vara moraliskt bindande. Det är möjligt att de har rätt; men några övertygande argument för detta har jagännu inte sett framförda.
Också denna bekymmersamma avtalsrättsliga fråga får man väl hoppas att familjelagsakkunniga tar upp i sitt utredningsarbete. Tills samlevnadsfrågorna någon gång i framtiden fått sin lösning i lag, ger emellertid Inger Margrete Pedersens bok en utmärkt hjälp åt intresserade nordiska jurister, när de försöker få ett grepp om dessa invecklade rättsförhållanden.
Bertil Bengtsson
ANDERS BRUZELIUS, GUNNAR ENGSTRÖM & LARS-ÅKE STRÖM. SociallagarnaIX. Handikappåtgärder. Lund 1975. Håkan Ohlssons förlag. 288 s. Kr.70,00.
Boken innehåller den första mera utförliga redovisning som hittills utgivits beträffande reglerna om samhällets allmänna handikapphjälp vid sidan av socialförsäkringssystemet. Handikapphjälpen har utvecklats kraftigt från slutet av 1950-talet och framåt. Regelbildningen har varit svåröverskådlig och är så alltjämt. Föreskrifterna har ofta tagits in i författningar med annat huvudsakligt innehåll eller kommit till uttryck enbart genom anslag över statsbudgeten till verksamhet som har sitt lagstöd i socialhjälpslagen. Även om speciella författningar givits, har de enligt ordalagen kunnat gällai första hand statsbidragen till kommuner och inte hjälpen till de enskilda handikappade.
Innehållet i boken utgörs huvudsakligen av ordagrann redovisning av författningstexter. Texterna är sammanförda i avdelningar för skilda områden. I tre huvudavdelningar redovisas regler om organisation, om anordningar för handikappade samt om vissa fonder och stiftelser. I avdelningen om anordningar finns särskilda avsnitt med regler om arbete, förtidspension m. m., bostad, social service, hjälpmedel, resor, utbildning m. m.samt sjukvård. Under många rubriker finns det uppgifter om lagförarbeten och någon gång även kortare komentarer i övrigt. I en elva sidor lång inledning ges en översikt över handikapphjälpen.
Det svåröverskådliga området har fått en mycket värdefull genomgång. Oavsett vilka verk som i övrigt kan vara önskvärda i ämnet, behövs det en samling av lagtexterna. Med den uppläggning boken givits kan den sägas ge en i stort sett fullständig redovisning av det aktuella materialet, och den visar vilken betydelse handikapphjälpen har ur skilda synpunkter. Boken utgör en lämplig utgångspunkt för en mera omfattande kommentar till rättsutvecklingen på området, t. ex. genom en utvidgning av inledningen och kommentarerna under rubrikerna. Det skulle sålunda kunna ges mera upplysningar om utvecklingen av handikapphjälpen från ett system för nödtorftig hjälp åt "invalider" till det omfattande sociala hjälpsystem som byggts upp under de senaste 15—20 åren. Dessutom skulle innebörden av den hjälp som stöds på socialhjälpslagen kunna redovisas närmare, vare sig den har utgångspunkt i anslag över statsbudgeten eller ej.1
Det är enligt min mening inte bra att en så omfattande verksamhet som handikapphjälpen har så oklara författningsstöd som nu är fallet. Inte minst för den enskilde är det förenat med kanske oöverstigliga svårigheter att på egen hand taga reda på vilken rätt till hjälp som föreligger. Förklaringen till det orediga läget kan vara att man inte har ansett sig kunna skriva lämpliga författningar men också att handikapphjälpen kanske inte har betraktats som en "rätt" utan som hjälp från ett alltid välvilligt samhälle.
Olle Ekstedt