264 Kurt HolmgrenRättsutvecklingen och de juridiska yrkesrollerna. Föredrag och diskussioner vid juridiska fakultetens vid Uppsala universitetsymposium 2—4 februari 1977. Sthlm 1977. Distrib. Almqvist & Wiksell International. 168 s. Kr. 60,00.

 

Till de nyttiga och intressanta publikationer, vartill juridiska fakulteten i Uppsala ambitiöst samlat sig vid 500-årsjubileet, fogar sig en bok i ovan angivna ämne, grundad på överläggningarna vid ett av fakultetens symposier under året. Att man gripit sig an med de juridiska yrkesrollerna, alltså närmast ett sociologiskt ämne, är lika okonventionellt som glädjande — det finns anm. veterligt inte många ställen, där man kan få läsa en fri, ej-fackföreningsbunden diskussion av sådana frågor. Och en diskussion behövs —det har hänt mycket nytt även inom juristyrket under de senaste decennierna, och de unga, som nu skall välja yrke, kan verkligen ha rätt att få en översiktlig orientering.
    En första tredjedel av boken, som förtjänstfullt redigerats av prof. Anders Agell, rubriceras "Rättsutvecklingen" och återger ett anförande av prof. Strömholm om "Lagstiftningen förr och nu" samt redogörelser av ett justitieråd (T. Nordström) och ett regeringsråd (M. Sjöberg) om HD:s resp. Regeringsrättens rättsskapande verksamhet förr och nu, vidare artiklar om organisationernas roll för rättsbildning på arbetsmarknaden (prof. T. Sigeman) resp. hyresmarknaden (doc. C. Hemström), slutligen ett föredrag av landshövding Edenman om "Juridik och politik inom förvaltningen".
    Det finns mycket att säga om dessa var för sig korta men innehållsrika och väsentliga inlägg. Värda att dryfta är särskilt Strömholms synpunkter på lagstiftningen. Han driver tesen om lagstiftningsarbetets politisering; de exempel han anför härpå från den förra regeringens sista tid är onekligen talande, men icke desto mindre skulle jag våga invändningen, att det helt övervägande flertalet lagutredningar (liksom andra utredningar) är sakligt präglade — helt enkelt därför att det mesta rör partipolitiskt ointressanta (men ändå i allmänhet viktiga) ting. Strömholm är vidare skeptisk mot det tilltagande bruket med informella arbetsgrupper inom departementen — istället för ordentliga kommittéer med offentliggjorda direktiv. Fog för en sådan skepsis kan måhända finnas, men man får inte glömma, att ordningen med dessa arbetsgrupper i flertalet fall är betingad av det legitima önskemålet att raskt få se resultat. Kommittén är en — jag höll på att säga —till sin natur långsam arbetsform; bevis för riktigheten av detta påstående kan man få genom en titt i 1977 års kommittéberättelse, som t. ex. ger vid handen att drygt en femtedel av justitiedepartementets 57 kommittéer varit verksamma mer än fem år! I kommunikationsdepartementet (för att taga ett mera tekniskt-ekonomiskt departement) var enligt samma källaläget ungefär detsamma (sju mer än fem år gamla kommittéer — av totalt 27 — vid liv ännu i början av 1977!). Det är besynnerligt att ej någon avdessa invändningar kom till uttryck vid diskussionen efter föredraget, härsom eljest kortfattat återgiven i boken.
    I samband med Nordströms och Sjöbergs föredrag om eljest svårgripbara rättsliga sakförhållanden — mer resp. mindre frekventa målkategorier, referat, praxis, åtlydnad av prejudikat etc. — kom man in på ett missförhållande, som alltför många i yrket är underligt okänsliga för, nämligen de

 

Anm. av Rättsutvecklingen och yrkesrollerna 265dryga dröjsmålen innan man får (slutligt) besked. Prof. Ekelöf framförde här idén om ett moderniserat lagförklaringsinstitut, varigenom man utan flera års väntan skulle kunna få aktuella viktiga spörsmål auktoritativt besvarade. Här hade det varit anledning påpeka existensen av förhandsbesked i skattefrågor, väl utvecklat framför allt under f. d. generaldirektören R. Dahlgrens ledning i riksskattenämnden; tack vare detta institut kan man på skatteområdet redan nu få sådana snabba besked.
    Juridik och politik inom förvaltningen är ett ämne som under senare årvunnit ökad aktualitet — framför allt genom kritik av politiska skribenter som Gunnar Fredriksson i Aftonbladet men också genom inlägg av mera opolitiska statsvetare som prof. Ruin i Stockholm och universitetslektorn Ulf Christoffersson i Göteborg med kolleger. Deras tes har varit — med något skiftande uppläggning — att det politiska reformarbetet lidit av attså många jurister och andra ämbetsmän haft en grått borgerlig, föga reformvänlig grundinställning. Det utmärkande för nästan alla dessa kritiker har varit att de saknat praktisk förvaltningserfarenhet — i varje fall bekantskap med arbetet i departementen — och därför frestas överdriva detpolitiska inslaget i kanslihusarbetet. Det är då av intresse att ta del av vad landshövding Edenman, f. d. politiker och statsråd, uttalar om dessa ting.
    Edenman markerar lyckligtvis en viss skepsis mot kraven på långtgående politisering. Han skulle ha blivit än mer skeptisk om han tagit del av två värdefulla inlägg av ett par finländska vetenskapare av olika färg, f. utrikesministern prof. Veli Merikoski (i "The politicization of public administration", Helsingfors 1969) och prof. Tore Modéen (i Finsk tidskrift 1976 s.513 ff), vilka båda verkligen på nära håll fått se vart en politisering av förvaltningen leder. Edenman påpekar vidare, att det sista maktskiftet föranlett att ovanligt "många uteslutande politiskt meriterade personer tagit plats i Kanslihuset". Det är nog rätt men förklaras av en naturlig önskan hos ovana borgerliga statsråd att se några klart likasinnade omkring sig i den nya miljön. Hur det nu är med politiseringen kan ämbetsjuristerna ändå trösta sig med att de fortfarande, i allmänhet utan hjälp av opportunpolitisk omvändelse, har en ganska stark ställning på ledande poster i verk, länsstyrelser och departement; detta beror väl delvis på en traditionell utnämningspolitik men också på att många av dem visat sig äga en allmän rörlighet, som gjort dem till användbara generalister även på hög nivå. 1977 års statskalender upplyser t. ex. att på nivån närmast under statsråden (statssekreterare, expeditionschefer, rättschefer, departementsråd — alltså ovanför kansliråd, byråchef) drygt 50 % alltjämt är jurister (och ungefär hälften av juristerna domstolsfolk — med föregående tjänst i hovrätt eller kammarrätt). Vad beträffar domarståndet har, sedan borgmästarvalen för några decennier sedan avskaffades, endast ringa tillstymmelser till politisk rekrytering och politiska belöningar kunnat konstateras.
    En dryg tredjedel av boken ägnas det, vartill bokens titel närmast leder tanken, nämligen en framställning av olika juridiska yrkesroller. Det är fyra sådana som man tagit upp — underrättsdomaren, advokaten, bolagsjuristen och organisationsjuristen. Om underrättsdomaren skriver förtjänstfullt lagmannen G.-G. Grotander. Framställningarna om bolagsjuristen (Bo Legelius) och organisationsjuristen (Styrbjörn von Feilitzen) är värda uppmärksamhet redan därför, att det här rör sig om nya arbetsområden för juristen, i huvudsak tillkomna under de sista femtio—åttio åren. von Feilit-

 

266 Kurt Holmgrenzen skriver närmast om det rent juridiska arbetet inom organisationerna, men det finns anledning påpeka, att rader av viktiga chefsposter på detta fält — utan starkare juridikinslag i tjänsten — kommit att besättas med jurister. Uppmuntrande för de våra är sålunda, att fyra så centrala organisationer som Svenska arbetsgivarföreningen, Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Sveriges grossistförbund samtliga har jurister på högsta chefsposten. Mindre glädjande är däremot ett konstaterande efter Legelius' föredrag att inslaget av jurister på ledande befattningar inom företagen minskat till förmån för ekonomer och tekniker.
    Efter framställningen om advokatens yrkesroll (adv. Göran Luterkort) pekade bankjuristernas ordförande bankdirektör N. E. Svensson på ett förhållande, som är ägnat att väcka undran, nämligen att de fria juristerna i så ringa mån förmått ta hand om upplysning och konsultationsbehov på det skattejuridiska fältet. Anm. kan från arbetet i regeringsrätten upplysa, att det är rätt sällan som man i ett skattemål ser att målet på den enskilda sidan skötts av advokater eller andra jurister — i fyra fall av fem förefallerdet att vara aukt. revisorer eller vanliga bokförare som för missnöjda deklaranters talan. Det skall gärna medgivas, att det måste vara svårt att följa med den ständigt växande och växlande skatterätten plus bokföringspraxis, men anmärkningsvärt är det ändå i hur hög grad juristerna i ett extremt högskattesamhälle fått uppge ett viktigt arbetsområde till ekonomer och qvasiekonomer.
    Det är klart att tids- och utrymmesbrist sätter gränser för vad man kan ta upp på ett symposium som det i Uppsala, men ej desto mindre måste man beklaga, att arrangörerna lämnat därhän två juridiska yrkesroller som ändå är centrala, en sedan gammalt — verks- och ämbetsjuristen — och en nyare, förvaltningsdomaren.
    Vad beträffar den vanliga ämbetsjuristen — byråchefer, byråsekreterare, länsstyrelsejurister etc. — har naturligtvis under de sista decennierna juristerna relativt sett mycket starkt trängts tillbaka av ekonomer, statsvetare och socionomer m. fl., men ändå visar en lättillgänglig statistik, att här alltjämt finns en viktig juridisk yrkesroll. Särskilt på chefsplanet är det fortfarande många jurister. För departementens del har redan litet statistik lämnats. För verkens vidkommande kan tilläggas att våren 1977 av drygt ett 80-tal generaldirektörer och likställda drygt 25 var jurister. Att juristerna har så stor procent av dessa chefsposter beror nu i allmänhet inte på framgångsrik grad passering inom verket utan på sidorekrytering från högre tjänster i departementen. Hit har vederbörande i allmänhet kommit från överdomstolarna — som utredningsmän, medarbetare på rättsavdelning o. d.
    Parentetiskt må framhållas att den omfattning, vari domstolsjurister —med ledighet från sina tribunaler — tages i anspråk för utredningar av både juridiskt och annat slag är så betydande att man nästan kan tala om en egen yrkesroll. Belysande är, att av cirka 150 i sista statskalendern (1977) för Svea hovrätt som assessorer upptagna personer ej mindre än 122 är tjänstlediga för uppdrag i departement eller olika andra utredningsfunktioner m. m. Dessa siffror talar onekligen väl om allmänkvaliteten hosde unga i domstolarna. Jämförliga tal — fastän inte bra — kan åberopas också från hovrätterna i landsorten och, sedan en tid, från kammarrätterna. Något liknande denna de svenska domstolsjuristernas penetration i utred-

 

Anm. av Rättsutvecklingen och yrkesrollerna 267ningsarbete och förvaltning är i övrigt anm. bekant blott från Frankrike —här är det de yngre i förvaltningsdomstolarna (Conseil d'Etat, Cour des Comptes) som i väldig utsträckning anlitas för departementsfunktioner av skilda slag.
    Förvaltningsdomaren utgör, som redan antytts, en mycket viktig, tämligen ny juridisk yrkesgren, omfattande bl. a. skatterätt, socialrätt, kommunalrätt. Den är, särskilt i betraktande av det behov av praktisk erfarenhet från förvaltning som ofta är ett villkor för möjligheten att döma rätt, ganska olik rollen som domare i allmän underrätt. Regeringsrådet Sjöberg har i sin framställning om sin domstols rättsskapande verksamhet ej tillfälle tala mycket om detta, och lagman Grotander ägnar sig, som naturligt är, enbart åt underrättsarbetet i allmän domstol. Betydelsen av förvaltningsdomarnas yrkesroll illustreras av att de ordinarie ledamotstjänsterna i kammarrätt f. n. är — icke lika många som motsvarande tjänster i hovrätternamen dock ungefär 2/3 av dessa. Det är synd att fakulteten icke vidtalat någon vaken observatör från denna sida att ge några synpunkter på sin förmånga jurister ännu tämligen obekanta verksamhet.
    Den jurist, som hade att göra sitt yrkesval 40—50 år tillbaka, kunde konstatera, hur få av de samtida kamraterna, även de ärligt juridiskt intresserade, som ville gå in för juridisk forskning, som valde att "licensiera". En uppmärksammad artikel av prof. Åke Hassler — om "Rättsvetenskapen i nöd" — blev här ett väckelserop, vilket småningom fick nyttiga konsekvenser — bl. a. i form av bättre stipendiemöjligheter och därmed också flera juridiska forskare. Icke desto mindre uppfattas personalläget i fråga om den juridiska forskningen — det sista avsnittet i Uppsalaboken — alltjämt såsom vanskligt.
    I denna del förekommer — efter en kort inledande betraktelse av rektor prof. Segerstedt — tänkvärda föredrag av prof. Svante Bergström och prof. Anders Agell. Av intresse att notera är här den indelning som görs i "lagtolkningsforskning" och "faktaforskning". Lagtolkningsforskning betecknas som den traditionella forskningen, syftande till att fastställa gällande rätt på ett område. Hit hör enligt Bergström bl. a. läroböcker inom olika gebit men också grundforskning i betydelsen forskning om generella regler, täckande olika komplex, t. ex. ogiltighet, culpa, rättskraft etc. Med intresse noterar man Bergströms påpekande, att den till universitetet knutne forskaren genom sin placering där har fördelen av att vara oberoende av "the establishment" och att utan tanke på karriär o. d. kunna framföra ev. inopportuna åsikter. — Inom faktaforskningen urskiljer förf. olika typer, bl. a. problemen hur den faktiska verklighet är beskaffad, som rättssystemet skall reglera, och hur rättssystemet påverkar den faktiska verkligheten. Som exempel tages planerade projekt för att "utvärdera" arbetsrättsreformen. Det meddelas, att här ett dussin projekt förekommer, drivna av olika forskargrupper, sociologer, företagsekonomer, statsvetare, psykologer, statistiker (men utan jurister!). I sammanhanget kunde man också ha nämnt statsvetarprojekt om förvaltningens politisering, presenterade utan att grundlagarna och dess bestämmelser om skicklighet och förtjänst som befordringsgrund ens berörs!

    Från Agells tankeväckande föredrag kan det vara skäl nämna hans påpekande om vikten av att forskaren uppfattar samspelet mellan regler i olika rättsområden, ofta civilrätt och förvaltningsrätt. Som exempel tar han en

 

268 Anm. av Rättsutvecklingen och yrkesrollernaav honom själv startad undersökning för att kartlägga sambandet mellan å ena sidan familjerättslig underhållsskyldighet, å andra sidan rätten till sociala förmåner. En sådan forskning är tydligen både komplicerad att lägga upp och arbetskrävande att genomföra, något som illustreras av detaljuppgifter om projektet i fråga. Här kommer kostnadsfrågan in — en dylik, i sak mycket önskvärd, forskning blir ofantligt mycket dyrare än traditionellt juridiskt författarskap.
    Det kunde finnas mer att säga om Uppsalavolymen, men det redan skrivna bör ha gjort det klart, att man här har en publikation, värd att läsas av både äldre och yngre.
 

Kurt Holmgren