Om utmätning av fordran mot bank, på inlåningskonto eller i form av lyftningsrätt på checkkonto
Ur Gösta Walins eleganta penna har nyligen flutit en uppsats, som han betitlat "Utmätning av banktillgodohavande och på checkräkningskredit" (SvJT 1977 s. 483 ff.).
Att tala om utmätning på checkräkningskredit torde för en jurist verka en smula besynnerligt. Men Walin har säkerligen med avsikt valt detta uttryckssätt. Och det må vara Walin medgivet att använda en bisarr rubrik, för effektens skull, liksom det må ha varit mig medgivet att ge min artikeli festskriften till Knut Rodhe den summariska rubriken "Något om konsten att utmäta banktillgodohavanden". (Sistnämnda artikel kallas nedan "min första artikel".) Rubriker kan väl få vara summariska, om de bara är adekvata, kanske ibland dock efter en stunds tankeverksamhet. Eftersom Walin knorrade något beträffande rubriken till min första artikel, vill jag emellertid gärna ha knorrat något tillbaka beträffande uttryckssättet i hans rubrik.
Den frågeställning, som Walin och jag åsyftar, torde i själva verket klarare beskrivas genom den rubrik, som jag nu använder här ovan för denna min artikel. Jag vill endast tillägga, att en lyftningsrätt på konto med kredit — såsom jag har sökt klarlägga i min första artikel — enligt mitt bedömande under angivna förutsättningar är en fordran i pengar gentemot en bank, d. v. s. något som man i banken har till godo i vidsträckt mening. Jämför i detta sammanhang min artikel med rubriken "Att preskriberas eller inte preskriberas, det är frågan", SvJT 1976 s. 630 f. Där förekommer av särskild anledning en viss analys av begreppet banktillgodohavande, vilket i sin mån bör kunna vara av intresse vid bedömandet av den aktuella rubrikfrågan. — Härmed nog om denna bagatell, som dock tydligen behövde ett visst klarläggande. Rubriceringen torde i själva verket ange den principiella motsättningen.
A. I första delen av Walins artikel behandlas vissa problem i samband med utmätning av fordran på inlåningskonto i bank. Här gör Walin sig till tolk för den uppfattningen, att visserligen är ett sådant banktillgodohavande obestridligen "juridiskt-tekniskt sett" en fordran men därför är det inte alldeles nödvändigt att i utmätningssammanhang alltid behandla sådana tillgodohavanden som fordringar. Walin synes vilja skilja ut "perifera fall",där man inte behöver rätta sig efter lagens regler. Och Walin ger en del exempel på vad som enligt hans bedömande är sådana fall. Bl. a. skulle en utmätning av tillgodohavande på checklönekonto — trots att det naturligtvis är utmätning av fordran — "jämställas med utmätning av kontanter". Även i övrigt bör enligt Walins uppfattning utmätning av tillgodohavande på checkkonto behandlas enligt reglerna för utmätning av kontanter.
Gentemot vad Walin anför i detta avsnitt skulle jag här vilja framlägga följande synpunkter: