Laga och olaga tagande av luftfartyg
Av professor JACOB SUNDBERG
1. Gälla lagarna i ofärdstid ?
Den kroatiska kapningen den 15 september 1972 av SAS flygning nr 130 satte svensk kris i blixtbelysning. Då "måste regeringen handla oavsett vilka lagar som finns och vad det står i dom"; "vi satt på natten och fattade alla möjliga olagliga beslut för att rädda de människor som satt i flygplanet. Vi släppte ut fångar, vi bröt mot alla möjliga bestämmelser". Så beskrev senare justitieministern Lennart Geijer hur det varit.1 Men när han å färsk gärning tillfrågades av journalisterna vad som hänt när man släppte fångarna loss och om icke möjligen de därmed fått amnesti av regeringen, antecknade man följande:
"Justitieministern anser att det i sådana här situationer alltid blir hårklyverier och hänvisar till Falstaff Fakirs berättelse om skomakaren som gratulerade den hemvändande fältmarskalken till hans segrar men samtidigt säger att han tänker anmäla marskalken för djurplågeri eftersom han dödat och skadat motståndarnas kavallerihästar."2
Dr Geijer sökte något lättsamt för att få spänningen att släppa efter de ansträngande timmarna i förhandlingar om människoliv. Att tanken då gick till Falstaff Fakirs historia är icke utan signifikans. Att det stora fältslaget kan ses både som höjden av nationens självhävdelse och som en förkastlig kränkning av dess strafflagar är ett uttryck för straffrättens pluralism. Det var den som dr Geijer så antydde. Senare skulle samma pluralism drabba hårdare, när spansk domstol tog ställning till dr Geijers åtgärder ur synpunkten att lagarna gälla också i ofärdstid och att en svensk regering ej kan undgå att taga ansvar för vad den gjort allenast för att några våldsmän varit lösa.3
2. Flygkapningarna
Flygkapningar känner man sedan gammalt. Ett första fall rapporterades 1932. På 1950-talet inträffade tid efter annan att någon övermannade de väpnade säkerhetsvakterna på inrikesflyget på andra sidan järnridån och lyckades fly över densamma till en tillvaro i väst. Till de mer berömda hör kapningen av en Malev-maskin d. 13 juli 1956, som utlöste ett vilt slagsmål ombord, delvis i taket på maskinen när piloten flög denna upp och ned för att hjälpa säkerhetsvakten mot flyktingarna.1 På 1960-talet sökte sig en tilltagande ström av personer på liknande vis från Förenta Staterna till det dåmera kommunistiska Cuba. Där hamnade de i allmänhet i koncentrationsläger av olika slag, beroende på att kubanerna trodde det varfråga om amerikanska agenter. Något 80-tal har blivit kvar på Cuba, men av dessa torde åtskilliga önska återvända till Förenta Staterna liksom det tiotal som återvände frivilligt redan på ett tidigt stadium, vanligen via Canada, för att avtjäna straff i Staterna. Men den amerikanska reaktionen på kapningarna var en annan än kommunisternas. Man såg ingen egentlig politisk eller flygteknisk fara i vad som skedde utan mera en irritation och behandlade kapningarna därefter. Piloterna fingo order att lägga om kursen till Cuba när en beväpnad passagerare påkallade det ungefär som de skulle gjort det på grund av dåligt väder. Försäkringsbolagen funno ej ens skäl att höja riskpremierna trots de ganska frekventa inciden-
terna." Havana byggde upp en av regionens bästa flygtrafikledningar. Men så, hösten 1968, satte plötsligt en ny våg av flygkapningar in. Denna gång var det något annat. Flygkapningarna utvecklades från att ha varit en åtgärd för att fly till att bli en metod för att pressa ut politiska beslut. Därmed var det bäddat för utomordentligt besvärliga juridiska problem.
Bakom förändringen skymtar man 1966 års Tri-Continental Congress i Havana.3 Slutresultatet av denna stora kongress med kommunistledare från 83 nationer i Afrika, Asien och Amerika blev inrättandet av OSPAAL eller organisationen för solidaritet med folken i Afrika, Asien och Latinamerika. Dess exekutivsekretariat utgav tidskriften Tricontinental som sitt språkrör och i detta kan man följa den stora omprövningen av den revolutionära taktiken under 1960-talets sista år. Che Guevaras tänkta bonderevolution hade ömkligen misslyckats i Bolivia 1967: den tilltagande latinamerikanska urbaniseringen fick idén om koncentration till landsbygden att framstå som alltmer missanpassad. Omkring 1968 fattades i Havanadet stora beslutet att byta taktik och i stället satsa på stadsgerillan.4 En lovande början i Guatemala visade dess potential5 och i första häftet för 1970 av Tricontinental avtrycktes Marighellas "Mini Manual for the Urban Guerilla" i dess helhet. Gisslan och utpressning voro ett normalt inslag i stadsgerillaoperationerna: operationerna mot civilflyget voro blott en speciell tillämpning därav. På Cuba inrättades träningsläger för den marxistiska gerillan och skolor för flygkapare. Dessa skolor avsågos företrädesvis för Tricontinentals
klientel: algerier, andra afrikaner, asiater, latinamerikanare och nordamerikanare.6
Den valda taktiken har visat sig utomordentligt effektiv. En analys av 77 internationella incidenter med gisslan. infallande mellan aug. 1968 och juni 1975 visar följande procenttal för sannolik framgång: 90 % sannolikhet för att gripa gisslan 77 % sannolikhet för att alla patrullmedlemmar skola överleva och undgå straff 40 % sannolikhet för att alla eller några av kraven komma att uppfyllas om de gälla mer än fri lejd och utresa 36 % sannolikhet för att alla kraven uppfyllas, även när de ha sådan kvalificerad karaktär 86 % sannolikhet för att lyckas, om kraven endast gälla fri lejd och utresa 60 % sannolikhet för att i varje fall, skulle det misslyckas att få huvudkraven uppfyllda, alla eller nästan alla i patrullen skola komma undan, genom att gå under jorden, beviljas fri lejd eller kapitulera till en sympatiskt inställd regering
och nära 100 % sannolikhet för att det ordnas en väldig publicitet.
Sammanfattningsvis har taktiken sålunda visat sig vara nästan idiotsäker.7
Av särskild betydelse blev att den nya taktiken togs om hand och utvecklades inom den palestinska rörelsen. Denna, som tidigare inriktat sig på gerillaverksamhet inne i staten Israel, beslöt sig vid ungefär samma tid för att slå med gerillakrigföring mot Israels sjö och flygförbindelser. "Striking external targets, and specifically interdicting aviation and maritime routes, is not seen to be strikingat civilian targets as much as at purely military ones."8 För att kunna genomföra dessa operationer måste palestinierna emellertid rikta sig mot all lufttrafik på Israel och kunde ej begränsa sig till El Als. Patrullerna utbildades till en början på andra håll: Cuba har utpekats. I januari 1971 satte palestinierna upp ett eget träningsläger för bl. a. flygkapare i Baalbek, Libanon.9 Som höjdpunkt i den palestinska kampanjen kan bedömas operation Abu Talaat i september
1970, en magnifik gerillaoperation i vilken fyra stora trafikjättarkapades — från Pan American, Swiss air, TWA och BOAC — och fördes tre av dessa till den jordanska öknen med en sammanlagd gisslan om inemot 400 personer.10
Denna operation var framgångsrik. Nästan samtliga uppställda mål uppnåddes. Man vann global och total publicitet för den palestinska saken. De västeuropeiska länderna släppte alla palestinska fångar som gripits och/eller dömts till straff i samband med tidigare operationer. Men operationen var alltför framgångsrik. Den provocerade kung Hussein av Jordanien till en militär kraftinsats mot gerillarörelsen — ett krig som döpts till "Leila's Hijack War" efter Leila Khaled, den kvinnliga chefen för en av patrullerna, sedermera ledare för skolan i Baalbek. Hussein lyckades och motsidan hugfäste blodbadet med namnet "Svarta September". Också västerlänningarna som dåmera slappt börjat svälja de kommunistiska teserna om att arbetet för 'social' frigörelse "icke får mötas med militärt våld" (för att citera svenske utrikesministern Wickman i riksdagen d. 18 april 1972), reagerade nu. Man sammankallade en konferens i Haag med uppgift att utarbeta en konvention om hur man skulle bekämpa flygkapningarna. Konferensen fick ett nästan globalt deltagande, men Cuba uteblev. Till sist, över Algeriets och (Allende-) Chiles nedlagda röster, antogs den konvention av d. 16 december 1970, som utrikesdepartementets översättare givit namnet Konvention för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg.11 Med yttre mått mätt är detta en mycket framgångsrik konvention. Den har i dag trätt i kraft i inemot ett 60-tal olika länder, däribland de nordiska.
3. Laga och olaga flygkapningar
Haagkonventionens titel på engelska, som är ett av dess autentiska språk, är "Hague Convention for the Suppression of Unlawful Seizure of Aircraft". Den titeln återges illa i den officiella svenska översättningen.
Seizure är ett uttryck från sjökrigets folkrätt "Free of Capture and Seizure"-klausulen återgår på Napoleonkrigen och den engelska sjö-
fartens osäkra tillvaro i Östersjön, där de baltiska makterna när som helst kunde engagera sig mot England. För att skydda sig mot överraskande statliga ingrepp från dessa makter, vilka ingrepp ej kunde förutses när skeppen seglade ut, försågos Lloyd's sjöförsäkringspoliser med klausulen "free of capture and seizure in ports of discharge".1 Också Haagkonventionens autentiska franska text anknyter tillsamma miljö: den talar om "capture". Den svenska översättningen som talar om "besittningstagande" är därför fel. Seizure och capture är något mera speciellt än besittningstagande. Flygkaptenen som kommer ombord och tar planet i besittning utför ingen "seizure" av planet. I norsk översättning är det fråga om en "konvensjon om bekjempelse av ulovlig kapning av luftfartøyer".2 Därmed har man kommit mycket närmare originalets betydelse än de svenska kollegerna. I det följande kommer det att talas om 'kapning' eller 'tagande' av luftfartyg men icke om besittningstagande.
Unlawful i den engelska texten har översatts med "olaga". Olaga är ett ord med gammal hävd i svenskt rättsspråk, men här är det knappast adekvat. Norrmännen ha översatt "unlawful" med "ulovlig". Den riktigaste översättningen är emellertid "rättsstridig". I begreppet "unlawful" döljer sig hela rättsstridighetsläran.
Bruket av detta uttryck för rättsstridighet — "unlawful" — är icke något säreget för Haagkonventionen. Man påträffar samma uttryck i många konventioner som gälla straffrätt. I Montreal träffades d. 23 sept. 1971 en "Convention for the Suppression of Unlawful Acts against the Safety of Civil Aviation". Den svenska översättningen, som talar om konventionen för bekämpande av "brott mot den civila luftfarten", är närmast missvisande.3 Den norska, som talar om "ulovlige handlinger mot sikkerheten i sivil luftfart", är långt bättre.4 Tokiokonventionen d. 14 sept. 1963 om brott och vissa andra handlingar begångna ombord å luftfartyg ägnar 4 kap. åt fråganom "unlawful seizure of aircraft". Svensk och norsk översättning visar mönstret "olaga" resp. "ulovlig". Också i minikonventionen om sjöröveri eller piratdåd, som intogs i 1958 års Genèvekonvention omdet fria havet, återfinns i art. 15 en hänvisning till rättsstridighetsläran genom uttrycket "illegal acts of violence". Då varken Sverige eller Norge anslutit sig till konventionen, finns där ingen officiell översättning. Därmed ändras dock egentligen icke saken, eftersom
konventionen såsom. kodifierande får antas i huvudsak gälla för dessa länder ändå. Den finländska översättningen talar om "olagligt våld"4a. På Genèvekonferensen förekom ett kritiskt grekiskt inlägg ägnat rättsstridighetstemat, , men argumentet att det gällde blott en "technicality" gendrevs och rekvisitet hävdades i den slutliga texten.5 Mot bakgrunden av denna genomgång är det slående hur okänsliga de svenska översättarna och lagskrivarna varit för den problematik som döljer sig i uttrycket "unlawfulness".6 Det är också slående hur norrmännen på ett långt bättre sätt förmått bemästra problematiken. Att detta i hög grad beror på att svensk juridik drabbats av hägerströmianerna under det att norrmännen förskonats därifrån, tror jag mig kunna visa i nästa avsnitt.
4. Rättsstridighetsläran
Många människor föreställa sig rättssystemet som "a brooding omnipresence in the sky" som den amerikanske domaren Oliver Wendell Holmes en gång bitande framställde saken1 och förstå ordet rättsstridigt därefter.2 Men detta är en medeltida syn från en epok då man menade att lagen stod över samhället och dess makthavare och att rätten var primär i förhållande till staten.3 Så länge och så långt som man menade att rätten var något gemensamt för alla nationer kunde man också tro att det fanns en lära om rätt och orätt som var universellt tillämplig. Men den moderna straffrätten, som man möter i det verkliga livet, motsvarar icke denna uppfattning. Den är positivistisk. Varje nation har sin egen straffrätt, och vad som är 'rättsstridigt' kan icke utrönas genom universalistiska betraktelser utan allenast i förhållande till ett givet straffrättssystem.
Vad betyder då rättsstridigheten i ett visst straffrättssystem, t. ex. det norska?
"Ikke alle straffrihetsgrunnene er lovfestet", erinrar Andenæs. "Under krig kan ikke bare drap og legemsbeskadigelser, men også materielle ødeleggelser, tvang og andre ellers straffbare handlingervære rettferdig gjort som krigshandlinger." "Tallmessig sett hardisse legale drap i den vesteuropeiske kulturkrets i de siste århund
rer spilt en langt større rolle enn de kriminelle."4
Karakteristiskt för den norska lagskrivningstekniken i 1902 årsstraffelov var att man erinrade om dessa förhållanden just genom ett flitigt bruk av rekvisitet "rettsstridig". När man t. ex. utarbetade den under efterkrigstidens s. k. retsopgør så flitigt brukade § 86 omden som bär vapen mot Norge fanns rekvisitet från början icke med.5 Men norska justitsdepartementet upptäckte att om man icke inskrev "rettsstridig", skulle lagen också drabba utlänningar, vilket inte var meningen. Därför tillades ordet "rettsstridig". Men också i 24, 25 och 26 kapitlen m. fl. ser man de norska gärningsbeskrivningarna kvalificeras genom tillförandet av kravet på rättsstridighet.
Så har man inte gjort i Sverige. Rekvisitet "rättsstridig" brukas över huvud numera sällan: översättarna tyckas inte ens ha varit medvetna om termen. I sak är skillnaden dock ringa. I brottsbalken har intagits ett särskilt 24 kapitel om "allmänna grunder för brottslighetens uteslutande", men kapitlets regler äro inte uttömmande. Andenæs' träffande anmärkning, att européernas krig medfört att långtfler dödats rättsenligt än rättsstridigt, kommer t. ex. ingenstädes till uttryck. När straffansvar för dråp ifrågasattes för en svensk, som tagit värvning som soldat i amerikanska armén, för det han dödat i Vietnam, kunde JO blott hänvisa till att "krigsdeltagare, som i strid dödar en fiende, är enligt allmänna folkrättsliga regler i principicke straffbar därför."6 Domstolen antas också i brottsbalkskommentaren "ha möjlighet att frikänna i fall, som det inte rimligen kan ha varit meningen att straffbelägga".7 Det finns "underförstådda förbehåll" till straffbuden: ibland speglas de i förarbetena, ibland icke. Också hos oss finns det därför en rättsstridighetslära fast den sällan behandlas och ofta glöms bort.
Man frågar sig kanske vad som vållat att svenskt och norskt på detta vis så skilt sig åt. Där bakom skymta akademiska gräl. Bernhard Getz, som skrev 1902 års norska strafflag och försåg den med alla hänvisningar till rättsstridigheten, var också en av männenbakom den s. k. nordiska rättsstridighetsläran.8 Den sökte ett slagssyntes av straffrätt och skadeståndsrätt. Enligt läran uttryckte en handlings rättsstridighet en intressekränkning, och rättsstridigheten och därmed straffbarheten borde då avgöras genom intresseavvägning in casu. Alla straffbud — som Stjernberg ogillande framställde
saken — "skola anses försedda med klausulen 'förutsatt att ej handlingen tjänar till nytta för vissa andra intressen, som kunna anses viktigare'. Domstolarna skola sålunda äga en fullkomligt oinskränkt frihet att verkställa en intresseavvägning i detta hänseende."9 Läran ville finna gemensamma materiella kriterier för alla straffbaraoch skadeståndsgrundande handlingar och menade nog, trogen sin tids rättskällelära, att det var doktrinen som skulle utarbeta kriterierna.
I det tungfotade svenska överhetssamhället kände man andnöd inför en så frirättslig tendens.10 När sedan Lundstedt började tala om "hela rättsstridighetslärans metafysiska och sålunda ovetenskapliga karaktär"11 blev det inte så frestande att använda uttrycket 'rättsstridighet'. Agge kallar det "naturrättsligt belastat" och talar om"det betänkliga i denna den nordiska rättsstridighetslärans klart frirättsliga tendens".12 Som Jan Hellner påpekar har man "särskilt under senare år, koncentrerat sig på mera begränsade områden"13 vilket gjort det lätt att undvara den sammanfattande rättsstridighetsetiketten. Åtminstone sedan 1930-talet tycks i Sverige ingen ha velat tänka i dess termer, än mindre bruka uttrycket.
Denna vaga men ändock grundläggande rättsstridighetslära, i den form den nu fått i de olika länderna,14 skall sålunda ligga till grund för vad som är en "unlawful seizure of aircraft", en "ulovlig kapningav luftfartøy" som det heter på norska.
Gihl har med emfas utvecklat tesen att "varje rättssystem betrak-
tar endast sina egna regler som rättsregler . . . Varje rättssystem är exklusivt och i viss mening originärt".15 Med den utgångspunkten blir utlandets rättstillämpning allenast fakta. Arkebuseringen blir ett mord, fängelsestraff blir olaga frihetsberövande och polisförhör av tredje graden blir misshandel, våldförande, frihetskränkande otukt etc. Varje rörelse som engagerar sig för väpnad konflikt med en regeringsmakt någonstans begår onekligen handlingar som svara mot detta som kallas mord, dråp, misshandel, olaga frihetsberövande etc. i straffbuden. Allenast rättsstridighetsläran kan upplösa konflikten, kan privilegiera det i utlandet man gillar, och censurera det man ogillar. Ju mera aggressiv, militant, det egna landets inställning i utrikespolitiska ting, dess viktigare blir det att rättsstridighetsläran håller jämna steg.
Det finns sålunda, såsom framgått, folkrättsliga doktriner av innebörd att krigshandlingar principiellt icke anses rättsstridiga, ehuru de fullt ut formellt falla under rekvisiten i straffbuden. På senare år ha ansatser till en liknande privilegiering gjort sig gällande
beträffande s. k. "befrielserörelser". Jämlikt den tolkning av FN-stadgan, som efter hand kommit att dominera, skulle sådana rörelser åtnjuta ett slags monopol på väpnat våld. Det finns ett otal resolutioner av Förenta Nationernas general församling enligt vilka församlingen, som det heter i 1968 års variant, "vigorously supported the legitimacy of the struggle of the peoples and patriotic liberationmovements in southern Africa and in colonial territories".16 På FN:s femte straffrättskongress i Genève 1975 påyrkade församlingen att straffrättskipningen skulle stärkas mot terrorism, men däremot icke mot "acts of legitimate resistance against occupation".17 Den 20 december 1976 antog FN:s generalförsamling en resolution somför första gången direkt "supports the armed struggle of the Namibian people ... to achieve self-determination, freedom and national independence".18 Den totala upp-och-nedvändningen av den amerikanska utrikespolitiken kröner utvecklingen. En gång ingrepo amerikanarna i Vietnam för att hävda Syd-Vietnams gräns mot Nord-Vietnams gerillastyrkor, men sommaren 1977 stödde de den resolution i säkerhetsrådet som lovade "material assistance" till Moçambique för att möjliggöra för landet att driva detta slags gerillaoperationer mot Rhodesia ohindrade av rhodesiska väpnade motanfall.19
Till detta skall endast fogas att det i socialistlägret sedan gammalt finns åtskilliga välutbildade marxistiska rättsstridighetsläror, ofta inskrivna i grundlag,20 som göra lika eller bättre tjänst än de sentida västerländska omvändelserna.
En aggressiv utrikespolitik förutsätter existensen av sådana läror. Sveriges behov därav synes icke ha minskat med regimskiftet 1976.
Vad än innehållet i dessa rättsstridighetsläror må vara, lämnas de helt oberörda av Haagkonventionen. Genom reservationen "unlawful" i titeln lämnas det helt åt varje makts eget beprövande att bestämma vad som skall anses rättsstridigt och vad som skall anses rättsenligt.
Sammanfattningsvis kan då sägas, att Haagkonventionen redan genom sin titel ger anvisning om att den endast gäller rättsstridiga flygkapningar. I och med att detta är sagt, är det också sagt, att det
finns flygkapningar som icke äro rättsstridiga. Redan av den svenska officiella översättningen framgår att det finns laga besittningstagande av luftfartyg. Vid en första genomläsning förefaller detta kanske icke så sensationellt. Sensationellt blir det däremot när man återgår till de autentiska texterna och inser att de upplysa om förekomsten av "lawful seizures of aircraft" — laga flygkapningar.
I det följande skall genomgås ett antal utvalda fall, där rättsstridighetsfrågan aktualiseras, ibland direkt i processen, ibland vid senare eftertanke. Flera av dessa fall äro svenska, fler kanske än man skulle antaga i betraktande av att vi varit så pass förskonade från sådana operationer. Anledningen till den svenska predominansen är närmast kombinationen av den militanta svenska utrikespolitiken med den öppna svenska straffprocessen, som gjort resonemangen tillgängliga för observation. Andra länder ha säkert fört liknande politik med måhända mer blodiga resultat än den svenska, men processerna där ha icke på samma sätt varit tillgängliga för observation.
5. Kasuistik
a) Den avsatte 'diktatorn' — Moishe Tschombe
I detta fall aktualiseras frågan huruvida en för mord efterlyst person kan 'gripas' i ett flygplan för att bringas till lagföring.
Bakgrunden är kapningen av Tschombes flygtaxi den 30 juni 1967.
Offer för kapningen var Moishe Tschombe, tidigare premiärminister i den kortlivade utbrytarstaten Katanga och senare — med sensationell flexibilitet — premiärminister i den segrande Kongostaten, som numera kallas Zaïre. När han till sist störtats från makten, dömdes han till döden av en kongolesisk domstol den 13 mars 1967 till följd av ett åtal gällande bl. a. mord och stöld. Flygkapningen utfördes i spanskt luftrum genom att Francis Bodenan, en av medpassagerarna i flygtaxin i fråga tillhörande det engelska bolaget Air Hanson och flugen av samma företag, tvingade piloten under revolverhot att lägga om kursen till Alger. I senare algerisk utlämningsprocess godtog den algeriska högsta domstolen att Tchombe hade dömts i sin frånvaro för mord och stöld.1 Enligt många rättssystem, t. ex. lagen i New York,2 skulle den brottslighet för vilken den detro
niserade 'diktatorn' dömts, ha tillåtit envar att gripa honom: i Amerika kallas förhållandet "citizen's arrest".3 I Sverige kan envar gripa den som är "efterlyst för brott" (RB 24: 7, 2 st.). Någon utlämning blev emellertid ej av utan Tschombe dog i algeriskt fängelse, under det att Bodenan, oskadd, småningom kom tillbaka till Europa. I december 1969 påträffades han i Schweiz. Schweizarna anhöllo honom och Spanien begärde att han skulle utlämnas dit, då kapningen ägt rum i spanskt luftrum. Saken kom före vid den schweiziska federala domstolen i Lausanne. Den 23 augusti 1973 beviljade domstolen utlämningen under anförande att man därmed menade sig bidraga till den internationella kampen mot flygkaperiet. Oavsett huru därmed må ha förhållit sig, kunde utlämningen aldrig genomföras, eftersom Bodenan, som frigivits mot borgen, försvunnit underrättegången.
b) Flamourides, som flydde under tortyr
I detta fall aktualiseras frågan om utländsk rättstillämpning — sådan den nu var — på straffrättens område kunde skapa "nöd" av sådant slag som avses i svenska brottsbalken 24 kap. 4 §.
Bakgrunden till fallet var den svenska konfrontationspolitiken mot Grekland.
Den 20 september 1967 sände svenska utrikesministern en anmälan till den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna att den grekiska regeringen genom ett antal legislativa och administrativa åtgärder kränkt vissa artiklar i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Genom beslut den 24 januari 1968 förklarade sig kommissionen beredd att upptaga ansökningen till prövning. Den 5 november 1969 antog kommissionen en rapport enligt vilken "kommissionen funnit det utrett utom tvivel att tortyr och misshandel stridande mot artikel 3 hade förekommit i ett antal fall." Rapporten överlämnades till ministerkommittén, som i en resolutionden 15 april 1970 instämde i kommissionens mening och resolverade att den grekiska regeringen kränkt artikel 3 i konventionen.4
Giorgios Flamourides var en ung byggnadsarbetare i Grekland, som så aktivt ogillat den härskande s. k. 'juntan' att han blev före-
mål för den grekiska säkerhetspolisens uppmärksamhet. Han dömdes och avtjänade fängelsestraff. Väl frigiven anslöt han sig emellertid till en underjordisk kommunistisk organisation känd som den patriotiska fronten (PAM). Senare, den 28 december 1969, fastnade han och en kamrat i en polisfälfa. Flamourides lyckades fly menkamraten greps. Flamourides gömde sig, men med kännedom om den grekiska polisens metoder bedömde han det som en tidsfråga innan kamraten skulle förråda hans gömställe. Han visste också att denna gång skulle han själv, som redan förut dömts för otillåten politisk verksamhet och som nu också var medlem av det förbjudna PAM och följaktligen i stånd att förråda dess medlemmar, säkerligen drabbas av svår tortyr, en lång fängelsedom och kanske döden, om han greps. Han beslöt att fly genom att kapa ett flygplan. Sedan han kapat ett grekiskt inrikesplan och förmått piloten under revolverhot att lägga om kursen till Cairo, utan att någon kom till skada, plockades Flamourides så småningom upp av den svenska utrikestjänsten och togs till Sverige. Men i Sverige ställdes han under åtalför flygkapningen.
Flamourides invände inför domstolarna att han "om han bleve gripen för ett av honom tidigare begånget mindre brott av politisk natur, riskerade att utsättas för tortyr avsedd att förmå honom attuppge namn på motståndare till den i Grekland rådande regimen". Flamourides gjorde därför gällande att han handlat i nöd och åberopade BrB 24: 4 vari stadgas: "den som . . . för att avvärja fara för liv eller hälsa . . . handlar i nöd, skall ock vara fri från ansvar, om gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig." Enligt 5 § samma kapitel gäller att, om den tilltalade gjort större våld eller svårare skada än i varje fall är medgivet, "skall han likväl ej dömas till ansvar, såframt omständigheterna voro sådana att han svårligen kunde besinna sig". Om gärningen det oaktat befinnes brottslig,"må dömas till lindrigare straff än för brottet eljest är stadgat".
Olyckligtvis sköttes försvaret av Flamourides på ett ganska otillfredsställande vis. I rådhusrätten fanns ministerkommitténs resolution av den 15 april 1970 över huvud icke tillgänglig. Verkan av resolutionen diskuterades först i hovrätten. Domstolarna erkände att Flamourides "handlat i nöd"; frågan var närmast i vilken omfattning detta kunde rättfärdiga den fara i vilken han försatt andra genom flygkapningen. Enligt domstolarnas bedömning hade "omständigheterna . . . likväl ej varit sådana, att ansvarsfrihet för Flamourides kan inträda". Enligt lagman Graffmans särskilda meningi hovrätten, som är mera nyanserat skriven, förelåg icke sådant fall
att 4 och 5 §§ i 24 kap. kunde vinna tillämpning i målet "men omständigheterna däri får med hänsyn till den motivering som förelegat för Flamourides' flykt från Grekland anses vara för Flamourides i viss mån mildrande". Flamourides dömdes till fängelse i ett år tio månader.
c) Tsironis — en politiker bland sympatisörer
I detta fall aktualiseras frågan om underförstådda förbehåll till straffbuden.
Också i detta fall var bakgrunden den svenska konfrontationspolitiken mot Grekland.
Det var den grekiska statskuppen den 21 april 1967, som så upphetsade ledande socialistiska kretsar i Sverige att man utlöste en våg av konfrontationer. Från Sverige sökte man främja uppkomstenav en grekisk motståndsrörelse, delvis ledd av den detroniserade grekiske politikern, professor Andreas Papandreou. Under våren 1968 beslöt det svenska socialdemokratiska partiet att stödja den s. k. pan-hellenska befrielserörelsen (PAK). Beslutet offentliggjordes av den svenske premiärministern, dr Tage Erlander, som uppgav att han talade i egenskap av ordförande i socialdemokratiska partiet. Papandreou inbjöds att leda sin kamp mot den grekiska regimen från Sverige. Han samverkade med Brillakis, ledaren för ena grekiska kommunistpartiet, om attentatsverksamhet i Grekland. Under nästan ett år vistades Papandreou som gästprofessor vid Stockholms universitet. Till sist reste han till Canada.
I en utveckling parallell härtill beslöt svenska regeringen att överge sina tidigare krav att flyktingar som fått asyl i Sverige skulle avhålla sig från politisk verksamhet i landet. I stället hävdades detatt utlänningar skulle äga samma frihet som svenskarna att syssla med politik. Eftersom utlänningarna icke fingo deltaga i svenska val, kunde den valda formeln endast främja sådan politisk verksamhet som Papandreou sysslade med.
Vassilios Tsironis var en liten grekisk politiker. Utbildad som sjukvårdare i grekiska armén hade han verkat i de grekiska fånglägren efter inbördeskriget. Under intryck av sina upplevelser där hade han försökt, med modest framgång, att skapa ett samhällskritiskt programmerat politiskt parti. Detta i förening med hans mindre fridsamma sätt hade åsatt honom stämpeln bråkmakare och han fick tid efter annan besöka de grekiska fängelserna som fånge. Till sist, sommaren 1969, beslöt han sig för att fly ur landet med sin familj genom att kapa ett inrikesplan. Den 16 augusti 1969 kapade han och hans familj "i frihetens och mänsklighetens namn" ett
Olympic-plan över Korinthbukten och tvingade det till Albanien. Med kännedom om det svenska engagemanget i den grekiska politiken och de svenska relationerna med professor Papandreou for han till Sverige med sin familj.
I Sverige mottogs han som en hjälte och det befanns självklart att han skulle beredas villkor liknande dem som givits Papandreou, som vid denna tid farit till Canada. Dr Tsironis fick ett generöst apanage och efter någon tid inkvarterades han och hans familj på Hotel Carlton i Stockholm.
I juridiska kretsar skapade dr Tsironis' ankomst problem. En utrikespolitik som främjar våldsdåd utrikes, vilka formellt strida mot svenska straffbud, kan föras av den svenska regeringen jämlikt teorin att de svenska straffbuden äro underkastade "underförstådda förbehåll". Som det sägs i brottsbalkskommentaren: domstolarna ha"möjlighet att frikänna i fall, som det inte rimligen kan ha varit meningen att straffbelägga". Genom denna öppning kunde Papandreou-linjen i svensk utrikespolitik styra vår namnlösa rättsstridighetslära. Men om Papandreou från Sverige kunde lagligen organisera attentatsverksamhet i Grekland, då måste förvisso dr Tsironis, vår mini-Papandreou, kunna med lika laglighet säkra sin flyktur Grekland genom att kapa ett flygplan utan att skada någon människa ombord.
Å andra sidan, just vid denna tid höll vår konfrontationspolitik på att svikta under intryck av vad som hände i New York. När dr Tsironis anlände till Sverige hösten 1969, höll generalförsamlingeni Förenta Nationerna redan på med att utarbeta och utfärda resolutioner mot flygkaparna med krav att de skulle åtalas och utlämnas. I Sverige, som traditionellt var så känsligt för FN:s angrepp på misshagliga regimer, var det svårt att ignorera sådana signaler. Den första debatten i saken i generalförsamlingen ägde rum någon månad efter dr Tsironis' ankomst, och plötsligt inleddes förundersökningmot dr Tsironis. Innan hans mål slutligt avdömts, hade situationen försämrats så avsevärt som följd av Operation Abu Talaat att t. o. m.säkerhetsrådet uttalat sig i saken.5 De "underförstådda förbehållen" som verkat så väl till förmån för Papandreou hade ingen verkan alls, när mini-Papandreou dömdes den 7 juli 1971 för flygkapningen tillfängelse 3 år och 6 månader.
d) Hashim och den nationella befrielserörelsen
I detta fall aktualiseras frågan i vad mån de nya lärorna om "befrielserörelser" kunna upphäva rättsstridigheten.
Bakgrunden till fallet var motsättningen mellan Pakistan och Indien rörande Kashmir, den del av den tänkta staten Pakistan som speglas i stavelsen KI i namnet, men som ockuperades av Indien vid delningen 1947. 1971 föranledde kampen om Kashmir en kapningsom till sist, på frågor om jurisdiktion, blev en process mellan Indien och Pakistan inför den internationella domstolen i Haag.6
Den 30 januari 1971 kapades en Fokker Friendship, döpt till "Ganga", på väg från Strinagar till Jammu i Indien, under revolverhot och tvingades att landa i Lahore i Pakistan. De två kaparna, Hashim och Ashraf, gjorde gällande att de tillhörde den kashmirska befrielserörelsen och de fingo asyl i Pakistan. Den 2 februari 1971 lyckades de därutöver spränga flygplanet i luften när det stod på flygfältet i Lahore.
Efter hand inleddes en brottmålsprocess mot kaparna, och det fördes talan om ansvar för bl. a. stämpling och statsfientlig verksamhet. Vidare åtalades vissa officerare inom befrielserörelsen. En särskild domstol sattes upp för att döma målet. Dom föll den 17 maj 1973. Enligt denna befanns Hashim övertygad om att ha varit en agent för Indien som hade begått brotten jämlikt instruktioner från underrättelseofficerare i Delhi. Han utförde detta uppdrag, förklarade domstolen, såsom en agent för den indiska underrättelsetjänsten och icke såsom medlem av befrielserörelsen. Under det att Hashim fick en sträng dom jämlikt den pakistanska strafflagen och sekretesslagen, fann domstolen att Ashraf hade samverkat med Hashim utan att den senare förklarat stämplingen för honom. Vid sådant förhållande erhöllo Ashraf och befrielsefrontens officerare, som åtalats för att hasänt vapen och ammunition till det av Indien ockuperade Kashmir, allenast lindriga straff.
I detta fall var det uppenbart att den särskilda domstolen undvikit de känsligare rättsstridighetsfrågorna och föredragit att lita till det mera artificiella temat av agent provocateur.
6. Avslutande anmärkningar
Här har av utrymmesskäl endast redovisats ett ringa antal fall. I alla dessa blevo de tilltalade fällda. Om de borde ha blivit det kan kanske diskuteras.1 I vart fall finns det också fall där de blivit frikända. På detta tidsavstånd kan rättsstridighetsfrågan synas nog så framträdande, men i själva processen aktualiserades den icke alltid. Det kan ha berott på dåliga försvarare, men det kan också ha varit
så att rådande masshysteri découragerat från invändningen. Hur atmosfären varit förstår man bäst när man ser vad slags publicitet den eccentriske dr Tsironis erhöll i Sverige. Ehuru svenska massmedia eljest haft ett utomordentligt skarpt öga för rättsstridighetsfrågor på andra sidan Atlanten eller vid jordens andra ända, har jag icke i något enda svenskt pressorgan noterat tanken att Tsironis själv i sin välpublicerade rättegång aktualiserat ett svenskt rättsstridighetsproblem.2 Sverige är ett land för en tanke i taget, har det sagts.
Rättsstridighetsproblemet kan emellertid icke tänkas bort. Det är med oss och det förblir med oss. Därför bli de stora traktaterna på den internationella straffrättens område ofta något av illusionsnummer. Så länge de åtaganden som göras i traktaterna äro underkastade förbehåll för rättsstridighetsläran, så måste de vara haltande. Det är emellertid tveksamt om det ens är möjligt att ingå sådana traktater utan detta förbehåll. Det skulle förutsätta att man kunde ena sig mellan staterna om att undertrycka, eller åtminstone att ens rätta innehållet i rättsstridighetsläran, och därefter traktatfästa den. Men vad man icke förmått göra i lag, förmår man förvisso ej heller göra i traktat. Och är det något som de temperamentsfulla inläggen i FN-palatset och de svenska subsidierna till världens olika "befrielserörelser" visa, så är det att här i landet är man på intet sätt beredd att underkasta sig någon internationell censur av vår rättsstridighetslära.