Uppdelning av civilprocessen i förberedelse och huvudförhandling — än en gång
Den som läst min uppsats i SvJT 1977 s. 383 samt hovrättslagmännen Hellners' och Larssons kritik härav på s. 639 och 647 undrar kanske om meningsmotsättningen oss emellan är av någon större praktisk betydelse. Att jag åter gripit till pennan motiveras av att jag menar detta vara fallet.
Hellners pläderar i sitt inlägg för att det skall stå rätten fritt att avgöra mål utan huvudförhandling. Bestämmelsen i RB 42: 20 st. 2 om s. k. liten huvudförhandling borde upphävas och dom kunna meddelas under förberedelsen även i tvistiga mål. Som stöd härför åberopas att de skäl, som tidigare anförts mot att ha det ordnat på detta sätt, numera "mist det mesta av sin bärkraft". Som sådana nämner Hellners "riskerna för minskad offentlighet i rättegången, återinförandet av uppskovsväsendet och — framförallt — försämring av lekmännens deltagande i rättskipningen".1
Själv anser jag att dessa skäl aldrig bort tillmätas någon betydelse för frågan om en uppdelning i förberedelse och huvudförhandling bör ske även t. ex. då det hålls endast ett sammanträde i målet. Den motivering, som jag framför i min artikel för en sådan uppdelning, är också en helt annan.2 Mitt viktigaste skäl är att det annars uppstår risk för att det upptas bevisning innan man har klart för sig vad som skall bevisas. Vidare pekar jag på risken för att domarens förlikningsinitiativ tas innan grunderna för parternas talan blivit klargjorda. Denna kritik utförs visserligen bara med hänsyn till vissa handlingsrutiner, som på sina håll kommit till användning vid handläggning av småmål. Men vad jag främst hade i tankarna var förslaget i departementspromemorian, att en dylik ordning skulle bli tillämplig även i mål angående större värden.
Då mina kritiker inte alls berört motiveringen för min ståndpunkt, har jag väl inte lyckats klargöra densamma. Härpå tyder den konsekvens Larsson drar av vissa statistiska uppgifter, som han ger i sitt inlägg.3 Enligt denna statistik skulle i 1 670 småmål, som avgjorts genom dom, "muntlig bevisning" ha förekommit bara i 396 fall. Larsson drar härav den slutsatsen att det i tre fjärdedelar av dessa mål "inte förekommit någon bevisupptagning", vilket i sin tur "tyder starkt på att en obligatorisk uppdelning i två stadier inte är motiverad". Även Hellners gör sig till tolk för en liknande tankegång. "Man skulle genom en ordning av den typ som har skisserats ipromemorian undgå att enbart av formella skäl hålla huvudförhandling ifall där en sådan inte tjänar något egentligt syfte, t. ex. när parterna intehar något att tillägga till det som redan har kommit fram i målet och någon mera vidlyftig bevisupptagning inte är aktuell."4
Här har det gått troll i ord. Skulle det i de flesta tvistiga småmålen "vara fråga allenast om rättstillämpningen", som det heter i RB 50: 21 st.
3? Så är det naturligtvis inte. För min del tror jag att förklaringen är den som jag antytt på s. 390 f i min uppsats. I de flesta småmål utgör partsförhör det enda tillgängliga bevismedlet samtidigt som många domare anser att man om möjligt bör undvika att höra parterna under sanningsförsäkran.I stället begagnar man sig av s. k. fritt partsförhör, dit man även hänför förhör som endast syftar till att klargöra parternas ståndpunkter. Att det ejbehövs någon "bevisupptagning" skulle alltså bero på att partsförhöret ibevisningssyfte inflikas i den materiella processledningen. Men då är risken uppenbar för att bevisupptagningen kommer att ske innan bevistemat blivit klarlagda, något som i sin tur kan leda till att sakfrågan i målet blir felbedömd. Som jag påpekar i min uppsats beror detta emellertid inte enbart på att skillnaden mellan förberedelse och huvudförhandling avskaffatsi småmålslagen. Skulden får denna lag dela med rättegångsbalken, där partsförhör utan sanningsförsäkran överhuvudtaget inte angivits vara något bevis, trots att domen mången gång grundas just på vad som framkommitvid ett sådant förhör. I praxis upptas ju inte heller dylika förhör på band, liksom den förhörde får sitta kvar bredvid sitt ombud och mera sällan utsätts för något formligt korsförhör. Att partsförhöret i bevisningssyfte är utformat som ett bevismedel endast då det sker under sanningsförsäkran, utgör enligt min mening en av de största bristerna i vår nuvarande civilrättsskipning.
Hellners gör gällande att vid tillämpning av RB 42: 20 st. 2 "huvudförhandlingen i en stor del av de mål som slutförts enligt detta lagrum är en formalitet" och att kravet på huvudförhandling "blivit en fiktion". Mot bakgrund av vad som framhållits i det föregående blir dessa påståenden begripliga. Han grundar sin uppfattning på en domstolspraxis, som han finner godtagbar, medan jag anser att så bör det inte gå till och att en ändamålsenlig handläggning förutsätter att denna uppdelas i tvenne stadier, varvid parternas talan först klarläggs i det ena och bevisningen sedan upptas i det andra.
Vad Hellners vill vinna med sitt förslag är naturligtvis att förfarandet i mindre mål inte blir onödigt tungrott och dyrbart. Men att man skiljer på materiell processledning och partsförhör i bevisningssyfte medför dock inte någon nämnvärd tidsutdräkt. Ja, annars kan resultatet bli så oredigt att förhöret måste tas om. Vidare behövs det ju inte någon sakframställning vid liten huvudförhandling. Och att parterna bereds tillfälle till argumentation, innan målet överlämnas till dom, utgör väl ändock ett nödvändigt element i all god rättskipning.
Emellertid kombinerar Hellners och Larsson tanken på tvistiga måls avgörande under muntlig förberedelse med att så bör kunna ske utan någon förhandling alls och sålunda enbart efter skriftväxling såsom fallet är i överrätterna. För mig är detta en helt annan fråga. Som Larsson påpekar förutsätter en handläggning enbart genom skriftväxling att "sakförhållandena är ostridiga". Som exempel på sådana fall nämner han tvister om storleken av underhållsbidrag. Av att man i hovrätten kan handlägga dylika frågor skriftligen tycks han dra den slutsatsen att så ofta borde vara fallet även i underrätten. Men i andra instans är målen dock långt bättre beredda än då de inkommer till underrätten. Där synes mig en förhandling mången gång kunna leda till ett berikande av processmaterialet. Vad som på handlingarna tett sig helt ostridigt gör det inte längre efter en förhandling. Rätten får en mer nyanserad bild inte bara av parternas ekonomi utan
även av deras livsförhållanden överhuvudtaget. Besvarandet av den nu berörda frågan skulle sålunda vara beroende av hur schablonmässigt domstolen får fastställa underhållsbidraget. Jag skall inte gå in härpå, då det kan tänkas att i framtiden denna arbetsuppgift främst skall ankomma på försäkringskassorna, vilkas bedömning säkerligen blir högst schablonmässig.
Emellertid tror även jag att det finns underrättsmål, vilka lämpligen kan avgöras enbart på grundval av skriftväxling. Men förmodligen är sådanamål sällsynt förekommande. Vanligare är det då — som jag påpekar i min artikel — att man efter en muntlig förberedelse kan ersätta huvudförhandlingen med en skriftväxling mellan parterna rörande den rättsfråga, som rätten skall bedöma.
Grundtanken i promemorian är emellertid att civilprocessen överhuvudtaget skall göras mer "flexibel" genom att rätten har att välja mellan att uppdela handläggningen i förberedelse och huvudförhandling och att grunda domen på vad som förekommit vid annan förhandling och på innehållet i parternas rättegångsskrifter. Jag undrar om man satt sig in i vad denna valfrihet får för praktiska konsekvenser? Vid författandet av stämningsansökningen vet inte käranden vilken handläggningsform rätten kommer att välja. Blir det den förstnämnda bör han undvika att utföra någonargumentation i sin stämningsansökan, medan motsatsen kan vara fallet om även innehållet i rättegångsskrifterna blir processmaterial. Och för rättenkan det i början av handläggningen vara svårt att avgöra, vilken handläggningsform som är den lämpligaste. Att senare ändra handläggningsform försvårar för parterna att utföra sin talan, enär andra processprinciper blir tilllämpliga i processen.
Min främsta invändning hänför sig emellertid till det förhållandet att en handläggning enligt RB är mer påfrestande för domare och advokater än en sådan, där allt som förekommit i målet är processmaterial. Den senare ordningen tillämpades ju före processreformen. Talan utfördes då i stor utsträckning genom rättegångsskrifter, som advokaterna kunde författa under håltimmar på sina kontor. Rättens sammanträden var föga maktpåliggande. Parterna växlade sina skrifter och rätten upptog den bevisning som erbjöds för tillfället. Först då målet överlämnats till dom behövde domaren ta del av rättegångsskrifter och upptecknade vittnesberättelser. Jämför härmed vad som krävs av advokater och domare, då dessa verkligen utför sina uppgifter enligt RB. Till en muntlig förberedelse måste advokaterna vara väl förberedda och behärska sitt material. Och domaren "skall verka för att parterna vid förberedelsen angiva allt de vilja åberopa", som det heter i RB 42: 8 st. 2. Under huvudförhandlingen måste den domare, som lett förberedelsen, kontrollera att inte något av processmaterialet från denna glömts bort. Advokaterna får vara beredda att improvisera sin argumentation efter vad bevisupptagningen givit vid handen, liksom domaren har attomgående bedöma bevisfrågorna på vad han hört och sett under huvudförhandlingen. Den som är bekväm av sig vet säkert vilken handläggningsform han föredrar, särskilt som man alltid kan hoppas på att parterna blir förlikta. Och bekväma är vi väl litet till mans. Få av oss jagar efter att ha det besvärligt. Vad jag befarar är att valfriheten kommer att leda till att en uppdelning av handläggningen i förberedelse och huvudförhandling blir sällsynt förekommande. Och blir så förhållandet, har vi fått en civilprocess, som är avsevärt sämre än den nuvarande.
Emellertid menar väl både Hellners och Larsson att jag har extrema synpunkter på civilprocessen och det är de nog inte ensamma om. Den senare framhåller: "Materiell processledning av så vittgående natur som Ekelöf åsyftar torde ofta kräva en uppdelning av processen. Enligt min mening bör behovet av en sådan processledning i mål där parterna biträds av advokater inte överdrivas."5 Larsson drar inga konsekvenser härav. Men han menar väl att det i sådana mål mera sällan bör bli fråga om någon nämnvärd aktivitet från domarens sida.
Visst kan det inträffa att då två erfarna och ambitiösa advokater förhandlat före processen, parternas talan är helt klarlagd, då stämningsansökningen inges. Och att i andra fall advokaterna så effektivt frågar ut varandra under första inställelsen, att domaren inte behöver göra något annat än att anteckna resultatet av diskussionen dem emellan. Men åtminstone har jag fått det intrycket att i regel blir inte allt klappat och klart på det sättet. Jag har hört domare klaga över att advokaterna är så illa förberdda. Men det kan finnas många anledningar härtill. Tidvis brukar en advokat vara hårt arbetsbelastad, han kanske inte har kunnat få klara besked av sin huvudman, och vidare kan rättsfrågan vålla svårigheter. Det är inte alltidså lätt att avgöra vilka omständigheter som har civilrättslig betydelse ochvad ens bevisning har för värde.
Lägg vidare märke till att en advokat inte skall tillvarata motpartens intresse. Antag att motparten i förbigående nämnt en omständighet, som denne enligt advokatens mening haft skäl att åberopa till grund för sin talan. Skulle advokaten i denna situation fråga motparten härom, svek han sin huvudmans intresse. Däremot är det enligt min mening domarens sak att begära ett klarläggande från motpartens sida. Gör han ej det, kan åberopandet komma under huvudförhandlingen, varvid dennas koncentration äventyras.
I min uppsats ifrågasätter jag om inte den berörda meningsmotsättningen också kan sammanhänga med att man har olika uppfattningar om vad som är civilrättskipningens huvudfunktion: konfliktlösning i det enskilda fallet eller allmän handlingsdirigering.6 Larsson framhåller härom i slutet av sitt inlägg: "Denna uppgift (d. v. s. den handlingsdirigerande) fullgörs huvudsakligen av den summariska betalningsprocessen. En modern rättsordning måste enligt min mening i hög grad vara ett instrument för konfliktlösning. Frågan berörs i direktiven för översyn av rättegångsförfarandet. Det sägs där bl. a. att man bör överväga en ordning som innebär att det vid varje domstol finns tillgång till personal som kan tjänstgöra som medlare."
Med anledning av detta uttalande skulle jag vilja fästa uppmärksamheten på hur ett sanktionssystem fungerar i praktiken. Antalet borgenärer som får full betalning genom utmätning är försvinnande litet. Från samhällets synpunkt är det också likgiltigt om just dessa borgenärer får betalt, då så många andra blir lottlösa på grund av gäldenärernas betalningsoförmåga. Däremot är risken för att bli utsatt för rättsligt tvång av stor betydelse för gäldenärers betalningsvillighet överhuvudtaget. Vår känsla av förpliktelse att göra rätt för oss skulle förr eller senare förflyktigas, om vi märkte att andra gäldenärer kunde underlåta att betala utan att detta ledde till nå
gon reaktion. Varje sanktionssystem medverkar på detta sätt indirekt till upprätthållande av sedvänjan inom den sociala grupp det är fråga om. Rättskipningen är en viktig förutsättning för att de politiska instanserna skall kunna utnyttja lagstiftningen som ett styrmedel.
Dessa förhållanden får viktiga konsekvenser även för handläggningen av tvistiga mål. Den handlingsdirigerande funktionen försvagas om man ordnar civilrättskipningen på ett sådant sätt att gäldenärer genom lögnaktiga invändningar kan uppnå nedsättning av sina fordringar. Härav drar jag i uppsatsen vissa konsekvenser om när domaren bör företa sina förlikningsinitiativ under processen.7 Vidare skulle jag vilja peka på hur förefintligheten av ett sanktionssystem påverkar möjligheten till uppgörelser i godo. I sitt eget intresse bör vardera parten undvika att hävda en ståndpunkt, som sannolikt skulle underkännas av en domstol, ty då avbryter motparten förhandlingarna och tar ut stämning. Chansen att vinna en rättegång påverkarparterna vid utformningen av deras bud, något som inte blott underlättarför dem att enas utan även medför att ingångna förlikningar i stor utsträckning inte avviker så mycket från det materiella rättsläget. Så fyller även förlikningarna sin plats i det rättsliga sanktionssystemet. Förhållandet mellan civilrättskipningens handlingsdirigerande och konfliktlösande funktioner är komplicerat.
Men säkert finns det de som menar att förmögenhetsrättsliga tvister bör lösas så snabbt som möjligt utan hänsyn tagen till vilket rättsläge som uppstår härigenom. En jämförelse med straffrättskipningen kan vara belysande i detta sammanhang. Den för närvarande så omdiskuterade "vårdideologin" kan sägas innebära att straffprocessens uppgift är att lösa den konflikt som uppstått genom att den tilltalade ägnar sig åt brottslig verksamhet. Att rätten beslutar om den påföljd, varigenom denne säkrast resocialiseras, utgör åtminstone ett försök att lösa konflikten. Menar man detta vara meningen med en straffprocess, kan denna jämföras med en läkarundersökning, vilken resulterar i en terapi som skall göra patienten frisk. Anhängarna av vårdideologin brukar inte heller ha mycket till övers för straffrättskipningens handlingsdirigerande funktion. Antingen tror de inte att rättskipningen har någon inverkan på folkmoralens inriktning och styrka eller också finner de det otillbörligt att straffsanktionen används för ett sådant syftemål.
Jag skall väl också säga åtminstone något om de tre övriga som yttrat sig i anledning av min artikel. Segerfors beklagar att kritiken av vår civilrättskipning främst inriktats på utformningen av själva processlagen. Om jag förstått honom rätt menar han det inte vara så stort fel härpå. Det skulle istället vara tillämpningen därav som är bristfällig. Det stämmer med min uppfattning. RB är den ojämförligt bästa bland de för närvarande gällandeprocesslagar, som jag känner till. Men med dess tillämpning måtte det ha blivit både si och så.
Segerfors menar att detta främst gäller förberedelsen, något som medfört en besvärande långrotning. Och han kritiserar mig för att jag i min artikel endast intresserat mig för en förbättrad handläggning under huvudförhandlingen. Jag skall i det följande söka i någon mån bota denna brist. Några dagar innan jag fick del av Segerfors' artikel hade jag på Domstolsverkets domarseminarium i Siljansnäs inlett en debatt om domarens formella pro-
cessledning under förberedelsen. Jag skall emellertid inte återge vad jag hade att säga härom, ty mina synpunkter överensstämde i mångt och mycket med vad Hilding, Malmström och Segerfors gör gällande i sina inlägg. Men låt mig med ett konkret exempel åskådliggöra några nya — eller åtminstone föga använda — rutiner, som man vid behov skulle kunna begagna sig av för att påskynda och förbilliga förberedelsen.
I en avtalstvist, som handläggs vid Stocholms tingsrätt, ligger det till på följande sätt. En importfirma i Göteborg hade vidare försålt en komplicerad maskin till ett företag med säte i Stockholm. Köparen hade yrkat ett avsevärt prisavdrag, enär maskinen visat sig ej ha vissa egenskaper som säljaren utlovat. Parterna hade förhandlat genom var sin advokat, men då förhandlingarna bröt samman, stämde göteborgsfirman på betalning av hela köpeskillingen.
I sin stämningsansökan berör käranden vissa förhållanden, som ej förutses i RB 42: 2. Denne anger också sin muntliga bevisning: göteborgsfirmans VD, som skött avtalsförhandlingarna, och en av dess ingenjörer. Vidare innehåller ansökningen en redogörelse för hur köparen under de tidigare förhandlingarna motiverat det yrkade prisavdraget samt vad säljaren haftatt invända häremot. Och i slutet av stämningsansökningen uttalar käranden vissa önskemål om hur målet skall handläggas. Firmans VD, som borde kallas till rättens förhandlingar, är en upptagen man och ofta utomlands. Käranden anhåller därför att antalet förhandlingar blir så litet som möjligt. Då parterna har ganska bra reda på varandras ståndpunkter, skulle det kanske räcka med att målet förbereds genom skriftväxling.
Då domaren mottagit stämningsansökningen studerar han denna så snart som möjligt. Därvid finner han att grunden för käromålet är oklart angiven i ett viktigt avseende. Det bifogade försäljningskontraktet är knappt avfattat, tydligen därför att detta hänför sig till ett anslutet tryckt standardavtal. Däremot innehåller stämningsansökningen en ganska utförlig redogörelse för vad som förekommit under de förhandlingar som föregått avtalsslutet. I stort sett måste denna berättelse endast avse att ge en bakgrund till tvistens uppkomst. Men ett yttrande, som svaranden skulle ha gjort, förefaller vara av betydelse för avtalets rättsföljder. Det är oklart, om käranden avsett att detta yttrande skulle utgöra ett moment i grunden för hans talan.
Domaren ringer då upp kärandeombudet och frågar vad som är meningen. Då han fått besked härom, tecknar han ned detta, läser upp detför advokaten och frågar denne om han kan protokollföra uppgiften och delge svaranden protokollet samtidigt med stämningsansökningen. Svaret blev ja.
Då svaromålet inkommit studerar domaren detta tillsammans med stämningsansökningen. Han finner därvid en del som fortfarande är oklart. Svarandens invändningar går utöver vad käranden anfört härom i stämningsansökningen. Svaranden har inte angivit i vilken utsträckning han erkänner eller förnekar vissa av käranden åberopade omständigheter. Vidare upptäcker domaren i båda skrifterna en del påståenden, som behöver närmare preciseras och konkretiseras. I svaromålet yrkas att stockholmsföretagets VD och hans närmaste man måtte höras i målet. Bevistemat för den senare är emellertid otydligt angivet.
Domaren finner att det som är oklart inte är mer omfattande än att det borde kunna redas ut genom en konferens per telefon (grupptelefon).
Han gör upp ett spörsmålsschema på de olika oklara punkterna. Detta delges parterna, som samtidigt tillfrågas om dessa anser en sådan konferens vara tillräcklig. Så visar sig vara fallet. Även de verkställande direktörerna kallas till konferensen.
Vid slutet av telefonkonferensen frågar domaren parterna om inte målet borde kunna slutbehandlas genom en muntlig förberedelse med därtill ansluten liten huvudförhandling, såvida härvid tre domare kommer att sitta i rätten. Parterna instämmer häri. Då denna förhandling avslutats, överlämnar parterna målet till rättens bedömning.
Vid rättens överläggning till dom uppstår emellertid en komplikation. Domaren A menar att även en annan klausul i standardkontraktet än den parterna diskuterat under huvudförhandlingen äger tillämpning i målet. Häremot invänder domaren B att denna klausul bara nämnts av käranden i förbigående och inte åberopats till grund för dennes talan. Domaren C säger sig däremot ha uppfattat saken så, att käranden åberopat även den nu ifrågavarande klausulen men att svaranden ej yttrat sig härom. Den domare, som lett förberedelsen, får då i uppdrag att per telefon ta kontakt med partsombuden. Härvid säger sig kärandeombudet ha avsett att åberopa klausulen och båda ombuden förklarar sig införstådda med att rätten prövar dennas tillämplighet i målet. Svarandeombudet förbehåller sig dock att skriftligen argumentera härom. Domaren ger honom en kort frist härför.
En förutsättning för att. man skall kunna förfara på detta sätt är att RB 42: 20 st. 2 fortfarande är gällande rätt. Sammanträdet inför tingsrätten får inte bestå enbart av en huvudförhandling, ty man måste först genom en fri diskussion kontrollera att det inte kvarstår några oklarheter rörande innehållet i partemas talan. Även detta utgör enligt min mening ett skäl för att det ovannämnda stadgandet inte bör upphävas. Tvärtom bör dess tillämpningsområde utvidgas. Domaren borde även mot ena partens vilja kunna utsätta ett tvistigt mål till liten huvudförhandling, medan han däremot borde vara bunden av parternas samstämmiga önskan att målet skullehandläggas på detta sätt. Av utrymmesskäl skall jag emellertid ej gå in på dessa frågor.
Nu kanske någon undrar hur jag kan veta att just de i mitt exempel använda rutinerna är praktiska och kommer att bidra till att förkorta förberedelsen. Ja, det kan jag naturligtvis inte säkert veta. Vi har erfarenhet av olägenheterna med den nuvarande ordningen men inte av hur de i exemplet antydda rutinerna skulle komma att verka. Men skulle man inte kunna experimentera med sådana nya rutiner, innan det företogs några ändringar i lagtexten? Detta är just vad som skett på sina håll utomlands.Västtyskland och Danmark erbjuder färska exempel härpå.
Tillämpningen av den tyska civilprocesslagen av 1877 har länge vållat bekymmer. Processen har karakteriserats som muntlig och omedelbar på papperet men som skriftlig och medelbar i verkligheten. Handläggningen har liknat den som förekom här i landet vid våra större rådhusrätter under ÄRB:s tid. Reglerna om förfarandet har visserligen reviderats upprepade gånger men utan att förhållandena blivit mycket bättre. Nu har man tagit ett radikalt grepp. Från den 1 juli 1977 är processen uppdelad i förberedelse och huvudförhandling. Förberedelsen kan ske endera genom skriftväxling eller genom förhandling. Det har sagts mig att svensk rätt skulle ha stått mönster härför. Då man endast ändrat vissa paragrafer i processlagen,
har det emellertid inte blivit fråga om en konsekvent tillämpning av de processprinciper som präglar RB.
Reformen föregicks av ett intensivt experimenterande med nya rutiner vid vissa civilmålsavdelningar. Mest bekant är det experiment som går under namnet "Stuttgarter-Modell". En tysk professor hade i en debattskrift utvecklat några idéer om hur en reformerad civilprocess borde vara beskaffad. En domare vid Landgericht i Stuttgart började handlägga sina mål i överensstämmelse med detta reformförslag, som avvek ganska betydligt från rådande praxis. Sedan började man experimentera även på andra håll. Det visade sig att de domstolar, som tillämpade Stuttgartmodellen, avgjorde målen snabbare än andra domstolar, liksom att fullföljdsfrekvensen blev lägre. Delvis kom densamma också att läggas till grund för den ovannämnda processreformen.
I Danmark tas som bekant de större civilmålen upp i landsretterne och de mindre i underretterne. Gränsen går vid ett värde på tvistemålet, som för närvarande är 30 000 danska kronor. Processen vid landsretterne erinrar om den svenska processen före processreformen medan den vid underretterne liknar vår småmålsprocess. Nu föreligger emellertid ett förslag tillenhetliga bestämmelser för landsretterne och underretterne, som väntas bli förelagt folketinget 1978. Enligt förslaget — som på det hela taget erinrar rätt mycket om RB — skulle handläggningen uppdelas i förberedelse och huvudförhandling.
Även i Danmark har det förekommit att man experimenterat med nya rutiner. I landsretterne, där målen handlagts genom skriftväxling samt en därpå följande muntlig "domsforhandling", har man börjat använda sig även av muntlig förberedelse. Och i underretterne, där handläggningen kunnat ske genom flera likvärdiga sammanträden, har det förekommit att det första av dessa organiserats som en förberedelse av ett följande, där bevisningen upptagits.
Då nu även vår civilprocess skall reformeras, kunde man väl tänka sig att något liknande skedde här i landet. Det hastar ju ej med denna reform. Sedan man experimenterat några år, kunde rättegångskommittén hämta in upplysningar om resultatet och utnyttja detta vid utformningen av sitt reformförslag. Någon vill kanske invända att det strider mot rättegångsbalken att handlägga ett civilmål så som skett t. ex. i mitt exempel. Men allt, som ej står i RB, är ju inte också förbjudet utan mycket härav är tillåtet. Även processuella bestämmelser måste kunna tillämpas analogt; annars kunde man ej författa en processlag som var både ändamålsenlig och av hanterligt omfång. Dessutom kan väl domstolarna tillåta sig några extra friheter, då en processreform står för dörren.
Per Olof Ekelöf